Schymans desperata vädjan

Gudrun Schyman trodde entusiastiskt att Fi skulle få mellan 5 och 10 procent i riksdagsvalet. Det blev drygt 3. Ändå är hon väldigt hoppfull inför det extra val som är tänkt att hållas i mars.

Fast jag undrar om Schyman kanske någonstans inser att loppet är kört för hennes lilla rosa extremistparti. Det var i september som det skulle ske, med god draghjälp av den push som framgången i EU-valet gav, med kändisar som gick ut och uppmanade oss att rösta rosa och med den mediala vinden i ryggen. Partiet gick kraftigt framåt, men det räckte ändå inte.

En sak är säker: Schyman är Fi. Om fyra år är tanten gammal och gaggig, och nyvalet kommer handlar om regeringsfrågan och politisk trovärdighet i ännu högre grad än valet i höstas. Detta är inte Fi:s bästa gren, om man uttrycker saken försiktigt.

På Brännpunkt vädjar Schyman och en medsyster till de så kallade liberaler som kallar sig feminister, i synnerhet inom Folkpartiet.

Vi hoppas och tror på liberala feministers förmåga till självständigt och kritiskt tänkande, i enlighet med liberal upplysningstradition. Att lägga sin röst på Alliansen öppnar med nuvarande parlamentariska läge upp för en skrämmande utveckling med flera steg bakåt för kvinnors rättigheter. Krisen kan med ett partiledarbyte innebära nyorientering. Med en röst på Fi 2015 kan liberala feminister visa att de menar allvar med att förtroendet för liberal feminism måste återupprättas.

Detta är en närmast desperat vädjan. Men varför skulle liberala feminister vara det minsta intresserade av att stödja ett antikapitalistiskt, tillväxtfientligt och ekonomiskt oansvarigt parti som med hundra procents säkerhet kommer rösta för en rödgrön regering? Varför skulle liberaler vilja ge draghjälp åt ett parti vars aktiva skriker Afas ramsor på valvakorna, som vill utbilda hela landet i könsmaktsteorier och bekämpa rysk aggression med nedrustning?

Detta låter inte så jättelockande för en person som kallar sig liberal. Om man har någon sorts förmåga till självständigt och kritiskt tänkande, som Schyman tillskriver liberala feminister, röstar man inte på Fi.

Gudrun Schyman har förmodligen grillat pengar för sista gången. Och hon vet om det.

Tidigare bloggat:
#GranskaFi - De rosa extremisterna

En onödig låsning

Socialdemokraterna vann inte valet. De gick fram marginellt jämfört med valet 2010, ett val som av dåvarande partiledaren kallades "ett riktigt dåligt val". Det rödgröna blocket som helhet gick fram 0,1 procentenheter.

Alliansen vann inte heller. De fyra borgerliga partierna tappade nästan tio procentenheter. Valet hade bara en vinnare: Sverigedemokraterna.

Ändå tog Stefan Löfven på sig uppdraget att bilda regering. Både på valnatten och i sin regeringsförklaring upprepade Löfven det felaktiga påståendet att svenska folket röstat för en förändring - för socialdemokratisk politik.

Så var det bevisligen inte. Men politik är politik, och det var väntat att ledaren för det största partiet i det största blocket skulle försöka bilda regering. Löfven misslyckades dock med det som han sade sig vara så övertygad om att klara, nämligen få budgeten godkänd i riksdagen.

Detta har orsakat de bittraste utfallen från socialdemokratiskt håll på många år. Inte ens den bittraste citron kan tävla med en sur sosse. Inte heller Alliansen är nöjd med läget. Sverige måste kunna regeras av en minoritetsregering, sägs det. Därför vill både regeringen och allianspartierna se över regler och praxis i riksdagen så att en minoritet lättare kan få igenom sin ekonomiska politik. Helst före nyvalet.

Syftet är förstås att utestänga Sverigedemokraterna från inflytande. Men sådana krumbukter riskerar att slå tillbaka. Vi vet inte hur riksdagen ser ut efter valet. Om SD fortsätter att växa spelar det till slut ingen roll hur övriga partier försöka trixa med regler och överenskommelser vid budgetomröstningar. Dessutom ska det inte uteslutas att svenska folket är redo att rösta in ännu fler partier i riksdagen i kommande ordinarie val.

