Liberaler som nyttiga idioter

(Denna bild uppges vara tagen under Reinfeldts öppna era hjärtan-tal den 16/8 2014.)

Fredrik Reinfeldts eftermäle är uppe för diskussion. Alla positionerar sig. Var han Gud eller Satan? Eller bara en maktpolitiker som smet när det blev för jobbigt?

Den senaste tiden har det blivit tydligt att många moderater öppet börjat ifrågasätta den reinfeldtska migrationspolitiken. Det är bra att det äntligen lyfts på detta lock, under vilket det lär ha kokat och bubblat åtskilligt de senaste åren. Men att personer som var högst ansvariga för den förda politiken på behörigt avstånd nu kommer med bekännelser visar inte på mod. Snarare tvärtom.

Den förre finansministern Anders Borg (intelligent och bra på många vis) riskerar ingenting när han i SVT:s Min sanning medger att politiken borde ha lagts om tidigare och att det var ett misstag att ingå en migrationspolitisk överenskommelse med Miljöpartiet (ett parti han nu kallar "extremt").

Samtidigt säger det onekligen mycket om Reinfeldt när vi ser vilka som rycker ut till hans försvar. Efter att ha varit oerhört kritisk mot Reinfeldt åren 2006-2014, i synnerhet under de fyra första regeringsåren, skickar Aftonbladets ledarsida nu bamsekramar till den förre moderatledaren. Kontraindikatorn Anders Lindberg skickar hyllningar på Twitter, Lena Mellin tycker att "lustmordet" på Reinfeldt är "groteskt" och Fredrik Virtanen föreslår att det byggs en staty av Reinfeldt i hemkommunen Täby.

Har Sveriges största vänstertidning plötsligt börjat gilla jobbskatteavdrag, avreglerad apoteksmarknad, ökad egenfinansiering av a-kassan och RUT-avdrag? Nej, allt handlar förstås om en enda fråga: migrationspolitiken (och därmed indirekt förhållandet till SD). Att Virtanen, Lindberg och Mellin knäböjer för den store landsfadern efter att ha levt på att kritisera samma person när denne var regeringschef säger något om dem som vindflöjlar, men framför allt visar det att det enda som är viktigt för skribenterna på tidningen i fråga är positioneringen till Sverigedemokraterna.

Under alltför lång tid har liberaler låtit sig göras till nyttiga idioter för vänstern genom att beredvilligt köpa den rödgröna problemformuleringen. Det är befriande att detta nu håller på att ändras, även om ett fåtal fortfarande står kvar i de reinfeldtska träskmarkerna (eller om det kanske var på de öppna fälten).

Den moderat som får ta emot hyllningssånger från personer långt ut på vänsterkanten borde rimligtvis börja reflektera över varför de glada tillropen kommer just därifrån och inte från de egna leden.

Det hela skulle kunna sammanfattas som: Visa mig vem som hyllar dig och jag ska säga vem du är. 

Läs även:
I otakt

Om ansvaret för migrationshaveriet

Mikael Sandström, tidigare statssekreterare i regeringen Reinfeldt, har skrivit en lång, ärlig och intressant artikel på Kvartal om orsakerna till det migrationspolitiska haveriet och vems ansvar det är.

Det är svårt att erkänna att man gjort fel, särskilt om konsekvenserna blivit allvarliga. För att kunna hantera dessa konsekvenser är det dock nödvändigt att jag och alla andra som haft ansvarspositioner i dåvarande regering, i nuvarande regering, i tidigare regeringar och i nuvarande och tidigare opposition, liksom opinionsbildare i media och intresseorganisationer, inser att det är vår skuld och vårt ansvar att migrationspolitiken havererat.

Tänk om Sandströms insikter hade varit spridda i Moderaterna 2010. Då hade Sverige kanske inte behövts förändras i grunden - i negativ riktning. Nu är det för sent. Vi kan inte backa bandet eller hitta strålande lösningar till problem som i många fall saknar en lösning.

Det som återstår för dagens och morgondagens politiker i både riksdag och kommunalstyrelser är valet mellan usla och dåliga åtgärder. Alla implementerade i panik.

Detta är Fredrik Reinfeldts arv.

Den blinde

Vad har hänt med Fredrik Reinfeldt? Har han förlorat vettet? Tappat alla skruvar? Blivit inkontinent? Eller är det så att den förre statsministern först nu med full kraft visar hur oinformerad och okunnig han är? Förmodligen är det så.

Fredrik Reinfeldt avgick på valnatten och passade då även på att avgå som partiledare. I ett osäkert parlamentariskt läge, med Sverigedemokraterna som absoluta vågmästare, kastade statsministern in handduken. Genom att även annonsera sin avgång som moderatledare gjorde han även sitt parti ledarlöst i ett läge där det var nära att Sverige gick till nyval.

Reinfeldts fega agerande på valnatten kändes symptomatiskt för honom som politiker. Han smet så fort han fick chansen och slapp därmed hantera det monster han själv hjälpt till att skapa - migrationskrisen, en växande vrede runt om i landet, polisens kris och en generell välfärdsstat som gungar.

Reinfeldt har uttalat sig om migration igen. Han har nämligen skrivit en ny bok. I Aftonbladet frågar han sig varför alla som pratar om invandringens kostnader "inte berättar sanningen om intäkterna, om hur bra det har varit för Sverige." Reinfeldt påpekar också att det är tack vare invandringen som Sveriges ekonomi "är starkare än många andras".

Att Sveriges relativt starka ekonomi skulle bero på hög invandring är ett besynnerligt påstående i sig. Men mest iögonfallande är att Reinfeldt i sina utläggningar, varav det senaste indolenta resonemanget bara är ett av många, aldrig skiljer på olika sorters invandring. Det är lika meningsfullt att påstå att "invandring är bra" som att hävda att "ekonomi är bra" eller "väder är roligt". Det betyder ingenting, ty "invandring" rymmer så många olika förutsättningar.

Det går inte att jämföra kärleksinvandring - där en person invandrar till en partner med redan ordnade boendeförhållanden och en inkomst som täcker utgifterna för båda två - med asylinvandring där en eller flera personer tillsammans kommer utan pengar, utan boende och till en början utan uppehållstillstånd. Det går heller inte att jämföra asylinvandring med arbetskraftsinvandring, som ju är den mest lönsamma formen av immigration till ett land.

Vid sidan av dessa självklarheter behöver något även sägas om det populära begreppet "öppenhet" som såväl medier som politiker älskar att använda. Även här krävs nämligen ett förtydligande. Att ha en öppen ekonomi är inte nödvändigtvis detsamma som att ha fri eller näst intill fri invandring. Frihandel och en dynamisk ekonomi som tar intryck av omvärlden, lär av konkurrenter och har ett globalt perspektiv har inget direkt att göra med en öppen gräns för asylsökande eller ekonomiska migranter. Det är således fullt möjligt för ett land att ha en väldigt öppen och fri ekonomi och samtidigt ha en strikt gränskontroll.

Reinfeldt visar prov på en solklar form av faktaresistens när han beskriver att invandring alltid innebär en vinst på sikt:

De första reaktionerna kretsar kring om ansträngningen är för stor. Men flyttar man tidsperspektivet några år, då sjunker det in. Människor kommer på plats, in i ett nytt liv, får jobb och blir en del av ett Sverige som blir starkare. Då sjunker den här diskussionen undan.

Denna inställning förklarar sannolikt den förre statsministerns raljanta utspel om "brinnande julgranar" och hånfulla kommentar om "hur det är att fira jul i kollaps". I sak har Reinfeldt förstås fel, och det är minst sagt besvärande att en person som styrt Sverige i åtta år är så dåligt insatt i hur integrationen (inte) fungerar. Men samtidigt belysande. Troligen har han matats med väldigt ensidig information och aldrig varit intresserad av att sätta sig in i hur det egentligen är.

