En ny era

Det är en ny era nu. Brexit var stort och viktigt, men effekterna av det brittiska EU-utträdet får vi vänta ytterligare något år på. Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet märks dock här och nu. Med besked.

Redan när Trump höll sin första presskonferens sedan valet blev det rubriker. Och hans installationstal har ömsom sågats, ömsom utmålats som ett hot mot världsfreden (jämförelsen med Batmanskurken Bane var dock lite rolig). Människor tror på fullt allvar att Harmagedon är här.

Den häftiga reaktionen från medie- och kändiseliten är inte oväntad. Att vänsteraktivister går lös på skyltfönster och papperskorgar är inte heller något nytt. Trump kommer få kritik oavsett vad han företar sig. Han har inga poänger att vinna hos vare sig de stora amerikanska mediebolagen eller hos artister och skådespelare som under hela sina liv har stött Demokraterna.

Oron är inte helt obefogad. Framför allt ser jag med viss skepsis på hur Trump kommer sköta kontakten med Kina. KKP är lättkränkt och oerhört känsligt i vissa frågor. Dit hör Hongkong, Taiwan och Ett Kina-policyn (一个中国政策), som enligt partiet är odiskutabel. Detta måste Trump förstå om han vill ha en fruktbar relation till Kina under de kommande åren, något såväl USA som Kina har ett ömsesidigt intresse av.

Först och främst är emellertid Trump en inrikespolitiker, och inrikespolitiskt finns det inte så mycket att oroas över. Den nya administrationen kommer frångå en rad policies som Obama stod för, vilket är väntat, och föra en expansiv ekonomisk politik för att bland annat rusta upp den eftersatta infrastrukturen. Statsskulden kommer skena iväg, men det gjorde den under Bush och Obama också.

Det är inte så mycket sakpolitiken som Trumps vägran att böja sig för mediedramaturgin som retar det mediala och kulturella etablissemanget. Men irritationen beror också i hög grad på att alla, Trumps beteende under hela valkampanjen till trots, förväntat sig att han ska bete sig som alla andra amerikanska presidenter. Det många måste börja ta till sig är att Trump i första hand är en affärsman. Han tänker som en affärsman och beter sig som en affärsman. På gott och ont.

Trump är rik och nu är han till och med president, men han är inte en del av det traditionella politiska etablissemanget i Washington. Detta betyder att han även fortsättningsvis kommer spotta detta etablissemang i ansiktet, reta demokrater, reta republikaner, tala för folket mot överheten och fortsätta sina kampanjtal mot medierna. Vita husets presskonferenser kommer få ett nytt kapitel.

Några djupare analyser av Trumps beteende kommer vi inte få ta del av i svenska medier. Däremot kan vi vänta oss desto fler ledarstick på krönikenivå som ifrågasätter Trumps mentala hälsa, jämför honom med Hitler och varnar för 30-talets återkomst. Oförmågan att förstå varför det amerikanska folket valde bort elitpolitikernas elitpolitiker, Hillary Clinton, visar på en bristande förståelse för vanliga amerikaners livsvillkor. En liknande bristande förståelse för vanligt arbetande folk runt om i Sverige kan också vi se.

Som jag har påpekat vid något tidigare tillfälle hade jag önskat att en bättre populist än Trump hade lyckats fånga upp den vrede och besvikelse som finns i det amerikanska folkdjupet. Men nu var det han som lyckades, och då får vi förhålla oss till detta.

Det kommer bli en skakig resa, men de som framför allt skakar just nu gör det av rädsla för sina egna förlorade privilegier. Dessa finns det ingen anledning att tycka synd om.

Läs även:
Fnordspotting

Om det kärleksfulla hatet

Nog blir det ganska avslöjande när en artist som Madonna kliver upp och välkomnar åhörarna till "kärlekens revolution" och sedan skriker "fuck you!" till alla som ifrågasätter marschen. 

I dag bloggar jag hos I otakt om de grupper som säger sig sprida kärlek men i själva verket står för hat och konfrontation.

Läs om kärlekens hat.

Utan EU går världen (förmodligen) under

Storbritanniens premiärminister Theresa May har bekräftat att hon siktar på en så kallad "hård Brexit", vilket betyder att britterna lämnar EU:s inre marknad vid sitt utträde om cirka två år. De lämnar EU men inte Europa, som May uttryckte det.

I svenska medier har britternas beslut att lämna EU beskrivits som en katastrof, närmast en vettvillings verk. I dag kallas Brexit att "kasta sig över klippbranten". Förståelsen för resultatet av folkomröstningen har varit obefintligt och förklarats med växande främlingsfientlighet och rasism på de brittiska öarna. Struntprat, förstås.

Läsare av denna blogg vet att mina känslor för EU-projektet är tämligen svala (eller snarare något agiterade). Jag vill kort sagt att Sverige också lämnar unionen, att EU faller samman och ersätts av ett nytt samarbete mellan suveräna demokratiska stater med gemensamma intressen.

För ett Storbritannien utan EU:s bojor öppnar sig onekligen stora möjligheter. De kan satsa på att förbättra företagsklimatet, sänka skatterna och så snart utträdet trätt i kraft se till att börja förhandla ett handelsavtal med USA och övriga världen. Det EU som återstår kommer enligt vissa bedömare att gräla ännu mer om hur unionens växande verksamhet ska finansieras, nu utan britternas hjälp.

Det den brittiska regeringen bör göra nu och framgent är att se till att skapa de bästa möjliga villkoren för Storbritannien utanför EU, utan hänsyn till vad EU tycker om det. Led vägen och visa att det går alldeles utmärkt att ha en god välståndsutveckling utan en överstatlig rock.

I debatten låter det ibland som att det inte har funnits en värld innan EU, och att världen närmast skulle gå under i kaos om EU inte längre fanns.

Ett lyckat brittiskt utträde kan dels få alla domedagsscenarier att komma på skam, dels uppmuntra fler länder att följa efter. Det vore i slutändan bra för alla - utom möjligen alla som tjänar sitt levebröd i den annalkande EU-staten.

Dominobrickorna faller

Det är ett händelserikt år vi lägger snart bakom oss. 2016 har varit ett år med spännande förändringar, med folkliga uppror i den västerländska demokratin och tyvärr också med blodiga terrordåd i och utanför Europa.

I juni röstade britterna för att lämna EU. Detta monumentala beslut är i mina ögon årets händelse, ty även om Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet skakade om världen än mer sitter en president i maximalt åtta år. Brexit är ett permanent beslut, och det kan mycket väl öppna upp för fler länder att följa efter, något som kommer påverka EU och Europa i grunden.

Brexit-processen kommer bli långdragen och komplicerad, och det underlättar knappast att EU-fanatikern och federalisten Guy Verhofstadt har utsetts till EU:s skilsmässoadvokat i de stundande förhandlingarna. Men viktigast av allt är att Storbritanniens premiärminister Theresa May har fastslagit att Brexit betyder Brexit, att folkviljan ska respekteras.

