Alliansens fall

Anna Kinberg Batra har sagt att hon inte vill sitta i regering med eller ha ett budgetsamarbete med Sverigedemokraterna. Detta upprepade hon åter igen häromdagen. Men Kinberg Batra var uppenbarligen inte tillräckligt avståndstagande eftersom hon faktiskt öppnade för att prata med SD i enskilda sakfrågor där partierna är överens.

Detta har fått både Liberalerna och Centerpartiet att ta kraftigt avstånd och be om ett förtydligande från Moderaterna. I dag satte C:s gruppledare Anders W Jonsson ned foten rejält när han bad M att välja mellan C och SD. Annie Lööf tonade visserligen ned detta ultimatum på Twitter, men utspelet hade redan fått spridning. Och KD hakar på i ett försök att tvinga M tillbaka till fållan.

Det vi nu ser är Alliansens död inför öppen ridå. Ett öppet gräl. Klyftan kan inte bli så mycket tydligare än så här. Alliansen håller på att göra sig irrelevant som politiskt alternativ.

För Stefan Löfven är det bästa tänkbara läge. Han får nu tillbaka den ammunition som Socialdemokraterna så framgångsrikt har använt i många år: den borgerliga splittringen. Denna gång kryddad med SD.

Huvudbekymret är att samtidigt som Alliansen nu faller isär lyckas inte Moderaterna rädda detta genom att helhjärtat söka stöd hos Sverigedemokraterna. Resultatet blir största möjliga osäkerhet och en komplett röra inom oppositionen som endast gynnar regeringen. För presumtiva borgerliga väljare måste det resas många frågetecken just nu.

Anna Kinberg Batra har spelat sina kort dåligt ända sedan hon blev partiledare. Hennes otydlighet borgar för ett förlustval för Alliansen och fortsatt rödgrönt styre. Men som det verkar är det inget som vare sig Jan Björklund eller Annie Lööf skulle ha särskilt mycket emot.

En allians i upplösning

Liberalernas partiledare Jan Björklund vill, om dödläget i svensk politik består efter valet, inleda ett blocköverskridande samarbete med Socialdemokraterna. Syftet skulle vara att utestänga både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna från inflytande.

Visserligen uppger Björklund att hans förstahandsalternativ är en alliansregering, men genom att redan två år före valet lägga upp ett blocköverskridande regeringssamarbete med Stefan Löfven på bordet minskar tilltron till att Alliansen ens själv tror på en renodlad borgerlig regering efter nästa val. Därmed har Löfven, vars mission just nu är att splittra de borgerliga, redan vunnit en delseger.

Björklunds utspel är egentligen inte så konstigt. Förutom synen på Nato är det gamla Folkpartiet väldigt sossigt. I allt från synen på jämställdhetspolitik och folkhälsa till feminism och invandring finns tydliga band mellan S och L.

Att Björklund hävdar att det behövs en majoritetsregering - i betydelsen att fler allianspartier måste gå med i detta sossesamarbete - ska förstås noteras, men hans plikt är framför allt mot det egna partiet. Vi kan därför inte utesluta att L efter ännu ett borgerligt förlustval ser chansen att ge Löfven en utsträckt hand och därigenom säkra lite folkpartistiskt inflytande.

Alliansen har i opposition inte lyckats utnyttja den sittande regeringens uppenbara svagheter. De två traditionella blocken ligger sida vid sida i opinionsmätningarna, vilket inte direkt bådar gott för oppositionens chanser om två år. Samtidigt spretar allianspartierna betänkligt i en rad frågor, inte minst migrationspolitiken.

Den entusiasm inför ett borgerligt samarbete som fanns 2006 är definitivt historia. Detta har förmodligen fått folkpartiledaren att dra slutsatsen att om hans parti ska få inflytande efter nästa val måste även livet som dörrmatta åt Löfven betraktas som ett alternativ.