Problemet som Sverige har nu, och har haft i många år, är som bekant att invandrare i alldeles för hög grad inte blir självförsörjande. Att de inte blir en del av det svenska samhället utan lever i utanförskapsområden med hög arbetslöshet, trångboddhet och växande kriminalitet. Det krävs en alldeles särskild form av politisk blindhet för att inte se detta. Det var ju för bövelen Moderaterna som lanserade begreppet Utanförskap i den politiska debatten!

Invandring kan vara både bra och dålig för ett land. Det beror helt enkelt på vilken sorts invandring det handlar om och hur förutsättningarna för integration och självförsörjning ser ut. En stor asylinvandring från sönderfallande klansamhällen som Afghanistan och Somalia, och krigshärdar som Syrien och Irak, påverkar självfallet ett samhälle som det svenska i grunden. Om detta måste vi kunna prata med öppna ögon och utan skygglappar. Det svenska välfärdssamhället bygger på att en stor andel av befolkningen arbetar och betalar skatt. När en växande andel av befolkningen inte gör det, får det konsekvenser.

Reinfeldt och hans meningsfränder beskriver invandringen som en räddning för välfärden och pensionerna. Trots att vi kan se varje dag hur sjukvården och andra vitala delar pressas av asylmottagandet och trots att vi känner till det växande sysselsättningsgapet mellan inrikes och utrikes födda.

Det är förvisso sant att ett land med minimal invandring, som Japan, har en stor demografisk utmaning. Men samtidigt: vem har hört talas om några japanska förortskravaller eller granatsprängningar?

Sverige bör vara ett öppet land på många sätt. Ekonomiskt, inte minst. Men öppenheten behöver inte förutsätta öppna gränser för alla som vill komma till Sverige för en bättre ekonomisk standard och gratis utbildning. Det måste gå att hitta en rimligare väg.

Vad hade Reinfeldt gjort?

Sedan Fredrik Reinfeldt avgick som statsminister har han varit tämligen osynlig i offentligheten. Han lyfter statsrådspension som han investerar i sitt bolag och tjänar bra. Några utspel har han emellertid gjort, och det är utifrån dessa få men talande exempel som Alice Teodorescu ställer frågan hur Sverige hade sett ut om Alliansen vunnit valet 2014.

Frågan är intressant, som kontrafaktisk historieskrivning ofta är. Jag har hela tiden antagit att även statsministern med det öppna hjärtat hade tvingats till åtgärder hösten 2015 och att Centerpartiet i det läget hade stött en politik som lett till samma svekdebatt och väljarflykt som nu drabbat Miljöpartiet.

Det är ett alternativ. Ett annat är att Reinfeldt faktiskt inte hade gjort någonting. Teodorescus poäng är att både av de få politiska uttalanden som Reinfeldt gjort sedan sin avgång och den konsekventa linje han drev som statsminister kan vi sluta oss till att han förmodligen hade hållit kursen. Inte förändrat asylreglerna, inte infört gräns- och id-kontroller. Kort sagt låtit systemen kollapsa.

Om vi antar att det förhåller sig på det sättet, blir Moderaternas hårda tonläge mot den sittande regeringen än mer ohederligt.

Den borgerliga kritiken mot Löfven är som bäst inövad och pliktskyldig. Alla, inte minst väljarna, vet att det inte är Stefan Löfven som har satt Sverige på pottkanten med en ohämmad asylinvandring, havererad skola, tudelad arbetsmarknad med etniska förtecken och en polis i fritt fall. Problemen uppstod inte 2006, men efter åtta långa år vid makten kan allianspartierna inte svära sig fria från någonting av detta.

Av just denna anledning ekar den moderata kritiken mot regeringen och Löfven så pinsamt ihåligt i dag. Det var ju framför allt Moderaterna som satte Sverige i den här situationen. Det är förvisso sant att Socialdemokraterna inte propagerade för en skärpt migrationspolitik i opposition eller att de har några bättre idéer för att få in utrikes födda utan utbildning på arbetsmarknaden. Men det var Alliansen som regerade, det var sålunda de borgerliga som kunde genomföra förändringar.

Åren 2010-2014 framstår verkligen som förlorade år. Reformtakten avstannade helt och gigantiska problem ignorerades och tilläts förvärras ytterligare. Regeringen lade fokus i politiken på att utestänga Sverigedemokraterna i stället för att ta itu med de problem som fick människor att överväga en röst på SD. Integrationsminister Erik Ullenhag åkte land och rike runt och berättade hur Sverige tjänat på invandring i och med att vi äter pizza och halloumi - regeringen satte rent av upp en sajt för att bemöta "myter om invandring". Knappast en regerings främsta uppgift.

En del av mig hade gärna velat se vad Fredrik Reinfeldt hade gjort i november 2015. Om han hade kallat till presskonferens och aviserat en åtstramning. Eller om han bara hade tutat och kört.

Det får vi aldrig veta. Men Alice Teodorescu kan mycket väl ha rätt, vilket säger mer än man kan tro om den man som var moderat statsminister i åtta år.

Öppet hjärta eller skärpt sinne?

Den förre statsministern Fredrik Reinfeldts famösa öppna era hjärtan-tal firar två år. En liten krets bestående av Kent Persson, Per Schlingmann och Migro uppges ha ett informellt tårtkalas. Frågan är om inte även Peter Wolodarski deltar.

De flesta har lagt den reinfeldtska migrationspolitiken på historiens skräphög, men dit hör uppenbarligen inte DN:s ledarsida. I dag rycker nämligen tidningen ut till den förre moderatledarens försvar i en text som känns som om den vore skriven sommaren 2014.

Tidningen är orolig för att retoriken i migrationspolitiken nu "skenar iväg" i takt med att alltfler partier anpassar sin politik till faktiska omständigheter på marken. "Dagens hårda retorik gör oss avtrubbade", skriver DN.

Nej, om det är något som gjorde folk avtrubbade, ja helt opiumdimmiga i hjärnan, var det de gångna årens migrationspolitiska halleluja-stämning. De som försökte föra på tal de problem som politiken förde med sig blev brännmärkta och utstötta. Andra, som Tobias Billström, fick be om ursäkt offentligt och lärde sig att hålla käft.

Det var en landsomfattande psykos, ett slags nationellt Thomas Quick-syndrom där alla sprang åt samma håll och ingen vågade ifrågasätta eller påpeka de uppenbara bristerna.

Därför föll ridån när verkligheten trängde sig på förra hösten. Regeringen såg sig tvungen att vidta åtgärder. Som en konsekvens av de nya reglerna för asylpolitiken sänder TV snyftreportage var och varannan kväll.

DN hävdar att dagens "hårdare" migrationspolitik skapar "en mental åtskillnad mellan oss och dem". Det är helt korrekt. Det märkliga är att denna självklara skillnad har fått eroderas under så lång tid. Ty även Stefan Löfven, ni vet han vars Europa inte bygger murar, konstaterade under fjolårshöstens kris att Sveriges regering har ett ansvar för Sverige som land. Det är rätt rimligt att det är så. Svenska politiker ska tjäna svenska folket, inte andra länders medborgare. Det är vi som väljer dem, det är vi som kan avsätta dem. Så ser dealen ut.

Nu har vi ett läge där grundläggande samhällsfunktioner skakar i sina grundvalar. Sjukvården genomgår ett slags systemkris, bostadspolitiken driver alltfler i händerna på socialtjänsten för att få ett boende, skolan genomgår både en kunskaps- och lärarkris och polisen är inne i en panikattack som vi inte ser slutet på.

