Ett Sverige som inte är så fantastiskt längre

Sverige har aldrig varit perfekt. Det mesta är bättre än när våra föräldrar växte upp. Men det går inte att komma ifrån att mycket förändras till det sämre just nu. Den uppväxande generationen riskerar att få det sämre än vad vi fick.

Sverige är i dag landet där posten krånglar, där tågen inte går i tid, där polisen är i kris, där skolresultaten faller stadigt och där sjukvården haltar. Samtidigt. Politiken står påfallande handfallen inför allt detta.

Nämnde jag skolan? Sandåkraskolan är ett exempel på hur det kan se ut i dagens Skolsverige. Den har anmälts till Arbetsmiljöverket då platsbristen är så skriande att lärarna har fått ge upp sina arbetsrum och sätta in skolbänkar på toaletterna, vilket lokaltidningen kunde berätta om tidigare i år.

För oss som spanar efter en ny lya är det många aspekter som måste vägas in som inte har direkt med boendet att göra. Finns det en fungerande vårdcentral? Brinner det bilar på kvällarna? Hur ser brottsligheten i närmsta centrum ut?

Till detta kan numera även läggas om huruvida det finns tillräckligt med klassrum i närmsta skola eller om barnen får studera på toaletten.

Arbetsmarknads-(och numera även etablerings-)minister Ylva Johansson sade på fjolårets famösa tillställning "Sverige tillsammans" att "det är spännande att få vara med om när Sverige förändras".

Jo, tack. För den som har möjlighet att vid sidan om den digra skatteinbetalningen även köpa sig en bra sjukvård, skola och personskydd är nog livet i det nya välfärdslandet Sverige fina fisken. Dessvärre gäller det inte flertalet av oss.

Nu kräver EU-eliten "mer Europa"

En väntad effekt av det brittiska folkets beslut att rösta för ett utträde ur EU är EU-elitens ilska och öppna hämndbegär.

Guy Verhofstadt, den "liberala" gruppens ledare i Europaparlamentet, höll under fredagen en presskonferens och propagerade för tätare integration, vilket i vanligt språkbruk betyder mer överstatlighet och mer maktförskjutning till Bryssel.

Verhofstadt vill se ett effektivare EU och ondgjorde sig över att 28 stater, snart 27, hela tiden måste komma överens om allting. Han sade sig inte vara förvånad över att britterna, som haft både rabatt på sin avgift och en rad undantag, röstat för att lämna och var klart irriterad över att David Cameron inte vill inleda utträdesförhandlingar omedelbart.

Verhofstadts syn är inte unik. Även Jean-Claude Juncker har uttryckt att det är viktigt att Storbritannien lämnar unionen snarast möjligt. Det ligger visserligen en poäng i detta - ju längre utträdesförhandlingarna tar, desto mer osäkerhet hinner skapas på världens marknader. Men det är också uppenbart att ledarskapet nu vill vända blad och få denna utträdeshistoria ur vägen så snart det bara går.

I Tyskland ska finansministern Wolfgang Schäuble, enligt Handelsblatt, ha varit med om att ta fram en plan i händelse av Brexit. Den handlar om att förhindra att Storbritannien åtnjuter några av de privilegier på den inre marknaden som ett EU-medlemskap innebär och därigenom göra det mindre attraktivt för andra länder att följer efter. Det är alltså som om toppolitiker i EU:s tyngsta medlemsländer nu sitter och håller tummarna för att det ska gå dåligt för britterna utan EU, och gör det inte det ska de minsann hjälpa till på traven.

Finns det då en risk, eller möjlighet, att fler länder inom de närmaste åren kommer hålla folkomröstningar om EU-medlemskapet? Visst kan det ske, men det är inte sannolikt att vi ser ett pärlband av länder följa efter Storbritannien ut i friheten under de närmaste fem åren. Storbritannien har alltid varit en udda fågel i EU-buren. För att ett land som Sverige eller Frankrike ska gå ur krävs en massiv hemmaopinion som är aktiv under många år (och vilken regeringschef ska ta självmordsuppdraget att göra en Cameron?). Där är vi inte än.

Däremot kan diskussionen om vem EU är till för, och vad EU bör vara, ta fart på allvar. Vilket är positivt i sig. Men jag tror inte att det kommer att påverka dagens ledarskap särskilt mycket. Sittande EU-ledare svarar nämligen, som vi sett ovan, på britternas utträde precis som väntat genom att kräva en tätare politisk union. Inklusive Stefan Löfven.

De borgerliga politiker och sympatisörer som ständigt upprepar att de vill stanna i EU för att kämpa för ett "smalare men vassare" EU-samarbete, bör ta en titt på Guy Verhofstadts presskonferens. Detta är det EU vi har i dag och detta är det EU vi kommer ha i morgon.

Läs även:
Adam Cwejman, Johan Hakelius

Löfvens små utmaningar

"Stora utmaningar har aldrig skrämt oss socialdemokrater", har Stefan Löfven upprepat inför partikollegor det senaste året. Som om det finns något spännande och lite roligt i att behöva ta itu med gigantiska samhällsproblem. Kanske är det den inställningen som krävs för att inte gråtsnyftande lämna både partiet och politiken.

