Prova på lite självkritik, politiker

I dag går Ungern till val om EU:s kvotsystem av asylsökande, som den ungerska regeringen under Viktor Orbáns ledning har motsatt sig. Bilden som målas upp i svenska medier är rätt förfärande. Det talas om "hjärntvätt" och "hat" i den valkampanj som troligen kommer vinnas av nej-sidan.

Men, säger någon, det handlar ju bara om 1 294 asylsökande. Det borde väl Ungern klara? Givetvis är det så. Men jag tror att man ska se denna folkomröstning som en markering dels mot diktat från EU, dels mot en eventuell framtida fördelning av asylsökande.

Upprördheten över folkomröstningens existens är ganska talande för hur EU-vänliga de svenska medierna är. Detta blev särskilt tydligt efter den brittiska EU-omröstningen i juni. Då gick journalister och ledarsidor ut och hävdade att omröstningen i sig var ett misstag (resultatet blev ju fel). Vissa kallade den rent av en form av "demokratiförstörelse".

Detta förakt för demokratin, folkstyret, påminner om den nedlåtande tonen mot "vanligt folk" som nu sprids i mainstreammedierna. Det skrivs mycket om faktaresistens och okunskap, påfallande ofta av personer som gjort sig kända för att just vägra ta in obekväma fakta. Det var därför lite komiskt att just utbildningsminister Gustav Fridolin hade detta som huvudtema i sitt anförande i en partiledardebatt i våras.

Nu är det förstås inte upplevelsen att människor har gått och blivit faktaresistenta som upprör. Inte egentligen. Det var nämligen inget problem med okunniga och faktaresistenta människor så länge de röstade på rätt partier. När socialdemokratin nu i allt högre grad har övergivits av dessa väljargrupper - arbetare, personer med låg utbildning - är det plötsligt "okunskapen" som politikerna vill angripa.

Jag har svårt att tro att en farsot av okunskap har spridit sig över Sverige och Europa. Det som har hänt är snarare att väljare som tidigare var trogna med de gamla partierna har börjat överge dem till följd av ett alltmer utbrett missnöje. Dessa partier skulle behöva titta sig själva och spegeln och fråga varför i stället för att skälla ut och håna sina gamla väljare. Precis som ett företag som tappar kunder måste göra.

Reaktionen på såväl det senaste riksdagsvalet som Brexit visar emellertid att om det är något såväl etablerade partier som mainstreammedier är oförmögna till är det reflektion och ärligt självkritik.

Därför lär den gnälliga tonen och det uppskruvade tonläget fortsätta - utan att någon blir ett dugg klokare över utvecklingen. 

Etablissemanget drömmer om status quo

Det politiska och mediala etablissemanget befinner sig i chocktillstånd. Storbritannien har röstat för att lämna EU. Donald Trump har nominerats till republikanernas presidentkandidat i USA. Det finns en rädsla för att Marine Le Pen på allvar kommer utmana om presidentposten i det franska valet nästa år. Och till råga på allt sjunker förtroendet för politiker i stora delar av västvärlden.

Mest av allt tycks den växande skepsisen mot EU skava. DN:s Johannes Åman skriver:

Britternas beslut att rösta för utträde ur EU är inte världens undergång. Men det skulle med några olyckliga sammanträffanden, som att Donald Trump blir president i USA och Marine Le Pen i Frankrike, kunna leda till slutet på västvärlden så som vi i dag känner den.

"Västvärlden som vi känner den" är mer av det vi sett hittills, vilket för oss i Europa betyder ett fortsatt växande EU och en utökad maktöverföring från de nationella folkvalda parlamenten till icke folkvalda tjänstemän och byråkrater i EU:s maktcentra; kort sagt mindre folklig förankring, mindre demokrati. Det är detta som EU-vännerna vill ha. Det är detta de försvarar. Om mer EU är motsatsen till "västvärldens förfall", förlorar orden snart sin betydelse.

