Regeringen förbereder kvoteringslag

Feminismen har i Sverige utvecklats till en auktoritär ideologi som bygger på att människor underkastar sig ett visst sätt att leva, prata och bete sig. Ett sätt som givetvis staten har bestämt "i god demokratisk ordning".

Kvotering är ett sådant uttryck. Det har blivit feminismens mest populära åtgärd mot upplevd ojämställdhet. I åratal har vänsterpartister, Fi-aktivisiter och enskilda socialdemokrater vid sidan om kraven på kvoterad föräldraförsäkring propagerat för att det måste tas krafttag mot den ojämna könsfördelningen i börsbolagens styrelser.

Jag tror mig ha ganska gott fog för att hävda att detta inte är en stor fråga för gemene man och kvinna. Den lågbetalda undersköterskan på äldreboendet kunde nog knappast bry sig mindre om huruvida det sitter 30, 45 eller 50,1 procent kvinnor i styrelsen hos börsnoterade bolag. Vad har det med hennes livssituation att göra? Hur blir hennes liv bättre av att politiker fokuserar på en så perifer symbolfråga?

Nu förbereder regeringen en lag om könskvotering i bolagsstyrelser. Efter norsk modell önskar regeringen hota med att upplösa bolag som inte följer könsreglerna. Detta är ett flagrant brott mot allt vad fritt företagande och äganderätt heter. Justitieminister Morgan Johansson var efter kritik snabb med att ta avstånd från denna del av sitt eget förslag, så det återstår att se hur sanktionerna kommer att se ut.

Lagförslaget lär i vilket fall ha små chanser att godkännas i riksdagen. Folkpartiet kan, sin paroll "feminism utan socialism" till trots, säkert tänka sig att stödja en kvoteringslag. Kristdemokraterna, Centerpartiet och Sverigedemokraterna kommer däremot rösta nej.

Återstår Moderaterna, som traditionellt varit ett parti som sagt bestämt nej till kvotering men där man i dagsläget inte kan vara riktigt säker på någonting. Jag tror dock inte att M har ändrat sig i denna fråga (en kommentar från Moderatkvinnorna stärker mig i denna uppfattning). Framför allt vill Anna Kinberg Batra nog gärna leka oppositionsledare genom att fälla ett lagförslag från regeringen.

I en förvirrande tid när kampen mot sexism handlar om att räkna kön och striden mot rasism om att definiera människor utifrån hudfärg och ursprung, förvånar det inte att en regering som kallar sig feministisk förbereder en kvoteringslag.

Även om Alliansen i stort har köpt det radikalfeministiska tankegodset verkade den åtminstone något återhållande på de allra värsta dumheterna. Med en vänsterregering är denna spärr borta. Nu tillåts intersektionalitetsperspektiv, misandri, identitetspolitik och maktanalyser få fritt spelrum.

Kvoteringslagen är sannolikt bara den första av många knäppa lagförslag för de kommande åren. Vi får tacka högre makter att denna regering bara samlade 38 procent av väljarstödet.

Läs även:
Genusdebatten, Toklandet

Public service slirar på sanningen igen

Dagens stora nyhet i public service är att den etniska mångfalden inom företags bolagsstyrelser är för dålig. Både SVT och SR har detta som toppnyhet i dag.

Carina Lundberg Markow, ägaransvarig på Folksam, tycker att företag med bristfällig etnisk blandning inte har "maxat laget":

Tänk om vi skulle resonera såhär när det gäller fotbollsspelare i landslaget, att vi skulle gå på ”svenska” blåögda atletiska män. Då skulle vi ju varken ha Henke eller Zlatan i laget. Det här är lite grann samma sak.

Resultatet, som läsaren ska förstå är väldigt upprörande, är att andelen personer med utländsk bakgrund i de största bolagens styrelser är 23 procent. Det kan jämföras med 21 procent av befolkningen som helhet. Således är personer med utländsk bakgrund snarare något överrepresenterade.

Så här går det när man på förhand bestämmer sig för en vinkling och sedan gör undersökningen för att stödja den.

Månne är tolkningen att överrepresentationen i detta fall i själva verket är så liten att den borde räknas som underrepresentation. Det är denna tvärtomlek som leks på jämställdhetsområdet, då en majoritet män är något som måste åtgärdas medan en majoritet kvinnor är att definiera som jämställdhet.

För den som är nyfiken: Så här ser SVT:s styrelse ut. Den kanske borde bli nästa stora granskning för public service.

Den kinesiska humlan

Att Kina har genomgått en fantastisk utveckling sedan landet öppnades mot världen efter Mao Zedongs död behöver knappast påpekas.

Landet brukar kallas "världens fabrik". Din Ipad, din PC, din spelkonsol, smarttelefon, radio och TV tillverkas i Kina. Många av dina barnleksaker likaså. Numera har Volvo en fabrik där. I Kina finns städer som enbart fokuserar på en sorts tillverkning. Vi har exempelvis toalettstaden, som gör toalettstolar.

