Ofredsår

Den som både vill förstå sin samtid och förändra den måste kunna skilja mellan trams och realitet, mellan illusion och verklighet och mellan önskemål om hur saker borde vara och hur de faktiskt är.

Men även den makthavare som de facto ser verkligheten måste kunna avkrävas svar på hur allvarliga samhällsproblem ska kunna lösas. Tyvärr förefaller stora delar av Sveriges politiska och mediala elit fortfarande gå omkring och dagdrömma. Det är oroväckande.

Ett sådant exempel är att det på ledarsida efter ledarsida, i utspel efter utspel och i var och varannan illa skriven krönika i mainstreampressen ställs krav på en migrationspolitisk återgång till de generösa regler som gällde fram till den 24 november 2015. Ni vet den där sköna tiden utan åldersbestämningar (vilket resulterat i både våldtäkter och mord på hvb-hem där barn blandats med vuxna), inget försörjningskrav för den som vill ta hit sina anhöriga, permanenta uppehållstillstånd utan motprestation, bidrag och boende för den som fått avslag på sin asylansökan och mycket annat. Just den politiken.

Sverige har fått det där beryktade andrummet, hävdas det. Men då avses endast det initiala mottagandet. Ty inte kan väl någon på allvar mena att det råder andrum i svensk skola, i socialtjänsten eller ute i kommunerna generellt? En rad kommuner har ju tvärtom gett upp försöken att hitta boende åt nyanlända. Andra placerar dem i plywoodbås i en bilhall och i Stockholm upphandlas hotell och vandrarhem. Samtidigt vill regeringen förbättra integrationen. Ja, se goddag då.

Det som oroar mest just nu är emellertid något annat: det svenska rättsväsendets oförmåga att hantera kriminaliteten. Om detta inte fungerar brister staten i sitt mest grundläggande uppdrag. Konsekvenserna är inte svåra att sia om, det räcker att blicka ut över världen och se vad som händer med stater där rättsstaten kapitulerat. Förfallet sker inte över en natt utan över år och decennier. Men vägen tillbaka till ett välfungerande samhälle igen med hög tillit är fruktansvärt lång.

Sverige har haft bilbränder och oroligheter i utanförskapsområden i många år. De har blossat upp och sedan lagt sig. Nu tycks emellertid viss kriminalitet ha permanentats till en sådan grad att handlare stänger sina butiker i protest och vanligt laglydigt folk känner rädsla för att ens gå ut.

Och här kommer vi till det kanske mest oroväckande av allt: den politiska elitens handlingsförlamning. Finansministern oroas över växande klyftor men har ingen annan lösning än några nya skatter att erbjuda. Centerledaren Annie Lööf vill ha en kriskommission. Icke-svaren från landets makthavare är illavarslande.

Lööf tror att det räcker att vara en "obotlig optimist" för att leda Sverige. Det tror inte jag. Jag tror att det landet behöver är en klarsynt realist. En person som ser målkonflikter och förmår hantera dem. En politiker som inte upptäcker problem flera år för sent.

Det ser skakigt ut för Sverige under de kommande åren. Landet är illa rustat för både inre och yttre hot. Polisen har släppt vardagsbrottsligheten och låtit livstilskriminella ta över hela bostadsområden. Många som begår dessa brott är så unga att de inte ens kan dömas, andra som misstänks vara äldre än de uppger får inte åldersbedömas. I delar av landet prioriteras det nu till och med bland mord. Och samtidigt fortsätter polisen att tappa kompetent personal.

Vi står inför ofredsår. De politiska beslut som fattas under de kommande två, tre mandatperioderna kommer bli avgörande för mycket. De kommer avgöra om en stad som Malmö kan räddas eller falla för de kriminella, om storstädernas förorter kan resa sig eller bli permanenta rekryteringsplatser för såväl jihadister som gängkriminella och om välfärdsstaten kan reformeras eller falla ihop av sin egen tyngd.

För allas skull, måtte våra dagdrömmande makthavare, om än av misstag, fatta rätt beslut.

Tidigare bloggat:
Fallen stad

Läs även:
Transportarbetaren: Malmö är en förlorad stad

Flathetens rike

Ett land som inte tar sig självt på allvar förtjänar inte heller att respekteras av andra. Detta har jag upprepat ett antal gånger den senaste tiden. Skälet är att det dessvärre beskriver Sverige tämligen väl just nu. Sveriges politiska ledning har under lång tid fört en politik som struntar i den svenska befolkningen.

Mycket av detta är ett resultat av politikernas oförmåga att hantera effekterna av en globaliserad värld och EU:s öppna gränser. Andra EU-medborgare, så kallade EU-migranter, kommer till Sverige enbart i syfte att tigga. De har rätt att vistas här i tre månader för att söka jobb, men kan stanna i flera år eftersom ingen kollar hur länge de är här. Resultatet har blivit illegala bosättningar och nedskräpning på annans mark. Saneringen får markägaren stå för, inte sällan skattebetalarna. Alla tittar bort.

Sedan något år tillbaka finns det hundratals marockanska ungdomar i Sveriges tre största städer. De har inte rätt till asyl och försörjer sig på kriminalitet. Polisen står handfallen. Deras ålder och identitet går inte att styrka varför de släpps kort efter att de gripits.

En frustrerad stockholmspolis berättar anonymt för SVT att de "går på knäna". De har börjat gripa ungdomarna enligt LOB för att åtminstone hålla brottslingarna från gatan i åtta timmar. Han tillägger:

De här killarna är ett enormt problem för oss. De snor grejer överallt och misshandlar ordningsvakter på centralen. Tar tjejer mellan benen och ger dem örfilar när de säger ifrån. Alla poliser vet om det här.

