Dubbelmoralen och det fina hatet

Proffsprovokatören (jo, det är hans eget epitet) Milo Yiannopoulos har fått ett bokkontrakt. Upprördheten är stor, får vi veta i DN, som kallar Yiannopoulos för "näthatare".

Milo Yiannopoulos fick en livstids avstängning från Twitter för att ha betett sig illa mot skådespelerskan Leslie Jones. Han hade näthatat och uttryckt sig rasistiskt mot henne, ansåg Twitter. Jones själv har förstås sitt konto kvar. Detta trots att hon har ett minst sagt uppseendeväckande språkbruk om människor med annan hudfärg än hon själv.

Det är så här det fungerar. Vissa klarar sig alltid, vad de än vräker ur sig. De står för vad som vi lärt känna som det fina hatet. Hatet som anses komma "underifrån" och slå uppåt. Det är därför en svart kvinna, hur förmögen och privilegierad hon än är, kan uttrycka sig hatiskt både mot män och vita utan att det ger några rubriker. I talkshows har hon försvarat sig med att hon bara "ger igen".

Jag föredrar en trevligare ton, såväl på Twitter som i övrigt. Det finns människor som driver mig till vansinne också, men då är det bättre att avstå från att diskutera med dem. Annars lockas både mina och deras sämsta sidor fram, och det blir helt enkelt inget bra av det i slutändan. Bara massor av frustration.

Det som irriterar mig är som alltid dubbelmoralen. Sven Wollter kan sitta i SVT och hylla Stalin i programmet Min sanning. Skandalrubriker i DN och Aftonbladet? Glöm det. Han är visserligen kommunist, men han är ju en folkkär kommunist. En person som råkar ha lite tokiga åsikter.

Lika folkkär är förmodligen Henrik Schyffert. Han har som bekant setts som programledare i svensk TV i många år och betraktas allmänt som en schysst kille. Se nedan hur pass schysst han är, hur han uttrycker sig på Twitter.

SVT gjorde pliktskyldigt en inställsam och förlåtande intervju med Schyffert, och sedan var den saken utagerad. Schyffert själv säger att "om allt fler ropar bajs och kiss så kanske ängsligheten lägger sig" och frågar sig "hur tar man sig ur det här att så fort någon skämtar om något så är det någon annan som blir kränkt"?

Schyffert är emellertid inte konsekvent, ty samtidigt kallar han 90-talsklassikern NileCity "fruktansvärt, med homofobi och sexism hela vägen". Sådant är "fan inte roligt i dag", enligt Schyffert. Men att twittra att man ska "runkbajsa" någons mamma i munnen, det är tydligen att bryta mot ängsligheten i vårt samhälle. Att göra skillnad. Den som inte gillar det är bara lättkränkt.

Det enda vi kan göra är att konstatera att allt snack om anständighet i sociala medier, om antirasism och allas lika värde är en dimridå för att sätta dit meningsmotståndare och samtidigt själv få bete sig hur som helst i det godas namn.

Jag kommer aldrig sjunka till Schyfferts kloaknivå. Men han får förstås vara beredd på att andra svarar med samma språkbruk. Säkerligen kommer det då finns någon tidning för honom att gråta ut i.

God ton.

Sluta hyckla om extremismen

SVT:s Rapport sände i går ett inslag om Kommunistiska partiet. 25 år efter Sovjetunionens fall trivs och frodas fortfarande kommunister i Sverige. De sjunger kampsånger om revolution och att "slipa sin kniv" (inslaget börjar 10 minuter in, se alternativ länk här). Och till skillnad från nazister och fascister får de hållas.

Antalet kommunister i Sverige är få. Men de har en del starka profiler, så kallade "folkkära" personer som Galenskaparnas Claes Eriksson, skådespelaren Sven Wollter (som inte vill ta avstånd från Stalin) och damfotbollens förbundskapten Pia Sundhage (som gärna skulle vilja träna Nordkoreas landslag).