I takt med att reallönerna ökat i Kina har viss tillverkning flyttat till fattigare grannländer. Men det stora bekymret har varit bristen på innovationer. Att kopiera andra har kinesiska företag varit duktiga på länge. Men egna uppfinningar, egen innovativ utveckling, har nästan saknats helt.

Detta kan vara på väg att ändras. Kina toppar nu patentligan i världen. Under 2013 stod landet för en tredjedel av alla patentansökningar.

Tecknen har visserligen funnits där. Huawei (华为, Huáwèi uttalas med ske-ljud som i skälva och med fallande ton på slutet) passerade Ericsson i antal patent för några år sedan. Huawei grundades 1987, Ericsson har funnits sedan 1876.

Att bara mäta antal patent räcker inte för att avgöra om ett land är en kunskapsnation eller ej. Men tecken tyder på att Kina kan vara på väg att gå från tillverkningsindustri till kunskapsintensiv industri. Om detta håller i sig är det oerhört positivt. Men också oväntat.

Västliga ekonomer och bedömare har hävdat att Kinas utveckling inte kan upprätthållas utan politiskt reformer. I detta antagande har legat en förhoppning om att den kinesiska ledningen skulle tvingas till reformer för att klara fortsatt tillväxt. Tesen har varit att ett auktoritärt styrt land som inte belönar eller uppmanar till kreativitet och spontanitet, där fritt tänkande tvärtom är farligt, inte kan bli en kunskapsnation. Det finns mycket logik i det antagandet.

Ta det kinesiska skolväsendet, som är väldigt hierarkiskt. Detta har sina förtjänster i upprätthållen studiedisciplin och flit men det gör samtidigt eleven oförberedd på att hitta egna lösningar. Skolan fokuserar, i likhet med andra asiatiska utbildningssystem, på korvstoppning och utantillkunskaper. Inte på problemlösning, egna lösningar och elevens förmåga till självständigt tänkande. Detta blir tydligt när kineser kommer till Sverige och får svårt att anpassa sig till den svenska skolan.

Om Kina trots det auktoritära styret, trots censuren, korporativismen, korruptionen, det politiska rättsväsendet och det hierarkiska utbildningssystemet lyckas bli en kunskapsnation är det mot mångas förväntningar. Det vore definitivt positivt för landet men samtidigt skulle förhoppningen om oundvikliga politiska reformer komma på skam. Igen.

Då skulle det faktiskt visa sig att den kinesiska humlan trots allt flyger. Åtminstone ett tag till. 

För den som ej feminist är, åt helvete det bär!

Jens Spendrup vill inte kalla sig feminist. Det räcker för att orsaka en så kallad Twitterstorm i Sverige. Jonas Sjöstedt och Gustav Fridolin tillhör de upprörda.

Spendrup motsätter sig att staten ska tvinga fram en jämn könsfördelning i bolagsstyrelser. Och han vill inte kalla sig feminist: "Jag är humanist. Det är väl den enda ismen jag kan identifiera mig med", säger Spendrup i Ekots lördagsintervju, säkert ovetande om vilka konsekvenser ett sådant yttrande kan få.

Enligt Aftonbladet gjorde Jens Spendrup en "feministgroda" när han sade sig vara humanist, inte feminist, och dessutom hade mage att hävda att styrelserna tillsätts efter kompetens. Det är i sanning ett väldigt instängt åsiktsklimat vi har fått när något dylikt kan väcka sådan upprördhet att till och med partiledare känner sig nödda att kommentera det hela.

Aftonbladet ställer frågan till sina läsare om det bör införas kvotering i bolagsstyrelser. Två svar erbjuds: "Ja, det är dags nu" och "Nej, det får ta den tid det tar". Bägge svarsalternativen utgår från tesen att det är viktigt med en jämn könsfördelning i företags bolagstyrelser. Någon plats för en alternativ synpunkt finns inte. Det känns ganska symptomatiskt för den smala svenska åsiktskorridoren.

Frågan om könsfördelningen i bolagsstyrelser, denna icke-fråga, har gått och blivit principiellt viktig för landets feminister. Jag tror faktiskt inte att ensamstående mammor som arbetar och sliter i vården, det vill säga den grupp som de feministiska partierna vurmar för, bryr sig ett kviddevitt om huruvida det sitter få eller många kvinnor i bolagstyrelserna.

Den framgångsrike företagaren Jens Spendrup är bara den senaste i raden att få smaka på den feministiska åsiktsgiljotinen. Han är långt ifrån den sista. Bemötandet lär ha lärt honom att vara tyst, eller utpräglat PK, i frågan i fortsättningen.

Att prata feminism och jämställdhet i Sverige är onekligen en vandring på glödande kol för den som inte säger precis vad vissa makthavare och åsiktsproffs vill höra.

