Klimatalarmism blir lag

Inte utan stolthet presenterade regeringen under torsdagen ett nytt klimatpolitiskt ramverk, ett klimatpolitiskt råd och en ny lag. Åtgärderna stöds av alla partier utom Sverigedemokraterna.

"På samma sätt som det finanspolitiska ramverket har bringat ordning och reda i ekonomin, så kommer detta att bringa ordning och reda i klimatpolitiken", sade Stefan Löfven på pressträffen tillsammans med Isabella Lövin (MP). Det är onekligen en intressant jämförelse. Löfvens regering har nämligen fått tung kritik av Finanspolitiska rådet för att bryta mot det finanspolitiska ramverket, så särskilt mycket ordning och reda har det inte varit.

Varje år ska regeringen presentera en klimatredovisning i budgetpropositionen. En handlingsplan ska finnas på plats för varje mandatperiod. Att prioritera bort klimatfrågan blir ett lagbrott. Det blir alltså i praktiken olagligt att ha en annan miljö- och klimatpolitik än den som den nuvarande regeringen driver. Och denna lag stöds helhjärtat av Alliansen, den så kallade oppositionen.

Det som irriterar mig mest är att svenska politiker verkar tro att det lilla Sverige gör har någon som helst påverkan på det globala klimatet. Ett land som bidrar med någon promille av de totala utsläppen skulle kunna fördubbla eller halvera dem utan att det påverkar ett endaste dugg.

Det som avgör är hur USA, Kina och andra stora utsläppsländer väljer att agera. Inte hur mycket svenska bilister och företagare på landsbygden beskattas sönder och samman. Detta vet rimligen Löfven. Ändå ska Sverige "gå före". Det låter ibland som att hela världens öde hängde på vad de svenska regeringen företar sig.

Klimatfrågan har blivit en religion för både Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Och, tydligen, även för allianspartierna.

Sex, sexism och självmord

En 31-årig italienska tog sitt liv efter att hennes expojkvän laddat upp en sexvideo av henne tillsammans med en annan man, en film hon själv skickat till exet. En hämnd för en hämnd, således.

Det är förstås för jävligt. Och så fruktansvärt onödigt. Självmord är nämligen nästan alltid det. Det som verkade olösligt och omöjligt att leva med hade i de allra flesta fall gått att reda upp. I ett annat fall ledde spridda bilder på en naken tonåring efter en blöt fest i USA till ännu ett självmord (berättelsen skildras i dokumentären Audrie & Daisy, finns på Netflix).

Fallen har satt strålkastarljuset på det som kallas hämndporr och på näthat i allmänhet, problem som i vissa medier målas upp som större problem än både världsfattigdom och terrorism. Men låt oss i stället tänka ett steg längre och för ett ögonblick vända på perspektiven.

Varför skäms en kvinna så oerhört över en filmad sexuell handling eller naken hud att hon upplever att hon inte kan fortsätta leva? Jag skulle vilja skylla detta på en allmän sexfientlighet i våra samhällen, i dag påeldade av den feministiska och moralistiska (och för all del även konservativa) kultur som gör nakenbilder till en så stor grej.

Det ska sägas att skolan är en speciell miljö och man som tonåring är särskilt utsatt under skoltiden. Ungdomar kan vara grymma mot varandra. Men att en kvinna i 30-årsåldern upplever att hon inte kan leva vidare efter att en sexfilm med henne har spridits är fruktansvärt.

Frågan är hur detta hade kunnat förhindras. Vi kan aldrig förhindra att människor som brutit upp hämnas på varandra i syfte att skapa svartsjuka eller något ännu värre. Vad vi kan göra är däremot att arbeta långsiktigt för en mer öppen syn på sex och mot den nymoralistiska våg som sköljer över oss.

Det finns många pusselbitar som skapar denna sexfientlighet i vårt samhälle. Allt från konservativa krafter som kräver att kvinnor skyler sig till förment progressiva partier som kräver förbud mot så kallad "sexistisk reklam". Båda dessa grupper säger sig stå på den enskilda kvinnans sida - den ena försvarar hennes heder och den andra hennes rättigheter. I själva verket bygger båda en strikt inhägnad runt henne och dikterar när och under vilka förutsättningar kvinnan får lämna denna inhägnad.

Vårt moderna samhälle är på flera sätt mer upplyst än det som våra far- och morföräldrar växte upp i. Men när det kommer till sex känns det som att vi står och stampar och ibland rent av tar steg bakåt. Genom att säga att det är fult, fel och kränkande med lättklädda personer i reklamen sänds en signal till alla flickor och kvinnor att det är något fel med att vara lättklädd. Att visa hud. Att vara frigjord.

Detta ger knappast en ny generation kvinnor bättre självförtroende, ej heller ger det råg i ryggen att vända blad efter att nakenbilder eller en sexfilm spridits på nätet. Diskursen i samhället kan påverka enskilda människors beslut. En mindre fördömande syn på sex och naken hud kan därför faktiskt rädda liv.

Nymoralister, feminister och islamister gör bisarrt nog gemensam sak här. Det borde göra det tämligen enkelt för oss övriga att ta ställning mot dem.

KD gjorde sig plötsligt ännu mer irrelevanta

Kristdemokraterna kämpar för sitt liv som riksdagsparti. Partiet strider febrilt för att förmedla något slags existensberättigande till väljarna.

Även om KD under Ebba Busch-Thor har tagit flera steg i rätt riktning har det inte vänt, och nu är snart alla vägar prövade. Busch-Thor sade i senaste partiledarduellen i TV4 att hon "har en plan". Med detta i åtanke förvånar det kanske lite grand att partiet trummar på med lite gammal hederlig moralism.

KD har nämligen plockat upp den gamla frågan om att förbjuda svenskar att köpa sex utomlands. Idén har lagts fram av kvinnosaksgrupper, av Feministiskt initiativ, Vänsterpartiet och nu av regeringspartierna. KD öppnar alltså upp för att stödja denna rent ut sagt puckade idé.

Jag har argumenterat emot lagförslaget förut och kan göra det igen. Idén med att stifta en lag som förbjuder svenskar att köpa sex i länder som tillåter det är idiotisk eftersom det betyder att svensk lag skulle trumfa lagen i det land där sexhandeln sker. Till och med Beatrice Ask, knappast en vän av vare sig rättssäkerhet eller fri sexhandel, begriper varför detta är problematiskt.

Rimligen måste andra länder kunna göra likadant, vilket skulle öppna upp för ett förbud mot aborter för polska turister i Sverige, dödsstraff på homosexualitet för iranska hbtq-personer som vistas på svensk mark och så vidare. Månne skulle den iranska regimen, för att tala på Kristdemokraternas språk, hävda att en sådan lag kan få "en avskräckande effekt" mot att ägna sig åt homosexuella aktiviteter på semestern.

Det andra motargumentet är att lagen förstås skulle bli helt verkningslös. Lagstiftare ska inte sitta och stifta lagar mot sådant som inte går att beivra. Och partier ska inte ägna sig åt sådant här meningslöst trams - i synnerhet inte när de borde slåss för att överleva.

Eller som en god vän sade angående en annan korkad lag (den så kallade "gravfriden" över Estonias vrak): "Man kunde lika gärna förbjuda svenskar att äta blockchoklad i Kongo."

Kristdemokraterna har just påmint oss om varför det inte går att rösta på dem. Jag antar att jag borde vara tacksam.

Tidigare bloggposter i ämnet:
Om sexköpslagen

Vem har rätt till sex?

För friska människor utan nämnvärda funktionshinder kan sex förefalla vara en självklar del av vardagen, något som går att få tillgång till oavsett om man är i ett stadigt förhållande eller inte. För den som är fånge i sin egen kropp är det inte alls så.

För en tid sedan hölls en intressant diskussion i Sveriges Radios Kropp & Själ om hur personliga assistenter ska agera. Det är nämligen inte ovanligt att de får frågan från sina brukare om de kan bistå sexuellt på något sätt. Vilket de inte kan eftersom det antingen skulle kunna klassas som ett sexuellt utnyttjande av brukaren eller som sexköp från brukarens sida.

