En ny samordnare, kan det vara något?

Med anledning av det stora antalet bilbränder under de senaste två veckorna kallade regeringen till presskonferens för att presentera förslag på hur problemet ska hanteras.

Primärt handlade det om skärpta straff. Eftersom svenska domstolar verkar ha notoriskt svårt för att använda hela straffskalan är det särskilt viktigt att höja minimistraffen. Regeringen presenterade även nya sätt att hantera unga kriminella, dit hör bland annat fotboja men det lades även förslag på jourdomstolar.

Det är bra att regeringen gör det som Alliansen inte mäktade med när Beatrice Ask var justitieminister. Det går också att notera ett något höjt tonläge - Morgan Johansson sade sig vara "rätt förbaskat trött" på ligister som bränner bilar. Den enskilde har alltid ett val, förtydligade han. Det är en självklar men ändå viktig markering eftersom det i samhällsdiskussionen ständigt letas efter sociala orsaker till att bilar brinner.

Såväl Beatrice Ask som Annie Lööf kräver fler poliser. Som om lösningen ligger enbart där. Huvudproblemet är att polisens arbetsmetoder inte leder någonvart. Vi har exempel på där fullt kravallutrustad polis stått redo för att sedan få order att inte gå in. Poliser vittnar om hur de förväntas ha en dialog med de kriminella i stället för att ingripa och statuera exempel. Det är alltså fler dialogpoliser Ask och Lööf vill ha?

Främst är detta en fråga för polisledningen, inte för riksdag och regering. Vilket förstås gör det lite mer komplicerat. Vill ens dagens polisledning få slut på bilbränder och stenkastning? Bryr de sig? Eller tror de på allvar att det fungerar att vända andra kinden till, att föra dialog med kriminella?

Regeringen vill inte bara skärpa straffen utan också tillsätta en, ja du gissade rätt: nationell samordnare. En trygghetssamordnare ska vara ansvarig för det brottsförebryggande arbete som bland annat Brå kommer vara delaktiga i framgent.

Det är givetvis viktigt att även arbeta preventivt. Men här finns samtidigt en uppenbar risk för slutsatser som handlar mer om fritidsgårdar och "strukturell rasism" än att faktiskt komma tillrätta med ungas kriminella livsstil.

Nästa fråga är vem som ska få det där jobbet som nationell samordnare. Veronica Palm, kanske? Hon är tydligen ledig och uppfyller säkert alla krav som kan tänkas finnas för jobbet i fråga.

Läs även:
Alice Teoderescu, Expressens ledarsida

Skjut först?

Precis som skolpolitiken förfärande ofta reduceras till en debatt om betygsystem tenderar kriminalpolitiken tyvärr att alltid handla om hur långa straffen ska vara.

Jag tycker att debatten blir påfallande enfaldig eftersom de allra flesta begriper att väldigt få blir en bättre människa av att sitta några år extra i fängelse. Risken för återfall minskar knappast heller av hårdare tag inne på fängelset (svenska fängelser beskylls ju ofta för att vara för humana). Jag har i många år propagerat för mer av den "mjuka" delen av kriminalpolitiken, alltså mer preventivt arbete både inom och utom Kriminalvårdens regi.

Ändå är det ibland påkallat att faktiskt prata om straff. Ibland är längre straff precis det som behövs, både för att skydda allmänheten från en farlig person och för att möta befolkningens rättsmedvetande.

Det uppmärksammade fallet med den 41-åriga kvinnan som slogs ihjäl av en man som tidigare dömts för grova våldsbrott och av Kriminalvården bedömts som labil, hotfull och med aggressionsproblematik. Trots en uppenbar återfallsrisk släpptes mannen ut i förtid.

Det är nämligen så det svenska rättssystemet fungerar. Kriminalvården påpekade när "Hagamannen" skulle friges att den inte hade något val. Det är tvåtredjedelsprincipen som gäller, det vill säga att en person som inte misskött sig grovt under sin internering alltid slipper avtjäna den sista tredjedelen av sitt straff.

Denna princip är orimlig, oanständig och anstötlig. Jag förstår faktiskt inte vad den bygger på. Vad är egentligen poängen med att den som dömts till en visst straff i en rättssäker förhandling i en svensk domstol inte ska sitta av straffet i fråga?

Det är få saker jag har så svårt att ta till mig intellektuellt som våld i nära relationer. Hur någon kan slå en person de lever med och säger sig älska är obegripligt. Men det förekommer, och det är vanligare än vad många vill tro (från vänsterhåll kommer tragedin förstås göras till en "mansfråga", men det är rättspolitiken vi verkligen behöver diskutera).

Inte minst därför är rättssamhällets svar så oerhört viktigt. Om det inte förmår skydda den som utsätts för våld i sitt eget hem och ge denne upprättelse, vad ska vi egentligen med en rättsstat till? Alice Teodorescu beskriver saken så här:

Frågan handlar inte om kvinnors rättigheter, utan om mänskliga rättigheter och borde engagera alla och envar, inte minst sittande regering som etiketterat sig som "feministisk". Men det handlar också om något annat; om synen på brott och straff, om vem som är mest skyddsvärd - offret eller förövaren?

Fallet med dödsmisshandeln som beskrivs ovan är särskilt tragiskt eftersom mannen återföll i brottslighet och att svenska myndigheter begrep att så förmodligen skulle ske. Kvinnans död vilar tungt på landets lagstiftare. De hade faktiskt kunna förhindra det som skedde.

Svensk kriminalpolitik behöver flytta fokus från gärningsman till brottsoffer. Vi måste sluta göra förövare till utsatta offer som inte vet vad de gör. Sådana här händelser urgröper nämligen allmänhetens förtroende för hela rättsstaten, och det blir bara ännu värre när samhället duckar efteråt.

