Liberaler som nyttiga idioter

(Denna bild uppges vara tagen under Reinfeldts öppna era hjärtan-tal den 16/8 2014.)

Fredrik Reinfeldts eftermäle är uppe för diskussion. Alla positionerar sig. Var han Gud eller Satan? Eller bara en maktpolitiker som smet när det blev för jobbigt?

Den senaste tiden har det blivit tydligt att många moderater öppet börjat ifrågasätta den reinfeldtska migrationspolitiken. Det är bra att det äntligen lyfts på detta lock, under vilket det lär ha kokat och bubblat åtskilligt de senaste åren. Men att personer som var högst ansvariga för den förda politiken på behörigt avstånd nu kommer med bekännelser visar inte på mod. Snarare tvärtom.

Den förre finansministern Anders Borg (intelligent och bra på många vis) riskerar ingenting när han i SVT:s Min sanning medger att politiken borde ha lagts om tidigare och att det var ett misstag att ingå en migrationspolitisk överenskommelse med Miljöpartiet (ett parti han nu kallar "extremt").

Samtidigt säger det onekligen mycket om Reinfeldt när vi ser vilka som rycker ut till hans försvar. Efter att ha varit oerhört kritisk mot Reinfeldt åren 2006-2014, i synnerhet under de fyra första regeringsåren, skickar Aftonbladets ledarsida nu bamsekramar till den förre moderatledaren. Kontraindikatorn Anders Lindberg skickar hyllningar på Twitter, Lena Mellin tycker att "lustmordet" på Reinfeldt är "groteskt" och Fredrik Virtanen föreslår att det byggs en staty av Reinfeldt i hemkommunen Täby.

Har Sveriges största vänstertidning plötsligt börjat gilla jobbskatteavdrag, avreglerad apoteksmarknad, ökad egenfinansiering av a-kassan och RUT-avdrag? Nej, allt handlar förstås om en enda fråga: migrationspolitiken (och därmed indirekt förhållandet till SD). Att Virtanen, Lindberg och Mellin knäböjer för den store landsfadern efter att ha levt på att kritisera samma person när denne var regeringschef säger något om dem som vindflöjlar, men framför allt visar det att det enda som är viktigt för skribenterna på tidningen i fråga är positioneringen till Sverigedemokraterna.

Under alltför lång tid har liberaler låtit sig göras till nyttiga idioter för vänstern genom att beredvilligt köpa den rödgröna problemformuleringen. Det är befriande att detta nu håller på att ändras, även om ett fåtal fortfarande står kvar i de reinfeldtska träskmarkerna (eller om det kanske var på de öppna fälten).

Den moderat som får ta emot hyllningssånger från personer långt ut på vänsterkanten borde rimligtvis börja reflektera över varför de glada tillropen kommer just därifrån och inte från de egna leden.

Det hela skulle kunna sammanfattas som: Visa mig vem som hyllar dig och jag ska säga vem du är. 

Läs även:
I otakt

Apropå vår samtid

Hela Sverige deppar

Jag minns tiden när det var vänstern som var dystopisk och varnade för att världen skulle gå under. När högern började misströsta över samhällsutvecklingen var det nästan som om vänstern ett tag, åtminstone vissa av dess företrädare, stod för det positiva, eller möjligen naiva, budskapet. Nu, däremot, är alla pessimister. Hela Sverige deppar.

Vi deppar och misströstar men av helt olika skäl. Konservativa och liberalkonservativa, och för all del en hel del gammelsossar i väljarkåren, oroas över utvecklingen i Sverige. De känner oro för en skola i förfall, en polis i kris, en sjukvård som ständigt är flera händer kort, en bostadsmarknad som är helt ur spel och en migrationspolitik som har gjort situationen ännu värre på alla dessa områden. Det gungar betänkligt om den så kallade svenska modellen.

Vänstern oroar sig emellertid mer för vart väljarna tar vägen. Efter Brexit och Donald Trumps valseger är det som om ledarskribenter och kommentatorer sitter klara med sina svavelosande texter, redo att trycka på "send" så snart ett land har gått till val. Inväntande ännu en seger för "högerpopulismen".

Helgen bjöd på spridda skurar. Folkomröstningen i Italien gick inte Matteo Renzis väg. Men i Österrike borde etablissemanget jubla. Aftonbladet och DN hade laddat för att Norbert Hofer skulle vinna det österrikiska presidentvalet. När så inte skedde passar Aftonbladets ledarsida på att åtminstone förfasa sig över att Hofer "nästan" blev president. Till och med när en miljöpartist går och vinner ett europeiskt presidentval ska det deppas.

Det är dock inte bara vänstern som misströstar över valresultat. Inom högern sitter Johan Norberg, Mattias Svensson och Fredrik Segerfeldt - tre personer som satt mat på bordet på föreställningen att allt egentligen bara blir bättre - i en gemensam podd och deppar ikapp efter Trumps valseger.

Det frossas kort sagt i negativitet och missmod just nu. Av lite olika skäl och ur olika perspektiv. Det finns goda skäl att känna viss pessimism (och nej, Brexit är knappast ett sådant). Samtidigt leder deppandet ingenvart. Det bidrar inte med något konkret. Det löser inga problem.

Precis som efter ett dödsfall finns det en försvarlig tid för ältande. Men denna period bör inte vara för länge, för då övergår den i bitterhet. Och bitterhet gör att vi äts upp inifrån.

Den som vill vinna en framgång i nästa val har en knepig balansgång att gå. Å ena sidan beskriva verkligheten som den faktiskt är: inte alls särskilt upplyftande. Å den andra presentera ett positivt och trovärdigt framtidsbudskap. Det vete tusan om något av dagens riksdagspartier har förmågan till både och.

En moraliskt kaputt vänster

En diktator är död, låt oss fira! Nej, delar av svensk vänster är i stället i sorg. Reaktionen på Fidel Castros död är väldigt avslöjande. Om någon förminskar diktatorns negativa roll eller rent av uttrycker sorg säger det en hel del om personens demokratisyn.

Vissa världsledare kan av diplomatiska skäl inte dansa på Castros grav. Det tillhör god ton, till och med när en porrknutte som Kim Jong-Il dog, att skicka kondoleanser. äremot var det ingen som tvingade Kanadas Justin Trudeau att hylla Kubas avlidne diktator som en "legendarisk revolutionär och talare").

Som Jenny Bengtsson ovan, ordförande i Hotell- och restaurangfackets avdelning i Stockholm-Gotland. En fackligt aktiv person som sörjer en diktator för en kommunistisk diktatur. Fräscht. Eller som Lars Ohly som kallar Castro för "en inspirationskälla". Många reaktioner från vänsterkanten bottnar i ett USA-hat. Castro anses ha varit ett slags motpol till den amerikanska supermakten.