Den svenska sexköpslagstiftningen hamnar alltså i vägen för funktionshindrades rätt att få vara sexuella varelser. Samtidigt som politiker och aktivister skriker sig hesa för ensamstående kvinnors rätt att bli mammor - helst gratis - tvingas en stor del av befolkningen i praktiken till ett liv i ofrivilligt celibat.

Frågan är principiellt intressant. Men den borde inte vara så komplicerad. Hur ska en brukare kunna få hjälp med att tillfredsställa sig själv? Att tvätta en brukare över hela kroppen är en självklar del av assistentens arbete, men kan en personlig assistent ens hjälpa till på traven om brukaren på egen hand vill onanera?

Det finns en enkel lösning på detta problem som på grund av det svenska sexköpsförbudet inte är möjlig i dag: konkret sexuell assistans, möjligen efter dansk modell. Detta ska inte behöva utföras av de personliga assistenterna (om de inte vill) utan kan köpas av sexarbetare som är specialiserade på just denna sorts tjänster. Brukaren får då betala för tjänsten, men om alternativet är ett liv i celibat skulle nog många acceptera detta.

Det svenska sexköpsförbudet ska verka normerande i meningen att det förväntas få potentiella köpare att "tänka till" och acceptera en ny social norm som säger att det inte är OK att betala för sex. Problemet med detta är att sex är ett grundläggande mänskligt behov och att skälen för att vilja köpa en sexuell handling varierar så mycket - allt från spänning och fetischer till att köparen inte kan få sex på annat sätt.

Peter Singer skriver:

Av olika anledningar är det svårt för en del människor att få sex, eller tillräckligt med sex, eller sex av ett visst slag som de gillar. Och så länge det är så, lär efterfrågan på köpesex hålla i sig.

Sexköpslagstiftningen har en rad negativa effekter. Den har inte bara gjort det olagligt att betala för en sexuell handling från en annan vuxen människa utan också skapat ett stort stigma kring sexarbete och dess deltagare. Säljaren stämplas som hjälplöst offer, utan förmåga att välja i sitt liv, försatt i en situation som hon vill få politisk hjälp att ta sig ur.

Köparen utmålas å andra sidan som en empatistörd person som är ute efter att dominera kvinnor sexuellt för sitt höga nöjes skull. Det handlar om makt, slog lagstiftaren fast redan i propositionen som ledde fram till lagförslaget 1998.

Denna förenklade bild har satt sig och lever vidare, trots att det finns så mycket forskning som visar på hur mångfacetterad sexhandeln och alla inblandade i den är. Precis som vi människor i allmänhet.

En tyst grupp som drabbas är de funktionshindrade som vill ha sex men inte kan. Att tänka på detta måste vara en stolt stund för Gudrun Schyman, Veronica Palm, Birgitta Ohlsson och alla andra som försvara sexköpslagen. De borde skämmas.

Kommunupproret har börjat

För några veckor sedan skrev 23 moderata kommunalråd i Stockholms län - från Norrtälje till Botkyrka, från Upplands Väsby till Södertälje - att regeringen måste bromsa utslussningen av nyanlända till kommunerna. Det finns helt enkelt inte bostäder att placera dem i. Denna uppmaning föll föga förvånande för döva öron.

Den rödgrönrosa majoriteten i Stockholms stad uppmanar stadens medborgare att öppna sina hem. Inte ens stadens eget sociala bostadsbolag SHIS klarar längre att tillhandahålla tillräckligt med bostäder för att möta behovet. Sista utvägen är att be invånarna komma till undsättning. Och varför inte - med tanke på hur många som dels röstat för denna politik, dels varit aktiva i Refugees Welcome torde bostadsbekymret kunna lösas tämligen omgående. För de menade väl allvar med "refugees welcome"?

Eftersom regeringen tiger agerar nu kommun efter kommun på egen hand. Ekerö säger nej till att ta emot fler nyanlända. Till och med i röda Östersund har debatten väckts sedan Sverigedemokraterna och Moderaterna krävt ett "flyktingstopp" (majoriteten vill dock fortfarande öppna plånboken).

Ylva Johansson spelar förvånad över Ekerös beslut. Det kan hon rimligtvis inte vara. Regeringen har arbetat systematiskt för att sänka statens kostnader för migrationspolitiken och stegvis lägga dem på kommunerna. Ministern torde vara väl medveten om att det inte går att trolla fram bostäder, i synnerhet inte i små villakommuner som saknar stora kommunala bostadsbolag. Att kommunen är "rik" är i detta sammanhang oviktigt.

Paniken är påtaglig. På många håll i landet köps det bostadsrätter och även villor åt nyanlända, vilket irriterar boende eftersom kommunen i praktiken budar mot kommuninvånarna med kommuninvånarnas egna pengar. I halländska Kungsbacka förbereder sig kommunen för att ordna sovsalar åt nyanlända. Många kommer alltså flytta från en någorlunda normal boendesituation på ett asylboende till en sovsal ute i en kommun.

Bostadskrisen är ett gigantiskt problem. Men det är inte det enda. Socialstyrelsen slår i en ny rapport larm om att trycket från asylsökande har påverkat hälso- och sjukvården negativt:

Störst är utmaningarna inom primärvård, mödrahälsovård, förlossningsvård, barnhälsovård, barnpsykiatri, infektionsvård och tandvård. Det är områden där situationen redan innan var ansträngd, bland annat på grund av personalbrist.

Det var bland annat med dessa brister i åtanke som regeringen drog i nödbromsen för ett år sedan. Socialtjänsten började Lex Sarah-anmäla sig själv och sjukvården stod inför en partiell systemkollaps.

Hotet är emellertid inte över - ty under de kommande åren väntas vågen av anhöriginvandrare. Det har pratats mycket om hur de nya asylreglerna försvårar familjeåterförening. Men de allra flesta asylsökande som kom under fjolåret kommer prövas mot de gamla generösa reglerna. Merparten kan därför ta hit sina familjer utan krav på att behöva ordna bostad eller försörjning i förväg.

Bara under 2017 förväntas Migrationsverket registrera 91 000 anknytningsärenden. Även dessa är människor som ska bo någonstans. Gå i skolan. Träffa läkare. Få en tandläkartid. Föda barn. En redan ansträngd situation kommer att förvärras betänkligt på många håll runt om i landet. Vilket kommer märkas i människors vardag.

Med hänsyn till sitt ansvar för de egna kommuninvånarna bör landets kommuner sätta stopp för fortsatt utplacering av nyanlända tills det finns kapacitet till ett bra mottagande. Anvisningslagen medger inga sanktioner, och staten kan ändå inte gärna sätta landets kommuner i fängelse.

Det är dags att sluta spela bingo med samhällskontraktet.

Läs även:
Sanna Rayman (måste läsas)

Anders är alltid Anders.

Porrmotståndarnas kamp för censur

Det finns få områden som är så omgärdade av fördomar, förutfattade meningar och rena sakfel som porren. Sällan blir det en saklig och givande diskussion eftersom den ena parten driver sin tes utifrån känslor av äckel. Då kan det bara bli fel.

Ofta kommer de från vänsterhåll, men även konservativa krafter och så kallade "liberaler" (läs: folkpartister) är med på tåget i kampen mot pornografin. Inga argument är för dumma, inga påståenden för svepande, inga sakfel för pinsamma.

Nu har ett stort antal mer eller mindre namnkunniga porrmotståndare begått en debattartikel på DN Debatt i vilken de kräver en "haverikommission" mot nätporren. Argumentationen känns igen från den kvinnofridsproposition som ledde fram till sexköpsförbudet 1999: Porr är inte sex. All porr är ett slags våld mot kvinnor. Tänk på barnen.

Skillnaden mot tiden före millennieskiftet är den digitala utvecklingen. Tillgängligheten till porr har ökat tack vare internets genomslag och de bärbara plattformar vi bär med oss överallt. Detta påverkar även moralisternas kamp.

Det var betydligt enklare att strypa tillgången till porr när den endast fanns i ett fåtal tidningar och TV-kanaler (notera att vissa krafter fortfarande driver frågan om "porrfria hotell", vilket inte är så lite komiskt i en tid när alla bär med sig en porrsändare i fickan).

I dag är de gamla kampmetoderna inte längre fruktbara. Såvida man inte väljer den väg som vissa länder, däribland Kina och Iran, har gjort. Censurens väg. Händelsevis är det precis det som artikelförfattarna föreslår.

