Övertron på straffet

Det går en väldigt tydlig skiljelinje mellan vänster och höger i kriminalpolitiken. Den handlar enkelt uttryckt om synen på straffets värde. Medan högerpolitiker- och skribenter alltsomoftast vill höja straffen - vilket vanligtvis vinner allmänhetens gillande - brukar det från vänsterhåll påpekas att hårdare straff sällan leder till lägre brottslighet. Om det nu är så att vi alla vill ha lägre brottslighet och forskning tyder på att hårdare tag inte fungerar, varför höja straffen?

Jo, straffet har enligt somliga såväl ett avskräckande värde som ett hämndvärde för offret. Hela samhället måste skicka signalen att brott inte accepteras. Straffet är denna signal. Det resonemanget kan jag förstå och delvis köpa. Jag vill inte att straffen avskaffas eller blir ett undantag i svensk rättsskipning. Men det finns en oerhörd övertro på straffets betydelse bland många högerskribenter. Det handlar inte om någon kamp mellan brottslingen och brottsoffret. Fokus på brottslingen betyder inte att brottet ursäktas utan att vi ska söka förhindra att det sker igen. För att undvika att vi får ännu ett brottsoffer i framtiden.

Jerzy Sarnecki (kriminolog) och Björn Fries (socialdemokrat) hävdar att ungdomsbrottsligheten planat ut de senaste 15 åren. Detta känns inte igen från den politiska debatten. Där befinner vi oss nämligen i ständigt panikläge eftersom alla tycks tro att brottsligheten bland ungdomar inte bara ökar som något slags naturlag - den rent av eskalerar. SvD tar sexualbrott som ett exempel på brott som ökar. Här finns emellertid flera förklaringar. Bland annat tycks anmälningsbenägenheten ha ökat (kanske som en följd av den diskussion som pågått i medierna om offer för sexuellt våld), dessutom genomgår sexualbrottslagstiftningen förändringar som mycket väl kan leda till att fler döms. Åtminstone är det vad feministerna hoppas (det är i sig en märklig målsättning, jag trodde målet var att ha rättssäkra domar, inte främst öka antalet).

Även SvD nämner "samhällets signaler" till brottsoffret som ett argument för straff. Men att straffets längd skulle tangera med offrens känsla av upprättelse går att ifrågasätta. Oftast är omgivningen betydligt mer bitter och hämndlysten än offren själva. Brottsoffer arbetar ofta med att gå vidare i livet och vill inte fastna i bitterhet och hämndkänslor eftersom det är kontraproduktivt. Fadern i en familj som förlorade sitt barn i ett våldsamt brott berättade hur han inte alls reagerade som han väntat sig om någon gjorde hans barn illa. Innan vi själva hamnat i den situationen, ska vi således vara försiktiga med att dra fram "men om det hände ditt barn...!"-argumentet.

Jag ser gärna att straffen för de riktigt grova brotten - grova våldsbrott och grov ekonomisk brottslighet - höjs. Brott mot enskilda människor ska vi se särskilt allvarligt på medan brott utan offer över huvud taget inte borde vara brott. Emellertid är det viktigt att inte intala sig, att längre fängelsestraff skulle göra personer dömda för brott till bättre människor när de kommer ut i det fria igen. Det är snarare tvärtom, varför kriminalvårdens utslussningssystem bör ses över. Dessutom behöver samhället arbeta betydligt mer preventivt med ungdomar än vad som görs i dag, vilket också är en skiljelinje mellan vänster och höger. På högerkanten är straffen den enda rättvisa åtgärden. Men straff kan som bekant bara komma i fråga när brottet redan har begåtts.

Både Moderaterna och Socialdemokraterna har drivit på för att få fler poliser i Sverige. Vilket i sig inte löser någonting om polisen inte samtidigt förmås arbeta mer effektivt. Men att kräva fler poliser är ett väldigt enkelt recept på framgång eftersom den enfaldige väljaren lätt tror att fler poliser betyder färre brott och större trygghet. På samma sätt måste hårdare straff betyda lägre brottslighet, resonerar många och kräver livstidsstraff och hårdare tag. Preventiva åtgärder tar tid och är inte synliga på samma sätt. Därför är de också föga publikfriande. Enligt samma logik är långa fängelsestraff för narkotikabrott en mycket tydligare samhällelig signal än behandling.

Så länge den svartvita plakatpolitiken tillåts dominera på det kriminalpolitiska området - och det har den gjort i hundratals år - kommer vi sitta fast i ett förenklat och emotionellt brott-straff-tänkande. Det är rätt tragiskt att vi inte har nått längre än så.

Läs även:
Kriminalpolitik i baklås
Borgerlig kriminalpolitik i fritt fall

Synen på fängelsets roll har egentligen förändrats mycket lite de senaste 200 åren.