Ty nog finns de utmaningar att ta itu med. Detta är några av de problem, eller utmaningar som det numera heter, som regeringen står inför fram till nästa val:

Sjukskrivningarna
Sjukskrivningarna har skenat iväg i flera år, vilket innebär oerhörda kostnader. Den nya regeringens beslut att avskaffa den bortre gränsen i sjukförsäkringen har knappast hjälpt. Under Göran Perssons tid "löstes" problemet med förtidspensioneringar. Löfven vill lägga ett ökat ansvar på arbetsgivarna. Så praktiskt.

Integrationen
Svensk integrationspolitisk debatt har kommit att handla om en enda sak: jobben. Den som som invandrat och fått ett jobb eller någon sorts sysselsättning, och därmed inte är öppet arbetslös, har betraktats som "integrerad". Så är det givetvis inte, och alltfler politiker börja vakna upp inför detta faktum.

Lösningarna lyser emellertid ännu med sin frånvaro. I konkret politik handlar allt fortfarande om just jobb och sysselsättning. Regeringen har föreslagit statliga beredskapsjobb, Alliansen vill se lägre ingångslöner. Samtliga vill ha bidragsanställningar. Än har diskussionen om värderingar, den enskildes plikt att faktiskt anpassa sig till sitt nya land, inte tagit fart på allvar. Det måste den göra. Integrationsfrågan rymmer nämligen så mycket mer än bara jobb och sysselsättning.

Polisen och rättsstaten
Alla vill ha fler poliser. Men vad hjälper det när tre av fyra poliser överväger att lämna jobbet. Under 2015 slutade fler än började, och det kan inte bara förklaras av pensionsavgångar. Många som slutar är under 40. Orsakerna är flera: usel lön, dålig arbetsmiljö, dåligt stöd från ledningen och ett allt tuffare samhällsklimat mot vilket bemanning och befogenheter inte möter upp.

Detta pratas det mindre om eftersom det är svårlöst. Polisen har lämnats vind för våg under lång tid. Fokus har hamnat på jämställdhets- och genusfrågor när den borde handla hur polisen ska kunna utföra sitt jobb. Dess bemanning lever i dag inte upp till de betydligt tuffare situationer de i dag har att hantera. Lite tyder på att något kommer bli bättre under dagens rikspolischef. Det som står på spel är medborgarnas förtroende för själva rättsstaten.

Skolans kris
Det finns flera sätt att mäta kvalitet i skolan. PISA har blivit det som använts mest i den politiska debatten. Orsakerna till de faktiska resultat som framkommer i dessa mätningar kan emellertid spåras i allt från en usel lärarutbildning, försämrad disciplin, minskad auktoritet bland lärarna och en postmodern diskurs inom skolan.

Politikerna har förstört svensk skola, och det kommer dröja innan den kan betraktas som lagad. I dag har Sverige en utbildningsminister som inte får någonting gjort annat än att kasta pengar på problemet. Det värsta är kanske att inte heller borgerligheten förmådde vända utvecklingen under åtta års tid. Fan vet vart svensk skola är på väg.

Bostadspolitiken
Det största politiska misslyckandet vid sidan om skolan och migrationspolitiken är tvivelsutan bostadspolitiken. Precis som ovannämnda frågor har den inte uppstått i går eller ens förra decenniet utan kan spåras betydligt längre tillbaka än så.

Statsministern sade på presskonferensen då de tre nya ministrarna presenterades att han tillsammans med den nye bostadsministern kommer bjuda in bostadsmarknadens parter till samtal. Det finns redan många vettiga förslag. Bostadspolitiken har utretts, stötts och blötts. Nu måste de nödvändiga reformerna implementeras.

Men det kommer inte att ske. Bostadssamtalen mellan regeringen och Alliansen har havererat, och det vi kan se framför oss är att Peter Eriksson (MP) som ny på jobbet lyckas knyta ihop en urvattnad kompromiss för att visa att regeringen minsann "gör något".

Helt otillräckligt
Visserligen tyder en del på att Stefan Löfven vet ungefär vilka problem som Sverige och hans regering står inför. Men han saknar helt politik för att nå någonvart. Det saknas helt förmåga att tänka nytt. Detta gäller även Alliansen där endast Liberalerna har börjat prata om marknadshyror (så dags nu i opposition).

Politikerna har skapat massor av problem. Men några lösningar på dessa har de inte. Dessa politiker vill alltså ha våra röster. 

Läs även:
Fnordspotting

Början på slutet för EU

Orden "EU" och "kris" tycks ständigt förbundna med varandra. Hur många gånger har vi inte sett hur EU:s regeringschefer träffats i "krismöten"? EU befinner sig, som Göran Persson en gång konstaterade, i ett ständigt slags kristillstånd. Men den här gången tror jag att det är allvar.

Migrationen till Europa har satt fingret på en väldigt öm punkt för EU-anhängarna: solidariteten mellan medlemsländerna. Det är detta kit, övertygelsen om att ett enat Europa tjänar alla medlemsländer väl, som är tänkt att hålla ihop en spretig union bestående av 28 väldigt olika länder med skilda intressen.