Addera till detta att polisen i allt mindre utsträckning är att lita på när brott begås och rättigheter kränks och vi riskerar att få ett samhälle där människor i allt högre grad litar till sin egen vapenarsenal och de medborgargarden som är en oundviklig del av Sveriges framtid om inget görs nu.

Om någon ger sig på din make eller fru, om någon försöker ta sig in hos dig om natten, skjut först och fråga sedan. Du får ändå bara sitta av två tredjedelar av straffet.

Läs även:
En anhörig till den mördade kvinnan på SVT Opinion

Alliansen vill se hårdare tag mot brott

Alliansen kallade i dag till pressträff för att redogöra för en del förslag på det kriminalpolitiska området under rubriken "Ett tryggare Sverige".

Alliansen föreslår straffskärpningar och nya brottsrubriceringar. Men det är inga radikala grepp som tas utan handlare snarare om smärre justeringar. Höjda minimistraff för grova våldsbrott och brutet kontaktförbud är några av förslagen.

Regeringen vill även skärpa straffen för människohandel, men nämner bara sådan för sexuella ändamål och kvinnor som offer. Vi vet sedan tidigare att majoriteten av all människohandel inte är av sexuell art utan handlar om utnyttjande i jordbruk, byggindustrin men också i tiggeri. Detta är dock inte lika PR-mässigt som sex.

"Synnerligen grov våldtäkt" är en ny brottsrubricering som ska utredas i ännu en sexualbrottsutredning. En annan är "oaktsam våldtäkt". Regeringen vill söka komma åt de fall där domstolen ansett att ett övergrepp sannolikt har begåtts men där det inte är helt klarlagt att gärningsmannen förstått detta.

Jag förstår intentionen att täppa igen denna lucka, men ställer mig lite frågande till begreppet. Oaktsamhet är visserligen ett rekvisit som finns på en rad områden, men kan man verkligen våldta någon av oaktsamhet? Är inte våldtäkt en mer aktiv handling med ett tydligt mål, nämligen samlag eller annan jämförbar sexuell aktivitet med en annan person? I begreppet ryms ju våld eller hot om våld. Det är oroväckande att våldtäktsbegreppet kommit att urvattnas på det här sättet.

Utredningen ska även titta på "de skeenden som finns i rättsväsendet", vilket betyder att utredaren ska undersöka hur myndigheterna bemöter brottsoffer men också varför så få anmälningar leder till åtal och fällande dom. Regeringen vill även undersöka ett samtyckesrekvisit i våldtäktslagstiftningen, alltså precis som aktivistgrupper som Fatta.nu kräver.

Det förefaller således närmast oundvikligt att Sverige, oavsett regering efter valet, kommer få en samtyckteslagstiftning inom något år. Jag tror att det vore olyckligt, vilket jag redogjort för tidigare.

I Sverige släpps dömda personer i normalfallet efter att ha avtjänat två tredjedelar av straffet. Nu vill regeringen att den som återfaller ska tvingas avtjäna tre fjärdedelar av straffet när de återvänder till fängelset. Detta kallas för en "skärpning" men är i grunden en förändring på marginalen.

Jag har aldrig förstått poängen med en generell rabatt av detta slag. Visst kan man tänka sig att personer som verkligen visat prov på förändring och utveckling under sin fängelsetid kan släppas i förtid. Men att alla rutinmässigt ska släppas efter att ha avtjänat två tredjedelar av straffet är svårt att begripa poängen med.

Jag förstår vad Alliansen försöker göra här. De vill åter framstå som det alternativ som tar kampen mot brottsligheten på allvar. Och, förstås, vinna tillbaka en del högerväljare som gått till SD. Men efter åtta år vid makten känns detta försök förvånansvärt lamt.

Jag är inte heller övertygad om att borgerliga väljare är överförtjusta i utvidgningen av våldtäktsbegreppet och stegen mot en omvänd bevisbörda, som samtyckeslagstiftningen riskerar att leda till.

Reinfeldts totala sexköpshaveri

Fredrik Reinfeldt ägnade en stor del av sitt jultal åt att prata om människohandel för sexuella ändamål. Talet kunde lika gärna ha varit Margareta Winbergs.

Moderaterna var motståndare till sexköpslagen när den klubbades av riksdagen 1998. I dag låter det helt annorlunda. Den moderata justitieministern Beatrice Ask såg till att lagen skärptes för några år sedan. Nu vill Reinfeldt gå ännu längre.

Försvaret av sexköpslagen är i hög grad emotionellt. Lagens försvarare vill väcka äckelkänslor runt sexköp och upprätthålla bilden av sexsäljaren som ett utnyttjat och hjälplöst offer. Givet hur sexköpsförbudet numera har stöd av samtliga riksdagspartier har denna strategi lyckats väl. Genom att blanda in förfärliga berättelser om människohandel i sexköpsdiskussionen kan det skapas en konsensus kring lagens absoluta nödvändighet.

Det är därför ingen slump att Reinfeldt pratar om 18-20-åriga "flickor", om Lilja 4-ever och om människohandlare som tjänar fyrahundratusen kronor på ett ungt offers sexuella tjänster. Självständiga sexsäljande entreprenörer har ingen plats i Reinfeldts berättelse.

Statsministern är noggrann med att konsekvent använda ordet "flickor" och "unga flickor" som vore det personer i yngre tonåren eller rent av förpubertal ålder. Detta är ett ohederligt sätt att beskriva sexhandeln på, men det känns igen från när radikalfeminister och organisationer som Ecpat ger sig in i debatten och kräver hårdare tag. Det är alltid fråga om "flickor".

Sexhandeln domineras emellertid inte av "unga flickor" utan av vuxna kvinnor. Och det finns inget stöd för att de flesta skulle vara tvingade att sälja sex. Reinfeldt ignorerar detta faktum och nämner hellre luddiga och obekräftade siffror på 400-600 människohandelsoffer i Sverige. En signal för att något måste göras.

