Barbarossa 75 år

I dag för 75 år sedan klockan 03.15 på morgonen gick tyska trupper över gränsen till det sovjetockuperade Polen. Operation Barbarossa hade börjat.

Detta var Adolf Hitlers krig. Det krig han velat ha länge och som han gett klartecken för den 18 december 1940 men skjutit upp på grund av oväntade händelser på Balkan och i Grekland.

För en historiekuf som undertecknad bär Barbarossa en särskild historisk betydelse. "Världen kommer att hålla andan", sade Joseph Goebbels. Två jättelika auktoritära stater drabbade samman i ett slags ideologiernas och tyrannernas tvekamp. Hitler satte alla sina militära och politiska framgångar på spel.

Goebbels informerades väldigt sent om Hitlers Rysslandsplaner. Som propagandaminister var det inte honom Hitler konsulterade eller informerade först. Men det är intressant att Goebbels i sina dagböcker visar något som kan liknas vid om inte tvivel så åtminstone viss reservation för detta storskaliga krig. Han oroade sig mycket för ett tvåfrontskrig och ur hans perspektiv i egenskap av propagandaminister ansåg han det särskilt viktigt att lyckas med propagandan till det tyska folket, väl medveten om hur det hade gått för Napoleon.

Niklas Zetterling, som skrivit om kriget mellan Hitler och Stalin, menar att grunden till Tysklands nederlag var den tyska militära underrättelsetjänstens misstag. Den underskattade kraftigt Sovjetunionens militära kapacitet. Hitler medgav i det som är den enda kända inspelningen av honom när han talar i vanlig samtalston med Mannerheim att även han personligen underskattat Sovjetunionen. Men i typisk hitlersk anda fanns det trots detta "inget annat val".

Det är därför osannolikt att Hitler även med korrekt information om den sovjetiska militära kapaciteten hade valt en annan väg än krig.

Det som är spännande med Barbarossa är förstås alla "om". I en så oerhört omfattande operation finns det givetvis massiv av tillfällen som inbjuder till att ställa frågor om slutresultatet hade kunnat bli annorlunda "om bara" den tyska armén gjort si eller så i stället. Och vad hade en tysk seger då egentligen skapat för Europa i dag?

Jag tillhör dem som tror att Hitler aldrig hade kunnat vinna andra världskriget i Europa, och detta just på grund av hans personlighet. Hitler hade nämligen aldrig nöjt sig med att förinta Moskva och säkra livsrum fram till Uralbergen. En indikation på detta är att han när kriget mot Sovjetunionen gick bra under de första månaderna bad sina generaler att börja skissa på anfallsplaner på dagens Iran, Irak och Indien. Hitler, menar jag, hade förr eller senare krigat ihjäl sig.

En vettig militär ledare hade kanske kunnat sluta en separatfred med Ryssland medan tid var. Goebbels gjorde sina försök att övertyga Hitler om en politisk lösning. Att nöja sig med mindre. Å andra sidan: en vettig militär ledare hade aldrig anfallit Sovjetunionen över huvud taget.

På kartan ser det ut som att Hitler ändå nådde ganska långt. Ända fram till Volga. Nästan ända fram till Moskva. Men det är noterbart att Hitlers krigsmål var att ockupera endast tio procent av sovjetiskt territorium. Det säger en del om hur oerhört stort Ryssland är, och varför alla som försökt ockupera landet har misslyckats.

Lyssna på:
Operation Barbarossa - världskrigets slaktbänk

DVD-tips (några av de bästa dokumentärer som gjorts om kriget):
War of the Century
Stalingrad

Kina minns segern

I maj dundrade stridsvagnar, flygplan och soldater fram på och över Moskvas gator för att fira den ryska segern över Nazityskland. Nu är det Kinas tur att fira det vi kallar andra världskriget men som kineser benämner folkets antijapanska motståndskrig eller bara åttaåriga motståndskriget (八年抗战).

Medan Ryssland haft som tradition att fira segern i det som kallas det stora fosterländska kriget, är det första gången som Kinas styrande kommunistparti minns segern med en gigantisk militärparad i Beijing.

Det är inte konstigt i sig att segern firas. Uppskattningsvis 15 miljoner kineser dödades under den japanska ockupationen (vissa siffror säger över 20 miljoner). I tider av börsnedgång kan kineserna åter behöva något att vara lite stolta över - även om en parad i huvudstaden nog lindrar utblottade sparare i Shenzhen föga.

Dessutom är det förstås ett tillfälle för Xi Jinping att visa att makten konsoliderats. Kinesisk militär närvaro utanför Alaska är ett tecken på landets växande militära förmåga. Men i sitt tal tog Xi Jinping lite överraskande tillfället i akt att utannonsera nedskärningar i militären med 300 000 personer. Inte riktigt vad som brukar ske i sådana här pampiga sammanhang när just militärens makt och därmed nationens styrka står i fokus. Värt att komma ihåg är dock att Kina inte tycks ha några ha några territoriella anspråk och rent av har släppt vissa krav på kobbar i Sydkinesiska sjön. Konflikten med grannarna ska därför inte överdrivas.

I Kina är de japanska övergreppen under kriget fortfarande ett öppet sår. I direkt motsats till Tyskland har Japan gjort föga för att dessa sår ska läka och kinesiska ledare utnyttjar å sin sida minnena av de japanska övergreppen på kinesiska män, kvinnor och barn i sin antijapanska propaganda.

