Min syn på internet är rätt enkel. Det som händer IRL händer även på nätet, just eftersom alla sorters människor använder internet. Om vi tror att vi kan skapa en ren zon, fri från allt elände som finns i övriga samhället, misstar vi oss. Det går säkert - men det kräver en omfattande statlig kontroll. I slutändan skulle frågan ställas: är det inte bättre med ett intranät som politikerna kan ha full "demokratisk" kontroll över?
Jag vet inte om det är ett sådant samhälle Per Strömbäck eftersträvar. Men frågan måste ställas. Strömbäck är redaktör för idéforumet Netopia, som stöttas av bland andra Svenska Förläggareföreningen, Ifpi, Sveriges Videodistributörers Förening och Film & TV-Producenterna. Det är således ingen tvekan om vem han företräder. Strömbäck talar om internet anno 2010 närmast som ett slags laglöst land, en anarkistisk frizon där människor kan göra vad de vill. Det är inte sant. Och det är direkt felaktigt att antyda att de flesta av de som protesterar mot FRA- och IPRED-lagar vill ha ett internet som står fritt från svensk lagstiftning. Att teleoperatörer har mage att tjänar pengar tycks Strömbäck inte gilla heller...
Svaret på frågan om vad som är ett "gott" samhälle, online eller offline, varierar beroende på vem du talar med. Det är inte alls säkert att det bara handlar om att skydda våra kreditkortsuppgifter och sätta dit fula gubbar. Många kommer vilja gå längre än så. Många vill gå betydligt längre än så.
Vi har en rad demokratiska länder - där Australien börjar bli rent fascistoida - som bedriver en helig kamp mot informations- och yttrandefriheten på internet. Motiveringen? För barnens bästa, förstås. Så lyder även den officiella förklaringen till att Kinas nätcensur har hårdnat den senaste tiden. Regimen eftersträvar det "harmoniska samhället" i vilket pornografi givetvis inte har någon plats (en och annan radikalfeminist tindrar säkert med ögonen). I samma svepande rörelse ryker emellertid även Facebook, YouTube och stora delar av bloggosfären eftersom både snusk och oppositionellt material kan dyka upp där.
Låter det som att det aldrig skulle kunna hända i Sverige? Vi har ju trots allt en utrikesminister som minsann vågar kritisera Kina för att bryta mot friheten på internet. Var inte så säker. Vi befinner oss redan på ett sluttande plan. Svenska politiker har sedan tidigare motionerat om att förbjuda sajter som innehåller "drogliberal propaganda" (gissa för vems skull?). Det införs sannolikt ett tittförbud av barnporr. Det kan alltså bli förbjudet att se saker nu också. Därutöver är vi medlemmar i en union där det finns gott om politiker som både vill införa bloggregistrering och kontrollera YouTube-användare. Allt börjar med barnporren, det är murbräckan. Sedan kan politikerna kliva vidare på en delvis upptrampad stig genom att lära av länder som Kina och Australien.
I värsta fall kan rätten att få vara anonym när man surfar på nätet i framtiden ses som en historisk parentes. Något att berätta om för barnbarnen.
5 kommentarer:
Det mest skrämmande är att censurivrarna tycks ha folket med sig. Även i Sverige. Men försök att föra en diskussion om att demokrati inte är en synonym till majoritetsbeslut med mannen på gatan - det går inte. Och hur skulle det kunna vara annorlunda när det aldrig någonsin funnits en bred levande diskussion om sådana frågor i Sverige?
Nä, det är dystert. Men folk i gemen har svårt för principiella ställningstaganden. De vill förbjuda och motarbeta saker de själva ogillar. Just därför är barnporr en sådan oerhört effektiv murbräcka för nätcensur.
Ja, den är ju det. Jag märker även på vanligtvis sansade och förnuftiga människor i min omgivning att barnporrfrågan får dem att helt tappa alla perspektiv och proportioner för vad som är rimligt. Det är svårt att analysera vad det beror på.
Naturligtvis finns det i allmänhet ett engagemang för barnen som är äkta, det handlar sällan om moralism, men det tycker jag ändå inte förklarar varför den i andra frågor närvarande förmågan att väga för- och emot upphör här. Ingen (eller i alla fall få) tycker på motsvarande sätt att informationsfriheten ska upphöra för andra behjärtansvärda frågors skull.
Man hamnar alltid i ett svart-vitt antingen-eller-resonemang där det definitivt inte leder framåt att försöka komma med de vanliga ramsorna om att det minsann är skillnad på pedofili och övergrepp, att mycket av det som populärt kallas pedofili inte är det med flera liknande liberala standardargument. Det uppfattas bara som ett försvar av "pedofilerna" och som ett försök att blanda bort korten.
En slags handbok, eller punktlista, för hur man bör argumentera i den här frågan skulle kännas bra att ha.
Har du någon länk om att svenska politiker velat förbjuda sidor med "drogliberal propaganda"?
I övrigt en klockren beskrivning av hur grodorna kokas långsamt.
Johan,
Jag hittar inte länken nu, men socialdemokraten Lilian Virgin skrev en motion om att förbjuda ”knarksymboler” 2003 (tror jag det var).
Skicka en kommentar