I Gudruns värld

Feministiskt initiativs ledare Gudrun Schyman hade säkert hoppats på att partiet skulle få en egen dag under politikerveckan i Almedalen tack vare sitt riksdagsinträde. I stället fick Fi det tack vare sina platser på Gotland. Och detta när alla redan åkt hem.

För ett år sedan pratade alla feminism. Fi hade gjort ett kanonval och fått en plats i Europaparlamentet. Nu stod riksdagen på tur. Medierna kammade Fi medhårs på alla tänkbara sätt och riksdagspartierna anpassade sig. Folkpartiet gick till val under parollen "feminism utan socialism".

I dag är det betydligt tystare om den extremfeministiska rörelsen. Fi nådde aldrig riksdagen (och inte heller FP:s paroll tycks ha lockat väljare). Nu är Fi åter det där partiet "utan pengar" igen. Nyhetens behag är borta. Men det är inte Gudrun Schyman.

Hon börjar dock bli väldigt förutsägbar, den gamla Schyman. Hennes peppande tal inför ett fåtal anhängare i Almedalen (som synes på bilden ovan var könsfördelningen helt jämn) handlade som vanligt om män som ett problem, om "strukturer" och "mekanismer".

Enligt Schyman är det samma idé om manlighet som får män att slå sina fruar som gör att vanliga människor vill försvara sitt land från utländsk aggression. Hon rajlerade över hotet från Ryssland och konstaterade, vilket hon gjort tidigare, att Sverige inte kan försvaras med militära medel. Det är förmodligen genustänk och jämställdhetsplaner som ska rädda oss.

Schyman är så frånkopplad från den politiska verkligheten att hon och hennes parti i händelse av fullskalig rysk aggression mot svenskt territorium fortfarande skulle föredra att diskutera könsbalansen i börsbolagens styrelser.

Vi ska vara glada för att detta parti inte sitter i riksdagen. Och vi bör göra allt som står i vår makt för att det förblir så.

Vad ska vi med Folkpartiet till?

Folkpartiledaren Jan Björklund avslutade Almedalsveckan med ett fyndigt, rappt och delvis självkritiskt tal som handlade om allt från det framväxande curlingsamhället där det egna ansvaret försvunnit till de vanliga käpphästarna Nato, försvaret och skolan.

Efter talet fick jag den där förrädiska känslan som Björklunds tal ofta ger mig: Om jag inte hade vetat vad Folkpartiet egentligen driver för politik, har jag kunnat förledas att tro att Björklund leder ett bra parti.

Men det gör han inte. Trots allt fint tal om liberalism, individens eget ansvar och valfrihet är det Folkpartiet som driver på för politisk klåfingrighet i föräldrars uttag av barnledigheten, som ständigt flyttar fram positionerna för att göra Sverige mer paternalistiskt och nymoralistiskt.

Folkpartiet liberalerna är kort sagt varken särskilt liberalt eller folkligt. Det spelar ingen roll hur många gånger Björklund säger "vi liberaler". I konkret sakpolitik är FP ett sosseparti med vurm för Nato och euron, och det tar väldigt sällan ställning för individens frihet när det väl bränner till. FP:s ramar för det personliga ansvaret är nämligen väldigt snäva.

Kristdemokraterna är sannolikt på väg att få en tydlig konservativ profil. Centerpartiet är i dag ett tydligare grönt parti med fokus på småföretagarfrågor och fortsatt hög asylinvandring. Moderaternas nya ledare har fortfarande svårt att komma ut ur Reinfeldts skugga men verkar åtminstone leda någon sorts utvecklingsarbete. Återstår FP, som verkar tycka ungefär precis som de gjorde i valrörelsen och ha samma glapp mellan frihetlig retorik och sossig sakpolitik som alltid.

Den stora frågan är: vad ska vi egentligen med Folkpartiet till?