Symboliskt nog deltog inga betydande västledare vid firandet (däremot var Tony Blair på plats). Vladimir Putin fanns förstås bland dignitärerna, och återgäldade därmed Xis tjänst att besöka Moskva under firandet i maj. På plats fanns även Sydkoreas president Park, ett signifikant besök av en ledare för ett land så nära lierat med USA.

Kina rustar upp. Men dess militärbudget är fortfarande bara en tredjedel av den amerikanska. Det finns således skäl att vara återhållsam i sin kritik mot ett land som vunnit självförtroende under en närmast exempellös ekonomisk tillväxtperiod. Så länge landet i fråga inte ingriper militärt mot sina grannländer, vill säga. Och där är vi definitivt inte i dag.

Det är dags för Tyskland att släppa skulden

70 år har gått sedan den tyska krigsmakten Wehrmacht kapitulerade villkorslöst inför de allierade. Landet var slaget, kört i botten, bombat till ruiner.

Regimens ledare, tillika dess kansler och militära överbefälhavare, hade begått självmord med fiendetrupper stående på bara några hundra meters avstånd. Få saker kan så tydligt signalera att detta hade varit Hitlers krig, inte det tyska folkets. Så fort han var borta, upphörde viljan att slåss.

Berlin. Köln. Hamburg. Nürnberg. Dresden. Många tyska städer utplånades av allierade luftbombangrepp. Åsynen av ruinerna gör det svårt att begripa hur dessa städer någonsin kunde förvandlas till platser där människor bor och verkar igen.

Tyskland har under hela efterkrigstiden fått dras med skulden som Täterstaat. Den som reser till Berlin kan knappt gå ett kvarter utan att påminnas om kriget - och Tysklands skuld. Det moderna enade Tyskland har på ett imponerande sätt öppnat upp, vänt på alla stenar och ärligt sagt till världen och den egna nationen: Ja, det här hände. Och det var vi som gjorde det.

Samtidigt som det nazistiska arvet med anfallskrig, terror och folkmord har hängt som en tung kedja runt halsen på varje uppväxande tysk, trots att varje ny generation känt allt mindre ansvar för det som hände, har skuld och ansvar över huvud taget inte diskuterats i andra länder.

Italien har inte alls samma diskussion om landets fascistiska förflutna och nära band till Hitler. Kanske för att landet bytte sida mot slutet. I Japan fortsätter de massiva övergreppen i Kina under kriget att vara ett tabubelagt ämne. Och Sovjetunionens terror mot tyskar, andra folk under rysk ockupation och etniska minoriteter i hemlandet passar det sig inte att prata om. Fråga Aftonbladet Kultur.

Faktum är dock att även tyskar var offer. Många tyskar fördrevs från de östra delarna av landet. Hundratusentals, kanske miljoner kvinnor, våldtogs systematiskt. Det har inte ansetts OK att prata om tyskar som offer. Förrän nu. Vi har känt berättelserna ända sedan krigsslutet, men det känns som att de först nu kan berättas utan att mötas med ett obligatoriskt "ja, men tyskarna då".

Kriget innebar en gränslös katastrof för Tyskland. Krigsslutet innebar en delning av landet och kommunistiskt förtryck för halva Tyskland i ett halvsekel innan landet äntligen kunde enas och DDR läggas till historieböckerna som ännu ett tragiskt tyskt kapitel.

Freden ska firas. Tyskland är i dag ett av världens mest sympatiska demokratiska länder. Så låt oss se landet för vad det är i dag, inte för vad det var för 70 år sedan. I fallet Ryssland finns desto större skäl att fråga sig både vad det var då och vad det är i dag.

Tidigare bloggat:
Vänsterns ogenerade Sovjetvurm

Se även:
Die Stunde Null Berlin Im Sommer 1945

Det moderna Berlin.

Vänsterns ogenerade Sovjetvurm

I dag är det 75 år sedan det nazistiska Tyskland ockuperade Danmark och Norge (eller satte länderna under "tyskt beskydd" som det hette). Om en månad kommer det firas stort på Röda torget i Moskva då 70-årsdagen av Sovjetunionens seger över Nazityskland, tyrannen Stalins seger över tyrannen Hitler, ska hågkommas.

Den senaste tiden har en debatt om Sovjetunionens roll i kriget blossat upp. Den började med Åsa Linderborgs osmakliga hyllning till Röda armén och Sovjetunionen, som enligt henne "befriat" Europa och hela världen från nazisterna. Kristian Gerner lade denna skeva historia tillrätta genom att förklara hur andra världskriget faktiskt utbröt - när Tyskland och Ryssland beslöt dela Polen mellan sig. Sedan gav sig Jan Guillou in i leken.

Ni kanske minns att Guillou för några månader sedan, tvärtemot vad resultaten från de senaste 20 årens forskning visat, hävdade att svenska folket inte kände till Förintelsen förrän lägren befriades 1945. Att det fanns uppgifter om judeutrotningen i svensk press var inte detsamma som att "veta", enligt Guillou.

Denna gång försöker han inte ens argumentera för sin sak utan går mest till fradgatuggande angrepp mot "liberalerna". Det är ett pinsamt stycke textmassa som den bästsäljande författaren, tillika halvguden, har presterat i Sveriges största kvällstidning.