Reinfeldt vill skärpa sexköpslagen för att komma åt människohandlare. Men hur tänkte han där? Sexköpslagen förbjuder frivilliga sexöverenskommelser mellan samtyckande vuxna. Att låsa in, misshandla och tvinga någon att sälja sex (för att sedan stjäla inkomsten) var inte lagligt innan sexköpslagen tillkom. Heller.

Statsministern blandar äpplen och päron lika friskt som någonsin första bästa radikalfeminist och kommer därtill på allvar ut som en supermoralist.

"Moderaterna är frihetens parti i Sverige", säger Reinfeldt. Och frihet är "makt att bestämma över sitt eget liv". Det sistnämnda är korrekt. Det är därför tråkigt att Moderaterna vill skärpa en lag som förvägrar människor just detta.

Hur är fler i fängelse en seger?

Fängelsebranschen närs av narkotikapolitiken. Om USA avkriminaliserade bruk av cannabis och andra droger skulle många delstater få stänga en hel del fängelser. Så stor andel av alla interner sitter dömda för narkotikabrott. Detsamma gäller Sverige.

Rätten har efter en ny HD-praxis från 2011 börjat göra åtskillnad mellan ligaledare och fotfolk i narkotikabranschen. Tanken är att annat än bara antalet gram av innehav ska avgöra fängelsestraffets längd. Detta gillas inte av polisen eftersom det innebär ett merarbete och ställer högre krav. Nu måste de visa exakt vilken roll den inblandade haft.

Det gillas inte heller av regeringen, som tillsätter en utredning för att titta närmare på en straffskärpning. HD:s praxis utmanas alltså av justitieministern. I detta finns ingen djupare analys av politikens effekter eller HD:s resonemang. Heller ingen självrannsakan eller minsta spår av ödmjukhet. Beatrice Ask vill spärra in fler och under längre tid. Det är hennes och regeringens enkla devis.

Finns det någon människa som har förtroende för det här gänget?

Fängelse en usel brottsbekämpare

Fängelsestraff fungerar visst! skriver Paulina Neuding och hänvisar till Hagamannen. Sedan han dömdes till fängelse kan kvinnorna i Umeå andas ut. Nu kan han inte våldta längre.

Nej, men visst. Den som fängslas kan inte begå brott ute i det fria längre. Neuding är inte ensam om denna infantila insikt. Så långt tror jag även fängelsesystemets argaste kritiker har lyckats tänka. Det som brukar lyftas fram är att fängelse är ett ineffektivt sätt att förhindra att någon begår brott igen efter frigivning. De allra flesta som döms till ett fängelsestraff kommer nämligen att friges.

Det är klart att vi skulle få ned brottsligheten om vi dömde alla som begick ett brott till livstids inlåsning. Paulina Neuding tycker måhända att det vore en finfin brottsbekämpningsåtgärd. Men förutom att det skulle kosta ohyggligt mycket pengar, vore det en dödsstöt för alla försök att rehabilitera människor och få dem att bli laglydiga medborgare efter avtjänat straff. Tesen att människor som begår brott ska sona sitt straff och sedan få en andra chans blir med ens tillintetgjord.

4 av 10 av alla som döms till fängelse återfaller i brott inom tre år, enligt Brottsförebyggande rådets studie på alla som släpptes fria 2005. Andra siffror indikerar att ungefär två tredjedelar återfaller i brott inom eller efter tre år. Fängelse är således en ganska usel åtgärd för att förhindra att nya brott begås. Kriminalvården rehabiliterar väldigt få. Den förvarar människor under en av domstol bestämd tidsperiod.

Det vi borde ägna tid och kraft åt att diskutera är hur vi kan underlätta inslussningen i samhället igen efter avtjänat straff. Hur den som har suttit fem år bakom galler ska förhindras att söka upp sina gamla polare direkt när han kommer ut eftersom han inte har någon annanstans att ta vägen. Hur vi kan erbjuda bostad och arbete - ett bra alternativ till kriminalitet - till de som står med händerna tomma när de i lagens mening sonat sitt brott.

Jag kunde inte undgå att märka att ingen av dessa frågor var närvarande i Paulina Neudings text.

Rättsstatens prioriteringar

Jag brukar skriva mer om rättssäkerhet än rättstrygghet på bloggen, men efter den senaste tidens uppmärksammade brottsfall, som alla bär en stämpel av rättsstatens misslyckande, finns anledning att sätta fingret även på rättstryggheten i samhället.

En man döms för att ha kidnappat sin exsambo. I väntan på att domen ska vinna laga kraft släpps mannen och hinner då söka upp kvinnan och knivmörda henne. Hela historien är fruktansvärt tragisk, men den känns inte unik.

Titt som tätt dyker det upp liknande fall. Personer som dömts för allvarliga våldsbrott, avtjänat sina straff och sedan begått nya. Personer som mördat, dömts till rättspsykiatrisk vård, friskförklarats och frisläppts för att sedan mörda igen.

Den som läser denna blogg vet att jag inte förfäktar hårdare straff för straffens skull och att jag mer än en gång har kritiserat den drakoniska amerikanska rättspolitiken. Det är inte i den riktningen vi ska röra oss. Men när rättsväsendet misslyckas så kapitalt som i de fall som uppmärksammats på sistone måste vi alla ta oss en funderare.

På vilken grund friskförklaras en man som sedan spiller liten tid i frihet innan han mördar igen? Hur resonerar rätten när de släpper en man som nyss dömts för att ha frihetsberövat sin expartner trots att kvinnan är i stort behov av att skyddas från mannen i fråga?

Den största förloraren är förstås den vanlige medborgaren som ställt sitt hopp till skydd från rättsstaten när dennes liv hotas. Men även polisen måste känna stor frustration när sådant här sker. De gör sitt jobb, fångar in boven och ser honom bli fälld. Allt borde vara fri och fröjd och offret äntligen säkert. Ändå kan den dömde gå och knivmörda den person som ska få skydd av samhället. Det är ett fruktansvärt svek.

