Kina - kärlek som förblindar?

Det är farligt att vara kär. Att kärleken sätter förnuftet ur spel är en gammal sanning som är lika sann i dag som för tusen år sedan. Det behöver emellertid inte endast handla om kärlek till en annan människa. Det kan också handla om kärlek till något mer abstrakt. Som ett land, en kultur. Även den kärleken kan vara farlig.

Hemulen på Kinabevakning berör ett mycket intressant och relevant ämne när han skriver om "den totalitära smittan" som drabbar många Kinasvenskar. Den yttrar sig i att dessa människor, till följd av sin känslomässiga anknytning till den kinesiska kulturen, försvarar den kinesiska regimen i vått och torrt. Förminskar brister. Förnekar övergrepp. Fenomenet är ingalunda unikt. På en marknad för konsumtion (i allt från spelkonsoler till bilar) kallas de fanboys, de som bara ser ett märke och bestämt förnekar bristerna med det. Det finns inget gott i ett sådant perspektiv, särskilt inte när det gäller något så komplext som hela nationer och kulturer, som aldrig någonsin kan vara ofelbara.

Jag har varken arbetat eller bott i Kina, i alla fall inte än. Men jag har varit där fyra gånger och min flickvän är kinesiska och bor i södra Kina. Jag älskar kulturen och sedan mitt första besök har jag alltid fått en känsla av att "komma hem" när jag kliver på kinesisk mark, en känsla som är lite svår att förklara. Jag är ju uppväxt och fostrad i en helt annan kultur. Jag vågar ändå påstå att detta inte gör mig till någon trogen anhängare av KKP, ej heller kommer jag någonsin att ursäkta brott mot mänskliga rättigheter i Kina. Däremot måste vi i väst börja inse, att Kina (och många andra länder i världen) kanske inte har som högsta önskan att bli precis som vi - det är om inte annat en insikt som Sverige och svenskarna borde ta till sig.

Att vissa människor blivit "Kinafrälsta" när de kommer hem tror jag delvis kan bero på de felaktiga föreställningarna vi har om landet. Vi bär, medvetet och omedvetet, med oss många fördomar när vi besöker Kina. Jag vet att jag fick många av mina fördomar raserade under mitt första korta besök. Svenska sportjournalister genomgick en liknande resa när de till sist besökte det land de skrivit så illa om. Därför uppmanar jag alla att åka dit. Se landet med egna ögon (och inte bara Beijing, även om staden är en utmärkt början) och fäll sedan era omdömen.

Jag finner av ovan nämnda skäl behovet att ibland ge ett alternativt perspektiv när Kina kritiseras ur våra västerländska ögon eller när fördomar sprids. Kineser ser inte världen på samma sätt som vi, det är något vi måste acceptera. De perspektiv som sprids i väst är inte allenarådande.

Kinas ökande inflytande i världen gör att ingen kan ignorera landet längre. Allra minst USA, vars ekonomiska situation gör dem beroende av Kina. Beroendet är emellertid ömsesidigt. Ingen av parterna tjänar på att relationerna försämras långsiktigt. Det inser nog både Obama och Hu. Så även om Kina, närmast reflexmässigt, ryter till när en amerikansk president planerar att träffa Dalai lama eller när USA säljer vapen till Taiwan, ska vi inte ta det för allvarligt.

USA ska inte rätta sig efter vad den kinesiska regeringen tycker om landets vapenexport. Barack Obama ska inte rådfråga Hu Jintao om vem han får träffa. Kina måste acceptera att andra länder fattar andra beslut än vad som nödvändigtvis alltid gillas i Beijing.

Men man ska heller inte välja konfrontationens väg. Detta är inte en kamp mellan gott och ont mellan frihet och tyranni. Detta är en kamp mellan två stormakter. Och stormakter kommer alltid att ryta åt varandra.

Det är allt fler som intresserar sig för den kinesiska kulturen, 中国文化.
Och kanske ännu fler som skulle behöva lära sig mer om den.