Nu har jag ledsnat på er, mainstreammedier

Jag är en nyhetsslukare. Dagligen plöjs minst ett tiotal medier i ett slags inbyggd rutin. Men det börjar verkligen ta emot att läsa svenska och vissa utländska mainstreammedier nu.

Det talas och skojas mycket om alternativa fakta och fejknyheter om vårt land, både bland vanligt folk och i våra stora medier. Men ett större problem än mediebilden av Sverige i andra länder är våra egna mediers kvalitetsras.

Vi har ett helt genompolitiserat public service dränkt i politisk korrekthet och identitetspolitik. Vi har tidningar som Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Expressen och Aftonbladet som visserligen har olika politiska färger officiellt men där journalistiken är lika vinklad och undermålig.

Extra illa har det blivit sedan Brexit och Donald Trumps valseger. Nu verkar det inte finnas några spärrar kvar längre. Inga anständighetens hinder som håller journalistiken på rätt köl. Det finns förstås enskilda journalister på nyhetsplats och skribenter på ledarsidor som gör ett bra journalistiskt arbete vecka ut och vecka in. Ibland även i public service.

Men dessa drunknar lätt i den stora massa av ogenerat vinklade reportage och nyhetsvärderingar som ensidigt pekar ut Israel som boven i Mellanöstern, tar konstant ställning för Demokraterna i USA, flitigt beskriver högerpopulismen som ett stort hot men aldrig en endaste gång sett på Feministiskt initiativ som vänsterpopulister. För att bara ta några exempel ur högen.

Det blir helt enkelt rätt jobbigt att ta del av nyheter som alltid har en agenda, där journalisten aldrig är påläst eller där personen bakom reportaget inte vill ge en ärlig bild. Detta har varit uppenbart i frågor om migration, integration och kriminalpolitik under lång tid, men nu känns det som att den nyfikna och granskande journalistiken överlag har börjat packa ihop för gott. I stället bereds plats åt tyckandet, från komiker, krönikörer och, ja, folk som tycker saker utan att nödvändigtvis veta något om det.

Inte sällan märks vinkeln i ett reportage direkt i rubriken. När Milo Yiannopolous ska prata på Berkley och våldsamma huliganer förhindrar detta skriver SvD: "Högerextrem redaktör stoppad - Trump hotar strypa anslag". En alternativ rubrik som bättre hade beskrivit vad som hände hade varit "Våldsamma protester på Berkley mot homosexuell judisk journalist".

Medierna får ofta frågor om varför de pixlar ansikten på misstänkta kriminella och döljer gärningsmannens utländska bakgrund, även i filmer släppta av polisen i vilka de söker hjälp från allmänheten. Då brukar de hänvisa till de pressetiska reglerna. Det måste finnas ett allmänintresse att veta nationalitet och se ansiktet på den misstänkte.

Särskilt konsekvent tolkas emellertid inte dessa pressetiska regler, ty samtidigt gör samma medier nedanstående publiceringar. Se och jämför.

Allmänintresset kräver att nazister hängs ut med namn och bild.

Månne misstänkte Aftonbladet att den häktade hade ögon i nacken?

Lotta Rudholms mördare hängdes genast ut med namn och bild.

Ikeamördaren pixlades initialt men namnet dök förstås upp på Flashback.

Mitt sjunkande förtroende för mainstreammedierna handlar självfallet inte bara om inkonsekvens i publiceringar av brottsmisstänkta. Men den är ett ganska träffande exempel på hur de stora medier som anser sig vara lite finare och lite mer professionella hycklar helt öppet. 

Det är inte ett dugg konstigt att fler söker sig till så kallade alternativa medier och att allt färre betalar för en dags- eller kvällstidning. Problemet är att många journalister inte verkar förstå varför.

En bra start för att öka allmänhetens förtroende vore att släppa den von oben-attityd som präglar anställda på DN, SVT och andra anrika institutioner. Men det är nog att hoppas på för mycket. Själv har jag ledsnat.

Public service briljerar

Donald Trump är nu USA:s president. Inga demonstrationer, inget gnäll, inga sårade känslor kommer ändra på det.

Svenska medier var förstås på plats för att följa när Trumps svors in - och intervjua folk. När SVT:s ekonomireporter Peter Rawet försökte sig på det sistnämnda gick det så här. Klippet innehåller så mycket sekundärskam att det är svårt att se på, men gör gärna ett försök.

Nyrasisterna: en studie i självömkan

Vi måste ta kampen mot rasismen, hävdas det från alla möjliga håll. Det låter rimligt. Rasism är något vidrigt och helt främmande för alla anständiga människor. Det är inte hur du ser ut eller varifrån du kommer som är viktigt utan hur du beter dig. Alltid.

Men som så mycket annat har diskussionen om rasism spårat ur i Sverige. Exempel på rasism anses numera vara att färre personer med svart hy än vit arbetar som nyhetsankare, att svarta speglas negativt i Hollywoodfilmer och att inte alla människor känner sig representerade i alla forum genom sin hudfärg. Detta, berättas det, är den så kallade strukturella rasismen i det svenska samhället.

Myten om strukturell rasism sprids ivrigt av antirasistiska aktivister och debattörer och politiker på vänsterkanten. En logisk slutsats blir att det socioekonomiska utanförskapet i invandrartäta förorter inte förklaras med en misslyckad migrations- och integrationspolitik samt för svaga incitament att arbeta utan helt och hållet anses bero på diskriminering och rasism från majoritetssamhället.

Genom att sprida dessa (van)föreställningar odlas en offermyt i landets förorter och bland personer med en viss hudfärg. Vilket i värsta fall kan leda till hat och etniska motsättningar. Genom att lansera begrepp som "vithetsnormen" görs hudfärg till den viktigaste markören för oss som människor. Genom så kallade separatistiska möten, där endast personer med en viss hudfärg bjuds in, skickas signalen att förståelse sitter i hudfärgen. Vi är kort sagt vår hudfärg. Inget mer. Vita är på ett sätt, svarta på ett annat. Och vi kan aldrig förstå varandra. Detta budskap är oerhört destruktivt.

