En splittrad svensk skola

När kunskapsnivåerna i världens skolor mäts har vi vant oss vid två resultat: asiatiska länder i topp och Sverige allt längre på efterkälken. Den tråkiga trenden för svensk skola tycks ha brutits, enligt Pisa 2015, men det är tydligt att Sverige ligger oerhört långt efter länder som Singapore, Sydkorea och delar av Kina.

Skolor i asiatiska länder beskrivs ofta som tanklös korvstoppning och upprepningspedagogik. Därför, hävdas det, är de duktiga på just de ämnen som mäts i Pisa men hamnar efter exempelvis Sverige när det gäller kreativitet och kritiskt tänkande.

Det finns relevant kritik mot denna generalisering, men överlag är mitt intryck att skolor i exempelvis Kina fokuserar mycket mer på utantillkunskaper än på att få eleven/studenten att tänka fritt och kritiskt, analysera resonemang, väga för och emot. Just sådant som är så vanligt i den svenska skolan. Det finns förstås en logik i detta eftersom Kina är en enpartistat där regeringen knappast vill uppmana människor till kritiskt tänkande och ifrågasättanden av auktoriteter.

Å andra sidan är studiedisciplinen en helt annan - det är inte ovanligt att asiatiska studenter som pluggat vid svenska universitet uttryckt förvåning över det låga studietempot här. Med all rätt. Svenskt skolväsende är varken anpassat för de lågpresterande eller de högpresterande utan för en stora majoriteten mellanpresterande elever. Lagomeleverna. Att skolpolitiken har gått ut på att få så många som möjligt att läsa vidare i stället för att upprätthålla en hög kvalitet i högre studier har dessutom skapat ett slags inflation i betydelsen av en högskoleexamen.

Efter Timss-mätningen, som visade en svag uppgång i svenska elevers kunskaper i naturkunskap och matematik, tändes ett hopp om ett liknande resultat i Pisa.

Pisaresultaten från 2015 ger faktiskt skolministern Jan Björklund råg i ryggen. Lite ironiskt att resultatet kommer nu två år efter att han avgick och därmed kan inkasseras av den sittande regeringen. Det är inte Gustav Fridolin som ligger bakom de förbättrade resultaten, men en sprudlande glad Fridolin log sitt största glin och passade förstås på att sola sig i resultaten dagen till ära.

Många förändringar är inte statistiskt säkerställda, men överlag är svensk skola tillbaka på den nivå den hade 2009. Vilket är bättre än 2012 men sämre än 2003. Vändningen är bred och viktig, men resultatmässigt är svensk skola fortfarande sämre än för 15 år sedan.

Sverige ligger nu runt eller strax över OECD-genomsnittet i matematik, naturkunskap och läsförståelse. Däremot har vi det största glappet mellan de bästa och sämsta skolorna av alla uppmätta länder. Prestationsgapet mellan inrikes och utrikes födda är också mycket stort i Sverige jämfört med i andra länder, och då är förstås fjolårets invandringsvåg inte inräknad. Det finns god anledning att tro att Pisa inte kommer vara fullt lika glad läsning nästa gång när alla nyanlända som kommit de senaste åren räknas in.

Jag fortsätter att tro att en kombination av de asiatiska systemen och det svenska - studiedisciplin, respekt för lärare och pedagoger, höga och rättvisa krav och samtidigt en öppenhet för diskussioner, kritiskt tänkande och kreativitet - är det allra bästa.

Egentligen kan Pisaresultaten sägas vara en sorts spegelbild av det svenska samhället i stort. Det går väldigt bra för många och riktigt dåligt för andra. Detta förhållande gäller som bekant även på arbetsmarknaden, där sysselsättningsgapet mellan inrikes och utrikes födda är oroväckande stort. Det gäller även bostadsmarknaden, där den med pengar kan köpa en bostad men unga, äldre och personer med låga inkomster i allt högre grad både riskerar och faktiskt drabbas av hemlöshet.

För landets föräldrar handlar det således om att sätta sina barn i rätt skola. Och för att kunna göra det måste man bo på rätt plats.

Så här såg utvecklingen ut fram till 2012.

Raset har nu stoppats. Men håller vändningen i sig?

En allians i upplösning

Liberalernas partiledare Jan Björklund vill, om dödläget i svensk politik består efter valet, inleda ett blocköverskridande samarbete med Socialdemokraterna. Syftet skulle vara att utestänga både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna från inflytande.

Visserligen uppger Björklund att hans förstahandsalternativ är en alliansregering, men genom att redan två år före valet lägga upp ett blocköverskridande regeringssamarbete med Stefan Löfven på bordet minskar tilltron till att Alliansen ens själv tror på en renodlad borgerlig regering efter nästa val. Därmed har Löfven, vars mission just nu är att splittra de borgerliga, redan vunnit en delseger.

Björklunds utspel är egentligen inte så konstigt. Förutom synen på Nato är det gamla Folkpartiet väldigt sossigt. I allt från synen på jämställdhetspolitik och folkhälsa till feminism och invandring finns tydliga band mellan S och L.

Att Björklund hävdar att det behövs en majoritetsregering - i betydelsen att fler allianspartier måste gå med i detta sossesamarbete - ska förstås noteras, men hans plikt är framför allt mot det egna partiet. Vi kan därför inte utesluta att L efter ännu ett borgerligt förlustval ser chansen att ge Löfven en utsträckt hand och därigenom säkra lite folkpartistiskt inflytande.

Alliansen har i opposition inte lyckats utnyttja den sittande regeringens uppenbara svagheter. De två traditionella blocken ligger sida vid sida i opinionsmätningarna, vilket inte direkt bådar gott för oppositionens chanser om två år. Samtidigt spretar allianspartierna betänkligt i en rad frågor, inte minst migrationspolitiken.

Den entusiasm inför ett borgerligt samarbete som fanns 2006 är definitivt historia. Detta har förmodligen fått folkpartiledaren att dra slutsatsen att om hans parti ska få inflytande efter nästa val måste även livet som dörrmatta åt Löfven betraktas som ett alternativ.