I en så allvarlig situation är det sista svenska politiker borde tänka på hur fler människor ska kunna komma till Sverige och bli försörjda här. Tyvärr visar det sig att landets största morgontidning lever kvar i en tid när fina visioner och godhetspoäng var viktigare än landets långsiktigt bästa.

DN bevisar att det naiva Sverige ingalunda är dött och begravet. Det tog bara paus i ett år.

Det är hyckleriet folk ogillar

DN oroar sig för ett allt lägre förtroende för landets politiker. Ledarsidan räds en utveckling där populismen vinner terräng och medierna sjunger med.

Populism kan vara både bra och dålig, helt beroende på hur den ser ut. Men det fallande förtroendet för politiker och medier måste ställas i relation till hur nämnda politiker och medier beter sig.

Om det är något som människor i gemen har svårt för, är det hyckleri. När personer i den politiska och mediala eliten i hårda ordalag kritiserar andra för något och sedan helt ogenerat gör samma sak själva är de hycklare. Om man utmålar sig själv som lite bättre och anklagar andra för brister i etik och moral för att sedan göra exakt samma sak själv, då förtjänar man inte människors tillit och förtroende.

Som när Fredrik Reinfeldt predikar arbetslinje och arbetsmoral och sedan när han avgått som statsminister tar ut full ersättning på 156 000 kr i månaden trots att han samtidigt tjänar miljoner på sitt nystartade bolag. Reinfeldt är långt ifrån ensam att som gammal minister eller riksdagsledamot utnyttja systemet till max. Han begår heller inget lagbrott. Men han hycklar.

Eller som när Aftonbladets Anders Lindberg kritiserar en riksdagsledamot för att skolka från jobbet och bara håva in lön - samtidigt som hans egen fru, Åsa Westlund, gjorde samma sak under sin tid i EU-parlamentet. Det ena var "partikultur", men Lindberg har inget ord för sin egen frus agerande.

Eller när Aftonbladet försvarar beslutet att inte offentliggöra gärningsmäns etniska bakgrund eller nationalitet med att det är i enlighet med de pressetiska reglerna - för att samtidigt rapportera att det var åtta "svenska män" som misstänktes för den uppmärksammade gruppvåldtäkten på färjan Amorella och att knivmannen i London var "norsk medborgare".

Att vara konsekvent, att inte hyckla, är en dygd. Jag skulle kunna känna viss respekt även för stolliga medier som landets kvällspress om de bara levde upp till sina egna ord och var konsekventa. Men det är de inte. Då faller snacket om "pressetik" tämligen platt till marken. Då finns ingen trovärdighet.

Förtroendet för politiker och medier sjunker, och det tror jag hänger ihop med digitaliseringen. För 20 år sedan var vi mer eller mindre hänvisade till ett fåtal svenska och utländska pappers- och TV-medier för vår nyhetskonsumtion.

I dag har vi en uppsjö av alternativ till DN, Aftonbladet och public service. Detta tror jag har gjort människor mer kritiska till de gamla mediehusen, ty nu är det lättare att se hur dessa medier sorterar, vinklar och nyhetsvärderar.

Det har aldrig varit så enkelt att få en mer komplett bild av ett händelseförlopp, och därmed heller aldrig så lätt att se vad exempelvis DN och SVT väljer att inte berätta.

Det går inte att tolka de stora mediernas beteende på annat sätt än att det är ett uttryck för politisk korrekthet. Sålunda handlar det varken om etik och moral.

Läs även:
Anna Ekelund Nachman

Reinfeldt har roligt

Det finns ett före och efter 2010 när det gäller Fredrik Reinfeldt och hans eftermäle. Jag gillade Reinfeldt mest för att ha lyckades bryta det socialdemokratiska maktmonopolet och att han faktiskt, till skillnad från Bo Lundgren, genomförde en mer liberal skattepolitik och inte bara pratade om den i opposition.

Min bild av Reinfeldt har emellertid förändrats avsevärt under de senaste fem åren, och här tror jag att jag är långt ifrån ensam. Många lät sig duperas av hans politiska segrar och sosseriets nederlag.

Under sin första regeringsperiod satte Reinfeldt igång ett viktigt och kontroversiellt reformarbete. Han sänkte skatter genom riktade jobbskatteavdrag. Det innebär flera tusen kronor mer i plånboken varje månad för en normalinkomstfamilj. Han utmanade de stora fackförbunden om finansieringen av a-kassan, vilket var både modigt och välkommet och orsakade gigantiska protester. Apoteksmonopolet avreglerades och regeringen tog striden mot förtidspensioneringarna. Det hände kort sagt en hel del bra saker under Reinfeldts första fyra år som statsminister.

Men reformarbetet avstannade betänkligt efter 2010. Det var inte bara som om idéerna tog slut, Reinfeldt lyckades aldrig motivera sina skattesänkningar på ett ideologiskt plan. Därför blev det egentligen aldrig en ideologisk skattestrid med Socialdemokraterna. Därtill växte tilltron till bidragsjobb.

Hela argumentationen handlade om arbetslinjen, att det var gynnsamt för samhällsekonomin med lite lägre inkomstskatter och bättre om folk jobbade på bidragsanställning än inte alls. Under samma tid urlakades Moderaternas eget politiska idéarbete fullständigt. Det blev farligt att ha visioner. Det blev reaktionärt att vara ideologisk.

Sedan Reinfeldts avgång har Moderaterna i stort lämnat hans politik i skräpkorgen. Migrationspolitiken är utbytt, partiet visar en ökad insikt i vilka långtgående konsekvenser som integrationsproblemen får, det arbetsmarknadspolitiska fiaskot som allt från FAS 3 till jobblotsar innebar har fått M att tänka om lite grand. Bland annat. Men jag saknar fortfarande ett ideologiskt försvar för lägre skatter och mer frihet.

Nu vill Reinfeldt tydligen fungera som ett slags arbetsmarknadspolitisk rådgivare på europeisk nivå genom ett initiativ via tankesmedjan Ceps i Bryssel. Tanken är att Reinfeldt ska lära övriga Europa hur fler kan komma i arbete.

"Det har varit väldigt roligt att skriva, tycka och tänka om det som jag ändå tycker är väldigt roligt: hur ska vi förbättra för människor?" säger Reinfeldt enligt Göteborgs-Posten.

Dessa ytliga ord yttrade av den person som under sin statsministertid såg både arbetslösheten och utanförskapet i kriminellt belastade förorter att öka. Som fortsatte att montera ned det svenska försvaret. Och som visade fullkomlig brist på insikt och verklighetskontakt i migrationsfrågan.

"Förbättra för människor", var det. Men för vilka? 

Reinfeldtismen

Fredrik Reinfeldt ville bli hågkommen som den store statsmannen som bröt sönder den socialdemokratiska makthegemonin och gjorde Sverige lite frihetligare. Hans arv kommer bli ett helt annat. Under Reinfeldts tid gjordes nämligen det naiva Sverige till affärsidé.

Vi ser detta på en rad områden. Världens mest generösa asyl- och migrationspolitik har lett till en rekordstor asylinvandring - och därigenom en framväxande asylindustri. Jo, i fjol bildades faktiskt en branschorganisation för asylboenden.

Migrationsverket har konstaterat att lycksökare lockats starta asylboenden, och till följd av att Migrationsverkets egna boenden tog slut redan 2012 och fjolårets enorma tryck har myndigheten inte haft något annat val än att skriva avtal med riktiga skojare. Du och jag står förstås för notan för överpriser och låg kvalitet.

Den stora migrationen har även skapat stora chanser att göra sig en hacka som familjehem och god man, också som kriminell. Ett annat exempel är assistansbranschen. Här har kriminella med lystna blickar kunnat plocka åt sig av skattekakan. Ett sådant uppmärksammat fall har gått till rättegång:

Affärsidén var lika enkel som genial: överdriv och hitta på behov hos en krets äldre. Anställ sedan deras släktingar som assistenter och gör alla till vinnare. Ja, så när som på Södertälje kommun som höll på att gå under när notan för hemtjänsten skenade efter att valfrihetsreformen LOV hade införts.