Givetvis används inte diktaturer som lysande exempel, i stället föreslås en metod som lanserades av David Cameron i Storbritannien. Där behöver användaren stänga av ett filter från internetoperatören för att komma åt materialet, därtill drev Cameron på för att förbjuda "extrem" porr (vad som är extremt ska förstås avgöras av politiker, inte av vare sig medverkande i eller konsumenter av porr).

Debattartikel i DN är inget mindre än ett upprop för censur av internet. Det är anmärkningsvärt i sig.

Det tycks och påstås mycket i porrdebatten. Påståenden som helt enkelt är nys, trams, påhitt. Som när Maria Ahlin, generalsekreterare för organisationen Freethem (som arbetar mot människohandel och därför helt har hamnat på villovägar när de uttalar sig om porr) kastar ur sig siffror helt tagna ur luften:

I nio av tio porrfilmer förekommer olika former av fysisk aggression. Det handlar om stryptag, att någon blir dragen i håret, slagen med handflatan och liknande. I hälften av filmerna förekommer verbal aggression med främst kränkande ord.

Dessa påståenden säger möjligen en del om vilken sorts porr som de har tittat på, ty sett över all pornografi är det helt enkelt inte sant att 90 procent skulle innehålla fysisk aggression. Om nu inte denna aggression definieras meningslöst brett.

Artikelförfattarna till DN Debatt-artikeln är inte bättre. De går till hårt angrepp mot det osynliga monstret, "industrin":

När våra barn nyfiket googlar "bröst" och "sex" är det porrindustrins människofientliga, kvinnohatande och rasistiska världsbild de möter.

Jag ifrågasätter starkt att artikelförfattarna alls har sett någon pornografi utöver det som kallas amerikansk mainstreamporr och som i dag bara är en del av utbudet när amatörporren har tagit allt större plats.

Ja, amatörporr. Vanligt folk som filmar sig själva. Ingen industri. Inga distributörer. Inga cigarrökande producenter i bakåtslickat hår med sedelbuntar i fickorna. Bara två eller flera personer och en mobilkamera.

Det går också att fråga var den homosexuella porren hamnar i dessa förvirrade analyser. Den passar inte in och ignoreras därför alltid i dessa sammanhang. Vilket onekligen inte är normkritiskt. Påståendet om rasism inom porren är om möjligt ännu svårare att begripa. Har de någonsin sett porr under kategorin "interracial"? Det verkar inte så.

Jag föreslår att Beatrice, Ask, Nina Rung, Caroline Szyber och övriga undertecknare sätter sig ned och tittar igenom det utbud av porr som faktiskt finns. Det vore det minsta man kan begära av dem som faktiskt vill censurera internet. 

Tidigare bloggat (axplock):
Ungdomarna, porren och censuren
Kvinnor gillar hardcoreporr mer än män
Det största hotet mot den fria sexualiteten är feministerna

Hycklarnas marknad

Det finns tillväxtfientliga partier som mer än gärna lägger budgetmotioner vars innehåll hade varit omöjligt att få ihop om det inte hade varit just för landets tillväxt.

På samma sätt finns en stor ironi i att den sittande regeringens så kallade reformer är helt beroende av en strypt asylinvandring. Löfvens regering sparar nämligen tiotals miljarder på minskat asylmottagande under de kommande åren, pengar som nu används till "välfärdssatsningar". Hur hade regeringen tänkt sig finansiera dessa satsningar med en bibehållen migrationspolitik? Ingen ställer frågan.

Regeringen är emellertid inte ensam om att hyckla. Även Centerpartiet lever i två parallella verkligheter. Partiet är det öppet mest flyktingvänliga bland allianspartierna och har i kraftfulla ordalag kritiserat den nya tillfälliga lagstiftning som försvårat familjeåterförening.

I sin budgetmotion skjuter C emellertid inte till en krona för just detta. Till skillnad från regeringen och Moderaterna vill Centern att familjer ska kunna återförenas utan att den vuxne i Sverige har en försörjning, vilket alltså betyder kostnader för skattebetalarna.

Partiets ekonomisk-politiske talesperson Emil Källström hävdar:

Vi förhåller oss till de prognoser som Migrationsverket har. Vi försöker inte kvantifiera vad en förändrad anhöriginvandring skulle innebära, och det vore oanständigt att börja göra sådana beräkningar.

Det är svårt att begripa vad som är oanständigt i att beräkna effekterna av sin politik. Det går alldeles utmärkt att göra historiska jämförelser för att få en hygglig uppfattning om hur många anhöriga per asylsökande som kommer till Sverige när uppehållstillstånd är beviljat. I snitt. Utifrån detta kan en beräkning av kostnader sedan göras.

Därtill ska nämnas att Migrationsverkets beräkningar inte är så relevanta eftersom de bygger på dagens lagstiftning medan C:s mer generösa politik skulle öka tillströmningen (och, åter igen, kostnaderna) jämfört med i dag.

Månne är Centerpartiet inte berett att visa på att deras politik inte minskar utan tvärtom ökar utgifterna för migrationen. För det gör den givetvis. Poängen med att sätta ett försörjningskrav var att inte fler människor ska slussas direkt in i ett ekonomiskt och socialt utanförskap direkt när de kommer till Sverige utan i stället få bättre förutsättningar. Detta ignorerar Centerpartiet i sin kritik mot lagen.

Centern ignorerar också boendesituationen, som på sina håll i landet är under all kritik. I Jönköping har kommunen så svårt att få fram bostäder att nyanlända får bo i hopsnickrade plywoodbås i en bilhall. Är detta värdigt? Är det detta som är den humanitära stormakten?

När godhet mäts i hur många som får komma till Sverige, inte i hur de tas emot, hamnar vi snett.

Det är anmärkningsvärt att Centerpartiet inte har lyckats dra fler slutsatser av det haveri som skedde förra hösten och de långsiktiga konsekvenser som politiken kommer att få på hela samhället. Men det säger ganska mycket om det partiet.

Några tankar om samtyckeslagen

Under onsdagen presenterade sexualbrottskommittén via justitierådet Mari Heidenborg sitt betänkande till ny sexualbrottslag.

Utredaren har tittat på en mängd olika saker, men fokus i denna bloggpost blir det så kallade samtyckesrekvisitet, som utredaren väljer att kalla "avsaknad av frivilligt deltagande". Det finns en rad aspekter att beröra gällande detta.

Utredaren föreslår att begreppet "våldtäkt" och "sexuellt tvång" ersätts med "sexuellt övergrepp" respektive "sexuell kränkning".

Därmed skulle 6 kap 1§ BrB hädanefter komma att se ut så här:

Den som, med en person som inte deltar frivilligt, genomför ett samlag eller en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens allvar är jämförbar med samlag, döms för sexuellt övergrepp.

Det finns inget att invända mot detta. När vi tittar vidare börjar det däremot bli problematiskt. Utredaren menar nämligen att "det frivilliga deltagandet måste komma till uttryck". Men hur ska det då gå till? Det är ju sällan vi frågar rakt ut om någon vill ha sex, allra minst personer vi inte känner (därtill är de flesta alldeles för blyga). Vi försäkrar oss om detta via interaktion och inte minst genom att tolka in subtila signaler - som kan vara verkliga eller upplevda.

Syftet är att endast ett "ja" ska kunna tolkas som ett "ja". "Underförstådda (inre eller tysta) samtycken ska inte godtas", föreslås det. Här blir det lite snårigt, ty i den sexuella interaktionen ägnar vi oss i hög grad åt just tysta samtycken, steg för steg.

Den utsatte behöver heller inte säga "nej" eller göra motstånd. I praktiken betyder det att personen måste verbalisera sitt ja eller aktivt delta i sexualakten för att det inte ska betraktas som ett sexuellt övergrepp enligt svensk lag. En person kan inte bli "tagen med storm" av någon. Det problem jag har med detta är inte att vi inte skulle kunna ha spännande sex även framgent utan att i synnerhet män ska få en nivå i sitt tänkande som får dem att avstå från att ens försöka.

Här finns onekligen potential till en del väldigt knepiga gränsdragningar. Dessa brottas visserligen domstolarna med redan i dag, om än med en annan lagstiftning, så situationer som kommer uppstå i svenska tingsrätter i framtiden kommer vara snarlika dem vi ser i dag.