Låt oss slå fast en sak: Sovjetunionen drog det tyngsta lasset i kriget mot Hitler. Det betyder emellertid inte att Tyskland inte hade kunnat besegras utan Stalins hjälp (Tyskland hade aldrig kunnat härda ut mot USA i förlängningen), men kriget hade förmodligen inte lett till det där fullständiga nederlaget för Tyskland om Hitler lyckats besegra och/eller nå en fredsuppgörelse med Stalin. Vilket vi bara kan spekulera i följderna av.

Att Ryssland förlorade flest människor i kriget är dock inte detsamma som att landet i stort sett ensamt besegrade Tyskland. Det ofattbara antalet förlorade människoliv var en direkt följd av Stalins sätt att bedriva krig. Ryssarna förlorade i slag efter slag, år efter år, ungefär sju gånger fler man än tyskarna. Även så sent som 1944, när Röda armén hade hela initiativet på östfronten, var de ryska förlusterna oftast betydligt större än de tyska (ofta mer än de dubbla).

Framför allt är det viktigt att konstatera att Röda armén inte var en befrielsearmé. Det var en armé på erövringståg. Enda skälet till att inte Västeuropa blev kommunistiskt efter kriget var att Storbritannien och USA stred mot Tyskland i väst och därigenom räddade denna del av Europa undan Stalin. Hela öst blev som bekant underställt Moskva efter kriget. En befrielsearmé ockuperar inte det land den just befriat från en annan ockupant. I synnerhet inte i flera decennier.

Andra världskriget väcker fortfarande känslor, 70 år efter krigsslutet på europeisk mark. Olika länders roll i Nazitysklands erövring av Europa och förintelse av judar och andra grupper har blivit ett allt mer utforskat ämne.

Däremot får tydligen ingen skugga falla över de allierade, och i vänsterns ögon allra minst över Röda armén. Dess fördrivning av civila, dess massvåldtäkter och terror mot oskyldiga människor passar inte in i den rosenröda bilden av den ryska björnens heroiska kamp mot nazismen. Den nazistiska regimens brott mot mänskligheten har kommit att ursäkta alla de brott som begicks mot tyskar under kriget i allmänhet och dess slutskede i synnerhet.

Så länge vi inte kan lägga den svartvita bilden av andra världskriget bakom oss och förmå se nyanser och realiteter som inte ryms i en enda sanning, kommer dessa absurda diskussioner att fortsätta. En höger som ursäktar allt som britter och amerikaner gjorde, en vänster som hyllar Stalins armé som befriare.

70 år är tydligen en för kort tid, trots allt.

Läs även:
Erik Helmerson

Vi är inte färdiga med Förintelsen än

På Förintelsens minnesdag återkommer ofta två frågor: Vad har vi lärt oss av det fruktansvärda som inträffade? Och behöver vi verkligen prata om det igen och igen?

Världen har nog egentligen inte lärt sig så värst mycket av nazisternas folkmord på judar, romer och andra grupper. Vi har sett folkmord sedan dess, både i och utanför Europa. Europa är i dag en betydligt fredligare kontinent, men tveksamheten i att aktivt sätta stopp för folkmord är lika stor i dag som då. Realpolitik är fortfarande viktigare än människoliv, krasst uttryckt.

Och varför ska vi då fortsätta prata om Förintelsen? Vi ska prata om den av samma skäl som vi ska fortsätta prata om nazisterna och andra världskriget. Den är en del av vår nutidshistoria. Händelserna under andra världskriget, som var en direkt följd av det första, präglar fortfarande den värld vi lever i i dag. Förintelsen är förstås ett slags förutsättning för bildandet av staten Israel - en statsbildning som i dag är grunden i en till synes oändlig konflikt.

Förintelsen har också visat vad som händer när kollektivismen slår igenom på alla nivåer och när människovärdet går förlorat.

Det finns dessutom mer att lära om Förintelsen och dess aktörer. Vissa forskare menar att forskningen fortfarande är i sin linda, och framför allt finns grävarbete att göra för att utröna hur andra stater än Tyskland (däribland Ungern och Slovakien) aktivt bidrog till utrotningen av judar.

Nyligen började Die Welt publicera utdrag av 700 av SS-ledaren Heinrich Himmlers brev. Dessa sägs visa ondskans banalitet, för att låna Hannah Arendts uttryck. Själv förvånas jag alltid över mångas fascination över att en massmördare samtidigt kan vara en älskad make och far. Bilden av män och kvinnor som begår onda handlingar förblir endimensionell i vår föreställningsvärld. Det har därför varit kontroversiellt att skildra Adolf Hitler som den omtänksamme och trevlige herre som han beskrivits som av sekreterare och annan personal. Vi vill bara se det skrikande monstret.

En sådan förenkling förklarar emellertid inte Auschwitz. Historien är alltid mer komplex än vad Hollywood och media målar upp. Kanske är demoniseringen av historiens skurkar ett slags skydd mot det som nog egentligen är den skrämmande sanningen - att vi alla kan göras till mördare eller medlöpare under vissa bestämda omständigheter.

Vi är nog inte färdiga med vare sig andra världskriget, Hitler eller Förintelsen på länge än.