Även kommenderingschefen för Alma (den avdelning som arbetar med migrationsrelaterade frågor) medger att dessa kriminella tar resurser som annars hade gått till att utreda vardagsbrottslighet. Men det är förstås inget han kan ändra på. Polisen arbetar med det de åläggs att prioritera.

Problemet måste lösas på den politiska nivån. Ungdomarna kan inte utvisas eftersom Marocko inte vill ha dem, uppger regeringen. Så här är vi i en Kafkaartad situation där den som drabbas i vanlig ordning är den enskilde svenska medborgare som blir rånad, bestulen eller tafsad på. Med den svenska regeringens passiva godkännande.

Det är en annan sak som denna historia berättar: polismyndighetens gradvisa förfall. När poliser, visserligen anonymt, går ut och berättar på det här sättet och när public service publicerar det, då vet vi att det är illa. Väldigt illa. Poliser har under det senaste året demonstrerat för bättre arbetsvillkor och löner, enskilda poliser har trätt fram och berättat hur deras situation ser ut. Ovanpå detta och en omorganisation som ingen förutom polisledningen verkar gilla, kommer alltså en enormt ökad arbetsbörda till följd av effekterna av migrationspolitiken. Hur länge kommer det dröja innan vi har en panikartad polisbrist i hela landet?

Poliser är inte den enda yrkeskår från vilken anställda säger upp sig en masse nu. Det flyr folk även från socialtjänsten. Visst, socionomer klarar vi oss kanske utan. Barn kommer att fara väldigt illa, hotade kvinnor riskera att bli misshandlade eller mördade och fler missbrukare kommer dö. Inget av detta hotar emellertid samhället på kort sikt. Det gör däremot en havererad polismyndighet.

Betänk vilket samhälle vi får när landets regering och riksdag å ena sidan bedriver en politik vars konsekvenser är en ökad brottslighet mot vanligt folk och å den andra företräder en så usel arbetsgivare att poliser inte vill stanna kvar. Betänk konsekvenserna när människor får upp ögonen för faktumet att polisen inte längre kan skydda dem eller ens har tid att dyka upp när de ringer. Vad tror ni vi får se för motreaktion?

Sverige måste bli ett land som tar sig självt på allvar igen. Ett land där vi reagerar på brott, oavsett vem de begås av, och som sätter brottsoffret före gärningsmannen. Det måste bli ett slut på denna flathet nu.

Tidigare bloggat:
Ett land på glid

Läs även:
Fnordspotting

Jag har aldrig haft så lågt förtroende för politiken som nu

För en liberal hör det till att vara skeptisk mot politiker och kritisk mot politiken rent generellt. Den representativa demokratin innebär att medborgarna lämnar ifrån sig makt över det egna livet till folkvalda i utbyte mot att dessa representanter rattar riket, sörjer för rättssäkerhet, rättstrygghet och en varierande grad av sociala rättigheter.

Detta bär oundvikligen en konfliktlinje eftersom politiker vill maximera sin makt på medborgarnas bekostnad. Men det är svårt att se ett trovärdigt alternativ. Dock bör det politiska inflytandet över våra liv ständigt pressas tillbaka och hållas på ett minimum. En futil kamp, kan tyckas.

Jag tyckte väldigt illa om regeringen Reinfeldts andra mandatperiod. Dels för att reformarbetet helt avstannade, dels för att alltmer kom att handla om att distansera sig från det åttonde partiet i riksdagen, inte att presentera en egen politik som väljarna kunde känna förtroende för. Det politiska innehållet urholkades.

Ändå måste jag konstatera att den sittande regeringen befinner sig på en helt egen inkompetensnivå. Dess första 15 månader vid makten är det tarvligaste jag sett från en svensk regering under min livstid.

Stefan Löfven är säkert en hygglig karl. Men som statsminister är han direkt oduglig. Han leder en regering som reagerar, inte regerar. Den låter sig kastas runt av omständigheter i stället för att ligga steget före. Den kommer till insikt om sådant som vanliga väljare sett för länge sedan och den gör det först när det är för sent.

Migrationspolitiken är ett flagrant exempel. Om den förra regeringen och den nuvarande bara agerat stegvis tidigare, hade dagens panikåtgärder aldrig behövts. Titta på Danmark. I stället valde politikerna att stänga ute allt förnuft.

Regeringen har under det senaste året konsekvent pekat finger mot EU och hävdat att migrantkrisen, delvis felaktigt kallad "flyktingkris", hade gått att lösa om alla länder bara varit lika generösa som Sverige. Genom detta påstående visar Löfven och hans ministrar åter igen att de inte förstår sig på incitament. De lever alltså i tron att antalet asylsökande inte hade påverkats av om alla EU:s 28 medlemsländer haft samma generösa asylregler som Sverige.

Den så kallade flyktingkrisen är inte ett europeiskt problem utan i första hand ett svenskt, tyskt och österrikiskt. Det är inte på grund av kriget i Syrien som det svenska mottagningssystemet har klappat ihop. Det är till följd av den svenska migrationspolitiken som gjort Sverige till ett attraktivt land för asylsökande. Trots att detta enkla förhållande borde vara begripligt för envar fortsätter statsministern envist att hävda att Sveriges problem är EU:s fel. Det är oärligt och, faktiskt, rent absurt.