Farhågor finns också att fokus på målsäganden ökar genom ännu fler integritetskänsliga frågor i rätten nu när samtycket hamnar ännu mer i fokus. Kommittén viftar bort farhågorna som "överdrivna". Det är heller inte fråga om omvänd bevisbörda eller bevislättnad, betonar Mari Heidenborg. Detta återstår att se när den förmodade lagen börjar tillämpas i svenska domstolar.

Det finns både positiva och negativa aspekter av de föreslagna lagändringarna. Att införa en mer differentierad sexualbrottslag är välkommet - det ska utdömas strängare straff för särskild hänsynslöshet samtidigt som det måste finnas en skillnad mellan lättare form av utnyttjande och penetrerande samlag mot någons vilja.

Däremot går utredaren inte särskilt långt i sin straffrättsliga rekommendation: 6-10 års fängelse kommer i de flesta synnerliga grova fall innebära närmare 6 år, vilket med tvåtredjedelsprincipen betyder att gärningsmannen är ute igen efter 4 års fängelse. Detta för ett sexuellt övergrepp som kan ha hotat offrets liv. Här missar utredaren således chansen att slå till med storsläggan mot grova sexualbrott.

På minuskontot finns de frågetecken kring hur det så kallade samtyckesrekvisitet kommer fungera i praktiken. Det har prövats i andra länder, men varje land är i någon mån unikt i övrig lagstiftning och attityder vilket innebär att vi faktiskt inte vet exakt hur den nya lagen kommer påverka allt ifrån brottsutredningar till själva rättegångsförfarandet och slutligen andelen dömda.

Det vi nog redan nu kan konstatera är att de feminister som länge propagerat för en samtyckeslag i tron att en sådan kommer leda till fler fällande domar lär bli besvikna.

Man vill ju bo på söder

Stockholms bostadsmarknad är ökänd. Alla vet ungefär hur illa det är, men alla känner inte till konsekvenserna fullt ut.

En välkänd konsekvens av bostadssituationen i huvudstaden är att många unga har väldigt svårt att hitta en egen bostad, vilket gör att studenter och personer som just kommit ut på arbetsmarknaden hänvisas till att bo kvar hos föräldrarna eller hoppa runt bland dyra och osäkra andrahands- och inneboendekontrakt.

En annan är socialtjänstens växande roll. Socialtjänsten har ett ansvar att ordna tak över huvudet åt människor som står utan alternativ. Men det bostadssituationen tillsammans med tolkningen av socialtjänstlagen har gjort är att detta ansvar i praktiken har utvidgats till att betyda inte bara akutlogi utan en lägenhet. Detta gäller i synnerhet de nyanlända som nu placeras runt om i landet och där kommunerna, även Stockholm, får trolla med knäna.

DN skriver om en frånskild svensk pappa med barn som i flera års tid har bott med ett korttidskontrakt hos en av stadens allmännyttiga bolag. Detta är det som brukar kallas rivningskontrakt, och de är per definition en tidsbegränsad lösning. Mannen har blivit uppsagd men överklagat hela vägen till Högsta domstolen (som knappast lär pröva detta solklara fall). Han vill inte flytta ut. Lägenheten "känns" nämligen som hans egen nu.

DN:s vinkel på detta är föga förvånande att socialtjänsten och bostadsbolaget inte tar sitt ansvar. Mannen är emellertid självförsörjande (och uppges vara "högutbildad"), varför socialtjänsten inte ska behöva erbjuda någon lägenhet. Svenska Bostäder (för övrigt en bra, rimlig och ansvarstagande fastighetsägare) vill inte göra något undantag eftersom det skulle innebära att de faktiskt diskriminerar andra köande.

I slutet av artikeln framkommer att mannen har 18 års kötid hos Bostadsförmedlingen, vilket om man kollar statistiken för antalet personer med olika kötider är bättre än runt 99,5 procent av den halvmiljon som köar.

Han har alltså en alldeles utmärkt möjlighet att få ett eget förstahandskontrakt i ett väldigt bra läge. Problemet är att han inte vill lämna Södermalm.

Personligen blir jag oerhört provocerad av en sådan här artikel. Jag träffar ofta människor som skulle ge sin vänstra arm för att byta plats. Personer som bor trångt, otryggt, som saknar tillräcklig inkomst, som har skulder eller andra hinder. Människor som helt enkelt är rätt körda på den reguljära bostadsmarknaden i dag.

Jag vet inte varför DN ens skrev det här reportaget. De utelämnar visserligen inte avgörande uppgifter (som de där 18 åren i bostadskön), men att lyfta fram en självförsörjande person med extremt bra kötid som ett offer är direkt oanständigt. I synnerhet om man har vetskap om hur situationen är för så många andra där ute.

Att bo på Södermalm är ingen mänsklig rättighet.

Amatörregeringen

Ardalan Shekarabi är "riktigt förbannad". Orsaken till civilministerns ilska är att Sverigedemokraterna beslutat sig för att inte stödja regeringens proposition om nya regler kring offentlig upphandling. Eftersom inget av allianspartierna stöder lagförslaget kommer det falla i riksdagen.

Detta är den situation som alla minoritetsregeringar måste finna sig i. Även Stefan Löfvens. Problemet med den rödgröna Löfven-regeringen är att den från första början har sträckt ut ena handen och delat ut ett knytnävsslag med den andra. Inviterna om samarbete har helt enkelt inte varit trovärdiga.

Trots detta har flera allianspartier lyckats sluta en rad överenskommelser med regeringen, men det är troligt att dessa hade kunnat vara betydligt fler om Löfven varit intresserad av samarbete över blockgränsen på riktigt. Ett parti som fortfarande tror att det kan behandla övriga riksdagspartier som undersåtar kommer få svårt att finna samarbetspartners.

En minoritetsregering behöver förankra förslag i riksdagen innan den går fram med dem. Detta har Löfven under två års tid visat att han inte förstår. Att budgeten föll var det första tecknet. Sedan har det fortsatt. Det är som om Socialdemokraterna inte vill acceptera eller förhålla sig till den nya politiska verklighet de befinner sig i.

Ett parti som "aldrig någonsin, någon gång, någonstans" skulle göra sig beroende av SD blir alltså upprört när SD inte stödjer regeringens lagförslag.

Det är onekligen en intressant inställning till realpolitik att förvänta sig stöd från ett parti som man aldrig ens bjuder in till överläggningar eller vill ha med att göra över huvud taget.

Sverige styrs av en amatörregering med en uppblåst självbild.

Det svänger

Vi lever i de politiska lappkastens tid. Sällan har en åsikt ena dagen betytt så lite nästa. Sällan har den beryktade åsiktskorridoren tagit så snäva svängar, så plötsligt.

Det senaste exemplet är att regeringen (läs: Socialdemokraterna) öppnar upp för ett nationellt tiggeriförbud. Civil- och kommunminister Ardalan Shekarabi bekräftade detta i DN under torsdagen.

Det som så sent som i förrgår var en oacceptabel tanke som bemöttes med det ihåliga "man kan faktiskt inte förbjuda fattigdom!", är nu alltså något som regeringen allvarligt funderar på. Skälet är att tiggeriet inte har minskat, trots uppmaningar om att inte ge pengar.

Jag har hela tiden menat att vi inte behöver förbjuda tiggeri. Det räcker att se till att redan existerande lagar och regler efterlevs. Se till att den som är här och tigger åker hem efter max tre månader (på sin egen, inte skattebetalarnas bekostnad).

Se till att de regler som finns mot att tigga och idka försäljning i kollektivtrafiken utan tillstånd efterlevs. Se till att avhysningar av illegala bosättningar, oundvikligen kopplat till tiggeriet, sker mycket snabbare. Ge fan i att erbjuda välfärd till EU-migranter. Börja där så får vi se.

Det är onekligen intressant att tänka sig att vi i valrörelsen om två år kan komma att konstatera att det inte var Alliansen utan en S+MP-regering som skärpte hanteringen av svenska pass, förbjöd s.k. terrorresor, lade om asylpolitiken, skärpte synen på attacker mot blåljuspersonal och förbjöd tiggeri.

Inget av detta var egentligen ens tänkbart inför valet 2014. Det säger en del om hur verkligheten trängt sig på, men också vilka vindflöjlar till politiker vi har.