Några lästips:

Arad, Yitzhak, Belzec, Sobibor, Treblinka: The Operation Reinhard Death Camps (1987)
Browning, Christopher R., The Origins of the Final Solution: The Evolution of Nazi Jewish Policy, September 1939-March 1942 (2004)
Friedländer, Saul, Tredje riket och judarna (del I-II) (2010)
Höss, Rudolf, Commandant of Auschwitz (1951)
Rees, Laurence, Auschwitz. Den slutgiltiga lösningen (2007)

Dann heiß ich Meier

Lite klassisk fredagsfilm.

Sista chansen att se Krigets unga hjärtan

För er som ännu inte har sett den mästerliga tyska serien Krigets unga hjärtan (Unsere mütter, unsere Väter) är det dags nu.

Den ligger kvar på SVT Play i ytterligare några få dagar och finns ännu inte på DVD/Blu-ray i Sverige (men kan beställas hos tyska Amazon).

Se den här.

Filmtips

Ni har väl inte missat den fenomenala miniserien Unsere Mütter, unsere Väter (Krigets unga hjärtan) som sänts i SVT? För den som missat den finns serien på SVT Play.

Lite tankar om serien kan du läsa på min film- och spelblogg: Det bästa på mycket länge

Historielös hyllning av tyrannen

Den sovjetiska segern vid Stalingrad utpekas ofta som den definitiva vändpunkten i kriget mellan Nazityskland och Sovjetunionen. Visst vann tyskarna enskilda slag även efter kapitulationen i Stalingrad den 31 januari 1943, men den sovjetiska ångvälten gick hädanefter inte att stoppa.

Josef Stalin var en tyrann av samma snitt som Adolf Hitler. Skillnaden dem emellan är att Stalin vann kriget, något som uppmärksammas i årliga minnesdagar i Ryssland. I den alltmer nationalistiska och auktoritära staten hyllas Stalins beslutsamhet och hårdhet. Ryska myndigheter slår mynt av segern över Hitlers Tyskland och krav på att Volgograd nu 70 år efter att tyskarna kapitulerade åter ska få namnet Stalingrad hörs alltmer.

Vinnaren skriver historien, brukar det heta. Så är det. Hitlers monumentala nederlag har gjort honom till en av historiens största förlorare, en gestalt som ingen i dag kan eller får minnas något gott om. Detta beror uteslutande på nederlagsåren 1942-45. Om Hitler hade avlidit 1941, eller innan krigsutbrottet 1939, hade hans eftermäle blivit ett helt annat. Även kort efter kriget visade opinionsundersökningar att runt hälften av tyskarna ansåg att nationalsocialismen varit något positivt men att den urartat.

Führern var populär hos den tyska allmänheten ända fram till 1944 - vilket upprördheten över attentatet mot honom den 20 juli visar. Såväl soldater som civila var chockade över mordförsöket, och stödet för Hitler ökade betänkligt, om än tillfälligt. När slutet närmade sig var det främst fanatiska nazister som hade någon tilltro till "Führerns militära geni".

Stalin, däremot, har blivit ihågkommen som den som stoppade Hitler. Det är sant att Sovjetunionen bar det tyngsta lasset i kampen mot det fascistiska Tyskland. Men till skillnad från dagens Tyskland, som tagit avstånd från nazistregimen på alla sätt som över huvud taget är möjligt, har Ryssland vägrat att se baksidorna av den sovjetiska segern.

Medan tyskar i dag ständigt påminns om sitt lands nazistiska förflutna, konfronteras ryssar inte med Katyn, Nemmersdorf eller massvåldtäkterna och slakten i andra städer (inte minst Berlin). Trots att Stalins terror var ohygglig och riktades mot såväl sovjetiska soldater som civila, och hans sätt att leda bidrog till att kriget blev så ohyggligt grymt i öst, hyllas hans bedrifter.

Det är förstås en både oanständig och synnerligen historielös hållning, men den hänger helt och hållet ihop med segern. Hitler hade förmodligen rätt när han (då med hänvisning till det glömda folkmordet på armenierna 1915) hävdade att ingen efter slutsegern skulle bry sig om vad hans dödskalleförband haft för sig i öst.

Tittar vi på Tyskland och Ryssland i dag är det ingen tvekan om vilket land som har utvecklats i rätt riktning. Tyskland är inte bara en stabil demokrati och Europas tillväxtmotor - det är ett land som har lärt av sin blodiga historia, som inte skäms för att prata om den och som i dag är ett av Europas mest humanistiska och kulturellt högtstående länder.

Det har blivit dags för Tyskland att sluta be om ursäkt, att börja få respekt som den moderna liberala stat hon är. Turen att kritiskt granska sin historia har kommit till Ryssland.

Det moderna Tyskland.

Det bästa och värsta kriget

Vi sköljs över en våg av andra världskriget- och Hitlerlitteratur. Utgivningstakten måste vara rekordhög.

Det mesta är inte mycket att ha, men det finns strålande undantag. Som Saul Friedländers Tredje riket och judarna (i två mastodontdelar), The Origins of the Final Solution av Christopher R. Browning och Ian Kershaws Slutet: Hitlers Tyskland 1944-1945 (i svensk översättning 2012). Detta är böcker som dyker djupare, som bryr sig om de mänskliga öden som kriget och Förintelsen faktiskt i grunden handlar om men samtidigt förklarar den komplexa byråkratiska apparat som möjliggjorde allting.