Löfven höll sitt jultal under lördagen. Det var 17 minuter av floskler och trams. Antingen visade han sig sällsynt dåligt insatt i hur situationen i Sverige ser ut eller så antog han att åhörarna inte har hela bilden klar för sig.

Alla barn ska ha en bra skolgång, sa statsministern samtidigt som hans egen regering möjliggjort för en situation där undervisning bedrivs i förråd och där nyanlända elever får vänta på att börja skolan på grund av kapacitetsbrist. Alla som kan ska arbeta, sa Löfven samtidigt som mer än var femte utrikes född går arbetslös. Socialtjänsten finns där för dig när och om du behöver den, sa Socialdemokraternas partiordförande samtidigt som 7 av 10 socionomer vill lämna socialtjänsten.

"Vi ska inte skapa skuggsamhällen", sa Löfven. Anmärkningsvärda ord från en statsminister vars politik gör att den som fått avslag på sin asylansökan inte avvisas utan kan stanna och leva i det fördolda, att marockanska ungdomar som begår brott och bor på svenska gator inte skickas hem och att antalet utanförskapsområden fortsätter att öka i antal.

Så här låter det när landets statsminister går i otakt med den verklighet han bidragit till att skapa. 

Jag har aldrig haft ett så lågt förtroende för en svensk regering tidigare, eller för riksdagen som helhet. Sveriges politiska ledarskikt har under de senaste åren visat prov på en så låg kompetensnivå, en sådan arrogans och en så bristande verklighetsförankring att den sannolikt har förlorat människors förtroende för en hel generation framåt.

Löfven kan predika hur mycket han vill om sammanhållning, om "vårt Sverige" och hur vi ska bygga landet tillsammans. Många av oss har redan tappat tron på det Sverige han beskriver. Det räcker inte att presentera floskler längre. Inte ens i ett jultal. Vi har passerat det stadiet för länge sedan.

Stefan Löfven pratar om ett land som inte finns. 

Faran med korkade människor

John Cleese har sagt att det krävs viss intelligens för att förstår hur korkad man är. Därför är det omöjligt för en korkad person att begripa hur korkad personen faktiskt är.

Resonemanget stämmer väl in på svensk politik. Jag förbryllas något oerhört över hur människor som borde vara intelligenta kan göra sådana felslut och felanalyser av inte särskilt komplicerade frågor. Hur de inte kan förstå att hyresregleringar leder till bostadsbrist och därmed köer. Att de kan undgå att ta in konsekvenserna av öppna dörrar för fattiga till ett rikt land med universell välfärdsstat.

Om det har med ideologiska skygglappar att göra ska jag låta vara osagt. Men sett utifrån liknar det bara dumhet. Ett resultat av en korkad persons bristfälliga omdöme.

En titt på vad som skrivs i sociala medier kan få även den med en ängels tålamod att tappa hoppet och bli deprimerad. Det blir på ett ögonblick så smärtsamt uppenbart att det finns väldigt många korkade människor där ute. Många av dem är dessutom framstående i sitt gebit och vad som i dag populärt kallas "folkkära". De är alltså både korkade och uppskattade.

Har sociala medier gjort människor till idioter? Är det så?

Jag tänker på historien om läraren som klagade på sin elevs gräsliga handstil. Eleven fick i uppgift att förbättra den. Han slet och slet med sitt skrivande och en dag kallade läraren honom till sig. "Din handstil har förbättrats avsevärt", berömde läraren. "Problemet är att jag nu kan se hur dåligt du stavar."

På samma sätt tror jag inte att sociala medier eller dokusåpor har gjort människor korkade. Folk har alltid varit korkade, vi har bara sluppit se i vilken omfattning. Tack vare internet och sociala medier kan vi nu dagligen se hur människor är inkompetenta och gör bort sig inför öppen ridå.

Och de vet inte om det. De verkar inte alls begripa hur dumma de är. Veronica Palm vet inte hur korkade hennes tweets är. Aftonbladets Anders Lindberg har ingen aning om hur fullkomligt pantade hans analyser är. Och frågan är om bostadsministern begriper vilket praktfiasko han är i sin roll.

Korkade människor kan göra mycket skada när de placeras på fel plats. Det ser vi dagligen inte bara på Aftonbladets ledarsida och inom Moderata ungdomsförbundet utan inte minst inom regering och riksdag, där beslut fattas som påverkar miljoner svenskar.

Om man ska styra ett land krävs inte bara en minst medelmåttig intelligens utan också erfarenhet, förmåga till adaption, att lära nytt, att låta hjärnan tala före hjärtat och att inte dras iväg i tillfälliga känslostormar som leder till dåligt underbyggda och, ja korkade, beslut.

Sveriges ledning uppfyller i nuläget inget av dessa kriterier. Och den vet förstås inte om det.

Politiker ingen har förtroende för

Centerpartiets medlemmar är glada i dag. Annie Lööf toppar nämligen förtroendemätningen för partiledare.

Eftersom Stefan Löfven backar hela sex procentenheter till 26 procent vinner Lööf med sina 27. Jimmie Åkesson ökar till 20 procent, såvitt jag vet ett rekord för SD-ledaren. I botten återfinns Åsa Romson på sina blott 7.

Det ser månne bra ut ha en partiledare som toppar den senaste förtroendemätningen. Men nog säger det en del om folkets förtroende för politiken i allmänhet att toppnoteringen för en svensk partiledare år 2015 är 27 procent...

DÖ bakbinder de folkvalda

"De argaste kritikerna har fel. Demokratiskt är [Decemberöverenskommelsen] fullt försvarbar. De folkvalda är fria att använda sina röster som de vill."