Det är faktiskt ganska äckligt att se hur personer med vänstersympatier, som aldrig försitter ett tillfälle att prata vitt och brett om "demokrati" och "mänskliga rättigheter", ursäktar, förminskar och rent av hyllar brott mot just dessa fri- och rättigheter när de begås av en av deras egna.

Reaktionerna på Castros död visar hur demokratiskt och moraliskt kaputt delar av svensk vänster är. Den har inte utvecklats ett dugg sedan kommunismens fall.

Att just Pierre Schori skulle bli en av de första svenskar

att offentligt sörja Fidel Castro var inte så oväntat.

Brytningstid

"Sverige håller på att gå sönder", sade Stefan Löfven inför valet 2014. Sedan han blev statsminister är tonen emellertid annorlunda: nu går allt plötsligt åt rätt håll, och om någon tycker annorlunda är det rent "surrealistiskt".

Jag tror att det är något som håller på att gå sönder, och det är det politiska samtalet och relationen mellan vanligt folk och det politiska, mediala och kulturella etablissemanget.

Skärholmsmoderaten Tapani Juntunen, väldigt aktiv med många analyser av svensk inrikespolitik på Facebook, får mycket återkoppling på det han postar. Han skriver att han märker att "många andra är desillusionerade, förtroendet, tilliten, respekten är borta." Dessa få ord beskriver det politiska samtalet i Sverige just nu väldigt väl.

Jag märker det. Och jag känner det själv. Ett visst mått av politikerförakt har jag haft länge, det ingår i att vara libertarian att förakta en stark politisk makt som bestämmer alldeles för mycket i människors liv. Men det har ändå alltid funnits en viss beteendekod som de allra flesta har levt efter. I sociala medier är den definitivt död och begraven.

Nu är det som om även respekten för politiken har gått förlorad, och för alla som representerar den. Därmed har hoppet om vad politiken kan åstadkomma sinat. Det kan låta som en semantisk skillnad, men det är i själva verket mycket mer än så. Vi bör ställa oss frågan vad som återstår när människor har tappat tilltron till själva politiken. Inte bara enskilda partier eller politiker utan partipolitiken som sådan. Jag tror nämligen att det är precis dit vi är på väg, och jag inser att jag är en del av detta.

Jag hyser inget större hopp om en positiv förändring i Sverige. Jag har inget förtroende för någon av de två politiker som kommer vara statsministerkandidater i nästa val. Faktum är att jag tycker att det knappt är fråga om ett egentligt val över huvud taget.

Vare sig Anna Kinberg Batra eller Stefan Löfven vill åstadkomma någon förändring på riktigt. De vill egentligen bara två saker: regera och bevara status quo (ge och ta en och annan ny skatt eller nytt avdrag).

Regeringen och allianspartierna lyckas inte komma överens om de akuta åtgärder som behövs. De bostadspolitiska samtalen havererade. Skolpolitiken är ett fortsatt stridsområde som inte leder någonvart. Polisens kris och den skenande grova brottsligheten skyller de på varandra.

Den parlamentariska demokratin har kort sagt gått i baklås, även i samförståendets Sverige. När alltfler invånare ser att de politiker de valt är oförmögna att lösa de riktiga samhällsproblem som påverkar människors vardag, kommer missnöjet att växa.

Vi riskerar att hamna i ett läge där förtroendet för regering och riksdag rasar i botten, precis så som har skett i USA där ynka åtta procent hade förtroende för kongressen för något år sedan. Alltfler kommer känna att det enda de vill göra, eller det enda de kan göra, är att rösta på ett illa omtyckt parti för att markera sitt missnöje.

Samtidigt som folket och etablissemanget sakta glider isär går även det politiska samtalet i kras. Något håller på att hända här. Även politiker i den yttersta toppen missförstår varandra medvetet. Viljan att ge och möta sakargument verkar försvunnen. Nu handlar politik om att etikettera motståndaren, inget mer. I ett sådant läge är det svårt att se hur de politiska alternativen över huvud taget förtjänar röster.

Vi går mot ett slags brytningstid med en hårdare politisk verklighet, ett mer oförsonligt debattklimat och en befolkning som i allt högre grad kommer rösta mot de regerande politikerna än för oppositionen. Om regeringens färg är röd eller blå spelar allt mindre roll.

Toleransens tunna fernissa

Utfallet av det amerikanska presidentvalet var vad som på engelska kallas bittersweet.

Å ena sidan var valet en välförtjänt hästspark i kulorna på det politiska, kulturella och mediala etablissemang som trodde att det gick att skrämma och håna väljarna till underkastelse. En motreaktion av denna dignitet värmer i hjärtetrakten. Å andra sidan är jag inte överens med Donald Trump i särskilt många frågor, så sakpolitiskt finns det skäl att vara orolig (men det hade förstås även gällt vid en Clinton-seger).

I eftervalsanalyserna talas det nu mycket om att en röst på Trump var en proteströst. Det stämmer nog i viss mån, men jag tror att resultatet ska förstås som mer än bara ett långt finger från folket till etablissemanget. En röst på Trump var en röst för förändring. Inte bara på marginalen utan i grunden.

Många amerikaner misstror i djupet av sina hjärtan det politiska etablissemang som har styrt landet i flera decennier. Att välja ännu en representant ur detta inre gäng av inskolade och välpolerade elitpolitiker, kort sagt mer av svågerpolitik, var helt enkelt otänkbart för väldigt många.

Det går inte att översätta svensk inrikespolitik till amerikanska förhållanden, men gapet mellan folket och eliten, mellan stad och landsbygd, är något vi har gemensamt med USA.

Den chock som nu kablas ut är begriplig. Alla som hörs i offentligheten - stenrika skådespelare i Hollywood, folk som "jobbar med media" i New York eller journalister i symbios med makten i Washington - begriper inte hur vardagen för en arbetarfamilj på landsbygden i exempelvis Texas ser ut. Samma gäller för Sverige där eliten i de svenska storstäderna inte förstår villkoren i Krokom, Harmånger eller Färila. Eller ens bryr sig. Maktkoncentrationen har skapat en klyfta både vad gäller förtroende och förmåga att förstå.

Precis som väntat har valresultatet utlöst demonstrationer i USA. Människor uppger att de känner sig "förrådda" (av ett demokratiska val?). Våldsamheter är att vänta. Den amerikanska vänstern kommer ta varje tillfälle i akt under de kommande fyra åren att hata Trump, fortsätta håna hans supporters och ställa till med oreda. Nog vore det ett märkligt beteende från människor som säger sig stå för "inkludering", kärlek" och "likabehandling". Toleransens fernissa är verkligen tunn.

Kanske är det just som The Spectator skriver: reaktionen på Trumps seger visar exakt varför han vann. Dessvärre säger det även en hel del om hur eliterna reagerar på när folk röstar "fel" i svenska val. Och vad vi har att vänta om två år.