Kershaw undersöker i Slutet: Hitlers Tyskland 1944-1945 hur den nazistiska staten kunde fortsätta att fungera och krigsansträngningen upprätthållas långt efter att det var uppenbart för de allra flesta, såväl militärer som civila, att kriget var förlorat. Svaret är föga förvånande komplicerat: ett skärpt förtryck mot varje tillstymmelse till oliktänkande, tidigare trohetsförklaringar till Hitler (och förnyade sådana efter attentatet mot Führern i juli 1944), rädsla för Röda armén och en förtvivlad tro på en spricka hos de allierade om bara deras förluster blev tillräckligt kännbara är några förklaringar till det hårdnackade tyska motståndet.

Det är svårt att ta in alla scener ur det krig som rasade i Europa, på andra sidan Östersjön, från sommaren 1944 till våren 1945. Slakten på slagfältet var fruktansvärd med hundratusentals döda varje månad. Och civila drabbades lika hårt. Det är bilderna från dagens Syrien upphöjda i kvadrat. Under de sista månaderna 1944 förlorade Tyskland fler soldater än vad de gjort i det brutala kriget mot Sovjetunionen under de tre föregående åren. Säkerhetstjänsten undersökte fortlöpande stämningen i befolkningen och kunde konstatera att bombkriget slet mest på människors nerver och väckte vrede mot partiet.

Tysklands kapitulation blev total. Sannolikt har det tillsammans med denazifieringen hjälpt dagens tyskar att bearbeta sitt arv. Här är Tyskland ett föredöme. Ty Röda arméns våldtäkt på Tyskland är något som dagens Ryssland inte vill kännas vid. Det beräknas att var femte tysk kvinna i Tysklands östra delar, som först erövrades av ryssarna, våldtogs. Ryssarna kände ett "besinningslöst hat" så fort de nådde tysk mark och tänkte inte spara på krutet när de hämnades sina landsmän.

Andra världskriget fortsätter att fascinera oss. Det är ju det "bästa" kriget - och tvivelsutan det värsta.

Historieskrivning

I juni restes ett nytt krigsmonument i London till minne av RAF:s 55 000 stupade man i bombkriget mot Tyskland.

Minnesmärket har kritiserats på hemmaplan. Kritiken är begriplig eftersom bombkriget mot Tyskland, tillsammans med Röda arméns härjningar i öst, var den allierade sidans värsta illdåd mot civila. Om lika många civila slaktats av den brittiska armén i stället för att ha bränts levande av bomber från himlen, hade frågan sannolikt varit av en annan dignitet.

Enligt Arthur Harris direktiv bombades civila kvarter sönder och samman med ödeläggelsen av Dresden i februari 1945 som själva crescendot.

I Treptower Park utanför Berlin står ett annat minnesmärke som inte kan vara helt okontroversiellt: det över sovjetiska soldaters kamp om den tyska huvudstaden. Föreställ sig själv att det i din huvudstad står ett minnesmärke (med svensk text!) över en utländsk invasionsarmé som gjorde sig skyldig till systematiska våldtäkter och övergrepp på civila när de ockuperade staden. Och att den nutida ledaren för det land som begick övergreppet kommer dit och högtidlighåller det hela med jämna mellanrum. Ingen annan nation skulle acceptera detta. Men Tyskland har vant sig vid att stå med mössan i handen.

Vinnaren skriver alltid historien. Men snart 70 år efter kriget är det faktiskt dags för Tyskland att sluta kräla i rännstenen och i stället bli behandlad som alla andra nationer. Med respekt.

Länge leve de allierade?

Jag brukar inte fira nationaldagen på något särskilt sätt och i år blir det ännu mindre än vanligt. Jag har ett inbyggt motstånd mot flaggviftande och nationalsånger. Däremot har jag alls inget emot att alla som vill fira nationaldagen gör det på det sätt de behagar. Det är i alla fall skönt att vara ledig.

Den 6 juni har andra historiska kopplingar än tyrannen Gustav Vasa och 1809 års regeringsform. Det går exempelvis att lyfta fram den allierade landstigningen i Normandie den 6 juni 1944. Utan den hade kanske Sverige inte varit Sverige i dag.

Och det kan man ju hävda. Landstigningen var början på slutet för Hitlers Tredje rike. Men ska man vara lite petig besegrades Hitlertyskland i första hand av Sovjetunionen, inte av britter och amerikaner. Det var Röda armén som led de största förlusterna och gjorde de största uppoffringarna. En liten illustration är att den förväntade livslängden för en rysk soldat i Stalingrad var 24 timmar.

Slakten på de franska stränderna den 6 juni 1944 har skildrats otaliga gånger i (amerikanska) filmer och serier, men kriget i väst går ändå inte riktigt att mäta med slakten i öst. Skillnaden är förstås att britter och amerikaner stred för demokrati, frihet och humanism medan ryssar och tyskar stred för auktoritära och avskyvärda system.

Men ska vi vara petiga och historiskt korrekta var det genom att ett ondskefullt imperium besegrade ett annat som Sverige fick fortsätta att vara Sverige. Historien är inte alltid så svartvit som man kan önska.

Läs även: HAX, Mathias Sundin

Lär oss historien

Det är i dag 70 år sedan Nazityskland ockuperade våra grannländer Norge och Danmark. 9 april 1940 gick tyska trupper över gränsen och medan Danmark blev en munsbit för Hitler stred norrmännen tappert i flera månader.