I Sverige låter det ibland som om det inte fanns en värld före EU. Som om denna politiska och ekonomiska union är det enda som står mellan oss och både världskrig och fascismens återkomst på europeisk mark. En förljugen föreställning sprids nu från både politiker och medier: antingen är du för EU eller så är du emot samarbete. Det påminner om George W Bushs "either you are with us or you are with the terrorists." Ursäkta, men det finns ett tredje alternativ!

EU är inte Europa. Den förre Ukip-ledaren Nigel Farage, den kritiker som tillskrivs en stor del i britternas beslut att lämna EU, brukar säga att han vill ta Europa ur EU. Inget kommer förändras till det bättre om EU förblir som förut - fast utan Storbritannien. Britternas uttåg måste följas av fler folkomröstningar och att fler länder lämnar under de kommande fem, tio åren.

Dominobrickorna faller. Under 2017 kan vi komma att se ytterligare steg tas i EU:s söndring. Det ena är det nederländska valet till våren, där Geert Wilders mycket väl kan komma att göra sitt bästa val hittills. Det andra är det franska valet, där Marine Le Pen spås nå slutomgången.  Därtill har vi det tyska valet, där Alternative für Deutschland väntas gå fram starkt men fortfarande inte är en kraft som kan utmana socialdemokrater och konservativa.

Överallt ser vi EU-kritiska krafter växa i styrka. Om inte den breda vänstern hade gått och blivit trogna EU-vänner hade de kanske haft hyggliga chanser att profitera på den antietablissemangs- och EU-skeptiska våg som rullar över kontinenten. Nu är det i stället nationalister och traditionalister som lyckats få vind i seglen och tala för "vanligt folk".

Detta är det pris som även borgerligheten får betala för sin blinda och helt okritiska inställning till EU-samarbetet. De borgerliga partierna i både Sverige och andra länder plockar nu precis de bittra citroner de har sått.

Magda Gad om vad IS är

Sverige har fått en ny samordnare mot våldsbejakande extremism. Sedan 2014 har vi haft stjärnor som Mona Sahlin och före detta arbetsmarknadsministern Hillevi Engström på posten. Den som nu tar över är en före detta ordförande för svenska Röda Korset och IOGT-NTO, Anna Carlstedt.

Noterbart är att ingen av dem har någon som helst dokumenterad kompetens om islamistisk terrorism eller radikaliseringsprocesser. Men i ett land där någon helt utan polisiär kompetens kan bli rikspolischef är det förstås inget konstigt.

Sverige ligger långt efter många andra länder i både det preventiva arbetet och i straffpolitiken, även om den sittande regeringen faktiskt har börjat täppa till vissa luckor i det sistnämnda.

Mona Sahlins eftermäle var en stödtelefon för anhöriga, rattad av personal från Röda Korset helt utan kompetens om islamistisk extremism. I både Stockholm och Örebro har politiker föreslagit återvändandeprogram för IS-krigare för att slussa dem tillbaka in i samhället med hjälp av socialtjänst, Arbetsförmedlingen och de kommunala bostadsbolagen. Miljöpartiet kallade det stolt för "Stockholmsmodellen" innan reaktionen blev så pass irriterad att planen gjordes om.

Naiviteten inför det största hotet mot den västerländska demokratin sedan kommunismen är farlig. Jag befarar att svenska politiker inte kommer förstå var det handlar om förrän det sker ett större terrordåd på svensk mark. Om ens då.

Den officiella hållningen i kriminalpolitiken är nämligen alltjämt att den som begår brott gör det på grund av ett utanförskap och att det bästa sättet att förebygga brott är ett bygga fritidsgårdar. Det kan fungera på lätt kriminella i tonåren som enkelt kan knuffas in på rätt väg igen. Men när denna föreställning appliceras på ideologiskt drivna och religiöst övertygade terrorister som är beredda att dö för sin sak hamnar vi riktigt snett.

Få har sett IS härjningar med egna ögon. Journalisten Magda Gad har det. Nedan är hennes analys (på Facebook) av vad IS är. Det är dags att flera börjar förstå vad det är vi står emot.

Jag vet att detta är väldigt kontroversiellt att skriva men nu gör jag det ändå.Jag har rapporterat från IS-fronten i Irak sedan juni, jag har följt offensiven mot Mosul sedan den inleddes 17 oktober, jag har varit med i strid mot IS och jag har träffat tillfångatagna IS. Jag har sett deras massgravar, träffat dem som överlevt och har hundratals vittnesmål från civila som levt under dem. 

Och min slutsats är följande:  

Västvärlden är för civiliserad för att förstå och bekämpa detta.Det finns fortfarande folk i väst som blir förvånade av att IS bombar sönder allt och även bebisar. 

Det finns fortfarande sådana som tror på rehabilitering av IS och att man kan prata med dem om att öppna korridorer för civila och så vidareGlöm allt det där.  

IS gör inga misstag när de skjuter in granater mot bebisar, när de skjuter barn som öppnar dörren i huvudet, när de spränger bilbomber i barnfamiljers hem.Det är tvärtom en militär taktik.  

De vet att människors, även soldaters, reaktion är att hjälpa skadade barn.Och när folk då springer för att hjälpa - så blir de skjutna. 

IS intar sjukhus där det finns patienter och personal och gör om dem till stridspositioner.De tränar sina egna barn i hur man avrättar människor genom skjutning och halshuggning.De sörjer inte sina döda eftersom de tror att döden är bättre än livet.  

IS har också all modern utrustning, som drönare, gps, sociala medier, propagandafilmer.I motsats till Hitler och andra diktaturer döljer de inte sina krigsbrott och folkmord utan skryter om dem på internet.  

De har de modernaste handeldvapen som finns, de har samma pansarfordon som Navy Seals (MRAP:s), de har stridsvagnar och kulsprutor och raketer och granatartilleri.De har hög militär kompetens, från bland annat Saddam Husseins tidigare elitförband och veteraner från Afghanistan och Tjetjenien. De har japaner som bygger teknik åt dem. De har underrättelsetjänst, tingsrätt och driver in skatt. 

Dessutom använder de medeltida metoder som halshuggning, bålbränning, korsfästning, dränkning, skära av händer och tungor. Och metoder som strider mot krigslagar som kemisk gas och självmordsbombare. Allt för att upprätthålla skräckväldet. 

Västvärlden har helt enkelt kommit för långt bort från detta för att förstå - och kommer aldrig heller få det inrikespolitiska stöd som behövs för att sätta in något emot detta. (Och det här att "rebeller" och moderata FSA skulle ha hållit Aleppo - glöm det. FSA radikaliserades för många år sedan och "rebeller" är inget ord för att benämna till exempel al-Nusra och andra tidigare al-Qaida-grupperingar.) 

Tyvärr kommer i dag politik före liv.

Postmodernismen och faktaresistensen

Samhällsdebatten präglas mycket av begreppet "faktaresistens" just nu. I många större medier hävdas att vi lever i en tid där lögner i sociala medier får allt större påverkan på människors verklighetsuppfattning och till och med på utfallet av demokratiska val (det var därför Trump vann, ska vi förstå).