Läs även:
Alice Teodorescu, Fnordspotting

Anpassning till värdegrunden

Det är egentligen dumt att uppmärksamma en pinsam storm i ett vattenglas som hela debaclet kring Sverigedemokraternas gala på Grand Hôtel är. Snart har den fallit glömska och indignerade människor på båda sidor har hittat något nytt att bli frustrerade över, var så säker.

Några korta kommenterar är ändå på sin plats, ty det finns en principiellt intressant diskussion bakom alla överord som handlar om vår nervösa samtid. På flera sätt har händelsen en del gemensamt med Bokmässans agerande runt tidskriften Nya Tider.

Politiskt inkorrekta bokar in sig på ett event. De godkänns. Personer på vänsterkanten får nys om det hela. Medier som Aftonbladet och DN hakar på och gör en "granskning" och försöker ställa ansvariga till svars. Twittervänstern vaknar till liv framför tangentbordet, kammar hipsterskägget, sveper en kopp ekologiskt kaffe och sätter igång med dagens värv.

Vänsterfolk hotar med bojkott. DN, Aftonbladet och public service sprider budskapet. De som godkände bokningen backar med hänvisning till värdegrunden (i fallet med Bokmässan skulle de rent av hinna backa fram och tillbaka). Politiskt inkorrekta klagar över hot mot yttrande/mötesfriheten.

I slutändan fick dessa två incidenter samma slut: såväl Nya Tider som SD kunde hålla sina aktiviteter som planerat. Men den makt som ett mindre antal röststarka vänstertwittrare har på stiftelser, organisationer och företag i Sverige är bekymmersam. Det blir särskilt illa när mainstreammedierna ger detta fåtal ett inflytande de inte alls förtjänar.

Arga människor i sociala medier, märk väl med rätt värdegrund, har därmed blivit en reell maktfaktor. Troll på Twitter har blivit polis, åklagare och bödel. Företagare förväntas numera tänka efter både en och två gånger innan de gör en reklamfilm, godkänner ett arrangemang, bjuder in en gäst eller ens äter lunch med någon. Frågor de måste ställa sig är: vad tycker Twittervänstern om detta? Kan det uppstå ett drev och hur bemöter vi i så fall ett sådant?

Sannolikt har denna försiktighet även bidragit till att många nu känner sig tvungna att ta ställning för Den Rätta Läran offentligt. Genom att omfamna rätt organisationer och idéer köper de sig så att säga fria från drev. Även om det kan svänga fort, ty toleransen för snedsteg är låg.

Uppenbarligen är intolerans, ilska och lättkränkthet vinnande attribut i dagens samhälle. Det är genom att ständigt kräva att omgivningen ska anpassa sig efter just din värdegrund som du når fram i mediebruset. Det är så du "visar civilkurage" på 2010-talet.

Det finns egentligen bara två sätt att bemöta detta: foga sig eller gå till motangrepp. Sveriges förenade fisliberaler inom borgerligheten och i dess närhet har valt att inte bara foga sig utan göra gemensam sak med den indignerade vänstern. Personligen tycker jag att motangrepp är en bättre metod.

Detta kommer leda till ökad polarisering, men det är oundvikligt eftersom det uppenbarligen saknas förhandlingsmån med dagens lättkränkta nyvänster. Den är inte intresserad av kompromisser eller tolerans med oliktänkande. Den söker konfrontation.

Låt den då få det.

Tidigare bloggat:
Vad är väl en fest på Grand Hôtel...

Läs även:
Fnordspotting

Populisterna

De predikar "alla människors lika värde", de för ett verbalt krig mot skattesänkningar på ledarsidor och i krönikor, de avskyr instinktivt stora vinster och rika företag och de säger sig alltid stå på den vanliga människans sida.

Men vänsterdebattörerna med den höga svansföringen är ofta hycklare. De sliter inte i vården. De står inte på fabriksgolvet. De bor inte i utanförskapsområden. De är så fjärran från allt det de säger sig representera och stå upp för att de förlorat markkontakten för länge sedan.

Aftonbladets ledarkolumnist Fredrik Virtanen skrev en famös krönika under fjolåret (visserligen en av många, men denna blev viral) i vilken han liknade flyktingkrisens påverkan på svenska folket med en prishöjning på rödvin. Komikern Henrik Schyffert gjorde något liknande när han i september 2015, två månader innan hans egen sosseregering drog i den migrationspolitiska nödbromsen, skrev att "det kostar två Quattrio Stagioni, en Fanta och ett Netflix-abonnemang i månaden att rädda 80 000 flyktingar". Detta svammel har sedan dess fått ett viralt namn: schyffertonomics.

Herrarna Virtanens och Schyfferts resonemang är ungefär lika relevant som när Migrationsverkets förre generaldirektör Anders Danielsson i Almedalen slängde ut den retoriska frågan till publiken - stora delar av Sveriges politiska och mediala elit - hur många som fått det sämre på grund av migrationskrisen.

Efter alla imbecilla krönikor som Virtanen har skrivit började jag misstänka lågbegåvning. Jag backar från den misstanken nu. Han är helt enkelt en klassisk vänsterpopulist. Ty Virtanen kan nämligen skatteplanera. Den outtröttlige Hanif Bali har tagit en titt på Virtanens ekonomi och sett att krönikören själv har en vinstmarginal på 66 procent och att han gör det klassiska för att få ned skatten: plockar ut pengar som utdelning i stället för lön.

Detta är varken ovanligt eller olagligt. Expressenkrönikören Alex Schulman gör likadant. Schyffertonomen likaså. Men det rimmar onekligen illa att samtidigt sitta och skriva svavelosande krönikor och tweets om hur förfärligt det är med sänkt skatt för vanliga löntagare och hur "övervinster" måste bekämpas, helst konfiskeras. Genom att skatteplanera undviker Schulman, Schyffert och Virtanen gemensamt miljoner i skatt varje år. De är sina egna fiender.

När det kommer till den egna privatekonomin gäller uppenbarligen inte de grandiosa fraserna om "solidaritet" och att bidra efter förmåga. Nej, då är skatteplanering helt i sin ordning.

Det här är människor som leker hjältar på vänsterkanten men vars konjakspimplande verklighet i villor och paradvåningar är så långt ifrån undersköterskans trettontimmarspass som det går att komma.

Det finns ett ord för detta: hyckleri. I populistens vardag är hyckleriet själva levebrödet. Det är så jag tror att vi ska förstå de häpnadsväckande korkade och faktaresistenta texter som produceras på löpande band i solidaritetens namn.

Rasister som kallar sig antirasister

En liberal ber om ursäkt. Känns det igen? Ibland kommer borgerligt sinnade fram till att de vill be om förlåtelse. Det är som om det har blivit lite för obekvämt att vara osams med de politiska motståndarna. Ursäkten är en utsträckt hand om ett slags försoning, en hand som sällan tas emot.