Nu ser vi att solidariteten inte finns där när den sätts på prov i skarpt läge. Det är månne en ögonöppnare för många ja-sägare, men vi som varit lite mer skeptiska till EU:s utveckling och det politiska projektet som sådant, får nu vatten på vår kvarn.

Jag tror att den växande skepsis mot EU som vi ser i och med att EU-kritiska partier får vind i seglen i bland annat Ungern, Polen, Storbritannien och Frankrike till stor del beror på att EU:s strävan efter det som kallas "ever closer union" inte alls gått i takt med vad folken själva vill. EU har expanderat sin makt på medlemsländernas (och därmed demokratins) bekostnad alldeles för snabbt. Hanteringen av folkomröstningar som gett "fel" resultat vid fördragsändringar är ett tydligt exempel på den arrogans som länge präglat EU-projektet.

Federalister har velat skynda fram och köra över dem som önskat behålla ett samarbete mellan suveräna stater. Detta har samtidigt gjort det mer än lovligt att skylla det egna landets problem på EU även när de är inhemskt skapade. Inte heller svenska politiker är för goda för att använda detta knep. Statsminister Löfven fortsätter nämligen att beskylla EU för kollapsen i det svenska asylmottagandet. Andra länder, har vi fått veta, måste "ta sitt ansvar". Men tänk om det är just detta som dessa länder har gjort? Att ta sitt ansvar gentemot de egna väljarna.

Migrationskrisen accelererar nu en redan påbörjad uppdelning av Europa i öst och väst. Igen. Just den uppdelning som vi trodde att vi hade kommit bort från. Schengen riskerar att falla.

Eftersom migranttrycket på Grekland är högre nu än det var under samma tid i fjol, och fjolåret ledde till gränskontroller och stängsel, finns det egentligen ingenting som tyder på att 2016 kommer att bli ett år då EU hanterar migrationen bättre.

Det lär snarare bli ett år där uppdelningen i öst och väst förstärks, och där alla ser om sitt eget hus. Precis som Sverige, väldigt senkommet, började göra i november efter att ha pekat finger mot de länder som gått före.

I förlängningen kan det vi nu bevittnar vara början på slutet för EU som vi känner det. Det behöver inte betyda kaos och elände. Det öppnar nämligen upp för ett alternativ till den överstatliga superstat som EU-ledarna velat bygga, ett projekt som nu närmast kan dödförklaras.

I bästa fall kan vi komma att få ett handelssamarbete mellan Europas suveräna stater. Utan en "president". Utan ett gemensamt försvar. Utan en gemensam valuta. Det som vi EU-skeptiker helst av allt vill se.

Visst, resan dit kan komma att bli lite skakig. Det är å andra sidan inget som Europa är ovant vid.

Sverige och krisberedskapen

Höstens kris i det svenska mottagandet av asylsökande satte fingret på något självklart som nyvänstern, grönhögern och i princip hela det mediala etablissemanget under lång tid valt att ignorera: även Sverige har gränser. Kapaciteten är inte oändlig.

Men det reste även frågor om Sveriges krisberedskap. Kommunsverige är generellt sett väl rustat för lokala kriser. Raskt ordnas evakueringsbostäder, det går snabbt att få fram många händer när det krävs.

Värre är det ställt med den nationella krisberedskapen. Medan politikerna ute i kommunerna tvingas ha markkontakt kan regeringen tillåta sig att vara betydligt mer uppe i det blå. Förståelsen för verkligheten utanför Stockholm och landets tre största städer är begränsad, men framför allt är kunskapen om hur basala verksamheter i samhället fungerar mycket liten.

En enkel förklaring är att de politiker som vandrar hela vägen in i regeringskansliet sällan har egna erfarenheter från något annat än den politiska verkligheten. Och det är en väldigt nischad del av verkligheten, ska vi veta.

De flesta har alltså aldrig arbetat som lärare i en stökig och högljudd klass som skriker könsord åt dig, de har aldrig jobbat natt som sjuksköterskor på en underbemannad avdelning, de har aldrig fått stenar kastade på sig när de ska beivra ett pågående brott, de har aldrig knegat inom socialtjänsten med unga som håller på att droga ihjäl sig och burit ovetskapen om denne lever eller ej nästa dag du går till jobbet. De har hållit sig långt borta från allt detta under sina karriärer.

Denna okunskap är farlig, ty i slutändan är det de där ministrarna som sätter färdriktningen för just ovannämnda verksamheter. Och det är här, i det som kallas välfärdens kärna, som vi både förebygger och bygger in kapacitet att hantera kriser. Polisen, sjukvården, skolan och socialtjänsten måste fungera.

Det finns goda skäl att sätta stora frågetecken för Sveriges nationella krisberedskap i ett bredare perspektiv. Vi har ingen egentlig försvarsmakt att tala om längre, vilket betyder att vi inte kan skydda oss mot yttre hot. Det kommer att ta decennier att bygga upp en acceptabel kapacitet igen. Polisen är i kris, och ingen kan i dag säga om denna kris är övergående eller om den bara har börjat. Säkerhetspolisen jagar "terrorister" med aktivt konto på Facebook. Sjukvården är extremt belastad på många håll i landet.