Det kan inte fortsätta så här. Människoliv går till spillo, människors förtroende för rättsstaten urholkas och viljan att ta lagen i egna händer ökar. Synen på brott mot liv och egendom måste skärpas. Sverige utmålas ofta som en lekstuga när kriminalpolitiken kommer på tal, men faktum är att vissa brott ger väldigt långa straff. Dit hör framför allt narkotikabrott där vi har sett straff på 14 år i vissa fall och där mångåriga straff är vanligt förekommande. Samtidigt kan en person som berusad kör ihjäl en annan människa komma undan med några månader i fängelse.

Det är således fråga om en prioritering, en skalindelning av hur allvarliga brotten anses. Denna indelning behöver vändas upp och ned - brott utan offer ska vara lågprioriterade. Brott mot liv och egendom högprioriterade. Då ska ni se att fall som det som ovan beskrivna kommer att höra en misslyckad och svunnen kriminalpolitik till. Frågan är bara om politikerna vill det.

Avrättningsstaten

Dödsdömde Troy Davis ska avrättas natten till torsdag svensk tid.

Fallet förefaller oklart, teknisk bevisning saknas och nästan alla vittnen har tagit tillbaka sina vittnesmål. Ändå väljer Georgia att avliva mannen.

Anhöriga till den dödade polismannen för över 20 år sedan säger att "det här var vad vi ville, och det här är vad vi fick. Vi ville få det överstökat, och att han ska få sitt straff". Vilka är de att bestämma över liv och död? Och vad kommer de att känna om det senare framkommer att en oskyldig man har avrättats?

Dödsstraffet är så vidrigt, så omänskligt och så ociviliserat att det saknas ord för att beskriva det. Att ge staten makten över liv och död på detta sätt är inte värdigt ett land som vill kalla sig demokratiskt.

Läs även:
Barbari
Ett omänskligt straff

Fucked for life?

"Men varför stanna där? Varför inte vräka alla som döms, oavsett för vad, för säkerhets skull. Så kan de dömda leva i särskilda läger i skogen, Kulbon, och utföra Fas3-arbeten eftersom ingen annan ändå anställer dem."

Malin Siwe skriver utmärkt om den växande trenden med krav på utdrag ur belastningsregistret när man arbetar i offentlig sektor. Privata företag följer efter. Vi är på väg att få ett samhälle där personer som begått en dumhet fortsätter att bestraffas även efter rättvisan sagt sitt.

Vi brukar vara ense i Sverige om att den som har sonat sitt brott, oavsett om det var att betala sina böter, göra samhällstjänst eller sitta bakom lås och bom, ska slussas in i samhället bland övriga medborgare igen. Få en chans att börja om. Det växande intresset för människors tidigare synder motarbetar detta perspektiv.

Och skapar det inte en falsk trygghet? Ärligt talat är det ju faktiskt endast personer som varit klantiga nog att åka fast som straffas. Inte alla som begått brott. Patrik Sjöbergs historia om övergrepp från tränaren Viljo Nousiainen har aktualiserat frågan om ideella föreningar borde få rätt att begära ut registerutdrag. Det ironiska är att detta inte hade stoppat Nousiainen eftersom han, såvitt vi det, inte var dömd sedan tidigare.

Jag känner till fall där ex-kriminella faktiskt fått praktik och sedan anställning just tack vare att de varit öppna med sin kriminella bakgrund. Men detta är droppar i ett hav av fall där folk som tidigare begått dumheter sorteras ut och får allt svårare att komma tillbaka till ett vanligt liv eller leva upp till sin potential. Jag har full förståelse för, och instämmer i, att dagis och skolor har policies om att inte personer dömda för sexbrott mot barn ska få anställning. Ej heller är det särskilt lämpligt att någon som dömts för terrorbrott blir säkerhetsansvarig på Forsmark.

Detta är dock övertydliga, glasklara fall. Det finns ingen anledning att någon som dömts för stöld automatiskt skulle vara olämplig att arbeta inom äldrevården. Inte heller är den som har dömts för rattfylla självklart olämplig som revisor. Och så vidare. Särskilt inte om brottet begicks för väldigt länge sedan. Ändå sprider sig trygghetsnarkomanin och vilka brott som anses relevanta faller bitvis undan. Samma logik gäller när vi bedömer politikers lämplighet, men där är granskningen etter värre.

Någonstans här glömmer vi att vi faktiskt alla är felbara människor och att vi i ett civiliserat samhälle förtjänar en andra chans.

Borgerlig sexmoralism

"Skattefuska är det värsta du kan göra i det här landet". Kommentaren fälldes under en lektion på högstadiet och jag minns att läraren inte gillade den. I dag skulle "skattefuska" kunna bytas ut mot "köpa sex".

Lars Ohly är egentligen motståndare till straff. Han vill hellre arbeta preventivt. Självfallet behövs även preventivt arbete så att brott inte bara bestraffas utan faktiskt också förhindras. Men när den gode vänsterledaren vill genomföra en generell straffsänkning som även omfattar allvarliga våldsbrott samt återinföra halvtidsfrigivningen och samtidigt höja straffet för ett enda brott - sexköp - blir konsekvenserna helt uppåt väggarna. Straffskalan för att halvt ha slagit ihjäl en människa blir detsamma som att ha haft frivilligt sex mot betalning. Så allvarligt anses det alltså att köpa en sexuell tjänst. Den lyckliga horan, har det slagits fast, finns inte.