DN:s Erik Helmerson anser att Sveriges liberaler, han själv inkluderad, svikit i den antirasistiska kampen. Liberalerna ägnar mer kraft åt att bekämpa antirasisterna inom vänstern än rasisterna, hävdar han och tar Sveriges Radios reportage om hur svarta nekats hyra boende via Airbnb.

Exemplet var kanske inte det bästa, ty hur bekämpar du faktumet att den som hyr ut sin lägenhet också vill bestämma vem som ska få hyra den? Med vilken diskrimineringslag ska dessa förmodade fördomar mot svarta stävjas?

Det är också ett faktum att det är enklare för kvinnor än män att hyra boende i andra hand - förmodligen för att kvinnor anses mer skötsamma (åter igen, en fördom). Vill Erik Helmerson nu be om ursäkt för att han är feminist?

Den vänsterkritik som Helmerson instämmer i är alltså att tyckare till höger "lägger betydligt mer kraft på att kritisera dåliga former av antirasism än på själva rasismen". Jag förstår vad kritiken går ut på, men anser den felaktig.

Kritiken från liberala och konservativa skribenter och politiker handlar inte bara om "dåliga former av antirasism" - det handlar om att den svenska antirasistiska rörelsen själv har gått och blivit rasistisk. Med en sådan rörelse finns det ingen gemensam grund för samarbete.

Genom att bli identitetspolitisk, normkritisk och propagera för slutna rum baserade på hudfärg, har "antirasisterna" inom vänstern öppnat dammluckorna för såväl återetableringen av begreppet "ras" i debatten som etnisk åtskillnad i samhället.

Så bekämpar man bannemej inte rasism och fördomar. Så eldar man snarare på en uppdelning av människor. Så reduceras en människa till sina yttre attribut. Vad anser Erik Helmerson att en liberal eller konservativ tyckare har gemensamt med detta förhållningssätt? Vad är det vi ska kämpa för tillsammans med den identitetspolitiska vänster som inte sällan drar paralleller mellan rå rasism och borgerlig politik? Är det vilka pigment som är acceptabla i de slutna rummen vi ska komma överens om?

Det finns tyvärr skäl att tro att dessa "antirasister" vill ha en kamp mellan vita och övriga i samhället, att de vill ha öppen kamp och ökad rasism, om inte annat för att visa vilket stort problem rasismen är. Därigenom skapar de alltså det samhälle de sagt sig vilja bekämpa.

Jag vill inte ha någon kamp mellan etniciteter. Jag vill ha ett samhälle där det är vad du gör, inte hur du ser ut, som spelar roll. Ett samhälle där du inte förväntas vara eller tycka på ett visst sätt bara för att ditt skinn har en viss färg.

Ju fler som vill kämpa för ett sådant samhälle med starka normer om rätt och fel men där individens frihet är stor och våra olika val accepteras, desto bättre. Men för att ett samarbete ska kunna komma till stånd måste det finnas en gemensam grund att stå på.

Den gemensamma grunden ser jag inte med dem som Erik Helmerson nu gått ned på knä för att be om ursäkt. Jag tycker mig tvärtom höra hånskratten bakom hans rygg. 

En lättkränkt samtid

Sommarens sista Sommarkväll med Rickard Olsson gästades av tre av landets stora artister och komiker, Peter Dalle (en personlig favorit), Tommy Körberg och Claes Malmberg. Temat var humor och lättkränkthet (det börjar 40 minuter in).

Rickard Olsson ställde frågan varför vår samtid är mer lättkränkt än tidigare. De tre gästerna hade lite olika förklaringar, Dalles gick ut på att i en tid när det inte riktigt finns något kit som håller samman oss längre söker vi oss till våra subgrupper och identiteter och försvarar dem med näbbar och klor.

Krönikören Andrev Walden lyfter upp tråden i Aftonbladet (givetvis undgår det inte Walden att det är "fyra vita män" som sitter i soffan och diskuterar, underförstått att det redan där finns ett problem). Hans tes är att vi inte är mer lättkränkta i dag utan att människor som kränks - må det vara bögar, svarta eller funktionshindrade - tidigare inte hade "en röst". De vågade inte säga ifrån, helt enkelt. Men det gör de nu.

Ingen sitter inne med facit, det enda vi kan göra är att spekulera. Men även om jag tror att vi generellt sett är mer lättkränkta nu, men kanske av lite andra företeelser än tidigare, är det inte huvudförklaringen till att vi upplever ett så gigantiskt uppsving i lättkränkthet.

Huvudförklaringen är sannolikt det som även Walden är inne på, nämligen att alla hörs nu. Genom bloggar och sociala medier kan varenda kotte skrika ut sin frustration på söndagskvällarna och känna sig kränkt över precis vad som helst.

Detta hade inte behövt vara ett problem över huvud taget om det nu inte var så att de stora nationella medierna men även statliga myndigheter gav dessa lättkränkta en plattform genom att göra dem till programledare, krönikörer i landets största tidningar eller statliga utredare. Medier och politiker eldar på stämningar och krav på "trygga rum", uppfattningar som bäst hade hållits bakom fyra väggar i Lättkränktas riksförbund. Kort sagt: lättkränkta ger lättkränkta jobb.

Innan vi ballar ur i frustration över hur knäpp vår samtid är tror jag att det är viktigt, och kanske lite trösterikt, att ha i åtanke att de som sitter på Aftonbladets ledarredaktion, är krönikörer i Metro eller "arbetar" hos Rättviseförmedlingen och är allmänt lättkränkta till sin natur inte utgör en representativ del av det svenska samhället. De är tillräckligt privilegierade för att kunna lägga tid och energi på att diskutera huruvida en logotyp på en godisförpackning är rasistisk eller ej.

En undersköterska som kommer hem från ett 13-timmarspass i äldrevården har inte den lyxen. Det är i den sistnämnda gruppen du hittar vanliga, vettiga människor som är värda respekt. Människor som varken har intresse eller tid för att "känna in" stämningar, att reflektera över vilken blick kvinnor har i bikinireklamen eller huruvida mäns leende kan vara dold sexism.

De skiter ärligt talat i detta. De kramar barnen när de kommer hem, pussar maken/makan och dricker en kopp te innan det är läggdags inför nästa långa arbetsdag.

Tänk om fler var undersköterskor. Då skulle de inte ha vare sig tid eller ork att vara lika kränkta hela tiden. 

Hycklarna

Bokmässans beslut att stänga ute tidningen Nya Tider har väckt debatt. Inte för att folk tycker synd om Nya Tider utan för att Bokmässan först pläderat för och sedan tvärvänt efter kritik och inte verkar begripa att de gjort bort sig.

En serietecknare gjorde en stor sak av att tidningen skulle finnas på plats när hon proklamerade att hon av denna anledning skulle bojkotta mässan. Det är här de kränkta och auktoritära möts - vissa vill stänga ute för att åsikter ska förbjudas, andra för att de själva tar så illa vid sig och känner sig kränkta.

