Hitler kallas ofta för en strålande talare. Men det är inte alltid lätt att se. Det vi brukar få se i dokumentärer från Hitlertiden är nämligen en, till synes okontrollerbart, skrikande Hitler utan retorisk förmåga. Hur kunde denne man, med sin hesa röst och vitplufsiga ansikte , fånga massorna? Förklaringen är inte bara engagemanget i talen utan också att det fanns en annan Hitler än den skrikande galning som vi lärt känna från den berömda bunkerscenen i Undergången. En man med humor, retorisk förmåga och känsla.
Hitler var en man helt utan moral. Joachim Fest skriver, helt korrekt, att han inte ägde en enda civiliserad idé. Kanske var det just frånvaron av moral som gjorde att Hitler samtidigt var en strålande manipulatör. Det fanns inga gränser för vad han kunde häva ur sig bara för att situationen krävde det där och då. Riksdagstalen inräknade, givetvis.
Att Hitler dessutom hade en (förvisso rätt torr) humor är kanske inte heller så känt. När han fyllde 50 fick han av utrikesminister von Ribbentrop ett etui som innehöll alla de internationella avtal som de slutit. De flesta av dem hade brutits. Führern skrattade så att han fick tårar i ögonen.
Talet i vilket han förklarar krig mot USA den 11 december 1941 är på flera sätt briljant. Det innehåller en lång rad ursäkter, överdrifter och påhitt för att legitimera beslutet. Men Hitler briljerar också med humor (att höra honom prata om internationell rätt är lite komiskt i sig och visar på diktatorns fullständigt skamlösa sida). 4.27 in i klipp 1 samt 9.18 in i klipp 2 är exempel på de små lättsamma instick som Hitler ofta gjorde och som visar en annan bild av hans talarkonst (att klippen lagts upp av en pappskalle får vi leva med). Det är dessutom ovanligt att höra honom tala i normal samtalston (det i hemlighet inspelade samtalet med Hitler i mötet med Mannerheim i Finland 1942 är förmodligen den inspelning som bäst visar hur Hitler faktiskt talade när han inte höll skrikande tal).
Personen Adolf Hitler upphör inte att fascinera. Kanske just på grund av de egenskaper som Fest beskriver.
Del 1:
Del 2
Del 3
1 kommentar:
Hitler hade en makalös förmåga att domptera sin publik. Det är riktigt som du säger- det enda man får se från talen är när han gapar högljutt. I själva verket började han alltid lågmält, nästan försynt, bläddra i papper, titta ner i manus. För att sedan sakta växla upp i tonläge och gester. Allt mycket uträknat.
Skicka en kommentar