Ohly sitter inte i regeringen och om alla opinionsinstitut har rätt kommer han inte att göra det under de kommande fyra åren heller. Men hans åsikt om höjt straff för sexköp finner stort stöd även i Alliansen. Fredrik Reinfeldt är "redo att göra en straffskärpning", Maud Olofsson är "beredd att titta på" en sådan, Jan Björklund anser att sexköp är ett "grovt brott" (och i Folkpartiet utreds frågan om straffskärpning under ledning av - huga! - Johan Pehrson). Och Göran Hägglund? Jo, han tycker att sexköp är brott av en karaktär som är "väldigt allvarliga". Vad som är så allvarligt får vi inte veta, men det är ingen jättegissning att samtliga borgerliga partiledare utgår från den radikalfeministiska handboken och betraktar sexsäljare som offer för patriarkala strukturer och sexköparna som sjuka/perversa personer. Om min inställning till detta har jag skrivit en del tidigare (se "övrig läsning").

Är de helt genmanipulerade? Kortslutna? Luftlandsatta? Vi måste påminna oss om att för drygt tio år sedan ansåg inte Moderaterna att sexhandel var en kriminalpolitisk utan en socialpolitisk fråga. Det var fortfarande något usch-usch och fy-fy, men inget som polisen skulle bry sig så mycket i. Nu är visserligen tio år en evighet i politiken, men förändringen är ändå talande. Dels har partiets kvinnoförbund glidit vänsterut och börjat putta på i jämställdhets- och kvinnofrågor ur ett vänsterperspektiv, dels har attityden mot sexköp i samhället (vilken sexköpsförbudet var satt att påverka) blivit mer negativ. Eftersom partiet numera följer opinionsvinden i stället för att basera sina ställningstaganden på principer, är inställningen till sexköp helt logisk. Centerpartiet å sin sida var med och röstade igenom sexköpslagen tillsammans med vänsterpartierna i maj 1998 och är därmed dubbelt skyldigt.

Det är oerhört trist att de borgerliga partierna inte har lyckats stå emot vänsterfeminismen. Det är förbannat tråkigt att de inte ens pausar den sexmoralistiska utvecklingen utan tvärtom driver på den. Lyckligtvis finns motståndsfickor. Den sexuella integriteten är en fråga som behöver diskuteras betydligt mer under de kommande åren.

Övrig läsning:
Principer och anständighet
Den där förbannade magkänslan
Sex är sex
Sexköpslagsutredningen: del 1
Sexköpslagsutredningen: del 2
Beställningsjobbet är klart
Carina Hägg sprider fördomar (SVT Debatt)
Lika rättigheter för alla
Ja, sexköpslagen bör tas bort

Övertron på straffet

Det går en väldigt tydlig skiljelinje mellan vänster och höger i kriminalpolitiken. Den handlar enkelt uttryckt om synen på straffets värde. Medan högerpolitiker- och skribenter alltsomoftast vill höja straffen - vilket vanligtvis vinner allmänhetens gillande - brukar det från vänsterhåll påpekas att hårdare straff sällan leder till lägre brottslighet. Om det nu är så att vi alla vill ha lägre brottslighet och forskning tyder på att hårdare tag inte fungerar, varför höja straffen?

Jo, straffet har enligt somliga såväl ett avskräckande värde som ett hämndvärde för offret. Hela samhället måste skicka signalen att brott inte accepteras. Straffet är denna signal. Det resonemanget kan jag förstå och delvis köpa. Jag vill inte att straffen avskaffas eller blir ett undantag i svensk rättsskipning. Men det finns en oerhörd övertro på straffets betydelse bland många högerskribenter. Det handlar inte om någon kamp mellan brottslingen och brottsoffret. Fokus på brottslingen betyder inte att brottet ursäktas utan att vi ska söka förhindra att det sker igen. För att undvika att vi får ännu ett brottsoffer i framtiden.

Jerzy Sarnecki (kriminolog) och Björn Fries (socialdemokrat) hävdar att ungdomsbrottsligheten planat ut de senaste 15 åren. Detta känns inte igen från den politiska debatten. Där befinner vi oss nämligen i ständigt panikläge eftersom alla tycks tro att brottsligheten bland ungdomar inte bara ökar som något slags naturlag - den rent av eskalerar. SvD tar sexualbrott som ett exempel på brott som ökar. Här finns emellertid flera förklaringar. Bland annat tycks anmälningsbenägenheten ha ökat (kanske som en följd av den diskussion som pågått i medierna om offer för sexuellt våld), dessutom genomgår sexualbrottslagstiftningen förändringar som mycket väl kan leda till att fler döms. Åtminstone är det vad feministerna hoppas (det är i sig en märklig målsättning, jag trodde målet var att ha rättssäkra domar, inte främst öka antalet).

Även SvD nämner "samhällets signaler" till brottsoffret som ett argument för straff. Men att straffets längd skulle tangera med offrens känsla av upprättelse går att ifrågasätta. Oftast är omgivningen betydligt mer bitter och hämndlysten än offren själva. Brottsoffer arbetar ofta med att gå vidare i livet och vill inte fastna i bitterhet och hämndkänslor eftersom det är kontraproduktivt. Fadern i en familj som förlorade sitt barn i ett våldsamt brott berättade hur han inte alls reagerade som han väntat sig om någon gjorde hans barn illa. Innan vi själva hamnat i den situationen, ska vi således vara försiktiga med att dra fram "men om det hände ditt barn...!"-argumentet.

Jag ser gärna att straffen för de riktigt grova brotten - grova våldsbrott och grov ekonomisk brottslighet - höjs. Brott mot enskilda människor ska vi se särskilt allvarligt på medan brott utan offer över huvud taget inte borde vara brott. Emellertid är det viktigt att inte intala sig, att längre fängelsestraff skulle göra personer dömda för brott till bättre människor när de kommer ut i det fria igen. Det är snarare tvärtom, varför kriminalvårdens utslussningssystem bör ses över. Dessutom behöver samhället arbeta betydligt mer preventivt med ungdomar än vad som görs i dag, vilket också är en skiljelinje mellan vänster och höger. På högerkanten är straffen den enda rättvisa åtgärden. Men straff kan som bekant bara komma i fråga när brottet redan har begåtts.