Det har inte förespeglat någon av dem att det finns ett lika enkelt som utmärkt sätt att hantera en monter på Bokmässan som man inte gillar, nämligen att gå förbi? Hur klarar dessa människor av en svensk valrörelse där det både finns affischer och valstugor från partier de ogillar? Tja, det kanske inte är så konstigt att vi varje år ser nedrivna valaffischer och vandaliserade valstugor.

Jag bryr mig egentligen föga om vilka utställare Bokmässan godkänner, ty i sak är det sant att det inte är vilka som närvarar på Bokmässan som avgör om vi har yttrandefrihet i Sverige eller inte. Det jag har så förbenat svårt för är hyckleriet.

Samtidigt som Nya Tider utestängs tillåts vänsterextremister. Tidigare år har osmakliga "Lenins barnhörna" funnits på mässan. Komplett med ballonger och godis. Vi såg inga högljudda protester eller hot om bojkott då eftersom liberaler och konservativa begriper att man kan gå förbi en monter man inte gillar.

Bokmässan avgör givetvis själva vilka som får ställa ut. Men om de godkänner kommunister och utestänger andra för att dessa inte anses dela värdegrund med mässans stiftelse, får vi helt enkelt utgå från att stiftelsen i fråga är kommunistisk.

Se även:
Janne Josefsson sopar banan med Politism i Opinion live

Expo och extremismen

Det pågår en ständig kamp om verklighetsbeskrivningen. Det hör till det politiska spelet att en sittande regering vill måla upp bästa möjliga bild av situationen i landet och att oppositionen försöker lyfta fram allt som är negativt.

Men det polariserade debattklimatet gör att vi är på väg mot en komplett tudelning av hur folk tolkar händelser i och utanför Sverige. Detta märks särskilt i frågor som rör brott. Varje gång det sker ett terror- eller vansinnesdåd sitter två sidor redo att göra tolkningar. Antingen är det ännu ett exempel på jihadistisk terror eller så är det högerextrema som inspirerats av Breivik. Sällan finns ett mellanting i hur många människor väljer att tolka en händelse som den i München.

Det finns förstås en tydlig politisk agenda här. Vissa vill att det ska ha varit en islamist som begick dådet eftersom det stärker den egna politiska övertygelsen, i detta fall islams skadliga påverkan på västvärlden och kanske hela mänskligheten. Andra vill att det ska ha varit en person som haft idolbilder av Breivik på vardagsrumsväggen då detta bekräftar den egna bilden av högerextremism och nazism som det stora hotet mot frihet och demokrati i vår del av världen.

Jag är ärligt talat rätt trött på båda dessa på förhand bestämda tolkningar. Det börjar bli lite väl genomskinligt. Måste verkligen varje händelse tolkas in i islamist-högerextremist-perspektivet redan sekunder efter att de inträffat?

Det finns emellertid en skillnad mellan hur de två perspektiven bemöts. Medan den ena sidan anklagas för att göda hat och motsättningar påstås den andra stå för båda nyanser och mänskliga rättigheter. Det blir lite märkligt.

Expo har under lång tid använts som ett slags oberoende källa till information om högerextremism, nazism och rasideologiska grupper i Sverige. Organisationen är emellertid ungefär lika oberoende i dessa frågor som Ulf Bjereld är oberoende statsvetare.

Expo är en politisk aktör som gör ständiga politiska utspel med udden riktad mot konservativa, liberaler och allmänborgerliga som inte till hundra procent ställer upp på Expos hållning i frågor som rör Sverigedemokraterna, tiggeri, migration och hotet från högerextrema.

Vi ska minnas att det sistnämnda är Expos livsluft, deras hela existensberättigande hänger på att det upplevs finnas ett latent hot från högerextrema. Därför ligger det i deras intresse att överdriva detta hot.

Faktum är att nazismen alltid har gått dåligt i Sverige. Inte ens under Hitlers glansdagar på 30-talet lyckades svenska nazister locka mer än runt en procent i allmänna val. I dag har det som en gång var Nationalsocialistisk front, Svenskarnas parti, lagt ned sin verksamhet. Partiet fick några tusen röster i senaste valet. Den våldsamma delen av rörelsen, i den mån den ens kan kallas en rörelse, är Nordfront. Men även om dessa kan utgöra ett hot mot enskilda politiska motståndare, är de inte ett hot mot samhället. Det är inte dessa som Säpo kräver mer resurser för att hantera.

Vi ska inte trivialisera det hot som nazister kan utgöra mot enskilda människor, men att som Aftonbladet och andra tillskriva ett fåtal extremister mycket större inflytande än vad de egentligen har och uppmana människor att vara rädda för dem är bara kontraproduktivt.

Vi behöver inse två saker: Dels att nazism inte är ett växande problem i Sverige, dels att Expo är en kampanjorganisation för vänsterextrema idéer och tolkningar och därför bör behandlas därefter.

Läs även:
Håkan Boström

Om att kasta elefanter i glashus

Många beklagar sig över det svenska debattklimatet i allmänhet och på sociala medier i synnerhet. Jag instämmer i detta. Tonläget är högre nu, oresonligheten större och viljan att faktiskt försöka förstå sina debattmotståndare rekordlåg. Särskilt på debattplatsernas kloak, Twitter, spyr människor ur sig... ja, vad fan som helst. Det finns således goda skäl till att jag valt bort Twitter.

Även Aftonbladets ledarsida oroar sig för debattklimatet (läs via Unvisit). Moderaterna lånar ur Donald Trumps kampanjmanual, skriver Anders Lindberg. Påståendet är en direkt bisarr överdrift och hela texten blir oerhört ironisk eftersom den just handlar om att högern sprider överdrifter och osanningar om regeringen.

Hanif Bali får tjäna som exempel för högerns påstådda trumpifiering. Ingenstans nämner emellertid Lindberg hur vänsterdebattörer kallat Bali för "husneger", att ledarskribentkollegan Daniel Swedin kallat Rebecca Weidmo Uvell för "det bloggande rövhålet", att EU-parlamentarikern Marita Ulvskog (S) tryckte till Gunnar Hökmark (M) med epitetet "jävla skithög" i en debatt inför EU-valet och att självaste ansvarige utgivaren Jan Helin spridit den felaktiga uppgiften att Weidmo Uvell lagt ut Aftonbladet-medarbetares adresser på nätet för att sedan bli skitförbannad på innehållet i sin egen lögn. För att inte tala om allt manshat som vänsterfeminister stoltserar med, inte minst i sociala medier.

Personer inom den politiska vänstern går ständigt över gränsen, beter sig arrogant, svinaktigt och sprider hat mot politiska motståndare. När liberaler eller konservativa svarar med samma medel uppstår gråt och tandgnissel.