Etableringslotsarna är ett annat förfärande exempel på när "valfrihet" och "privat utförare" blev de enda vägledande begreppen för en stor reform. Resultatet känner vi: kriminella tog chansen att krama ut maximalt med skattepengar och den som behövde hjälp, den arbetssökande, lämnades åt sitt öde.

Utöver rena bedrägerier förekommer även ett stort utnyttjande av bidrag. Alliansregeringen byggde nämligen ut Socialdemokraternas idé runt subventionerade anställningar. Särskilda anställningsformer som instegsjobb riktas till den som fått uppehållstillstånd de senaste tre åren.

Arbetsgivaren får upp till 80 procent av lönekostnaden betald av skattebetalarna. Inom Arbetsförmedlingen och socialtjänsten uppmärksammas hur detta utnyttjas av arbetsgivare som sätter i system att bara anställa instegsjobbare. Detta snedvrider förstås konkurrensen eftersom just lönekostnaden är en så pass stor börda för arbetsgivaren. Det finns heller inget som styrker att bidragsanställningar av detta slag leder till riktiga jobb.

Ytterligare ett exempel är vuxenutbildningen. Här finns i dag en uppsjö av olika aktörer att vända sig till, oavsett om du vill studera SFI eller läsa in gymnasiekompetens. Kvaliteten är oerhört varierande. Det har inom borgerligheten funnits en fix idé om att om bara privata utförare sköter svenskundervisningen för nyanlända så förbättras kvaliteten. Konkurrens, ni vet. Mina egna erfarenheter bekräftar inte detta. Tvärtom. Det finns gott om aktörer som är i branschen av ett enda skäl, och det är pengar. Inte att även erbjuda en bra och strukturerad utbildning (jag har skrivit en del om SFI här och här).

Släpp på tyglarna och tro alla om gott. Det vi kan kalla för reinfeldtismen har bäddat för att Sverige blivit ett paradis för skrupelfria personer som vet precis hur de ska snuva skattebetalarna på pengar, ofta helt lagligt, och komma undan med det. Att erbjuda kvalitet för pengarna är inte alls nödvändigt.

Välfärdskriminaliteten är ett av Fredrik Reinfeldts mest betydande arv. 

Brinnande julgranar

Fredrik Reinfeldt har slagit till igen. Han gjorde det i ett tal på en gala anordnad av Postkodlotteriet. Ibland tar orden slut för att beskriva den man som var Sveriges statsminister i åtta långa år. En person som betraktades som ett strategiskt geni (även om det också sades att Per Schlingmann var "hjärnan"). En man som hade skyhöga förtroendesiffror hos svenska folket.

Reinfeldt klev upp på scenen och höll ett tal som tangerade de uttalanden om "oändliga skogar och fält" han gjorde i danska Politiken. Han raljerade över alla varningar för "kollaps" och frågade retoriskt hur det var att "fira jul i kollaps". "Brann granen? Tog maten slut? Ramlade huset ihop?" Reinfeldt sade även:

Jag har förstått att vi lever i kollaps. Allt har slutat fungera. Med den typen av ord så är vi där igen - vad betyder ord i vår tid? Jag har ägnat några veckor åt att träffa folk och fråga i detta kollapsens land hur julhelgen var. Hur var det att fira jul i kollaps? Om Sverige är i kollaps och ingenting fungerar, vilka ord har vi kvar för att beskriva det som nu sker i Syrien?

Hur vi ska beskriva Syrien? Tja, vad sägs om "inbördeskrig"? Att en före detta statsminister håller ett tal som helt och hållet bygger på halmgubbar är inte så lite pinsamt. Är det verkligen allt den högst ansvarige för dagens kaosartade situation runt om i landets kommuner har att komma med? Ingen har sagt att Sverige har slutat fungera. Ingen.

Många har dock hånat varningen för systemkollaps. Såväl så kallade komiker som politiker och debattörer på vänsterkanten har alla raljerat över de varningar som ekonomer men även landets socialdemokratiska finansminister utfärdade i höstas. Titta, säger de. Allt fungerar ju som vanligt (ja, jo, lite ansträngt och så... men ändå!)

Det alla dessa tycks bortse från, är att regeringen agerade. Varningen om systemkollaps, eller partiell systemkollaps, utfärdades ju innan regeringen beslöt att införa gränskontroller och ID-kontroller. Varningen utgick från scenariot att det skulle fortsätta att komma runt 10 000 asylsökande i veckan, just den takt som komikerna och debattörerna ansåg att Sverige klarar av. En uppfattning som inte delas av (åtminstone delar av) regeringen.

Det är tragiskt att se Reinfeldt nu. Jag får samma känsla som när Göran Lambertz härjade som mest i Quick-målet. "Jaja, tyck vad du tycker, men håll för tusan käft i stället för att göra dig till åtlöje på det här sättet" har jag lust att säga.

Tiga är ibland guld. Men det är en insikt, bland många, som den förre moderatledaren uppenbarligen saknar.

Vägen framåt?

(Stulen från Facebook)

Sverige står inför en rad utmaningar under det kommande decenniet. Kostnaderna för sjukskrivningarna skenar, skolresultaten fortsätter att falla och bostadskrisen är mer akut än någonsin tidigare i modern tid.

Det förstnämnda hotar statsfinanserna, det andra riskerar Sveriges konkurrenskraft och det sistnämnda får både tillväxthämmande konsekvenser och kan leda till en bostadsbubbla som till slut tvingar folk att gå från hus och hem.

Därtill lägger vi integrationsproblematiken. Detta är en extrem utmaning. Jag skulle säga att den är minst lika svårlöst som bostadskrisen. Både rent praktiskt men också sedd i tidsperspektiv. Det som är mest oroväckande är inte att Sverige har misslyckats med integrationen av asylinvandrare i över 20 år. Det som oroar mig mest är att ingen i dag har några nya idéer som skulle möjliggöra att det kommer gå bättre under de kommande 20 åren.

För några mandatperioder sedan pratades det en hel del om "flexicurity", en mer flexibel arbetsmarknad där det både var lättare att anställa och avskeda. Sedan valde Moderaterna att omfamna allt socialdemokratiskt och debatten om alternativ dog ut.

I dag förs den politiska debatten i en annan ringhörna. Nu handlar det enbart om ingångslöner och skattesubventioner till enskilda branscher (RUT och ROT). Ibland skriker någon ungliberal efter ändringar i Las också.

Det förefaller vara svårt att prata om mer än en eller två saker samtidigt. Jag tror att vi behöver återuppväcka diskussionen om en mer flexibel och avreglerad arbetsmarknad. Las är ett exempel, men det behövs mycket mer. Det behöver bli både enklare och billigare att anställa och avskeda. Det är nödvändigt att öka rörligheten på arbetsmarknaden och göra arbetsgivare mer benägna att ta en chans när de anställer.

Regeringen vill helst prata om snabbspår för läkare och en mer rask validering av examina. Den mest komplicerade frågan är emellertid hur alla som helt saknar utbildning och relevant yrkeserfarenhet, som kanske har några års skolgång i Afghanistan eller Syrien i bagaget, ska bli självförsörjande.

Detta är en mycket större grupp, och vi har som bekant inte lyckats tidigare. Endast 25 procent av flyktingarna som kommit till Sverige har ett helårsarbete efter åtta år i Sverige. Efter 15 år har siffran stigit till blygsamma 34 procent, enligt den uträkning som Riksdagens utredningstjänst gjort på centerpartisten Staffan Danielssons begäran.