Den dubbelmoral som präglar det omgivande samhällets syn på och behandling av dessa politiska extremister jämfört med diton inom den rasideologiska och fascistiska sfären är anmärkningsvärd. Hyckleriet är upprörande.

I grund och botten verkar det i många fall handla att alltför många har köpt lögnen om kommunismen som en i teorin "fin idé". Låt mig då vara tydlig: det är ingen fin idé ens i teorin. Det var en avskyvärd ideologi redan före Stalins etniska rensningar och paranoida samhällsbygge. Varhelst dessa idéer har praktiserats har de resulterat i diktatur, utrensningar, folkmord, fattigdom och ofattbart mänskligt lidande.

Kollektivisering kommer aldrig kunna befria människor. Och betänk: du kan inte ha en massa borgerliga oppositionspartier i ett kommunistiskt samhälle. Demokrati, yttrande- och mötesfrihet går helt enkelt inte ihop med den kommunistiska idén. Det är knappast en slump att socialistiska experiment varje gång slutar i fattigdom, kaos och tyranni. I dag följer vi ännu ett sådant i Venezuela.

Dessa folkkära kommunister är inte vilka extremister som helst. De är sympatisörer till ett parti som vill hänga människor i lyktstolpar, som vill genomdriva proletariatet diktatur och som vägrar ta avstånd från några av de värsta förbrytelserna i mänsklighetens historia. Det är dags att se dem för vad de är: anhängare till en folkmordsideologi.

Jag vill inte se något yrkesförbud för kommunister - däremot skulle jag önska att det inte daltades med dessa auktoritära idéer, och anhängarna av dem, som i dag. Kommunistiska partiet utgör inget hot mot den svenska demokratin (det gör för övrigt inte något tusental nazister heller), men samhällets oförmåga att tydligt ta avstånd från dem är oanständigt.

Det är även ett hyckleri när svenska riksdagspartier talar sig varma för att hålla extremister ute och samtidigt ger ett historiskt stort inflytande till Vänsterpartiet. Jonas Sjöstedts parti har i dag ett direkt inflytande över statsbudgeten, och tänk: det är allianspartierna som i praktiken har tvingat Stefan Löfven att söka detta stöd. Hela borgerligheten får skämmas.

Länder som sett kommunismen på nära håll, människor som levt i kommunistiska system, likställer ofta kommunismen med nazismen. Inte för att ideologierna är desamma utan för att det rör sig om två auktoritära system inom vilka människovärdet går förlorat.

Det torde vara få som talar så mycket om människovärdet och samtidigt är anhängare av en människofientlig ideologi som just kommunisterna.

Läs även:
Erik Helmerson

Vissa är mer jämlika...

Dubbelmoralens radio

Public service upphör aldrig att förvåna. För att vara en tvångsfinansierad institution som ska vara saklig och opartisk, tar den verkligen i för att bevisa motsatsen.

Ungdomskanalen P3 går över gränsen ideligen. Senaste exemplet är när Musikguiden spelade en låt som förutom ett angrepp på alla som "röstar höger", vilket ju är kutym i kanalen, även innehöll de poetiska raderna "Knulla din mamma, Björn Söder, Du kan kalla mig pappa, Hälsning från alla blattar plus de svennar som fattar".

Osmakligt? Ett övertramp att begå ett sexuellt påhopp på någons mamma (i detta fall landets andre vice talman)? Inte då.

Sändningsproducenten Samir Yosufi svarar på kritiken med att "det är det musikaliska som spelar roll", att texten får stå för de som sjunger och att artisterna är relevanta för P3:s målgrupp (unga personer med vänsteråsikter).

De tror att vi är dumma. På riktigt. Ska vi alltså tro att P3 hade spelat en liknande låt om det var Åsa Romsons mamma, Gustav Fridolins pappa eller Jonas Sjöstedts syrra som blev utsatt för ett dylikt påhopp? Jo, tjena. Det skulle aldrig tillåtas.

Sändningsproducenten igen: "Vi tycker att det är viktigt att spegla och ge utrymme till en stor diskussion och stor yttrandefrihet." Ja, det är ju viktigt. Men är inte poängen med yttrandefrihet att olika röster ska få bli hörda? Om man slår sig på bröstet för sin syn på yttrandefrihet och dessutom har i sitt sändningsavtal att vara opartisk och saklig, måste man prestera bättre ursäkter än så här.

Men jag är inte ogin. I stället vill jag ge P3:s Musikguiden chansen till upprättelse genom att komma med några förslag på vad de kan spela i nästa program. Det är ju viktigt att spegla och ge utrymme till en stor diskussion och stor yttrandefrihet, inte sant?

Här är en låt. Och här är en annan. Eftersom det är så högt i tak på P3, räknar jag med att det inte är några som helst problem att spela dessa två låtar. Det är ju trots allt det musikaliska som spelar roll.

Läs även:
Johanna Andersson

Klädkoden framför allt?

Föreställ dig ditt livs viktigaste dag. Anställningsintervjun till drömjobbet. Presentationen inför enhets- och avdelningscheferna. Första mötet med svärföräldrarna. Och se dig själv i en väldigt udda tröja.

Nej, det är inte helt bekvämt. Men Matt Taylor fruktade icke. Dagen till ära när den historiska landningen på kometen skulle livesändas var han iklädd tröja med ett väldigt speciellt tryck: lättklädda damer med vapen och bondageprylar. Givetvis var skandalen omedelbart ett faktum.

Taylor blev kallad sexist. Han pudlade. Förstås. Taylor grät till och med lite grand när han medgav att han begått "ett stort misstag" och inte avsett att kränka någon.

Klädvalet var minst sagt udda, men jag trodde att feminister och de politiskt korrekta stod upp för allas rätt att klä sig hur de vill. Så är uppenbarligen inte fallet. Det förefaller vara så att den rätten bara gäller kvinnor och religiösa minoriteter.

Vi blev alltså lite bättre informerade om somligas dubbelmoral tack vare Matt Taylor.

Döm mig inte efter min klädsel.

Rik kvinna förstör miljön

Jag kunde egentligen inte bry mig mindre om vilken färg en politiker målar sin båt med. Men när det gäller en så präktig politiker som miljöminister och vice statsminister Åsa Romson, som vill förbjuda och reglera det mesta i vår tillvaro, kan jag göra ett undantag. Fanstyget ska bannemej leva som hon lär.

När Romson av Expressen uppmärksammas på att färgen hon målat sin och sambons stora båt med är skadlig, ja rent av förbjuden, ber hon om ursäkt. Men hon skyller samtidigt på... maken och hans kompis. Det var de som handlade färgen och det vet man ju hur män är.

Romson vet i alla fall, vilket hon tydligt klargjorde i sitt eget talibantal i Almedalen. Då förklarade språkröret att män släpper ut mer koldioxid än kvinnor, äter mer kött, åker mer bil, flyger mer och är "mindre intresserade av att förändra sitt beteende för att skona klimatet".

Romson predikade att klimatförändringarna orsakas av rika män men drabbar fattiga kvinnor och att det är samma mönster överallt, inte bara i Sverige. Det var ord och inga visor om mäns kollektiva skuld.

I det aktuella fallet var det emellertid en rik kvinna som använde en förbjuden produkt på sin fritidsbåt och bidrog till att sprida gifter i Östersjön. Lite genant för en miljöminister. Frågan är om det är samma mönster överallt?

LO:s sandlådekampanj

Att LO är socialdemokratins främsta bundsförvant är inget nytt. Så har det sett ut i evinnerliga tider. Förbundet pumpar in mångmiljonbelopp i Socialdemokraterna och under ett valår är det förstås extra allt som gäller.

Detta sker i val efter val trots att andelen LO-medlemmar som röstar på Socialdemokraterna sjunker. Det är drygt hälften nu, sannolikt ännu färre i framtiden om Moderaterna lyckas med sin avsikt att ragga gamla S-trogna LO-medlemmar. De 25 procent av medlemmarna som röstar på Alliansen kan inte vara helt nöjda med att deras medlemsavgift går direkt in i Mona Sahlins kampanjkassa. När fackföreningsrörelse och politisk makt växer ihop uppstår ett uppenbart demokratiskt problem. Av detta skäl är en förlust för Socialdemokraterna den 19 september viktig (ur andra aspekter spelar den mindre roll). Ju färre LO-medlemmar som röstar på det gamla arbetarepartiet, desto svårare kommer det bli för LO att motivera sitt helhjärtade stöd till SAP i framtida val.

Det är intressant att Socialdemokraterna kan vara så lättkränkta när det kommer till de egna ledarna, minsta ont ord om Mona Sahlin får såväl partiets ledning som SSU att gå i taket. Politik ska handla om sak, inte person! vrålar de i falsett. Men när LO gör en kampanj som går ut på att förlöjliga Alliansens ledargestalter är kampanjen bara "tuff och elak". Ja, rent av "rak". Föreställ dig om Timbro hade gjort en liknande kampanj riktad mot Mona Sahlin, Thomas Bodström och Thomas Östros. Sossarna hade blivit galna.

Jag tycker mig se en syn på motståndaren som gäller hela vänstern, från socialdemokrati och fackföreningsrörelse och ända ut till den extrema sektvänstern. Håna motståndarna, häckla dem, riv ned deras affischer. Bete dig hur du vill, motståndarens ondska motiverar det. Men var själv extremt lättkränkt om någon vågar kritisera dig.

Vi som arbetar för pengar

Visst är det lite märkligt att vi förväntas se ned på de sexsäljare som säger att de arbetar för pengar och inte för sin inre lycka allena - samtidigt som alla vi andra gör just detta...? Varför ska vi särbehandla sexsäljare och kräva att de är uttalat lyckliga varje dag de kliver upp och jobbar samtidigt som vi andra har rätt att klaga på och hata våra 9-17-jobb utan att någon tycker att det är konstigt?

De som är genuint lyckliga av sina arbeten är nog i minoritet. Och även dessa lär sucka högljutt ibland. Spelar månne vår mytbild om den lyckliga tillvaron med lyckliga människor, där dåliga skolbetyg i skolan leder till diskrimineringsdiskussioner och minsta motgång till depressioner, en roll här?

Mångfald och enfald

Nationaldemokraternas tidning Nationell Idag har beviljats presstöd i miljonklassen. Detta har fått många att reagera. Ska skattepengar gå till rasister?

Ja, Presstödsnämnden får inte ta hänsyn till innehållet. DN Kultur rasar, förstås. När DN:s kulturredaktion blir lika upprörd över att vänsterextremister får ekonomiskt stöd för sin verksamhet, ska jag lyssna. I sektvänsterns, det vill säga DN Kulturs, värld är nationalism enfald medan kommunism är mångfald.

Medan många vill att staten ska bestämma vad som är "rätt" och "fel" politiska åsikter, anser jag personligen att presstödet i sig är problematiskt. Alla har rätt till sin åsikt. Alla bör ha rätt att få uttrycka den. Men ingen har rätt att andra ska betala för det. Snacket om mångfald är också ihåligt eftersom kritiken nu dyker upp när en tidning med "fel" åsikter får presstöd. Vem ska definiera vad som är "mångfald"...?

I dag är det lättare än någonsin tidigare att göra sin röst hörd. Du behöver ingen tidning. Du behöver inte förlita dig på redaktörers välvilja. Du kan starta en hemsida eller blogg, twittra och göra din röst hörd gratis. Utan presstöd. Och utan att behöva förlita dig till någons definition av "mångfald".