I reportage efter reportage har Aftonbladet skildrat en samtid präglad av falsarier. Peter Kadhammar beskriver den faktaresistenta och hatiska rörelsen som en stor grupp män "med mjäll på axlarna och med galen blick". Mot denna otäcka rörelse står givetvis de vita riddarna inom mainstreammedia, det vill säga de rättroende på DN, Aftonbladet, Metro, Sveriges Television, UR och Sveriges Radio. Journalister som säger "hen" och röstar på ungefär samma partier. Som delar en värdegemenskap som de nu ser ifrågasatt av alltfler. Som ser sig själva som en vital del av den västerlänska demokratin.

Det är intressant att landets stora medier plötsligt har fått upp ögonen för värdet av fakta. Under lång tid har det nämligen varit berättelsen som intresserat svenska journalister. Inte torra, tråkiga faktapresentationer. Detta såg vi inte minst prov på under 2015 när medierna fylldes av reportage om enskilda asylsökande och DN släppte alla tyglar och gick över till någon sorts kampanjjournalistik. Då spelade fakta ingen roll. Då var det journalistiska uppdraget att vrida och vända på perspektiv, att få fram olika åsikter, inte vatten värt.

I dag låter det annorlunda. Nu vill såväl DN som Aftonbladet plötsligt dra en lans för vetenskaplighet och faktabaserad nyhetsrapportering. Det är ju bra. Men det krävdes alltså ett växande antal alternativa medier och ett fallande förtroende för att de gamla medierna skulle vakna upp och inse att de håller på att bli mer och mer irrelevanta.

Det som kallas faktaresistens har emellertid inte uppstått genom uppkomsten av sajter som Avpixlat, Fria Tider och Nyheter24. Lite beroende på tidsperspektiv skulle vi med rätta kunna peka ut historiens alla religiösa företrädare som de faktaresistentas föregångare. Men om vi för enkelhetens skull håller oss inom vår moderna tidsålder är det faktiskt postmodernisterna som bär skulden för att respekten för fakta har blivit en bristvara i det västerländska samhället.

Upplevelser, känslor och berättelser har sedan länge ersatt konkreta fakta i journalistiken. Vi är på god väg dit även inom akademin. Nationalekonomi har klassats som ett högerpåfund som man kan förkasta i sin förståelse av ekonomins lagar. Extremfeministerna har å sin sida gjort sitt till för att undergräva vetenskapen som helhet genom att utpeka den som "patriarkal" och inrätta en sorts modern efterföljare till parapsykologin: genusvetenskapen. Det öses forskningsanslag in i denna "vetenskap" just i detta ögonblick.

Detta smittar av sig på människors medvetande och beteende. Hur ofta får vi inte höra från den ställs mot väggen med frän kritik att "det är din berättelse". Rikspolischefen själv har detta språkbruk. Det finns ingen sanning, vår tillvaro är bara en samling berättelser och upplevelser. Och alla har rätt till sin egen.

Ett färskt exempel på hur liten journalistiken har blivit är DN:s intervju med migrations- och justitieminister Morgan Johansson med anledning av de pågående avvisningarna av afghaner som fått avslag på sin asylansökan. Ministern får frågan om han inte skäms att Sverige inte har tagit emot fler asylsökande och journalisten undrar vad Johansson vill säga till de afghaner som har fått avslag. Som så ofta ställs enödga frågor ur ett enda perspektiv. Jag tror att detta exemplifierar exakt det många nyhetskonsumenter är urless på.

Det växande gapet mellan innerstadsjournalister och vanliga medborgare har gett mainstreammedierna en käftsmäll, och det är enbart positivt. Deras mål att bevara status quo kommer inte att infrias. Jag tror att de är livrädda för att förlora både anseende och inflytande och att det höga tonläget bekräftar detta. Ansvariga utgivare gör bäst i att börja brainstorma kring hur deras publikationer ska bli relevanta igen i stället för att skälla ut alla som slutat bry sig om dem.

Peter Kadhammar är ändå inne på något i sin avslutning:

Men i långa loppet går det inte att förlita sig på allmänhetens goda vilja. Hur ser den ut om fem år, om vi har lågkonjunktur, upplopp i förorterna och marscherande högerextremister som ska försvara den ariska rasen? Varje samhällsbygge kräver lagar, regler och verktyg för att upprätthålla dem – kallt stål.

Ja, ett rimligt samhälle kräver lagar (inte många, bara tydliga) och verktyg för att upprätthålla dem. Det är därför en smula ironiskt att det är just i Aftonbladet - relativismens högborg - som vi får läsa detta. Just den tidning som drivit på för en politik som möjliggjort upplopp i förorten, medborgargarden och en polis som tappat kontrollen och förlorat de kriminellas respekt.

Jag har skrivit det många gånger tidigare och det förtjänar att upprepas: det land som inte tar sig självt på allvar förtjänar inte bli taget på allvar av någon annan heller. Det kanske tål att tänkas på även för de stora mediehusen.

Tidigare bloggat:
När privilegierna hotas

När privilegierna hotas

Sedan det omöjliga hände och Donald Trump blev vald till USA:s näste president har det stormat i debatten om orsakerna. Handlar det bara om arga vita män? Har västvärlden blivit rasistisk? Eller kan det kanske vara så enkelt att etablissemanget nu får precis vad det förtjänar?

I söndagens Agenda i SVT fick partisekreterarna från Socialdemokraterna och Moderaterna frågor om deras partiers roll i bland annat Sverigedemokraternas tillväxt. Det blev en pinsam tillställning. Både Lena Rådström Baastad (S) och Tomas Tobé (M) lyckades nämligen visa precis varför allt färre tror på deras partier. En stor del av tiden ägnades åt att beskylla det andra partiet för oansvarighet innan Tobé mot slutet kritiserade "feministisk snöröjning".

Om det är raka svar och en öppen och självkritisk diskussion som önskas är det alltid en dålig idé att bjuda in partisekreterare, som ju är partiernas egna förträfflighetsmegafoner. Du kommer inte få något vettigt ur dem. Därför gjorde Agenda egentligen Jimmie Åkesson en stor tjänst genom att först intervjua honom och sedan släppa loss två floskelgeneratorer från S och M.

I samma program stod DN:s Peter Wolodarski och GP:s Alice Teodorescu mot varandra för att diskutera medias roll i de nationalistiska partiernas framväxt. Wolodarski verkar övertygad om att Ryssland snart anfaller Sverige och att Donald Trump kommer se till att Nato kollapsar.

Alla domedagsscenarier är förstås överdrivna, och det är lite underhållande att just de personer som drev med begreppet "systemkollaps" till följd av migrantvågen nu på fullt allvar pratar om ett nytt världskrig och Hitler 2.0. De utmålar händelseutvecklingen i två uppmärksammade val 2016 som närmast steget före Harmagedon.

