Regeringen förbereder kvoteringslag

Feminismen har i Sverige utvecklats till en auktoritär ideologi som bygger på att människor underkastar sig ett visst sätt att leva, prata och bete sig. Ett sätt som givetvis staten har bestämt "i god demokratisk ordning".

Kvotering är ett sådant uttryck. Det har blivit feminismens mest populära åtgärd mot upplevd ojämställdhet. I åratal har vänsterpartister, Fi-aktivisiter och enskilda socialdemokrater vid sidan om kraven på kvoterad föräldraförsäkring propagerat för att det måste tas krafttag mot den ojämna könsfördelningen i börsbolagens styrelser.

Jag tror mig ha ganska gott fog för att hävda att detta inte är en stor fråga för gemene man och kvinna. Den lågbetalda undersköterskan på äldreboendet kunde nog knappast bry sig mindre om huruvida det sitter 30, 45 eller 50,1 procent kvinnor i styrelsen hos börsnoterade bolag. Vad har det med hennes livssituation att göra? Hur blir hennes liv bättre av att politiker fokuserar på en så perifer symbolfråga?

Nu förbereder regeringen en lag om könskvotering i bolagsstyrelser. Efter norsk modell önskar regeringen hota med att upplösa bolag som inte följer könsreglerna. Detta är ett flagrant brott mot allt vad fritt företagande och äganderätt heter. Justitieminister Morgan Johansson var efter kritik snabb med att ta avstånd från denna del av sitt eget förslag, så det återstår att se hur sanktionerna kommer att se ut.

Lagförslaget lär i vilket fall ha små chanser att godkännas i riksdagen. Folkpartiet kan, sin paroll "feminism utan socialism" till trots, säkert tänka sig att stödja en kvoteringslag. Kristdemokraterna, Centerpartiet och Sverigedemokraterna kommer däremot rösta nej.

Återstår Moderaterna, som traditionellt varit ett parti som sagt bestämt nej till kvotering men där man i dagsläget inte kan vara riktigt säker på någonting. Jag tror dock inte att M har ändrat sig i denna fråga (en kommentar från Moderatkvinnorna stärker mig i denna uppfattning). Framför allt vill Anna Kinberg Batra nog gärna leka oppositionsledare genom att fälla ett lagförslag från regeringen.

I en förvirrande tid när kampen mot sexism handlar om att räkna kön och striden mot rasism om att definiera människor utifrån hudfärg och ursprung, förvånar det inte att en regering som kallar sig feministisk förbereder en kvoteringslag.

Även om Alliansen i stort har köpt det radikalfeministiska tankegodset verkade den åtminstone något återhållande på de allra värsta dumheterna. Med en vänsterregering är denna spärr borta. Nu tillåts intersektionalitetsperspektiv, misandri, identitetspolitik och maktanalyser få fritt spelrum.

Kvoteringslagen är sannolikt bara den första av många knäppa lagförslag för de kommande åren. Vi får tacka högre makter att denna regering bara samlade 38 procent av väljarstödet.

Läs även:
Genusdebatten, Toklandet

Ingen vill ha frihet

Regeringskrisen är löst, nyvalet avblåst och en överenskommelse för att säkra minoritetens diktatur i riksdagen klubbad. Nu kommer vi gå in i någon sorts normaltillstånd igen med de sedvanliga politiska utspelen och reaktionerna på dessa.

Regeringen kommer försöka bedriva sin politik, om än med en alliansbudget i början. Oppositionen kommer försöka framstå som en riktig opposition genom att tacka nej till fler utsträckta händer och kritisera en regering den egentligen är överens med i de flesta frågor.

Visst finns det vissa skiljelinjer mellan regeringen och oppositionen. Vissa skillnader i skolpolitiken kan noteras, även om de har minskat. Vissa skillnader i synen på enstaka skatter och bidrag. Men några större konfliktytor är svåra att hitta.

Framför allt finns en irriterande enighet kring förmynderi- och morafrågor. Regering och opposition är helt överens om narkotikapolitiken, som om Sverige vore hermetiskt tillslutet från den utveckling som sker i omvärlden. De är överens om den bredare folkhälsopolitiken med höga skatter på onyttigheter, detaljhandelsmonopol för alkohol, höga miljöskatter som slår mot vanliga konsumenter och att tvinga alla som äger en TV att betala för public service.

De är också överens om att staten ska bestämma under vilka förutsättningar samtyckande vuxna människor får ha sex med varandra och att politikerna måste in och styra hur föräldraledigheten delas mellan mamma och pappa. Alla ska ju vara feminister numera. Och givetvis är både höger och vänster rörande eniga om att massövervakningen ska fortsätta som tidigare.

Alliansen må opponera på vissa av regeringens skatteförslag. Men det finns ingen opposition mot förmynderiet. Ingen opposition mot moralismen. Ingen som på allvar driver frihetsfrågorna. Här är höger och vänster precis lika goda kålsupare, oftast bara på lite olika sätt. Högern är generellt sett sämre i drogfrågor och vänstern är sämre i frågor som rör kommersiellt sex.