Socialdemokraterna gillar förstås det här. Björklund har just satt en kil i allianssamarbetet. Hans mål är att få ta plats i nästa regering, och då spelar det för honom mindre roll om statsministern heter Löfven eller Kinberg Batra. Moderaterna och Kristdemokraterna knorrar begripligt nog över Björklunds utspel - deras väljare föredrar ett samarbete med SD - men det finns inte så mycket de kan göra åt saken nu när anden är släppt ur flaskan.

Frågan är vem Jan Björklund på allvar tror kommer tjäna mest på ett samarbete med Löfven. S är sannolikt endast intresserat av en koalition där statsministerfrågan är avgjord på förhand. Vilket den inte kan vara om det handlar om en samlad allians. Och L ensamt kommer med sin nuvarande storlek att bli lika tuktat som MP har blivit under de senaste två åren.

Diskussionen om framtida regeringskonstellationer har bara börjat. Jag kan tycka att frågan är lite för tidigt väckt eftersom hela diskussionen blir spekulativ. Vi vet inget om mandatfördelningen eller ens om alla partier klarar riksdagsspärren.

Det enda Björklund har åstadkommit med sitt utspel är att visa på hur döende den borgerliga alliansen faktiskt är.

Tidigare bloggat:
Gå inte i Löfvens fälla

Mer EU eller smalare men vassare?

Jan Björklund proklamerade i Almedalen i går att han som ett svar på Brexit vill se "mer EU". Som för att för säkerhets skull förtydliga hur lite det har hänt i svensk EU-debatt på 20 år kontrade Annie Lööf med att Centerpartiet minsann vill se ett "smalare men vassare EU".

Björklunds utspel är inte oväntat. Det som tidigare hette Folkpartiet har länge varit riksdagens mest EU-vänliga parti. Oftast helt okritiskt till mer överstatlighet och mindre nationellt självbestämmande och helt uppfyllt av tanken på Projekt Europa. Denna fanatism uppvisade Björklund på nytt i går.

I likhet med Stefan Löfven och andra EU-vänner bygger Jan Björklund stora delar av sitt försvarstal på en halmdocka. Sverige ska inte isoleras. Vi ska samarbeta med andra. Europa blir starkare om vi löser gemensamma utmaningar tillsammans. Dessa självklarheter har inte ens den fränaste EU-kritiker något att invända mot.

Motståndet mot EU handlar inte om att fälla upp vindbryggan, isolera Sverige och sluta handla med omvärlden. Det handlar om nationellt självbestämmande och att gå ur en politisk union på dekis.

EU-vännerna pratar mycket om handel. Ja, fri handel är grundstenen i ett välmående och rikt samhälle. Men det är viktigt att komma ihåg vad som möjliggör handel. Det är inte politikerna utan vi alla som konsumenter. Ukip-ledaren Nigel Farage (som nu meddelat att han avgår) belyste detta i en intervju i Fox News:

Europe is becoming a little backyard. 85 per cent of the global economy is NOT in the European union. And for people to say that unless we stay in a political union governed by unelected old men in Brussels that somehow will stop us buying and selling goods and services from each other, clearly they have no conception of what trade is all about. 

Trade is not made by politicians. Trade is not made by bureaucrats. Trade is made by people watching this program. They like a car, they like a bottle of wine, they think the price is right and they choose to buy it.

Det hela är väldigt enkelt, egentligen. Ändå envisas EU-vännerna med att låta som om det är byråkrater i Bryssel som möjliggör handel mellan människor och stater. Det är förstås trams.

Det EU handlar om är i hög grad att begränsa och reglera handel. Vinnarna? Förutom den politiska adeln främst de stora multinationella företagen. De älskar regleringar eftersom de, till skillnad från mindre uppstickare, har råd att hantera dem.

I realiteten spelar det mindre roll om Jan Björklund vill ha "mer EU" eller om Annie Lööf föredrar en "smalare men vassare" union. EU som politisk union går i en enda riktning, och det är mot mer överstatlighet, mindre nationellt självbestämmande och minskad möjlighet att utkräva ansvar. Detta är den realitet som svenska politiker borde bemöta i stället för att försvara en union som de vill se men som inte finns.

Det vi ser byggas framför våra ögon är ett post-demokratiskt Europa. Och förfärande många hejar på.

Fisliberaler

Folkpartiet har bytt namn och heter nu bara Liberalerna. Det beslutades på partiets landsmöte under söndagen. Sällan har en namnändring känts så obefogad.

Vi ska heta det vi är, sa den omvalde Jan Björklund. Vilket förstås gav upphov till en rad mer eller mindre träffsäkra förslag i sociala medier.

Liberaler runt om i landet har oroat sig för vad de nu själva ska kalla sig. Ty om nu folkpartisterna har något slags ensamrätt på begreppet "liberal", blir det knepigt att kalla sig liberal i fortsättningen. Om man nu inte är folkpartist. Och vad är då företrädarna för Liberalerna? Liberalpartister? Inte alls, skulle Liberala partiet hävda.

Jag tror inte att namnbytet kommer ge någon nytändning eller öka intresset för Björklunds parti. Innehållsmässigt är detta nämligen fortfarande samma blandning av folkhälsofascism, moralism och politikers rätt att utöva stort inflytande över människors vardag.

Det är fortfarande ett parti som vill att du ska tvingas köpa alkohol i en butik som drivs av ett statligt monopol. Som vill att det ska vara förbjudet att köpa sexuella tjänster. Som vill upprätthålla en av västvärldens mest repressiva narkotikalagstiftningar. Som är för massövervakning. Och som vill tvinga föräldrar att dela mer lika på föräldraledigheten. Grundsynen är således inte att människor ska få välja själva utan att det är politikerna som bestämmer.

Jag förstår inte vad i Liberalernas politik som Björklund tycker är så liberalt att det finns i "partiets DNA". Att ett parti som inte är liberalt kallar sig Liberalerna är månne ironiskt. Men förhoppningsvis kan namnbytet få journalister och medborgare att börja fundera över vad liberalism egentligen är.

