Jag har tidigare skrivit om oss som söker eller har sökt kärleken i öster. Det förekommer nämligen en diskussion i svenska medier om svenska mäns "import" av fruar och flickvänner som ett exempel på ett slags människohandel. Detta har väckt ont blod hos många svenska män som inte alls känner igen sig i denna exploaterande beskrivning av hur de fann kärleken.
Aftonbladet driver diskussionen vidare när de skriver om en studie som visar att svenska män väljer yngre utländska fruar. Den genomsnittliga åldersskillnaden är 10 år, enligt en studie som tittat närmare på svenska kvinnor och män som hittat en partner med utländsk härkomst. Denna ålderskillnad är inte särskilt märklig. Att kvinnor söker äldre män i högre grad än män söker äldre kvinnor gäller även mellan svenska par i Sverige. Mätperioden är 1990-2004 och omfattar således väldigt många par (även om tydliga avgränsningar har gjorts).
Givetvis frågar sig Aftonbladet vilken betydelse "de olika ländernas syn [har] på jämställdheten mellan könen", en fråga som inte berörts i studien. I Sverige råder som bekant jämställdhetsdiktatur. Jämställdhetsideologin genomsyrar hela samhället. Såväl barnpassning som arbetsliv och sexliv ska ske på ett jämställt sätt. "Vi ska vara stolta över att vi är världens mest jämställda land", brukar statsfeminister et al påstå. Denna syn på Sverige som något förmer än andra länder (vilket alls icke endast handlar om jämställdhet utan snarare om den "svenska modellen" i allmänhet) får till följd att många svenskar ser ned på omvärlden. Sverige är utvecklat, vilket betyder att det inte längre behöver utvecklas. Vi behöver inte lära om omvärlden. Den ska lära av oss. Denna inskränkta syn får också konsekvenser för hur många svenskar ser på människor från andra kulturer. Amerikaner är feta och okunniga. Kineser äter hundar och hyllar Mao. Muslimer förtrycker kvinnor och brutalslaktar djur. En kritisk diskursanalys av svenska mediers beskrivning av andra kulturer de senaste 20 åren skulle med all säkerhet påvisa hur levande många av dessa fördomar är. För att inte tala om hur det pratas ute i stugorna runt om i landet (detta blev smärtsamt tydligt när Beijing-OS just öppnats och folk från rågåkern fick ringa in till SVT och ställa frågor till kineser på plats i studion...).
Föreställningen att motivet till att söka en asiatisk kvinna är viljan att dominera är inte bara felaktig, den är oförskämd både mot mannen och kvinnan. Kanske framför allt mot kvinnan. Varifrån kommer föreställningen att asiatiska kvinnor skulle vara undergivna? Förmodligen från antagandet att de inte är som svenska kvinnor. Och svenskar kvinnor anses, enligt de svenska kvinnorna själva, vara starka, stolta och självständiga. Om vi gör en djurparallell är svenska kvinnor typiska katter. Men det torde även göra dem opålitliga och högfärdiga, inte sant? Jag vet inte. Mitt intresse för svenska kvinnor upphörde för flera år sedan. Följaktligen skulle asiatiska kvinnor vara hundar. Lydiga, trogna och ständigt villiga att göra sin husse till lags (kissandet på lyktstolpar får vi lämna utanför analysen).
Detta stämmer förstås inte. Vi ska passa oss för alltför svepande formuleringar i endera riktning, men asiatiska kvinnor är, enligt min och många andras erfarenhet, betydligt mindre själviska än sina svenska motsvarigheter. De är också vana vid hårt arbete, vana att kämpa sig fram för att nå resultat. Kineser arbetar sex dagar i veckan, min flickvän fick i år inte ens ledigt över det kinesiska nyåret. Men de sätter familjen högst, inte sig själva. Så visst är det sant att asiatiska kvinnor generellt sett inte är som svenska. Det är kanske just därför en knapp tredjedel av alla utländska kvinnor som svenska män vill ha kommer därifrån. Det har emellertid inget med undergivenhet att göra.