I dagens fredliga Europa är det svårt att föreställa sig det inferno och den storslagna ödeskamp mot tyranniet som vår världsdel utkämpade under sex år för runt 70 år sedan. Efter Nazitysklands ovillkorliga kapitulation delades Europa och tyranniet kunde fortsätta i öst innan kommunismens slutliga fall långt, långt senare. Det kan vara värt att skänka alla män och kvinnor som stred för ett fritt Europa en tanke.

Den judiske författaren Stefan Zweig tog livet av sig tillsammans med sin fru i början av 1942. Hans motiv var enkelt: världen var på väg ned i avgrunden och det fanns inget hopp om framtiden i en värld dominerad av tyrannier. "Det är bäst att i tid och med högburet huvud göra slut på ett liv där det intellektuella arbetet alltid varit den renaste glädjen och individens frihet det mest värdefulla som finns."

Hade Zweig valt att leva, hade han kunna få uppleva nazismens fall, det japanska kejsardömets kollaps och världens stegvisa demokratisering. Vi vet således aldrig vad framtiden har att erbjuda. Det betyder samtidigt att vi inte ska ta det godas seger för given. Det fanns ingen naturlag som sade att Hitler skulle förlora andra världskriget. Det finns ingen naturlag om "cooler heads prevailing" i framtiden. Det vi kan göra för att möjliggöra en god framtid för oss alla, är att förse våra samhälleliga och politiska institutioner med säkerhetslås mot övergrepp mot enskilda medborgare.

Är det något historien har lärt oss, är det att vi vet väldigt lite om framtidens makthavare och de nya möjligheter till övergrepp som ständigt skapas. Därför måste vi alltid stå emot när tendenserna nalkas. Förutsatt att vi, liksom Zweig, anser att individens frihet är det mest värdefulla som finns.

Historiesyn och yttrandefrihet

I Turkiet är det förbjudet att hävda att mördandet av armenier runt första världskriget var ett folkmord. I Tyskland är det förbjudet att förneka nazisternas utrotningspolitik mot judarna under andra världskriget. Båda förbuden är fall för en strävan att kontrollera hur vi ska se på historien. Båda förbuden är därför lika knäppa.

Den svenska riksdagens beslut att erkänna mordet på armenier och andra kristna vid det osmanska rikets sönderfall som ett folkmord har väckt väldigt starka känslor i Turkiet. Frågan är oerhört känslig, trots att det gått snart 100 år. Reaktionerna blir negativa mot Sveriges företrädare trots att regeringen som sådan faktiskt röstade emot.

Politiker ska inte ägna sig åt att påtvinga folket en särskild godkänd historieskrivning. Forskningen ska vara fri, likaså yttrandefriheten. Även om det är dumheter att hävda att gaskamrarna aldrig var en del av nazisternas slutgiltiga lösning för att utrota det judiska folket, bör det inte vara förbjudet att framföra denna ståndpunkt. Här har EU-länder valt samma väg som Turkiet genom att lagstifta mot en "felaktig" historiesyn. I längden kan synen på vad som är rätt och fel historiskt, vad som har hänt och inte hänt, komma att ändras med politiska val och växlande majoriteter. Forskningen måste stå över sådant.

Talaren Hitler

Hitler kallas ofta för en strålande talare. Men det är inte alltid lätt att se. Det vi brukar få se i dokumentärer från Hitlertiden är nämligen en, till synes okontrollerbart, skrikande Hitler utan retorisk förmåga. Hur kunde denne man, med sin hesa röst och vitplufsiga ansikte , fånga massorna? Förklaringen är inte bara engagemanget i talen utan också att det fanns en annan Hitler än den skrikande galning som vi lärt känna från den berömda bunkerscenen i Undergången. En man med humor, retorisk förmåga och känsla.

Hitler var en man helt utan moral. Joachim Fest skriver, helt korrekt, att han inte ägde en enda civiliserad idé. Kanske var det just frånvaron av moral som gjorde att Hitler samtidigt var en strålande manipulatör. Det fanns inga gränser för vad han kunde häva ur sig bara för att situationen krävde det där och då. Riksdagstalen inräknade, givetvis.

Att Hitler dessutom hade en (förvisso rätt torr) humor är kanske inte heller så känt. När han fyllde 50 fick han av utrikesminister von Ribbentrop ett etui som innehöll alla de internationella avtal som de slutit. De flesta av dem hade brutits. Führern skrattade så att han fick tårar i ögonen.

Talet i vilket han förklarar krig mot USA den 11 december 1941 är på flera sätt briljant. Det innehåller en lång rad ursäkter, överdrifter och påhitt för att legitimera beslutet. Men Hitler briljerar också med humor (att höra honom prata om internationell rätt är lite komiskt i sig och visar på diktatorns fullständigt skamlösa sida). 4.27 in i klipp 1 samt 9.18 in i klipp 2 är exempel på de små lättsamma instick som Hitler ofta gjorde och som visar en annan bild av hans talarkonst (att klippen lagts upp av en pappskalle får vi leva med). Det är dessutom ovanligt att höra honom tala i normal samtalston (det i hemlighet inspelade samtalet med Hitler i mötet med Mannerheim i Finland 1942 är förmodligen den inspelning som bäst visar hur Hitler faktiskt talade när han inte höll skrikande tal).

Personen Adolf Hitler upphör inte att fascinera. Kanske just på grund av de egenskaper som Fest beskriver.