Både Moderaterna och Socialdemokraterna har drivit på för att få fler poliser i Sverige. Vilket i sig inte löser någonting om polisen inte samtidigt förmås arbeta mer effektivt. Men att kräva fler poliser är ett väldigt enkelt recept på framgång eftersom den enfaldige väljaren lätt tror att fler poliser betyder färre brott och större trygghet. På samma sätt måste hårdare straff betyda lägre brottslighet, resonerar många och kräver livstidsstraff och hårdare tag. Preventiva åtgärder tar tid och är inte synliga på samma sätt. Därför är de också föga publikfriande. Enligt samma logik är långa fängelsestraff för narkotikabrott en mycket tydligare samhällelig signal än behandling.

Så länge den svartvita plakatpolitiken tillåts dominera på det kriminalpolitiska området - och det har den gjort i hundratals år - kommer vi sitta fast i ett förenklat och emotionellt brott-straff-tänkande. Det är rätt tragiskt att vi inte har nått längre än så.

Läs även:
Kriminalpolitik i baklås
Borgerlig kriminalpolitik i fritt fall

Synen på fängelsets roll har egentligen förändrats mycket lite de senaste 200 åren.

Kriminalpolitik i baklås

Frågan om huruvida längre straff minskar brottsligheten är en gammal tvistefråga. Kriminologer brukar ständigt påpeka att det saknas stöd för att generellt sett längre straff har en avskräckande effekt. Politikerna, inte minst borgerliga, vägrar lyssna eftersom det är alldeles för lätt att ragga röster på budskapet "fler poliser" och "längre straff". Människor som själva inte är inblandade i brottslighet som är allvarligare än fortkörning, tenderar att ta för givet att sambandet "längre straff=minskad benägenhet att begå brott" håller fullt ut. Det bara måste vara så, inte sant?

Nu är det mänskliga psyket betydligt mer komplicerat än att det kan förmås att följa en enkel mall för brottslighetsprevention. Vi begår brott av så många olika orsaker, i så många olika situationer. Och vi gör det bevisligen trots risken att åka i fängelse för lång tid framöver. Trots livstidsstraff. Trots dödsstraff i många länder.

Per Gudmundson bryr sig inte om dessa petitesser. Han har hittat en studie utförd av italienska ekonomer (de har förstås ett jättestort intresse i hur det mänskliga sinnet fungerar...) som visar att det finns en avskräckande effekt i längre straff. En månads längre strafftid skulle minska återfallsrisken med 1,3 procent, enligt studien.

Gudmundson nöjer sig emellertid inte med detta utan visar vad det skulle betyda med ett helt år längre i fängelse. Det är fantastiskt enkel matematik: 1,3 procent gånger 12 = 15,6 procents mindre risk för återfall! Gudmundson menar alltså att återfallsfrekvens i brott kan mätas helt linjärt. Om vi spärrar in blottare på tio år måste det betyda i princip noll procents risk för återfall. Otroligt. Att vi inte har tänkt på detta tidigare. Vi behöver bara bygga en massa nya fängelser och spärra in folk under längre tid, så kommer kriminaliteten att gå ned.

Exemplet i Italien handlade om en amnesti för fångar. De släpptes ut i förtid på grund av platsbrist i fängelserna. Självfallet var de inte redo. Detta är en helt annan sak än att släppa ut människor efter avtjänad tid (och därmed avslutad behandling, i den mån sådan finns). Eller ska fängelsetiden endast handla om förvaring? Ska inte tiden fyllas med något? Tanken är väl, i ett demokratiskt och humanistiskt samhälle, att den som avtjänar tid i ett fängelse inte bara ska förvaras bakom lås och bom utan också erbjudas någon sorts hjälp för att inte återfalla i brott när tiden är avtjänad. Annars är det bara en tillfällig förvaring och om det är så Gudmundson menar att kriminalpolitiken ska fungera, om internerna över huvud taget inte förväntas få vård och hjälp att lägga kriminaliteten bakom sig, förstår jag att det är lockande att hålla människor inspärrade längre.

Exemplet illustrerar tydligt den enkelspårighet med vilken somliga inom borgerligheten betraktar kriminalpolitiken. Det är denna sorts entonade bild av verkligheten som har väglett borgerliga politiker i åratal och som fortfarande ligger till grund för alliansens kriminalpolitik.

Jag tror inte att längre och hårdare batonger hjälper. Människor som utgör fara för andra ska hållas åtskilda. Brott måste följas av påföljd. Samtidigt måste vi inse att fängelser är oerhört destruktiva miljöer och att deras funktion, fortfarande på 2000-talet, handlar om samhällets hämnd mot den som avviker i brott ("att sända signaler" kallas det numera) och att förvara dessa avvikare bakom höga murar för att vi "normala" ska må lite bättre. Att inte ge dem hjälp att undvika kriminalitet efter avtjänad tid och se personen återfalla i brott ses som ett "bevis" för att den där kriminelle nog aldrig borde ha släppts ut alls. Hela kriminalpolitiken har gått i baklås. Både i praktiken och i tanken.

Även Hanna Wagenius har nyktra funderingar.
Den publicerade studien finns här.

Batongliberaler

Johan Ingerö tycker att de notoriska brottslingarna Clark Olofsson och Lars-Inge Svartenbrandt (Lars Ferm) borde låsas in för gott. Han får föga förvånande många ryggdunkningar för denna manliga approach på brottsligheten.

Samhället måste markera och "sätta ned foten på allvar" mot personer som gör sig skyldiga till mord, rån, våldtäkt och misshandel upprepade gånger, anser Ingerö. Den här förenklade synen på brott och straff är mig helt främmande. Längre straff löser ingenting. Det håller visserligen personen borta från oss andra under en tid, men det är väldigt få personer som är så farliga att de inte kan återanpassas till ett någorlunda normalt liv. Målet måste vara att hjälpa personen ut i samhället igen, inte att hålla honom eller henne inspärrad i några år till. Problemet är att denna typ av batongpopulism gör sig väldigt bra i medierna.