Miljöpartiets Gustav Fridolin har i peppande ton sagt att Sverige har lyckats förr. Det är faktiskt inte sant. Vi har inte lyckats förr, och den slutsatsen gäller oavsett om du använder SCB:s generösa tolkning av vad ett arbete är eller om du går till Rut:s mer restriktiva beräkning som exkluderar alla bidragsanställningar och inte betraktar en timmes anhörigvård i hemmet per vecka som ett arbete.

Socialdemokraterna inbillar sig att problemet löses om nyanlända skickas ut för att röja i skogen, Miljöpartiet menar å sin sida att billigare cykelreparationer är lösningen. Allt detta är förstås nonsens. Regeringens satsningar kan möjligen få några hundra människor i arbete på några års sikt, och det hade varit bra om Sverige haft Europas lägsta invandring. Men de volymer som behöver komma i egen försörjning nu räknas i tiotusental (då exkluderar vi ändå de som redan bor i Sverige och befinner sig i bidragsförsörjning sedan många år, personer som samhället sannolikt gett upp hoppet om).

Jag tror att idén med en framväxande låglönemarknad för outbildade i Sverige är fruktlös. Det finns ingen efterfrågan på skoputsare, varupackare i livsmedelsbutiken eller vindrutetvättare vid rödljuset. Detta är yrken som finns i lågutvecklade samhällen, och nog är det en smula ironiskt att det är just liberaler som brukar prisa framgång och välstånd som nu predikar framväxten av just ovannämnda u-landsarbeten.

Vi kan med rätt åtgärder lindra de negativa effekterna till viss del. Men min slutsats är att den sortens invandring som Sverige haft de senaste åren nästan vad vi än tar oss till kommer att förbli en kostnad för mottagarlandet och att vi kommer få leva med en hög arbetslöshet i dessa grupper med höga ekonomiska och sociala kostnader som följd. Detta är konsekvensen av ett stort experiment som genomförts av såväl borgerliga som socialistiska partier och vars konsekvenser kommer vara kännbara i 30 år framåt.

Sverige som land är helt enkelt inte konstruerat för att integrera stora mängder lågutbildad arbetskraft från tredje världens konflikthärdar, ej heller är det intresserat av att förändras så till den grad att dessa människor kanske kan bli självförsörjande som skoputsare.

Det finns därför fullgoda skäl att vara pessimistisk, precis som Magnus Henrekson nedan. 

Tobé or not to be...

Moderaterna gör nu på allvar upp med den nymoderata migrationspolitiken från Reinfeldtåren. I dag tog partiet avstånd från den naiva och generösa politik som lett fram till dagens ohållbara situation och panikförslag om att stänga gränsen.

Partisekreteraren Tomas Tobé underkänner även den migrationspolitiska överenskommelse som Alliansen ingick med Miljöpartiet 2011. Vilket förhoppningsvis gör att dörren till framtida samarbeten med MP är stängd för överskådlig tid.

Det är positivt att M så öppet markerar mot Reinfeldterans naivitet, och att partiet nu ser det många av dess väljare har sett i flera år, nämligen att det krävs en migrationspolitik som ligger mer i linje med övriga EU.

Tobé säger att det var ett misstag av den borgerliga regeringen "att inte hantera invandringsfrågan i regeringsställning". Detta är nog så nära de magiska orden "vi har varit naiva" man kan komma. En omläggning av politiken är helt nödvändig.

Alldeles oavsett Moderaternas omsvängning har vi att hantera effekterna av det migrationspolitiska haveriet här och nu.

Dagens mest högljudda larm kommer från socialtjänsten. Den har på många håll befunnit sig i en allvarlig situation under lång tid. Omsättningen av anställda har varit hög, nyutexaminerade och oerfarna har kastats in i svåra utredningar som kräver både kompetens och erfarenhet, och alltfler har upplevt att det arbete de utför inte längre är rättssäkert. Detta var alltså läget redan innan höstens rekordstora asylmottagande.

I dag beskrivs läget som akut, kritiskt och panikartat. Fler och fler kommuner anmäler sig själva för att de inte lever upp till lagens krav. Mer än 8 av 10 kommuner upplever en press på socialtjänsten, och enligt MSB är verksamheten i drygt hälften av kommunerna antingen "allvarligt påverkad" eller "kritiskt påverkad".

Orsaken stavas i första hand "ensamkommande flyktingungdomar". I dag hinner kommunerna varken med att utreda de ensamkommande ordentligt eller klara av den ordinarie verksamheten. Det är lose-lose för alla. Dessutom är det dags att sluta spela charader gällande de ensamkommandes ålder:

Flera av de asylsökande som uppger att de är under 18 år bedöms av socialförvaltningens personal vara betydligt äldre. Men så länge de inte åldersbedömts bor de på hem för vård och boende (hvb) tillsammans med barn i yngre tonåren. 

– Det är problematiskt. Vi talar ju inte om gränsfall, utan om dem som vi tydligt ser är uppåt 30 år. Så det är viktigt att tidigt få till åldersbedömningar.

Socialarbetare är inte mer blinda än någon annan yrkesgrupp. Det är klart att de ser skillnad mellan en 16-åring och en 30-åring. Att inte låtsas om detta, att leka Kejsarens nya kläder på arbetstid, är inte seriöst.

Här måste Sveriges ledning skärpa till sig. Omgående. Det duger inte att göra teatraliska Johanna Jönsson-utspel längre. Det krävs handling och seriositet nu.

Krisen i socialtjänsten är en väldigt konkret effekt som direkt kan härledas till den migrationspolitik som Moderaterna drev fram till valet. Att partiet nu tänker om och går tillbaka till politiken före Reinfeldt är glädjande. Men frågan är hur pass förlåtande väljarna kommer vara efter ett decennium av integrationsfiaskon, rasistanklagelser och den uppblossande kris som råder runt om i landet.

Moderaterna har aktivt skapat detta monster i regeringsställning. Det gör det svårt att hoppa upp i famnen på partiet igen. Åtminstone för mig. 

Läs även:
Fnordspotting

Vem vill ha naiva politiker?

Regeringen kallade i dag till ännu en presskonferens. Åter igen stod Stefan Löfven där och såg bekymrad men bestämd ut.

Ett mönster kan anas. För varje presskonferens blir flosklerna allt färre. Det är som om verkligheten, den vars existens vi andra levt i under lång tid och försökt påminna politikerna om, nu plötsligt sjunker in även hos makthavarna. Det är i så fall välkommet.

Men timman är sent slagen. Temat för dagen var det ökade terrorhotet mot Sverige. Det går emellertid inte att separera helt från migrationsfrågan eftersom IS-terrorister under lång tid både kunnat resa fritt till och från Sverige och även ägna sig åt rekrytering i godan ro. Vi har länge hört om pågående radikalisering ute i landets moskéer.

Göteborg uppges vara den stad i EU som exporterat flest IS-krigare per capita. Om detta stämmer är det ett förfärande underbetyg till den socialdemokratiska hemmaborgen. Men det förvånar egentligen inte. Minns ni Uppdrag gransknings reportage om jihadisterna i Sverige? Göteborgs stads ansvarige för arbetet mot våldsbejakande extremism, Sven-Johan Dahlstrand, förmådde inte ta avstånd från IS utan formulerade sig så här angående de som reser från Sverige för att delta i kriget på IS sida:

Vi har ju haft svenska medborgare som har rest både till det spanska inbördeskriget och finska vinterkriget. Bosnienkriget fanns det ju också folk som reste till. Nu är det konflikten som är i Syrien. Folk har rest av olika anledningar, så det är viktigt att se på frågan brett.