Socialdemokraterna gillar förstås det här. Björklund har just satt en kil i allianssamarbetet. Hans mål är att få ta plats i nästa regering, och då spelar det för honom mindre roll om statsministern heter Löfven eller Kinberg Batra. Moderaterna och Kristdemokraterna knorrar begripligt nog över Björklunds utspel - deras väljare föredrar ett samarbete med SD - men det finns inte så mycket de kan göra åt saken nu när anden är släppt ur flaskan.

Frågan är vem Jan Björklund på allvar tror kommer tjäna mest på ett samarbete med Löfven. S är sannolikt endast intresserat av en koalition där statsministerfrågan är avgjord på förhand. Vilket den inte kan vara om det handlar om en samlad allians. Och L ensamt kommer med sin nuvarande storlek att bli lika tuktat som MP har blivit under de senaste två åren.

Diskussionen om framtida regeringskonstellationer har bara börjat. Jag kan tycka att frågan är lite för tidigt väckt eftersom hela diskussionen blir spekulativ. Vi vet inget om mandatfördelningen eller ens om alla partier klarar riksdagsspärren.

Det enda Björklund har åstadkommit med sitt utspel är att visa på hur döende den borgerliga alliansen faktiskt är.

Tidigare bloggat:
Gå inte i Löfvens fälla

En fråga för borgerligheten att driva

Det har hänt mycket i det politiska landskapet i Sverige bara sedan i höstas, och inte bara i den så heta migrationsfrågan.

När arbetsmarknadsminister Ylva Johansson och Centerpartiets Annie Lööf härom kvällen debatterade migration och arbetsmarknadsintegration i SVT:s Aktuellt var det en uppseendeväckande syn. Johansson lät nämligen som en sverigedemokrat och Lööf utmålades som ansvarslös för att hennes partiet varit emot id-kontroller vid Öresundsbron.

Det som så sent som i höstas var att "bryta mot konventioner" och "kränka mänskliga rättigheter" har plötsligt blivit att ta ansvar för Sverige. Omsvängningen och retoriken som stöder den är häpnadsväckande.

Även om migrationspolitiken är det mest uppenbara exemplet på tvära kast, kan en förskjutning noteras även på andra håll. Under den senaste partiledardebatten i Agenda framförde både Jan Björklund (L) och Ebba Busch Thor (KD) att fattigdom eller upplevt utanförskap aldrig kan vara en ursäkt för att kasta sten på polis, brandkår och ambulanspersonal. Aldrig.

Detta är möjligen endast en återgång till en klassiskt borgerlig paroll, men den är likafullt angelägen och ligger helt rätt i tiden. Om detta bör striden stå framöver. Ty även om Socialdemokraterna hävdar att det ska "råda nolltolerans" mot såväl sexuella övergrepp på kvinnor som angrepp på blåljuspersonal, lever regeringen inte upp till dessa ord i praktisk politik.

Denna så kallade nolltolerans ser vi inga spår av vare sig i påföljder, polisiära befogenheter eller nya arbetsmetoder. Eller i analyser heller, för den delen. Stefan Löfvens ord är bara ord. Därför är fältet, åtminstone just nu, öppet för borgerligheten att göra tryggheten i samhället till en paradfråga. Denna fråga bör Alliansen krama hårt och ärligt från och med nu och fram till nästa val.

I en tid när alltfler upplever otrygghet, när påföljder för grova våldsbrott inte samstämmer med det allmänna rättsmedvetandet och när polisen varken har resurser eller befogenheter att bekämpa grov brottslighet, måste politikerna kliva fram och visa att det finns ett alternativ.

Detta handlar om så mycket mer än bara fler poliser. 

Fisliberaler

Folkpartiet har bytt namn och heter nu bara Liberalerna. Det beslutades på partiets landsmöte under söndagen. Sällan har en namnändring känts så obefogad.

Vi ska heta det vi är, sa den omvalde Jan Björklund. Vilket förstås gav upphov till en rad mer eller mindre träffsäkra förslag i sociala medier.