"Dessa brottslingar är inte många, men de ställer till enorma mängder lidande. Fråga deras offer eller offrens efterlevande", skriver Ingerö. Ja, låt oss fråga dem som drabbats av det värsta tänkbara: att förlora sitt barn genom ett mord. Jane och Kjell Rönnqvist förlorade sin dotter Nathalie i september 2003. Hon blev brutalt mördad av sin expojkvän och nedgrävd i en skog, 16 år gammal. Familjen valde trots sin sorg att förlåta gärningsmannen. "Vi bestämde oss för att ingenting blev bättre genom att hata och må dåligt", berättar mamman. Utifrån det förlåtelsebudskapet gjordes en film, Nathalie - en film om förlåtelse. Pappan, som är kunnig i kampsport och kan hantera svärd, har berättat att synen på hämnd och förlåtelse förändrades när det otänkbara väl inträffat.

"Förr brukade jag tänka att om någon skulle röra mina ungar så skulle jag jaga dem med svärden. Men när det verkligen hände kände jag inte alls så. För oss är hämnd och vedergällning actionfilm, inte vår verklighet."

Mördaren dömdes till 8,5 års fängelse. Det är inte tu tal om annat än att brott ska bestraffas. Men är straffet i sig det viktigaste eller är det möjligheten för den dömde att komma ut i samhället som en laglydig medborgare efter avtjänat straff? Med en kriminalpolitik som är ungefär lika välfungerande som Comhems kundservice är det inte konstigt att återfallen är frekventa. Nu är Olofsson och Ferm extrema exempel, deras brottsbanor sträcker sig över decennier och kanske är de "obotliga". Men ett "x strikes and you're out"-system skulle även gälla andra kriminella. Jag tror inte på ett sådant system. Vi kan titta på USA, som har just den sortens repressiva kriminalpolitik som många inom batonghögern applåderar. En procent av befolkningen sitter inspärrad på anstalt, under mer eller mindre bedrövliga förhållanden. Drakoniska straff, inklusive dödsstraff, löser ingenting. I jämförelse är Sverige ett föredömligt exempel, trots alla brister. Mycket kan dock förbättras:

Rehabilitering och återanpassning i samhället efter en fängelsevistelse måste förbättras. Kriminalvård måste göra skäl för sitt namn och inte enbart handla om förvaring. Vi måste komma bort från den repressiva synen, som verkar prägla folkdjupet, som är mer intresserad av att låsa in människor och plåga dem än att hjälpa dem att bli fungerande medborgare igen.

Stigmatiseringen måste motarbetas. Att tvingas dras med gamla synder resten av livet, vilket exempelvis försvårar möjligheten att få jobb och därmed ordna en egen försörjning, är inte rimligt. Efter avtjänat straff ska personen i princip betraktas som fläckfri igen och vara en av oss andra i samhället. Jag skriver "i princip" eftersom det finns fall där ett brottsligt förflutet kan utgöra en för stor riskfaktor i arbetet. Ingen skulle exempelvis vilja se en dagisfröken som tidigare har dömts för sexuella övergrepp på barn. Det behöver emellertid inte betyda att en person som dömts för ekonomisk brottslighet eller misshandel skulle vara direkt olämpad att arbeta med barn.

En lyckad kriminalpolitik kräver att mängder av faktorer samverkar. Det kräver preventivt arbete i form av en välfungerande och human psykvård. Om människor som mår psykiskt dåligt får hjälp i högre grad, kan både våldsbrott och självmord undvikas (det är viktigt att påpeka att personer som lider av tvångsföreställningar och av denna orsak utövar våld mot andra är väldigt lätträknade, även om medierapporteringen kan ge sken av annat).

Jag tror att en lyckad kriminalpolitik kräver att vi anammar ett mer reparativt perspektiv snarare än det traditionellt bestraffande. Vi har prövat ett bestraffande perspektiv i hundratals år nu, det kanske är dags att börja tänka i lite nya banor och stänga av reptilhjärnan emellanåt. Vi behöver även ha ett anhörigperspektiv, inte bara till brottsoffren utan till gärningsmännen i svåra brott. I extraordinära händelser som uppmärksammade mordfall lider anhöriga till gärningsmännen ofta av stigmatisering och förakt från det omgivande samhället - trots att de är lika oskyldiga som vi övriga. Det är en diskussion som ofta glöms bort.

Straff borde faktiskt hamna längst ned på prioriteringsskalan. Ändå är det just straffens längd som upptar det mesta av tiden när kriminalpolitik diskuteras. Tro fan att Ingerö får positiv feedback på sin artikel. Hade han föreslagit att kriminalvården borde skära snoppen av våldtäktsmän skulle han få dubbelt så många beundrarbrev. Det är så pöbeln resonerar och det är just därför lekmän ska hållas borta från domstolarna.

Ibland nödvändigt. Men ingen ska komma och säga att fängelser
har en positiv effekt på de som sitter inspärrade.

Sverige och rättssäkerheten

Efter skandalen med nämndemännen (som för många av oss snarare var ett bistert konstaterande av hur det länge har fungerat i svenska tingsrätter), dyker nästa nyhet upp. Mail mellan polis och åklagare visar att de båda förefaller ha haft en mediestrategi i fallet Tito Beltran. Om man ska tro TV4 löd strategin att Beltran skulle gripas "på trappan till hovrätten", gissningsvis för maximal publicitet, där han skulle befinna sig på väg till en annan förhandling (för ett brott han friats för i tingsrätten). Åklagaren ansåg dessutom att det fanns skäl att väcka åtal "nästan oavsett vad Tito säger" till sitt försvar.