Den som läser denna blogg kan lätt tro att jag hatar Sverige. Så är det inte alls. Det finns mycket i Sverige som jag uppskattar och håller högt. Men jag kräks på jämställdhetsdiktaturen, denna politiska doktrin som vill bestämma hur vi människor ska leva våra liv. Och jag förvånas allt mer över de fördomar om andra kulturer som finns i vårt sekulära och påstått upplysta land.
3 kommentarer:
Fast inskränkthet är väl
ändå inget typiskt svenskt? Man får tänka väldigt länge om man skall kunna knyta ihop "statsfeminism"(vad sjutton är det?) med inskränkthet. Låter mest som alla andra gaphalsar i det allmänna antifeministiska drevet i Sverige.
Och ja, jag bor faktiskt i Asien. Är dock gift med en svenska, men har absolut inga problem med "blandäktenskap" - jag är nog mera liberal än de flesta liberaler i det avsendet;-), inte minst för att jag i många år bott i den här miljön och känner många blandade par.
Däremot anser jag det vara ett problem att så många känner sig träffade när det faktiskt dyker upp ett försök till en diskussion om det fenomen som alltför många nedsättande och ovärdigt kallar för "postorderfruar".
Själv skulle jag gärna se att kvinnor som invandrar på det sättet till Sverige fick bättre skydd - det får de inte när alltför många skjuter på budbäraren .
Inte heller blir det lättare för dem som faktiskt hittat kärleken och flyttat till Sverige. De om några skulle behöva stöd i form av ett mer aktivt förhållningssätt från övriga samhället i frågan. Ja, jag har till och med vänner som valt att bo kvar i Asien på grund av alla sneda blickar.
Men inget, absolut inget av detta, har att göra med någon slags feministisk ideologi i Sverige - snarare tvärtom.
För en kort definition av statsfeminism, se: http://sv.wikipedia.org/wiki/Statsfeminism
Nej, inskränkthet är inget typiskt svenskt, det finns givetvis i alla kulturer. Men jag upplever att svenskar ofta ser sig som förmer än andra, både när det gäller livsstil och världsbild och den "svenska modellen" som sådan. Och uppfattningen att svenska män som är tillsammans med ex. asiatiska kvinnor har misslyckats på hemmaplan för att den svenska kvinnan är för stark och självständig är inte helt ovanlig. Den är en konsekvens av den feministiska jämlikhetsdiktaturen i Sverige. Personligen upplever jag en stor frihet bara av att slippa dessa jämställdhetspåbud när jag är utomlands. Det är lite lättare att andas.
Vad gäller att "skjuta budbäraren": Problemet som jag ser det, är att det skapas en misstänksamhet mot alla förhållanden där män lever tillsammans med en kvinna från en utomeuropeisk kultur. De fördomarna vet jag att det är många som upplever. För några exempel, se kommentarerna till denna bloggpost: http://motpol.blogspot.com/2010/02/vi-som-soker-i-osterled.html
Problemet med män som utnyttjar kvinnor från utlandet utmålas som något slags generellt problem, när det i själva verket rör sig om undantagsfall. Detsamma kan emellertid sägas om synen på våld mot kvinnor som företeelse, som generaliserande kallas "mäns våld mot kvinnor" - som om företeelsen hörde ihop med manligheten som sådan (det är i sig en radikalfeministisk idé, om mannens kroppsliga makt över kvinnan).
Det utmålas dessutom som ett problem att kvinnan som invandrar till Sverige för att bo med sin svenske man inte informeras (av ambassaden eller någon annan) om att mannen haft förhållanden med ex. thailändska kvinnor tidigare. Om detta är ett problem som bör åtgärdas, ska inte alla som ingår förhållanden kunna utkräva en lista ur något slags register över vår partners tidigare förehavanden? Det blir ju den logiska konsekvensen.
Man väljer ju själv hur man vill tolka saker och ting. Mig veterligen brukar media inte stämpla något de beskriver som "detta är ett generellt problem så vi ber er att härmed dra alla över samma kam". Så vad är ditt förslag då? Att censurera bort just asiatiska kvinnor från mediadebatter pga att du och andra kan känna er orättvist träffade eller trampade på tårna?
Skicka en kommentar