Utbildningsradions program Melanin gör kampen mot rasismen en präktig björntjänst när den med licenspengar utpekar svarta som systematiskt diskriminerade och utstötta ur den svenska samhällsgemenskapen. Bilden är skev, falsk och fruktansvärt överdriven. Men sättet den förmedlas på är effektivt, och risken finns att många köper budskapet. Det är nämligen lockande att tro att ens egna upplevda misslyckanden beror på någon annan.

Programserien är en förfärlig soppa av självömkan, generaliseringar, överdrifter och rena felaktigheter. Men det är också ett slags uppmaning till kamp. Det dras till och med ogenerade paralleller mellan dagens skönhetsideal och historiens slaveri.

Mångfald är ett av vår tids mest frekvent använda ord. Därför blir det oerhört ironiskt när vi i ett av programmen som anses spegla mångfald får se hur svarta medvetet tyr sig till varandra i grupp och utesluter vita. Är det mångfald? Och tänk om vita börjar resonera likadant. Då får vi en uppdelning av samhället efter hudfärg. Identitetspolitiken slår tillbaka med full kraft.

Intresset för hudfärg växer, men det är bara ibland det beskrivs som ett problem. Att främst vita röstade på Donald Trump i det amerikanska presidentvalet utmålades som ett bekymmer medan ingen i svensk media ifrågasatte att svarta röstade på Barack Obama i två val i rad.

Enligt samma logik är det förfärligt med enbart vita på reklamaffischer men något positivt och gemensamhetsskapande med "black fashion", alltså mode av och för svarta.

Detta riskerar att få rakt motsatt effekt än den officiellt önskade. Om svarta tänker, resonerar och beter sig identitetspolitiskt och separatistiskt, kommer också vita börja göra det. Då får vi just det uppdelade samhälle som nyrasisterna inom identitetsvänstern sade sig vilja bekämpa.

Jag hade hoppats att fokus på hudfärg hörde den mörka historien till. Att jag aldrig skulle behöva höra resonemang om "ras" och "vithet" igen. Att vi hade kommit längre än så. Tyvärr är dessa idéer ånyo på frammarsch i och utanför Sverige.

Många som kallar sig "antirasister" bygger just i detta nu upp motsättningar som egentligen inte finns. Detta riskerar att resultera i en kamp mellan etniciteter och hudfärger. Månne var det denna kamp de eftersträvade hela tiden.

När värdegrunden blir en krypgrund

Kampen om problemformuleringsprivilegiet är inte ny utan tvärtom en naturlig del av den demokratiska debatten. Olika krafter kämpar för att just deras perspektiv ska bli mainstream. För att vara hälsosam förutsätter debatten emellertid högt i tak, och här ligger Sverige alltmer risigt till.

Åsiktskorridoren har blivit ett viralt uttryck, och det beskriver väl hur den politiska debatten fungerar i Sverige. Skräckexempel på detta har vi sett under de senaste åren, inte minst i frågan om migration, integration och religiös extremism. Pendeln svänger fort.

Ett nytt modeord har nu fötts: värdegrund. Snart sagt allt ska bedömas utifrån en värdegrund; nu senast var det Grand Hôtel som hänvisade till den när de i efterhand ångrade att Sverigedemokraterna hade fått hyra lokalerna. Sällan får vi veta vad denna så kallade värdegrund består i. Vad den innehåller. Men det börjar klarna.

Den statliga medieutredningen ger en föraning om vad som kan vänta. Här återkommer nämligen värdegrunden i form av skrivningen "alla människors lika värde". Utredaren föreslår att presstödet ersätts av ett mediestöd riktat till alla plattformar.

En mediestödsnämnd ska avgöra vilka som uppfyller kriterierna. Ett sådant är att den som söker stöd ska ha "ett kvalitativt och allsidigt journalistiskt innehåll". Redan här blir det problem. Vad är allsidigt? Vad är kvalitet? Ett annat förslag är att skapa ett fjärde public servicebolag som ska verka i andra redan etablerade kanaler. Ett slags garanti för politisk korrekthet vartän vi vänder oss? Eller bara ett sätt att få ut smalt material? Utredaren hävdar förstås det senare.

Sedan har vi Ann Follin, regeringens utsände för att förvandla svenska museer till ideologiska verktyg för identitetspolitik, postmodernism och antikolonialism och samtidigt mala sönder årtionden av kunskap och professionalism inom svenskt museiväsende.

Därtill forskningsmedel från Vetenskapsrådet som fortsätter att gå inte till ekonomer på Handelshögskolan utan givetvis till Mattias Gardell ("Arga vita män? En studie av våldsbejakande rasism...") och Tobias Hübinette ("Att rasialisera Sverige: Berättelse om en ny svenskhet").

När Anne Ramberg, som på sin privata blogg kallar politiska motståndare för "brunråttor", nomineras till Årets jurist, undrar jag lite försynt vart värdegrunden tog vägen. Men det är kanske bara början. När Alexandra Pascalidou väl har vunnit Stora Journalistpriset har värdegrunden tagit sin slutliga seger över förnuftet.

Värdegrunden handlar inte om att inkludera människor utan om att exkludera från en sorts inre klubb. En klubb som sätter spelreglerna för alla.

Denna värdegrund har blivit en krypgrund. Vem orkar krypa? Och hur länge?

Se även:
Jeanders bilder

Inget ska vara på allvar längre

Klassiska Fråga Lund är tillbaka i SVT. Har statstelevisionen börjat ta sitt public service-uppdrag på allvar igen?