Historien talar inte heller till vår fördel. Det räcker att gå 20 år tillbaka i tiden. Estoniakatastrofen 1994 tog över 500 svenskars liv och hanterades på ett förfärligt sätt av den tillträdande regeringen. Både direkt efter förlisningen och under åren efteråt. Efter tsunamin tio år senare var regeringen senfärdig till följd av en initial felanalys av läget, vilket väckte berättigad kritik.

Till råga på allt har landets statsminister nu sett till att lyfta bort regeringens krishantering från sig själv. Kansliet för krishantering ligger numera under justitiedepartementet, vilket flyttar det operativa ansvaret bort från statsministern (fast vi kanske borde vara glada över att Anders Ygeman och inte Stefan Löfven har ansvaret).

Asylkaoset i höstas och de effekter det på bara några månader fick för det svenska samhället, innan regeringen motvilligt och senfärdigt agerade, är det senaste exemplet på en svensk regerings oförmåga att agera snabbt och effektivt i en allvarlig situation. Felanalyser och ideologisk blindhet är en stor del av förklaringen till att det kunde gå så långt.

Det finns egentligen ingenting som tyder på att det skulle gå bättre nästa gång landet ställs inför en större händelse, en händelse som givetvis inte kommer att vara den andra lik. Visst, Estonia sjönk vid ett regeringsskifte. Tsunamin inträffade på annandag jul. Men katastrofer har en tendens att ske oväntat och vid "fel" tillfälle. Så lär det bli även nästa gång.

Skulle gud förbjude en större terrorattack inträffa i Sverige, bevare oss väl. Ty regeringen kommer inte att göra det.

Tobé or not to be...

Moderaterna gör nu på allvar upp med den nymoderata migrationspolitiken från Reinfeldtåren. I dag tog partiet avstånd från den naiva och generösa politik som lett fram till dagens ohållbara situation och panikförslag om att stänga gränsen.

Partisekreteraren Tomas Tobé underkänner även den migrationspolitiska överenskommelse som Alliansen ingick med Miljöpartiet 2011. Vilket förhoppningsvis gör att dörren till framtida samarbeten med MP är stängd för överskådlig tid.

Det är positivt att M så öppet markerar mot Reinfeldterans naivitet, och att partiet nu ser det många av dess väljare har sett i flera år, nämligen att det krävs en migrationspolitik som ligger mer i linje med övriga EU.

Tobé säger att det var ett misstag av den borgerliga regeringen "att inte hantera invandringsfrågan i regeringsställning". Detta är nog så nära de magiska orden "vi har varit naiva" man kan komma. En omläggning av politiken är helt nödvändig.

Alldeles oavsett Moderaternas omsvängning har vi att hantera effekterna av det migrationspolitiska haveriet här och nu.

Dagens mest högljudda larm kommer från socialtjänsten. Den har på många håll befunnit sig i en allvarlig situation under lång tid. Omsättningen av anställda har varit hög, nyutexaminerade och oerfarna har kastats in i svåra utredningar som kräver både kompetens och erfarenhet, och alltfler har upplevt att det arbete de utför inte längre är rättssäkert. Detta var alltså läget redan innan höstens rekordstora asylmottagande.

I dag beskrivs läget som akut, kritiskt och panikartat. Fler och fler kommuner anmäler sig själva för att de inte lever upp till lagens krav. Mer än 8 av 10 kommuner upplever en press på socialtjänsten, och enligt MSB är verksamheten i drygt hälften av kommunerna antingen "allvarligt påverkad" eller "kritiskt påverkad".

Orsaken stavas i första hand "ensamkommande flyktingungdomar". I dag hinner kommunerna varken med att utreda de ensamkommande ordentligt eller klara av den ordinarie verksamheten. Det är lose-lose för alla. Dessutom är det dags att sluta spela charader gällande de ensamkommandes ålder:

Flera av de asylsökande som uppger att de är under 18 år bedöms av socialförvaltningens personal vara betydligt äldre. Men så länge de inte åldersbedömts bor de på hem för vård och boende (hvb) tillsammans med barn i yngre tonåren. 

– Det är problematiskt. Vi talar ju inte om gränsfall, utan om dem som vi tydligt ser är uppåt 30 år. Så det är viktigt att tidigt få till åldersbedömningar.

Socialarbetare är inte mer blinda än någon annan yrkesgrupp. Det är klart att de ser skillnad mellan en 16-åring och en 30-åring. Att inte låtsas om detta, att leka Kejsarens nya kläder på arbetstid, är inte seriöst.

Här måste Sveriges ledning skärpa till sig. Omgående. Det duger inte att göra teatraliska Johanna Jönsson-utspel längre. Det krävs handling och seriositet nu.

Krisen i socialtjänsten är en väldigt konkret effekt som direkt kan härledas till den migrationspolitik som Moderaterna drev fram till valet. Att partiet nu tänker om och går tillbaka till politiken före Reinfeldt är glädjande. Men frågan är hur pass förlåtande väljarna kommer vara efter ett decennium av integrationsfiaskon, rasistanklagelser och den uppblossande kris som råder runt om i landet.