Hårdföra avståndstaganden av förslag A ena dagen, presentera det som ett eget förslag dagen efter. Så här ser det politiska spelet ut. Lite äckligt är det allt.

Tidigare bloggat:
Tiggeriförbud eller inte

Magiska åldersgränser

Gårdagens stora nyhet i svenska medier var att Turkiets författningsdomstol röstat för att sänka myndighetsåldern för sexuellt umgänge från 15 till 12 år. Barnrättsorganisationer har protesterat och även utrikesminister Margot Wallström twittrade och tog avstånd, vilket Turkiet i sin tur officiellt har protesterat mot.

Innan hela internet rämnar i ett enda unisont "barn ska vara barn!" finns det några saker att resonera om här. Det ena är förekomsten av åldersgränser, det andra är lagförslaget i sig.

I Sverige har vi valt att sätta 15 år som en rimlig gräns för när någon får ha sexuellt umgänge. Detta betyder i korthet att den som är 17 och har sex med en 14-åring kan dömas för våldtäkt mot barn, oavsett om ungdomarna har haft sex helt frivilligt och inget tvång har förekommit. Vi har sett ett antal sådana fall i svenska tingsrätter, ibland när en förälder anmält, och det är rätt tragiska historier eftersom lagens tillämpning i dessa fall blir absurd.

Vi har valt en 18-årsgräns för när man får rösta, en 16-årsgräns för när man får börja övningsköra bil, en 20-årsgräns för när man får handla alkohol hos statens detaljhandelsmonopol och en 21-årsgräns för när man kan dömas till livstids fängelse för ett grovt brott. Detta är avvägningar som svenska lagstiftare har gjort.

Åldersgränser är just bara detta: en avvägning. En bedömning. Det finns inget som säger att en 17-åring inte skulle kunna fatta ett beslut vid valurnan, eller att 18-åringar inte kan handla alkohol på Systembolaget. Detsamma gäller 15-årsgränsen för sex. Vissa unga har sex betydligt tidigare än så medan desto fler väntar till 17-årsdagen. Vi mognar olika snabbt, och det viktigaste är trots allt inte om man är 12, 14 eller 18 utan att man gör det frivilligt och utan yttre tvång.

Så till själva lagförslaget. Svenska medier har haft braskande rubriker, SVT förklarar exempelvis att "Turkiet slopar åldersgräns för sex" men ger inget stöd för sin egen rubrik i texten. Där förklaras i stället att en instans under författningsdomstolen vill pröva definitionen i lagen eftersom den inte gjort skillnad på en fyraåring och en 14-åring. Det är ju rätt stor skillnad i kapacitet att fatta ett eget beslut om du är fyra eller 14. Detta skulle öppna upp för att även personer i åldern 12-14 skulle kunna ha sexuellt umgänge utan att det automatiskt klassas som ett övergrepp.

Nu är jag inte insatt i det turkiska förslagets alla detaljer, och det finns självfallet skäl att vara lite extra uppmärksam när ett land som har uppenbara problem med barnäktenskap sänker åldersgränsen för sexuellt umgänge, men det förefaller som om många helt enkelt har skrikit sig hesa lite i onödan här.

Föga förvånande har barnrättsorganisationer reagerat. En invänder att "enligt internationella konventioner är alla individer under 18 år att betrakta som barn". Med detta resonemang skulle alltså alla ungdomar behöva vänta till sin 18-årsdag innan de får ha sex. Känns ju sådär lagom otidsenligt.

Ecpat hävdar att förslaget kommer leda till ökad sexuell exploatering av barn. Så kanske det är, men då har det mer med turkiska och religiösa seder och bruk att göra än med lagförslaget som sådant. Lagen i sig förefaller bygga på en rimlig idé att det inte finns en magisk åldersgräns, som i Sveriges fall går vid 15, utan att lagstiftaren måste kunna erbjuda domstolarna flexibilitet i bedömningarna.

Om så är fallet kommer det göras skillnad på fall när en 45-åring har sex med en 13-åring och en 16-åring har sex med en 14-åring. Det förstnämnda skulle de flesta betrakta som ett allt annat än jämlikt förhållande medan det sistnämnda borde kunna passera.

Att godkänna att en 14-åring och en 16-åring har sex under ömsesidigt samtycke utan att den äldre av dem blir åtalad för det är inte att exploatera barn. Detta är vad lagförslaget verkar handla om.

Så. Nu kan ni skrika. 

Politiken har svikit Sveriges kvinnor

Sverige har under det senaste decenniet tid haft en historiskt hög asylinvandring och väldigt generösa regler för dem som kommit hit. Ålderstester av ensamkommande som hävdar att de är minderåriga har i praktiken avskaffats, vilket oundvikligen gjort att denna grupp har vuxit monumentalt.

En ensamkommande minderårig åtnjuter nämligen helt andra rättigheter än en ensamkommande vuxen - vilket även betyder helt andra kostnader för samhället.

Det var Alliansen som tillsammans med Miljöpartiet möjliggjorde detta genom sin blåögda politik. Nu ser vi konsekvenserna på område efter område. Att sannolikt tiotusentals ensamkommande under de senaste åren ljugit om sin ålder för att få asyl orsakar inte bara onödiga kostnader för skattebetalarna. Det skapar även problem för det öppna och godtrogna svenska rättsväsendet.

Unga män kommer undan straff genom att hävda att det är minderåriga. De släpps ut igen efter att de på grund av oklar ålder inte ha kunnat dömas för det grova brott de begått. Det finns hårresande exempel med män som har ett halvdussin identiteter, men där tingsrätten ändå går på den lägsta ålder som den misstänkte själv uppger.

Sveriges institutioner har helt enkelt inte varit beredda på denna situation.

Åklagare uppger att de får ägna lika mycket tid åt att söka bekräfta den misstänktes ålder som på att bygga ett mål mot honom. Så här kan vi inte ha det. Ålderstester måste ske vid ankomst till Sverige, och den som inte har rätt att vistas här (som exempelvis de marockanska gatuungdomarna) måste utvisas.

Ensamkommande som SR:s Ekot talat med medger att de flesta ljuger om sin ålder eftersom det innebär att de lättare får asyl, genast får börja skolan, får bättre boende och så vidare. Det är inte svårt att förstå incitamenten här. Men det betyder inte att det är acceptabelt.

Det är förstås viktigt att påpeka att majoriteten av ensamkommande män och unga inte begår våldtäkter eller utsätter kvinnor för sexuella trakasserier. Ej heller är våldtäkter eller tafsande något som uppstått med stor asylinvandring. Men fenomenet med att många unga män i grupp omringar kvinnor är de facto något nytt i det svenska samhället.

Tonårstjejer i skolan har berättat hur unga utländska killar står i stora grupper som tjejerna måste passera igenom för att ta sig förbi. När de passerar utsätts de för en sorts närkontakt som de inte själva har gett sitt godkännande till. Detta beteende liknar det som nu uppges inträffa på flera av landets musikfestivaler och är tvivelsutan ett sätt att uttrycka dominans. Tillvägagångssättet gör det dessutom svårt att peka ut en enskild gärningsman.

Kvinnor och tjejer har blivit närmast rättslösa, vilket ger vissa manshatare vatten på sin kvarn om hur onda alla män är och hur patriarkalt Sverige är. Feministiska grupper vill få det till att handla om "könsroller", och en mansfråga generellt. Det är att feltolka hela situationen, och risken är uppenbar att denna felanalys kommer få problemet med massövergrepp att växa utan att någon förmår göra något åt det.

Vi måste också fråga oss vad som händer med förtroendet för rättssamhället när brottsoffer ser att förövare kommer undan enbart genom att hävda att de är minderåriga.

Alla politiker, från höger till vänster, upprepar att det råder "nolltolerans" mot sexuella övergrepp. Men på en fråga från Ebba Busch Thor i den senaste partiledardebatten i SVT:s Agenda ville Stefan Löfven inte gå med på att den asylsökande som döms för övergrepp också ska utvisas. Hårda ord betyder ingenting om de inte följs upp av en konkret politik.

Det råder ingen nolltolerans mot sexuella övergrepp i Sverige. Snarare tvärtom. Lagstiftarna, den svenska riksdagen, har svikit svenska kvinnor och tjejer.