Skämtare där. Självklart inte. Programmet har av allt att döma förvandlats till en modern flamsversion. Så 2010-tal. Det leds visserligen inte av Gina Dirawi (en tredjedel av tablån tyckte kanske även SVT:s programchef var tillräckligt för henne), men väl av Kristian Luuk. Han kan vara ungefär lika tramsig, så slutresultatet blir detsamma.

Jens Liljestrand har skrivit en betraktelse över det moras som är public service numera:

Att göra underhållning av kunskap, visa att det är coolt att faktiskt kunna saker, borde vara ett kärnuppdrag för ett public service som i andra sammanhang sorgligt har övergivit alla folkbildningsambitioner. Och så får vi detta. "Finns det otur?" Man väntar spänt på vad programledaren Kristian Luuk ska fråga härnäst. Finns tomten? Har kungen blått blod? Är månen gjord av ost? Bättre upp: Han frågar, och jag skojar inte nu: "Kan man para en hamster med en giraff?"

Det är som om skaparna bakom Dum & Dummare gjorde ett frågeprogram. Egentligen är det inte ett dugg konstigt att nya Fråga Lund ser ut på det här sättet. Det speglar inte bara vår samtid, där människor inte har förmåga att hålla koncentrationen i längre än trettio sekunder åt gången, utan också det SVT som under de senaste 15 åren har stöpts om till en underhållningscentral med fokus på en tonårig publik.

Detta gäller på alla områden. Under valvakan 2014 hade SVT bjudit in Soran Ismail, komiker, för att kommentera valresultatet. Vad han hade att bidra med? Känslan att han "inte var förvånad". Tack för den analysen. Men kidsen kände förmodligen igen honom i alla fall, och det är ju viktigt att nå nya grupper.

Jag ser framför mig att Bingo-Berra kommer inskumpande i studion under valnatten 2018 för att gratulera segraren, göra high five och fråga vilket djur partiledaren helst skulle vilja vara.

Ja, ni kanske minns att samme Kristian Luuk fick äran att sköta intervjuerna när partiledarna anlände till TV-huset under valnatten 2010. Han påpekade att Lars Ohly, som just hållit ett ilsket tal efter att Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen, såg "väldigt stark och glad" ut.

Om public service alls ska ha något existensberättigande, ska det fokusera på det inga andra kanaler eller medier gör. Det som kan göras med en finansiering tryggad utan sponsor- och reklamintäkter. Bildning. Djupare reportage och analyser. Intellektuella samtal där människor får tala till punkt.

Det gamla Fråga Lund hade kunnat passa utmärkt i en sådan satsning. I stället begår SVT ett slags skändning av originalet och anpassar det till dagens snusk- och tramskultur. Vid sidan om Genikampen, Doobidoo och Så ska det låta.

Inget ska längre vara på allvar.

Public service och rasismen

Utbildningsradion, UR, har fällts av diskrimineringsombudsmannen för en platsannons som känns väldigt typisk i det nya Sverige.

Inför en serie om normkritik (what else?) utifrån ett afrosvenskt perspektiv sökte UR en väldigt specifik producent:

Vi ser gärna att du har erfarenheter av att vara reporter och/eller redaktionellt arbete. Du är också driven, kreativ och har erfarenheter av att rasifieras som afrosvensk/afrikansvensk.

Public service söker alltså anställda utifrån etnisk bakgrund och hudfärg. UR utgår från att begreppet "rasifierad" är en vedertagen sanning och inte en identitetspolitisk uppfinning. I en platsannons.

Det säger väldigt mycket om hur långt ut i identitetspolitikens utmarker som UR har traskat när en sådan här annons kan passera utan att någon reagerar förrän den publicerats. Det ironiska, men samtidigt helt logiska, är ju att normkritiken (som ska vara ett slagträ mot diskriminering) här de facto blir diskriminerande mot människor med "fel" hudfärg och "fel" etnisk bakgrund. Identitetspolitiken är den nya och fullt accepterade rasismen i Sverige.

Det är inget konstigt att söka människor med viss bakgrund eller vissa erfarenheter till ett program. I synnerhet inte om ämnet är väldigt specifikt som i detta fall. Men UR kan gärna få förklara varför det är viktigt att producenten är svart och att denne har "rasifierats" (detta ligger emellertid helt i linje med den mångfaldsplan som SVT:s nya vd Hanna Stjärne har fått igenom).

Ami Malmros, programchef för UR, kommenterar: "Ibland blir det fel, då lär vi oss av det. Det viktigaste är att vi inte slutar försöka."

Det är just detta som är problemet. UR kommer inte sluta försöka. De kommer förmodligen inte vara lika tydliga i fortsättningen, men det är uppenbart att UR, i likhet med vår övriga licensfinansierade public service, vill ha in personer med rätt åsikter.

Detta är personer som står för radikalfeminism, vänsterextremism, identitetspolitik och socialism. Och, som vi har sett, rent polishat.

Demokratiföraktet

"Demokrati är viktigt och bra - så länge man röstar som ja'!" Så skulle man kunna beskriva mångas reaktioner på allt från amerikanska presidentval till svenska riksdagsval och brittiska EU-folkomröstningar. När resultatet går emot saknas det minsann inte metoder för att svartmåla segrarna och alla deras väljare.

2010 var det Sverigedemokraternas intåg i riksdagen som fick svenska medier att i chock konstatera att landet plötsligt blivit genomrasistiskt. Fyra år senare fördubblades SD igen. Chocken blev om möjligt ännu större.

Just nu är det händelser i Storbritannien som får journalistsverige att löpa amok. Ja, hela Sverige-eliten suckar och jämrar sig. Näringslivet lägger pannorna i djupa veck och konvulsionernas vågor går höga på Aftonbladets redaktion, där Brexit har förklarats vara en "seger för högerpopulismen" och för "vita kränkta män".