DN:s ledarredaktion har gång efter annan försvarat DÖ. Den är det minst dåliga alternativet, har det hävdats. Sverige måste kunna regeras. SD har hållit riksdagen som gisslan. Och så vidare. Jag har tidigare argumenterat för varför Alliansen nu snarare än senare bör sätta sig ned och förhandla med SD, så jag behöver inte göra det igen.

Däremot är DN:s påstående att överenskommelsen är försvarbar eftersom "de folkvalda är fria att använda sina röster som de vill" ett ytterst märkligt påstående. Det är ju just det de inte är! DÖ binder upp riksdagsledamöterna för sex av riksdagens partier i åtta år framåt. De får alltså inte alls rösta som de vill.

Att följa partilinjen är visserligen alltid en grundregel i riksdagens omröstningar, men det ovanliga här är att en blocköverskridande överenskommelse talar om hur framtida riksdagsledamöter, oavsett om de sitter i riksdagen nu eller ej, ska rösta i voteringar om två, fyra eller sex år. DÖ sträcker sig fram till 2022.

Gårdagens budgetomröstning föregicks av en fem timmar lång charad. I fem timmar debatterades budgetalternativen. Alliansföreträdare kritiserade regeringens ekonomiska politik i hårda ordalag. Och sedan gav de den sitt passiva stöd genom att inte rösta på sin egen politik.

Detta blir inte bara obegripligt för väljarna. Det blir själva antitesen till det som alla säger sig vilja göra, nämligen "ta ansvar för Sverige".

Och så beklagar sig politikerna över att förtroendet för dem sjunker...

Apropå riksdagen som lekstuga...

Löfven har tröttnat på riksdagen

Stefan Löfven leder en regeringskoalition som samlade 38 procent av väljarna i senaste valet. Redan på valnatten när Socialdemokraterna firade återkomsten till makten och bekräftade ett regeringssamarbete med Miljöpartiet var det uppenbart att det skulle bli svårt för Löfven att bilda en handlingskraftig regering.

Hopplösheten i situationen verkar nu så sakteliga gå upp för statsministern. Han går till angrepp mot oppositionen för att den med små nålstick, så kallade tillkännagivanden, försvårar för regeringen att få igenom sin politik.

Det duger inte att bara hålla på med spelet i rikspolitiken. Antingen sätter vi oss i varsitt hörn eller så sätter vi oss ihop och försöker göra någonting. Sverige kan ju inte leva på tillkännagivanden i fyra år, det är inte det som driver oss framåt. [...] Oppositionen kan välja: endera sätter man sig i ett hörn och bara gnäller eller så är man med och formar besluten. Vill man ha ett inflytande så är man hjärtligt välkommen.

Åter igen vill Löfven spela samarbetsvillig statsman med utsträckta händer. I själva verket osar angreppet frustration över det svaga mandat som svenska folket gett hans vingliga regering. Och det utstrålar också desperation. Ty om det är något som oppositionen kan göra genom att vara aktiv motståndare, är just att vara med och forma besluten.

Att förutsätta att landets opposition, en majoritet av Sveriges riksdag, endast ska påverka politiken på det sätt som regeringen önskar är naivt. Det vittnar om att Löfven och Socialdemokraterna lever kvar i en förfluten tid när alla andra partier förhöll sig till S. När S var mittpunkten i svensk politik. Det är dags att vakna upp och inse att landskapet har förändrats.

Inte lär Löfven bli gladare av att pejla opinionsläget. I majmätningen hos Novus hamnar S på 25,9 procent, bara en tiondels procent före M. SD fortsätter föga förvånande att öka och slår rekord hos Novus med 16,8 procent.

Löfven har hittills kunnat skylla de urusla opinionssiffrorna på att regeringen regerat på Alliansens budget (vilket han för övrigt lovade att inte göra). Men hädanefter kommer detta argument inte duga. Löfven har några få budgetar på sig att vinna väljarnas förtroende. I enlighet med DÖ ska de släppas igenom. Men regeringen kommer få svårt att få igenom sin politik på en rad områden eftersom det finns en riksdagsmajoritet emot dem.

Jag förstår om det är jobbigt, Löfven. Men ansvaret för att söka stöd för din politik är ditt eget. Ingen annans.

Tidigare bloggat:
Regeringens mål är rena hägringar

DÖ kan bara vara början

Decemberöverenskommelsen, DÖ, har varit det stora samtalsämnet inom borgerligheten sedan den träffades före nyår. DÖ har i praktiken gjort hela Alliansen till ett stödkompani till den rödgröna regeringen och som en särskilt elak bieffekt gett Vänsterpartiet ett avgörande inflytande över regeringens ekonomiska politik.

Lokala uppror, främst moderata sådana, har bubblat upp till ytan. Det interna trycket på Anna Kinberg Batra är sannolikt stort. Det är mot bakgrund av detta vi ska se dagens alliansutspel på DN Debatt.

De fyra partisekreterarna berättar att varje parti under detta år kommer lägga fram sin egen budgetmotion. Det blir alltså ingen gemensam alliansbudget under 2015, och troligen ej heller 2016 eller 2017. Däremot ska Alliansen presentera ett gemensamt valmanifest inför valet om drygt tre år. Men det är då det.

Att partier lägger fram enskilda budgetar är inget nytt. Det kan tvärtom vara ganska friskt efter många års allianskompromisser.