Liberaler runt om i landet har oroat sig för vad de nu själva ska kalla sig. Ty om nu folkpartisterna har något slags ensamrätt på begreppet "liberal", blir det knepigt att kalla sig liberal i fortsättningen. Om man nu inte är folkpartist. Och vad är då företrädarna för Liberalerna? Liberalpartister? Inte alls, skulle Liberala partiet hävda.

Jag tror inte att namnbytet kommer ge någon nytändning eller öka intresset för Björklunds parti. Innehållsmässigt är detta nämligen fortfarande samma blandning av folkhälsofascism, moralism och politikers rätt att utöva stort inflytande över människors vardag.

Det är fortfarande ett parti som vill att du ska tvingas köpa alkohol i en butik som drivs av ett statligt monopol. Som vill att det ska vara förbjudet att köpa sexuella tjänster. Som vill upprätthålla en av västvärldens mest repressiva narkotikalagstiftningar. Som är för massövervakning. Och som vill tvinga föräldrar att dela mer lika på föräldraledigheten. Grundsynen är således inte att människor ska få välja själva utan att det är politikerna som bestämmer.

Jag förstår inte vad i Liberalernas politik som Björklund tycker är så liberalt att det finns i "partiets DNA". Att ett parti som inte är liberalt kallar sig Liberalerna är månne ironiskt. Men förhoppningsvis kan namnbytet få journalister och medborgare att börja fundera över vad liberalism egentligen är.

Liberalism är nämligen att ge människor makt över sina egna liv. Att ge dem både frihet och ansvar. Liberalism är därmed inte, som Centerpartiet tycks tro, att ha världens mest generösa asylpolitik utan krav på att den som kommer ska försörja sig och de sina. Liberalism är heller inte, som Liberalerna tycks tro, att med tvång få människor att leva sina liv på ett visst sätt.

I den bästa av världar kan Folkpartiets namnbyte rent av bidra till en diskussion om vad liberalism är. Att hjälpa partiet till högre opinionssiffror lär det däremot inte göra.

Politikerna vill inte ha en förändrad bostadspolitik

Svensk bostadsmarknad är sjuk. Alla vet det. Alla (förutom några vänsterpartister, förblindade medlemmar i Hyresgästföreningen och en okunnig ledarskribent på Aftonbladet) vet också vilka åtgärder som måste till för att vi ska få en fungerande hyresrättsmarknad igen och omsättning i beståndet så att unga kan få en första lägenhet utan rika föräldrar, att äldre som vill sälja huset och få en billig hyresrätt kan få det och att barnfamiljer i behov av något större kan köpa det där huset. Allt hänger ihop.

Ändå har svenska politiker under decennier gjort precis fel saker hela tiden. Alliansen hade åtta år på sig, och även om Stefan Attefall tillsatte utredningar som föreslog steg i rätt riktning får de borgerligas facit kallas allt annat än tillfredsställande.

Nu byggs det mer än på väldigt länge, men det är lägenheter för redan välbeställda. Vi har fått en inside/outside-marknad där alltfler hamnar utanför en realistisk chans att få en bostad i storstadsområdena. Just där jobben finns.

Jan Björklund tog upp problematiken i sitt sommartal, och på DN Debatt listar Folkpartiet tio förslag till en förbättrad hyresmarknad. Fri hyressättning vid nybyggnation är ett av dem. Detta är självfallet rimligt, men det är knappast huvudproblemet i dag att nybyggda hyresrätter inte är marknadsmässigt hyressatta. Tvärtom tenderar nybyggnation ligga betydligt närmare marknadspris än äldre lägenheter vars hyror i attraktiva lägen hållits nere av bruksvärdessystemet.

Lyckligtvis föreslår FP även en förändring av detta föråldrade system. Läge och efterfrågan ska påverka hyran i större utsträckning. Denna idé har länge varit tabu i Sverige, och Alliansen vågade aldrig löpa linan ut. Nu, försvagad i opposition, lägger Björklund förslaget. Jaha, så intressant.