I Almedalen hade DN ett seminarium som modererades av Anne Applebaum efter att hon intervjuats av den självgode Peter Wolodarski (för den som är intresserad finns seminariet här). Det är förbluffande att se toppolitiker vara så oerhört naiva beträffande EU:s utveckling. I synnerhet Carl Bildt uppvisar en förbluffande naivitet när han försvarar euron. Gapet mellan elitens makroperspektiv och det röstande folkets mer jordnära syn är gigantiskt.

Anne Applebaum kopplar samman Brexit med Donald Trump och Marine Le Pen. Det är inte ovanligt att allt till höger om Lenin som anses hota status quo klumpas ihop. På svenska socialliberala och socialdemokratiska ledarsidor kastas gärna allt ifrån nazistiska Gyllene gryning till nationalistiska Front National och EU-skeptiska Ukip i samma tunna av icke önskvärda rörelser. Deras enorma skillnader till trots.

Det är begripligt att Applebaum och andra gör så här. Det sker i ett slags uppgivenhet och vrede över att status quo inte bevaras. De skulle kanske behöva vakna upp och inse att det politiska landskapet har ritats om och att det inte finns någon väg tillbaka till hur det en gång var.

Kartan består inte längre bara av ett socialdemokratiskt och ett konservativt/liberalkonservativt parti. I de flesta europeiska länder finns allt mäktigare antietablissemangspartier. Vissa på högerkanten, andra på vänsterkanten, ytterligare andra någonstans i mitten.

Framför allt saknar jag hos expolitiker och debattörer en förståelse för varför detta har hänt. En sådan framkommer inte i ovanstående seminarium heller. Att mellan raderna lägga fram förklaringen att folk är oinformerade, outbildade bonnläppar duger inte. Det var ju dessa oinformerade, outbildade bonnläppar som röstade på de stora etablerade partierna för några val sedan. Då dög deras röster alldeles utmärkt, ty då bevarade de status quo.

En liten, liten del av mig kan önska att Trump vinner valet. Bara för att få nöjet att se chocken i etablissemangets ögon dagen efter. Men samtidigt inser jag att det nog inte riktigt är värt det. Trump är helt enkelt för dålig. För vulgär. För opålitlig i grundläggande och viktiga frågor. Det starka stödet för honom bör dock vara ett ämne för diskussion även efter valet, hur det än går.

Om det politiska och mediala etablissemanget inte lyckas begripa varför så många nya partier runt om i västvärlden plockar röster från de gamla maktpartierna, kommer utvecklingen att fortsätta. Om de inte tar in att det är för sent att kämpa för status quo och att det finns en ny politisk verklighet att förhålla sig till och söka förstå, kommer utvecklingen att fortsätta.

Risken är att vi även framgent får se desperata utbrott från deras sida när det vi skulle behöva är konstruktiv dialog och en och annan insiktsfull analys av det läge som det politiska etablissemanget har försatt sig i.

Bollen är er.

Tidigare bloggat:
Gapet mellan folket och makten

Nu kräver EU-eliten "mer Europa"

En väntad effekt av det brittiska folkets beslut att rösta för ett utträde ur EU är EU-elitens ilska och öppna hämndbegär.

Guy Verhofstadt, den "liberala" gruppens ledare i Europaparlamentet, höll under fredagen en presskonferens och propagerade för tätare integration, vilket i vanligt språkbruk betyder mer överstatlighet och mer maktförskjutning till Bryssel.

Verhofstadt vill se ett effektivare EU och ondgjorde sig över att 28 stater, snart 27, hela tiden måste komma överens om allting. Han sade sig inte vara förvånad över att britterna, som haft både rabatt på sin avgift och en rad undantag, röstat för att lämna och var klart irriterad över att David Cameron inte vill inleda utträdesförhandlingar omedelbart.

Verhofstadts syn är inte unik. Även Jean-Claude Juncker har uttryckt att det är viktigt att Storbritannien lämnar unionen snarast möjligt. Det ligger visserligen en poäng i detta - ju längre utträdesförhandlingarna tar, desto mer osäkerhet hinner skapas på världens marknader. Men det är också uppenbart att ledarskapet nu vill vända blad och få denna utträdeshistoria ur vägen så snart det bara går.