Moderaterna har aktivt skapat detta monster i regeringsställning. Det gör det svårt att hoppa upp i famnen på partiet igen. Åtminstone för mig. 

Läs även:
Fnordspotting

Krismedvetande

I fablernas land

Nu bör Grekland lämna euron

När jag tänker på det krisande Grekland får jag en bild av TV3:s Lyxfällan på näthinnan. Jag ser en bortskämd tonåring som lagt alla sina pengar på resor, smink, kläder och märkesväskor och nu blir upprörd när banken säger nej till nya lån. Någon som söker hjälp men som egentligen inte vill ändra livsstil.

Grekland har under lång tid levt över sina tillgångar. Landet fuskade sig in i eurosamarbetet, dess ledare ljög för befolkningen om det antika rikets ekonomiska status och nu får vanliga greker betala priset. Inte för att de är fria från ansvar. Även för turister har det länge stått klart att något inte riktigt är det som ska. När greker själva skryter om hur lätt det är att undanhålla skatter och avgifter är det lätt att fråga sig hur länge det ska hålla när statens utgifter samtidigt skenar.

Det höll ett tag. Sedan några år befinner sig Grekland på lånad tid i dess sanna bemärkelse. Långivarna har krävt reformer. Stora besparingar har gjorts men landets politiker har inte velat reformera den offentliga sektorn på riktigt.

De gamla maktpartierna gjorde helt välförtjänt katastrof i förra valet. Fram klev vänsterpopulisten Alexis Tsipras (till Jonas Sjöstedts applåder, för övrigt). Han skulle ta strid mot trojkan. Men Tsipras har spelat ett spel som tvärtom riskerar att få långivarna att tröttna.

Gårdagens nej i folkomröstningen om lånepaketet kan tolkas som att grekerna fått nog. Jag kan förstå dem. I synnerhet de unga greker som inte har något egentligt ansvar för dagens kris och vars liv nu rinner iväg.

Det finns nog egentligen bara en väg framåt: Grekland bör lämna eurosamarbetet. Det kommer göra ont vid själva övergången. Men det är den enda vettiga vägen att ta.

Den gubben gick inte!

Mot mångas förmodan väljer Sverigedemokraterna att fälla regeringen i morgondagens budgetomröstning i riksdagen. De proklamerar dessutom att de kommer fälla varje regering som föreslår ökad invandring och/eller där Miljöpartiet har ett avgörande inflytande. Det sistnämnda knuffar Sverige betydligt närmare ett extraval.

Det är ett högt spel som SD spelar nu, men det vore samtidigt märkligt om de inte tog chansen att fälla en regering som består av ett grönt parti som är SD:s motpol i nästan alla frågor. Ett parti har först och främst ansvar gentemot sina egna väljare, och det bör noteras att SD lät undersöka vad de tycker i frågan. Sju av tio SD-väljare stöder beslutet och bland Alliansens väljare var stödet faktiskt 51 procent.

Presskonferensen var överraskande skickligt regisserad. Oscar Sjöstedt och Mattias Karlsson inledde med en genomgång av den förda asylpolitiken vilket fick Aftonbladet och SVT att bryta, de förstnämnda med motiveringen att "reklam kostar pengar", och därigenom missa avslöjandet av själva beslutet. Alltså det som de närvarande medierna var där för att täcka. Ett märkligt publicistiskt beslut, kan man tycka... Men markeringar är ju så viktiga.

Beslutet var inte helt väntat, men desto mer begripligt. Under de kommande dagarna kommer det att gnällas något alldeles oerhört från vänsterhåll, och för all del även från somliga inom borgerligheten. Men det dessa personer måste förstå är att detta är politik, inte ett möte i en trivsam kompisförening där man hjälps åt och myser ihop. Det åvilar inte ett oppositionsparti att hjälpa en regeringsbildare att få igenom en budgetproposition, i synnerhet inte när regeringsbildaren i fråga öppet deklarerat att han aldrig kommer prata med oppositionspartiet i fråga.

Nu sitter Stefan Löfven i just den sits som SD ställde frågor om kort efter valet. Då lät Löfven tvärsäker på att han skulle kunna få igenom budgeten. Men eftersom Alliansens partier visat honom kalla handen har detta i praktiken varit upp till SD att besluta om ända sedan Löfven fick uppdraget att bilda regering. Beslutet är nu fattat.

Detta var en dag då vissa vaknade upp till en politisk verklighet som säger att valresultatet faktiskt får betydelse för maktfördelningen i riksdagen. De 13 procenten till trots har många inte velat ta in att SD faktiskt har makt, och att det får konsekvenser att i åratal vägra samarbeta med dem.

Säga vad man vill om valresultatet, men det har åtminstone vitaliserat svensk politik en smula. Fortsättningen blir intressant. En regering utan Miljöpartiet vore ett första viktigt steg.

En bankrutt stat

USA betalar i dag priset av sin hämningslösa ekonomiska politik. Landet har slut på pengar och tvingas stänga bland annat parker och museer. Många statsanställda står utan lön. Verkligheten har slagit till.