Sådana här saker borde få vem som helst att gå i taket. Rättssäkerheten blommar inte direkt i Sverige. Men rättsäkerhet verkar inte engagera "vanligt folk". Politiker går aldrig ut och säger att de vill öka rättssäkerheten i Sverige, säkra domstolarnas oberoende. Nej, det pratas endast om rättstryggheten. Fler poliser. Öronmärkta pengar. Nya fängelser. Längre straff. Väljarnas reptilhjärnor är lättmatade. Viljan att sätta dit folk är större än den att skydda oskyldiga. Det härstammar förmodligen ur det invanda "vi och dom"-perspektivet. Det är vi, de laglydiga medborgarna, mot dom. Bovarna. Perspektivet ändras en aning när du själv eller kanske någon du känner plötsligt blir anklagad för våldtäkt, misshandel eller något annat och plötsligt blir en av dom.

Sverige har ett relativt bra rättssystem. Vi har inget dödsstraff. Vi har inga drakoniska och godtyckliga straffsatser (den svensk som genom brottsprovokation greps och dömdes i USA nyligen för att ha försökt stämma träff med en 13-årig flicka fick först 15 år men slapp undan med 60 dagar i fängelse bara för att han erkände brottet...), vi har inte mycket till kriminalvård men behandlar å andra sidan inte människor på andra sidan muren som djur.

Att sitta och avgöra vilka som har gjort sig skyldiga till brott och vilka eventuella straff de ska få är inte som vilket annat jobb som helst. Därför bör lekmän hållas borta från processen och endast jurister sköta dömandet. Det ökar rättssäkerheten och minskar risken för att fördomar, missförstånd och lekmannamisstag leder fel. Vi har alla hört talas om sovande nämndemän, men ibland behöver det inte vara så uppenbart. Fullkomligt ointresse för vad den tilltalade har att tillföra kan räcka för att döma.

Det som oroar är att antalet felaktiga domar verkar ha ökat märkbart. Om det beror på att fler faktiskt får prövning och att läget alltid varit illa eller om det helt enkelt är fler som döms oskyldiga i dag, är svårt att säga. Leif GW Persson är övertygad om det sistnämnda, vilket framgick i den intervju som publicerades i Nyliberalen nr 2 2008 (prenumerera här!). De flesta, även bland politikerna, tror att det sitter oskyldiga inspärrade på livstid i våra fängelser.

Läs om några upprörande rättsskandaler, både i Sverige och i USA, här.

Bristen i det svenska rättssystemet

En av nämndemännen i Arbogamålet lämnar sitt uppdrag. Orsaken är att hon till Expressen radio och senare även TV4 berättade att hon ansett den åtalade kvinnan vara skyldig och att hon inte tvekat - innan domen fallit.

Det är naturligtvis bedrövligt att en nämndeman kan missförstå sitt uppdrag på detta sätt. I efterhand har hon förklarat att hon blivit stressad av journalisternas frågor. Det är säkert en förklaring, nämndemän är ju faktiskt politiskt tillsatta helt vanliga människor, men det är ingen bra ursäkt. Nämndemän och domare ska förhålla sig opartiska tills dom har fallit, punkt. Vad personen tänker inombords är en helt annan sak, men det ska inte så tydligt påverka personens omdöme.

Detta visar på ett av många problem med nämndemannasystemet i tingsrätten. Svenska domstolar borde besättas av jurister, inte politiskt tillsatta lekmän. Det skulle öka rättssäkerheten och göra systemet trovärdigare.

Den åtalade kvinnans advokat har nu anmält de övriga två nämndemännen för jäv. Om en av dem förklaras jävig måste rättegången göras om. Sedan väntar förmodligen en friande dom i hovrätten. Bevisningen i fallet kan inte sägas vara annat än tunn.

Man måste kunna bevisa skuld också...

Domen mot de tre ynglingar som enligt åklagaren sparkade ihjäl en 16-årig pojke på Kungsholmen blev tre års sluten ungdomsvård - i princip fängelse för minderåriga. De döms inte för mord utan för grov misshandel och vållande till annans död. En fjärde döms för anstiftan till misshandel och en femte sätts på fri fot. Det går att säga mycket om en sådan här dom, men att som Dick Erixon hävda att det är ett tecken på att rättsstaten "brutit samman" är att ta i så att byxorna spricker. Tingsrätten har med stor sannolikhet gjort en rimlig bevisvärdering, det är väldigt svårt att peka ut vad enskilda personer har gjort i en dylik misshandelssituation. Och vi vill väl ha en rättsstat som kan bevisa skuld innan den dömer, eller?

Misshandeln skedde utanför porten till en bekant och han berättade att gruppen av ungdomar sprang fram och tillbaka, brottet skedde alltså inte på en och samma plats enligt honom. Det gör det ännu svårare att få klara vittnesmål. Att stå brevid en misshandel är inte detsamma som att vara delaktig. Med dagens lagstiftning kan en tingsrätt inte göra så mycket anna än den har gjort. Det är väldigt svårt att bevisa att det var med dödligt uppsåt som ynglingarna gav sig på offret, mord kräver bevis för uppsåt och/eller planering. Vållande till annans död är mycket enklare att döma för eftersom utfallet av misshandeln blev döden.

Jag tycker precis som Erixon att tre års sluten ungdomsvård är ett för lågt straff för ett sådant här brott. Ungdomsvård är till för minderåriga som har begått brott, men ett fortsatt avtjänande i fängelse efter inträdd myndighetsålder vore väl inte helt fel? Ofta finns dock orsakerna bakom ett sådant här vansinnesdåd att finna långt tidigare. Uteblivna insatser för ungar på glid redan vid 12-13-årsåldern kan vara en förklaring i många fall. Polis och sociala myndigheter måste få rätt att sätta ned foten tidigt.

Det är våldsbrott, brott mot en annan människa, som rättsstaten ska fokusera på, inte brott utan offer. Här har regeringen en hel del att göra.