En moraliskt kaputt vänster

En diktator är död, låt oss fira! Nej, delar av svensk vänster är i stället i sorg. Reaktionen på Fidel Castros död är väldigt avslöjande. Om någon förminskar diktatorns negativa roll eller rent av uttrycker sorg säger det en hel del om personens demokratisyn.

Vissa världsledare kan av diplomatiska skäl inte dansa på Castros grav. Det tillhör god ton, till och med när en porrknutte som Kim Jong-Il dog, att skicka kondoleanser. äremot var det ingen som tvingade Kanadas Justin Trudeau att hylla Kubas avlidne diktator som en "legendarisk revolutionär och talare").

Som Jenny Bengtsson ovan, ordförande i Hotell- och restaurangfackets avdelning i Stockholm-Gotland. En fackligt aktiv person som sörjer en diktator för en kommunistisk diktatur. Fräscht. Eller som Lars Ohly som kallar Castro för "en inspirationskälla". Många reaktioner från vänsterkanten bottnar i ett USA-hat. Castro anses ha varit ett slags motpol till den amerikanska supermakten.

Det är faktiskt ganska äckligt att se hur personer med vänstersympatier, som aldrig försitter ett tillfälle att prata vitt och brett om "demokrati" och "mänskliga rättigheter", ursäktar, förminskar och rent av hyllar brott mot just dessa fri- och rättigheter när de begås av en av deras egna.

Reaktionerna på Castros död visar hur demokratiskt och moraliskt kaputt delar av svensk vänster är. Den har inte utvecklats ett dugg sedan kommunismens fall.

Att just Pierre Schori skulle bli en av de första svenskar

att offentligt sörja Fidel Castro var inte så oväntat.

Dancing with Mugabe

Bakgrunden är denna.

Given utgång

Zimbabwes Robert Mugabe har suttit vid makten i 33 år. Nu hålls åter allmänna val i landet.

Det låter spännande.

Historielös hyllning av tyrannen

Den sovjetiska segern vid Stalingrad utpekas ofta som den definitiva vändpunkten i kriget mellan Nazityskland och Sovjetunionen. Visst vann tyskarna enskilda slag även efter kapitulationen i Stalingrad den 31 januari 1943, men den sovjetiska ångvälten gick hädanefter inte att stoppa.

Josef Stalin var en tyrann av samma snitt som Adolf Hitler. Skillnaden dem emellan är att Stalin vann kriget, något som uppmärksammas i årliga minnesdagar i Ryssland. I den alltmer nationalistiska och auktoritära staten hyllas Stalins beslutsamhet och hårdhet. Ryska myndigheter slår mynt av segern över Hitlers Tyskland och krav på att Volgograd nu 70 år efter att tyskarna kapitulerade åter ska få namnet Stalingrad hörs alltmer.

Vinnaren skriver historien, brukar det heta. Så är det. Hitlers monumentala nederlag har gjort honom till en av historiens största förlorare, en gestalt som ingen i dag kan eller får minnas något gott om. Detta beror uteslutande på nederlagsåren 1942-45. Om Hitler hade avlidit 1941, eller innan krigsutbrottet 1939, hade hans eftermäle blivit ett helt annat. Även kort efter kriget visade opinionsundersökningar att runt hälften av tyskarna ansåg att nationalsocialismen varit något positivt men att den urartat.

Führern var populär hos den tyska allmänheten ända fram till 1944 - vilket upprördheten över attentatet mot honom den 20 juli visar. Såväl soldater som civila var chockade över mordförsöket, och stödet för Hitler ökade betänkligt, om än tillfälligt. När slutet närmade sig var det främst fanatiska nazister som hade någon tilltro till "Führerns militära geni".

Stalin, däremot, har blivit ihågkommen som den som stoppade Hitler. Det är sant att Sovjetunionen bar det tyngsta lasset i kampen mot det fascistiska Tyskland. Men till skillnad från dagens Tyskland, som tagit avstånd från nazistregimen på alla sätt som över huvud taget är möjligt, har Ryssland vägrat att se baksidorna av den sovjetiska segern.

Medan tyskar i dag ständigt påminns om sitt lands nazistiska förflutna, konfronteras ryssar inte med Katyn, Nemmersdorf eller massvåldtäkterna och slakten i andra städer (inte minst Berlin). Trots att Stalins terror var ohygglig och riktades mot såväl sovjetiska soldater som civila, och hans sätt att leda bidrog till att kriget blev så ohyggligt grymt i öst, hyllas hans bedrifter.