Liberalism är nämligen att ge människor makt över sina egna liv. Att ge dem både frihet och ansvar. Liberalism är därmed inte, som Centerpartiet tycks tro, att ha världens mest generösa asylpolitik utan krav på att den som kommer ska försörja sig och de sina. Liberalism är heller inte, som Liberalerna tycks tro, att med tvång få människor att leva sina liv på ett visst sätt.

I den bästa av världar kan Folkpartiets namnbyte rent av bidra till en diskussion om vad liberalism är. Att hjälpa partiet till högre opinionssiffror lär det däremot inte göra.

Placeboliberalerna

Dagens stora snackis i sociala medier är förstås att Folkpartiets ledning föreslår ett namnbyte. Varken till Moralisterna, Feministerna eller Förbudsivrarna utan till Liberalerna.

Det blir förstås lite fånigt. Folkpartiet är inte mer liberalt än Centerpartiet, Moderaterna eller Socialdemokraterna. Det är ett feministiskt och moralistiskt förbudsparti som ligger närmare partierna på vänsterkanten i många frågor. Ändå har FP kallat sig liberaler och haft "liberalerna" inskrivet i partinamnet länge.

Hur vore det om Folkpartiet tog ett namn som speglade både dess ideologi och praktiska politik? Då skulle "Liberalerna" nog vara ett sistahandsalternativ.

Vinden som aldrig vände

Svensk politik handlar om en enda sak just nu. Den för allt överskuggande frågan är flyktingmottagandet (eller snarare asylpolitiken eftersom endast en minoritet som söker asyl i Sverige är flyktingar undan krig och förföljelse). Ingen annan fråga får plats i mediernas blickfång i nuläget.

Så kom det sig att faktumet att Konjunkturinstitutet så bryskt sågar regeringens paradfråga om lägst arbetslöshet i hela EU endast blev en notis i gårdagens nyhetssändningar. Vem bryr sig om arbetslöshet när man kan prata om saker som får språkrör att gråta på ett offentligt framträdande?

Det går att skönja en alltmer uppenbar desperation hos politikerna nu. Ett dagsfärskt tecken på detta är att Folkpartiet plötsligt vänder i 180 grader och kräver ett tvång för kommuner att ta emot asylsökande. "Liberalerna" har talat igen. Därmed finns det en riksdagsmajoritet för förslaget och det kommer sannolikt träda i kraft nästa år.

I måndags kallade Stefan Löfven till en presskonferens på vilken han med gott självförtroende lade fram ett tiopunktsprogram för att lösa flyktingkrisen. Nu visar statsministern handlingskraft, tänkte nog många. Även jag blev lite överraskad över att se konkretion från en man som dittills mest förmedlat floskler.

Men vi bedrog oss. Som landets vassaste socialdemokratiska bloggare, Johan Westerholm, kunde avslöja hade Löfven i princip stulit varje punkt från det brev som Angela Merkel och Francois Hollande tidigare undertecknat och skickat till kommissionsordföranden Jean-Claude Juncker. Inte att undra på att Löfven och Merkel var så ense där de stor tillsammans inför pressuppbådet.

Detta spelar kanske mindre roll. Löfvens huvudpunkt handlar ändå inte om Sverige utan om att resten av EU "måste ta ett större ansvar". Detta är även ett viktigt tema i satsningen "Sverige tillsammans", som ska samla alla landets goda krafter (de som tycker samma sak). Nu ska det samlas, pratas och ryggdunkas. Inget av detta kommer förstås sänka arbetslösheten, trolla fram bostäder eller rädda socialtjänsten undan kollaps på sina håll.

Ja, jag är lite trött. Och less. Less på den politiska tondövheten och oförmågan. Less på floskler, symbolhandlingar och naivitet.

Jag tycks inte vara ensam om denna känsla. Läget är faktiskt allvarligt - för politikerna. Det är lite förvånande att det inte pratas mer om att ingen svensk partiledare når över 30 procent i förtroendemätningarna. Att det svenska folket har så lågt förtroende för hela landets politiska elit. Det borde oroa mer än vad det verkar göra. Men snart tillsätts det förmodligen en nationell samordnare mot detta också.

Avslutningsvis: alla de som hävdat att de "känt" hur vinden vänt och stödet för ett ökat flyktingmottagande i Sverige vuxit under den senaste tiden kan ju ta dagen för att grunna på resultatet från senaste mätningen hos Aftonbladet. SD får där 21,5 procent (blott 2 procent mer än i senaste Demoskop-mätningen, vilket gör den någorlunda trovärdig).

Om vinden någonsin vände, lade den sig väldigt fort. Troligare är dock att den aldrig vände.

Tidigare bloggat:
Kampanjer i stället för nyheter

Läs även:
Johan Westerholm

Politikerna vill inte ha en förändrad bostadspolitik

Svensk bostadsmarknad är sjuk. Alla vet det. Alla (förutom några vänsterpartister, förblindade medlemmar i Hyresgästföreningen och en okunnig ledarskribent på Aftonbladet) vet också vilka åtgärder som måste till för att vi ska få en fungerande hyresrättsmarknad igen och omsättning i beståndet så att unga kan få en första lägenhet utan rika föräldrar, att äldre som vill sälja huset och få en billig hyresrätt kan få det och att barnfamiljer i behov av något större kan köpa det där huset. Allt hänger ihop.

Ändå har svenska politiker under decennier gjort precis fel saker hela tiden. Alliansen hade åtta år på sig, och även om Stefan Attefall tillsatte utredningar som föreslog steg i rätt riktning får de borgerligas facit kallas allt annat än tillfredsställande.

Nu byggs det mer än på väldigt länge, men det är lägenheter för redan välbeställda. Vi har fått en inside/outside-marknad där alltfler hamnar utanför en realistisk chans att få en bostad i storstadsområdena. Just där jobben finns.