De får faktiskt bestämma sig. Ska vi bemöta varandra med respekt, de politiska åsiktsskillnaderna till trots? Eller ska vi puckla på varandra verbalt? Om det sistnämnda ska gälla får vänsterdebattörer på Twitter, på ledarredaktioner och andra håll helt enkelt vänja sig vid att bli behandlade precis som de behandlar andra.

Bali är ibland ful i munnen, inget snack om saken. Men att enbart se detta och ignorera all skit han utsätts för från vänsterhåll gör att Anders Lindberg och den tidning han arbetar för helt saknar trovärdighet i själva sakfrågan.

Vi ska även minnas att Aftonbladets ledarsida under de senaste fem sex åren tillhört den svenska eliten i att brunstämpla och misstänkliggöra borgerliga politiker och debattörer. Det har varit en väldigt utpräglad arbetsmetod att aldrig bemöta i sak utan i stället använda guilt by association.

Anders Lindberg spår en "förfärlig" valrörelse om två år. Huruvida den blir det eller inte återstår att se. Men oavsett vilket kommer Aftonbladets ledarsida knappast att bidra till ett bättre samtalsklimat utan tvärtom göra sitt yttersta för att förminska politiska motståndare med halvsanningar och lögner.

Falskheten och de dubbla måttstockarna hos Aftonbladets tyckarelit sitter sannolikt alldeles för djupt för att vi ska kunna hoppas på en förändring redan om två år. De kommer fortsätta kasta elefanter i glashus. 

Hycklarnas afton

Det finns vissa företeelser som jag har oerhört svårt för. Hyckleri är en sådan.

Hyckleri är när toppolitiker driver en politik som med hot om fängelse kräver att vanligt arbetande folk betalar en stor del av sin inkomst i skatt varje månad medan de själva placerar sina miljoner på konton i fjärran länder för att undkomma just denna höga skatt.

Hyckleri är när en hypad fjortisartist uppmanar folk att "skippa julklapparna" därför att "jorden är trasig och blöder" och själv tar flyget till Jamaica över jul.

Hyckleri är när journalister och underhållare med hög svansföring i rättvisefrågor ondgör sig över skattesänkningar för vanligt folk och sedan själva ägnar sig åt avancerad skatteplanering. Senast i raden är public service-journalisten Alexandra Pascalidou. Ni vet hon som nu fått ett eget program om romska tiggare, hon som säger att hon känner så starkt för de "svaga" i samhället.

Rebecca Weidmo Uvell har, som den envisa terrier hon är, grävt fram information om Pascalidous egna skatteaffärer. Det visar sig att Pascalidou sedan 2009 årligen tjänat mellan 1 och 1,7 miljoner kr. Eftersom hon driver företag har hon undvikit att ta ut en så hög lön att hon hamnat på nivån som kräver att hon betalar statlig skatt utan i stället tagit ut pengar som utdelning.

Det finns inget olagligt i Pascalidous skatteplanering. Tvärtom är det snarare sunt ekonomiskt förnuft. Men för en person som pratar så vitt och brett om klyftorna i samhället är det onekligen hyckleri att själv göra sitt yttersta för att inte betala mer skatt än absolut nödvändigt.

Pascalidou är i gott sällskap med Alex Schulman, Henrik Schyffert och många andra profiler som, mellan besöket på Sturehof och efterrätten i salongen i sin innerstadslägenhet, säger att det är coolt med hög skatt och påstår att skattesänkningar för vanliga löntagare är högerns ondskefulla plan för att montera ned välfärdsstaten. Samtidigt som de alltså gör allt för att minska sin egen andel av skattebördan.

Det är som om det enda som betyder något för dessa människor är vad som syns av dem på Twitter. Inte vad de faktiskt gör, hur de egentligen lever. Det är poserandet som är viktigt.

Vänsterprofilernas hyckleri äcklar mig.

Massiv godhetsoffensiv

Under söndagen hålls en manifestation på Södermalm under parollen "Refugees welcome". Initiativtagare är Grön ungdom. Talar gör bland andra statsministern, demokratiministern och, får vi förmoda, en hel trave vänsterfolk med hjärtat på rätta stället.

DN drar sitt strå till stacken med hashtagen #jagdelar. Syftet är att visa att man "står upp för medmänsklighet och humanitet". Hundra svenskar har i tidningen uttryckt stöd för "våra mest grundläggande värden - de som bär upp vår offentlighet, men som nu är satta under press".

Jag är faktiskt inte riktigt säker på vad Peter Wolodarski menar. Vad är det dessa hundra individer visar sitt stöd för? I sin söndagskrönika skriver Wolodarski om det hårdnande samhällsklimatet, om hot mot journalister, om näthat. Är det månne detta som dessa hundra individer tillsammans med DN tar avstånd från?

Nej, en titt i tidningen avslöjar att de där hundra individerna står upp mot "främlingsfientlighet, språkbruk och samhällsvision", andra skriver om den döda treåringen på stranden (vars familj för övrigt var bosatta i Turkiet en längre tid och inte flydde direkt från Syrien) och författaren Kerstin Ekman skriver en längre och upprörd betraktelse över motståndet mot den förda flykting- och asylpolitiken.

Att stå upp för mänskliga rättigheter är inte partiskt i nyhetsjournalistikens mening, skriver Peter Wolodarski. Men det är alltså i grunden ett försvar för dagens migrationspolitik som "mänskliga rättigheter" kokar ned till i DN:s tappning av begreppet. Det sätts obehagligt nog likhetstecken mellan humanism och miljöpartism. Till detta spektakel borde ingen fritt tänkande människa låna sitt namn. DN kallar det för ett "unikt upprop", men påfallande många som satt sitt namn under hashtagen är skådespelare och artister, således the usual suspects.

Vad är det egentligen dessa människor så heligt vill stå upp för och försvara? Är det de överfulla asylboendena? Eller är det månne de långa handläggningstiderna, de skenande kostnaderna, bostadsbristen, fusket med ID-handlingar, det långvariga bidragsberoendet bland utrikes födda, oviljan att åldersbestämma dem som kallar sig minderåriga, ett växande antal utanförskapsområden och en tilltagande polarisering i det svenska samhället? För jo, detta är svensk migrationspolitik i dag och effekterna av den. Detta är vad de försvarar och så bekvämt och lättvindigt kallar "mänskliga rättigheter".

Att skylta med sin förmenta godhet inför andra har blivit viktigare än att problematisera, analysera och faktiskt hitta lösningar på existerande problem. Dagens manifestation visar ånyo detta. Att säga att man står upp för mänskliga rättigheter genom att göra en delning i sociala medier är lika lätt som att klä sig i svart mot rasism och ha olika strumpor på sig för att visa att man "gillar olika". Men det är ett ställningstagande tomt på konkretion och innehåll.

Svensk politik har nog aldrig varit så här banal och infantil. 