Men eftersom allianspartierna håller fast vid DÖ innebär dagens utspel i praktiken två saker: att regeringen inte längre längre vara beroende av Vänsterpartiet för att få igenom sin budgetproposition i riksdagen och att Alliansen ger upp alla tankar på att ha något inflytande över den ekonomiska politiken under denna mandatperiod.

En förmodad taktik att ge Vänsterpartiet ökat inflytande för att 2018 kunna skrämma väljarna med vilken extrem vänsterpolitik en fortsatt Löfven-regering innebär överges nu alltså. Denna taktik har inte bara varit skadlig för landet, den har varit i princip omöjlig att förklara för Alliansens väljare.

Jag är inte säker på att alliansväljarna kommer bli så mycket klokare av dagens besked. DÖ består. Alliansen ska hedra överenskommelsen och säger sig förvänta detsamma av Socialdemokraterna. Men S dröjde bara några veckor innan de började nagga den i kanten. För dem är DÖ ett sätt att sitta vid makten trots sitt historiskt sett dåliga valresultat. Inget mer. Jag tror inte för ett ögonblick att sossarna lojalt kommer hedra uppgörelsen efter en eventuell valförlust 2018.

Orsaken till att denna märkliga situation har uppstått är förstås Sverigdemokraternas intåg i riksdagen. Det har kullkastat allt vi trodde oss veta om svensk politik. Eftersom inget annat parti vill förhandla eller ens samtala med SD, måste besynnerliga lösningar uppfinnas. DÖ är en sådan.

Det finns många saker med SD som jag starkt ogillar. Partiets migrationspolitik är dock inte en av dem. SD står i praktiken för en migrationspolitik som är normal i en europeisk kontext. Det är de övriga partiernas ställningstagande på detta område som är extremt. SD står för ungefär samma migrationspolitik som Socialdemokraterna och Moderaternas stod för på 80-talet. Då var det ett sätt att ta ansvar. Nu är det plötsligt ett uttryck för rasism och fascism.

Ett vanligt försvar av DÖ är att 13 procent av väljarkåren inte kan tillåtas ta riksdagen som gisslan. Och visst är det sant att det inte finns någon lag på att ett parti måste få ett inflytande över politiken som motsvarar dess väljarstöd. Vänsterpartiet har exempelvis länge varit isolerat från inflytande, och det står alltid partier fritt att bilda allianser och nya konstellationer.

Men detta argument blir allt svagare i takt med att SD växer och alltfler väljare uttrycker en önskan om en omsvängning i en allt hetare fråga. Vad värre är: det sätter demokratin ur spel genom att detronisera landets opposition.

2018 kan SD vara större än M. Tanken på vilka krumbukter Alliansen då kommer att tvinga sig till gör mig lätt illamående.

Svensk politik 2015

Brott mot DÖ - del 2

Det framgår nu allt tydligare att decemberöverenskommelsen (DÖ) för Socialdemokraterna och Miljöpartiet endast och enbart var ett sätt att hålla sig kvar vid makten och undvika nyval.

Det fanns flera farhågor med DÖ. En var att oppositionen förbundit sig att inte vara opposition längre, och att minoriteten skulle härska över majoriteten i Sveriges riksdag. En annan att alltfler förslag som regeringen saknar majoritet för skulle börja bakas in i budgeten med vetskap om att oppositionen inte kommer rösta emot den.

Bara veckor efter att överenskommelsen nåtts, som bland annat innebar blocköverskridande samtal om försvar, energi och pensioner, såg 38-procentsregeringen till att besluta om energin på egen hand. Sannolikt efter ansenligt tryck från MP togs beslutet att stoppa all ny kärnkraft. Alliansen var inte tillfrågad, så frågan är vad de ska prata om i sina energisamtal framgent.

I går kom nästa slag: avskaffandet av den bortre parentesen i sjukförsäkringen pressas in i budgeten. Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll försvarar detta med att det kostar mycket pengar och således måste betraktas som en budgetfråga. Det är inte så förvånande att regeringen gör så här i denna fråga: det finns nämligen en riksdagsmajoritet emot förslaget.

Vad kommer härnäst? Det är väldigt mycket som kostar pengar. Försvaret, inte minst.

Regeringen sitter alltså i en sits där den å ena sidan bara har 38 procent av väljarstödet och därmed en stor majoritet emot sig i riksdagens kammare, å den andra har fått grönt ljus av majoriteten att få igenom sin politik ändå. Det är inte så konstigt om regeringen då försöker pressa in frågor i budgeten som den vet hade röstats ned annars. En höna hade kunnat räkna ut att det skulle bli så här.

I praktiken är DÖ nu bruten, krossad och begraven. Men hittills har vi inte hört mer än lite gnäll från Alliansen. De känner sig nog svikna, men ett löfte är ett löfte!

Om det är så här de borgerliga partierna tänker bli behandlade under de kommande 3,5 åren, föreslår jag att de i stället går och lägger sig på en spikbänk. Det skulle i alla fall  bespara alla deras väljare plågan.

Tidigare bloggat:
Decemberöverenskommelsen är överspelad

En allians som leker opposition

I går kom beviset för att landet står utan en borgerlig opposition. I går såg Alliansen till att lägga ned sina röster när Sverigedemokraterna yrkade misstroendevotum mot Stefan Löfven.

Regeringspartierna röstade såklart nej. Vänsterpartiet, som kallar sig oppositionsparti men ingått ett nära samarbete med regeringen, avstod från att rösta. Och allianspartierna gjorde alltså som Vänsterpartiet. Detta agerande var förstås en direkt konsekvens av den så kallade decemberöverenskommelsen. Minoriteten ska numera tillåtas styra över majoriteten.