Det enda den amerikanska administrationen har gjort under de senaste åren, och egentligen längre tid än så, är att skjuta problemet på framtiden. Verkliga reformer har uteblivit, den politiska låsningen på Capitol Hill har gjort det hart när omöjligt att hitta konstruktiva lösningar.

Den amerikanska militären och det enormt kostsamma övervakningskomplexet, som skapades långt innan Barack Obama tillträdde men som har byggts ut under hans presidentskap, förblir orörda. Politikerna i Washington skulle ju kunna börja med att halvera militärutgifterna och banta sin oerhört kostsamma övervakningsstat. Då skulle pengarna räcka till parker och museer utan problem.

Men det kommer såklart inte att hända. USA definierar sig i mångt och mycket genom sin militärmakt, sina krig och sin patriotism. Att dra åt svångremmen på militären vore opatriotiskt. Och ingen president vågar minska övervakningen av rädsla för att en attack kan komma och ruinera dennes politiska eftermäle.

USA är i dag en bankrutt stat. Det är ingen AAA-stat längre, vad Obama än hävdar. Amerikanska politiker måste börja ta till sig den verkligheten. Det verkar inte ha sjunkit in ännu.

Skuldrekord i eurozonen

Mantrat "eurokrisen är över" börjar kännas uttjatat nu. Ändå har vi knappast hört det för sista gången.

Skuldnivån i eurozonen fortsätter nämligen att öka, berättar Europaportalen med färska siffror från Eurostat. Lita på att José Manuel Barroso kommer med fler försäkringar om eurons styrka igen i höst.

Skuldsnittet bland euroländerna har nu stigit till 92,9 procent av BNP. Gränsen för att få vara medlem i valutaunionen ligger på 60 procent. Om reglerna följdes skulle Finland nästan bli ensamt kvar i eurozonen.

Det känns stabilt det här...

Storeuropa nästa

Tysklands Angela Merkel vill ha det, nu hoppar även Frankrikes Francois Hollande på tåget. EU ska bli en politisk union. Och snabbt ska det gå. Inom två år ska det finnas en stomme till den politiska unionen, det framtida Storeuropa.

De är inte ensamma. Italiens nye premiärminister är en anhängare av ett federalt Europa. Tre av giganterna i EU styrs alltså av ledare som vill skapa ett federalt Europa, styrt från Bryssel. Det är en skrämmande tanke att makten inom bara några år slutligt kan komma att flyttas från de nationella folkvalda parlamenten till icke-folkvalda byråkrater. Europaparlamentet är de facto den svagaste institutionen i EU, vi ska inte hoppas på något folkligt inflytande den vägen.

Hollande använder i likhet med Merkel stora ord för att beskriva vikten av ett federalt Europa: Europa riskerar att "utraderas från världskartan" om det inte blir en politisk union. Europas medborgare ska alltså skrämmas in i en politisk union som det kommer att bli i princip omöjligt att ta sig ur.

UKIP-ledaren Nigel Farage sammanfattar min uppfattning i denna fråga tämligen väl:

"We don't want that flag. We don't want the anthem. We don't want this political class. We want the whole thing consigned to the dustbin of history."

Men det finns skäl till oro.

Inte Hamiltons finaste stund

När Sverige skulle rösta om euron 2003 försökte ja-sidan utmåla nej-sidan som inte bara negativa tråkmånsar utan även mer eller mindre fascister. Den som sade nej till Europa (läs nej till en överstatlig ekonomi byggd på felaktiga premisser) sade ja till avgrunden.

Nu, när blott nio procent av svenska folket stöder en svensk anslutning till eurozonen och alltfler troende gör avbön, går Folkpartiets Carl B Hamilton till attack. Han anklagar Socialdemokraterna och Moderaterna för att ha abdikerat från uppgiften att försvara värdet av EU-samarbetet.

Hamilton anser att detta samtidigt öppnar upp möjligheter för Folkpartiet. När ingen längre vill försvara euron och stödet för EU faller, ska Folkpartiet ta chansen och marknadsföra sig som det enda riktigt EU-positiva partiet. Det, tror han, kan betala sig i nästa års Europaparlamentsval.

Detta ska bli Folkpartiets "finest hour", skriver Hamilton. Precis som Winston Churchills Storbritannien som enda kvarvarande demokrati som stod emot den nazistiska faran ska Folkpartiet försvara EU. Hamilton är uppenbart inte riktigt vid sunda vätskor.

Andra världskrigsmetaforerna börjar bli en aning tröttsamma. Särskilt som europrojektet har bidragit till att dra ned Europa i den värsta ekonomiska krisen sedan 1930-talet och som en följd av detta skapat grogrund för nynazistiska valframgångar.

Euron är död

Det är alltid kul när personer erkänner att de har haft fel. Särskilt när de propagerat för något som lett till katastrof för miljoner människor.

Den tidigare tyske finansministern Oskar Lafontaine, en av dem som var med och införde eurovalutan, är i dag kritisk till europrojektet. Till The Telegraph säger Lafontaine att hans förhoppningar om en euro som skapar ett rationellt ekonomiskt beteende har grusats och att den inslagna vägen kommer att leda till katastrof.