Public service har gjort sin del genom att närmast uteslutande intervjua anhängare för stanna-sidan i valet. Det får sägas vara lite ovanligt att knappt en enda förespråkare för en vinnande sida i en folkomröstning får komma till tals i svensk TV och radio.

Kulturjournalisten Per Svensson gick steget längre när han i SR:s Godmorgon världen! (mot slutet i inslaget) hävdade att den brittiska folkomröstningen var ett utslag för "demokratiförstörelse" och att det är fel att känna respekt för den majoritet som röstade för utträde. Detta hävdar alltså Svensson om en folkomröstning med ett valdeltagande på 72 procent, det högsta i Storbritannien sedan 1992.

Mycket kan sägas om EU-omröstningen, men att påstå att det inte var ett utslag för demokrati är faktiskt orimligt enligt alla tänkbara parametrar. Per Svensson visar prov på exakt samma demokratiförakt som den EU-elit som under många år har satt Projektet före Europas invånare och nu hyser hämndbegär mot Storbritannien.

I sociala medier, där botten aldrig tycks vara nådd, har åldern på väljarna hamnat i fokus. Det var nämligen främst äldre som röstade för utträde, vilket fick Hynek Pallas att twittra nedlåtande om "äldre vita gubbar med kissfläckar i byxorna".

Föraktet för vanliga väljare är nu ovanligt osminkat och grovt. Demokrati är bara roligt så länge folk röstar rätt. Gissa om denna inställning lockar fler att rösta "fel" i framtiden.

Läs även:
HAX, Alice Teodorescu

Den svenska självgodheten

Den nya polska regeringens medielagar har kritiserats kraftigt på svenska kultursidor och i mainstreammedia. Det hävdas att yttrandefriheten och kulturens frihet är hotad eller rent av avskaffad i Polen.

Det ska sägas att jag inte tycker att regeringar ska lägga filmer eller texter tillrätta, ej heller predika "den rätta läran" vare sig det gäller religion eller politik. Medierna ska stå fria från den politiska makten, regeringar ska inte lägga sig i enskilda kulturarbetares verk.

Men samtidigt: har Sverige verkligen sopat rent framför egen dörr här? Landet som klipper i gamla barnfilmer, som censurerar barnböcker och som har ett ett public service som systematiskt vinklar nyheter i en viss riktning kan inte se sig som ett föredöme. Ja, Sverige fängslar faktiskt till och med konstnärer. 

Den polska regeringen ska ha kritik för sin mediepolitik. Men Sverige har inte mycket att sträcka på sig för heller. Tron att TV-avgiften säkrar ett oberoende public service är bedräglig. Även om medarbetare och chefer på SVT och Sveriges Radio inte tillsätts direkt av regeringen eller riksdagen, rekryteras de från välbekanta kanaler. Och alla tycker ungefär likadant.

För det kan väl inte vara en slump att SVT:s ordförande har hetat Lars Engqvist, tidigare socialdemokratisk socialminister och Allan Larsson, tidigare socialdemokratisk finansminister. Eller att public service aldrig försitter ett tillfälle att ta ställning även i politiskt känsliga frågor och att göra kampanjer av nöjesprogram.

Public service är visserligen oberoende av den politiska makten i Sverige rent tekniskt. Men tänk tanken att det kanske är så att regeringen inte behöver lägga sig i tillsättningen av chefer och medarbetare inom public service. Detta eftersom dessa redan förespråkar den rätta läran.

Gina-TV

Jag ser aldrig på Melodifestivalen. Jag har turen att vara gift med en person som inte heller gör det, så det blir aldrig krig om fjärrkontrollen på lördagskvällarna.

Däremot har jag i efterhand sett det uppmärksammade propagandanumret där Gina Dirawi sjunger på arabiska och Sarah Dawn Finer på hebreiska och där strofen "Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden" i den svenska nationalsången ändrats till "Ja, jag vill leva, jag vill dö på jorden."

Ty nationer och gränser är ju sådant vi ska tänka bort. Det finns bara en värld, ett folk och en... Hrm.

Syftet var enligt de medverkande att markera öppenhet mot omvärlden. Jag förstår inte. Var ska man leva och dö om inte på jorden? Det hade visserligen varit kul om de förvirrat tittarna genom att i stället sjunga "Ja, jag vill leva, jag vill dö i Boden". Men det hade förstås blivit kränkande för alla som inte bor eller vill bo i Boden.

Jag skiter ärligt talat i vad de har för sig i ett överskattat musikprogram i en av televisionens slaskkanaler. Problemet är att de inte låter det vara just ett musikprogram. Att public service numera alltid måste göra statements. Varför kan de inte låta ett musikprogram vara ett musikprogram och en gala vara en gala? Varför måste de göra politik av allting?

Public service har förvandlats till en enda lång stand up-föreställning. Inte att undra på att landets komiker, både de som står på scen och de som sitter i riksdagen, applåderar.

Värdegrunden. Den är fin.

Om att sopa framför egen dörr

Polen har varit i svenska mediers blickfång på sistone. Häromdagen skrev Birgitta Ohlsson en debattartikel i vilken hon gick till fränt angrepp mot den polska regeringen.

Bakgrunden är att Polens nya regering undergräver landets konstitutionsdomstol, styr och ställer i landets public service-bolag, slår till mot nakenhet med mera. DN:s Peter Wolodarskis kritik fokuserar framför allt på regeringens intresse för lojala journalister:

Tänk er följande påhittade scenario. En söndagskväll bjuder SVT:s Camilla Kvartoft in Alice Bah Kuhnke till Agenda. I studion intervjuas kulturministern om ett nytt lagförslag som syftar till att ta ett  kraftigt politiskt grepp om Sveriges Television och Sveriges Radio. På kort tid ska inte bara chefsledet rensas ut. Regeringen ska även bestämma vilka som ska styra public service-bolagen. Organ som fram till nu skött chefstillsättningar rundas – utnämningsmakten ska i stället ligga nära regeringen.