Men det som i praktiken skedde var att den borgerliga oppositionen underlät att fälla en statsminister som samlar 38 procents stöd i riksdagen. En icke-socialistisk majoritet låter en rödgrön minoritet styra landet. Trots att de borgerliga vet att många försämringar kommer att ske under denna mandatperiod. Inför omröstningen medgav Göran Hägglund till Sveriges Radio att mer socialism nu kan gynna Alliansen i valet 2018 (och detta kallas alltså att "ta ansvar" för Sverige).

Allianspartiernas agerande är ett svek mot alla väljare som röstade på dem. Under den resterande delen av mandatperioden kommer de borgerliga tala vitt och brett om vilken kraftfull opposition de är. Det kan rent av komma att bli tjatigt. Men nu vet alla väljare vad detta är värt i praktiken. När det verkligen gäller.

Detta kan ingen alliansdans i världen sudda bort.

Decemberkartellen bekräftar behovet av fler alternativ

Decemberöverenskommelsen har rört upp känslor på alla håll och kanter. Det är lite befriande att se så pass många reagera på Alliansens svek mot sina väljare och Decemberkartellens svek mot demokratin.

Partister gör nu sitt allra yttersta för att bemöta väljarnas vrede med floskler om hur betydelsefull överenskommelsen är för Sverige. Det är viktigt, hävdas det, med "långsiktiga politiska spelregler". Jo, men det tyckte Hitler också. Behovet av långsiktiga spelregler är kort sagt ett väldigt dåligt argument för att inskränka riksdagens makt och skjuta parlamentarismen i sank.

Jag tror att alltfler börjar få nog av skenheliga politiker som säger en sak och gör en annan, som ständigt dagtingar med sin övertygelse (i de fall de har någon) och aldrig förmår stå upp för någonting när det hettar till.

Sammantaget bekräftar Alliansens agerande att det inte finns något att hoppas på längre. Det behövs ett nytt borgerligt parti. 

Jag har tidigare gjort en översikt (eller kalla det önskelista) över vad jag anser att ett nytt parti bör stå för. Det är i hög grad vad dagens förment borgerliga fyrklöver inte står för. Mina preferenser är törhända ovanliga - både sexliberalism och en mer realistisk migrationspolitik. Både längre straff för våldsbrott och bättre återfallsprevention för de dömda. Stopp för massövervakning och ja till avkriminalisering av droger å ena sidan, mindre bidrag å den andra. Utträde ur EU och lägre skatter. Kort sagt både större frihet för den enskilde att forma sitt eget liv och större egenansvar för besluten i det.

Så ja, gärna ett nytt parti, ett nytt alternativ. Men för att lyckas krävs pengar, erfarenhet, tålamod och en rad kända ansikten. Det kommer behövas avhoppare från Alliansen som är omtyckta och välkända profiler, annars blir det nästan omöjligt att slå igenom mediebruset och lyckas i ett riksdagsval.

Det är sålunda oerhört svårt att lyckas. Detta vet naturligtvis allianspolitikerna mycket väl, och det gör att de känner att de kan bete sig lite hur som helst. De flesta borgerliga väljare kommer krypande tillbaka när det ska röstas i alla fall. Då röstar man på "det minst onda".

Kanske kommer det bli annorlunda 2018. Sverigedemokraterna har då haft fyra år på sig att växa lite till, mogna lite ytterligare och profilera sig i fler frågor än bara migrationsfrågan. Beröringsskräcken kommer ha släppt hos än fler.

Om inget alternativ dyker upp, är det till SD många borgerliga väljare kommer att gå om fyra år. Även om många nog helst skulle slippa. Jag får känslan att Alliansen kallt räknar med denna utveckling.

Läs även:
HAX

En onödig låsning

Socialdemokraterna vann inte valet. De gick fram marginellt jämfört med valet 2010, ett val som av dåvarande partiledaren kallades "ett riktigt dåligt val". Det rödgröna blocket som helhet gick fram 0,1 procentenheter.

Alliansen vann inte heller. De fyra borgerliga partierna tappade nästan tio procentenheter. Valet hade bara en vinnare: Sverigedemokraterna.

Ändå tog Stefan Löfven på sig uppdraget att bilda regering. Både på valnatten och i sin regeringsförklaring upprepade Löfven det felaktiga påståendet att svenska folket röstat för en förändring - för socialdemokratisk politik.

Så var det bevisligen inte. Men politik är politik, och det var väntat att ledaren för det största partiet i det största blocket skulle försöka bilda regering. Löfven misslyckades dock med det som han sade sig vara så övertygad om att klara, nämligen få budgeten godkänd i riksdagen.

Detta har orsakat de bittraste utfallen från socialdemokratiskt håll på många år. Inte ens den bittraste citron kan tävla med en sur sosse. Inte heller Alliansen är nöjd med läget. Sverige måste kunna regeras av en minoritetsregering, sägs det. Därför vill både regeringen och allianspartierna se över regler och praxis i riksdagen så att en minoritet lättare kan få igenom sin ekonomiska politik. Helst före nyvalet.

Syftet är förstås att utestänga Sverigedemokraterna från inflytande. Men sådana krumbukter riskerar att slå tillbaka. Vi vet inte hur riksdagen ser ut efter valet. Om SD fortsätter att växa spelar det till slut ingen roll hur övriga partier försöka trixa med regler och överenskommelser vid budgetomröstningar. Dessutom ska det inte uteslutas att svenska folket är redo att rösta in ännu fler partier i riksdagen i kommande ordinarie val.