Det är förstås en både oanständig och synnerligen historielös hållning, men den hänger helt och hållet ihop med segern. Hitler hade förmodligen rätt när han (då med hänvisning till det glömda folkmordet på armenierna 1915) hävdade att ingen efter slutsegern skulle bry sig om vad hans dödskalleförband haft för sig i öst.

Tittar vi på Tyskland och Ryssland i dag är det ingen tvekan om vilket land som har utvecklats i rätt riktning. Tyskland är inte bara en stabil demokrati och Europas tillväxtmotor - det är ett land som har lärt av sin blodiga historia, som inte skäms för att prata om den och som i dag är ett av Europas mest humanistiska och kulturellt högtstående länder.

Det har blivit dags för Tyskland att sluta be om ursäkt, att börja få respekt som den moderna liberala stat hon är. Turen att kritiskt granska sin historia har kommit till Ryssland.

Det moderna Tyskland.

Förtrycket hårdnar i Nordkorea

Förhoppningen att den yngre, och enligt uppgift utlandsutbildade, Kim Jong Un ska inleda försiktiga reformer och leda Nordkorea in på en ny väg kan ha kommit på skam redan några veckor efter faderns död.

LA Times hänvisar till anonyma sydkoreanska källor som hävdar att den nye ledaren har gett order om att personer som försöker fly diktaturen ska skjutas på plats (tre sådana incidencer har rapporterats). Kim Jong Un ska också ha gett order om att fängsla eller döda tre generationer i den familj som finns kvar i landet efter att en familjemedlem försökt eller lyckats fly.

Givet antipatin mellan Sydkorea och Nordkorea ska anonyma sydkoreanska uppgifter alltid tas med en viss nypa salt, men lill-Kims agerande skulle inte förvåna. I mångas ögon ses han förmodligen som en pojkspoling, att sätta sig i respekt inför både generaler och medborgare är viktigt för att skapa lojalitet.

Dessutom ska handel med utländsk valuta ha förbjudits och telefonsamtal över den kinesiska gränsen spärrats. Världens mest helvetiska diktatur kan just ha blivit ännu lite värre.

via InBeijing

Tänk när nordkoreanerna snattar Kims kläder

Bilderna efter Gadaffis fall när en man står och blir intervjuad av TV iförd diktatorns mössa är oslagbar på många sätt. Dels visade den att vanliga medborgare tagit sig in i tyrannens palats, ja, in i hans sovrum, och plockat prylar. De hade därmed sett lyxen och fått se det överdådiga liv som diktatorn och hans familj levt i decennier på folkets bekostnad.

Men det förlöjligade också landets ledare. Muammar Gadaffi hade själv burit den där militärmössan vid möten med dignitärer från andra länder och i strikta poser inför militärparader i Tripoli. Mössan som varit en del av hans skrämmande yttre hade på ett ögonblick förvandlats till en rolig pryl, något att ha på festen med kompisarna eller kanske sälja vidare på eBay.

Tanken på när det nordkoreanska folket någon gång i framtiden äntligen får chansen att göra samma sak med Kimregimens ledargarnityr är kittlande. Ty även om Kim Jong-Il levde med en fasad av att vara enkel och folklig snålades det inte på lyxen kring diktatorn. Hans son kommer att få samma priviligierade liv.

Hur mycket vanligt folk i Nordkorea känner till är oklart. Sannolikt har de flesta inte hela bilden klar för sig. Att traska in i Kims hem efter regimens framtida fall kan vara ett bra botemedel när folket en dag ska befrias från den absurda personkulten.

Porrknutten är död

Nordkoreas diktator, den "käre ledaren" och porrknutten Kim Jong-Il, är död. Enligt nordkoreanska medier dog han i lördags av sviterna av en hjärtinfarkt. Om det också är den verkliga dödsorsaken får vi nog aldrig veta. Han ska begravas den 28 december.

Kims hälsa har varit ett hett diskussionsämne i flera år. Han uteblev exempelvis från firandet när regimen firade jämnt härom året. Samtidigt har sonen Kim Jong-Un stegvis synts mer och mer offentligt och utpekats som kronprins. Han uppges nu ta över efter sin far.

Frågorna är flera. Har den unge och oerfarne Kim Jong-Un tillräckligt stöd av militären och den övriga kretsen kring sin far? Om han har det och inte utmanas av maktsugna personer runt den förre diktatorn, kommer han att kunna genomföra ekonomiska reformer? Var han står politiskt är oklart, men med fadern borta finns åtminstone en chans att börja bryta med det gamla och öppna upp ekonomin. Hur detta sedan motiveras - med socialistiska slagord eller ej - är mindre intressant.