Vi har tidigare diskuterat behovet av ett nytt politiskt parti, och vad det partiet i så fall borde driva. För mig handlar det just om detta: att våga ge människor frihet under ansvar. Att ställa krav på medborgarna och samtidigt ge dem friheten att besluta mer själva. Att sätta gränser för politikernas insyn i och beslutanderätt över våra liv.

I dag är dessa tankar fjärran den borgerliga fyrklövern. Ingen av dem vill ge oss större frihet i våra liv. Inte på riktigt.

Frågan är således vad de har i politiken att göra.

Lyckomyndigheten tar form

"Allt mer tyder på att den samlade lyckan i ett samhälle kan ökas genom politiska beslut" skriver några miljöpartistiska riksdagsledamöter i SvD Brännpunkt och befäster därmed bilden av Miljöpartiet som ett utpräglat vänsterparti där politiken ges rollen av inte bara samhällsförbättrare utan även verktyg för att skapa bättre människor (sett i skenet av de moderata planerna för fasciststadsdelen Norra Djurgårdsstaden är det emellertid lite svårt att tala om vänster och höger i dessa frågor...).

Först och främst: att tala om lycka i kollektiva termer är lika fånigt som att tala om hälsa i kollektiva termer. Det finns ingen reell kollektiv lycka. Det går inte att mäta ett folks lycka, i synnerhet inte orsakerna bakom den upplevda lyckan eftersom den är extremt individuell och dessutom situationsbaserad. Lyckoforskning visar exempelvis att den som hittar en peng kort innan han eller hon ska svara på frågan om hur lycklig personen känner sig, kommer att uppleva sig som märkbart lyckligare och därmed skatta lyckan som högre än andra. Trots att livssituationen i sig ingalunda har förändrats av detta plötsliga, om än magra, tillskott i kassan. Att mäta lycka är således vanskligt, även om vi säkert alltid kommer att försöka finna svaren till vad som gör oss lyckliga. Samhället har utvecklats enormt mycket de senaste 50 åren, men i grunden tror jag inte att upplevelsen av vad som är lycka har förändrats särskilt mycket i jämförelse. Möjligen har självförverkligande en mycket större plats i folks medvetande i dag än vad det hade för tidigare generationer.

Att diskutera hur politiken kan främja människors lycka är dock djupt problematiskt. Det riskerar att leda till det som politikers vilja att visa handlingskraft för "vårt eget bästa" brukar leda till: statliga myndigheter, lagstiftning och därmed politisk kontroll. Vi har redan myndigheter som berättar för oss hur vi ska äta, dricka och bete oss i största allmänhet. Sett ur det generella välfärdssystemets perspektiv blir det förr eller senare en fråga om pengar. Det är då det blir riktigt obehagligt. Vad kostar inte olyckliga människor samhället i form av medicinering, psykologkontakter, sjukskrivningar och arbetsfrånvaro? Diskussionen förs redan med full kraft - och med politiska beslut som följd - när det gäller alkohol, tobak och ohälsosam mat. Vad både rökare, feta människor och olika sorters missbrukare kostar samhället i form av vård är något som diskuteras fortlöpande och åtgärdsförslag saknas sannerligen inte.

Miljöpartiet är tillväxtkritiskt och agiterar mot det materialistiska samhällets påverkan på oss människor. Partiet, som under hela sin livstid har hävdat att "tillväxtens gräns är nådd", vill söka påvisa att lycka handlar om annat än en dyr bil, snygg platt-TV eller de "rätta" kläderna. Den diskussionen kan vi givetvis föra. Men politiker vore inte politiker om de inte ville "rätta till" dessa upplevda problem med politiska beslut, det vill säga tvång.

Jag förblir fullt övertygad om att vi medborgare klarar av att skapa vår egen lycka utan politikers hjälp.

De glömda traffickingoffren

Jag har tidigare diskuterat frågan om vilken den verkliga omfattningen av människohandel för sexuella ändamål (eller trafficking som det har kommit att kallas kort och gott) är i Europa. Det förs från politiskt håll fram uppgifter om hur mycket pengar denna "industri" omsätter, men det är aldrig tydligt varifrån uppgifterna kommer. Och hur någon ens kan ha en uppfattning om dem får vi heller inte veta.

När polisen i både Irland och Storbritannien har undersökt omfattningen av människohandel för sexuella ändamål har de knappt lyckats verifiera ett enda fall. Dessa upptäckter lockar oss att tro att trafficking blivit ett användbart redskap för att tvinga fram olika sorters politiska åtgärder, bland annat mot vanlig sexhandel. Det är ingen slump att det hellre talas om "flickor" än "kvinnor", hellre om "kvinnor" än "män". Det handlar om att väcka känslor hos åhöraren. "Har man träffat drabbade flickor och hört deras berättelser behöver man ett hjärta av sten för att inte beröras", har EU-kommissionären Cecilia Malmström konstaterat. Självfallet står det varje människa fritt att beröras av hemska berättelser, även om man är kommissionär. Men politiker borde faktiskt fatta beslut utifrån fakta och inte personliga känslor. Tyvärr vet vi att känslor spelar en väldigt stor roll. (Ta exemplet med den planerade bärgningen av Estonia. Efter att Ines Uusmann sett hemska bilder på omkomna personer från Alexander Kielland blev hon motståndare till att bärga Estoniaoffren.)