Självklart förtjänar den polska regeringens politiska styrning av statliga medier kritik. Men tonläget från svenskt håll vittnar om ett självrättfärdigande som inte riktigt överensstämmer med verkliga förhållanden.

Det är lite magstarkt att kritisera Polens regering för att undergräva den polska författningsdomstolens auktoritet när Sverige över huvud taget inte har någon sådan domstol.

Wolodarski missar dessutom att en svensk rödgrön regering inte behöver "ta ett kraftigt politiskt grepp" om SVT och SR. Public service är redan så vänster, och chefsrekryteringarna sköts med bravur av SVT:s egen ledning (vilket stjärnrekryteringen av Aftonbladets Jan Helin är det senaste exemplet på, medan Gina Dirawis uppdrag som julvärd och Malena Ernmans som diktläsare på tolvslaget på nyår är exempel på hur SVT även tillsätter politiskt korrekta personer med rätt värdegrund också för mer harmlösa uppdrag).

Att sopa framför egen dörr innan man går till kraftfullt angrepp mot andra är en ganska bra idé när allt kommer omkring.

Mysstämning i Ekotstudion

Lördagsintervjun i P1 är inte riktigt vad den har varit. När Tomas Ramberg skötte den pressades politikerna. Genom att vara väldigt påläst kunde han kontra när politikerna slingrade sig.

Nu är lördagsintervjun som vilken halvljum intervju som helst. Detta bekräftades när finansminister Magdalena Andersson intervjuades av Monica Saarinen. Det rådde rena mysstämningen i studion.

Magdalena Andersson gjorde flera anmärkningsvärda påståenden, som att "självklart vill en finansminister att det så snart som möjligt ska uppstå ett utrymme för att kunna genomföra ofinansierade reformer."

Utspelet gick Saarinen förbi. Saarinen ifrågasatte heller inte Anderssons påstående att de ökade kostnaderna för asylmottagandet var "oväntade" och "bör vara tillfälliga". I frågan som rörde regeringens utopiska jobbmål påpekades aldrig det gigantiska sysselsättningsgapet mellan inrikes och utrikes födda, något som är särskilt relevant nu när andelen utrikes födda i befolkningen ökar så dramatiskt. Magdalena Andersson kom minst sagt väldigt lindrigt undan i frågor där hon borde ha pressats hårt och skoningslöst.

Monica Saarinen kom dessutom med ett direkt felaktigt påstående. Hon upprepade nämligen missförståndet att snittiden för invandrare att komma i arbete i Sverige är sju år. Sanningen är att mediantiden är sju år (uppgiften är dock några år gammal, troligen är siffran värre i dag). Det är en viktig distinktion. Hälften har alltså fått någon sorts anställning (någon timme i veckan räcker för att räknas) efter sju år. För den andra hälften tar det ännu längre tid, och förfärande många kommer aldrig in alls.

Avslutningsvis diskuterades även regeringens kappvändning i frågan om tillfälliga eller permanenta uppehållstillstånd. Här svarade finansministern så här:

Det finns naturligtvis en del studier som tyder på att tillfälliga uppehållstillstånd kan göra att integrationen försämras. Å andra sidan, om man tittar sig ut över Europa så har ju Sverige haft en betydligt generösare inställning till permanenta uppehållstillstånd än många andra länder, och det är kanske inte i alla lägen uppenbart att integrationen har varit så mycket bättre i Sverige än i andra länder.

Detta har varit min instinktiva invändning mot integrationsargumenten för PUT, som Centerpartiet fortsätter envisas med. PUT/TUT är inte integrationsåtgärder. Magdalena Anderssons svar förvånar mig, även om jag vid det här laget borde ha vant mig vid 180-graderssvängar och plötslig insikt från de mest oväntade håll.

Det Magdalena Anderssons svar antyder är rimligen att regeringen hela tiden har vetat att TUT och PUT inte är integrationsåtgärder och att ställningstagandet för PUT har handlat om att visa sig god inför omvärlden. Om att vara Den Humanitära Stormakten, oaktat konsekvenserna.

Givet att verkligheten så skoningslöst tränger sig på har vi förmodligen fler till synes plötsliga insikter från de vanligtvis insiktslösa att vänta. 

Läs även:
Johan Westerholm, Fnordspotting

Public service och verkligheten

Beslutet att införa tillfälliga gränskontroller har varit den stora snackisen i svenska medier sedan beslutet offentliggjordes i onsdags kväll.

För public service var det omgående tydligt vilken linje som skulle drivas: den kritiska. Under torsdagen ifrågasattes polisens arbete. Migrationsverket fick svara på varför de anser att kontrollerna behövs och företrädare för regeringen ställdes mot väggen. En bisarr situation uppstod i Aktuellt när Gustav Fridolin från "Allt åt alla"-partiet försvarade gränskontroller och Johanna Jönsson från borgerlighetens påstått liberala parti var kritisk.

Under torsdagskvällens nyhetssändningar satsade SVT onekligen stort. Genom direktsändningar, intervjuer, debatter och reportrar på plats skulle tittarna förledas att tro att det som nu sker - att svensk polis gör en passkontroll av inresande till Sverige - är något unikt och skrämmande.

Framför allt handlar det ju om värdegrunden. En reporter på plats i Malmö frågade folk på stan om de minns Fredrik Reinfeldts tal och undrade: "Har vi öppna hjärtan nu?". Han fick förstås det svar han önskat och kunde glatt lämna över till studion.

Lars Moberg rapporterade från Lübeck. Där stod han med en syrisk familj där alla utom fadern saknar pass. Moberg verkade upprörd, för nu släpptes inte hela familjen ombord på färjan till Sverige. "Det är väldigt svårt för de här människorna nu." Varför denna familj i stället inte kunde ta sig till Sverige via Öresundsbron framgick aldrig. På annat håll demonstrerade migranter mot den svenska regeringens beslut, även detta fick naturligtvis uppmärksamhet i SVT.