I Tyskland ska finansministern Wolfgang Schäuble, enligt Handelsblatt, ha varit med om att ta fram en plan i händelse av Brexit. Den handlar om att förhindra att Storbritannien åtnjuter några av de privilegier på den inre marknaden som ett EU-medlemskap innebär och därigenom göra det mindre attraktivt för andra länder att följer efter. Det är alltså som om toppolitiker i EU:s tyngsta medlemsländer nu sitter och håller tummarna för att det ska gå dåligt för britterna utan EU, och gör det inte det ska de minsann hjälpa till på traven.

Finns det då en risk, eller möjlighet, att fler länder inom de närmaste åren kommer hålla folkomröstningar om EU-medlemskapet? Visst kan det ske, men det är inte sannolikt att vi ser ett pärlband av länder följa efter Storbritannien ut i friheten under de närmaste fem åren. Storbritannien har alltid varit en udda fågel i EU-buren. För att ett land som Sverige eller Frankrike ska gå ur krävs en massiv hemmaopinion som är aktiv under många år (och vilken regeringschef ska ta självmordsuppdraget att göra en Cameron?). Där är vi inte än.

Däremot kan diskussionen om vem EU är till för, och vad EU bör vara, ta fart på allvar. Vilket är positivt i sig. Men jag tror inte att det kommer att påverka dagens ledarskap särskilt mycket. Sittande EU-ledare svarar nämligen, som vi sett ovan, på britternas utträde precis som väntat genom att kräva en tätare politisk union. Inklusive Stefan Löfven.

De borgerliga politiker och sympatisörer som ständigt upprepar att de vill stanna i EU för att kämpa för ett "smalare men vassare" EU-samarbete, bör ta en titt på Guy Verhofstadts presskonferens. Detta är det EU vi har i dag och detta är det EU vi kommer ha i morgon.

Läs även:
Adam Cwejman, Johan Hakelius

Brexit-debatt

Svensk EU-debatt har alltid varit futtig. När Sverige skulle rösta om EU-medlemskap 1994 var snuset en stor fråga. På riktigt. Liksom Systembolagets detaljhandelsmonopol. Jag misstänker att en valrörelse i dag hade sett ungefär likadan ut med fokus på perifera frågor som att EU lägger sig i hur gurkor ska se ut.

Sällan får vi en seriös debatt om EU:s demokratiska underskott. Detta är en tongivande fråga i den brittiska EU-valrörelsen. Det rör sig om ett system där bristen på transparens och bristen på ansvarsutkrävande är en högst medveten del av det hela.

Demokrati. Handel. Självständighet. Nedan är en debatt mellan de två sidorna i Storbritannien där de stora frågorna berörs (debatten är lång, men den som vill spara lite tid kan med fördel ta del av Daniel Hannans utläggning här).

Jag blir alltmer övertygad om att Brexit är rätt beslut för Storbritannien. Jag tror även att ett utträde vore rätt beslut för Sverige, men det kommer dröja innan den frågan blir aktuell. En förutsättning för att det ens ska ske kan mycket väl vara att britterna röstar för utträde den 23 juni.

Tio år efter segern

Den 14 september 2003 sade svenska folket ifrån. 56 procent röstade nej till ett införande av euron i Sverige, och trots att Folkpartiet ansåg att frågan kunde vara mogen för en ny omröstning inom några år är den i dag helt borta från dagordningen. Stödet för euron ligger på runt 10 procent. Segern är i så måtto total.

Nej-sidan har den politiska och ekonomiska makten emot sig. Göran Persson (som dock velade fram och tillbaka), Bo Lundgren, Lars Leijonborg och Alf Svensson kampanjade alla för ett ja. Svenskt Näringsliv pumpade in enorma summor i kampanjen. När valkampen startade var utgången på intet vis given.