Ja, är det något som euron inte har bidragit till är det rationalitet. Medlemsländerna har själva brutit mot de regler de bidragit till att sätta upp. Själva idén med en gemensam valuta i Europa är från första början väldigt tveksam, men när dess medlemmar inte ens bryr sig om de regelverk de skapat är förutsättningarna för ett bra resultat små.

Bara tio år efter folkomröstningen är euron en stendöd fråga i Sverige. Ett svenskt medlemskap stöds enligt SOM-institutet av endast nio procent av väljarna (och man måste fråga sig om dessa nio procent förstått frågan). Till och med hopplöse Anders Wijkman har nu tänkt om och rekommenderar inte en svensk anslutning.

Eurokrisen smittar även av sig på inställningen till EU. Som jag konstaterat tidigare har det sjunkande stödet för unionen sannolikt främst med den ekonomiska krisen att göra, inte med några djupare analyser av unionens effekter på den nationella demokratin eller våra fri- och rättigheter.

Euron är död som politisk idé. Som krass realitet existerar den fortfarande. Men den eurofori som vi såg vid dess införande är bortblåst och ersatt av iskall verklighet. I takt med att även de tidigare mest högljudda euroförespråkarna gör avbön, känner sig nog Folkpartiet alltmer ensamt.

En skrikande nordkorean

Nordkorea vapenskramlar och söker uppmärksamhet. Beteendet har stora likheter med hur små barn beter sig. Här står emellertid mer på spel.

Visst vore det skönt att skicka bomb upp i rumpan på Kimdynastins tredje tjockis (金三胖), som han kallas i Kina. Bara för att få fanskapet att hålla tyst. Men precis som man inte får slå barn i Sverige, är omvärldens vilja att slå till mot Kim Jong-Un begränsad.

De oförutsedda konsekvenser som ett militärt angrepp kan leda till gör att det inte är värt risken. USA och Storbritannien är krigströtta. Kina har inget som helst intresse av ett krig runt knuten. Och Ryssland skulle å det bestämdaste motsätta sig alla tankar på en militär intervention.

Återstår sanktioner och diskussioner. Sanktionerna är emellertid den senaste upprinnelsen till Nordkoreas alltmer aggressiva tonläge gentemot omvärlden. De har till och med fått landet att bryta kommunikationerna med Sydkorea och hotat bryta mot vapenstilleståndet. De så kallade sexpartssamtalen, å sin sida, ledde aldrig någonvart.

Kim "inspekterar sina militära resurser", enligt Aftonbladet.

Isolering brukar sällan fungera när man vill få en rutten regim att tänka om. Reseförbud och sanktioner har inte fått vare sig Robert Mugabe, Bashar al-Assad eller Aleksandr Luksjenko på bättre tankar. Men i fallet Nordkorea tror jag ändå att det kan ha en verkan. Regimen fullkomligt skriker efter uppmärksamhet. Att inte svara på den är kanske just nu det bästa vapnet för att lugna ned situationen. 

Även små barn skriker sig hesa till slut om de inte får det de vill. Om nu inte frustrationen hos det lilla barnet innan dess spiller över i våldsamheter. Om det skulle gå så långt, kommer det högsta priset emellertid att betalas av nordkoreanerna. Vilket säkerligen Kim vet nog så väl. 

Desperat kamp för att rädda europrojektet

Eurokrisen är definitivt över, har vi fått höra från såväl eurokrater som ekonomisk-politiska bedömare den senaste tiden.

Den som ville kunde ju tro på det. I själva verket har kriser i euroområdet blivit ett slags normaltillstånd. Det senaste kapitlet i denna väldigt långa bok handlar om Cypern. Eurogruppen har tagit beslutet att beskatta cypriotiska bankkonton som ett led i att landet ska få nödlån. Tysklands sägs ha varit drivande.

Allt detta görs för att undvika en cypriotisk statsbankrutt. En sådan måste i sin tur förhindras för att undvika ännu större problem i eurozonen. I grunden handlar detta alltså om euron, inte om Cyperns väl och ve.

Cypriotiska småsparare får nu ta pengar ur egen ficka. Skatten är på 6,75 procent för konton med mindre än 100 000 euro och 9,9 procent för summor över. Skatten säger mycket om hur politikerna ser på medborgarnas pengar, men den säger också något om hur pass desperat EU-eliten är i sin strävan att rädda europrojektet.

Att det rinner över för cyprioterna just nu är inte ett dugg konstigt. Ilskan kommer att riktas mot de styrande i EU och mot eurozonens rika länder. Om EU:s ledare tror att sådana här desperata åtgärder inte kommer spä på föraktet för EU och minska stödet för euron, bör de fundera ett varv till.

Euron var bara en så puckad idé...

Lägst andel fattiga i Sverige

Sverige har tillsammans med Luxemburg lägst andel fattiga av alla EU-länder. Enligt SCB lever runt en procent i vad EU definierar som allvarlig fattigdom. EU-snittet är nio procent.

Enligt SCB har andelen fattiga varit konstant i Sverige de senaste åren. Samtidigt har den ökat i andra länder som drabbats hårt av den ekonomiska krisen.