När bloggar och sociala medier slog igenom för ett decennium sedan fnös de traditionella medierna åt utvecklingen. Nu när alternativa nyhetsmedier på nätet lockar alltfler läsare och tittare är det dessa som är i blickfånget. Traditionella medier och de stora mediehusen räds givetvis en utveckling där alltfler vänder sig bort från dem och i stället till andra nyhetskanaler.

En del av förklaringen till vreden är att vänstern och den socialliberala högern inte varit särskilt framgångsrika i att skapa nya egna informationskanaler. De sitter fast i gamla strukturer och tycks oförmögna att hantera det nya medielandskapet. Det är kanske i detta sken vi ska betrakta medieutredningens förslag om ett nytt mediestöd förbehållet dem som "står för människors lika värde".

Fasan över Brexit, även från tidigare uttalade EU-motståndare inom borgerligheten, och Trumps valseger handlar inte bara om sakpolitiska skillnader. Det är en reaktion på de privilegier som nu hotas. I över hundra år har samma partier växelvis abonnerat på makten. De har vuxit ihop med staten och i förlängningen har även de stora medierna klistrat sig väldigt nära den politiska makten i ett slags symbiotiskt förhållande.

Denna treenighet ser nu sin ställning hotad på allvar. Nya krafter som misstror såväl det politiska som det mediala etablissemanget vinner alltfler människors förtroende. Många av dem kommer aldrig vända tillbaka igen. Det är inte ett dugg konstigt att detta väcker starka reaktioner hos dem som nu utmanas.

Alla som vill bevara status quo är nu nervösa. Det har de all rätt att vara. Det blåser isvindar mot etablissemangspolitiker, traditionella medier och politisk korrekthet.

Vi ser en motreaktion mot att partier och medier har satt sig i samma båt och vägrat se villkoren för stora delar av befolkningen. Vi ser en knuten näve i bordet mot att de etablerade partierna villat bort sig i diskussioner om sociala kön, genusteorier och identitetspolitik och därmed har glömt bort de grundläggande frågorna som berör människor i vardagen.

Motreaktionen har kanske bara börjat.

Toleransens tunna fernissa

Utfallet av det amerikanska presidentvalet var vad som på engelska kallas bittersweet.

Å ena sidan var valet en välförtjänt hästspark i kulorna på det politiska, kulturella och mediala etablissemang som trodde att det gick att skrämma och håna väljarna till underkastelse. En motreaktion av denna dignitet värmer i hjärtetrakten. Å andra sidan är jag inte överens med Donald Trump i särskilt många frågor, så sakpolitiskt finns det skäl att vara orolig (men det hade förstås även gällt vid en Clinton-seger).

I eftervalsanalyserna talas det nu mycket om att en röst på Trump var en proteströst. Det stämmer nog i viss mån, men jag tror att resultatet ska förstås som mer än bara ett långt finger från folket till etablissemanget. En röst på Trump var en röst för förändring. Inte bara på marginalen utan i grunden.

Många amerikaner misstror i djupet av sina hjärtan det politiska etablissemang som har styrt landet i flera decennier. Att välja ännu en representant ur detta inre gäng av inskolade och välpolerade elitpolitiker, kort sagt mer av svågerpolitik, var helt enkelt otänkbart för väldigt många.

Det går inte att översätta svensk inrikespolitik till amerikanska förhållanden, men gapet mellan folket och eliten, mellan stad och landsbygd, är något vi har gemensamt med USA.

Den chock som nu kablas ut är begriplig. Alla som hörs i offentligheten - stenrika skådespelare i Hollywood, folk som "jobbar med media" i New York eller journalister i symbios med makten i Washington - begriper inte hur vardagen för en arbetarfamilj på landsbygden i exempelvis Texas ser ut. Samma gäller för Sverige där eliten i de svenska storstäderna inte förstår villkoren i Krokom, Harmånger eller Färila. Eller ens bryr sig. Maktkoncentrationen har skapat en klyfta både vad gäller förtroende och förmåga att förstå.

Precis som väntat har valresultatet utlöst demonstrationer i USA. Människor uppger att de känner sig "förrådda" (av ett demokratiska val?). Våldsamheter är att vänta. Den amerikanska vänstern kommer ta varje tillfälle i akt under de kommande fyra åren att hata Trump, fortsätta håna hans supporters och ställa till med oreda. Nog vore det ett märkligt beteende från människor som säger sig stå för "inkludering", kärlek" och "likabehandling". Toleransens fernissa är verkligen tunn.

Kanske är det just som The Spectator skriver: reaktionen på Trumps seger visar exakt varför han vann. Dessvärre säger det även en hel del om hur eliterna reagerar på när folk röstar "fel" i svenska val. Och vad vi har att vänta om två år.

Läs även:
Alice Teodorescu, Fnordspotting

Eliterna faller

Åter igen fick förståsigpåarna fel. Åter igen hade opinionsinstituten fel. Åter igen mottog eliten en hård och skoningslös käftsmäll från det arbetande folket.

Fördelen med att inte hålla på någon av kandidaterna i ett presidentval är att det går att känna skadeglädje oavsett hur det går. I dag känner jag onekligen viss skadeglädje över Hillary Clintons förlust, som är den yttersta elitens nederlag. Men också över att den tvärsäkerhet med vilken svenska tyckare har väntat sig en Clinton-seger nu slog tillbaka i ansiktet på dem.

Brexit var stort och oväntat. I jämförelse är Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet att betrakta som en veritabel jordbävning. Det som ånyo blir tydligt är att det politiska och mediala etablissemanget gång på gång lyckas underskatta den vrede som finns bland vanliga arbetande amerikaner som inte har fått det bättre sedan finanskrisen utan som har lämnas efter.

Dessa människor har upplevt att det enda stället de kan göra sin röst hörd på är i valbåset. Det var denna röst, detta vrål, vi hörde i Storbritannien den 23 juni och som vi hör från USA nu.

Detta är demokrati. Man kan aldrig ta något för givet. Det är väljarna som avgör, inte de stora mediehusen, inte twittrarna, inte kändisarna. Och, märk väl, inte opinionsinstituten.

Stefan Löfven sade på morgonen att han är rädd för att polariseringen i det amerikanska samhället ska spridas till Sverige och konstaterade att "vi inte kan ha en politisk debatt som sprider hat och splittring". Ett sådant uttalande förpliktigar, ty det sprids mycket hat från Löfvens egna sympatisörer. Ett väldigt oförsonligt hat mot oliktänkande.

I ett försonligt segertal sammanfattade Trump vad denna långa valrörelse handlade om: "The forgotten men and women of our country will be forgotten no longer."

Trump eller Clinton?

Jag har medvetet avhållit mig från att blogga om det amerikanska presidentvalet. Dels för att jag inte är så överdrivet intresserad av amerikansk politik som många andra, men också på grund av de två usla kandidater som slåss om presidentskapet. Det har varit en plåga att se dem.