Bakgrunden till paniken är den politiska låsningen i riksdagen. Den beror i sin tur på uppdelningen i block. Block är en dock frivilliga konstellationer. De kan förändras. Partierna borde se dem mer som pakter i Robinson och använda dem så länge det gynnar de egna målen, överge dem när det inte gör det. Med detta sagt har det funnits få skäl för något borgerligt parti att gå Löfven till mötes efter valet.

Många inom borgerligheten vet nog egentligen hur Alliansen ska kunna regera i majoritet. Det finns få sakpolitiska skäl att inte pröva detta. Men det kommer inte ske. Därmed är Alliansen, precis som de rödgröna, ansvariga för den låsning som nu skett. Och det är inte alls säkert att nyvalet, eller nya regler för budgetomröstningar, kommer ändra på den saken.

En bild säger mer än...

Lite skadeglad kan man väl ändå få vara?

Att "gilla olika"

Vänsterpartiet protesterade högljutt mot att Sverigedemokraterna i egenskap av tredje största parti skulle få tillsätta posten som andra vice talman i riksdagen. Nu blev det till slut så ändå efter en farsartad omröstning.

Skälet till att V protesterade var att SD:s kandidat Björn Söder inte ansågs kunna representera dem. Samma skäl anför nu Folkmusiker mot främlingsfientlighet (komplett med ett eget knätofsmanifest) när de tillsammans med två andra folkmusikorganisationer i ett protestbrev "vill markera" mot att samme Björn Söder bar folkdräkt vid riksdagens högtidliga öppnande.

Man kan fråga sig var detta ska sluta. Kommer Björn Borg att gå ut i strejk om en aktiv sverigedemokrat fångas på bild i Borg-kalsonger? Kommer Ingvar Kamprad att "markera" om Jimmie Åkesson visar sig ha Ikea-möbler hemma? Vågar Björn Söder lyssna på ABBA på vägen hem från riksdagsarbetet utan att Benny lackar ur?

Med tanke på att sverigedemokrater förbjuds ha fackliga förtroendeuppdrag, anses olämpliga som lärare och nu alltså även angrips för val av klädsel känns ingenting omöjligt. Kanske är stunden kommen för en egen sverigedemokratisk klädkollektion. Bara så att ingen känner sig sårad.

Jag undrar lite försynt om en person i folkdräkt av nödvändighet måste anses representera någon annan än sig själv. Gäller detta i så fall alla som klär sig i sammanhanget avvikande eller annorlunda? Det vore intressant att få en utvecklad syn på den saken, särskilt från någon som säger sig värna öppenhet och tolerans.

Ironin i allt detta är att så många som säger sig "gilla olika" i själva verket visar sig stå för rakt motsatt uppfattning.

En regering utan makt

Socialdemokraterna och Miljöpartiet har hunnit sluta en rad överenskommelser. Bland annat har MP, vars linje är att montera ned försvaret, gått med på att köpa in både Jas-plan och ubåtar. Det blir heller inget stopp för Förbifarten, vilket MP har drivit hårt.

S och MP har enats när det gäller en tredje så kallad pappamånad, och Fridolin hotar med lagstiftning om inte börsbolagens styrelser består till 40 procent av kvinnor inom två år. Därtill vill den nya regeringen se en obligatorisk gymnasieskola.

"Vi vill vara en samarbetsregering", sa Gustav Fridolin i går. Nå, något alternativ till den parollen finns knappast. Sanningen är att den rödgröna regeringen inte kan få igenom någonting utan att två eller tre andra riksdagspartier stödjer den. I de flesta frågor som den blivande regeringen hittills har gjort utspel om saknas en riksdagsmajoritet. Därmed är de förslag och tyckanden och inte regeringspolitik.

En tredje pappamånad kan de rödgröna möjligen få igenom med hjälp av Vänsterpartiet och Folkpartiet. Men någon obligatorisk gymnasieskola lär det inte bli, och troligen inte heller någon kvotering.

Löfven riskerar att bli en mycket svag statsminister som får hoppa från tuva till tuva och vara beredd på att förlora ett inte oansenligt antal omröstningar i riksdagen under de kommande åren. Samtidigt har MP redan hunnit svika många av sina kärnväljare genom att godkänna ökade försvarsutgifter och att Förbifarten inte stoppas. En svekdebatt är att vänta.

Summa summarum ser Sverige ut att få en vänsterregering som inte kan göra så mycket alls. Utmärkt så.

Den arroganta makten

Datalagringen diskuterades i förmiddags i justitieutskottet. Inbjudna till detta eminenta sällskap var utredarna som gav datalagringen grönt ljus Sten Heckscher och Iain Cameron, generaldirektören för PTS, företrädare för branschen samt Rikskriminalpolisen.

Och jodå, det inövade barnporrargumentet användes givetvis flitigt. Denna gång av både Morgan Johansson (S), polisen och flera andra ledamöter. Det blev branschen mot resten. Tyvärr framstod den hårt ansatta branschföreträdaren Kajsa Frisell som väldigt defensiv. Det hade räckt att hon hänvisat till EU-domstolens utslag. Det är trots allt orsaken till att flera nät- och teleoperatörer valt att sluta lagra. Just nu har vi ett osäkert rättsläge, menar de.

Polisen kallar situationen där bara vissa nät- och teleoperatörer beredvilligt överlämnar data om sina kunder för "otroligt otillfredsställande", och det faktum att vissa operatörer inte alls lagrar trafikinfo "otroligt bekymmersamt".