Läs även:
Fnordspotting

Anemiska Anna

Anna Kinberg Batra gjorde inte alls bort sig i sitt första almedalstal i går. Hon kritiserade regeringen för att lova runt men hålla tunt och kastade även en känga på Jimmie Åkesson för SD:s ekonomiska vänsterpolitik (det går förstås att ifrågasätta hur "höger" Moderaternas egen ekonomiska politik är nuförtiden).

Kinberg Batra radade upp en mängd bekymmer som hon samlade under begreppet "det nya utanförskapet". Särskilt tydlig med att Moderaterna själva varit starkt bidragande till utanförskapet var hon däremot inte. Och ännu värre: Kinberg Batra hade väldigt lite att komma med när det gäller lösningar. Att endast prata om "jobb" räcker inte. Utanförskapsproblemen är större än så. Bredare än så. Mer svårlösta än så.

Men det var inte så mycket innehållet som sättet det framfördes på som fick mina ögonlock att kännas tyngre än vad de borde göra vid 19-tiden på en fredagskväll. En enformigt tonläge. Ingen glöd. Ingen humor. Och få skarpa förslag. Ett sjätte jobbeskatteavdrag, vilket "första jobbet-avdraget" i realiteten är eftersom det faktiskt träffar alla inkomstgrupper, imponerar nog inte på någon.

Anna Kinberg Batra är säkert en kunnig person på många sätt. Men som ansikte utåt för ett parti som aspirerar på regeringsmakten och statsministerposten, är hon väldigt blek. Jag tror få mindes vad som sagts när talet var över.

Almedalen: Fridolin har löften men inga lösningar

Gustav Fridolin visade i går att han är en oändligt mycket mer professionell politiker än sin språkrörskollega Åsa Romson, som passade på att göra ännu en Auschwitz-tabbe dagen till ära.

Det var en nedtonad och ödmjuk Fridolin vi fick se i gårdagens almedalstal. Och eftersom det i år var han och inte Åsa Romson som stod på scenen, blev det heller inga hätska utfall mot vita, medelålders män. Vi får ge oss till tåls till nästa år igen.

Borta var skrytet om hur Miljöpartiet ska bli Sveriges tredje största parti. Borta var de ilskna angreppen på Sverigedemokraterna. Fridolin kostade till och med på sig att tacka Fredrik Reinfeldt och Annie Lööf för att de fört och för en miljöpartistisk migrationspolitik. Det måste kännas skönt för Lööf att få ett uppriktigt tack av ledaren för riksdagens tossigaste parti.

Fokus var skolan och miljön. Det är Fridolins hemmaplan, och här navigerar han med viss pondus. Men han berörde på slutet även migrationspolitiken, och här lät det som det brukar. Sverige måste ta ansvar. Det är lite jobbigt just nu, men vi har klarat utmaningar förr. Det måste gå.

Problemet är att det stannar där. Fridolin har endast vackra ord om hopp och ansvar att ge. Han vet att mottagandet måste bli bättre - men inte hur. Han vet att bostäderna måste bli fler - men inte hur. Han vet att nyanlända utan relevant utbildning eller arbetslivserfarenhet måste komma i arbete - men inte hur.

Detta är symptomatiskt för Miljöpartiet. De har aldrig suttit i en regering tidigare, och är därför vana vid att drömma fram sina förslag snarare än att pröva dem mot verkligheten. Det arvet blir tydligt nu när partiet innehar ministerposter utan att prestera någonting.

För integrationsutmaningen blir inte mindre. Den fortsätter växa, och problemen ackumuleras. I år väntas 12 000 ensamkommande flyktingbarn till Sverige. Det kommer just nu 300 i veckan. Kommunerna får trolla med knäna genom att överbelägga befintliga boenden, upphandla väldigt dyra jour- och HVB-hem och trycka in barnen och ungdomarna i överfulla skolklasser. I Malmö pratas det om en "krissituation" om det kommer fler barn. Och fler kommer det ju komma.

Detta är vad Stefan Löfven har kallat "en liten ansträngning". Gustav Fridolin lovar bara att det löser sig, på något sätt. Så oseriöst tar Sveriges regering på de enorma utmaningar som svenska kommuner tvingas hantera just nu. Detta är inget annat än ett rent folkförakt.