En snabbare överklagandeprocess, uppmjukat strandskydd och rätt för byggherrar att utarbeta detaljplaner - det är svårt att invända mot något av förslagen. Men ett problem kvarstår fortfarande: lokalpolitiker sätter sig ofta på tvären när det ska byggas i deras stadsdel. Och det är inte bara miljöpartister som älskar ogräs som protesterar. Folkpartister gör det också. I Stockholm har Folkpartiet knappast varit mest offensivt av alla i bostadspolitiken.

Alla vet rimligen vad som måste göras. Det är bara inte ideologiskt möjligt för vissa att föreslå fri hyressättning. Därför står vi här och stampar. Fortfarande. Med en rekordsnabb befolkningstillväxt, en rusande bostadsrättsmarknad och en havererad hyresrättsmarknad som politiker försöker lappa och laga. Och vem vet vilka förslag FP kommer att lägga om de får chans att sitta i en regering igen. Radikala förändringar på bostadsmarknaden lär nog inte höra dit.

Jag börjar att luta åt att politikerna inte vill ha en förändring till stånd. Även partiledare och ministrar sitter i bostadsrätter och villor vars värde har skjutit i höjden av bostadshaveriet. Inte vill de se att utbud och efterfrågan möts och att kön till Stockholms Bostadsförmedling plötsligt halveras. Någon annan förklaring är svår att finna när utredning efter utredning, expert efter expert har sagt ungefär samma sak. Och politiker gjort en annan.

Snart står en halv miljon människor i Stockholms bostadskö. Långa köer brukar vara ett tecken på något. Även när det inte är bröd det köas till.

Läs även:
Länsstyrelsen: Bostadsmarknaden i Stockholms län 2015

Vad ska vi med Folkpartiet till?

Folkpartiledaren Jan Björklund avslutade Almedalsveckan med ett fyndigt, rappt och delvis självkritiskt tal som handlade om allt från det framväxande curlingsamhället där det egna ansvaret försvunnit till de vanliga käpphästarna Nato, försvaret och skolan.

Efter talet fick jag den där förrädiska känslan som Björklunds tal ofta ger mig: Om jag inte hade vetat vad Folkpartiet egentligen driver för politik, har jag kunnat förledas att tro att Björklund leder ett bra parti.

Men det gör han inte. Trots allt fint tal om liberalism, individens eget ansvar och valfrihet är det Folkpartiet som driver på för politisk klåfingrighet i föräldrars uttag av barnledigheten, som ständigt flyttar fram positionerna för att göra Sverige mer paternalistiskt och nymoralistiskt.

Folkpartiet liberalerna är kort sagt varken särskilt liberalt eller folkligt. Det spelar ingen roll hur många gånger Björklund säger "vi liberaler". I konkret sakpolitik är FP ett sosseparti med vurm för Nato och euron, och det tar väldigt sällan ställning för individens frihet när det väl bränner till. FP:s ramar för det personliga ansvaret är nämligen väldigt snäva.

Kristdemokraterna är sannolikt på väg att få en tydlig konservativ profil. Centerpartiet är i dag ett tydligare grönt parti med fokus på småföretagarfrågor och fortsatt hög asylinvandring. Moderaternas nya ledare har fortfarande svårt att komma ut ur Reinfeldts skugga men verkar åtminstone leda någon sorts utvecklingsarbete. Återstår FP, som verkar tycka ungefär precis som de gjorde i valrörelsen och ha samma glapp mellan frihetlig retorik och sossig sakpolitik som alltid.

Den stora frågan är: vad ska vi egentligen med Folkpartiet till?

Läs även:
Fnordspotting

Centern riskerar uttåg - nystart för KD

Almedalsspektaklet är över för denna gång. 1 800 evenemang har tävlat om uppmärksamheten. Gammelmedia har förstås mest bevakat partiledarnas tal. Vi kan konstatera att Stefan Löfven gjort entré som oppositionsledare på riktigt, att Vänsterpartiet under Jonas Sjöstedt fortsätter att vara ett förbudsparti och att Fredrik Reinfeldt nog aldrig har varit så ointressant som han är just nu.