Konsumentmakt

En av pastaföretaget Barillas delägare har uttryckt sig ogillande om homosexuella.

Guido Barilla sade i en intervju att företaget står för familjevärderingar och därför inte använder homosexuella i sin reklam. Om de inte gillar detta kan de köpa pasta från någon annan, citeras Barilla.

Detta uttalande har väckt vrede i Sverige (och kanske på annat håll också). Så får man väl inte uttala sig? Jo, det är klart att man får. Men det är också ett tillfälle för oss konsumenter att visa om vi tycker att det är OK eller inte. Många verkar inte tycka det.

Jag kan tycka att frågan om huruvida ett pastaföretags ägare är homofob eller inte är ganska perifer. Och jag skulle inte vilja se något slags inkvotering av minoritetsgrupper i företagens reklam.

Människor underskattar dock ofta sin makt som konsumenter. När företag, eller dess företrädare, beter sig illa på något sätt kan vi faktiskt svara med att ge tusan i deras produkter. Många verkar dock föredra att bli indignerade över bikinitoppar för småflickor i stället för att bara ge tusan i att köpa dem.

Det som inte säljer, försvinner från marknaden. Det gäller såväl bikinitoppar som spagetti.

Kina framtidens innovationsland?

Amerika [har] ur kinesisk synvinkel förblivit obegripligt och främmande. För att bli valda måste amerikanska politiker bjuda över varandra, lovar med korta mellanrum regelbundet väljarna vad de sedan inte kan hålla, måste så sätta sig i skuld och låta andra – främst Kina – ta hand om notan. Detta kallas demokrati. 

Richard Swartz skriver om risken att Kinas mimetiska ekonomi på sikt kommer göra landet till en papperstiger.

Det är förvisso sant att Kina i dag är världens fabrik, inte uppfinnarverkstad. Ändå är det viktigt att notera att fantastiska uppfinningar som krutet, tryckkonsten och det rostfria stålet uppfanns i ett betydligt mer slutet och auktoritärt system än dagens Kina. Det som har hänt i Kina under de senaste 35 åren är att landet sökt springa ikapp västvärlden ekonomiskt så fort som möjligt - och lyckats alla över förväntningar.

Kina befinner sig fortfarande i en catch up-fas, men vi ser nu en utveckling där reallönerna stiger och den breda medelklassen som Swartz inte säger finns växer. Viss tillverkning har därför redan omlokaliserats till närliggande fattigare länder. Nästa fas måste bli en innovationsfas, annars kommer landets utveckling att stagnera.

Ett gott tecken för framtiden är den stora satsning på forskning och utveckling som gjorts i Kina under längre tid, vilket bland annat avspeglas i en avsevärd ökning av antalet kinesiska patent de senaste tio åren. Det är ett tecken på men inget säkert bevis för att framtidens Kina kan bli ett innovationens land.

Jag tror emellertid att det politiska systemet i Kina måste förändras för att detta ska bli verklighet. Redan i dag arbetar många entreprenörer och skapar jobb utanför de statligt kontrollerade bolagen. Men företagare behöver en större förutsägbarhet och slippa vara utlämnade åt lokala partipampars godtycke. I klarspråk betyder detta att det behövs en avpolitisering av rättsväsendet och krafttag mot korruptionen på alla nivåer.

Det nya kinesiska ledarskapet måste ha mod att genomföra de nödvändiga politiska reformerna. De borde tala till dess fortsatta maktanspråk. Utan politiska reformer kommer den ekonomiska utvecklingen att på sikt stagnera. Och utan fortsatt ekonomisk utveckling, kommer det bli svårare att behålla makten.

Internets fiender

Kreditkortsbolagen Visa och Mastercard har beslutat blockera alla betalningar till VPN-tjänster.

Jag använder själv VPN-tjänster, särskilt när jag är i Kina där såväl Facebook som YouTube och Blogger är blockerade. Det Visa och Mastercard gör är att springa den kinesiska regeringens ärenden. Och inte bara den kinesiska. Den amerikanska. Den brittiska. Alla regeringar som vill inskränka friheten på nätet. (Dessutom luktar det upphovsrättsindustri lång väg om detta.)

Piratpartiets Christian Engström säger i ett pressmeddelande att Visas och Mastercards beslut kommer att "göra det svårare att vara anonym på nätet och lättare att övervaka vad alla gör". De två företagen är således "internets fiender".

Ja, i alla fall fiender till det internet vi vill ha. Det internationella nät för information, rekreation, arbete och utveckling där människor inte behöver registrera sig med namn och adress överallt, där det är möjligt att kommentera anonymt, där det är möjligt att söka information utan att myndigheter informeras om det. Utan dessa möjligheter dör själva syftet med internet.