Del 1:


Del 2
Del 3

Nya murar

Effekterna av andra världskriget lever in i våra dagar. Tjeckien har begärt undantag i Lissabonfördraget för att inte tyskar ska kunna kräva tillbaka förlorad egendom. Och Berlinmuren, vars nedmontering firar 20 år den 9 november, är en direkt konsekvens av Sovjetunionens utökade intressesfär i Europa efter segern mot Hitlertyskland.

Det är många som borde skämmas nu när vi firar två decennier utan Berlinmur. Vänsterpolitiker, journalister och författare hyllade den kommunistiska paradisstaten, en diktatur som övervakade sin befolkning och tvangs bygga en mur för att inte människor skulle ledsna och fly landet. I dag är de tysta eller erkänna att de hade fel. Men somliga partiledare bekänner sig fortfarande till samma ideologi. Idéerna har inte förändrats.

Vi människor är fantastiska på att lägga svårigheter bakom oss och endast minnas det som var positivt. Det är i allt väsentligt en god egenskap, men för att undvika att göra om samma misstag gång på gång måste vi även lära oss att minnas gårdagens svårigheter och problem. Det har emellertid kommit att skapas en rätt obehaglig DDR-nostalgi i Tyskland. Nostalgi för enskilda företeelser får inte skymma helheten, som att DDR var ett förtryckarsamhälle som spärrade in sin egen befolkning bakom en mur. Som att kommunistiska experiment aldrig har lyckats i praktiken och att våra kapitalistiska västerländska demokratier är det hittills bästa exemplet på både välstånd och någorlunda frihet för medborgarna.

Väst- och Östtyskland, Syd- och Nordkorea - de är övertydliga skolexempel på två komplett skilda system. Ett fritt sådant som skapar välstånd och någorlunda frihet och ett som leder till fattigdom och förtryck. I dag är DDR, Sovjetunionen och Maos Kina historia. Effekterna av tyranniet borde vara uppenbara för alla. Ändå fortsätter vänsterintellektuella att protestera mot globalisering, mot frihandel, mot möjligheten för människor att röra sig fritt. De agiterar mot utvecklingsländers rätt att expandera och protesterar vilt mot de fri- och rättigheter som alla människor som lidit under kommunistiskt förtryck kämpat för. De är därtill ofta synnerligen dunkla med vad de vill ersätta dagens kapitalistiska marknadsekonomier med.

Även om det nog är få som vill bygga en fysisk mur runt sitt land i dag, är önskan att bygga murar ingalunda släckt. EU isoleras mot omvärlden genom att i konkret handling skapa ett Festung Europa. I vår del av världen är det hårdare invandringspolitik som diskuteras, inte motsatsen. Tanken på en värld där vi kan resa, bo och arbeta var vi vill delas långtifrån av alla. Inget riksdagsparti förespråkar en sådan värld, tvärtom är den omöjlig ur svensk synvinkel på grund av "den svenska modellen" - det universella välfärdssystemet.

Berlinmurens fall är givetvis värd att fira. Händelsen var en bricka i ett dominospel som slutligen även ledde till Sovjetunionens upplösning och hela Östeuropas verkliga befrielse. Världen är en bättre plats i dag än för bara 20 år sedan. Avslutningsvis bör emellertid en varning utfärdas: det finns en uppenbar risk för att den pågående klimathysterin, enligt vilken människors resande ses som ett problem och där det rent av påstås att vi är för många människor på jorden, kommer att trigga igång en ny våg av inskränkningar i allas vår frihet. Denna gång ej med hänvisning till Partiet utan till Naturen. Nu är det naturlagarna som ska följas (och i dessa ingår tydligen ett visst tvågradersmål...). Det gick inte så bra förra gången det heller.

En återförening återstår.

Ich hab' ein Pianola zu Haus' in mein' Salon

Det har kommit så många filmer som utspelas under andra världskriget att jag har börjat bli mätt. Väldigt sällan är det något sevärt. Men när det väl är det, är det ofta något utomamerikanskt. Paul Verhouvens (Basic Instinct, Robocop) Zwartboek (Black Book) visade sig vara en överraskande bra film.

Den är inspirerad av verkliga händelser (vilket ju ger visst handlingsutrymme för manusförfattaren) och utspelas under den tyska ockupationen i Nederländerna. Judinnan Rachel Stein (Carice van Houten) erbjuds att fly med sin familj. De avslöjas och hon lyckas undkomma ensam. Övriga familjen avrättas och rånas på allt de äger. Därefter börjar hon arbeta för motståndsrörelsen med målet att nästla sig in hos tyskarna. Mannen hon ska snärja spelas av utmärkte Sebastian Koch (De andras liv, Djävulens arkitekt). Filmen har vissa förutsägbara stunder, men innehåller både obehagliga och starka scener och tar en rad vändningar under sina 130 minuter. Och Carice van Houten har definitivt charm.

Förutom spänning erbjuder Black Book dessutom ett riktigt skönt soundtrack - däribland sköna Ich bin die Fesche Lola. Så lät de sexiga sångerna på den tiden. Inte för att det direkt rycker i baguetten, men trallvänlig är den ju. Ja, inte i den bemärkelsen, men ändå. Äsch, se filmen, vet ja!

Ja, das ist meine Melodie...

Krig och solidaritet hör inte ihop

Dick Erixon gratulerar USA den fjärde juli och tackar för att USA gett oss européer vår frihet.

"Tiotusentals unga amerikaner offrade sina liv för vår frihet. Utan att de hade blivit angripna. De kom enbart som befriare. Det är solidaritet, det."