Bakgrunden till paniken är den politiska låsningen i riksdagen. Den beror i sin tur på uppdelningen i block. Block är en dock frivilliga konstellationer. De kan förändras. Partierna borde se dem mer som pakter i Robinson och använda dem så länge det gynnar de egna målen, överge dem när det inte gör det. Med detta sagt har det funnits få skäl för något borgerligt parti att gå Löfven till mötes efter valet.

Många inom borgerligheten vet nog egentligen hur Alliansen ska kunna regera i majoritet. Det finns få sakpolitiska skäl att inte pröva detta. Men det kommer inte ske. Därmed är Alliansen, precis som de rödgröna, ansvariga för den låsning som nu skett. Och det är inte alls säkert att nyvalet, eller nya regler för budgetomröstningar, kommer ändra på den saken.

Det där med utsträckta händer...

Så här lät det när Fredrik Reinfeldts minoritetsregering sträckte ut handen till Stefan Löfven.

Bittra förlorares behov av etiketter

"Ett litet, nyfascistiskt parti". Så lyder Magdalena Anderssons och Stefan Löfvens beteckning på Sverigedemokraterna. Vice statsminister (förhoppningsvis inte så länge till) Åsa Romson tycker att beskrivningen "inte är konstig".

Andersson hävdar att övriga partier vill ha ett "civiliserat samhälle" (underförstått att SD inte vill det) och upprepar att SD inte förespråkar människors lika värde.

Att vänsterpartierna behöver en skarp politisk strid för att överleva är inget nytt. Men dessa överdrifter kan komma att slå tillbaka på Socialdemokraterna. Jag tror att ytterst få av SD:s väljare känns vid några som helst sympatier för fascistiska ideal eller övertygelser. Inte ens Folkpartiet ställer sig bakom statsministerns och finansministerns utspel. Därtill kan nämnas att det är en smula anmärkningsvärt att Den Store Förhandlaren, mannen med den ständigt utsträckta handen, på så här lösa boliner stämplar landets tredje största parti som fascistiskt.

Kanske har sossarna gått lite för långt nu i sin kamp att måla horn i pannan på Sverigedemokraternas företrädare. Jag tror att detta vittnar om en desperation från ett mycket pressat socialdemokratiskt parti som misslyckats med att hindra väljarflödet till SD och att nå fornstora opinionsnivåer. Men det kan också vara ett tecken på att sossarna klivit vänsterut. Att stämpla motståndare som fascister är normalt något som extremvänstern sysslar med. För dem är etiketteringen av motståndarna central.

Sverigedemokraterna håller landsdagar i helgen och går givetvis till motangrepp. Björn Söder kräver att Löfven ber om ursäkt. Genom att kalla SD "nyfascistiskt" har S för överskådlig framtid omöjliggjort allt samarbete och alla tänkbara samtal med SD. Tidigare har SD kallats "neofascistiskt"
i debattartiklar och på ledarsidor. Att en statsminister gör det är dock något annat. Inte ens Fredrik Reinfeldt, som öppet visade hur mycket han avskydde SD, tog ordet i sin mun.

Enligt Henrik Arnstad, som fick agera sanningssägare och "historiker" i TV4Nyheterna i kväll, är ett tecken på att vara nyfascist att man förnekar det. Med det kriteriet kan man tänka sig att betydligt fler än bara Sverigedemokraterna skulle få denna beteckning klistrad på sig.

Vi går mot en ovanligt hätsk valrörelse. Det kan i och för sig bli lite kul. I den senaste valrörelsen var det endast debatter som SD medverkade i som hettade till lite grand. Svensk politik har vitaliserats av deras framgångar, det måste sägas.

I mars kommer angrepp och anklagelser hagla mellan blocken på ett sätt som vi inte sett på väldigt länge. Det finns nämligen få som är så bittra som sossar som misslyckats med att få sin vilja igenom.

Läs även:
Fnordspotting