Sedan tidigare har vi sett kreditkortsbolagen men också flertalet storbanker gå samman mot sexhjälpmedels- och skräckfilmsbutiker på nätet. Det är ren och skär moralism. Blockering av VPN-tjänster är emellertid ett steg längre. Det är en kraftig inskränkning i rätten att vara anonym på nätet. Det underlättar för skurkregimer att hålla koll på oppositionella och alla som upplevs som ett hot.

Men det är inte bara Visa och Mastercard som är internets fiender. De flesta av våra politiker är det också. Fredrik Reinfeldt ville i gårdagens SVT-intervju i Almedalen inte säga vare sig bu eller bä om NSA:s övervakning av världens medborgare. Personlig integritet är en icke-fråga för honom och för den svenska riksdagen.

Är det något vi fått bekräftat tack vare Edward Snowdens avslöjanden är det att storföretag och politiker arbetar tätt tillsammans för ett globalt övervakningssamhälle. Frågan är hur vi stoppar dem innan det är för sent.

Jämlikhet i alla lägen

Alliansregeringen har inte velat gå med på kraven om kvotering till börsbolagens styrelser. Men den har köpt vänsterns problemformulering - att det är ett problem att kvinnor är underrepresenterade i bolagsstyrelserna och att det bör åtgärdas politiskt. Det är ett av flera exempel på när borgerligheten inte vågar ta ställning och erbjuda ett eget perspektiv.

De senaste två åren har regeringen fördelat pengar på olika projekt för kvinnligt företagande. Dessa löper på utan att granskas. På så sätt kan sägas att regeringen köpt sig fri från mer högljudd kritik mot jämställdhetspolitiken. Den visar med dessa projekt, som kostar hundratals miljoner, att den gör något. För de flesta är detta tillräckligt. Och vem säger väl nej till kvinnligt företagande?

Programmet Främja kvinnors företagande är enligt Tillväxtverket "till nytta för kvinnor som vill utveckla sina företag och kvinnor som vill starta företag". Men även "de som vill öka sina kunskaper om kvinnligt företagande och dess betydelse för näringsliv och samhälle" har nytta av programmet, skriver myndigheten. Sedärja.

Frågan är bara varför staten ska gå in med projektpengar till något dylikt. Att kvinnor startar företag är förstås lika positivt som att män gör det. Staten anser dock att det är ett problem att andelen kvinnor som startar och driver företag är mindre än andelen män (23-29 procent). Därför anses det motiverat att kasta skattepengar på projekt som detta.

Regeringen hade kunnat underkänna vänsteridén att staten ska gå in och ställa våra liv tillrätta och att 50/50 är ett eftersträvansvärt jämställdhetsmål i alla lägen. Den hade kunnat hävda att ett gott företagsklimat är det bästa sättet att få både kvinnor och män att starta företag och att det är andelen företag, inte könet på den som driver det, som är viktigt.

Men icke. I stället köper Alliansen vänsterns problemformulering rakt av och stämplar halva befolkningen som svag och i behov av hjälp. Kvinnor har all rätt att vara förbannade.

Diskrimineringsindustrin

Det är få länder i vilka människors känner så kränkta och diskriminerade som i Sverige. Till stor del beror det på att vi har lagar som säger till oss att vi diskrimineras och att har rätt att känna oss kränkta.

Sverige har en diskrimineringsombudsman, DO, som driver fall av diskriminering rättsligt. Ibland går det att fundera över dels hur DO prioriterar, dels konsekvenserna av rättsfallen. Ett exempel är en ung kvinnlig sökande till ett pensionat som valdes bort just på grund av sin ringa ålder. Pensionatet uppgav att de tillämpade en 22-årsgräns då de önskar en person med livserfarenhet. Men det hade de inte skrivit i annonsen (av rädsla för att bli anklagade för åldersdiskriminering?).

DO stämde pensionatet. För att slippa en kostsam rättsprocess valde pensionatet att tillmötesgå kvinnan och betala 50 000 kronor i en förlikning. DO:s vapenskrammel fungerade. Men var det ens ett fall av diskriminering?

En arbetsgivare måste alltid göra avvägningar vid en anställning. Att söka en person med livserfarenhet (vilket väldigt få 20-åringar har) är en sådan som måste vägas mot att få personer som är unga och hungriga och har lätt att lära sig nya saker, exempelvis. Men det har blivit väldigt svårt att öppet kunna söka just den person som helst önskas. Ålder, kön och etnicitet är alla presumtiva varningsklockor som kan intressera DO. Därför ser vi sällan dessa tre parametrar nämnas i annonserna. Arbetsgivare är, av goda skäl, rädda för kostsamma rättsprocesser.

Varför ska då ett företag inte få anställa precis den person det vill? Jag vill dra en parallell till kaféägaren som ville porta småbarn. Av rädsla för att få en stämning tog han ned skylten som informerade om detta. En debatt startade som handlade mer om huruvida vi gillar att ha barnfamiljer runt oss när vi fikar eller ej än om det relevanta: företagares rätt att bestämma över sin egendom, i detta fall ett kafé.