Jag vet inte om det beror på historisk okunskap eller bara USA-patriotisk blindhet, men att påstå att USA gick in i andra världskriget utan att ha blivit angripet är synnerligen märkligt. USA gick in i kriget först efter Pearl Harbor. Hitler förklarade faktiskt krig mot USA efter att Tysklands allierade, Japan, angripit Pearl Harbor. USA gick inte in i kriget för att vara snälla och solidariska, de försvarade sina egna intressen och de slog tillbaka mot de axelmakter som angripit dem på hemmaplan. Varför skulle det annars ha dröjt över två år innan kriget i Europa blev intressant?

USA var utan tvekan en viktig faktor i kriget. Tyskland skulle inte ha klarat ett krig mot Amerika på sikt. Men det var, med handen på hjärtat, inte USA som vann kriget åt de allierade. Det var Sovjetunionen. Hur många offer som Sovjetunionen gav får vi aldrig veta, men vissa siffror visar på runt 15 miljoner, en effekt av Hitlers och Stalins terrorkrig. Dessa bör således lyftas fram mer än de knappa tre hundra tusen liv som den amerikanska sidan förlorade. I alla fall om vi ska prata om orsakerna bakom krigets utgång. Förlusterna på båda sidor är så oerhörda att de inte går att förstå - men rätt ska vara rätt.

Och vad solidaritet och krig beträffar, hör de över huvud taget inte ihop.

Sovjetunionen led överlägset störst förluster i andra världskriget

Finlands deltagande i Förintelsen

"Den östkarelska befolkningen skall behandlas vänligt, men försiktigt. Den ryska befolkningen skall fängslas och sändas till koncentrationsläger." Orden är Gustaf Mannerheims inför erövringen av Fjärrkarelen.

Henrik Arnstad skrev nyligen i DN om Finlands och Nazitysklands gemensamma Lebensraum-anspråk, som dagens Finland gärna vill glömma. När Hitler sätter igång "Operation Barbarossa" i juni 1941 är man allierat med Finland. Den gemensamma fienden heter Sovjetunionen och Finlands drömmar om ett Storfinland kan sättas i verket. President Risto Ryti beordrar två akademiker att planera ett framtida Storfinland. Deras verk trycks på ett tyskt förlag inför angreppet på Sovjetunionen och får namnet "Finnlands Lebensraum". Med detta vill Arnstad visa att tankegodset om territoriellt livsrum var något tyskar och finländare hade gemensamt.

Arnstad skriver vidare: "Den europeiska västerländska demokratin - representerad av Storbritannien - står och faller med Röda arméns förmåga att överleva angreppet. Det kan alltså ses som en paradox att demokratin Finland allierar sig med tyskarna." Detta är förstås ett efterhandsperspektiv. Där och då ansågs Sovjetunionen av många som det stora hotet mot västvärlden. Många svenskar som anmälde sig frivilligt att slåss på tysk sida gjorde det främst eller enbart för att de ville slåss mot Stalin, inte för Hitler. I den tyska propagandan var det förstås ett ödesslag, ett slag mellan kultur och barbari, civilisation och undergång. Så lyder också förklaringen till de extrema åtgärder som vidtogs på östfronten jämfört med västfronten. För att rädda västerlandet från det sovjetiska hotet, bolsjevismen, tvangs tyskarna ta till åtgärder som de annars inte skulle använda sig av, menar överlevande soldater. Det är inget rättfärdigande på något sätt utan snarare en delförklaring till varför inte fler protesterade högljutt. Som en blyg jämförelse kan vi i dag se hur mänskliga rättigheter systematiskt kränks för att "försvara vårt sätt att leva" i kriget mot terrorismen.

Det som är en större nyhet är att Finland enligt ny forskning aktivt deltog i Förintelsen på östfronten. Avhandlingen "Hemliga vapenbröder" visar enligt uppgift på ett nära samarbete mellan den finska säkerhetstjänsten Valpo och tyska Reichsicherheitshauptamt (RSHA). Samarbetet kallades Einsatzkommando Finnland. Många tänker nog genast på tyskarnas Einsatzgruppen, som arkebuserade judar och kommunister på östfronten innan utrotningen effektiviserades i gaskamrarna (och som i sin tur indelades i ett otal Sonderkommandos och Einsatzkommandos).

Men vi befinner oss i en snårskog här. Tyskland hade en hemskans massa myndigheter som organiserade olika nivåer av Förintelsen och en rad olika beteckningar på de enheter som genomförde det praktiska arbetet (alla som läst David Cesaranis Adolf Eichmann. Byråkrat och massmördare kan nog kännas vid svårigheten att få ordning på dem alla, särskilt som alla överlevande gjort sitt bästa för att tona ned just sin roll) och innan vi får veta exakt vad Einsatzkommando Finnland verkligen sysslade med är det fel att dra långtgående slutsatser om arkebuseringar under finskt befäl. Men om den sysslade med vad den enligt namnet bör ha sysslat med och det dessutom kan styrkas, är detta verkligen sensationella uppgifter.

Lite mer info om ungefär hur organisationen av alla grupper/förband/avdelningar i den tyska utrotningsapparaten på östfronten såg ut.

Skyldig till skuld av Henrik Arnstad.

Kartan över alla arkebuseringsenheter på östfronten kan behöva kompletteras.