Så långt polisens högst väntade syn på saken. Lite mer besvärande är justitieutskottets inställning till datalagringen. EU-domstolen har ogiltigförklarat direktivet på vilket den svenska lagen bygger. Det borde få politiker vid sunda vätskor att tänka till och vilja trycka på pausknappen. I stället går man till angrepp mot teleoperatörerna.

Att Heckscher tycker att EU-domen inte spelar någon roll bör operatörerna faktiskt inte ta någon hänsyn till. Det är uppenbart att EU-domstolens utslag inte räcker här. Därför bör operatörer driva enskilda fall i domstol, vilket säkert också kommer att ske.

Juristerna i EU:s ministerråd anser att en generell datalagring inte längre är möjlig. Men på justitieutskottet låter det som att svensk lag över huvud taget inte får ifrågasättas, och att de lagar som stiftas av riksdagen per automatik är goda. Mantrat "svensk lag gäller!", utan förbehåll, är en både farlig och maktfullkomlig syn på den lagstiftande makten i en demokrati.

Det är uppenbart att justititeutskottet helt saknar förståelse för frågans moraliska dimension. Att Johan Pehrson i vanlig ordning lyckades framstå som en arrogant idiot helt utan respekt för rättsstatens principer var bara crescendot i detta tragiska skådespel.

Utfrågningen i justitieutskottet kan ses här (den börjar ca 11 minuter in). Ta något starkt först.

Läs även:
HAX 1, HAX 2

Vad fan ska man rösta på?

Det är sex månader kvar till riksdagsvalet. Valkampen har inte dragit igång på allvar, men allt partierna säger och gör från och med nu kommer att ha med valet att göra. Nu är vi medborgare plötsligt intressanta för en kort period igen.

Valet till Europaparlamentet är enkelt för en liberal som prioriterar integritetsfrågorna. Antingen röstar man inte alls eftersom man inte vill ge systemet legitimitet. Eller så röstar man på Piratpartiet. De är, trots sina brister, det enda rimliga alternativet.

Om valet till kommun och landsting är hopplöst är valet till riksdagen mycket knepigt. Man kan ju rösta på centerpartisten Sofia Arkestål, som bedriver en uppfriskande crowdfundingkampanj för att komma in i riksdagen. Men det många inte vill påminnas om är att en röst på en riksdagskandidat inte i första hand är en röst på personen utan på partiet. Så är det givetvis även i Sofias fall.

Nu menar Sofia Arkestål att hon kommer "följa mina frihetliga principer, oavsett vad" och att hon "bara kommer representera er som stödjer mig, inte partiledningen". Nå, det finns egentligen två alternativ: Antingen gör hon som hon lovat och blir isolerad och utan inflytande. Eller så dagtingar hon med sin övertygelse, kompromissar för att vinna inflytande och sviker därmed sina väljare.

Jag önskar henne lycka till, men kan samtidigt önska att liberala väljare inte vore så naiva att de vart fjärde år tror att lösningen ligger i att få in en liberal person i riksdagen som ska skaka om allting. Det har fungerat en gång i modern tid: Camilla Lindberg gav tusan i att hon frystes ut och gjorde sig impopulär i Folkpartiet. Med en kamikazepilots djärvhet drev hon sin linje, oavsett om det handlade om narkotikapolitiken, TV-spelsmomsen eller sexköpslagen.

Det är knappast en tillfällighet att det var just Camilla Lindberg som var den enda ledamot som röstade nej till FRA-lagen 2008. Men hon blev heller inte återvald. Partiledningen såg till att hon placerades tillräckligt långt ned på listan för att hon inte skulle kunna ställa till med rabalder i ytterligare fyra år. Så fungerar partipolitiken, och det är därför i stort sett alla ledamöter ser om sitt eget hus i stället för att obstruera och leka rövare i riksdagen.

Det är få som är beredda att betala det pris som krävs. Jag klandrar ingen för det. Vuxenmobbning, grupptryck och ensamhet är priset som den fritänkande riksdagsledamoten måste vara beredd att betala.

Mot den ensamma ledamotens ideologiska korståg talar också att en riksdagsledamot inte alls har samma inflytande som en MEP. Politiken snickras inte ihop i riksdagen utan ute i partierna. I riksdagen trycker man på knappar.

Så, tyvärr. Sofia Arkestål är en formidabel person vars liberala värderingar jag inte ifrågasätter. Men en röst på henne är först och främst en röst på Centerpartiet och Annie Lööf. Och det känns ärligt talat inte särskilt attraktivt.

Frågan vad fan man ska rösta på får vänta på svar ett tag till.

M straffar FRA-kritiker

Den moderate riksdagsmannen Karl Sigfrid, som under FRA-cirkusen 2008 blev så hårt ansatt av sitt parti att han till slut gick med på att kvitta ut sig från omröstningen i stället för att rösta nej, får nu ett senkommet straff för sitt motstånd för fem år sedan.

Sigfrid flyttas ned från plats 11 i medlemmarnas provval till en 22 icke valbar plats på partiets riksdagslista. Så ser alltså Moderaternas straff ut för att Karl Sigfrid var motståndare till FRA-lagen 2008 och först under hårt internt tryck lät sig kvittas ut.

Karl Sigfrid välkomnas säkert med öppna armar av det enda parti som slåss för den personliga integriteten - Piratpartiet.

Läs mer:
Den hälsosamme ekonomisten