I min värld har en kaféägare lika stor rätt att bestämma vem som får vara gäst som en arbetsgivare har att bestämma vem hon vill anställa. DO har tyvärr blivit en maktfaktor. Vilket faktiskt inte är DO:s fel utan lagstiftarens.

Detta har gjort att fokus hamnat på helt fel saker. Det är ett betydligt större problem att företag i dag slentrianmässigt begär in utdrag ur belastningsregistret och att de intresserar sig för den sökandes privatliv, intressen och antal rundor i motionsspåret.

Låt oss få en diskussion om hur denna utveckling stänger ute vissa grupper från arbetsmarknaden. Men låt för allt i världen ett pensionat bestämma om de vill anställa en ung eller lite äldre person.

Google för yttrandefrihet?

Google arbetar för att försvara yttrandefriheten på internet, skriver företagets ansvarige för samhällspolitiska frågor i Norden David Mothander.

Först ska konstateras att Googles makt redan i dag är enorm. Framtidens internet kommer sannolikt att kontrolleras av ett fåtal multinationella storföretag, Google kommer att vara ett av dem. Vilken inställning som sökmotorjätten har till yttrande- och informationsfriheten har därför avgörande betydelse för vilket internet vi kommer att ha i framtiden. Om det blir stängt eller öppet. Fritt eller kontrollerat.

Det internet vi hade på 90-talet kommer vi aldrig att ha igen. Framtidens internet kommer att vara reglerat. Frågan är bara hur reglerat och vilka friheter som kommer att tas ifrån oss. Här är Googles inställning viktig.

Mothander frågar sig vilka inskränkningar i yttrandefriheten som ska få företräde i framtiden. Finns det månne en global norm vi bör följa? Redan i dag finns vissa globala normer. Sidor med barnpornografi bekämpas över hela världen. Här har politikerna intagit positionen att den som tittar på sådant material på något sätt är medansvarig till övergreppet. Men de censurverktyg som används för att bekämpa barnporr kan även användas för att bekämpa fildelning, vuxenporr och annat som politiker och lobbyister ogillar.

Regimer som är rädda för folkets åsikter censurerar och söker få kontroll över allt som skrivs på internet. Den kinesiska censurapparaten har vuxit till en riktig best och är tämligen effektiv. Google hjälpte den kinesiska staten att censurera internet innan företaget 2010 beslöt att göra allvar av parollen "Don't be evil" och lämna det kinesiska fastlandet. I praktiken hade det ingen verkan på den kinesiska nätcensurpolitiken. Kvar finns nämligen Baidu, som är Kinas största sökmotor och givetvis går i regeringens ledband.

Men Googles ställningstagande kändes ändå viktigt. Det är relevant hur stora multinationella företag med avsevärd makt beter sig. Det är viktigt att inte bara skydda informations- och yttrandefriheten online utan också bevara vår rätt till ett privatliv.

Privatlivets helgd borde ligga högre upp på agendan för Facebook, Google, Microsoft, Apple och andra jättar. Det är deras policies som kommer att sätta gränserna och skapa ramarna för framtidens internet. Inte bara makthavarnas.

Företagens ansvar - och vårt eget

H&M har tidigare fällts för att modellen varit för smal. Nu fälls de av Reklamombudsmannens opinionsnämnd, Ron, för att en modell varit för brun. Annonsen friades dock för sexism, hör och häpna.

Ron hänvisar till det sociala ansvar som H&M inte anses ha tagit i detta fall. Cancerfonden kritiserade för att den visade "ett livsfarligt skönhetsideal". Detta är lite förbryllande. Jag trodde att H&M ville sälja kläder, i detta fall en bikini, inte bestämma vår hudfärg.

Socialt ansvar låter ju bra, men det beror helt och hållet på vad vi lägger för värderingar i begreppet. Enligt Ron ska H&M som klädföretag ta ansvar för att vi inte solar för mycket. Det finns således en hälsoaspekt som ska beaktas när företaget gör reklam för sina produkter. Betyder det att överviktiga modeller också skulle ledande till fällningar i Ron? Att vara överviktig medför som bekant hälsonackdelar. Hur långt kan man dra denna hälsoaspekt i reklambranschen?

Att inbilla sig att en H&M-annons avgör vår beslutsvånda om huruvida vi ska eller inte ska gå till solariet är stolligt. Och även om det mot förmodan vore så, upphör det personliga ansvaret så fort vi tittar på en annons? I vanlig ordning infantiliseras vi konsumenter.

Bli inte förvånad om vi får se varningstexter på liknande annonser i framtiden. Och framför allt: glöm inte att det är farligt att sola för mycket när du besöker en H&M-butik nästa gång.

För brun?