Det blir också intressant att se hur Kinas inställning till den nordkoreanska regimen påverkas av diktatorns död. Kommer Kina trycka på Kim Jong-Un för ekonomiska reformer och försöka förmå honom att följa Kinas exempel? Vi ska nog inte räkna med några under.

Gadaffi dödad

Muammar Gadaffi är död. Bilder av hans misshandlade lik kablas ut över världen, likaså bilder på jublande massor. Förnedringen av den forne diktatorn påminner om vad som hände Benito Mussolini när italienarna fått nog av honom och slutligen tag i honom.

Exakt hur dödandet gick till är oklart, men Gadaffis kropp ska ha fraktats till Misrata. Att sluta sitt fyra decennier långa maktinnehav på detta sätt, dödad och förnedrad i sin egen hemstad, var nog inte vad Gadaffi hade tänkt sig. Men han bör ha insett att spelet var över innan slutstriderna om Sirte började.

Nu återstår att se vad som händer i andra diktaturer som skakas av folkliga protester, den syriska och jemenitiska. Bilderna på Gadaffi är inte goda nyheter för Assad och Saleh. All lycka till frihetskämparna där också.

Mussolini hade inte heller så roligt.

Min käre rikskansler

Efter Gadaffiregimens fall framkommer det att västerländska säkerhetstjänster bistått regimen med både vänskapliga ord och konkret hjälp med att skicka regimkritiker till tortyr i Libyen.

Så värst överraskande är det inte. Gadaffi styrde Libyen i 42 år och hann med många kram- och pusskalas med västerländska ledare under den tiden. Ändå förväntas vi bli lika chockade av detta som av de avslöjanden som görs av regimens massmord på civila, tortyrkammare och "fullständig brist på mänsklig moral", som ett tortyroffer uttryckte saken.

Det är klart att det vänder sig i magen, men vi måste inse att det är så här realpolitiken ser ut. Att låtsas bli överraskad när tyrannen väl har fallit är bara fånigt. Företrädare för västerländska demokratier har hyllat, kramats med och aktivt stöttat i princip alla världens avskum som kallat sig ledare i modern tid. Det kommer dock till en punkt när det inte längre är gynnsamt att vara kompisar.

Man kan faktiskt förstå om Gadaffi blev chockad när alla hans gamla bundsförvanter och kompisar plötsligt vände honom ryggen. Mördat civila och förtryckt all opposition har han ju gjort hela tiden. Lärdomen för framtida förtryckare tycks vara att man bara inte ska göra det på öppen gata.

Beväpna rebellerna en lösning

Det kan tyckas lite märkligt. George W Bush skickade tusentals amerikanska soldater i döden i två krig i fjärran länder och blev, åtminstone tillfälligt, hjälteförklarad på hemmaplan. Barack Obama hjälper till att upprätthålla en flygförbudszon över Libyen för att förhindra att en diktator slaktar sitt eget folk. Obama får kritik av sina egna. Den kritiken är rätt obegriplig.

Obama har sagt att det är möjligt att USA kommer att stödja rebellerna med vapen. Det tycks nämligen vara svårt för rebellerna att avancera vidare mot Tripoli, en viktig orsak är den bristfälliga utrustningen. Om omvärlden öppet skulle stödja rebellsidan med vapen och ammunition skulle det vara en ganska unik handling. Givet alternativet - att Gadaffi segrar, att Libyen sönderfaller eller att det uppstår ett slags status quo med år av stridigheter - är det ingen dålig lösning att beväpna rebellerna och låta dem besegra förtryckaren.

Detta är något att fundera på även för framtiden. Dels betyder det att omvärlden tar ställning för demokratikämpar, dels att de slipper direkt inblandning i ett krig i ett annat land med alla bekymmer det betyder för alla parter. En betydligt smidigare lösning än de krig som föregångaren Bush satte igång.

För sent?

I elfte timmen, eller fem i tolv om man så vill, kom slutligen ett FN-beslut om flygförbudszon över Libyen. Frågan är om det inte redan är för sent. Reaktionen från Gadaffi blev visserligen att inte genast inta staden Benghazi som han utlovade i går. Men rebellerna är ändå tillbakatryckta till ett sista fäste och kan sannolikt besegras även utan diktatorns flygvapen.