Jan Björklund tog upp problematiken i sitt sommartal, och på DN Debatt listar Folkpartiet tio förslag till en förbättrad hyresmarknad. Fri hyressättning vid nybyggnation är ett av dem. Detta är självfallet rimligt, men det är knappast huvudproblemet i dag att nybyggda hyresrätter inte är marknadsmässigt hyressatta. Tvärtom tenderar nybyggnation ligga betydligt närmare marknadspris än äldre lägenheter vars hyror i attraktiva lägen hållits nere av bruksvärdessystemet.

Lyckligtvis föreslår FP även en förändring av detta föråldrade system. Läge och efterfrågan ska påverka hyran i större utsträckning. Denna idé har länge varit tabu i Sverige, och Alliansen vågade aldrig löpa linan ut. Nu, försvagad i opposition, lägger Björklund förslaget. Jaha, så intressant.

En snabbare överklagandeprocess, uppmjukat strandskydd och rätt för byggherrar att utarbeta detaljplaner - det är svårt att invända mot något av förslagen. Men ett problem kvarstår fortfarande: lokalpolitiker sätter sig ofta på tvären när det ska byggas i deras stadsdel. Och det är inte bara miljöpartister som älskar ogräs som protesterar. Folkpartister gör det också. I Stockholm har Folkpartiet knappast varit mest offensivt av alla i bostadspolitiken.

Alla vet rimligen vad som måste göras. Det är bara inte ideologiskt möjligt för vissa att föreslå fri hyressättning. Därför står vi här och stampar. Fortfarande. Med en rekordsnabb befolkningstillväxt, en rusande bostadsrättsmarknad och en havererad hyresrättsmarknad som politiker försöker lappa och laga. Och vem vet vilka förslag FP kommer att lägga om de får chans att sitta i en regering igen. Radikala förändringar på bostadsmarknaden lär nog inte höra dit.

Jag börjar att luta åt att politikerna inte vill ha en förändring till stånd. Även partiledare och ministrar sitter i bostadsrätter och villor vars värde har skjutit i höjden av bostadshaveriet. Inte vill de se att utbud och efterfrågan möts och att kön till Stockholms Bostadsförmedling plötsligt halveras. Någon annan förklaring är svår att finna när utredning efter utredning, expert efter expert har sagt ungefär samma sak. Och politiker gjort en annan.

Snart står en halv miljon människor i Stockholms bostadskö. Långa köer brukar vara ett tecken på något. Även när det inte är bröd det köas till.

Läs även:
Länsstyrelsen: Bostadsmarknaden i Stockholms län 2015

Vad ska vi med Folkpartiet till?

Folkpartiledaren Jan Björklund avslutade Almedalsveckan med ett fyndigt, rappt och delvis självkritiskt tal som handlade om allt från det framväxande curlingsamhället där det egna ansvaret försvunnit till de vanliga käpphästarna Nato, försvaret och skolan.

Efter talet fick jag den där förrädiska känslan som Björklunds tal ofta ger mig: Om jag inte hade vetat vad Folkpartiet egentligen driver för politik, har jag kunnat förledas att tro att Björklund leder ett bra parti.

Men det gör han inte. Trots allt fint tal om liberalism, individens eget ansvar och valfrihet är det Folkpartiet som driver på för politisk klåfingrighet i föräldrars uttag av barnledigheten, som ständigt flyttar fram positionerna för att göra Sverige mer paternalistiskt och nymoralistiskt.

Folkpartiet liberalerna är kort sagt varken särskilt liberalt eller folkligt. Det spelar ingen roll hur många gånger Björklund säger "vi liberaler". I konkret sakpolitik är FP ett sosseparti med vurm för Nato och euron, och det tar väldigt sällan ställning för individens frihet när det väl bränner till. FP:s ramar för det personliga ansvaret är nämligen väldigt snäva.

Kristdemokraterna är sannolikt på väg att få en tydlig konservativ profil. Centerpartiet är i dag ett tydligare grönt parti med fokus på småföretagarfrågor och fortsatt hög asylinvandring. Moderaternas nya ledare har fortfarande svårt att komma ut ur Reinfeldts skugga men verkar åtminstone leda någon sorts utvecklingsarbete. Återstår FP, som verkar tycka ungefär precis som de gjorde i valrörelsen och ha samma glapp mellan frihetlig retorik och sossig sakpolitik som alltid.

Den stora frågan är: vad ska vi egentligen med Folkpartiet till?

Läs även:
Fnordspotting

Uppehållstillstånd är ingen integrationsåtgärd

Den nya heta frågan i migrations- och integrationsdebatten är den om huruvida det är mest lyckat för integrationen att ha tillfälliga eller permanenta uppehållstillstånd som huvudregel.

Denna fråga dominerade när integrationen diskuterades i senaste partiledardebatten. Då fick Annie Lööf och vänstersidan förklara varför PUT är bättre medan både Jan Björklund och Anna Kinberg Batra argumenterade för TUT.

Jag blir förbryllad av debatten, för nu utmålas TUT respektive PUT, beroende på vilket parti du frågar, som en integrationsåtgärd i sig själv. Som om det räcker att ta ställning för eller emot tillfälliga uppehållstillstånd.

Denna diskussion förs nu öppet i Folkpartiet, där Jan Björklund och Birgitta Ohlsson står på olika sidor, och det blev tydligt i partiledardebatten. Jag undrar vad som har hänt. Inte kan väl politikerna på allvar mena att den stora integrationsproblematiken handlar om uppehållstillståndens längd?

En vanlig invändning mot TUT är att de skapar osäkerhet om framtiden och att det finns forskning som visar att PUT underlättar för personen att integreras i samhället. Men även om så är fallet, måste vi komma ihåg att Sverige trots sina generösa PUT är sämst i hela OECD på att integrera utrikes födda på arbetsmarknaden. Vi har ett gigantiskt gap mellan inrikes och utrikes födda, och när det gäller flyktingar specifikt är resultaten ännu värre.

Låt oss vara tydliga med en sak: som flykting får man uppehållstillstånd utifrån särskilda skyddsskäl. Kanske på grund av krig i hemlandet. Situationen kan förändras och landet bli en säkrare plats man faktiskt kan återvända till (vilket också är mångas mål när de flyr). Därav vitsen med tillfälliga uppehållstillstånd.