Läs även:
Widar Andersson, Fnordspotting

Om att dra snabba slutsatser

När en moské brann i Eskilstuna på juldagen i fjol blev det en riksnyhet. Alla antog att branden var anlagd och att det var högerextremister som låg bakom dådet. Den utbrända lokalen kärleksbombades, demonstrationer mot våldet hölls. Spaltmeter skrevs om den växande islamofobin i det svenska samhället.

Snart framkom att branden inte alls var anlagd. Uppgifter pekade mot en överhettad fritös som brandorsak, men sedan dess har vi inte hört något närmare om vad som kan tänkas ha orsakat att lokalen blev övertänd. Det blev tyst i medierna.

När Ingvar Persson på Aftonbladets ledarsida kräver att en av landets partiledare tar avstånd från den senaste tidens angrepp på EU-migranter drar han en rak linje mellan gärningsmannen och partiet i fråga. Det är märkligt att göra det eftersom polisen inte har identifierat några gärningsmän än.

Förutom i ett fall. I lördags misshandlades en man och en kvinna i Enköping, båda EU-migranter, med ett basebollträ. Tre misstänkta har gripits. Enligt polisen handlar dådet om konkurrens - "det hela grundar sig i vem som ska få tigga var i Enköping." Alltså: EU-migranter som angriper EU-migranter. Ingvar Persson nämnde inget om detta i sin text, trots att det här alltså fanns misstänkta. Antagligen för att denna verklighet stör harmonin i hans förenklade politiska analys.

Kräver vi då inte att muslimer tar avstånd från islamistisk terrorism? Jo, och det är inte alltid befogat. Jag tycker inte att vanliga moderata muslimer behöver ta avstånd från någonting som islamister bär ansvaret för. Imamers öppna avståndstagande kan däremot fungera avskräckande eftersom många troende ser upp till sina religiösa ledare. Att unga män och kvinnor radikaliseras i några av landets moskéer, inte sällan finansierade av utlandet, är ett reellt problem som det muslimska samfundet och i förlängningen hela samhället har att hantera.

Sverigedemokraterna anklagas för att utnyttja våldsdåd i sin politiska retorik. Men detta görs i allra högsta grad även av den fina, goda vänster som ser sig som SD:s raka motsats på alla plan. Ja, just den vänster som säger sig stå upp för människovärdet och allas rättigheter utnyttjar i själva verket angrepp på enskilda människor i sin egen politiska propaganda. Ingvar Persson gjorde det nu igen.

Man ska alltid vara försiktig med att dra snabba slutsatser när man inte har hela bilden klar för sig, det är en lärdom från moskébranden i Eskilstuna. Men jag misstänker att möjligheten att blixtsnabbt koppla samman våldsdåd med alla muslimer eller med sverigedemokratiska annonskampanjer är alldeles för lockande för många.

I de sociala medierna är tiden för djupare analyser alltid knapp, och viljan att lära av gamla felsteg obefintlig. Vi sorterar automatiskt bort sådant vi inte gillar att läsa, vilket sällan är ett sätt att bli mer nyanserad. Till detta är vi alla skyldiga i någon mån. Men av en skribent på en av landets största ledarsidor borde man kunna förvänta sig lite mer än av en genomsnittlig twittrare.

Vad är väl en nedriven reklamaffisch?

Efter att proffsligister slagit Avenyn sönder och samman under EU-toppmötet i Göteborg sommaren 2001 fokuserade vänstern inte på den massiva förstörelsen av privat och kommunal egendom utan på polisens misslyckade insats. Den kom att överskugga det faktum att polisen faktiskt genomförde insatsen just därför att en hel gata slogs i bitar och gatsten kastades mot poliserna.

Det fanns skäl att kritisera polisen den gången. Men genom att lägga hela skulden för det inträffade på polisen glömdes själva det faktum att våldsvänsterns fottrupper rest till Göteborg i ett enda syfte - att ställa till med bråk och förstörelse - bort. Mikael Wiehe var en av dem som ryckte på axlarna åt förödelsen med de bevingade orden "Vad är väl ett krossat skyltfönster mot ett skövlat folkhem?".

Den där raljanta inställningen till våld och upplopp finns fortfarande kvar i de röda leden. Den dyker upp varje gång det kastas sten på polis och räddningspersonal i förorten. Ursäkten då är att de som kastar sten är utsatta för "rasism", "diskriminering" och "strukturellt förtryck". Åter igen är det, naturligtvis, polisernas fel när någon kastar sten mot dem. Eller samhällets.

Det finns två spår att utforska här: utvecklingen av vårt politiska klimat och den växande lättkränktheten i samhället. Incidenten på Östermalmstorgs tunnelbanestation var ett exempel på båda.

I Aktuelltstudion samma kväll stod initiativtagaren till demonstrationen, Emma Dominguez, från vänsterextrema Megafonen (inget som nämndes i presentationen) och hävdade att "yttrandefrihet ska värna om jämlikhet och jämställdhet". Denna korta mening avslöjar att Dominguez över huvud taget inte har förstått vad yttrandefrihet är.

Tyvärr är hon inte ensam. Politiker och tyckare på vänsterkanten har hyllat tilltaget att riva ned reklamaffischerna, som vore det ett slags moralisk plikt. Politiska budskap på reklamplats ska alltså inte bemötas med en egen kampanj utan med att man helt sonika river ned allt man inte instämmer i.

Jag upplever att det finns en växande rädsla för åsikter i samhället. Åsikter som inte passar in. Åsikter som upprör. Åsikter som anses kränka. Det är dessa som nyvänstern vill rensa ut, och privilegiet att definiera exakt vad som är rasistiskt, sexistiskt och allmänt kränkande tar dessa godhetens riddare givetvis själva. Detta föder ett minst sagt ängsligt debattklimat - plötsligt kan pöbeln slå till med full kraft.

Kampen mot yttrandefriheten förs sällan med öppna krav på förbud. Den sker genom hänvisningar till att vi måste skydda påstått "svaga grupper" (tiggare, kvinnor, sexuella minoriteter, invandrare). Det är förstås en djupt oärlig argumentation, men väldigt typiskt för den vänster som ser kollektiv och inte individer.

Risken är att vi börjar anpassa oss efter nyvänsterns inskränkta moral och snäva gränser för vad som är acceptabelt. Det vore ett nederlag för alla som vill ha en öppen demokrati där vi bemöter åsiktsmotståndares argument med egna argument i stället för med våld. Men givetvis en storslagen seger för de lättkränkta, som då kan flytta fram sina positioner ytterligare. Denna kamp varken börjar eller slutar med Sverigedemokraterna.

Yttrandefriheten är utsatt för ett konstant krypskytte. Frågan är bara vem som avfyrar nästa skott. 