På tisdag avgörs det. En seger för Hillary Clinton kommer troligen leda till anklagelser om valfusk. En seger för Donald Trump lär leda till demonstrationer (förmodligen även i Sverige). Vem som än vinner kommer få ett helsike som president.

Det har förbryllat många att de två partierna inte har lyckats skaka fram två bättre kandidater än så här. Vi kan emellertid rikta samma fråga till oss själva. I Sverige förväntas vi i nästa val välja mellan Stefan Löfven och Anna Kinberg Batra. Kalla mig ointresserad.

Så vad ska den som vill ha något nytt rösta på? I de demokratiska primärvalen valde många Bernie Sanders, en vänsterpopulist som faktiskt stod för något annat. Vid sidan om Libertarian Partys Gary Johnson, som faktiskt skulle kunna vara ett alternativ för den som avskyr både Trump och Clinton, finns det emellertid inte så många andra val. För den som inte vill bevara dagens ordning är det Trump måste bli valet. Hur mycket det än bär emot.

I Kina sägs det att om Trump vinner blir det handelskrig, om Clinton vinner blir det världskrig. Jag tror att det är överdrifter. Men det är rimligt att ha vissa farhågor. Ingen vet hur en president Trump kommer att hantera en större nationell katastrof eller nästa finanskris. Vad vi vet om Clinton är däremot att hon är trigger happy och korrumperad. En rätt dålig kombination i utrikespolitiken.

Trump än knäppare men Clinton är farligare. Därför tror jag att riskerna för världen är mindre om Trump vinner. Efter det brittiska miraklet den 23 juni känns det faktiskt inte heller otänkbart att han faktiskt kommer att göra det.

En Trump-seger skulle i bästa fall kunna tvinga etablissemangspolitikerna att vakna upp och börja inse att de inte kan fortsätta som tidigare. Status quo är då definitivt brutet. Detta vore en vinst i sig.

Dessutom går det inte komma ifrån att en Trump-seger onekligen vore mer intressant...

Vad är väl en fest på Grand Hôtel...

Ett antal nationalistiska och EU-kritiska partier träffades på Grand Hôtel under fredagen för att dela ut vad som beskrivits som ett "alternativt Nobelpris" eller ett "europeiskt frihetspris". Pristagare var den tjeckiske expresidenten och EU-kritikern Václav Klaus.

Sociala medier löpte amok som brukligt. Mer anmärkningsvärt än de förväntat sinnesslöa utspelen på Twitter om ett "farligt toppmöte" är DN:s frontalangrepp på Grand Hôtel. Tidningen ger sig på hotellets marknadschef och kräver svar. Eller, som DN uttrycker saken, ger chefen "chansen" att uttala sig. Vilket hotellet av policyskäl aldrig gör (något som DN-journalisten rimligen redan visste, men det ser ju alltid bra ut när någon vägrar svara).

Uppenbarligen anser Peter Wolodarskis publikation att det är en av landets stora morgontidningar, inte hotellets ägare, som ska bestämma vilka som får hyra hotellets lokaler. Den som inte följer denna rekommendation får räkna med ett drev.

DN beskriver att faktumet att Grand Hôtel upplåter sina lokaler till bland andra SD har mötts av "massiv kritik". Hundratals (!) personer har gått in på hotellets Facebooksida och gett det en etta i betyg. Hundratals, minsann.

Man får tycka vad man vill om SD, Ukip och övriga som samlades på fredagen. Men Nigel Farage är inte "högerextremist". Inte Václav Klaus heller (om nu inte "EU-kritiker" plötsligt har blivit synonymt "högerextremist"). Och vilka är egentligen de där inbjudna nazisterna och fascisterna? Gyllene gryning var inte inbjudna. Inte stöveltramparna i Jobbik heller. Inte Front National. Inte ens Sannfinnländarna och Dansk folkeparti fanns på plats.

Om det är landets större tidningar som ska avgöra vilka partier och expolitiker som får hyra lokaler har vi ett stort demokratiskt bekymmer. Bevare oss väl för en sådan utveckling.

Kanske är det Göran Persson som har sagt det bäst: "DN är en riktigt otäck tidning".

Låt EU falla och bygg något nytt

Efter att det framkommit att det belgiska delstatsparlamentet i Vallonien ämnar säga nej till handelsavtalet Ceta mellan EU och Kanada, riskerar hela avtalet att gå i stöpet. Om så blir fallet är det ännu ett exempel i raden av stora misslyckanden för EU.

De arbetar i motvind nu, EU-vännerna. TTIP ser inte ut att bli av. Det fortsätter att pumpas in miljardbelopp i Grekland, vem vet hur länge det ska pågå. Och efter det största bakslaget för unionen hittills, Brexit, är Jean-Claude Juncker, Guy Verhofstadt, Martin Schulz och andra framträdande personer inte så styva i korken längre.

Det talas om att EU:s själva existens är hotad. Det är givetvis överdrivet. Däremot kommer EU förmodligen aldrig att bli sig likt igen. När en av de mest betydande medlemmarna lämnar unionen förändras både samarbetet och bilden av det. Vad ska vi egentligen ha EU till?

Brexit var ett viktigt beslut av flera skäl. Dels för Storbritannien som land, som nu får tillbaka sin självständighet, men också för de kvarvarande medlemsländerna. Utträdesbeslutet (om det nu blir av, men det vore skandal annars) visar att det faktiskt går att lämna EU. Den nationella demokratin fungerar.

Sedan den brittiska EU-omröstningen har svenska medier fyllts av domedagsprofetior. Det har under dessa månader slagit mig hur otroligt EU-vänlig svensk media är. Detta märks inte på så vis att det skrivs hyllningsreportage till EU-samarbetet på daglig basis, men det blir uppenbart när alternativet att lämna EU kommer upp på bordet. När det blir skarpt läge. Då utmålas alla EU-kritiker som stollar och populister.

I hög grad tror jag att denna skeva bild av verkligheten har mycket med okunskap att göra. Svenska journalister kan helt enkelt väldigt lite om EU, och det gör dem knappast unika. Okunskapen gör att britternas nej till fortsatt EU-medlemskap tolkas som en rasistisk röst mot invandring. Enbart. Som om konservativa politiker som Daniel Hannan och Jacob Rees Mogg skulle vara främlingsfientliga.

Det växande motståndet mot EU handlar inte bara eller kanske ens främst om invandring utan om att det blivit uppenbart för alltfler att EU inte är ett "medborgarnas Europa". Det är ett elitprojekt, en statsbildning, en odemokratisk koloss. Skapat för storföretag som älskar regleringar, byggt för politiker som vill få en ny karriär, byggt för lobbyister som lever på att påverka politiken och skapat som ett medel för att avskaffa den nationella demokratin.

Detta EU kan aldrig bli något annat än odemokratiskt, byråkratiskt, ineffektivt och misslyckat. Efter drygt 20 års medlemskap torde det vara uppenbart även för de mest inbitna EU-vännerna att det där "smalare men vassare" EU som det har kampanjats om i EU-parlamentsval i två decennier aldrig kommer bli verkliget.