De flesta länder ger TUT i normalfallet. Att Sverige i stället delat ut PUT har ökat strömmen av asylsökande hit. Att ersätta PUT med TUT kommer, vad Sverigedemokraterna än säger, emellertid inte få någon mirakulös påverkan på migrationsströmmarna i detta skede. När så pass många syrier, somalier och eritreaner redan finns i Sverige är det nämligen en pull-faktor i sig själv. Folk vill åka dit familj, släkt och bekanta redan finns.

Vi kommer således få vänja oss vid en fortsatt hög asylinvandring även efter att TUT kommit att bli huvudregel för den som söker asyl i Sverige. Om det nu ens blir verklighet.

Tillståndet i nationen

Plötsligt händer det. På bara några få dagar har vi fått en rad exempel på det bedrövliga tillståndet i nationen. En ögonblicksbild av hur det ser ut. Deprimerande men samtidigt bekräftande på något sätt.

På söndagen publicerar Expressen en debattartikel på bästa skoltidningsprosa signerad Annie Lööf. I denna upprörs hon över främlingsfientlighet och kräver "mer tolerans och mindre extremism" (tydligen omedveten om att det är hon som står för en extrem migrationspolitik). Lööf blir lite gråtmild och vill "se varje människa för vem hen är" och "sluta dela upp människor i grupper". Det är ett slags försvar för devisen "allt åt alla" hon torgför.

I dag riktar ett antal Luf:are kritik mot den förre integrationsministern Erik Ullenhag för att denne haft mage att ifrågasätta det rimliga i EU-migranters barns rätt till skolgång i Sverige. I Sverige gäller svensk lag, påpekar skribenterna, men tycks bara mena att detta är fallet när det handlar om vissas rättigheter (rätten till boende), inte andras (rätten till sin egen mark).

Luf:arna menar att vi borde se migration "som en möjlighet att lyfta fler ur fattigdom". Det är alltså ett privilegium för svenska skattebetalare att få äran att betala boende och se på när privatpersoners och kommuners mark ockuperas och skräpas ned. Detta, avslutar Luf:arna, är den "stolta liberala linje" som Folkpartiet alltid stått för. Med en sådan tolkning av liberalismen förtjänar FP inga röster, allra minst från liberala väljare.

Det är lite talande att den text som Annie Lööf satt sitt namn under håller ungefär samma nivå som Luf:arnas erbarmliga debattartikel. Det är ingen skillnad mellan ungdomsförbund och toppolitiker längre - och det är tyvärr inte de förstnämnda som har höjt sin nivå.

Samtidigt fortsätter riksmedierna sin kampanj för tiggeriet, senast i dag via ett uppslag i DN. Det handlar om att skapa en allmän opinion för just den "allt åt alla"-idé som vänstergrupper och tyvärr även många inom borgerligheten står för. Resultatet är tämligen effektivt. Avhysningar avbryts och politiker skyndar sig att ta fram tillfälliga boendelösningar i syfte att visa att de "tar ansvar". Samtidigt sprids en vanföreställning om svenska folket som rasistiskt och intolerant.

Som avrundning på dagen fick vi intervjun med Anna Kinberg Batra i SVT:s Partiledaren (med en efterföljande floskelartad chatt). Här dog liksom hoppet en gång till. AKB lindade in sig i väldigt märkliga resonemang i sina desperata försök att försvara Decemberöverenskommelsen, och klarade inte av frågor om ideologi. Inte ens nu när hon under en halvtimmes tid fick möjlighet att både svara på frågor och utveckla sina resonemang kom annat än tomma fraser ur hennes mun.

AKB tycks sakna både personlighet och egna idéer. Maken till flat partiledare har Moderaterna inte haft sedan... ja, jag minns faktiskt inte. Inte ens Bo Lundgren var så här trubbig.

Nigel Farage skulle nog säga att Kinberg Batra har en karisma som en fuktig trasa. Men hon är i gott sällskap i sin allians. Själv undrar jag om de inte skulle göra bäst i att ta namnet Infantino.

Migrationsspricka i Alliansen

Det har officiellt uppstått en spricka i Alliansen i migrations- och integrationsfrågorna. Samtidigt som Centerpartiet fortsätter att värna dagens flyktingpolitik, med "en förbjupad jobblinje", tycks flera andra allianspartier uppfatta Reinfeldts avgång som en chans att kunna andas lite lättare och tillåta sig att tänka högt. Då kommer också förslagen.

Kristdemokraterna var först ut (och fick genast SD-kortet fäst på kavajslaget av Aftonbladet). I dag var det Folkpartiets tur. På DN Debatt lägger Jan Björklund tillsammans med flera partivänner förslag på hur integrationen av nyanlända kan förbättras. De återanvänder delvis gamla idéer från Leijonborgs tid som partiledare. Språkkrav för medborgarskap är tillbaka.

Att just Folkpartiet tycks gå längst är förstås lite ironiskt eftersom partiet hade integrationsministerposten i åtta år, och Erik Ullenhag var den som gav den naiva och ansvarslösa miljöpartistiska migrationspolitiken ett förvirrat ansikte.

En självklar fråga uppstår: varför kunde inte FP driva på för försörjningskrav vid anhöriginvandring när partiet var i regeringsställning? Varför var det hårt och kallt att ställa krav då? Ett parti som endast lägger förslag i opposition, och i regeringsställning misstänkliggör alla som försöker vara konstruktiva, förtjänar inget förtroende.

FP:s utspel i dag är en veritabel u-sväng från den politik som partiet drev i regeringsställning. Då ifrågasatte FP alla förslag på skärpta krav och uppstramningar som innebar ett större personligt ansvar för den enskilde. Så sent som 2013 fastslog dåvarande integrationsminister Ullenhag att några skärpningar av flyktingpolitiken inte var aktuella. Sverige, hette det, skulle stå upp för en human flyktingpolitik. Uppgörelsen med MP skulle hålla SD ute i kylan. Sedan kom valresultatet.