Så talar någon som inte förstår frågans allvar. Månne var Dahlstrand en av de personer som Stefan Löfven avser när han på presskonferensen uttalade de numera obligatoriska orden efter ett politiskt misslyckande: "Sverige har varit naivt".

Ty han kan inte rimligen avse alla som i åratal har varnat för denna utveckling, som har bloggat, skrivit artiklar, krönikor och velat diskutera de risker som terroristsympatisörer på hemmaplan kan få för Sverige men som avfärdats som islamofober och svartmålare.

Löfven förklarade naiviteten med att det "kanske har [...] varit svårt för oss att acceptera att det i vårt öppna samhälle finns människor, svenska medborgare, som sympatiserar med mördarna i ISIL". Det är skrämmande att höra landets statsminister komma med detta medgivande. Makthavare ska förhålla sig till verkligheten och agera utifrån den, inte vägra att acceptera den!

Det räcker inte att säga att man har varit naiv. Det duger inte på ditt jobb och det duger inte på mitt. Ingen chef skulle acceptera en sådan förklaring när du har misskött ditt jobb. En liknande måttstock måste gälla för landets lagstiftare.

Jag vill inte ha politiker som stänger världen ute och sedan ursäktar sig med att de varit naiva. Jag vill ha kloka, förutseende och intelligenta politiker som förmår hålla huvudet kallt. Som använder hjärnan och inte bara hjärtat i sitt beslutsfattande. 

Stefan Löfven bär naturligtvis inte ensam ansvaret för denna situation. Huvuddelen av ansvaret bärs av de två alliansregeringar som under åtta år förde en oansvarig migrationspolitik och blundade för den islamistiska radikaliseringen ute i landet. Politiken har varit på tok för fokuserad på Stockholms innerstad under alltför lång tid. Det är dags att se att det finns en verklighet utanför tullarna också, och att det händer väldigt obehagliga och illavarslande saker i många segregerade förorter.

Nu kommer regeringen försöka få igenom utökad massövervakning genom så kallad hemlig dataavläsning av vad Löfven kallar "ny teknik" (dit hör tydligen Skype om man får tro statsministern). Fler åtgärder är att vänta nu när Sverige går in i ett skyddsläge. Dammluckorna står på vid gavel och i stort sett vilka förslag om utökad övervakning kan klubbas utan protester.

Alliansen lär inte lägga några fingrar emellan och Sverigedemokraterna kommer slicka sig om munnen när landets säkerhetsapparat får större befogenheter att övervaka alla och envar.

Samtidigt får polisen inte ens göra ID-kontroller baserade på människors utseende. Även där kanske politikerna i framtiden hävdar att de varit naiva. Det ligger ju i tiden.

Tidigare bloggat:
Den naiva politikens offer
Naivitet som religion

Läs även:
HAX, Ivar Arpi

I samma båt

Det vore lätt att tänka att den dramatiska utvecklingen i vårt land just nu skulle avspegla sig i vilket parti folk sympatiserar med när opinionsinstituten ringer och frågar. Svensk väljaropinion, som väger samman resultaten från de största mätningarna, visar dock på stiltje.  Det händer kort sagt ingenting just nu.

Jag tror att vi ska tolka detta som att väljarna just nu upplever att de inte har någonstans att vända sig. Det hade varit enkelt om den sittande regeringen varit ensamt ansvarig för den kris Sverige nu står inför. Men så är det ju inte. Alliansen bidrog i allra högsta grad till detta kaos under Fredrik Reinfeldts tid som statsminister. Grunden lades månne långt före Reinfeldt, men det var under hans statsministertid som det började spåra ur på allvar.

Reinfeldt hävdar i en intervju i Dagens Industri att hans "öppna era hjärtan"-tal var en förvarning om den "prövning" som väntade. Den förre statsministern säger också något som illustrerar att inte heller han verkar ha förstått att det är Sveriges migrationspolitik kombinerat med en fallen yttre gräns i EU, inte kriget i Syrien, som skapat det rekordstora asyltrycket:

Vi hade fått entydig information från Migrationsverkets asylprognos att på grund av det politiska läget i världen så väntades ett kraftigt ökat antal människor söka sig till Sverige. Jag har då i en ledarroll som uppgift att berätta för folket vad jag vet. Jag ville berätta att nu kommer en prövning, men vi har sett prövningar förut. Titta på den svenska historien. Folkvandringar har varje gång utvecklat Sverige som samhälle, när grekerna kom, jugoslaverna, folk från Iran och Irak - Sverige växer och anpassar sig varje gång.

Reinfeldt visar dels att han förstod att det skulle uppstå problem men att han aktivt tog beslutet att inte agera preventivt. Det är dåligt ledarskap. Dels att han uppenbarligen är dåligt informerad om hur det ser ut i de svenska utanförskapsområdena i landets storstäder, där det nu främst bor utrikes födda som beviljats asyl i Sverige. Arbetslösheten är mycket högre, kommunen och stadsdelarna går dåligt ekonomiskt och kriminaliteten växer. Antingen tycker Reinfeldt att detta är något vi får leva med just för att folkvandringar "utvecklar Sverige", eller så är han helt enkelt oinformerad och ointresserad. All information når inte alltid dem som sitter i sina elfenbenstorn.

Jag tror att det är alltfler som ifrågasätter Reinfeldts politiska och strategiska geni. Han kommer sannolikt att ses i ett helt annat ljus om tio år. Glorian inom partiet har redan hamnat på sned. Tids nog kommer konsekvenserna av en naiv dåres migrationsuppgörelse med riksdagens tokigaste parti - Miljöpartiet - blir uppenbara även för landets bättre bemedlade.

Så vart ska en stackars väljare vända sig? Det enda som förvånar mig lite med de senaste opinionsmätningarna är att inte soffliggarpartiet har blivit största parti än.

M tar farväl av Reinfeldt

Helgens moderatstämma har bjudit på omprövningar och oväntat mycket självreflektion. Gamla sanningar har omprövats och nödvändiga steg tagits i rätt riktning. Moderaterna har nu definitivt kastat av sig arvet från Fredrik Reinfeldt och blivit "sig självt" igen.

Flera bra beslut fattades. Även om frågan om LAS har blivit onödigt upphaussad som ett slags universallösning för problemen på arbetsmarknaden, är det de facto rätt och riktigt att se över lagstiftningen. I motsats till vad man kunde tro från Moderata ungdomsförbundets jublande selfies fattades inget beslut om att genast riva upp LAS eller avskaffa turordningsreglerna. Däremot ska partiet titta på saken.

Migrationsfrågan var förstås het. Partiet ser nu effekterna av den öppna era hjärtan-politik som dess förre partiledare drev tillsammans med övriga Alliansen och Miljöpartiet. Moderata kommunalpolitiker äntrade talarstolen en efter en och kritiserade dagens politik i skarpa ordalag. En moderat från Huddinge konstaterade torrt att "det är lätt att öppna sina hjärtan om man inte behöver ta konsekvenserna av det." En synlig passning till idealisterna i ungdomsförbundet. Kommunpolitikerna tar konsekvenserna varje dag, och läget är som alla känner till desperat, akut och ohållbart ute i alltfler av landets kommuner.

Stämman röstade med förkrossande majoritet (179-28) för temporära uppehållstillstånd som huvudregel (om personen efter tre år har skyddsbehov och/eller har kommit i arbete ska det leda till permanent uppehållstillstånd). Argumenten både för och emot TUT och PUT har varit ganska missvisande. Moderaterna behandlar nämligen denna fråga som en integrationspolitisk åtgärd, vilket är tokigt. TUT eller PUT har i sig inget med integration att göra.