Tillbaka till Aktuelltstudion. Claes Elfsberg vänder sig till polisen med frågan: "Ja, var det så det var meningen? Att människor som kanske har giltiga asylskäl inte ens kan komma till Sverige?" Vad ska en polis, som inte har något med själva beslutet att göra utan åläggs att lyda, svara på den frågan?

Det blir bättre.

Under kvällen sände nämligen SVT direkt från Malmö central. Deltog i direktsändningen gjorde Hamza Ibrahim, ordförande för Ensamkommandes förbund, och Migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson. Ibrahim sparar inte på krutet utan kallar gränskontrollerna för "ett rasistiskt förslag". Danielsson förklarar bakgrunden till varför gränskontroller behövs och upprepade att torsdag natt kan komma att bli den första då asylsökande får sova ute under bar himmel. Ibrahim tog inte till sig av argumentet. Vad är väl verkligheten att förhålla sig till när man i stället kan ha en vision?

Det var ett haveri i public service vi bevittnade i går. Men knappast det första och heller inte det sista. Tittarna får därför göra som de brukar. Svära lite, ruska uppgivet på huvudet. Och byta kanal. 

Alternativa medier växer

Vilka medier vänder du dig till för att tillgodogöra dig de senaste nyheterna? Kvällspressen? Lokaltidningen? Public service?

Om du frågar en genomsnittlig svensk är svaret allihop. Men i allt högre grad konsumerar vi alternativa medier. Detta har Martin Borgs kunnat konstatera genom att undersöka från vilka vi konsumenter delar nyheter. Han tittade på de tio mest delade artiklarna och fann detta: efter Aftonbladet och Expressen hittar vi SVT - och Fria Tider. Följda av Nyheter I dag, Sveriges Radio och Avpixlat.

Det är ingen hemlighet att de traditionella medierna alltid har sett ned på uppstickarna. Bloggosfären har kallats för "en kloak", så det är inte svårt att lista ut vad etablissemanget tycker om de framväxande medierna.

De alternativa medierna har vuxit och blivit betydligt större än vad jag hade kunnat tro (men i ett läge när SD blir Sveriges största parti i Yougovs mätning, säga vad man vill om den, kanske vi inte ska förvånas över någonting). Tillväxten är ett tecken i tiden. Ett tecken på hur allt fler medborgare har förlorat tilltron till de traditionella medierna och söker information i alternativa kanaler. Kommer detta påverka de gamla mediernas bevakning? Det är frågan.

Detta är en fascinerande utveckling. Inte minst för att vi bland de största alternativa medierna nämligen inte hittar någon uttalad vänstersajt. Faktum är att förutom Aftonbladet, som får kallas uttalat vänster, och public service, som vi kan kalla outtalat vänster, saknas det vänstermedier bland de mest delade som Martin Borgs undersökte.

Att mäta delningar är förstås inte detsamma som att mäta läsare/tittare/lyssnare. Men jag tror att det säger något mer. Dels hur aktiva konsumenterna är, dels hur spridningen ser ut. En delad artikel på Facebook eller Twitter kan potentiellt nå tiotusentals andra.

Det är onekligen anmärkningsvärt hur snabbt de alternativa medierna har vuxit, och jag gissar att det är nog för att få mediechefer på de gamla mediehusen att börja bita på naglarna. Inte minst som få av dem ens tjänar några pengar längre.

Feminismens nya gullegris

Vänstermedias nya gullegris, feministfjortisen Zara Larsson, har debuterat som sommarpratare. SVT ger henne förstås full uppmärksamhet direkt, och i Expressen fick hon omdömet "befriande kaxig". Krönikören Karin Sörbring gör misstaget att kalla Zara Larsson "påläst" och person som "lyfter blicken från det egna perspektivet".

Problemet med Larsson är att hon varken är påläst eller förmår lyfta blicken från sitt eget perspektiv. Tvärtom. Ulf Elvfings intervju med 17-åringen belyste detta väldigt väl. Zara Larsson får relevanta frågor om feminism och machokulturer, men har svårt att över huvud taget föra ett koherent resonemang.

Hur yttrar sig machokulturen bland hennes jämnåriga killar? Jo, "det är väldigt tydligt fast inte riktigt tydligt". Hon gör nog bäst i att prata om sin musikkarriär i stället för politik.

Man varken kan eller ska förvänta sig hela världen av en 17-åring. Självklart inte. Men det gagnar heller inte en så ung person att helt okritiskt lyfta fram denne, klappa medhårs och utmåla personen som något mycket mer än vad denne egentligen är.

I sommarpratet berörde Larsson förstås "patriarkatet". Och även manshat.

Jag vill att du som lyssnar ska förstå att jag inte hatar män eller killar som individer. Jag vill att du som lyssnar ska förstå att manshatet är riktat till patriarkatet och machokulturen.

Detta är rumsrent, helt OK. Ja, modigt och viktigt. Föreställ dig detta då:

Jag vill att du som lyssnar ska förstå att jag inte hatar judar eller judar som individer. Jag vill att du som lyssnar ska förstå att judehatet är riktat till sionismen och judekulturen.

Helt OK?

Zara Larsson säger att ser hon machokulturen som män tvingas leva upp till. Hon gör sig därmed inte bara till talesperson för kvinnor utan faktiskt också för män. För hon vet vad det är att vara man, tydligen. Det är en märklig hållning från en person som diskvalificerat Per Gudmundson från en diskussion om diskriminering och rasism för att denne är "white as fuck" (till skillnad från henne då?).

Jag får lite lust att be Zara Larsson (och långt fler än så) åka till Afghanistan eller Pakistan och leva som kvinna, återvända till Sverige efter några år och säga att det är "samma patriarkat här som där". Testa det så kanske du förstår vad ett riktigt patriarkat är. Vad diskriminering är. Vad kvinnohat är. På riktigt.