Expert faller

Den benhårda elektronikbranschen med sitt mördande priskrig skördar offer. I juli i fjol ansökte OnOff om konkurs. Jag hävdade då att jag trodde Expert skulle hinna före. I dag var det deras tur. Expert ansöker om konkurs. Hela verksamheten i Sverige läggs ned.

Ännu en spelare har alltså dukat under i det hårda elektronikpriskriget. Kvar återstår nu Siba, ElGiganten och Mediamarkt tillsammans med några mindre kedjor och en rad näthandlare.

Eftersom alla dessa kämpar med att få lönsamhet i sin verksamhet ska vi inte vara förvånade om det under nästa år blir ytterligare en aktör som faller.

Ge igen för gammal ost

Uppdrag gransknings reportage om den ommärkta och ommalda köttfärsen 2007 är programmets mest omtalade någonsin. Det blev en rejäl spinn i media och ICA ställdes till svars för fusket. "Det är fel på rutinerna", upprepades från ansvarigt håll då. Snarare var det väl så att de anställda följde de rutiner som fanns och funnits under lång tid och att ägarna tjänade på det.

Nu har Aftonbladet gjort en likadan undersökning. Först har de avslöjat att ostar och lax märks om. Och nu återkommer köttfärsen i diskussionen. Anonyma anställda vittnar om att kött vars bäst före-datum gått ut mals om och säljs igen som färsk köttfärs.

Det behöver inte betyda att den som äter köttet riskerar att bli sjuk. Men ICA lurar förstås sina kunder när de säljer gammalt som nytt. Att packa om sådant som fortfarande är ätbart är inte fel, det slängs onödigt mycket mat. Men kunden måste informeras och priset sänkas.

Problemet för oss som kunder är att det är nästintill omöjligt att kontrollera hur allt detta sköts bakom kulisserna. Tidigare har vi fått höra om hur kött som inte alls är svenskt märks om och får en svensk flagga på förpackningen. Även detta är att bedra kunden eftersom svenskt kött oftast är dyrare än irländskt eller danskt. Men vi kan inte veta om det vi köper verkligen är det vi tror att vi köper.  

Det jag undrar är om detta endast sker i ICA:s butiker eller om det även pågår hos konkurrenterna. I så fall har vi som kunder ingen chans att påverka genom att handla någon annanstans. Men det är intressant att skandalerna hittills främst har avslöjats hos just ICA.

Dags att sätta punkt för Saabaffären

Saabsåpa har blivit Saabsoppa. Affären som enligt planen skulle ha varit klar i går kärvar och just nu vet faktiskt ingen när den kan avslutas.

Rykten sprids fram och tillbaka. Nyss var kinesiska Youngman ute ur leken, nu uppges de ha lagt ett nytt högre bud på fyra miljarder kronor på Saab Automobile och Saab Parts. Betydligt mer än de 1,5 miljarder som det svensk-kinesisk-japanska elbilskonsortiet NEVS sägs lägga. Det uppges emellertid inte vara intresserat av Saab Parts. Youngman ska ha lagt ett bud på hela rasket.

Jag kan tycka att det är dags att sätta punkt nu, att utse en köpare och gå i hamn. Sälj till Youngman och få denna eländigt långa process ur världen. De har pengarna, de har intresset och de verkar i ett land med framtidsanda. Under Youngmans vingar har Saab en chans att återuppstå som fågel Fenix.

Det är dags för konkursförvaltarna att börja inse att även om de självfallet vill få ut så mycket som möjligt för konkursboet, betyder varje dag av försenad försäljning att värdet på boet minskar och varumärket urholkas.

Saab 9-5 SportCombi kom aldrig i storskalig produktion och ingår inte i köpet av Saab.

Tråkigt då bilen hade blivit en stark konkurrent till Volvo V70.

Best stuff

Det finns en klassisk scen i Tillbaka till framtiden där 50-tals Doc Brown upptäcker att en pryl som gått sönder bär texten "Made in Japan". Inte konstigt att den då gått sönder, tycker han. 80-tals Marty förstår inte alls vad han menar. "All the best stuff is made in Japan". Doc svarar förbluffat: "Incredible...!"

Japan genomgick en fantastisk utveckling efter andra världskriget. Det som tidigare nedsättande kallades för japanska riskokare är i dag några av världens bästa bilar. Toyota har varit världens största biltillverkare, även om de i dag har passerats av VW och ligger bakom GM i totala volymer.

Samma utveckling har länge varit att vänta i Kina. Rädslan för att kinesiska företag med statlig hjälp vill köpa upp utländska företag för att komma över dess teknik har varit befogad. Nu har vi också fått svart på vitt vilka framsteg som kinesiska biltillverkare har gjort. I årets sista Euro NCAP-test, som mäter säkerheten, får flera kinesiska bilar näst högsta betyg.