Däremot sänder det en signal till den som invandrar. Om du söker asyl kommer din ansökan att prövas och om du får ja innebär det att du erbjuds ett temporärt skydd i Sverige. Skulle situationen i hemlandet förbättras är det naturligt att den invandrade återvänder efter att ha fått skydd under en begränsad tid. I många fall kommer skyddsbehovet kvarstå, då är det rimligt att TUT leder till PUT efter en tid.

Argumenten emot har varit lite besynnerliga. Dels att PUT som huvudregel skulle ge bättre integration. Det är minst sagt märkligt att påstå detta i ett land med västvärldens sämsta integration av människor från andra länder (främst utomeuropeiska). Dels att det skulle vara krångligt och kostsamt med TUT eftersom ansökan måste omprövas. Sedan när började öppenhetsvänner bry sig om kostnader? Och betyder det också att vi ska avskaffa rätten att överklaga domstolsbeslut eftersom omprövningar är kostsamma?

Vi verkar ha sett slutet på både kärleksbrev till facket och idealistisk öppenhetsvurm i Moderaterna. Det betyder att eran Reinfeldt definitivt är över. En lättnad kunde anas, ty det gick anmärkningsvärt smärtfritt att skaka av sig den reinfeldtska migrationspolitiken. Många moderater har knutit handen i fickan alltför länge. Sannolikt var stödet för öppenhetspolitiken aldrig särskilt brett i partiet. Däremot var Reinfeldts ställning stark.

Moderaterna har fattat ett klokt beslut som innebär att tre av fyra allianspartier vill ändra migrationspolitik, om än på marginalen.

Det räcker förstås inte. Det löser inte den akuta situationen här och nu och det förklarar inte hur lågutbildade människor från söndertrasade (klan)samhällen ska kunna bli en produktiv del av det svenska samhället. Men det kanske blir något för nästa stämma. Väl där kommer M ha ett annat Sverige att hantera.

Mannen utan principer

Fredrik Reinfeldt har som bekant skrivit bok. Frånsett ett menlöst sommartal har den förre statsministern hållit sig undan mediernas blickfång sedan sin plötsliga avgång på valnatten. Inte velat kommentera politik. Boken verkar tyvärr lika slätstruken som hans sommartal.

På en pressträff inför bokreleasen berättar Reinfeldt om skapandet av Alliansen. Dåvarande folkpartiledaren Lars Leijonborg ska ha sagt att det inte fanns en enda fråga han inte var villig att offra för att få till ett samarbete. "Det är ledarskap!" säger Reinfeldt, berättar Erik Helmerson.

Men är det verkligen det? Är det ledarskap att inte ha några principer över huvud taget? Att inte ha ens en enda hjärtefråga som är så viktig att den faktiskt väger tyngre än maktinnehavet?

Kommentaren, denna korta kommentar, säger väldigt mycket om politikern Reinfeldt. Vinna val kunde han, därav populariteten i det egna partiet. Men han efterlämnade ett moderat parti i ideologisk förvirring. Just därför att det under tio års tid fått lära sig att det inte finns några hjärtefrågor som inte kan offras för makten.

En tråkig person håller ett tråkigt sommarprat

Han var partiledare i 12 år, statsminister i åtta. Man kan gott tänka sig att det finns en hel del att berätta. Om toppmöten med några av världens ledare. Om nattliga manglingar med ministrarna i regeringen. Om tankegångarna bakom några av de mest uppmärksammade och kontroversiella besluten. Förklaringar och motiveringar.

Lyssnaren fick - ingenting. Det var en väldigt snål före detta partiledare och statsminister vi fick höra i går när Fredrik Reinfeldts sommarprat livesändes i Sveriges Radio. Det var kallt, humorlöst (även om han nog försökte) och intetsägande. Lite som personen Reinfeldt, alltså.

Mycket tid ägnades åt hans kommande bok. Reklam, skulle kanske någon kalla det. Men eftersom pratet om själva boken var lika ointressant som sommarpratet i övrigt skulle jag inte vara så säker på att det var bra reklam.

Reinfeldt pratade också om internationell utveckling och fattigdomsbekämpning och försökte sig på att uttala namn på kinesiska städer som Chongqing, Tianjin och Guangzhou. I mina öron lät det lite som när man drar med fingernageln över en griffeltavla. Det hade i och för sig väckt de lyssnare som förmodligen domnade bort under den där timmen.

Reinfeldt sommartalar

Den tidigare statsministern Fredrik Reinfeldt blir en av årets sommarpratare i Sveriges Radio.

Reinfeldt ska tydligen prata på temat "förändring och omställning". Är det månne förändringen att samhällsservicen i glesbygd utarmas till följd av skenande omkostnader för asylmottagningen? Och omställningen i att se sin mark bli ockuperad av andra utan rättsliga påföljder? Det ska bli spännande att höra från den man som vandrat sida vid sida med folket vars förtroende han (inte längre) bär.

Bland övriga sommarpratare återfinns mängder av kulturpersonligheter på vänsterkanten men också LO:s ordförande och artisten Zara Larsson, 17 år, vars kvalifikationer för ett eget sommarprogram är lite oklara. Månne var det när hon trädde en kondom över ena benet som statsradion kände ett unisont "henne ska vi ha!".

Reinfeldt pratar den 13 augusti. Då får vi öppna våra öron.

Hela listan på årets sommarpratare finns här.

Moderaterna ett parti utan riktning

Fredrik Reinfeldts segertal efter den historiska valsegern 2006 innehöll en intressant passage. Det var när han förklarade att partiets kärnväljare valt Moderaterna precis som vanligt, att vissa som inte röstade på M i valet före hade återvänt men att det även fanns en tredje grupp som låg bakom partiets starka resultat.

I det här valet har även de som aldrig tänk tanken att rösta på Moderaterna röstat på oss, och vi vill att alla ska känna sig hemma i våra nya moderater!

Ovanstående utdrag är talande för hur Moderaterna kom att utvecklas under Reinfeldts ledning. För att lyckas attrahera bredast möjliga väljargrupper, och vara lika attraktivt för såväl gammelmoderater som f.d. sosseväljare, skulle partiet komma att bli så brett att det helt tappade riktning. Den som röstade på Moderaterna både 2002 och 2010 röstade i praktiken på en partisymbol. Inte en idé. Inte en politik.

När Reinfeldt på valnatten 2014 såg vartåt det barkade med regeringsmakten, klev han helt enkelt upp på scenen och sade upp sig. Där och då. Strax efteråt lämnade även Anders Borg skutan. De båda, som fyllt Moderaterna med sina personligheter, lämnade ett vilset parti efter sig.

SVT:s dokumentär i två delar om Nya Moderaterna bjöd inte på något uppseendeväckande eller direkt nytt. Mycket material återvanns från den gamla dokumentärserien Ordförande Persson och varvades med nya intervjuer med några av Reinfeldts närmaste medarbetare och ett antal politiska tyckare på vänsterkanten. Och Mona Sahlin, förstås.

Det är intressant att betrakta hur vänstern motvilligt imponerades av Reinfeldt. Att han under sin tid som moderatledare och statsminister vann mycket sympati från vänsterhåll säger både en del om de politiska framgångarna och om själva innehållet i politiken. Reinfeldt var aldrig en typisk högerpolitiker. Han gjorde upp med Miljöpartiet i för Sverige väldigt viktiga frågor. Att låta MP få avgörande inflytande över migrationspolitiken var ett gigantiskt felsteg.

Regeringströtthet drabbar alla regeringar. Det var därför inget särskilt konstigt eller oväntat i Alliansens valförlust. Efter åtta år vid makten, varav de senaste fyra som en stram förvaltare av makten snarare än moder till nya politiska idéer, var det dags att lämna. Detta är det mest sunda tillståndet i en fungerande demokrati.