Tidigare bloggat:
Invandringskollaps

Läs även:
Fnordspotting

Åkesson får hybris

Det var ett långt, spretigt och pladdrigt tal Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson höll i går.

Målet var tydligt: att bredda SD som parti och därmed rikta sig till nya väljargrupper, inte minst kvinnor. SD har redan vunnit männen. Åkesson pratade mycket om barn. Jag slutade räkna hur många gånger ordet "barn" användes i talet. Partiet lanserade i går satsningar på barnen under parollen "barnslig politik". Det är billiga knep - högre vårdnadsbidrag och satsningar på välfärden. En blandning av sött och salt, kan man säga. Kanske kommer det locka en del kvinnliga väljare, men jag tror att SD behöver göra mer för att bli tillnärmelsevis lika stora bland kvinnor som män.

Det vilade närmast hybris över Åkessons almedalstal. SD ska bli Sveriges största parti, sa han. Visst har Åkesson goda skäl att vara nöjd med att SD gjorde ett flertal rekordval i fjol och att de nu går som tåget i opinionen. Men man brukar normalt inte skryta om opinionssiffror tre år före ett val på det sätt han gjorde i går. Detta riskerar att se obekvämt självgott ut, och det riskerar framför allt att slå tillbaka. Se hur stolta och självsäkra miljöpartister gick från rekordvalet till Europaparlamentet och till en stor besvikelse i riksdagsvalet. I dag låter de inte lika kaxiga längre.

Alla vet att opinionsmätningar så lång tid före ett val inte betyder någonting för valutgången. Visst var passagerna om rekordsiffror i opinionen riktade till partiets fottrupper. Men ändå. Att vara självgod är en egenskap som passar väldigt få politiker. Kanske allra minst Jimmie Åkesson.

Åkesson är överlag ingen god talare. Han är torr, utläggningarna blir för långa och det saknas struktur. Ebba Busch Thors tal häromkvällen var raka motsatsen: kort, strukturerat och extremt tydligt.

Jag skulle rekommendera att Jimmie Åkesson anlitar en talskrivare för att få lite hjälp med att åtminstone mildra effekterna av de brister han själv har som talare. Som debattör behöver Åkesson ingen hjälp.

Almedalen: KD tar strid mot IS

Ebba Busch Thor gjorde i kväll premiär på scenen i Almedalen. Hon markerade ett tydligt brott mot det Kristdemokraterna som rattades av Göran Hägglund.

Busch Thor krävde ett mer offensivt arbete i kommunerna för att förhindra rekrytering till terrororganisationer. Hon vill bland annat döma IS-krigare för landsförräderi. Det är bra. Terrorism ska bekämpas genom att sätta dit terroristerna med hårdare medel, inte övervaka hela befolkningen.

Hennes förslag att skicka Jas-plan för att bekämpa IS möttes av tveksamma applåder från åhörarna. Inte ens partiledningen såg särskilt entusiastisk ut. Sannolikt är Busch Thor mer hårdför än sitt parti, och här kan hon komma att behöva ta strider framöver.

En försiktig kritik mot den rådande migrationspolitiken i förslaget att ersätta permanenta uppehållstillstånd med tillfälliga. Men djupare än så gick inte Busch Thor. Vilket var lite synd. Men det lär komma mer.

Ebba Busch Thors heta motstånd mot kvotering och identitetspolitik var uppfriskande. Ingen annan partiledare lär kritisera dessa fenomen med samma entusiasm. Jag delar hennes bild av identitetspolitiken som ett slags gift i samhället, ett virus som ligger bakom att det blivit svårt att ta avstånd från kvinnoförtryck när det har religiösa motiv, ja till och med från islamistisk terrorism.

Det var ett bra tal med tydliga ställningstaganden. Talet ger visst hopp om att KD kan växa till ett borgerligt alternativ i svensk politik med förmåga att locka både konservativa och en och annan desillusionerad liberal.