Annie Lööf skulle bli den som räddade Centerpartiet. Hittills har det inte gett resultat. Lööf fick en dålig Almedalspresent när Demoskop placerade partiet på 3,5 procent samma dag som hon skulle hålla sitt tal.

När Lööf tog över fick hon det tunga uppdraget att förena ett parti bestående av traditionalister som vill att Centern ska vara ett glesbygdsparti och liberala storstadsbor som vill se C som en grön liberal kraft som månne kan sno väljare både från Moderaterna och Miljöpartiet. Hon tog dessutom över ett parti på dekis.

Många liberaler trodde på ett mycket liberalare C. Hittills har dock mycket lite hänt och Lööf har mest hånats för sitt förinspelade intryck. Själv säger hon att det beror på att hon vill prata visioner, men det hjälper henne inte. Någon Lööf-effekt har vi inte sett röken av.

Just nu finns inget som tyder på att Annie Lööf kommer att lyfta sitt parti de kommande två åren. Centern har uppenbara problem. De har färre kärnväljare än utrotningshotade KD och är det parti som löper störst risk att åka ur 2014. C har haft en mycket hög svansföring i integritetsfrågorna, vilket gör de svek partiet har bakom sig särskilt svåra att förklara bort.

För Kristdemokraterna känns ordet nystart relevant. Jag gillar Göran Hägglund och har alltid sett honom som bättre än partiet han leder. Efter partiledarstriden med Mats Odell har Hägglund tuffat till sig och KD har nu en tydlig riktning med ett tydligt mål: att stjäla konservativa röster från Moderaterna. Familjeprofilen har blivit ännu tydligare och det har skett personförändringar som lär påverka partiets väg framgent. KD lever fortsatt farligt, men känns livskraftigare än C just nu.

FP-majoren Jan Björklund börjar kännas allt tröttare. Tänkbara efterträdare som diskuteras är radikalfeministen Birgitta Ohlsson och tråkmånsen Erik Ullenhag. Vem som tar över kvittar. Folkpartiet är i vilket fall inget alternativ för en liberal väljare.

Blåbruna Folkpartiet

Folkpartiet har landsmöte. Förutom ätbara förslag som att sänka marginalskatterna till genomsnittlig EU-nivå och ta bort LAS är det mest vidbränd antiliberal gröt som serveras. Men det är ju så Folkpartiet har sett ut under väldigt lång tid.

Jan Björklund betonade att partiet står fast vid ett svenskt euromedlemskap, något han betraktade som motsatsen till att vara populistisk. Det är lite lustigt att höra detta från någon vars parti inte direkt försitter chanserna att lägga populistiska och blåbruna förslag i tid och otid. Som gyntester på invandrarflickor (visserligen Nyamko Sabunis eget förslag) och språktester för medborgarskap (svenska språket är tydligen inte så lätt för pursvenska folkpartister heller). Det har kommit att kallas "kravliberalism" men har alls inget med den liberala tankevärlden att göra.

Att vara emot ett svenskt euromedlemskap 2003 och att fortfarande vara det 2011 är emellertid inte populism. Kritikerna har fått rätt hela vägen, men det stoppar inte Björklund. Är man EU-forisk så är man. Han vill naturligtvis se ett starkare EU, det vill säga mer överstatlighet och mindre demokrati. Den post-representativa EU-staten ska fortsätta växa i både storlek och betydelse. En dag kommer vi till den punkt där valen till de nationella parlamenten i praktiken har spelat ut sin roll. Med tanke på att runt tre fjärdedelar av all svensk lagstiftning - utan att medborgarna vet om det - på något vis härrör från EU, är vi snart där.

Att folkpartisterna envisas med att kalla sig liberaler är irriterande. De är lika lite liberaler som Reinfeldt är ideologisk eller Waidelich är kompetent. Därmed inte sagt att det inte finns vettiga folkpartister. Det gör det. Men de är ack så få och deras uppdrag att förändra partiet i liberal riktning ack så hopplöst.