Hur ska vi göra med tiggeriet?

Vad ska vi göra åt tiggeriet? Frågan tycks ha hamnat i medieskugga igen efter att ha varit uppe på bordet i samband med att den statliga utredaren Martin Valfridsson presenterade sitt betänkande i tiggerifrågan i februari.

Valfridsson rekommenderade bland annat att svenskar inte ger pengar till romska tiggare utan, om de verkligen vill hjälpa, i stället skänker pengar till hjälporganisationer som arbetar professionellt på plats i bland annat Rumänien. Det är en vettig och human hållning. Men hans rekommendation verkar inte ha haft någon direkt effekt vare sig på viljan att skänka pengar i pappmuggar eller på antalet tiggare i Sverige. Förslag i en ny statlig utredning riskerar dessutom att ytterligare försvåra avhysningen av illegala bosättare.

Det utbredda tiggeriet har blivit ett normaltillstånd. Vi har blivit så vana vid att ha tiggare runt oss att det krävs en utlandsresa för att påminnas om att denna situation inte är normal. Den är abnorm för ett rikt land som Sverige. Ändå har samhället accepterat den.

Det som nu sker i Stockholms tunnelbana gränsar faktiskt till ofredande. Vid varje tunnelbaneresa sticks det en pappmugg eller en tidning under hakan på oss resenärer. Lägg därtill alla så kallade spelemän som dundrar loss. Det enda som fattas för att ge Sverige ett slags u-landsstämpel är väl vindrutetvättare vid rödljusen.

Boven i dramat är som så ofta den svenska snällismen och tycka synd om-mentaliteten. Annika Borg skriver i Axess:

Tiggarna öppnade dörren för en gränslös svensk kollektiv välvilja. Vi behöver återta kontrollen över våra yta, både den på marken och den i sinnet.

Det är en viktig poäng, ty att tiggeriet med de följder det får i form av nedskräpning, ordningsstörningar, illegala bosättningar och gränsdragningsproblem inom välfärdssektorn har normaliserats är oroväckande. Det har nu pågått så pass länge att människor har vant sig och accepterat det.

Ett tiggeriförbud kanske blir den slutliga konsekvensen när folk till slut ledsnar. Men innan dess finns det en enkel sak att göra: upprätthåll gällande regelverk.

En sådan är vistelsetiden. EU-migranter har rätt att vistas i landet i tre månader. Många är här i ett år eller mer utan avbrott. Detta borde gå att ordna genom att ordningsmakten håller koll på vilka som kommer och hur länge de vistas här.

En annan är en rad olika lagar som förbjuder camping på gator och bosättningar på annans mark. Skälet till att tiggeriet tillåtits spridas så mycket i just Sverige är att ingen har ingripit. Detsamma gäller plankandet i kollektivtrafiken. Ingen bryr sig när EU-migranter åker tunnelbana utan att betala. Gör frekventa biljettkontroller. Den som inte betalar bör givetvis bötfällas (även om de aldrig kommer betala avgiften) och avvisas från tunnelbanan. Detsamma gäller försäljning, som kräver tillstånd av SL men där inga åtgärder vidtas mot den som saknar ett sådant.

I slutändan måste förstås människor sluta lägga pengar i den där pappmuggen. Men det finns många andra sätt att stävja det utredda tiggeriet. Att se till att upprätthålla de regler som redan finns är en utmärkt början.

Är det inte enklare med ett förbud då? Jo, visst vore det enklare. Men ett förbud mot att be andra människor om pengar leder oundvikligen till en del besvärliga gränsdragningsproblem. Om det går att konstruera en lag som bygger på äganderättens principer har jag inget emot ett förbud per se. Om det läggs ett sådant förslag är jag beredd att titta närmare på det.

Tidigare bloggat:
Bra riktning i tiggeriutredningen

Skjut först?

Precis som skolpolitiken förfärande ofta reduceras till en debatt om betygsystem tenderar kriminalpolitiken tyvärr att alltid handla om hur långa straffen ska vara.

Jag tycker att debatten blir påfallande enfaldig eftersom de allra flesta begriper att väldigt få blir en bättre människa av att sitta några år extra i fängelse. Risken för återfall minskar knappast heller av hårdare tag inne på fängelset (svenska fängelser beskylls ju ofta för att vara för humana). Jag har i många år propagerat för mer av den "mjuka" delen av kriminalpolitiken, alltså mer preventivt arbete både inom och utom Kriminalvårdens regi.

Ändå är det ibland påkallat att faktiskt prata om straff. Ibland är längre straff precis det som behövs, både för att skydda allmänheten från en farlig person och för att möta befolkningens rättsmedvetande.

Det uppmärksammade fallet med den 41-åriga kvinnan som slogs ihjäl av en man som tidigare dömts för grova våldsbrott och av Kriminalvården bedömts som labil, hotfull och med aggressionsproblematik. Trots en uppenbar återfallsrisk släpptes mannen ut i förtid.

Det är nämligen så det svenska rättssystemet fungerar. Kriminalvården påpekade när "Hagamannen" skulle friges att den inte hade något val. Det är tvåtredjedelsprincipen som gäller, det vill säga att en person som inte misskött sig grovt under sin internering alltid slipper avtjäna den sista tredjedelen av sitt straff.

Denna princip är orimlig, oanständig och anstötlig. Jag förstår faktiskt inte vad den bygger på. Vad är egentligen poängen med att den som dömts till en visst straff i en rättssäker förhandling i en svensk domstol inte ska sitta av straffet i fråga?

Det är få saker jag har så svårt att ta till mig intellektuellt som våld i nära relationer. Hur någon kan slå en person de lever med och säger sig älska är obegripligt. Men det förekommer, och det är vanligare än vad många vill tro (från vänsterhåll kommer tragedin förstås göras till en "mansfråga", men det är rättspolitiken vi verkligen behöver diskutera).

Inte minst därför är rättssamhällets svar så oerhört viktigt. Om det inte förmår skydda den som utsätts för våld i sitt eget hem och ge denne upprättelse, vad ska vi egentligen med en rättsstat till? Alice Teodorescu beskriver saken så här:

Frågan handlar inte om kvinnors rättigheter, utan om mänskliga rättigheter och borde engagera alla och envar, inte minst sittande regering som etiketterat sig som "feministisk". Men det handlar också om något annat; om synen på brott och straff, om vem som är mest skyddsvärd - offret eller förövaren?

Fallet med dödsmisshandeln som beskrivs ovan är särskilt tragiskt eftersom mannen återföll i brottslighet och att svenska myndigheter begrep att så förmodligen skulle ske. Kvinnans död vilar tungt på landets lagstiftare. De hade faktiskt kunna förhindra det som skedde.

Svensk kriminalpolitik behöver flytta fokus från gärningsman till brottsoffer. Vi måste sluta göra förövare till utsatta offer som inte vet vad de gör. Sådana här händelser urgröper nämligen allmänhetens förtroende för hela rättsstaten, och det blir bara ännu värre när samhället duckar efteråt.

Addera till detta att polisen i allt mindre utsträckning är att lita på när brott begås och rättigheter kränks och vi riskerar att få ett samhälle där människor i allt högre grad litar till sin egen vapenarsenal och de medborgargarden som är en oundviklig del av Sveriges framtid om inget görs nu.

Om någon ger sig på din make eller fru, om någon försöker ta sig in hos dig om natten, skjut först och fråga sedan. Du får ändå bara sitta av två tredjedelar av straffet.

Läs även:
En anhörig till den mördade kvinnan på SVT Opinion

Svart och vitt när sexpolisen spekulerar

Polisen och stormoralisten Simon Häggström har skrivit en bok om sexhandel utgiven på Kalla kulor förlag (min elaka sida önskar att det hade varit Små kulor förlag) och ges utrymme i Aftonbladet (via Unvisit).

Om du pratar med sexsäljare om vilka deras kunder är, är sannolikheten stor att du får ungefär samma svar; "vanliga män". Häggström bekräftat detta genom att beskriva dem han griper som "fäder, äkta makar, söner. Vanliga "snubbar" med vanliga liv". Just därför blir hans syn på sexköparen så märklig.