Sverige är inget patriarkat. Sverige är ett av världens mest jämställda och feminiserade länder. Just därför är det tonläge som Zara Larsson och många andra feminister har helt obefogat. Och ack så tröttsamt.

Om politiska profiler på arbetssökande

Sveriges Radio går på extremistjakt. En aktivist i nazistiska Svenska motståndsrörelsen arbetar som deltidsbrandman, avslöjar P4 Västernorrland. Detta, hävdas det, är ett problem inte minst eftersom det i byn finns många flyktingar.

Misstanken gäller alltså att mannen i fråga skulle undvika att hjälpa en person med utländsk bakgrund. Ett vittne säger att han sett mannen i aktion och att han skötte sig "klanderfritt" vid det tillfället. Chefen bekräftar att mannen sköter sitt jobb.

Notera att det sålunda inte är några konkreta fall som ligger bakom granskningen utan blott misstanken att det skulle kunna ske. Varför misstänker inte SR att en person som är aktiv kommunist eller Afa-aktivist skulle ta med sig sina politiska övertygelser till jobbet? Sådana granskningar kommer vi aldrig få se i public service.

Frågan är vad lösningen på det upplevda problemet är. Att göra politiska profiler på arbetssökande? Ja, kanske det. Då får vi förstås även ifrågasätta om kommunister ska kunna arbeta inom vården. Vad händer exempelvis om en direktör behöver hjälp?

Eller så låter vi folk behålla sina jobb så länge de sköter dem. För att göra nazister arbetslösa kommer säkert ju få dem på bättre tankar...

Ett av dessa WTF moments...

Denna film behöver nog inga kommentarer, även om Expressen gör ett försök.

Reinfeldt sommartalar

Den tidigare statsministern Fredrik Reinfeldt blir en av årets sommarpratare i Sveriges Radio.

Reinfeldt ska tydligen prata på temat "förändring och omställning". Är det månne förändringen att samhällsservicen i glesbygd utarmas till följd av skenande omkostnader för asylmottagningen? Och omställningen i att se sin mark bli ockuperad av andra utan rättsliga påföljder? Det ska bli spännande att höra från den man som vandrat sida vid sida med folket vars förtroende han (inte längre) bär.

Bland övriga sommarpratare återfinns mängder av kulturpersonligheter på vänsterkanten men också LO:s ordförande och artisten Zara Larsson, 17 år, vars kvalifikationer för ett eget sommarprogram är lite oklara. Månne var det när hon trädde en kondom över ena benet som statsradion kände ett unisont "henne ska vi ha!".

Reinfeldt pratar den 13 augusti. Då får vi öppna våra öron.

Hela listan på årets sommarpratare finns här.

Cyklopjournalisterna bor på Södermalm

Att svensk nyhetsbevakning är extremt Stockholmscentrerad är ingen nyhet. Detta är en vanlig kritik som framförts från människor boende på landsbygden, och den är fullt berättigad. Många människor känner inte igen sig i det Sverige som riksmedierna skildrar, och mediernas okunskap om landet utanför Stockholm är stor.

En undersökning från Institutet för mediestudier, som bygger på uppgifter som Svenska Journalistförbundet, visar att de allra flesta av landets journalister bor i de tre storstäderna. Var tredje bor i Stockholm stad, och av dessa bor de flesta på Södermalm. Var hundrade boende på Söder är journalist.

Klyschan är sann, konstaterar SVT. För många av oss har detta aldrig varit en klyscha utan en bitter sanning. Det är så här det ser ut.

Tittar vi på dessa journalisters partisympatier är det ännu tydligare. 41 procent av landets journalister sympatiserar med Miljöpartiet. Bland journalister i public service är stödet hela 52 (SVT) respektive 54 procent (SR). Det är en grotest övervikt för detta lilla extremistparti.

Tillsammans har Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet mellan 70 och 80 procent av journalistkårens sympatier. Även om undersökningen är några år gammal och svarsfrekvensen låg på blott 60 procent, är resultatet talande. Det är inte konstigt att det påverkar den politiska journalistiken. Medan Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna, som har lägst sympatier bland journalisterna, får tåla en hårdare granskning, behandlas Miljöpartiet ofta med silkesvantar.

SR:s dåvarande vd Mats Svegfors kritiserade undersökningen med att alla svarande inte arbetar med politiska reportage. Det är förstås sant, men han missar poängen. Den politiska övertygelsen kan påverka nyhetsvärderingen generellt, både i det stora och det lilla. Detta märks således inte bara i den granskande politiska journalistiken utan också i populära underhållningsprogram (P3 har exempelvis gjort en konst i att håna SD och de borgerliga partierna).

Vi måste kunna lita på att journalisterna inte låter sin egen politiska övertygelse spegla deras journalistiska arbete, hävdas det. Prosit, svarar jag. Det är klart att det påverkar. Det påverkar nyhetsvärderingen, vinklingen av reportage och urval av vem som får komma till tals.

Det är alltså på Södermalm i Stockholm cyklopjournalisterna bor och verkar. I detta reservat, på tryggt avstånd från förorternas bilbränder, landsbygdens nedlagda samhällsservice, höga arbetslöshet och många asylboenden, är det väldigt lätt att förespråka allt åt alla och håna "lantisar" som inte anses tillräckligt politiskt korrekta.

Hur ska vi komma tillrätta med det här då? Tvinga journalister att flytta till glesbygden? Nej, självfallet inte. Men vi ska vara medvetna om att det förhåller sig på det här sättet och uppmärksamma konsekvenserna av det.

Ty det är för det journalistiska arbetet betydligt viktigare vilka politiska sympatier du hyser än vilken hudfärg du har.