Utvecklingen går i motsatt riktning, och det beror på att EU:s ledare vill ha denna utveckling. EU har blivit en godisbutik för alla, från vänster till höger, som ser chansen att tvinga på andra länder just sina idéer.

Därför behöver vi något annat än dagens EU. Ett frihandelssamarbete mellan suveräna stater. Ett samarbete mellan länder som respekterar varandras olikheter. Som ser den ömsesidiga nyttan i att handla och vara vänner men som också inser att det inte behövs en överstatlig politisk union för att åstadkomma detta.

Prova på lite självkritik, politiker

I dag går Ungern till val om EU:s kvotsystem av asylsökande, som den ungerska regeringen under Viktor Orbáns ledning har motsatt sig. Bilden som målas upp i svenska medier är rätt förfärande. Det talas om "hjärntvätt" och "hat" i den valkampanj som troligen kommer vinnas av nej-sidan.

Men, säger någon, det handlar ju bara om 1 294 asylsökande. Det borde väl Ungern klara? Givetvis är det så. Men jag tror att man ska se denna folkomröstning som en markering dels mot diktat från EU, dels mot en eventuell framtida fördelning av asylsökande.

Upprördheten över folkomröstningens existens är ganska talande för hur EU-vänliga de svenska medierna är. Detta blev särskilt tydligt efter den brittiska EU-omröstningen i juni. Då gick journalister och ledarsidor ut och hävdade att omröstningen i sig var ett misstag (resultatet blev ju fel). Vissa kallade den rent av en form av "demokratiförstörelse".

Detta förakt för demokratin, folkstyret, påminner om den nedlåtande tonen mot "vanligt folk" som nu sprids i mainstreammedierna. Det skrivs mycket om faktaresistens och okunskap, påfallande ofta av personer som gjort sig kända för att just vägra ta in obekväma fakta. Det var därför lite komiskt att just utbildningsminister Gustav Fridolin hade detta som huvudtema i sitt anförande i en partiledardebatt i våras.

Nu är det förstås inte upplevelsen att människor har gått och blivit faktaresistenta som upprör. Inte egentligen. Det var nämligen inget problem med okunniga och faktaresistenta människor så länge de röstade på rätt partier. När socialdemokratin nu i allt högre grad har övergivits av dessa väljargrupper - arbetare, personer med låg utbildning - är det plötsligt "okunskapen" som politikerna vill angripa.

Jag har svårt att tro att en farsot av okunskap har spridit sig över Sverige och Europa. Det som har hänt är snarare att väljare som tidigare var trogna med de gamla partierna har börjat överge dem till följd av ett alltmer utbrett missnöje. Dessa partier skulle behöva titta sig själva och spegeln och fråga varför i stället för att skälla ut och håna sina gamla väljare. Precis som ett företag som tappar kunder måste göra.

Reaktionen på såväl det senaste riksdagsvalet som Brexit visar emellertid att om det är något såväl etablerade partier som mainstreammedier är oförmögna till är det reflektion och ärligt självkritik.

Därför lär den gnälliga tonen och det uppskruvade tonläget fortsätta - utan att någon blir ett dugg klokare över utvecklingen. 

Det är val i Ryssland i dag...

I dag hålls parlamentsval till den ryska duman. Många kommer inte att rösta i vetskap om att valet är riggat.

Jag kan förstå dem. Håll särskilt koll på valarbetaren till höger i bild bakom en nätt liten mur av kollegor.

EU och halmgubbarna

Efter sommarens EU-omröstning i Storbritannien, som resulterade i ett fantastiskt Brexit, har svenska politiker med bekymrad min men högt tonläge hävdat att kampen nu står "mellan splittring och samarbete". Inte minst statsministern har betonat detta.

Beskrivningen är förstås falsk. Ingen, vare sig Ukip, Sverigedemokraterna eller Vänsterpartiet, är motståndare till samarbete med andra länder. Självfallet inte. Det dessa tre partier och andra EU-skeptiker, utifrån sina olika utgångspunkter, är kritiska till är en ständigt svällande politisk union som får mer och mer makt på medlemsländernas bekostnad.

Det är det antidemokratiska EU och skapandet av ett postdemokratiskt Europa som vi EU-motståndare kritiserar. Inte att Sverige, Tyskland och Portugal kan göra upp om fiskepolitik eller finna en samsyn i att fördöma rysk aggression mot Ukraina.

Stefan Löfven vill skapa ett "medborgarnas EU", underförstått att unionen inte är det i dag. Om det ska kallas en insikt att han insett det sistnämnda eller naivitet att han tror sig kunna uppnå det förstnämnda ska jag låta vara osagt, men fler måste vakna upp och se att EU är bortom räddning. Det finns ingenting som tyder på att det är möjligt att reformera denna politiska union till det "smalare men vassare" EU som delar av den svenska borgerligheten har tjatat om i över 20 år eller det "medborgarnas EU" som Löfven nu pläderar för. Ingenting.

Föga förvånande har varken Socialdemokraterna eller den EU-vänliga borgerligheten förklarat hur EU ska bli smalare, bättre och komma närmare medborgarna. Hur ska detta vara möjligt när utvecklingen i decennier varit den direkt motsatta och när EU-eliten har rakt motsatt uppfattning om EU:s framtid?

Det är avslutningsvis talande för samtida politikers oförmåga att tala sakpolitik att en så pass stor och allvarlig fråga som EU - hur unionen ska se ut eller dess vara och icke vara - reduceras till en halmgubbe om vilka som vill ha "samarbete" och inte.

Den svenska EU-debatten har inte utvecklats ett dugg sedan Sverige blev medlem. Det är som om politikerna faktiskt vill ha det så.

Därför avskyr jag partipolitik

Egentligen borde det vara ganska enkelt. Rösta bort de politiker som missköter sig. Och se till att de aldrig får ett politiskt förtroendeuppdrag via valsedeln igen.

Verkligheten är emellertid mer komplicerad. Att önska att någon förlorar är ingen konst. Desto knepigare är det att hitta någon betydligt mer lämplig att ta dennes plats. I synnerhet om vi pratar de politiska partiernas inre liv där det är maktspel, intriger, kupper och förmågan till effektiva knivhugg i ryggen som leder framåt. Inte nödvändigtvis en väl uttänkt politisk linje som bygger på en rakryggad idé.

Politik är inte som ett fyrahundrameterslopp där den bäste vinner rättvist i slutändan. Politik är heller inte som en marknad där den som är konsekvent och levererar enligt förväntningarna belönas för detta.

Nej, politik handlar om spelet. Att spela trovärdig, inte nödvändigtvis att vara det. Att leka statsman, inte att vara det.

Stefan Löfven har besökt Utøya, platsen för det avskyvärda terrordådet. Han tog där avstånd från Donald Trump genom att hävda att denne bygger "en politik på rädsla, motsättningar, antipati, nästan hat".