Huruvida dessa fromma löften infrias återstår förstås att se. Risken är att Ebba Busch Thor precis som Göran Hägglund är lite bättre än sitt parti.

Läs även:
Fnordspotting

På KD:s Twitter såg det i dag ut så här. 
Ingen snabbväg i bostadskön så långt ögat når.

Almedalen: Löfven spänner bågen

I dag var det Socialdemokraternas dag i Almedalen. Stefan Löfven ägnade delar av dagen åt att försöka sätta nytt rekord i att under en minut säga "självfallet".

Almedalstalet var rappt och hade bra tempo. Det var kanske ett av Löfvens bättre tal hittills. Fullt av löften och visioner.

Löfven vill riva murar på arbetsmarknaden, säger han. Inte de murar som gör att vi på grund av regleringar, facklig makt och höga ingångslöner har ett inside- och outside-lag på svensk arbetsmarknad utan de murar som sägs utestänga utrikes födda på grund av deras namn och som ger kvinnor lägre lön.

Löfven vill inte göra det billigare att anställa. Nej, han vill ta upp kampen mot diskriminering, homofobi och rasism på arbetsmarknaden, säger han. Hur fick vi inte veta. Annat än att alla måste stå på sig. Jotack. Är det så här arbetslösheten ska bekämpas?

Häri ligger en stor del av socialdemokratins problem. Oförmågan att tänka nytt. Oviljan att förnya. Att applicera gamla invanda analyser på en ny verklighet.

Det är fint att vilja saker. Bra att ha mål och visioner. Men har man ingen politik för att nå målen och förverkliga visionerna, blir de värdelösa.

Löfven spände bågen i sitt tal. Det kommer att göra ont när den slår över fingrarna om några år. 

Almedalen: Centerpartiet alltmer isolerat

Det politiska leklandet i Almedalen har öppnat igen. Notan går som vanligt till skattebetalarna.

Evenemanget växer för varje år som går. I fjol var de statliga, kommunala och landstingsanknutna eventen knappt 400 stycken. I år har de passerat den siffran. Lägg därtill mängder av företag och intresseorganisationer. Under politikerveckan umgås landets toppolitiker och de journalister som ska granska dem och festar ihop. Lite kladdigt är det allt.

I dag var det Centerpartiets tur. Annie Lööf älskar att prata om företagande, och hon låter så liberal när hon gör det. Men särskilt mycket hände inte under Alliansens tid när Annie Lööf själv var näringsminister. Centerpartiet har pratat väldigt länge om regelförenklingar för företagare, men när partiet fick möjlighet att förändra i regeringsställning hände väldigt lite. Trovärdigheten är inte så stor.

Detsamma kan sägas om partiets syn på massövervakningen. Centern tog fram ett integritetsmanifest - sedan röstade partiet ja till datalagringsdirektivet (efter att även ha röstat ja till FRA-lagen). Trovärdigheten är inte så stor.

Annie Lööf nämnde fyra liberala kärnområden: Fri företagsamhet. Grön tillväxt. Kampen för valfrihet och mångfald. Och värnandet av öppenhet mot omvärlden.

På den sistnämnda punkten kommer Centerpartiet bli alltmer ensamt inom borgerligheten, inte minst sedan valet av migrationspolitisk talesperson och sakkunnig till denna (Johanna Jönsson respektive Caspian Rehbinder).

Det är numera Sverigedemokraternas mer återhållsamma linje som vinner svenska folkets gillande. Folkpartiet, Kristdemokraterna och Moderaterna gör alla nu små nödvändiga positionsförflyttningar i den riktningen. Hur Alliansens integrations- och migrationspolitik kommer att se ut efter en valseger 2018 är alltså högst relevant att fråga sig.

Centern löper en uppenbar risk att bli isolerat i denna fråga. Och eftersom partiet vill fortsätta en redan misslyckad politik, vore det inte mer än rätt.

Tidigare bloggat:
Närodlad dumhet