Dubbelmoralens radio

Public service upphör aldrig att förvåna. För att vara en tvångsfinansierad institution som ska vara saklig och opartisk, tar den verkligen i för att bevisa motsatsen.

Ungdomskanalen P3 går över gränsen ideligen. Senaste exemplet är när Musikguiden spelade en låt som förutom ett angrepp på alla som "röstar höger", vilket ju är kutym i kanalen, även innehöll de poetiska raderna "Knulla din mamma, Björn Söder, Du kan kalla mig pappa, Hälsning från alla blattar plus de svennar som fattar".

Osmakligt? Ett övertramp att begå ett sexuellt påhopp på någons mamma (i detta fall landets andre vice talman)? Inte då.

Sändningsproducenten Samir Yosufi svarar på kritiken med att "det är det musikaliska som spelar roll", att texten får stå för de som sjunger och att artisterna är relevanta för P3:s målgrupp (unga personer med vänsteråsikter).

De tror att vi är dumma. På riktigt. Ska vi alltså tro att P3 hade spelat en liknande låt om det var Åsa Romsons mamma, Gustav Fridolins pappa eller Jonas Sjöstedts syrra som blev utsatt för ett dylikt påhopp? Jo, tjena. Det skulle aldrig tillåtas.

Sändningsproducenten igen: "Vi tycker att det är viktigt att spegla och ge utrymme till en stor diskussion och stor yttrandefrihet." Ja, det är ju viktigt. Men är inte poängen med yttrandefrihet att olika röster ska få bli hörda? Om man slår sig på bröstet för sin syn på yttrandefrihet och dessutom har i sitt sändningsavtal att vara opartisk och saklig, måste man prestera bättre ursäkter än så här.

Men jag är inte ogin. I stället vill jag ge P3:s Musikguiden chansen till upprättelse genom att komma med några förslag på vad de kan spela i nästa program. Det är ju viktigt att spegla och ge utrymme till en stor diskussion och stor yttrandefrihet, inte sant?

Här är en låt. Och här är en annan. Eftersom det är så högt i tak på P3, räknar jag med att det inte är några som helst problem att spela dessa två låtar. Det är ju trots allt det musikaliska som spelar roll.

Läs även:
Johanna Andersson

En sekt som kallas public service

Public service har alltid varit vänstervridet. Men det har ändå alltsomoftast funnits någon sorts anständighet och relativ professionalism baskom vänsterperspektiven som gjort att även borgerligt sinnade kunnat svälja de vinklingar och problemformuleringar som presenterats i den statliga TV:n och radion. Detta stadium är nu definitivt passerat.

Vinklingar och nyhetsvärderingar ur ett strikt vänsterperspektiv är vardagsmat. Men de senaste veckorna och månaderna har varit ovanligt mörka för public service. Allt fler bör ifrågasätta varför de betalar TV-avgiften, om de nu gör det.

Public service har radat upp fadäser. De har frågat en israelisk ambassadör vilket ansvar judarna har för den växande antisemitismen (och sedan klippt bort frågan ur programmet), hävdat att offren för attacken mot Charlie Hebdo inte var oskyldiga (och kallat det "felsägning"), ägnat sig åt rasregistrering och nu senast i P3-programmet Tankesmedjan även kallat chefredaktören för Göteborgs-Posten, Alice Teodorescu, för "husblatte".

Påhoppet på Teodorescu försvaras med att det skedde i ett "satirprogram". Visst ska man kunna skämta, även grovt, i ett sådant program. Men det har blivit kutym att gömma politiska ställningstaganden och rena påhopp på åsiktsmotståndare bakom etiketten "humor". Inte sällan i den lite mer "hippa" ungdomskanalen P3. Någonstans måste man fråga sig vad som är ett public service-uppdrag och inte.

Sanningen är att uppmaningen till Teodorescu att "sluta vara husblatte" inte alls var en del av en komisk poäng. Dilan Apak sade det när två av programledarna pratade i munnen på varandra och man kan höra (ungefär 19.30 in i programmet) hur hon kommer på sig själv och harklar sig.

Att kalla en högerperson som Alice Teodorescu för "husblatte" ingår i en serie av liknande påhopp på borgerliga med utländsk bakgrund. Hanif Bali har kallats "husneger" av sina politiska motståndare. Tino Sanandaji har fått mycket osmakliga påhopp på Twitter från tidigare SR-anlitade Behrang Kianzad.

Jag tror att det hela är ganska enkelt. Det blir kortslutning i vänsterns identitetspolitiska hjärnkontor när personer som enligt alla makt- och rasanalyser bör vara vänster i själva verket är höger. Dessa personer blir ett villebråd man kan bete sig lite hur som helst mot. Efteråt kommer osedvanligt krystade förklaringar. Som att "husneger" inte skulle vara nedsättande. Att "husblatte" skulle vara satir.

En förklaring till att övertramp kan inträffa gång på gång är att SVT och SR är inskränkta och sektliknande tillhåll. Public service företräds av personer som säger sig stå för allas lika värde och slår sig för bröstet för sin mångfald. Men det handlar i själva verket om olika nyanser av rött och rosa. Högerpersoner äga icke tillträde till några framträdande positioner i den statliga radion och televisionen, och sanning att säga skulle det nog vara svårt att över huvud taget stå ut. Förment neutrala programledare finner för gott att håna och förminska meningsmotståndare - utan att se något fel i det.

När alla tycker likadant i alla frågor finns det ingen som kommer med andra perspektiv. De perspektiv som tillhör ungefär halva befolkningen, som röstar borgerligt, exkluderas. Det sker därmed heller inget ifrågasättande, ingen eftertanke.

Det värsta med nämnda rasistattacker, hån, antisemitiska frågeställningar och relativisering av terrordåd är att ingen på statsradion förefaller ha reagerat på dem förrän efter kritiken har haglat. Det säger förfärande mycket om klimatet på public service i dag.

Läs även:
Fnordspotting, Neo