Än är ett köp av en Geely Emgrand EC7 inte lika fint som ett köp av en Mercedes E 350, BMW 5-serie eller ens en Volvo V60. Men om tio år...? Utländska märken kommer nog alltid att vara förknippade med viss status, men helt klart är att de kinesiska är på väg ikapp på flera områden.

Fredagsgodis

Denna bild sägs föreställa nya Saab 9-3, byggd på konceptbilen Phoenix och designad av Jason Castriota. En så god anledning som någon för att Saab bör leva vidare.

Från avsugningar till porr med Ryanair

Jag är ingen älskare av Ryanair - frånsett det faktum att de oftast kommer fram i tid. Men man måste bara älska VD Michael O'Learys sätt att ge företaget uppmärksamhet.

På en presskonferens i Tyskland pratade O'Leary tidigare om visionen att Ryanair i framtiden skulle erbjuda både billigare och dyrare biljetter. Lägsta standard för några tior, högsta standard med "beds and blowjobs". Den generade kvinnliga tolken vägrade att översätta det sista till tyska. Själv tyckte jag att det lät som helt OK service på långflygningar.

Nu hävdar den gode O'Leary att Ryanair ska börja visa porr på sina flygningar. Genom att ladda ned en app ska resenärerna erbjudas att titta på porr på sina smarttelefoner och läsplattor. Allt mot skälig betalning, får vi anta.

Huruvida detta är ett mer trovärdigt förslag än sängar och avsugningar återstår att se, men det är nog ganska få som skulle vilja titta på porr med främlingar sittande precis bredvid sig. Då kanske man får fundera över att upprätta bås eller kupéer i framtidens flygplan.

Spiken i kistan

Det svåraste hindret för ett kinesiskt övertagande av Saab visade sig som väntat vara GM. Den amerikanska biljätten säger nej till att låta Youngman och Páng Dà köpa Saab. GM vill inte att kinesiska bilföretag får tillgång till deras tekniklicenser. I stället för att tjäna lite pengar på att Saab rullar vidare väljer GM att skydda sin teknik.

Den bästa tänkbara lösningen, ett Saab helägt av kinesiska företag varav ett är landets största bilåterförsäljare, är nu alltså borta. Frågan är vad som återstår. Är beslutet slutgiltigt, vill inte GM att kinesiska företag ska komma över deras teknik, ja , då betyder det rimligen att alla Kinaspår är stängda. Och då är Saab förlorat.

Möjligen skulle detta besked kunna öppna dörren för Victor Muller igen. Det är trots allt Swedish Automobile som sitter på tekniklicenserna. Men Youngman och Páng Dà har redan avvisat det tidigare avtalet om att gå in som 53-procentig delägare i Mullers företag. De ville få full kontroll över Saab eftersom det samtidigt gav dem tillgång till tekniken i dagens Saabmodeller. På detta sätt hade Saab kunnat överleva.

Det är förstås en aning ironiskt att det är just GM som stjälper hela affären som skulle rädda Saab. GM har beskyllts för att ha hindrat Saabs utveckling under sin tid som ägare, exempelvis genom att tvinga på Saab gammal Opelteknik vilket i praktiken gjorde nya Saabmodeller gamla redan vid lansering. Nu försöker det amerikanska bilföretaget skydda sin teknik från att överföras till framtidens stormakt Kina - ett futilt försök att hindra kinesiska bilföretag från att på allvar ta upp kampen med västvärldens biljättar (amerikanska bilmärken är för övrigt långt ifrån världsledande, men det är en annan diskussion).

Det är svårt att se vad Youngman och Páng Dà plötsligt skulle ha för intresse i Saab när GM nu har satt stopp för planen att ta full kontroll över den svenska biltillverkaren. Saab lär inte överleva detta.

Inte så poppis i Trollhättan just nu.

Vårt Kina

Att kinesiska Jílì (吉利) har tagit över Volvo och Youngman (青年) och Páng Dà (庞大) kan vara på väg att köpa Saab är förstås små tecken i tiden. Det är i Kina pengarna finns.

I väst muttras det över att gamla företag försvinner ur amerikansk och europeisk ägo, att kineserna "köper allt". Just denna inställning är faktiskt vad som skulle kunna lägga hinder i vägen för planen att köpa Saab. Amerikanska General Motors, med vars teknik dagens Saabbilar rullar, kan nämligen säga nej. Samtidigt är västvärlden mer beroende av kinesiska pengar än någonsin tidigare och det vore faktiskt en aning underligt om GM inte föredrar att Saab rullar vidare.

Alla som besökt Kina slås av samma sak: den rasande snabba utvecklingen. För den flyktige besökaren är det vanligtvis främst bostads- och infrastrukturprojekt som markerar denna utveckling. Från ett år till ett annat har den gamla favoritbaren förvandlats till en grushög och på dess plats byggs i stället nya skyskrapor eller kanske en ny flerfilig motorväg. Utvecklingen skådas emellertid även på andra håll. I någon av landets 160 miljonstäder syns moderniseringen också i form av en allt rikare befolkning. Lönerna stiger, bilarna blir fler, allt fler köper sitt boende i stan, smarttelefoner blir var mans och kvinnas egendom.