Vem är liberal nuförtiden?

Vem är egentligen liberal nuförtiden? Om man frågar svenska folket blir svaret "de flesta". 6 av tio svenskar betraktar sig som liberaler, bland pensionärer är siffran ännu högre. Men det beror förstås vad man lägger i begreppet. Det visar sig att svaret är "lite vad som helst".

Undersökningen från Novus visar att högskoleutbildade och egenföretagare i högre grad än andra ser sig som liberaler, att 8 av 10 alliansväljare betraktar sig som det och att Folkpartiets ledare Jan Björklund är den partiledare som anses personifiera liberalism.

I undersökningen var det många som ansåg att det som definierade dem som liberaler var inställningen att "alla har en egen frihet och rätt att göra och tycka vad man vill". Tänk vilken revolution som väntade om det budskapet togs på allvar av väljarkåren. Däremot var det lite si och så med vad begreppet egentligen betyder. "Frihet" tyckte många rätt och slätt. Jo, frihet är ju... bra. Däremot var det fler (41 procent) som förknippade liberalism med privata aktörer i vården och skolan än med äganderätten (32 procent) - vilket förstås säger en del om de svarandes svajiga förhållande till vad liberalism egentligen är.

Ingen vill vara en "kall liberal", alla vi vara "snäll-liberaler". Därför kan till och med stora staten-kramare som Peter Eriksson (MP) kalla sitt parti liberalt. Därför kan partier försvara stora välfärdskolosser, höga skatter, politisk klåfingrighet, privatmoralistiska lagar, statliga monopol och Internetcensur och ändå kalla sig liberala. Men att med politiska piskor eller morötter bestämma hur människor ska leva sina liv är inte och kan aldrig vara liberalt.

Detta trixande fram och tillbaka är både onödigt och tämligen meningslöst. Vi behöver egentligen inte gå in detaljfrågor för att se vilka politiker och partier som är liberala och vilka som inte är det. Det räcker egentligen att titta på det övergripande målet: vart vill partierna föra Sverige? I vilken riktning? Det blir då uppenbart att Sverige inte har något liberalt parti i riksdagen, det finns inget som driver på i liberal riktning över hela linjen. Det finns vissa spår av liberalism i alla partier om perspektivet läggs på ett väldigt ytligt plan. Men det duger inte för att kalla något av partierna liberalt.

Visst är det möjligt att utgå från John Stuart Mill och hävda att följande princip kan fungera som test för att se vem som är liberal och ej: "That the only purpose for which power can be rightfully exercised over any member of a civilized community, against his will, is to prevent harm to others." Fast riktigt så enkelt är det inte för alla. Det är just utifrån "harm to others"-principen som svenska politiker motiverar allt ifrån Systembolag till spelmonopol och sexköpslag. Att supande skadar omgivningen. Att spelberoende gör detsamma. Att sexhandel skadar vissa och därför inte ska finnas över huvud taget. Inte ens en till synes självklar princip blir så självklar när personer som inte delar de liberala grundvärderingarna om individers rätt till självständighet får tolka den fritt. Själva vår mänskliga existens påverkar ju omgivningen i någon mån.

Det är förvisso positivt att de svenska riksdagspartierna, Vänsterpartiet exkluderat, tävlar om att framställa sig själva som liberala. Det vore värre om tävlan bestod i att vara mest socialistiska. Men när de som kallar sig liberaler i själva verket ägnar sig åt i stora stycken socialistisk politik är det kanske skit samma.

Oops, Björklund does it again

Det har fällts många pinsamheter i regeringens desperata strävan att försvara FRA-lagen, både beträffande den gamla och den nya lagen. Tamburmajor Björklund (fp) har gjort de värsta klavertrampen när han pratat om Afghanistan och Usama bin Ladin. Nu gör han det igen. I tävlingen "Hur mycket kan du göra bort dig på drygt två rader?" ligger Björklund riktigt bra till.