Jag kan förstå USA:s tvekan. Fattar man ett beslut om upprättandet av en flygförbudszon måste den upprätthållas i praktiken också. För ett land som redan har fått sin stolthet begravd i den irakiska öknen och i de afghanska bergen är ännu en militär konflikt i ett muslimskt land verkligen inte önskvärd. Samtidigt vore det rent ut sagt pinsamt att bara sitta med händerna i kors (och det gäller naturligtvis i lika hög grad EU). Så beslutet togs alltså, till slut. Utan Tysklands, Rysslands, Indiens, Brasiliens och Kinas stöd. Däremot kommer vårt grannland Norge att delta.

Kommer detta att stoppa Gadaffi från att behålla kontrollen i landet? Knappast. Kommer det att förhindra en massaker i Benghazi? Inte nödvändigtvis. Flygförbudszonen borde ha upprättats för en vecka sedan, innan diktatorn började driva tillbaka oppositionen och det fortfarande fanns momentum hos rebellerna. Det är svårt att se hur rebellerna långsiktigt ska kunna hålla ut, och åter igen avancera, i detta läge. Om nu inte vi börjar se stora avhopp från regimens armé.

Och världen tittar på

För varje dag ökar min beundran för rebellerna i Libyen. Det är vanligt folk, affärsidkare, skomakare, unga och gamla, som plockar upp vapnen för att med sina liv som insats kämpa för ett demokratiskt Libyen.

Just nu står demokratins hopp till dåligt utrustade och dåligt tränade medborgare som drivs av sin längtan efter frihet och sitt hat mot diktatorn. Mot sig har de en vältränad militär med artilleri, flygvapen och pansar till sitt förfogande. Utgången torde vara ganska klar. Så länge Gadaffi har militärens stöd är rebellerna chanslösa. Men innan diktatorn kan återta makten över hela landet kommer blodet att flyta. Slutstriden lär stå i Benghazi, en stad som militären antingen kan inta direkt eller först skära av och med en kniptångsrörelse steg för steg utplåna.

Jag är som sagt full av beundran för dessa orädda människor som i stället för att fly stannar och slåss mot den man som förtryckt dem i över 40 år. Det är bara synd att resten av världen verkar ha bestämt sig för att låta Gadaffi slakta dem.

Han är söt. Han är som Gadaffi

Diktatorn till motattack

Muammar Gadaffi uppges ha återtagit en del städer som tidigare varit i oppositionens händer. Det som såg ut att vara en långsam men ändå ganska säker seger för landets frihetsälskande massor kan alltså leda till att diktatorn sitter kvar. Håller situationen på att glida demonstranterna ur händerna? Eller är detta bara Gadaffis egen version av Ardenneroffensiven vi ser?

En sak är i alla fall säker: om Gadaffi lyckas återta och behålla kontrollen över Libyen behövs inte särskilt mycket fantasi för att begripa vad som kommer att hända de som aktivt stödde upproret.

Vad sägs om en gemensam utländsk styrka som hjälper demonstranterna att slå ned fanskapet? Libyen är ju trots allt uteslutet ur rådet för mänskliga rättigheter och är därmed även av FN klassat som en elak regim. Att lämna det libyska folket ensamt i detta läge vore ett förfärligt svek efter alla fina ord om demokrati och frihet. Men det vore förstås inte oväntat.

Minnet är kort

"För tio år sedan hade vi en utrikesminister som hette Anna Lindh. Hon var den i EU som tydligast stod upp för mänskliga rättigheter."

Socialdemokraten Ardalan Shekarabi glömmer (i SVT:s Debatt) helt bort att Anna Lindh och Göran Persson var rörande överens om att utvisa Ahmed Agiza och Mohammed Alzery till tortyr i Egypten. Kritiken mot Carl Bildt är berättigad, men när den kommer från personer inom Socialdemokraterna väger den ganska lätt.

Bildt mäklar fred

Aftonbladet har en klämkäck rubrik till Carl Bildts debattartikel, i vilken han försvarar sig mot den storm av kritik som kommit från både höger och vänster om flathet gentemot diktatorn Gadaffi. "Bildt: Jag försöker att få stopp på dödandet."

Så här då, ungefär?

Fantasifull

Glöm den gamla regimen, vi startar ett nytt system. Vi startar ett nytt Libyen, ett Libyen som alla drömmer om. Vi ska genomföra otroliga reformer!

