Potenshöjande preparat ingår inte i högkostnadsskyddet. Den som vill få ståfräs får alltså betala själv. Detta innebär att den man som är ryggmärgsskadad i praktiken måste betala för att ha sex med sin partner, berättar Sveriges Radio i ett reportage. Frågan är om vårt sexliv är andras angelägenhet. Var går i så fall gränsen för vad det allmänna ska ställa upp med och vilka tjänster som får erbjudas den som faller utanför ramen?
"Att få höra att man är en bra älskare är bland det största och finaste som finns", säger Anders Alm. Jo, visst är sex oerhört viktigt. Kostnaden för 1-2 piller i veckan blir runt 10 000 kronor om året för honom. Självklart tycker han att det är bättre om någon annan betalar detta, då kunde han ju göra något annat för dessa pengar. Jag skulle tycka att det vore trevligt om någon annan betalade de dyra linser jag är i behov av för att fungera i vardagen - eller kanske finansierade en operation så att jag slapp dem. Men jag förstår inte riktigt varför någon annan skulle behöva betala för mig.
Ingen har rätt till sex, brukar feministerna hävda när frågan om förbud eller inte förbud mot köp av sexuella tjänster diskuteras. Men den som hävdar att skattepengar ska användas till att hjälpa ryggmärgsskadade personer att ha sex måste rimligen också ställa upp på att äldre personer, eller bara ensamstående med nedsatt förmåga att träffa en tillfällig partner, ska få motsvarande hjälp som passar deras unika situation. Detta skulle kunna ske genom en professionell insats av en sexarbetare.
Sådana tjänster finns i andra länder, exempelvis i Tyskland där synen på sexualitet är betydligt mer fördomsfri än i Sverige. Frågan om Viagrasubventioner till ryggmärgsskadade lyfter således på locket till en betydligt större fråga, nämligen huruvida vi alla har rätt till sex och hur vi i så fall ska tillgodose de behov som finns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar