Lägenheter som privilegium

Den senaste tiden har Rörelsen kritiserats för en rad lägenhetsaffärer. Mest uppmärksamhet fick Kommunals beslut att ge utrikesminister Margot Wallström en lägenhet i centrala Stockholm. Senast i raden av socialdemokrater som fått hyra en lägenhet i attraktivt läge är försvarsminister Peter Hultqvist.

Hultqvist får hyra av Militärhögskolans bostadsstiftelse. Dessa ska normalt förse försvarsmaktens anställda med bostäder.

Även jag begriper förstås att ministrar måste bo någonstans. Det är fullt rimligt att de erbjuds övernattningslägenheter. Men inte av särintressen. Det var därför det var fel att Wallström fick hyra av Kommunal men inte lika upprörande att Hultqvist får hyra av en stiftelse. Medan Wallström granskas för mutbrott kommer någon förundersökning mot försvarsministern ej att inledas.

Ministrars boende borde lösas inom samma bestånd som förser riksdagsledamöter med boende under riksdagsuppdraget. Det vore rimligt.

Stefan Löfven går till angrepp mot granskningen i media. Skälet till att frågan om lägenheter till ministrar och fackfolk är så känslig är förstås att det i dag närmast har blivit ett privilegium att ha en lägenhet i centrala Stockholm. Kötiderna för en hyresrätt är 15-20 år och priserna på bostadsrätter har skenat över rimlighetens gränser vilket beror på begränsad tillgång till lägenheter till följd av den kollapsade hyresmarknaden.

Den bedrövliga bostadssituationen på många håll i landet, i synnerhet i Stockholm och en rad universitetsstäder, är skapad av politiker. När samma politiker som företräder de partier och intressen som ligger bakom denna bostadspolitik själva ser till att få bostäder i Stockholms mest attraktiva lägen, sticker det i ögonen på folk. Med all rätt. Det stinker dubbelmoral. De drabbas inte själva av den politik de för. De behöver inte köa. De behöver inte ens ta miljonlån för att lösa sin boendesituation, även om det vore en lätt match för någon med en ministerlön.

Om politikerna tog itu med bostadsproblematiken genom att bland annat avreglera hyresmarknaden, skulle det inte behöva bli en så stor diskussion när medlemmar av regeringen får hyra en lägenhet i centrala Stockholm. Men det känns som att vi redan har passerat det stadiet nu.

Politiker som skiter i vanligt folk men mer än gärna maximerar sin egen nytta av ämbetet förtjänar faktiskt bara förakt. 

Läs även:
Fnordspotting

Någon förvånad över sosseskandalen?

Socialdemokrater som skor sig på medlemmars eller skattbetalares bekostnad. Vem kunde ana?

Jag bryr mig inte ett dugg om så kallade porrfester. Däremot är det intressant när det avslöjas att fackförbundet Kommunal delat ut innerstadslägenheter till chefer, ledande socialdemokrater och LO-toppar. Till låga hyror, givetvis.

En av dem är utrikesminister Margot Wallström. Hon försvarar sig med att hon blivit "lurad". Det verkar vara ett väldigt förmånligt lurendrejeri som Wallström drabbats av. Andra som drabbats är Kommunals ordförande Annelie Nordström, vice LO-ordförande Tobias Baudin och vd för Socialdemokraternas spelbolag Anders Johansson. Alla blåsta, lurade, förda bakom ljuset. Jodå.

Det rör sig alltså om redan välbetalda personer med stort kontaktnät. Ingen ska inbilla sig att Margot Wallström, som tjänade över 23 miljoner kr under sin tid i Bryssel (och inte betalade svensk skatt) och i dag drar in 127 000 kr i månaden som statsråd skulle ha svårt att hitta en egen bostad i Stockholm.

Den skandal som nu rullas upp runt fackförbundet Kommunal, paradoxalt nog står socialdemokratiska Aftonbladet för grävjobbet, visar på ett moraliskt förfall inom ett av landets stora fackförbund. Men detta handlar inte bara om Kommunal utan om hela arbetarrörelsen, från LO och ända upp till en av landets tyngsta ministrar. Alla uppvisar ett utsökt hyckleri.

Institutet mot mutors generalsekreterare anser att fallet med Wallström bör granskas. Bara blotta misstanken om mutor gör att det borde vara svårt för henne att sitta kvar som statsråd. Oppositionen borde ligga på nu.

Åtminstone hade det fungerat så i andra länder. Men inte i Sverige. Här har vi ju ingen korruption, så det som har inträffat i detta fall handlar givetvis om missförstånd och att någon enstaka person begått ett fel. En person som inte heter Margot Wallström.

Läs även:
HAX

Den där dubbelmoralen

Fackförbundet Kommunal har hyrt ut sin krog för så kallade "porrfester". Därutöver har cheferna åkt på lyxresor. Jag kunde knappast bry mig mindre om vad Kommunal gör med sina medlemmars pengar. Jag är inte medlem. Porr och striptease är dessutom kul och underhållande.

Däremot reagerade jag på hyckleriet i Kommunals kassör Anders Bergströms uttalande om porrstjärnan Puma Swede (lättklädd kvinna) och deltagaren Tony Irving (nakendansande man). Det är tydligen skillnad på naket och naket – kvinnor är alltid offer medan det inte är så noga med män.

Bergström ger uttryck för en syn som är vanlig i Sverige och som bygger på en feministisk maktanalys. Kvinnor inom sexbranschen utmålas som viljelösa offer, männen i samma bransch talas det aldrig om.

Med denna logik är det helt OK med föreställningar som Ladies Night medan en motsvarighet för män skulle utpekas som sexistisk. Sverige är inte bara inskränkt – det är även fullproppat med dubbelmoral i alla tänkbara skrymslen och vrår.

SD - arbetarnas parti

Det är roligt det där med etiketter. Sverigedemokraterna kallas högerextrema, ja av vänsterfolk benämns de rent av som nazistiska. Riktiga är arbetare ju inte höger och absolut inte nazister. Således röstar de inte på SD.

Ändå är SD nu andra största parti bland LO:s medlemmar. De är större än Moderaterna, som under Reinfeldts ledning gjort sådana ansträngningar att attrahera gamla S-väljargrupper.

Detta är svårsmält för LO, sossar och vänsterfolk i gemen som så gärna vill klistra naziststämpeln på SD och kalla partiet för ett högerparti. Men det torde inte vara någon överraskning då Socialdemokraterna under lång tid varit det parti som tappar flest väljare till Sverigedemokraterna. Idén om det förlorade folkhemmet, för snabba förändringar i samhället,

Helt klart är att invandringsfrågan växer i betydelse för alltfler väljare. Interna skandaler i SD har inte påverkat som många trott. Tvärtom växer partiet stadigt - i både medlemsantal och opinionsmätningar. Och Jimmie Åkesson klarade ännu en utfrågning i Sveriges Radio galant.

Att SD är här för att stanna har varit tydligt länge. Frågan är nu om partiet klarar av att bli tredje största parti efter valet 2014. Det kan tvinga övriga partier att börja omvärdera sitt förhållande till Åkessons parti.

Advokat, författare, pratkvarn

Ingen verka tycka att Thomas Bodströms bok är särskilt bra eller välskriven. Men alla vill läsa den. Onekligen har advokaten, före detta justitieministern och tredje rangens deckarförfattaren, lyckats i sitt uppsåt att skapa hype för sin bok.

Nu när Bodström är fri som en fågel och inte behöver svara till någon socialdemokratisk partiordförande för sina utspel, kan han säga vad han egentligen tycker. Och det är uppenbarligen rätt mycket. Han föreslår att Socialdemokraterna tar efter Miljöpartiet vad öppenhet i partiet valprocess beträffar. Han tycker att partiet borde appellera till alla löntagare och således stryka "arbetarepartiet" ur namnet (endast 22 procent av den arbetande befolkningen röstade på partiet 2010, så det finns väl fler skäl till ett namnbyte). S borde klippa de nära banden till LO, föreslår Bodström, och parties riksdagsledamöter borde inte sitta längre än två mandatperioder. Att vara riksdagsledamot ska inte vara något livslångt arbete.

Inget av detta kommer att hända under traditionalisten Juholts ledning. Förslagen möttes närmast med ett hånleende. Men hur många i partiet håller med? Det är svårt att veta eftersom folk inte säger något. Thomas Bodströms alla förslag är bra och rimliga. Men han var själv lika tyst och medgörlig som alla andra under den tid han var höjdare i partiet och faktiskt hade makten att påverka. Väl på insidan tänkte Bodström på sin karriär, inte på partiets bästa. Att han begär något annat av alla andra gör honom inte särskilt trovärdig.

Onekligen tillåter det traditionsbundna partiet inga stora förändringar. Mona Sahlin försökte men stoppades. I linjetalet i december 2010 framgick hur pass stora förändringar hon egentligen hade velat genomföra. Precis som Bodström föreföll Sahlin befriad att få säga de där förbjudna orden om partiets nödvändiga förnyelse. Men hon gjorde det först när makten över partiet glidit ur hennes händer.

Det är som om Partiet är en egen levande organism som socialdemokrater anpassar sig till och inte vågar ifrågasätta. Uppenbarligen var två raka valnederlag inte tillräckligt för att förmå dem att tänka om. S får helt enkelt invänta ett tredje. Då blir det fart, ska ni se...

SAP.

Sluta tyck synd om ungdomar!

Först kom inslaget om McDonald's i fjol där unga berättade om hur de inte fick betalt för arbetade timmar och tvingades stämpla ut när det inte kom några kunder. Sedan kom inslaget om säljhetsen på The Phone House häromveckan. Och nu ännu ett inslag om dålig arbetsmiljö på bland annat McDonald's.

"Tyck synd om ungdomarna"-trenden fortsätter således att växa. Att missförhållanden på företag uppmärksammas är förstås bara bra. Men det de vänstervridna journalisterna bakom reportagen vill skapa är en bredare diskussion om villkoren på den svenska arbetsmarknaden. Ur ett strikt vänsterperspektiv. De vill förmedla att arbetsvillkoren är får dåliga och att ungdomar till följd av bristande anställningstrygghet är en utsatt grupp, fri för arbetsgivare att exploatera och utnyttja.

Det är emellertid just anställningstryggheten på marknaden som gör att ungdomar har så svårt att ta sig in. Det är just denna "trygghet" som agerar mur för alla som saknar tidigare erfarenhet. Det är just därför vi ser alla dessa visstids- och projektanställningar. Den bristfälliga flexibiliteten på arbetsmarknaden gör människor mindre benägna att byta jobb. Folk stannar på sina arbeten av rädsla för att inte hitta något annat. Ökad rörlighet på arbetsmarknaden, vilket innebär att det är lättare att både förlora och att hitta ett jobb, skulle underlätta för alla grupper på sikt.

Ändå har svenska ungdomar förmodligen aldrig haft det så förspänt som nu. De slipper betala terminsavgifter och får tvärtom pengar för att studera på unversitet, vilket internationellt sett är rätt unikt. De flesta får dessutom mycket hjälp hemifrån - det är inte för inte som begreppet curlingföräldrar har fötts. Och ändå ska vi tycka synd om alla unga. Bilden av svenska ungdomar som utsatta är helt enkelt inte sann.

Jag kan inte försvara dåliga chefer på vare sig The Phone House eller McDonald's. Men dåliga arbetsgivare finns det inom alla branscher. Dåliga chefer likaså. Vi känner nog alla igen dem. Jag har arbetat på företag där chefen skällt ut anställda in dennes kollegor, där det har saknats möjlighet att värma sin lunch och där det ofta inte funnits tid till längre lunchraster än en snabbis på fem tio minuter. Det har varit skitjobb, helt enkelt, men de har fyllt en funktion just där och då. Och även en dålig erfarenhet är en erfarenhet att bära med sig i livet. De flesta stannar inte på sådana jobb särskilt länge. De jobbar, tar pengarna och erfarenheten och går vidare i livet.

Visst finns problem för ungdomar i dag. Att få en första bostad är kanske svårare än någonsin. Men kom inte och påstå att dagens ungdomar skulle vara en särskilt utsatt grupp i samhället. Det ligger i sakens natur att en person som är helt nykläckt och helt saknar arbetslivserfarenhet inte kan se fram emot samma förmåner som någon som har arbetat i 25 år. Alla måste vi börja någonstans. Vissa gör det på McDonald's.

En ren skam

Handels ordförande Lars-Anders Häggström går till storms mot att Fredrik Reinfeldt hävdar att ett femte jobbskatteavdrag kan bli aktuellt under 2012. Det rör sig om några hundralappar extra i plånboken per månad, värdefulla kronor för Handels medlemmar. Men eftersom det inte är facket som har förhandlat fram dessa kronor slår ordföranden bakut.

Häggström anser att några extra hundralappar i plånboken varje månad "sliter sönder samhället". Det är ett uttalande som visar på ett stort förakt för vanligt folks situation. Regeringen sänker visserligen främst skatten för att det anses gynna sysselsättningen. Men att sänka skatten är något rent principiellt mycket bra. Att låta människor få behålla mer av de pengar de själva arbetat ihop är alltid rätt, oavsett orsak.

Det är en ren skam att en Handelsordförande kan missunna vanligt folk de pengar de själva arbetat ihop.

Facklogik

Svenska fack anser att sverigedemokrater inte står upp för människor lika värde. Därför beslutar de att utestänga sverigedemokrater från fackligt medlemskap. Det blir fel av flera skäl.

Fackförbunden ska arbeta för sina medlemmars bästa. De ska inte bry sig i vilka politiska sympatier deras medlemmar har. Tyvärr är stora delar av den svenska fackföreningsrörelsen så oerhört genompolitiserad att den i princip har vuxit ihop med socialdemokratin och den politiska vänstern. Dessa band bör klippas. Facken bör stå på egna ben och agera som de intresseföreningar de en gång sade sig vara.

Att strida för människors lika värde genom att behandla människor olika - det krävs nog en fackföreningsman för att förstå logiken i det...

Landet fåntratt

Jag har svårt att förstå detta ständiga tabu kring sex. I USA, porrens hemland, får man inte säga fula ord i TV. Då piper det och helst ska även munnen blurras så att man inte ser vilket elakt ord som uttalas. Men hårdporr går bra. Allt på sin plats, resoneras det nog.

I Sverige är vi rätt frispråkiga. Att säga "kuk" och "fitta" i TV är inget konstigt. Till och med TV-hallåor (är det inte ett rätt poänglöst yrke, förresten?) kan dra till med könsord ibland om de ska beskriva ett ungdomsprogram om sex eller en film. I vårt land är i stället pornografin tabu.

När jag var liten sparv fanns det porrtidningar på den lokala ICA-butiken. De stod längst upp i tidningshyllan, men jag minns att jag föreställde mig hur någon på butiken med generad uppsyn måste ha packat upp de där tidningarna och ställt dem i hyllan. Och hur någon, kanske mindre generad, person på byn måste ha köpt dem tillsammans med mjölken och tandkrämen. Och toarullen. Sedan försvann tidningarna från hyllan. Jag vet inte om det berodde på en förändrad policy hos ICA eller om det var något slags förändrad attityd i samhället som helhet. Att attityden har förändrats står dock klart.

1999 blev det förbjudet att köpa sexuella tjänster i Sverige. Sedan dess har det kommit att betraktas som ett av de värsta brotten en människa kan begå. Justitieminister Beatrice Ask föreslog att misstänkta sexköpare skulle delges misstanke om brott i gredelina kuvert så att omgivningen, allra helst barnen, kunde bidra till ett socialt straff på hemmaplan. Staten skulle således bidra till ett skamstraff. Detta föreslog Ask för sexköp, inte för våldtäkt, ekonomisk brottslighet eller mord. Ett brott som i praktiken ger böter anses ha blivit så socialt stigmatiserande att omgivningens negativa reaktioner på brottet enligt ledande politiker ska verka avskräckande. Ett slags dubbel rättvisa, kanske.

I andra länder kan både män och kvinnor gå på strippklubbar, ta någon öl och ha trevligt. I Sverige kallas det "porrklubb" och anses vara ett tillhåll för folk med dålig människosyn. Till dessa hör uppenbarligen den socialdemokratiske partisekreteraren Ibrahim Baylan, som 1998 gick på klubben Chat Noir. Nu tar han bestämt avstånd från de två socialdemokratiska politiker som togs på bar gärning av polis när de hade trevligt med två sexsäljare. I vanlig ordning står de politiskt korrekta i kö för att ta avstånd. Tänk vad sex kan vara intressant, tänk vad lite sex kan uppröra! Jag förstår verkligen inte upprördheten mot att vuxna människor gör saker tillsammans på frivillig väg.

Kampen mot det orena sexet har gjort Sverige till ett sexfientligt samhälle. Den så kallade utvärderingen av sexköpslagen (beställningsjobbet) banar väg för fortsatt intolerans. Trots att vi gärna pratar vitt och brett om sex är det fortfarande endast sexet på rätt villkor, på rätt sätt och mellan rätt människor som är accepterat. Sverige har fanimej blivit snöpt.

LO:s sandlådekampanj

Att LO är socialdemokratins främsta bundsförvant är inget nytt. Så har det sett ut i evinnerliga tider. Förbundet pumpar in mångmiljonbelopp i Socialdemokraterna och under ett valår är det förstås extra allt som gäller.

Detta sker i val efter val trots att andelen LO-medlemmar som röstar på Socialdemokraterna sjunker. Det är drygt hälften nu, sannolikt ännu färre i framtiden om Moderaterna lyckas med sin avsikt att ragga gamla S-trogna LO-medlemmar. De 25 procent av medlemmarna som röstar på Alliansen kan inte vara helt nöjda med att deras medlemsavgift går direkt in i Mona Sahlins kampanjkassa. När fackföreningsrörelse och politisk makt växer ihop uppstår ett uppenbart demokratiskt problem. Av detta skäl är en förlust för Socialdemokraterna den 19 september viktig (ur andra aspekter spelar den mindre roll). Ju färre LO-medlemmar som röstar på det gamla arbetarepartiet, desto svårare kommer det bli för LO att motivera sitt helhjärtade stöd till SAP i framtida val.

Det är intressant att Socialdemokraterna kan vara så lättkränkta när det kommer till de egna ledarna, minsta ont ord om Mona Sahlin får såväl partiets ledning som SSU att gå i taket. Politik ska handla om sak, inte person! vrålar de i falsett. Men när LO gör en kampanj som går ut på att förlöjliga Alliansens ledargestalter är kampanjen bara "tuff och elak". Ja, rent av "rak". Föreställ dig om Timbro hade gjort en liknande kampanj riktad mot Mona Sahlin, Thomas Bodström och Thomas Östros. Sossarna hade blivit galna.

Jag tycker mig se en syn på motståndaren som gäller hela vänstern, från socialdemokrati och fackföreningsrörelse och ända ut till den extrema sektvänstern. Håna motståndarna, häckla dem, riv ned deras affischer. Bete dig hur du vill, motståndarens ondska motiverar det. Men var själv extremt lättkränkt om någon vågar kritisera dig.

Syndikalisterna är brottslingar

Det är inte direkt första gången fackförbundet Syndikalisterna ägnar sig åt utpressningsmetoder i sin fackliga kamp. Deras beteende utanför Berns är således ingen överraskning. Vad som borde överraska är den borgerliga regeringens flathet gentemot fackets gangstermetoder. Något måste göras för att få slut på alla dessa fackliga extremisters övertramp och trakasserier.

Bakgrunden är en konflikt uppenbarligen konstruerad av Syndikalisterna själva. Nu står de utanför Berns i helg efter helg, under sina rödsvarta fanor, som självutnämnda strejkvakter. Och jävlas.

Så här borde det inte få gå till. Finns det en konflikt ska den lösas vid förhandlingsbordet, inte i form av vilda strejker eller, som i det här fallet, utpressning. Syndikalisterna borde givetvis motas bort av polis.

Puckade facket

I Kommunalarbetaren berättas att ett kommande avtal kan innebära runt två hundra kronor extra i månaden för Kommunals låginkomsttagare. Detta ska jämföras med de runt 1 500 kronor som en låginkomsttagare har fått behålla efter Alliansens jobbskatteavdrag.

Ändå är Kommunal, i likhet med fackföreningsrörelsen som helhet, stenhårt vänster. Jobbskatteavdragets betydelse för medlemmarnas ekonomi ignoreras. Det har nämligen inte tillkommit genom någon facklig kamp och "gills" inte. Det handlar alltså i första hand om ideologi, inte om medlemmarnas bästa.

LO pumpar in mångmiljonbelopp i Socialdemokraternas valkampanj vart fjärde år. Detta trots att bara runt varannan LO-medlem röstar på dem. Jag förstår över huvud taget inte varför fackförbund alls ska behöva vara politiska. De ska verka för sina medlemmars bästa, inte hjälpa till med politisk plakatpolitik. Att läsa Kommunalarbetaren är som att läsa ett socialdemokratiskt partiorgan. Genompolitiserat och polemiskt.

Det finns fördelar med att vara med i facket. Men så länge de är så fruktansvärt politiska och skiter fullständigt i sina medlemmars bästa, kommer jag att stå utanför.

En vanlig dag i EU-staten

Fackföreningar och religiösa samfund vill införa arbetsfria söndagar i hela EU. Just nu pågår påtryckningar för att få kommissionen att lägga fram ett lagförslag.

Förslaget är förstås helt tossigt, galet och uppåt väggarna. Det är alltså ett helt vanligt förslag inom EU.

Jag kan inte låta bli att fundera över om det är så här EU har tänkt sig att bli "världens mest konkurrenskraftiga ekonomi"...?

Ett arbete är ett avtal, dumstrutar

Att en person som bloggade om sitt arbete på McDonald's fick sparken (eller snarare sade upp sig) har väckt vrede inom vänsterkretsar och givits gott om utrymme i svenska dags- och kvällstidningar. Jag förstår över huvud taget inte hur denna incident kan anses vara nyhetsstoff.

Vänsterns tomtar tycker att det är helt i sin ordning att en anställd skriver skit om sin arbetsplats utan att arbetsgivaren ska ha någon rätt att reagera på och agera utifrån detta. De hänvisar till "yttrandefriheten". Nå, nu finns det inget som i lag förbjuder någon att tycka saker om sin arbetsplats. Men allra lämpligast är givetvis att ta upp sina synpunkter med chefen på företaget i stället för att hålla käften och gå hem och blogga om det. Det är ungefär lika intelligent som att skriva en arg insändare om Comhems eller Telias kundtjänst i stället för att höra av sig till företaget direkt och klaga.

Fallet hos McDonald's är ingalunda unikt. Jag känner personligen till ett fall inom kommunal verksamhet där en anställd bloggade om sitt arbete och uttryckte synnerligen nedlåtande kommentarer om sina arbetskamrater och sin chef. Personen i fråga fick sparken. Det är således inte en fråga om privata företags vilja att strypa "yttrandefriheten" för sina anställda, som vänstertomtarna vill få det till. Ingen vettig arbetsgivare kan acceptera att ha anställda som sprider dynga om sin arbetsplats. Ett vanligt lönearbete är ett avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare. Det säger sig självt att om en av parterna börjar motarbeta den andre, exempelvis genom att kritisera företaget/chefen/de anställda utåt, finns all anledning att se över om avtalet ska upphöra.

Dessutom: om man nu är så oerhört missnöjd med sitt arbete, kanske det är lämpligare att söka efter ett nytt arbete och lämna sin plats till någon annan.

En bit i ett större pussel

Det är lite fascinerande att se de starka reaktionerna på LO:s Wanja Lundby-Wedins agerande i AMF-affären. Det är som om många i LO-kollektivet har vaknat upp och insett: "Nämen, hon är ju inte en av oss!" Som om masken ramlat av. Men Socialdemokraterna och LO har inte varit i närheten av vanligt folk på många år.

Vanliga arbetare är arga, samtidigt försöker LO-förbunden och Socialdemokraterna sluta leden. Lundy-Wedin har ju trots allt "gjort så otroligt mycket bra". Kanske är detta en väckarklocka för många traditionella socialdemokrater. Om de inte tidigare har insett att arbetarklassretoriken på första maj bara är lös retorik från en politisk och ekonomisk överhet, borde de börja fundera nu. Det är faktiskt svårt att tänka sig Wanja Lundy-Wedin som första majtalare efter det här. Men även om hon avgår faller detta tillbaka på Mona Sahlin. Hon har det inte lätt just nu, Mona. Ingenting tycks gå hennes väg.

De väl tilltagna AMF-pensionerna är emellertid bara bitar i ett större pussel. Vi såg nyligen att EU-kommissionären Margot Wallström, som är mycket populär i sitt parti, tjänar ungefär 3,5 miljoner kronor per år. När hon slutar får hon ett avgångsvederlag på fem miljoner kronor plus en årlig pension på 1,2 miljoner. Allt är, förstås, våra skattepengar.

Det har gått väldigt snett här någonstans. Jag bryr mig inte om hur privata företag sköter sina affärer. Om banker vill ge sina VD:ar enorma bonusar samtidigt som banken är i kris, är det deras bekymmer. För det är inte särskilt smart om de vill behålla sina kunder. Som kund eller aktieägare kan vi agera med vår egen plånbok genom att byta bank/företag. Men när det gäller statliga företag och statliga tjänster, är det allas våra skattepengar vi pratar om. Då har vi rimligen, precis som aktieägare har i ett företag, anledning att tycka till.

Det är inte rimligt att politiker, som byggt upp ansenliga förmögenheter under sina karriärer, ska få mångmiljonpensioner efter avslutad tjänst. Det är heller inte rimligt att ett politiskt uppdrag ska vara livslångt. En riksdagspolitiker borde inte få sitta längre än två mandatperioder. Generösa pensioner borde tas bort. Ett politiskt uppdrag är ett förtroendeuppdrag och ska betraktas som ett hedersuppdrag. Det är så politikerna talar om det, men i grund och botten går det inte komma ifrån att det samtidigt är ett synnerligen förmånligt arbete som man gärna stannar på år efter år efter år. Dessa människor kan, med sitt upparbetade kontaktnät, skaffa nya jobb efter att deras riksdagsuppdrag är fullbordat. Ge dem ett diplom för förtjänstfullt arbete efter max två mandatperioder och skyffla dem tillbaka till verkligheten. Det skulle demokratin tjäna på.

Fack it

"Vi är tacksamma för de höjda lönerna, men det hade de inte behövt göra. Vi kommer ju hit frivilligt, min chef har ingen pistol som han hotar mig med. Om Kina skulle ha fack som här vore det ett stort problem! Kanske skulle utvecklingen avstanna helt. Om du har mycket konkurrens har du också mycket utveckling."

Gong Fei, 26-åring från Shanghai och förman på varvet ZPMC i Göteborg (ur Göteborgs Fria Tidning).

Sluta strejka!

Busstrejken i Stockholm är över - i alla fall tillfälligt. Den har ställt till en massa besvär för många människor. Bor man i innerstan kan man alltid cykla eller ta tunnelbanan. Men många utanför stan är beroende av bussen för att kunna ta sig till jobbet, man är alltså beroende av bussen för att över huvud taget kunna försörja sig.

I morgonsoffan i Gomorron Sverige satt America Vera-Zavala och beklagade att strejken kom under sommaren, det hade varit bättre om alla bussförare strejkade under kylan i november för att det skulle "ta bättre", ansåg hon. Thomas Idergard ilsknade till och frågade, helt korrekt, vilken rätt bussförarna har att sabotera för oss andra? Vilken rätt har denna grupp människor att se till att vi andra inte kommer till jobbet?

Det är tredje person som drabbas av sådana här idiotiska strejker, precis som i fallet med sjuksköterskorna. Lönelyftet för dem blev minimalt (och dessutom ska sägas att löneutvecklingen för just denna grupp varit bland de mest gynnsamma på arbetsmarknaden) och som tack för kaffet fick tusentals människor uppskjutna operationer - som de redan har betalat för via skattsedeln. Det är solidaritet det.

Thomas Idergard har helt rätt i att kollektiva strejker av detta slag är fruktansvärt töntiga, barnsliga och oansvariga och att de tillhör det förgångna. Om du är missnöjd med ditt jobb, byt arbetsgivare. Om du är missnöjd med ditt yrke, lämna det. Men lägg för tusan inte ned jobbet i protest och få betalt samtidigt som du ser till att en massa oskyldiga människor inte kan ta sig till sina arbeten. Det är ingen solidaritet i det, det är rent och skärt vansinne. Sådant skulle en riktig borgerlig regering se till att ändra på.

Fack it, sa svensken

Fackförbunden tappar medlemmar i rasande takt. Facktoppar utpekar regeringens politik kring a-kassan utpekas som orsaken till medlemsraset. LO som helhet förlorade nästan 130 000 medlemmar under 2007. Det är ett tecken på att svenska folket börjar se bortom fackens makt på arbetsmarknaden. Värdet att stå fri är större än att den s.k. trygghet som facken säger sig erbjuda.

Men TCO:s Sture Nordh pekar även på en annan tendens: tilltron till facket har försvagats bland de unga. Detta kan knappast regeringens politik göras skyldig för. Unga människor i dag brukar ofta sägas vara med individualistiska än sina föräldrar och det är möjligt att det är en del av förklaringen. Det är mycket glädjande att unga männskor anser sig tillräckligt starka och självständiga för att säga nej till facklig underkastelse. Genom att låta människor bära en större del av den fackliga kostnaden själva har regeringen givit människor en ögonöppnare. När andra inte längre betalar för dig visar det sig att det inte är så viktigt att vara med i facket trots allt...

DN och a-kassan

DN (oberoende syndikalistisk) fortsätter att flippa ur på ledarplats. I dag får vi läsa ett långt försvar för obligatorisk arbetslöshetsförsäkring - och argumentationen är makalös.

"Idén med en obligatorisk a-kassa har varit rätt hela tiden. Men den är ännu mer rätt i dag när uppemot en halv miljon svenskar på kort tid lämnat a-kassan."

Att rekordmånga har lämnat a-kassorna för att de inte vill vara med längre är alltså ett argument för att tvinga dem tillbaka?! Maracas och kastanjetter...!

I övrigt kör DN med den argumentation som även regeringen hållit fast vid: det är lika orimligt att arbeta utan arbetslöshetsförsäkring som det är att köra bil utan trafikförsäkring. Det är förstås inte alls orimligt. Människor ska inte tvingas ta försäkringar. Alla bör vara medvetna om riskerna med att inte ha en försäkring, men medan alla kan krocka med bilen finns det grupper i arbetslivet som är så pass privilegierade att de aldrig skulle behöva leva på a-kassa. En stor del av det politiska etablissemanget hoppar bara mellan olika stolar under sina karriärer (vilket också är ett argument för att avskaffa de allt annat än sparsamma inkomstgarantier som ges riksdagsledamöter och statsråd efter ett bestämt antal års tjänst) och behöver inte finna sig arbetslösa om de inte själva vill.

För låginkomsttagare kan kostnaden för försäkringen var skäl nog att avstå. Många är med i en a-kassa av rädsla och gammal vana. Fackens strategi är att skrämma slag i arbetstagarna och erbjuda dem "skydd". Att öka självfinansieringen av a-kassan får fler att tänka till och ifrågasätta nödvändigheten av utgiften. Att så pass många har funnit att den är onödig för dem, tyder på en begynnande tillnyktring hos svenska folket. En tillnyktring som DN:s ledarsida uppenbarligen inte är en del av.

Vänsterns maffiafasoner måste få ett slut

Fackliga stridsåtgärder mot företag som vägrar skriva under kollektivavtal har vi vant oss vid. Vi har också vant oss vid att borgerliga politiker mest står vid sidan om och håller käft eller, ännu värre, stödjer fackets fasoner. Syndalisterna i SAC tar det ett steg längre när de demonstrerar utanför indiern Lilla Karachi i Gamla stan (som har god mat, för övrigt) och bespottar dess besökare. Inte för några uteblivna kollektivavtal utan för att en f.d. anställd och tillika syndikalist säger sig ha fått sin betalning svart (vilket förnekas av företagets revisor) samt drabbats av utebliven lön. Därför kräver SAC att företaget dels betalar 80 000 i skadestånd samt den skatt och de sociala avgifter som enligt dem saknas, dels betalar 1 000 kronor i skadestånd till SAC!

80 000 i utebliven lön i den lågbetalda restaurangbranschen bör motsvara över ett halvårs lön, minst. Jobbade personen kvar trots att den inte fick någon månadslön? Vidare kan man fråga sig vem som blir arg över att få sin lön i svarta pengar. Det betyder mer pengar, inte mindre. Men för masochistiska syndikalister är det förstås något negativt. Sedan undrar jag hur detta över huvud taget angår SAC. Varför ska en krogägare betala skadestånd till dem? De har ingen rätt att agera indrivare åt en f.d. anställd som påstår något. Finns det bevis för utebliven lön, borde personen rimligen kunna anmäla företaget.

En borgerlig regering med ryggrad hade förstås reagerat mot detta spektakel. Den hade tagit avstånd från aktionen, sagt att detta inte får förekomma i framtiden och att man därför ser över lagstiftningen. Det kommer inte att ske. Nu är nämligen moderaterna kompis med facket och vänsterns alla ideologiserade kampförbund. Det i sig är nästran lika upprörande som syndikalisternas sviniga beteende.