Problemet för Moderaterna var att det inte fanns någon tanke på "efter Reinfeldt". Därför blev hans sorti på valnatten så chockartad. Den store ledaren lämnade och bakom honom fanns - ingenting. Ingen idé. Ingen ideologisk karta. Inte ens någon svag styrfart i en bestämd riktning.

Detta tillstånd är resultatet av Reinfeldts medvetna ideologiska åderlåtning av Moderaterna. Det blev suspekt att tänka ideologiskt, att vara lite visionär. Reinfeldt varnade för visioner.

Partiet kommer under sin nya ledning få kämpa för att hitta en identitet igen. I dagsläget skjuts nämligen svaret på alla stora frågor på framtiden. Saken ska avgöras i en rad tillsatta arbetsgrupper.

Alliansens största bedrift kommer ur borgerligt perspektiv alltid vara jobbskatteavdraget. Men under samma tid som skatten på arbete sänktes, höjdes miljöskatterna, skatten på alkohol och tobak. FRA-lagen klubbades. Datalagringsdirektivet blev svensk lag (och ser nu ut att bli kvar, trots att EU-domstolen ogiltigförklarat det direktiv som den svenska lagen bygger på). Och det svenska EU-medlemskapet skrevs in i grundlagen.

Jag är glad att Reinfeldt är borta både som statsminister och moderatledare. Tyvärr har vi inte fått någon vettig ersättare på endera post. Det är den trista verkligheten för borgerliga väljare att förhålla sig till just nu.

Se även:
"Nya Moderaterna" del 1, del 2

Läs även:
HAX

Reinfeldt och halmgubben

Fredrik Reinfeldt har varit väldigt tyst sedan han avgick på valnatten. Han har inte lagt sig i de politiska turerna runt regeringskrisen, Sverigedemokraternas valframgång, beslutet att rösta ned regeringens budgetproposition eller eventuella samarbeten över blockgränsen för att lösa dödläget.

Blott två gånger har Reinfeldt låtit sig intervjuas och svarat på frågor om svensk asyl- och migrationspolitik sedan valet. Ena gången var i danska Politiken. Då fällde Reinfeldt uttalanden som lär bli ökända för sin infantilitet och dumhet. Han hävdade att det i Sverige finns "oändligt mycket mark och skog" och att "det finns mer plats än man kan föreställa sig". Ett stort antal asylsökande är därför inget problem, enligt Reinfeldt. Som om diskussionen någonsin handlat om bristen på arealer.

De andra gången var i TV4 i går. Då slog Reinfeldt ånyo ett slag för ett "öppet samhälle" och han betonade betydelsen av att stå upp för det han tror på.

Jag måste stå upp mot dem som hävdar att det här är ett land som stängdes för tre generationer sedan och [att] ingen annan är välkommen hit, och kommer de hit ska de anpassa sig, de ska aldrig räcka upp handen och aldrig säga något som är avvikande. För mig är det ett ohållbart samhälle. 

Reinfeldt målar upp en strid som inte finns. Det finns inget parti i Sveriges riksdag och ingen stor politisk rörelse eller opinion i samhället som vill "stänga" gränserna och inte släppa in någon. Det är ett halmgubbeargument som Reinfeldt använder sig av för att göra en billig politisk poäng. Vilket ger ett ohederligt, oärligt och faktiskt ganska desperat intryck från en tidigare statsminister.

Om vi ska kunna ha en konstruktiv diskussion om de utmaningar som den stora flyktingsinvandringen till Sverige de facto medför, kan vi inte ha en utgångspunkt i en konflikt som över huvud taget inte finns. Vi måste dels börja i verklighetens utmaningar, dels beskriva den konflikt som de facto existerar. Reinfeldt förenklar och bidrar till en onödig polarisering. Han utmålar svensk migrationspolitik, som är om inte världsunik så i alla fall unik i OECD, som den enda vägens politik.

Visst finns det olika ingångar i debatten. Men valet står inte mellan öppna gränser med bidrag till alla och en svensk Berlinmur. Reinfeldt har valt att stå för den miljöpartistiska allt åt alla-politiken. Därmed har han diskvalificerat sig som en konstruktiv part.

Vi bör påminnas om att Reinfeldt inte har sina egna väljare med sig. Svenska folket stödjer nämligen inte en ökad asylinvandring. Däremot finns ett brett stöd för en begränsad flyktinginvandring och större krav på dem som invandrar (alltså det Reinfeldt hånfullt beskriver som att "anpassa sig").

Kristdemokraternas visserligen otillräckliga förslag för att bromsa kostnadsökningen för migrationspolitiken får stöd av 43 procent i en ny mätning (30 procent ger förslagen tummen ner). Hela sex av tio alliansväljare stödjer KD:s förslag, och det är inte osannolikt att vissa gav tummen ned i mätningen för att förslagen inte ansågs gå tillräckligt långt.

Vill då KD stänga gränserna? Nej. Vill 6 av 10 alliansväljare tömma asylboendena och skicka tillbaka människor till krigets Syrien? Nej. Däremot önskas en diskussion om hur politiken kan bli både långsiktigt ansvarsfull och mer realistisk. Om detta bör debatten handla framgent.

Fredrik Reinfeldt är något av en gåta för mig. Jag förstår inte hur han tror sig kunna förena sin märkvärdiga flyktingpolitik med borgerliga kärnvärden. Jag förstår faktiskt inte hur karln tänker. Att beräkna cirkelns kvadratur ter sig som en enklare uppgift.

Tidigare bloggat:
Snällast vinner inte migrationsdebatten
Det fanns ingen plan

Det fanns ingen plan

Fredrik Reinfeldts utläggningar i intervjun i danska Politiken, översatt och återgiven i sin helhet i DN, har sjunkit in.

Många har redan kommenterat den förre statsministerns märkliga utspel om att Sverige har "oändligt mycket mark och skog" och att "det finns mer plats än man kan föreställa sig". Det är en besynnerligt inlägg i en diskussion som aldrig har handlat om arealer eller brist på detsamma, utan om brist på bostäder, en dysfunktionell arbetsförmedling, en överreglerad arbetsmarknad, en språkundervisning som inte fungerar och en icke rättssäker asylprocess som belönar dem som kastar sina id-handlingar och låter personer som giltiga asylskäl vänta i månader eller år på besked.

Intervjun med Reinfeldt är avslöjande. Den visar nämligen att den förre regeringschefen aldrig hade en plan. Det fanns ingen långsiktig planering för hur mottagandet skulle gå till, hur människor skulle bli självförsörjande, hur nya svenskar skulle kunna bli en bidragande del i samhället. Varken kortsiktigt eller långsiktigt.

Reinfeldt ville en sak: ta emot fler asylsökande. Han hade inga svar på de utmaningar som det rekordstora inflödet skapade. Det fanns knappt ens en god vilja i att få mottagandet att fungera hyggligt. Ansvaret för detta sköt regeringen förstrött över på kommunerna. "Fixa det bara!"

Borgerlighetens migrationspolitik ledde därför till panikartade ad hoc-lösningar, och effekterna av denna tanklöshet ser vi nu runt om i landet där kommuner går på knäna, asylsökande fastnar på svindyra asylboenden och utanförskapet bland utlandsfödda ökar. Det är en lose-lose-situation.

För en statsman som Reinfeldt, som under hela sin tid i toppolitiken har predikat ansvar och stegvisa samhällsförändringar i lagom takt, ter sig denna politik väsenskild. Men det gjorde även hans plötsliga avhopp som moderatledare på valnatten (vilket med det knepiga parlamentariska läget i åtanke var förhastat och oansvarigt). Det var inte likt honom, sa vissa moderater förvånat.

Kanske är det så, att vi nu har fått se Reinfeldts verkliga sida. Den ansvarslösa sidan. Han höll skenet uppe länge nog för att vinna två val. Nu vet vi bättre. Detta lär påverka hans eftermäle.