Vi kan anta att organisationer som Rädda Barnen inte kommer att ta intryck av denna statistik. De hävdar fortsatt att andelen fattiga barn växer och att det rör sig om runt 13 procent av alla barn i Sverige. Rädda Barnen fortsätter att mäta på ett sätt som gör att fler inkluderas i fattigdomsbegreppet.

Ryktet om det nya kalla Fattigsverige är synnerligen överdrivet.

Plocka tjockisen

Läget på den koreanska halvön håller gradvis på att bli sämre. Den fullständigt vettlösa nordkoreanska terrorregimen hotar USA med kärnvapen och Sydkorea med "allvarlig fysisk vedergällning" om landet deltar i de skärpta sanktionerna.

Inget annat land i världen hade fått hållas med sådana utbrott och hot. Nordkorea har dock lyckats få igenom sin vilja under lång tid genom att ömsom lova, ömsom hota. Flagranta brott mot ingångna överenskommelser har varit ständigt återkommande.

Hittills har värre konsekvenser för Nordkorea stoppats av Kina, landets enda allierade. Men nu hårdnar tonen även i Beijing. Regimstyrda Global Times konstaterar: "Om Nordkorea utför fler kärnprovsprängningar kommer Kina inte att tveka att minska sitt bistånd [...]".

Detta kan tolkas som en tydlig varning till den nordkoreanska regimen och ett tecken på att tålamodet inte är hur stort som helst i Beijing. Men några "extrema santkioner" kommer Kina inte medverka till, låter tidningen oss förstå. Därmed tycks dörren, åtminstone för tillfället, stängd för några mer långtgående åtgärder mot den stalinistiska tokregimen.

Men ledaren i Global Times har ändå en ton vi inte sett tidigare: "Låt Nordkorea vara 'argt'", skriver tidningen. "Vi kan inte vara stillasittande bara för att vi oroar oss för hur [vår reaktion] kan påverka de kinesisk-koreanska relationerna."

Kina önskar en stabil halvö, lägger tidningen till, men det är innebär inte världens undergång om det blir problem där. Det betyder att Kina skulle kunna leva med försämrade relationer med Nordkorea. Det är trots allt Kim Jong Un som är mest beroende av Kina. Inte tvärtom.

Det kanske börjar bli dags att plocka tjockisen för gott. Helst innan den paranoida regimen lyckats bestycka sina missiler med kärnvapen.

Barroso uppe i det blå

EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso blåser faran över för euron i ett tal i Europaparlamentet.

Barroso hånar alla som kritiserat europrojektet. "De som spekulerade mot euron har underskattat det politiska kapitalet som investerades i den", menar han. Inte alls. Det är uppenbart hur mycket politiskt kapital och inte minst politisk prestige som har investerats i detta vansinnesprojekt.

Euron är räddad. Tills nästa euroland begär nödlån (i synnerhet om det blir något av de större länderna, typ Italien). Då kommer de svarta rubrikerna igen. Och krismötena. Och marknadens negativa reaktioner. Det enda EU har lyckats med är att sparka en burk framför sig. Ingen vet ännu hur den ska tas omhand.

Ingenting har förändrats. Men han kunde väl inte låta bli, Barroso. Som vanligt lär han få äta upp sina ord.

En ytlig EU-kritik

Förtroendet för EU sjunker runtom i Europa. 2008 hade 48 procent av unionens medborgare förtroende för EU-samarbetet. I dag är siffran 31 procent. Även jämfört med 2011 är nedgången tydlig - då var siffran 40 procent.

Nedgången kan förstås i huvudsak tillskrivas den ekonomiska krisen. EU:s tjänstemän har inte varit solidariska och bidragit med sin del i nedskärningarna. Det retar alla som fått se sina löner halverade eller tvingats gå från både jobb och hem. Kostymnissar i EU blir syndabockar även för dåliga beslut på nationell nivå.

I Sverige pratas det över huvud taget väldigt lite om eurokraternas förmåner. Medierna tycks inte intresserade (däremot älskar kvällstidningarna att berätta för oss vad grannen tjänar). Människor behöver få veta vad som försiggår i Bryssel och Strasbourg för att ha en chans att få en rättvis bild av eländet.

Kritiken mot EU måste dock handla om mer än bara vilka förmåner som dess tjänstemän ska eller inte ska ha. Unionens problem är betydligt större än så. Vi borde diskutera EU:s växande makt på de nationella parlamentens bekostnad. Vi borde dryfta frågan om EU:s enorma demokratiska underskott med ett impotent parlament. Vi borde protestera mot unionens likriktning och svällande byråkrati.

Diskussionen borde alltså handla om vilket EU vi egentligen vill ha. Och om det EU vi vill ha inte längre tycks möjligt att förverkliga, borde vi ens vara medlemmar?

Jag tror att EU är omöjligt att reformera inifrån. Dess parlament har sett mängder av kritiker som innan de blev valda lovade och svor att strida för ett reformerat EU. Hur många gånger har vi inte hört frasen "smalare och vassare" i valrörelser? Det som skett är det rakt motsatta: EU har svällt. Och kritikerna har tystnat när de väl fått smaka på tårtan. UKIP:s Nigel Farage är tämligen ensam i sin EU-kritik.

Det finns bara en väg och det är ut. Ut ur EU.