Men nej-sidan hade de sakliga argument som bet på flertalet av väljarna. Ja-sidan lyckades aldrig förklara en så enkel men berättigad fråga som hur samma ränta i alla euroländer skulle kunna fungera i praktiken. Jag tror dock även att känslan att ett ja skulle innebära att än mer makt överlämnades från Sverige till EU spelade roll för hur många röstade.

Efteråt delades det politiska Sverige upp i glada vinnare och bittra förlorare. Responsen från vissa på den förlorande sidan var att det nu fick vara slut med folkomröstningarna. De gick ju inte som planerat. Den inställningen är i dag vanlig hos eurokrater som ser medborgare som ett störande moment. Det folkliga inflytandet stör EU-projektets utveckling.

I dag högtidlighölls denna stora demokratiska seger när OEIC samlade människor från olika politiska läger, över blockgränsen, för att minnas det arbete som lades ned för att vinna segern den där söndagen för tio år sedan.

Vi kan i dag glädjas åt att Sverige röstade nej den 14 september 2003. Det var ett otroligt viktigt beslut. Nu gäller det att få ett permanent undantag så att framtida politiker inte kan smyga in Sverige bakvägen.

Effekterna av europrojektet påverkar oss i allra högsta grad även om vi står utanför, och konsekvenserna av detta vettlösa prestigeprojekt är alldeles för stora och allvarliga för att det ska kännas bra att vara skadeglad en dag som denna. Ty det finns inget som tyder på att eurokrisen är på väg att ta slut, vad José Manuel Barroso än säger.

Många av argumenten för att införa euron i Sverige var emotionella - och direkt fula. Det hävdades bland annat att ett nej skulle öka främlingsfientligheten. Säg det till Grekland i dag.

Läs även:
Mattias Svensson

Det är roligare att säga ja.

Brittisk EU-folkomröstning på tapeten igen

Storbritanniens EU-minister David Lidington tar upp frågan om en folkomröstning om landets EU-medlemskap. Premiärminister David Cameron har tidigare lyft samma fråga.

Lidington tror inte på någon utträdesomröstning än. Han påpekar att britterna nog vill vara en del av Europa men inte styras från Bryssel. Men det finns en stark opinion för att det är det brittiska folket, inte icke folkvalda EU-byråkrater, som ska bestämma över politiken i Storbritannien.

Även UKIP kräver en folkomröstning. I takt med att de federalistiska tendenserna blir allt tydligare och maktförskjutningen till EU påskyndas, lär kraven på självständighet öka i antal och styrka.

Förhoppningsvis kommer allt fler länder att börja ställa frågan om det var detta EU de egentligen ville ha.

Mina kondoleanser...

Det blev en jordskredsseger för jasidan i EU-omröstningen i Kroatien. Premiärminister Zoran Milanovic kallar det "en vändpunkt" i landets historia.

Att bara 44 procent av landets röstberättigade invånare gick till valurnorna verkade inte bekymra politikerna som firade med champagne under natten. Ska man gå in i en union som bygger på brist på demokratisk legitimitet är det ju lika bra att göra det på rätt sätt direkt från start.

Kroatien och EU

Kroatien röstar om medlemskap i EU under söndagen. Att döma av de reportage som svensk media har gjort tror många kroater att ett EU-medlemskap kommer att påverka landet positivt genom bland annat ökad handel, förbättrad utbildning. Samtidigt hävdar andra att landet 20 år efter sin självständighet åter skulle förlora den genom att bli EU-medlem.

Utgången av folkomröstningen är oviss, men det lutar åt ett ja. Det kroaterna borde veta när de går till valurnorna är att medlemskap i den europeiska unionen innebär att de förlorar stora delar av sitt självbestämmande, att EU kommer att ha synpunkter på allt de gör och tvinga dem att genomföra lagstiftning som det kroatiska folket inte stödjer. Makten kommer att flyttas från demokratiskt valda personer i Zagreb till anonyma tjänstemän i Bryssel.

För det kroatiska folkets skull hoppas jag att de säger nej. Det skulle också vara en liten knäpp på näsan på EU-eliten och en nyttig påminnelse om att alla faktiskt inte vill tillhöra denna klubb för inbördes beundran.