Häggström hävdar:

Oftast handlar det om helt vanliga välfungerande män som aldrig skulle sno en kexchoklad på Ica. Men i smyg drivs de av egoism, makt och en önskan att dominera och kuva kvinnor.

Verkligen? Vill sexköparen"oftast" kuva kvinnor? Det är imponerande att Häggström har en sådan inblick i de gripna sexköparnas sexual- och själsliv. Han måste ansvara både för polisförhör och en psykologisk utredning helt på egen hand. Eller kan det månne vara den svenska feministiska maktanalysen som spökar igen?

Sexköpslagen kom till utifrån en kvinnofridsproposition i riksdagen. Den officiella hållningen har ända sedan 1998, när lagen röstades igenom, varit att sexköp är en form av våld mot kvinnor. Det har aldrig tagits någon hänsyn till hur sexhandeln går till. Det görs ingen skillnad mellan personer som är utsatta för människohandel och deltidsarbetande sexsäljare som samtidigt läser på universitetet.

Med en så svartvit bild av ett mångfasetterat fenomen som sex och sexhandel är det inte konstigt att personer som Simon Häggström hamnar så fel i sin analys. I hans värld ryms nämligen inga nyanser, inga gråzoner.

Det är självfallet så att det finns avarter även bland sexköpare, personer som beter sig illa. Som njuter av att dominera någon annan på dennes bekostnad. Men att påstå att en "välfungerande man" som "aldrig skulle sno en kexchoklad på Ica" plötsligt förvandlas till ett sadistiskt monster så fort han kliver in på en thaisalong är skrattretande.

Jag fortsätter att hävda att Sverige inte ska ha en sexpolis som springer runt och letar omoraliska sexuella aktiviteter. Det är verkligen en galen prioritering av polisens knappa resurser. Människohandel ska självklart prioriteras högt och bekämpas med full kraft tillsammans med andra länder. I övrigt bör sexhandeln lämnas i fred - och givetvis avkriminaliseras helt och hållet.

Simon Häggström menar att många ser sexpoliser som honom som hjältar. "Men det stämmer inte", tillägger han. Nej, precis. Det stämmer inte. De riktiga hjältarna inom polisen är de som bekämpar riktiga brott. Som griper hustrumisshandlare och rånare.

För en polis är det självklart ett enklare jobb att ta sexköpare med byxorna nere på Malmskillnadsgatan än att tampas med sten- brandbombskastande kriminella i landets så kallade utanförskapsområden.

Sexhandeln och moralismen

Sex som ämne engagerar. Det sätter människors känslor i gungning och skapar starka åsikter. Sällan har folk så nära till utbrott och invektiv som när prostitution diskuteras.

När jag inför min uppsats, som skulle bli en komparativ studie om sexköpslagslagstiftning i Sverige och Thailand men av tidsskäl endast fokuserade på svenska sexarbetare, intervjuade sexsäljare och sexturister i Thailand slogs jag av två saker. Dels att sexsäljarna hade en betydligt mer entreprenöriell syn på sitt arbete än jag hade väntat mig, dels att köparna inte alls var några monster.

Båda dessa slutsatser går stick i stäv med den allmänt accepterade inställningen till sexhandel. I den officiella uppfattningen är nämligen säljaren ett offer och köparen är samvetslös knöl. Dessa finns naturligtvis också, och jag vill inte påstå att mitt lilla urval av intervjuer på något sätt är representativa för alla. Däremot finns det gott om material att tillgå för den som är intresserad, inte minst i gamla offentliga utredningar där åtminstone säljarna kommit till tals.

Frida Svensson står i Svenska Dagbladet upp för den traditionella och allmänt accepterade hållningen när hon beskriver hur en kvinna luras in i sexhandel och tvingas kvar. Denna bild görs (åter igen!) representativ för all sexhandel. Det är så falskt, det är så fel.

"Prostitution och sexhandel är en utsatthet som inte hade funnits om det inte var för sexköparna och deras pengar", skriver Svensson. Detta är ett tröttsamt upprepat mantra i svensk debatt. Sätter vi bara dit köparna och därmed stryper efterfrågan, så kommer all sexhandel att dö ut, lyder idén. Så är det förstås inte, och denna enkla förklaringsmodell tar heller inte hänsyn till de olika sorters sexhandel som finns.

Dels finns det sexsäljare som gör det av spänning, kanske håller på i några månader och sedan lägger av. Dels finns det säljare som gör det för att dryga ut sin inkomst ("sätta guldkant på tillvaron", som en svensk sexarbetare som jag intervjuade uttryckte saken). Dessa deltidssexsäljare pratas det väldigt sällan om. De finns knappast i debatten.

Därutöver finns det givetvis människor som säljer sexuella tjänster för att de är i desperat behov av pengar för att finansiera ett missbruk, betala skulder eller annat. En ytterligare grupp är den som är direkt utsatt för människohandel. Det är denna sistnämnda grupp som vi måste försöka stödja och hjälpa och där de inblandade ska hittas och straffas.

Det bästa sättet att bekämpa den sorts sexhandel som skadar människor och förstör liv är att satsa polisiära resurser på människohandeln och att bekämpa fattigdom. Men vi ska aldrig lägga oss i vad vuxna människor väljer för sätt att försörja sig eller "sätta guldkant på tillvaron" om de inte är tvingade till det.

Inte heller den som är fattig och fattar beslutet att under en tid sälja sex för att försörja sig och sin familj ska vi se ned på. Att se ned på denna person, kalla henne/honom för ett offer, är att frånta personen i fråga en egen vilja och en egen förmåga att fatta det beslut personen i just den situationen anser är det bästa. Vilka är vi att överpröva detta?

"Värdet av en kvinnas kropp och egna vilja ska inte kunna mätas i pengar", skriver Frida Svensson och sätter därmed ned foten mot all sexhandel. I sitt enkla ställningstagande visar hon att hon inte förstår, eller vill se, komplexiteten i företeelsen sexarbete.

Moraliska pekpinnar passar bättre i ett välmående medelklasshem på Södermalm i Stockholm än i Isaan-provinsen i Thailand. Men de är onekligen ganska typiska för hur den svenska diskursen ser ut.

Hur mycket Frida Svensson egentligen bryr sig om den enskilda kvinnans livsval, i synnerhet om hon skulle välja "fel", går att ifrågasätta. I slutändan handlar det mesta om moralism och gränser för den egna moralen, inte om andra människors rätt att faktiskt välja.

Vad ska en samtyckeslag lösa?

Frågan om ett samtyckesrekvisit i sexualbrottslagstiftningen har länge varit ett krav från feministiskt håll. Efter några uppmärksammade domar föll alliansregeringen för trycket och tillsatte (ännu en) utredning. Den senaste presenterade sitt resultat så sent som 2010. Nu skulle utredare se över varför andelen fällande domar är så låg men även titta på en så kallad samtyckeslag.

Utredaren och lagmannen Mari Heidenborg ska presentera sina resultat i höst, men redan nu är en rekommendation offentlig: hon säger ja till en samtyckeslag. Heidenborg säger:

I dag krävs det att gärningsmannen använt hot, våld eller utnyttjat en person som exempelvis varit berusad. Nu ska det räcka med att man säger nej, alltså att en person anser att den inte deltagit frivilligt.

Eftersom våld enligt det nya förslaget inte ska krävas för att brottet ska klassas som våldtäkt, föreslår utredaren att begreppet "våldtäkt" ersätts av "sexuellt övergrepp". Beviskraven, intygar hon, ska fortfarande vara desamma.

Frågan är då vad detta ska tänkas lösa. Bevisläget i de flesta sexualbrottmål kommer fortfarande vara lika knepigt. Ofta saknas vittnen. Teknisk bevisning är svårtydd. Jag ställer mig därtill frågande att omtolka våldtäkt. Vi har redan i dag distinktioner mellan exempelvis sexuellt utnyttjande och övergrepp som inbegriper hot och våld. Denna distinktion är givetvis av stor vikt och får inte tappas bort.

Tanken är att samtyckesrekvisitet ska bli normerande, precis som lagen mot barnaga. Vi får se vad effekten av lagändringen blir. Risken är stor för att många kommer bli besvikna, för i den allmänna debatten har argumenten för ett samtyckesrekvisit ofta handlat om att få fler tilltalade fällda.