Muammar Gadaffis son Said el Islam försöker locka demonstranterna med en bättre framtid under samma ledarskap. Det är fascinerande att alla dessa skurkregimer tycks ha minst en Bagdad-Bob på ledande poster.

Efter drygt 40 år av Gadaffi-styre är folket dödstrött på förtrycket och är beredda att offra liv och lem för att bli av med det. Någon annan förklaring kan inte finnas när människor tågar ut på gatorna trots att de skjuts ned av både militär och inhyrda krypskyttar. Det är ett mod som gränsar till galenskap.

Impopulära diktaturer kan bara överleva om folket känner rädsla. Den rädslan försvann, eller bemästrades, i Egypten. Om den även är på väg att försvinna i Libyen är Gadaffis dagar räknade.

Taskig tajming

Västdemokratierna får plötsligt börja ompröva sin välvilliga inställning till flera av arabvärldens diktaturer. Bara några dagar före diktatorn Ben Alis fall i Tunisien erbjöd Frankrike regimen hjälp att kontrollera upplopp. Från USA gavs omdömet att "regeringen är stabil" (underförstått att det var något positivt) om Hosni Mubaraks egyptiska regim några dagar efter att protesterna spridits från Tunisien till Egypten. Nu pågår en debatt om att bryta med Egyptens Hosni Mubarak. Nu. När diktatorn redan är på fallrepet och regeringen ska avgå.

Ibland är västvärldens stolta demokratier verkligen helt utan fingertoppskänsla...

En vacker revolution

Det finns få saker som ger en så skön känsla inombords som när ett folk gemensamt gör sig av med en förtryckarregim. Den så kallade "jasminrevolutionen" i Tunisien väcker inspiration och kan sprida sig som ringar på vattnet i arabvärlden, menar vissa bedömare. Protester inspirerade av händelserna i Tunisien har redan förekommit i Algeriet. Men förtryckarregimerna i regionen är beredda. Diktatorn Ben Ali var det uppenbarligen inte, eller hade inte det stöd som även en förtryckare behöver från polis och militär.

Scenerna när Berlinmuren öppnas, vilket också var en seger över förtrycket om än under mindre dramatiska former än när Nicolae Ceauşescu flydde med helikopter, är fantastiska. Likaså scenerna av förbrödring mellan militär och vanliga medborgare på Beijings gator dagarna innan helvetet brakar lös vid och runt Tiān​'ān​mén​ 1989. Händelserna i Tunisien är ännu ett exempel på att det inte behövs utländsk militär aggression för att störta en förtryckare.

Tanken med ett folk som tar tillbaka de fri- och rättigheter som dess makthavare stulit är vacker. Revolutionen i Tunisien visar också på internets kraft i det politiska arbetet - vilket gör det tämligen uppenbart varför regimer som den kinesiska, kubanska och burmesiska kämpar så hårt för att upprätthålla kontrollen över nätet.

Grattis, alla tunisier. Nu börjar den långa och svåra vandringen mot en demokratisk rättsstat. Den fortsatta misstänksamheten mot makten är både sund och nödvändig.

Vet hut!

Det är ingen nyhet att några av de värsta företrädarna ur avgrundsvänstern skriver på landets kultursidor. DN Kultur bjuder på en hel radda. I dag är det Maria Schottenius som gör sitt bästa för att framstå som en person som helt saknar sinne för proportioner. Hon jämför Ceaucescus diktatur med företags varsel av anställda under lågkonjunkturen.

Att förfölja, spärra in och avrätta oliktänkande, inskränka mänskliga fri- och rättigheter och svälta barn till döds är alltså samma ondska som att ge någon sparken p.g.a. arbetsbrist. Det är så tanklöst och vidrigt att det egentligen saknas ord.

"Även om diktaturen har störtats i Rumänien finns samma mönster kvar i andra politiska system. Människor i en diktatur är beredda till hur ondsinta och elaka handlingar som helst, har det visat sig.

Men inte bara där. I en ekonomisk kristid som nu plötsligt drabbat västvärlden finns det en liknande hårdhet som i gamla öststatsdiktaturerna.

Människor ska bort från läckande företag, de ska ut ur trygghetssystem och lämnas åt sitt öde. Den processen är sällan mänsklig och vacker. Och precis som bland hemliga polisen i Rumänien finns det personer som mer än gärna tar på sig uppgiften att trakassera andra människor, att förödmjuka och förtala dem."

Begåvade skribenten Johan Ingerö uttrycker det bättre än vad jag kan för närvarande med muntliga och skriftliga tentor i kinesiska hängande över mig.