Folkpartiet hoppas förmodligen, i likhet med Kristdemokraterna, att borgerliga väljare som gått till SD eller funderar på att göra det, ska glömma de senaste åtta årens haverier. Att de ska bortse från alla ställningstaganden för frihet utan ansvar, glömma hela migrationsöverenskommelsen med Miljöpartiet och blunda för vad den öppna hjärtans politik har lett till. Jag är inte så säker på att väljarna är fullt så dementa, även om man aldrig kan vara säker.

Flyktingmottagandet är på väg att haverera. På vissa håll har det redan gjort det. I gårdagens Rapport i SVT berättades att av 22 000 granskade asylplaceringar var hälften av dem på orter med mindre än 2 000 invånare. Vissa småorter har tvingats ta emot fler asylsökande än vad de har invånare.

Det säger sig självt att detta skapar stora bekymmer för tillhandahållandet av samhällsservice som vård och skola. Kort sagt kommer svenskar få vänta längre på vård och resurserna i skolorna att begränsas. Den som tror att detta leder till fler öppna hjärtan borde kanske ta sig en funderare.

Den sittande regeringen lär inte tillmötesgå några av de förslag som lagts av KD och FP. Och eftersom Sverige har en skola som fungerar allt sämre, en hyresmarknad som eldar på bostadsbristen och en ökande mediantid för utlandsfödda att få sitt första arbete, är det svårt att se hur situationen ska kunna förbättras inom överskådlig tid.

Vissa gläds säkert åt att både KD och FP nu i praktiken har dödförklarat migrationsöverenskommelsen med MP, och att det äntligen blir "mindre prat och mer verkstad". Vi andra, som är lite cyniskt lagda, är mer avvaktande. Vi har ju sett vad dessa partier går för när de sitter vid makten.

Ty sanningen är att det inte har varit för lite verkstad från allianspartierna. Det har tvärtom gjorts väldigt mycket. Men de har stått i fel verkstad och använt helt fel verktyg. Därför har vi de problem vi har i dag.

Dagens garv

Veckans fredagsgarv bjuder folkpartiledaren Jan Björklund på när han på DN Debatt berättar hur Folkpartiet, efter ett svagt val och förlorad regeringsmakt, ska komma tillbaka och bli relevant, som det så fint kallas.

Björklund låter lite som Fredrik Reinfeldts när denne orerade om hur Moderaterna skulle bli "relevanta i människors vardag". Givetvis hittar vi även de numera obligatoriska flosklerna om att ta människors oro för "migrationens utmaningar" på allvar (åter igen: problembeskrivning utan förslag på lösningar).

Men framför allt reagerade jag över denna passage:

"Jag är tydlig med att vi inte tänker bli ett stödparti till Socialdemokraterna. Det har framför allt ideologiska orsaker; vi ligger för långt ifrån varandra i synen på ansvarsfördelningen mellan individen och staten."

Detta säger alltså ledaren för det parti som inte betror föräldrarna att bestämma fördelningen av sin ledighet med barnen. Som röstade ja till FRA-lagen, aggressivt försvarar datalagringen av alla medborgares kommunikation, som de facto förespråkar en högskattestat, som vill fortsätta passivisera flyktingar genom en omhändertagandepolitik och som är ett högljutt betongparti i frågor som rör sexualitet och droger.

Det vore åtminstone en smula ärligt om du kom ut som betongsosse, Björklund. Någon liberalism står inte att finna i ditt parti. I valet mellan individens eget ansvar och politisk styrning, väljer ni alltid det senare.

Ett scenario: S bildar regering med stöd av FP

Fyra veckor till valet. Opinionen talar fortsatt för regeringsskifte. Men det kan bli en stökig uppgift att bilda regering.

Årets val skiljer sig på flera viktiga punkter från valet 2010. Dels går Socialdemokraterna denna gång till val som ensamt parti. Regeringskonstellationer får diskuteras efter valet, är budskapet från Stefan Löfven. Dels har sossarna upprepade gånger sträckt ut handen över blockgränsen.

I gårdagens ekonomiska debatt i SVT, där finansminstern och alla ekonomisk-politiska talespersoner pladdrade i munnen på varandra, hävdade Magdalena Andersson att S kan tänka sig att samarbeta med FP.

Löfven har öppet uttryckt sitt ogillande av blockpolitiken. Under Alliansens tid vid makten har den cementerats. Även om kritiken mot blockpolitiken är rimlig, finns här också en tydlig partipolitisk poäng för S. Socialdemokraterna är i dag ett 30-procentsparti. Normaltillståndet under 1900-talet var att de regerade i minoritet med stöd av andra partier. Men i dag räcker knappt två partier för att ge majoritet. Det är helt enkelt svårt att samla en rödgrön majoritet.

Göran Perssons regeringar hade två stödpartier. De satt inte i regeringen men stödde den och fick som tack för detta igenom vissa hjärtefrågor. Det var nattmanglingar och, om vi ska tro Persson, "skrik och smällande i dörrar" från oborstade miljöpartister. Löfven vill helst inte regera med Vänsterpartiet, och jag tvivlar på att han är särskilt pigg på att släppa in Fridolin och Romson i regeringskansliet heller.

Jag tror därför att vi ska utgå från att S bildar en minoritetsregering. V och MP kommer ändå aldrig stödja en alliansregering, vilket Löfven vet.

Men då behövs mer stöd. Givet Löfvens kritik mot blockpolitiken finns det ett parti han skulle kunna fråga: Folkpartiet.

Jan Björklund kan få svårt att stödja en S-regering utan att tappa ansiktet. Samtidigt vet vi att FP är Alliansens vänsterparti, att folkpartister ligger rätt nära Socialdemokraterna och väldigt gärna vill få inflytande samt att detta skulle kunna motivas med två så enkel klyschor som att "ta ansvar för landet" och "förhindra att Sverigemokraterna får inflytande".