"Den svenska underrättelsetjänsten har skyddat oss mot kommunismen. Nu vill Mona Sahlin ge den svenska kommunistledaren vetorätt mot FRA-lagen. Jag undrar vad Tage Erlander hade sagt, det är sorgligt att se."

Jo, Jan Björklund, om jag får bli lite personlig: Tänka först, prata sen. Första tänka, sen prata, OK?

Överdrifternas kavalkad

Tamburmajor Jan Björklund eldar på FRA-försvarets överdriftseld genom att använda Usama bin Ladin som argument för att staten ska få kränka svenska medborgares personliga integritet.

"Tänk tanken att den svenska styrkan i Afghanistan i morgon griper Usama bin Laden. ... Inom 24 timmar kan Sverige vara den främsta måltavlan för världens farligaste terrorister."

Det är en både farlig och patetisk argumentation. Den innebär nämligen att svenska medborgare ska underkasta sig övergrepp från den svenska staten bara utifrån den teoretiska möjligheten att svenska soldater i Afghanistan (som är en liten, liten minoritet av alla utländska styrkor) kanske kan komma att gripa den eftersökte terroristen Usama bin Ladin. Har någon sett oddsen för detta? Ingen vet ens om karln är i livet. Och varför ska förresten en skäggapa med dasspapper runt huvudet, vars existens är synnerligen ifrågasatt, diktera villkoren för svensk integritetspolicy? Det är fanimej skrattretande!

Varken Björklund, Reinfeldt, Tolgfors eller Ingvar Åkesson är intresserade av din eller min personliga integritet. Deras intresse är staten, inte medborgarna. Björklund kan vara en ganska vass debattör och ibland rätt underhållande att lyssna på när han krossar debattörer på vänsterkanten. Men han förblir ett fån i säkerhetspolitiska frågor.

Do not fear. FRA will protect you.

Steg i rätt riktning

Jan Björklunds och alliansens populära inriktning i skolpolitiken med större fokus på kunskap har fått oppositionen att tystna. Socialdemokraterna är på väg att lägga om sin skolpolitik och har, möjligen genom att bita sig i läppen av förlorad stolthet, accepterat att betyg ges från årskurs sex i stället för årskurs åtta. Vänsterpartiet protesterar förstås, men de har aldrig haft någon trovärdighet att tala om när det gäller skolan.

Det är socialdemokraternas kaotiska skolpolitik som ligger bakom många av de problem vi ser i den svenska skolan i dag. Svenska elever står sig allt sämre internationellt, inte minst i grundämnena. Kunskaperna i språk blir allt sämre, vilket visar sig i att många inte klarar språkstudierna efter gymnasiet. Det råder betygsinflation i grundskolan och på gymnasiet - det sätts allt högre betyg utan att kunskaperna har ökat. Att lägga över allt mer av undervisningen på eleverna själva var ett stort misstag.

Betyg är alltid trubbiga instrument och de går aldrig att få helt rättvisa. Men det nya betygssystemet (i princip en kopia av betygen från den s.k. Bolognaprocessen som är tänkt att gälla inom hela EU) är ett stort steg i rätt riktning. Det gamla systemet med IG-MVG tog liten hänsyn till skillnader mellan eleverna. Framför allt i de lägre klasserna är rättviseaspekten, att eleven upplever att den verkligen fått rätt betyg, viktigt. Det nya betygssystemet - där A är det högsta och E det lägsta godkända betyget medan F betyder underkänt - möjliggör ökat utrymme för läraren och därmed större möjlighet för eleven att bli korrekt bedömd.

Förhoppningsvis nås en uppgörelse med socialdemokraterna. De har redan accepterat att betygen ska sättas tidigare, något som var otänkbart före valet, och vet att de får opinionen emot sig om de börjar bråka. Skolan behöver en långsiktig satsning som inte äventyras av kommande regeringsskiften. Vad vänsterpartiet tycker i frågan vet alla redan. De vill helt avskaffa betygen och därmed kan de känna sig satta på undantag i den här frågan. Tack och lov.