Jag reagerade på ordvalet. Inte för att jag sympatiserar med Trump, för det gör jag inte, utan för att Löfvens beskrivning av honom i hög grad stämmer in på Löfven själv. Det är Socialdemokraterna, för all del med god hjälp från borgerligheten, som har byggt in motsättningar i det svenska samhället, lagt grunden för antipati, polarisering och hat. Sådant uppstår inte i ett vakuum utan växer fram under decennier av politiska felprioriteringar och misslyckanden.

Effekterna skördar vi nu i skenande utanförskap, skolbränder, attacker mot blåljuspersonal och allt grövre brottslighet.

Det är möjligt att Löfven vet om och förstår detta. Men det politiska spelet förbjuder honom att medge någonting. Hans ställning som politisk demagog på vänsterkanten omöjliggör för honom att medge att hans parti begått stora fel som nu kostar både pengar och liv.

Detta är en av många anledningar till att jag avskyr partipolitik.

När demokratin är som finast

Jag gjorde som jag brukar göra när jag är nervös; började plocka och städa. Jag sprang mellan skrubbningen i badrummet och livestreamingen från BBC på min laptop stående på sängen i min frus barndomshem.

Min förväntan var att saken skulle vara över när jag vaknade den där morgonen för en dryg månad sedan, men rösträkningen höll som bäst på när jag klev upp. Ledningen för den sida som ville lämna EU växte. Plötsligt började BBC hålla vad som liknade förlustintervjuer med remain-förespråkare. Vad höll på att hända? Jag slutade städa.

Sedan klev Ukip-ledaren Nigel Farage upp och höll ett segertal, även om han garderade sig lite med att säga "om prognoserna stämmer". Jag tyckte att det kändes för tidigt att ta ut segern. Hade ens London-rösterna kommit in än? Hur mycket kunde det fortfarande svänga? Det var väl inte möjligt att...?

Men så händer detta. Klockan tjugo i fem brittisk tid proklamerar BBC att gapet mellan lämna- och stanna-sidan nu är ointagligt. Det brittiska folket har röstat för att lämna EU:

And that's the result of this referendum, which has been preceded by weeks and months of argument and dispute [...] the British people have spoken. And the answer is... we're out!

Detta firade jag genom att bo på Sheraton, dricka cognac och lyssna på livemusik på kvällen.

Resultatet av den brittiska EU-omröstningen var, precis som konstateras i klippet ovan, annorlunda. Folket gjorde precis som svenskarna 2003 - de röstade mot det politiska, mediala och ekonomiska etablissemangets rekommendationer. Men medan svenska folket röstade för status quo - att inte överge kronan som valuta - gjorde britterna dessutom något modigare. Det röstade för en stor förändring: att lämna EU.

I efterhand har folkomröstningar som demokratiskt verktyg åter ifrågasatts. Vissa har till och med dragit paralleller till Hitler ("han älskade folkomröstningar"), vilket förstås är både historielöst och oförskämt.

Grunden i kritiken mot folkomröstningar är egentligen ett slags folkförakt. Simpla medborgare förstår sig inte på komplicerade saker som valutaunioner och internationella politiska samarbeten som EU. Därför är det bättre om dessa frågor överlåts till experter. Så kan vanligt folk fortsätta spela sina mobilspel och titta på Let's Dance så länge.

Det finns två saker att säga om detta: dels att "experter" inte sällan har fel (se euron som ett flagrant exempel), dels att det mycket väl kan stämma att gemene man inte har full inblick i vare sig valutaunionen eller hur EU fungerar men att det i slutändan inte spelar någon roll eftersom folk ändå måste tillfrågas i stora frågor som i slutändan berör dem.

Den representativa parlamentariska demokratin finns främst för att den är praktisk. Men vi kan inte ha en politisk överförmyndarnämnd som bestämmer allt åt oss. Det som berör oss mer privat ska inte ligga på någon politisk beslutandenivå över huvud taget, men stora makrofrågor som EU, FN, val av valuta och så vidare bör avgöras med ett folkligt majoritetsbeslut.

När jag satt där i sydkinesiska Zhanjiang och insåg att det brittiska folket röstat för att lämna EU fick jag en flashback från när Sverige röstade nej till euron för 13 år sedan. Demokratin blir sällan vackrare än så här.

Turkiet tittar rakt ned i avgrunden

Jag tror inte att Recep Tayyip Erdogan (eller Odågan som jag föredrar att kalla honom) iscensatte kuppförsöket mot sig själv. Även om inget kan uteslutas. Men det är inget snack om att han nu ser till att tjäna maximalt på den.

Undantagslagar har införts i Turkiet. Tusentals militärer har gripits. Tusentals lärare har fått sparken. Landet frånträder nu Europakonventionen om mänskliga rättigheter, vilket i praktiken ger regeringen fritt fram att godtyckligt spärra in människor den inte gillar.

Detta är en tillfällig åtgärd, hävdar regeringen, men det återstår att se. Även om den endast skulle vara i en månad, vilket premiärministern antytt, hinner det styrande partiet utan brådska slå ned på oppositionella och rensa ut alla som upplevs som hot.

I går framkom även att Turkiet uppmanar svenskturkiska AKP-anhängare att ringa och rapportera Gülenanhängare i Sverige. Det påminner lite om hur Eritrea agerar, via sina ambassad i Stockholm, mot oppositionella här.

Turkiet har varit på väg utför sett till mänskliga rättigheter under en längre tid. Nu ser det verkligen nattsvart ut. Erdogan är emellertid fortfarande populär i landet, och risken är uppenbar att de kritiska rösterna helt tystnar.

Detta land och denne man har alltså EU gjort sig helt beroende av när det gäller att tackla migrantströmmen mot Europa. Känns sådär.

Etablissemanget drömmer om status quo

Det politiska och mediala etablissemanget befinner sig i chocktillstånd. Storbritannien har röstat för att lämna EU. Donald Trump har nominerats till republikanernas presidentkandidat i USA. Det finns en rädsla för att Marine Le Pen på allvar kommer utmana om presidentposten i det franska valet nästa år. Och till råga på allt sjunker förtroendet för politiker i stora delar av västvärlden.

Mest av allt tycks den växande skepsisen mot EU skava. DN:s Johannes Åman skriver:

Britternas beslut att rösta för utträde ur EU är inte världens undergång. Men det skulle med några olyckliga sammanträffanden, som att Donald Trump blir president i USA och Marine Le Pen i Frankrike, kunna leda till slutet på västvärlden så som vi i dag känner den.

"Västvärlden som vi känner den" är mer av det vi sett hittills, vilket för oss i Europa betyder ett fortsatt växande EU och en utökad maktöverföring från de nationella folkvalda parlamenten till icke folkvalda tjänstemän och byråkrater i EU:s maktcentra; kort sagt mindre folklig förankring, mindre demokrati. Det är detta som EU-vännerna vill ha. Det är detta de försvarar. Om mer EU är motsatsen till "västvärldens förfall", förlorar orden snart sin betydelse.