Det är inte bara den påstådda omfattningen av företeelsen vi bör ifrågasätta. Människohandeln verkar heller inte se ut som den gängse bilden hävdar. I media dras inte bara likhetstecken mellan trafficking och människohandel för sexuella ändamål (det anses underförstått att det är samma sak), det tas även för givet att offren är kvinnor och barn. En omfattande rapport från IOM (i vilken östra Europa är fokusområde) visar att en mycket åsidosatt grupp som är offer för människohandel är män och pojkar. IOM:s rapport visar, kanske till mångas förvåning, att endast en fjärdedel av alla offer för människohandel tvingades sälja sex. Tre fjärdedelar var offer för olika sorters tvångsarbete inom byggindustrin, jordbruket eller tvingades tigga. Just organiserat tiggeri har blivit en allt mer uppmärksammad fråga i Sverige. Det går tydligen fortfarande omkring människor och tror att det är tiggarna själva som får behålla de pengar som skänks när det i själva verket ofta är kriminella som ligger bakom. Polisen gör sitt bästa för att kasta ut tiggarna ur landet, med blandat resultat.

Om pojkar och män som offer för människohandel har det varit tämligen tyst. Om det har med det rådande feministiska diskursövertaget att göra ska jag låta vara osagt, men det känns ganska givet. Bilden av den minderåriga flickan som tvingas sälja sex sitter på de flestas näthinna när begreppet trafficking diskuteras. Det är ju på modet att se alla problem ur kvinnoperspektiv nuförtiden. Vilket kan vara nog så viktigt - om man samtidigt har förmågan att även se det ur ett mansperspektiv och inte ignorerar fakta.

På tiden

Det har pratats om det länge. Det höll på att ske men misslyckades på mållinjen. Nästa år kan det bli verklighet: kårobligatoriets avskaffande. Det är inte en dag för tidigt.

Tvångsanslutning kan aldrig accepteras. Intresset för kårverksamheten från studenternas sida är synnerligen begränsat och vi är nog många som har hört studenter muttra över att bli ansluten till något man själv inte har valt. Jag bloggade tidigare om det knäppa i jag blivit tvångsansluten till två olika kårer eftersom jag både läser på Socialhögskolan och vid institutionen för orientaliska språk och därmed måste betala två kåravgifter. Det är en småtrist summa att punga ut med som fattig student eftersom jag har valt att inte ha någon som helst kontakt med kåren under min studietid. Jag skiter i dem och de borde skita i mig.

Värnplikten, kårobligatoriet och Apoteksmonopolet. En rad onda ting kommer att ha försvunnit eller vara på väg bort när vi går till val 2010. Fortfarande återstår spelmonopolet, Systembolagets detaljhandelsmonopol och en rad annat dumt som en frihetlig alliansregering hade plockat bort men som den sittande regeringen tvärtom valt att försvara. Kanske just av denna anledning känns varje litet steg i rätt riktning, som just kårobligatoriets avskaffande, som en liten men bestämd seger.

Tvångsanslutningen fortfarande kvar

Jag vet att jag inte borde klaga. Det handlar om skitsummor. Men jag ska gnälla lite i alla fall. För innerst inne handlar det om principer. Ingen ska tvingas till medlemskap i någon förening eller organisation.

Som studerande på Socialhögskolan är jag tvungen att betala en terminsavgift till institutionens egen kår - en verksamhet jag inte vill vara med i och som jag inte bryr mig om. Den inställningen har de allra flesta, vilket märks i det låga deltagandet i kårvalen. De problem som förekommer inom utbildningen, varav många är relaterade till att vi råkar tillhöra den första kullen som läser enligt Bolognamodellen med en sjugradig betygsskala (som jag i grunden tycker är mycket bra) och enbart får individuell betygsättning trots att utbildningen praktiskt taget går ut på grupparbeten, tar vi upp med ansvariga för respektive kurs. Det har blivit några fajter. Lärarna brukar hålla med men säga att de inget kan göra för oss och att vi får hoppas på förbättringar när det nya systemet har "satt sig" så att de efterföljande studenterna slipper samma strul. Att driva något genom kåren känns tämligen meningslöst.

När jag nu även pluggar kinesiska måste jag gå med i en studentkår till: den humanistiska. Förutom en inskrivningsavgift, som jag inte har något emot, ska jag alltså betala för ännu en kårs verksamhet som jag inte har något med att göra och som jag inte har tackat ja till att gå med i. Frånsett att jag tvingas slänga pengar på detta i stället för kurslitteratur känner jag mig inte bekväm med att vara tvångsmässig medlem i något.

Detta gamla seglivade tvångssystem som kallas kårobligatorium borde ha avskaffats för länge sedan. Det var nära att det skulle ske, men det blev stolpe ut den gången. När kommer nästa möjlighet att kasta eländet överbord?