Följande scenario är inte otänkbart: Alliansen får bara 40 procent av rösterna. De rödgröna partierna når inte majoritet. SD blir vågmästare. Stefan Löfven bildar en socialdemokratisk minoritetsregering. För att blockera SD går FP med på att stödja Löfven.

Folkpartiets skola: Ordnung muß sein?

Så kom det då till slut. Ett vallöfte om ordningsbetyg i skolan. Jan Björklund tar ännu ett steg för att, som han uppfattar det, upprätta ordningen och disciplinen i den havererade svenska skolan.

Svensk skola har problem. Om detta råder inget tvivel. Detta betyder inte att alla skolor är dåliga. Svenska lärare är inte tillräckligt bra. Detta betyder inte att alla lärare är dåliga, långt därifrån. Men det finns ett generellt problem med lärarnas kompetensnivå, och ansvaret för att lärarutbildningen har blivit så dålig och att kunskapsnivån i skolan dalar delas av såväl de borgerliga som de rödgröna partierna.

Skolan kommer bli en het fråga i valrörelsen. Vi kommer få höra att det är de borgerligas fel, ty de har haft makten i åtta år. Alliansen kommer å sin sida svara att problemen har ett betydligt äldre ursprung än så.

Båda har egentligen rätt. Ty även om Alliansen genomfört vissa bra reformer, har den inte på allvar utmanat de problem som tär på förtroendet för skolan. Lärarlegitimationer var månne en god idé i teorin, men hanteringen har varit tämligen usel. Ett nytt betygssystem var nödvändigt, men det löser knappast bekymret med lärarnas minskande auktoritet.

Det är tveksamt om betyg i ordning och uppförande i högstadiet och gymnasieskolan kommer ha någon betydelse i praktiken. Särskilt som det inte ens blir ett riktigt betyg utan endast en skriftlig kommentar.

Ouppfostrade elever utan respekt för läraren lär inte bry sig. För övriga skötsamma elever blir det förmodligen något att skämta om. Och lärarens auktoritet är fortfarande lika låg så länge dess befogenheter inte ökar.

Om Jan Björklund på allvar vill förbättra studieron i den svenska skolan får han nog tänka ut något mer verkfullt än detta.

Så kallade liberaler

Att skriva om individualisering av föräldraförsäkringen som om den vore ett paternalistiskt verktyg för att lägga andra människors livspussel är inte bara fel. Det innebär också att man vänder bort blicken och inte vill se de orättvisor som ett ojämställt föräldraskap innebär. Det är ingen bra grund för en liberal politik.

Maria Arnholms replik på Alice Teodorescus ledare om Folkpartiets besatthet vid lika utfall i jämställdhetsarbetet är märklig på så många sätt.

Folkpartisterna slingrar sig som masken på en krok för att komma runt faktumet att de kallar sig liberaler men bedriver en anti-liberal politik. Ovanstående försök blir bara obegripligt.

Enklast vore faktiskt att helt och hållet sluta kalla sig liberaler. Folkpartiet verkar nämligen inte ha minsta avsikt att börja bedriva en liberal politik.

Alliansens feminister

Till skillnad från Birgitta Ohlsson brukar inte Jan Björklund inleda meningar med "vi liberaler..." när han vill säga något viktigt. Liberalismen är inte viktig ens i teorin för folkpartiledaren.

Det är därför inte särskilt oväntat att Björklund i sitt sommartal propagerade för en utökad jämställdhetsbonus. Detta är Alliansens mjuka svar på vänsterns kvoteringsförslag i föräldraförsäkringen.

Jämställdhetsbonusen ger två vårdnadshavare 50 kr var per dag om de delar föräldradagarna lika, alltså totalt 100 kr dagligen. Den ska alltså fungera som en morot för att förmå föräldrar att vara hemma med barnen på ett jämställt sätt.

Men en hundralapp extra om dagen har inte räckt. Svenska folket har visat sig olydigt. Björklund vill därför fördubbla den summan.

Svenska folkets stöd för tvångsdelad föräldraförsäkring är litet. Men Folkpartiet framhärdar. Partiet har ju äntligen fått en jämställdhetsminister som är feminist.

Björklunds tal är en indikation på att Folkpartiet kommer profilera sig som Alliansens feministiska röst i valrörelsen. En god anledning att inte rösta på dem, alltså.

Nu passar det att vara pirat

Medan medierna gör sitt bästa för att tiga ihjäl Piratpartiet genom både debattupplägg och obefintlig bevakning inför de kommande valen, försöker företrädare för andra partier stjäla uppmärksamhet i integritetsfrågorna. Nu ska alla integritetsmedvetna väljare strykas medhårs i några månader igen. Fan tro't om det fungerar.

Fredrick Federley från Centerpartiet har gjort sin offensiv. I Expressen utelämnar han finurligt nog både sitt eget partis och sin regerings ansvar för utbyggnaden av det övervakningssamhälle han säger sig vilja stoppa. Federley röstade själv ja till FRA-lagen 2008, något som betraktades som ett stort svek efter att han kommit ut som integritetsvän.

Folkpartiets Mathias Sundin är en annan integritetsprofil som gjort en del utspel, nu senast på DN Debatt angående EU-domstolens utslag om datalagringen.

Jag vill inte misstro Mathias Sundin. Han gjorde ett exemplariskt framträdande i riksdagens talarstol när han påtalade vikten av integritetsskydd i vår övervakade tidsålder. Men det parti han tillhör är en aktiv försvarare av övervakningssamhället.

Folkpartiet har röstat för både FRA-lagen och datalagringsdirektivet. Folkpartiets ställningstaganden kan inte Sundin ensam lastas för, men som folkpartistisk riksdagsledamot är han en vattenpuss i en torr integritetsöken.

Miljöpartiet och Vänsterpartiets påpekar att Sundins parti faktiskt sitter i regeringen och att Folkpartiet där varit drivande för att öka övervakningen, inte minska den. Piratpartiet påminner om detsamma.

Det är kort sagt många som vill åt de integritetskänsliga väljarna nu. Ja, till och med moderaten Gunnar Hökmark har vaknat till liv. Men hans parti har så många fingrar i alla tänkbara syltburkar att det krävs en blind och döv väljare för att vinna en röst på dessa frågor.