I Almedalen hade DN ett seminarium som modererades av Anne Applebaum efter att hon intervjuats av den självgode Peter Wolodarski (för den som är intresserad finns seminariet här). Det är förbluffande att se toppolitiker vara så oerhört naiva beträffande EU:s utveckling. I synnerhet Carl Bildt uppvisar en förbluffande naivitet när han försvarar euron. Gapet mellan elitens makroperspektiv och det röstande folkets mer jordnära syn är gigantiskt.

Anne Applebaum kopplar samman Brexit med Donald Trump och Marine Le Pen. Det är inte ovanligt att allt till höger om Lenin som anses hota status quo klumpas ihop. På svenska socialliberala och socialdemokratiska ledarsidor kastas gärna allt ifrån nazistiska Gyllene gryning till nationalistiska Front National och EU-skeptiska Ukip i samma tunna av icke önskvärda rörelser. Deras enorma skillnader till trots.

Det är begripligt att Applebaum och andra gör så här. Det sker i ett slags uppgivenhet och vrede över att status quo inte bevaras. De skulle kanske behöva vakna upp och inse att det politiska landskapet har ritats om och att det inte finns någon väg tillbaka till hur det en gång var.

Kartan består inte längre bara av ett socialdemokratiskt och ett konservativt/liberalkonservativt parti. I de flesta europeiska länder finns allt mäktigare antietablissemangspartier. Vissa på högerkanten, andra på vänsterkanten, ytterligare andra någonstans i mitten.

Framför allt saknar jag hos expolitiker och debattörer en förståelse för varför detta har hänt. En sådan framkommer inte i ovanstående seminarium heller. Att mellan raderna lägga fram förklaringen att folk är oinformerade, outbildade bonnläppar duger inte. Det var ju dessa oinformerade, outbildade bonnläppar som röstade på de stora etablerade partierna för några val sedan. Då dög deras röster alldeles utmärkt, ty då bevarade de status quo.

En liten, liten del av mig kan önska att Trump vinner valet. Bara för att få nöjet att se chocken i etablissemangets ögon dagen efter. Men samtidigt inser jag att det nog inte riktigt är värt det. Trump är helt enkelt för dålig. För vulgär. För opålitlig i grundläggande och viktiga frågor. Det starka stödet för honom bör dock vara ett ämne för diskussion även efter valet, hur det än går.

Om det politiska och mediala etablissemanget inte lyckas begripa varför så många nya partier runt om i västvärlden plockar röster från de gamla maktpartierna, kommer utvecklingen att fortsätta. Om de inte tar in att det är för sent att kämpa för status quo och att det finns en ny politisk verklighet att förhålla sig till och söka förstå, kommer utvecklingen att fortsätta.

Risken är att vi även framgent får se desperata utbrott från deras sida när det vi skulle behöva är konstruktiv dialog och en och annan insiktsfull analys av det läge som det politiska etablissemanget har försatt sig i.

Bollen är er.

Tidigare bloggat:
Gapet mellan folket och makten

Hur vi ska handskas med terrorister

Efter det vidriga massmordet i Nice svarar Frankrike med att kalla in både polis och militär för att patrullera gator och kanske särskilt folkrika platser. Skälet är främst att visa handlingskraft, att den franska staten har situationen under kontroll.

Men militär och polisiär närvaro kan förstås inte förhindra dåd av det slag vi såg i Nice. Dessutom vill många av oss inte leva i ett samhälle som ständigt patrulleras av tungt beväpnad polis och militär.

Vi har inte alla detaljer kring Nicedådet klara för oss än, varken vad beträffar motiv eller eventuella medgärningsmän. Därför ska vi inte dra förhastade slutsatser. Det är emellertid lätt att utgå från att även denne galning begick dådet i Allahs namn. Vi lär snart få veta.

Egentligen borde vi skratta åt dem. Jihadister är empatistörda fåntrattar som tror på jungfrur i himmelen, en sorts aparta inslag i en modern och (nåja) upplyst värld. Men de är livsfarliga fåntrattar, som läskiga clowner, vilket gör att det inte räcker att bara skratta åt dem och försöka leva som vanligt. Vi måste faktiskt bekämpa dem med så mycket våld och kraft som krävs.

Kriget måste föras på flera fronter samtidigt. Att bomba IS till helvetet i Syrien och Irak är det i sammanhanget enkla. Det svåra är att förhindra nyrekrytering. Ty hur bekämpar man en övertygelse? Det ideologiska och religiösa gift som salafismen sprider på vår kontinent just nu kommer skapa fler jihadister än vi hinner bomba bort.

Polis och säkerhetstjänst behöver bli bättre på att identifiera potentiella hot. Detta kommer oundvikligen innebära att vissa grupper och människor med ett visst utseende får visa identitetshandlingar eller besvara frågor lite oftare än andra, ja. Bland annat. Jag ser tyvärr ingen väg runt detta. Vi kan inte låtsas att risken för att jihadismen frodas i övre medelklasskvarter i Stockholms innerstad är lika stor som i Husby och Gottsunda.

Vi behöver också ha bättre kontroll på vilka som kommer in i Sverige. Detta är en tråkig konsekvens av den verklighet vi har att förhålla oss till. Samtidigt behöver personer som inte har här att göra utvisas. Detta klarar inte polisen i dag och tyvärr måste vi nog konstatera att den inte lär klara det under överskådlig tid.

Slutligen behövs även soft power. Vi behöver vaksamma ögon i skolor, bland föräldrar och vänner, en spridd kunskap för att kunna identifiera signaler när någon verkar vara på väg in i extremistiska tankegångar och miljöer. Detta är förmodligen det allra svåraste, särskilt som det i vissa områden i Sverige i dag uppges vara mer stigmatiserande att inte sympatisera med IS än att göra det.

Alla som attraheras av salafismen är inte fattiga, arbetslösa och utstötta. Efter alla jihadistiska våldsdåd de senaste 15 åren vet vi hur heterogena gärningsmännen är. Det är lärare. Det är högutbildade. Det är också lågutbildade och arbetslösa enstöringar. IS attraherar i dag både kvinnor och män (även om deras roller skiljer sig åt). Det är därför inte en "kamp mot fattigdom", som Margot Wallström proklamerade, som är lösningen här. Vi måste sluta se på gärningsmännen som ett resultat av västvärldens politik och av inkomstklyftor.

Vad detta i grunden handlar om är en kamp om de värderingar som bär upp den västerländska civilisationen. Attackerna mot vanligt folk på turistorter, på tidningsredaktioner och nattklubbar slår mot allt det vi håller kärt. Det räcker inte med avmätta avståndstaganden och ändrade profilbilder i sociala medier. Det krävs politisk handling, det krävs krafttag mot dessa kriminella krafter. Rädslan för att bli utpekad som islamofob får inte stå i vägen. Vi har passerat det stadiet för länge sedan.

Om vi inte i denna stund vågar ta strid mot den ondska som vill utplåna vår mänskliga frihet och värdighet, vad finns det egentligen för mening med att bry sig om demokratin i fortsättningen?