Mänsklig sexualitet är komplicerad, mångfasetterad och full av svårtolkade nyanser. Sexuell interaktion bygger på vår förmåga att båda sända ut och läsa av kroppsspråk och subtila signaler. Det är därför vanskligt att i domstol fastslå exakt i vilken situation som någon gjorde något oönskat mot en annan. Detta kommer vi alltid få leva med.

Alternativet är ett absurt kontrollsamhälle där politiker lägger sig i exakt allt och bestämmer vad som är den rätta sexualiteten i varje givet sammanhang. Det finns det i och för sig många som vill dithän och i viss mån är vi redan där.

Sexualiteten måste tillåtas vara så fri som det bara är möjligt. Staten har inget i våra sovrum att göra, ej heller lagar och regleringar görs i jämställdhetens tecken.

I vårt nymoralistiska samhälle finns det alltid skäl att vara på sin vakt när politiker vill se över något så viktigt som sexualbrottslagstiftningen. Djävulen finns som bekant i detaljerna. 

Svenska Demokratiska Absurdistan

I ett antal år nu har EU-migranters tiggeri i Sverige vuxit i omfattning. Det uppskattas att antalet tiggare från främst Rumänien och Bulgarien, de flesta romer, uppgår till runt femtusen personer. Frågan har diskuterats flitigt, men lösningarna har varit få.

För allt åt alla-förespråkarna (i första hand Miljöpartiet, Centerpartiet, Rädda Barnen och en rad frivilligorganisationer) är valet enkelt: EU-migranter ska få tillgång till både boende, vård och skolgång. Svenska skattebetalare ska stå för notan. Verkligheten är däremot inte fullt så enkel som dessa partier och organisationer skulle önska.

Regeringens nationelle samordnare och särskilde utredare Martin Valfridsson presenterade i februari sin slutredovisning i vilken han avrådde från att ge pengar till tiggare och i stället förordade hjälp på plats i EU-migranternas hemländer. Valfridsson fastslog även att samhället måste ha en strikt attityd mot bosättningar på annans mark och att EU-migranters barn ej ska erbjudas skolgång. Överlag var utredningens slutsatser rimliga och något som regeringen bör följa.

Det börjar dock bli bråttom att sätta ned foten. Den nya skollagen från 2013 öppnar nämligen upp för att EU-migranter som stannat i Sverige längre än de tillåtna tre månaderna kan betraktas som "papperslösa" och därigenom få rätt till mer än bara akutsjukvård. Då kan det bli aktuellt även med skolgång. Och den som har barn som går i skola i Sverige faller under socialtjänstlagen, vilket betyder att kommuner kommer tvingas erbjuda såväl boende som försörjningsstöd till EU-migranter med barn. Detta ökar förstås incitamenten att ta med sig barnen hit.

Skolinspektionen har redan kommit fram till att barnet i en polsk familj som vistas illegalt i Sverige har rätt till skolgång:

Skolinspektionens första beslut som rör EU-medborgare och den nya skollagen fattades i januari. Det var en polsk familj i Olofströms kommun där barnet nekades skolgång i femte klass bland annat på grund av att familjen status var oklar trots att de hade intentionen av att stanna permanent i Sverige. Dessutom påpekade kommunen att pappan inte hade jobb och att Olofström inte kunde anses som barnets hemkommun. Skolinspektionen skriver i sitt beslut att barnet tvärtom ska anses vara bosatt i landet, trots att man som EU-medborgare egentligen ska lämna landet om man inte har fast försörjning efter tre månader.

Skolinspektionen ser beslutet som vägledande. Om detta fall de facto blir prejudicerande, faller hela EU:s regelverk med en tremånadersgräns. Då kommer Sverige i praktiken bli tvunget att erbjuda 500 miljoner EU-medborgare sjukvård, skola, boende och försörjning.

Detta är precis det Martin Valfridsson i diskussioner efter utredningen har konstaterat och varnat för. Det håller inte att ursäkta politiken med att gruppen romer är så liten. Så kan vi inte förhålla oss till nationell lagstiftning. Likabehandling måste råda, vilket faktiskt skapar en situation där Sverige som enskilt land tvingar sig självt att erbjuda alla EU-medborgare full tillgång till socialtjänsten.

I mina ögon är den som har rätt att vistas i ett land i endast tre månader att betrakta som en tillfällig gäst. En turist. Inga länder erbjuder turister boende och försörjning. Den fria rörligheten inom EU ska vi slå vakt om, men dess legitimitet hänger på att den som reser från ett land till ett annat står för sina egna kostnader och följer lagar och bestämmelser i värdlandet. De tiggande EU-migranterna gör varken eller.

Stefan Löfven gillar att prata om "ordning och reda". Oavsett om det handlar om svensk arbetsmarknad eller europeisk migrationspolitik ger statsministern utryck för en vilja att ha god ordning på saker och ting. Jag har ingen anledning att ifrågasätta Löfvens goda vilja, men det krävs även handling.

I tiggerifrågan har regeringen hittills legat väldigt lågt. Den har avfärdat ett nationellt förbud. Inte av ideologiska skäl utan synbarligen mest för att frågan drivits av Sverigedemokraterna. När Moderaterna öppnade upp för skärpningar genom att kriminalisera "organiserande av tiggeri" fann regeringen förslaget "intressant". Sedan dess har justitieminister Morgan Johansson tillsatt en utredning som ska presentera förslag på åtgärder mot olovliga bosättningar den 30 maj.

Förhoppningsvis blir detta ett startskott för en mer rimlig hållning i frågan om olovliga bosättningar och det offentliga Sveriges ansvar för andra länders medborgare. Ty om vi hamnar i ett läge där EU-migranter inte bara erbjuds akutsjukvård och skolgång utan även öppnar upp hela socialstaten för övriga Europa, skjuter regeringen legitimiteten för EU:s fria rörlighet i sank.

I ett sådant läge finns egentligen bara en sak att säga:

"Varmt välkommen till den nordliga EU-kolonin Svenska Demokratiska Absurdistan. Här gör vi det orimliga möjligt."

Tidigare bloggat:
Bra riktning i tiggeriutredningen

Sexarbetare har faktiskt rättigheter

Det kanske inte har märkts så mycket på senare tid när bloggen dominerats av migrations- och integrationsfrågor, men den som scrollar tillbaka kan se att jag under tidigare år skrivit en del om en fri sexualitet, om porr och sexliberalism i allmänhet.

Jag är frihetligt inställd till allt vad sexhandel och porr heter. Givetvis under förutsättning att det sker frivilligt. Det är här den svenska debatten blir så bisarr. Huruvida något sker med samtycke eller inte spelar ingen roll.

Sexköpslagen tillkom ur en kvinnofridsproposition som den socialdemokratiska Persson-regeringen lade fram och som sedan stöddes av Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Centerpartiet. Det var alltså uttalat redan från början när riksdagen ville förbjuda köp av sexuella tjänster att frågan handlar om våld mot kvinnor.

I Tyskland bereds nu en lag om kondomtvång för sexköpare. Sedan tidigare har Tyskland en skyddslagstiftning vars syfte är att förbättra sexarbetarnas hälsa och stärka deras rättigheter. Sverige har valt rakt motsatt väg. Sexköparen demoniseras och säljaren görs till ett offer för omständigheter och patriarkala maktstrukturer.

Alla behöver inte köpa sex. Man behöver inte ens tycka att det är rätt eller OK. Men man har för den sakens skull inte rätten att inskränka andra vuxna människors val att byta en sexuell tjänst mot någon sorts betalning.

Det vi borde fokusera på är att möjliggöra en så dräglig tillvaro som möjligt för sexarbetarna, att stärka deras rättigheter i lagen och arbeta aktivt mot utnyttjande av såväl vuxna som minderåriga i människohandel. Inte att jaga köpare av sexuella tjänster under frivilliga omständigheter.

Så länge sexköpslagen finns kvar kommer hälso- och rättighetsperspektivet tyvärr inte att få fäste i Sverige. Och enligt den svenska diskursen är därmed även all porr ett resultat av våld mot kvinnor.

Bisarrt var ordet.

Läs även:
Porraktrisen och producenten Vicki Valyrie skriver på SVT Opinion om myten att porrkonsumtion leder till att män sexuella övergrepp mot kvinnor.

Inget offer.