Varken Centerpartiet eller Folkpartiet är det minsta pålitliga i frågor som rör frihet på nätet och rätten till personlig integritet. Detta kan vi utläsa av hur partierna har röstat, vilket är en bättre måttstock än vad enskilda företrädare säger på en debattsida inför ett val.

Ty är det något vi vet, är det att varken Moderaterna, Folkpartiet eller Centerpartiet kommer bry sig ett dugg om svenska folkets rätt till integritet efter den 14 september. 

Borgerlighetens logiska kullerbyttor om Snowden

Efter Edward Snowdens läckor om NSA:s globala massövervakning i fjol tillsatte Europaparlamentets utskott för medborgerliga fri- och rättigheter en utredning. Föga förvånande har de europeiska underrättelsetjänsterna, varav flera arbetar väldigt nära NSA, inte velat ställa upp och svara på frågor.

I går debatterades slutrapporten. Votering sker i dag. Eftersom det hela endast lär sluta i en uppmaning behöver medlemsländerna inte bry sig om kritik mot hur de egna underrättelsetjänsterna beter sig. Sverige kan alltså fortsätta låtsas att FRA är ett föredöme.

Borgerliga politiker slingrar sig som masken på en krok. Snowden misstänkliggörs av moderater och folkpartister för att han befinner sig i Ryssland. Men det kritiker som Anna Maria Corazza Bildt, Allan Widman och Olle Schmidt bortser från är att Snowden befinner sig i Ryssland eftersom varken Sverige eller något annat EU-land ville ta emot honom.

Misstänkliggörandet av Snowdens gärning är dessutom ohederlig. Ingen har visat på att Snowden lämnat helt felaktiga uppgifter. Det har varit upp till ett fåtal utvalda tidningar att bearbeta och tolka materialet som han läckt. Eventuella feltolkningar har stått för dem, inte Snowden. Det är dessutom värt att minnas att den amerikanska ilskan mot visselblåsaren ju handlar om att han läckt korrekt information.

Folkpartisten Olle Schmidt gör en logisk kullerbytta när han hävdar att "om EU ska göra något för Edward Snowden måste det ske tillsammans med USA."

Ursäkta? Själva poängen med att en person söker asyl är väl att det föreligger ett hot mot vederbörande i eller från hemlandet? Resonerar Schmidt likadant vid andra asylansökningar? Att det mottagande landet måste ha ett godkännande från landet som hotar den sökande? Vilken unik asylpolitik Folkpartiet plötsligt har skaffat sig.

I detta fall handlar det förstås om att bocka och buga för en supermakt. Krypandet för USA är inte bara besvärande. Det är rent av äckligt. Företrädare för ett "liberalt" svenskt parti tar öppet ställning för massövervakning och för att jaga visselblåsare som avslöjar grova och omfattande övergrepp på våra fri- och rättigheter.

Detta borde skrämma bort väljare som tar det där med liberalism på lite större allvar.

Läs även:
HAX

Försörjningskrav en självklarhet

Sverige har sedan flera år ett krav på den som vill ta hit anhöriga från andra länder att ha både försörjning och bostad. Men det är endast ett krav i teorin. Undantagen är så många att försörjningskravet i själva verket endast upprätthålls i en procent av fallen.

Moderaterna vill bredda försörjningskravet så att det omfattar nya relationer och familjebildningar. Det är alls inget orimligt krav. Tvärtom. Ändå stretar Folkpartiet och Erik Ullenhag emot. "Det är ingen bra start i Sverige att vara skild från ett barn", konstaterar ministern.

Ullenhag har en poäng. Men samtidigt: Hans alternativ är att knuffa människor rakt till socialtjänstkontoret, där många kommer att förbli i år efter år. Detta är tanklös empati.

Att ställa krav är att bry sig. Att ställa krav är att ge människor chansen att leva självständiga liv. Att fylla socialtjänstens väntrum är det inte.

Folkpartiet vill ha omvänd bevisbörda

"Ett nej är ett nej", tycker det placeboliberala Folkpartiet. Därför bör brottsbalkens sjätte kapitel kompletteras med ett samtyckesrekvisit, förmodligen efter den modell som Madeleine Leijonhufvud tidigare föreslagit i en rad debattartiklar.

Det är inte alls förvånande att just Folkpartiet föreslår detta. Partiet har dels inga som helst spärrar när det gäller statens rätt att lägga sig i människors mest privata angelägenheter, dels saknar FP den där ryggmärgskänslan för rättsstatens principer.

För det samtyckesrekvisitet riskerar att leda till, är omvänd bevisbörda. Enligt FP ska det krävas bevis för att alla inblandade i en sexualakt sagt ja, inte som i dag bevis för att någon sagt nej. Detta vänder allting fullständigt på ända. I dag är våldtäkt ett uppsåtsbrott. Åklagaren måste alltså kunna visa att den tilltalade haft uppsåt att våldta för att denne ska kunnas dömas för våldtäkt. Det kan ju hända att ett samlag har genomförts utan att båda varit lika entusiastiska över det men att det inte kommunicerats.

Om Folkpartiets förslag, som alltså framförts av jurister och radikalfeminister i flera år, blir verklighet står vi inför en situation där den tilltalade ska kunna visa att det påstådda offret var med på noterna. Normalt försäkrar vi oss om detta via kroppsspråk och subtila signaler, inte genom verbala uttryck som "knulla mig!". Hur vi Folkpartiets värld ska förväntas garantera allas frivilliga deltagande så att det även håller i en rättegång efteråt är en fråga alla nu bör ställa sig.

Sexualbrottmål är knepiga ur bevissynpunkt. Detta är naturligtvis en orsak till den låga andelen fällande domar. Men att urholka rättssäkerheten i syfte att populistiskt nå fler fällande domar och "mer jämställdhet" i samhället, är oacceptabelt. Att förslaget nu omfamnas av ett parti som kallar sig liberalt är pinsamt.