Läs även:
Fnordspotting, Håkan Boström, Johan Westerholm, HAX, Karl Sigfrid

De har missförstått vad yttrandefrihet är

Under valår är det ett återkommande problem att valaffischer och valstugor tillhörande vissa partier (läs borgerliga och numera även sverigedemokratiska) vandaliseras. Jag skulle gissa att dessa partier är så vana vid detta att svinnet räknas in i valbudgeten.

Politisk reklam mellan riksdagsvalen är ganska ovanlig. Socialdemokraterna körde en kampanj på TV under våren, men i övrigt har det varit tyst på den fronten sedan valet i höstas. Sverigedemokraterna beslöt att annonsera i Stockholms tunnelbana. Partiets vana trogen gjordes en riktad och medvetet provocerande kampanj - en tunnelbanestation kläddes i partiets budskap och udden var riktad mot tiggare.

Protester var således väntade. Men demonstranterna och aktivisterna har missförstått en av grundpelarna i demokratin: toleransen för oliktänkande. Huruvida tunnelbanestationer ska få vara plats för politisk reklam är en separat fråga. SL har agerat helt korrekt utifrån de regler som finns i dag, och ansvariga politiker får väl ta och diskutera saken.

Det tog bara ett dygn för vänsterns aktivister att demonstrera på Norrmalms torg och sedan storma Östermalmstorgs t-bana och riva ned alla affischer medan polisen tittade på. SD låter hälsa att reklamen ska upp igen så snart som möjligt.

Jag tror inte att det är så enkelt som att SD automatiskt vinner väljare när deras valaffischer vandaliseras. Däremot tror jag att de flesta svenskar inte är särskilt positivt inställda till den här sortens tilltag. Framför allt visar det på vänsterns storslagna hyckleri. De säger sig stå upp för allas lika värde, för öppenhet och mångfald, men blir så kränkta och förbannade över politiska budskap de inte gillar att de måste gå till handgripligheter mot både människor och reklambudskap.

Yttrandefriheten, rätten att föra fram sin politiska åsikt utan att bli hindrad, störd eller påhoppad, är grundläggande i en demokrati. Störs denna rätt är vi genast ute på ett sluttande plan. Ty vad betyder egentligen yttrandefrihet om den endast omfattar folkpartistiska mellanmjölksinlägg på DN Debatt? Det är när sexister, rasister, homofober och extremister till både höger och vänster öppnar munnen som yttrandefriheten betyder något.

Jag motsätter mig åt det starkaste att pöbeln tar sig rätten att inskränka andras yttrandefrihet med motiveringen att de känner sig "kränkta". Man kan inte säga att man "gillar olika" och sedan bli så kränkt av andras åsikter att man går och river ned reklamaffischer eller slår på en åsiktsmotståndare. Då är man en hycklare.

Jag viker inte en tum från ståndpunkten att yttrandefriheten måste gälla alla. Vår demokrati bygger på att vi respekterar olikheter. Att vi tolererar att de intoleranta har samma rätt att yttra sig och göra sina röster hörda precis som alla andra. Hela vårt demokratiska system vilar på denna överenskommelse. Den som bryter mot den öppnar upp för att andras rätt att agera likadant.

Jag är rädd för att vi är på väg mot en allt större polarisering i det svenska samhället. Frågan som vänstern måste ställa sig är vad som händer när någon börjar slå tillbaka. Vilket politiskt klimat kommer vi då att få?

Läs även:
HAX

Mediegenier

Det dök upp en bild på Facebook. Spontant trodde jag att den var photoshoppad. Men sedan dök fler upp och snart rapporterades det även i landets större medier. Sverigedemokraterna har en kampanj mot tiggeriet, på engelska, i Stockholms tunnelbana. Det rör sig om en ytterst begränsad kampanj (en enda eller någon enstaka station, som det verkar).

Men det räcker. Twitter exploderar. Soran Ismail vill börja planka. Andra hävdar att reklamen är hets mot folkgrupp (är tiggare en folkgrupp nu?). Aftonbladet rasar.

Nu planerar nyvänstern en demonstration. Mot en reklamkampanj. SD tackar för uppmärksamheten. Det här går precis som planerat, gissar jag.

Sällan har ett parti behövt göra så lite för att uppnå så mycket på så kort tid.

Läs även:
Peter Kadhammar

Har Pride spelat ut sin roll?

Jag gick inte i det stora Pridetåget i år heller. Det kallas för en fest, och det sägs att alla är välkomna. Men som jag konstaterat tidigare är Pride numera kidnappat av identitetsvänstern. Det enda skälet jag ser att gå i Pridetåget är att visa stöd för sexarbetarnas organisation Rose Alliance, vars medlemmar de facto är en grupp som förtrycks av hela det politiska etablissemanget och som diskrimineras i svensk lag. Men det finns även andra sätt att visa stöd för dem.

Sverige ska bli en global hbtq-förebild, säger regeringen. Det återstår att se med vilka medel detta ska uppnås. Ty när vågen av hbtq-certifieringar nu sveper över landet (100 000 kr per certifiering, RFSL tar bra betalt) undrar jag vad som hände med kampen för lika rättigheter. Jag trodde att homo-, bi- och transsexuella ville bli acceptera som alla andra. Vara en likvärdig del av samhället. Få agera på samma premisser.

Men jag börjar inse att detta är inte målet för hbtq-rörelsen. De vill ha särskilda rättigheter. De vill synas mer än oss tråkiga heteros. De vill vara lite förmer. Sorry, men då är jag inte riktigt med längre.

Alla människor, oavsett kön, sexuell läggning, etnicitet eller religiös tro ska ha lika rättigheter. Det är en grundläggande liberal princip. Vi kan därmed inte ha särskilda rättigheter för vissa grupper eller ta mer hänsyn till någon.

Alla människor, även hbtq-personer, måste lära sig att stå ut med att vissa delar av samhället inte ser ut precis som de skulle önska. Det finns en fara i att försöka ställa allt tillrätta hela tiden. Vi ser det när historien ska skrivas om för att inte kränka feminister, när det ändras i barnböcker för att inte kränka svarta och så vidare. Ur en strävan efter tolerans och öppenhet föds det motsatta - en intolerans för allt som inte just du gillar. Upprördheten över Jan Sjunnessons Pridetåg i Järva är ett tecken i tiden.

På detta sätt får vi precis det hbtq-aktivister säger sig kämpa mot, nämligen ett likriktat, intolerant och tråkigt samhälle.

Pride var en kontroversiell parad när den startade. I dag är ett deltagande i Pride ungefär lika kontroversiellt som att handla ekologiskt på Coop. Alla, även landets toppolitiker, syns i leden. För Sveriges del kan därför Pride ha börjat spela ut sin roll. Månne är det i dag en manifestation som snarare sänder signaler till utlandet, till de länder där hbtq-personer förtrycks, fängslas och dödas.

Detta borde i sin tur ge de Pridefirande kulturrelativisterna en riktig funderare kring vilka värderingar det egentligen är de relativiserar.