Ofria friskolor

Socialdemokraterna har länge velat förbjuda religiösa friskolor helt och hållet. Miljöpartiet har stretat emot, men det främsta skälet till att skolorna fått vara kvar är att Sverige enligt Europakonventionen om mänskliga rättigheter helt enkelt inte har rätten att förbjuda dem. Moderaterna har upprörts över att Plymouthbröderna fått tillstånd att starta en friskola och nu vill regeringen förbjuda religiösa inslag i undervisningen. Det känns som något den förra regeringen hade kunnat föreslå.

Det är ännu oklart exakt vad detta kommer att innebära i praktisk tillämpning. Generellt sett finns ingen anledning att förbjuda skolor att lära ut något ur ett kristet eller muslimskt perspektiv, särskilt inte så länge alternativa tolkningar tillåts existera. De kommunala skolorna är inga under av neutralitet, om nu någon trodde det. Givetvis påverkas grundskoleeleverna av både sina lärare och av valet av litteratur. Endast mitt personliga historieintresse gjorde att jag läste om kommunismens härjningar under grundskoletiden, skolböckerna erbjöd nämligen ingenting i ämnet. Det är inte svårt att styra undervisningen enbart utifrån valet av vilka skolböcker barnen ska läsa, det behöver inte bara handla om agitatoriska predikningar.

Har någon undersökt vilka kunskaper barnen från konfessionella skolor har? Finns det grund i att barnen, som Björklund uttrycker det, "måste skyddas från extremism"? Det vore angeläget att titta på detta först innan man far ut i populistiska utspel.

Nytt befäl i folkpartiet

Jan Björklund är slutligen vald till ordförande för folkpartiet. Vänstern kan genast börja tillverka nya vitsar om att en gammal major leder det ”kravliberala” folkparti som vill att elever ska få arbetsro i skolan. Själv är jag mer positiv till Björklund och i synnerhet hans skolpolitik.

I princip hela min skoltid skedde under socialdemokratiskt vanstyre. Jag vill inte kalla det förfall, men utan tvekan hände det saker med skolan som verkligen inte var positiva. Vi var första kullen med det nya betygssystemet IG-G-VG-MVG. Ingen lärare visste hur de nya betygen skulle bedömas gentemot de gamla, än mindre vad som krävdes för det högsta betyget eftersom inga kriterier fanns tillgängliga. Vi sprang hos den stackars rektorn och skällde mest hela tiden.

Det var högstadiet det. Under gymnasietiden fick politikerna för sig att grupparbeten, det var väldigt bra. Det spelar ingen roll om det fyller någon direkt funktion i det aktuella ämnet, grupparbeten är bra. Följden blev att av 20-talet ämnen fick vi katederundervisning i två. Det var också där folk lärde sig någonting eftersom de inte kunde springa iväg och gömma sig i något grupprum. I trean fick vi veta att det här med internationella relationer, det är bra. Ta bort tid från grundämnena och ägna den tiden åt kontakt med elever i andra länder. Gruppvis, förstås. I realiteten resulterade sådana här flummiga mål i öppna konflikter mellan lärarna och för oss elever i en plansch om Skottland och en kort föreläsning om haggis.

Jag tillhör dem som verkligen tror att betyg har betydelse för prestationen. Det värdelösa betygssystem jag hade under min grundskole- och gymnasietid visade vilken negativ inverkan betyg kan ha om de är fel utformade. På universitetet har vi nu ett sjugradigt system enligt Bolognaprocessen; A-B-C-D-E-F och slutligen Fx som är underkänt men med möjlighet att kompensera upp till godkänt. Detta system ger utrymme för mer rättvisa bedömningar av varje elevs prestation.

Det är verkligen lovvärt om regeringen ser över den svenska skolan. Här handlar det självfallet inte bara om betyg. Det handlar om attityder, handlingsplaner, resurser men kanske framför allt om synen på vad skolan ska vara. Skolan måste drivas av lärarna, inte av eleverna.

Bolognaprocessen