Givet den imponerande välståndsklättring Kina har gjort under drygt tre decennier är det inte konstigt att förtroendet för Kommunistpartiet är fortsatt starkt, åtminstone när det gäller partiets förmåga att skapa tillväxt och möjliggöra en materiellt sett drägligare tillvaro för allt fler. Det är få kommunistpartier som brukar ha detta på sitt CV.

Varje gång jag återvänder hem till Sverige igen får jag en känsla av att återvända till den gamla världen. Det är tyst ute. Inget har vanligtvis hänt sedan jag åkte. Att det nu byggs lite i city och att nya Slussen kanske blir verklighet någon gång i framtiden får snarast ses som undantag. Sverige känns stagnerat snarare än det föregångsland som socialdemokraterna alltid sagt sig vara stolta (men inte nöjda) med och som Fredrik Reinfeldt numera arbetar hårt för att balsamera.

Helt och hållet sann är denna bild givetvis inte. Det finns en mängd faktorer som gör att jag hellre bor i Sverige än i Kina, åtminstone under överskådlig tid. Giftskandalerna, levnadsmiljön, den bristande tryggheten för barn, censuren, frånvaron av rättssäkerhet är några exempel. Även om vi på många håll är på väg i fel riktning i Sverige är det åtminstone, sett till ovanstående punkter, ett tryggt land. Däremot saknar jag de kinesiska storstädernas liv och rörelse, den fantastiska kinesiska maten, tehusen, språket och kinesernas nyfikenhet. Men landet går lyckligtvis att besöka närhelst man behagar.

Kina kommer fortsätta att utvecklas. I takt med att Kinas ekonomiska makt i världen ökar, kommer benägenheten från västmakterna att kritisera landet för kränkningar av mänskliga rättigheter att minska. De nödvändiga politiska reformerna kommer därför att ske på Kommunistpartiets egna villkor och enligt partiets egen tidsplan.

萨博加油!

Kanske är Cirkus Muller äntligen slut. Kanske får Saab nu en stabil ägare med ekonomiska muskler. Youngman och Páng Dà har slutit en överenskommelse med Swedish Automobile om att köpa ut Muller och ta över Saab Automobile till 100 procent.

Efter nattmanglingar mellan advokater från båda sidor har ett avtal slutligen slutits. Det innebär att de kinesiska företagen köper loss Saab Automobile från Mullers ägarbolag (vad han ska med ett bolag som heter Swedish Automobile till när Saab inte längre finns kvar i bolaget är en annan fråga...) för 900 miljoner kronor (100 miljoner euro).

Ett skambud, javisst, men de anställda kunde nog inte bry sig mindre. Viktigast är att företaget lever vidare. Därmed skrotas ursprungsplanen som innebar att Youngman och Páng Dà till priset av 2,2 miljarder kronor skulle äga drygt 50 procent av moderbolaget. Nu kringgår de Muller helt genom att bara köpa Saab. Det förefaller som om just Muller själv, hans bristande trovärdighet, varit ett hinder för de kinesiska företagen. De vill inte ha med honom att göra längre utan sköta Saab själva. Produktionen i Trollhättan ska bestå, men det kan säkert bli tal om uppsägningar innan framtida säljmål uppnåtts.

Helt klart är det förstås inte. Avtalet är bara preliminärt och affären ska fortfarande godkännas av den svenska regeringen, GM och inte minst NDRC. Allt innan den 15 november. Det är således väldigt ont om tid och vi har alla lärt oss det senaste halvåret att när något påstås vara klappat och klart är det aldrig det.

Om affären går igenom är det dock förmodligen det bästa som kunde hända Saab i nuläget: företaget får in kapital, slipper på sikt äventyraren Victor Muller, får en hyggligt stor kinesisk biltillverkare som ägare och tillgång till återförsäljarnätet via Kinas största bilåterförsäljare. Det är där stöten måste sättas in, ty Saab lär inte bli särskilt stora vare sig i USA eller Europa under överskådlig tid.

Det kommer dock att krävas mycket pengar för att dels få företaget ur den akuta krisen (skulderna har uppgetts vara över en miljard kronor), återstarta produktionen, utveckla nya bilmodeller och inte minst återvinna det stukade förtroendet. Det sistnämnda gäller dock inte Kina, där Saab knappt alls har existerat fram till nu. Där kan man faktiskt börja på ny kula.

Om Youngman och Páng Dà är seriösa och har en plan för hur Saab ska överleva tack vare den biltörstiga kinesiska marknaden har den svenska billtillverkaren en chans. Givet hur turbulent det senaste året har varit för företaget är osvuret dock bäst.