Ett Kina i förändring

Efter en månads rundresa i Kina och Hongkong är jag tillbaka i den svenska verkligheten igen. Att resa är inte bara att få uppleva spännande platser och äta och dricka gott. Det är att vidga vyerna, att skapa nya intryck och att inte minst få perspektiv.

Kina har en fantastisk potential. Det är ett land med en strävsam och hårt arbetande befolkning, en rik historia, fantastisk natur, stora pluralistiska städer, världens bästa kök och mycket annat. Men Kina styrs sedan 65 år enväldigt av ett kommunistparti, vilket omöjliggör för landet att nå denna potential och verkligen bli Mittens rike i världen.

Ekonomiskt har Kina sett en exempellös utveckling under de senaste dryga 30 åren. Flera hundra miljoner kineser har lyfts ur extrem fattigdom. Landet har en växande medelklass, och det går inte annat än att säga att marknadsreformerna har fungerat. Men det som saknas är en fri ekonomi som inte styrs helt av staten, ett oberoende rättsväsende, riktig äganderätt och ett avskaffande av censuren. Allt detta är faktiskt viktigare än flerpartisystem och fria val.

På ytan ser allt normalt ut. Kina förefaller vara som vilket modernt asiatiskt land som helst. Men väldigt mycket av det som liknar normalitet är en sorts kuliss. Bakom alla banker, gigantiska byggarbetsplatser och nya fina snabbtågslinjer står en enda kraft: 中国共产党，Zhōngguó gòngchǎndǎng, Kinas kommunistiska parti.

Att inget i Kina kan ske utan KKP:s tillåtelse är förstås en överdrift - partiet har varken den kontrollen över det sociala livet eller den blodtörstighet som Nordkoreas styrande arbetarparti har. Men eftersom den kinesiska befolkningen saknar verklig äganderätt och det statliga ägandet i näringslivet är så omfattande, kan det med fog hävdas att inga större affärer kan ske utan partiets tillåtelse. När Saab-ägarna Nevs nu vill bygga elbilar och sälja i Kina är det därför avgörande att företagets ledning har goda kontakter med den kinesiska regeringen och med lokala partibossar. Pengar saknas sällan där.

Ett exempel på vilka konsekvenser partiets makt kan få för enskilda personer fick jag när jag besökte min frus hemstad. I Zhanjiang (湛江) på sydkusten i Guangdong-provinsen växer lyxhotellen och lägenhetskomplexen mot skyn precis som i alla kinesiska städer. På bara några år har helt nya kvarter byggts på gruset från de gamla. Precis som i Sverige byggs det för människor med pengar.

Ett av de femstjärniga hotellen vars fasad lyser upp omgivningen på kvällen står emellertid oöppnat. Allt är färdigt, hotellrummen står klara att ta emot sina första gäster. Men invigningen stoppades av de lokala myndigheterna. Hotellägaren tog livet av sig. Kanske hade han inte mutat rätt person. Eller kanske var han en i raden som de facto hade mutat någon, eftersom det är så affärer görs, och som därför blev ett av många små eller medelstora offer för president Xi Jinpings antikorruptionskampanj. Konsekvensen blev i vilket fall att ett färdigbyggt hotell nu står helt tomt.

Tomma hus råder det för övrigt ingen brist på i Kina. Såväl i städerna som på landsbygden finns de i överflöd. Vissa är färdigbyggda men flertalet knappt halvfärdiga. Sannolikt tog pengarna slut och eftersom någon äganderätt inte existerar är det enklast att bara låta det tomma skalet stå kvar och skräpa ned omgivningarna och börja om någon annanstans.

Med rätt sociala, politiska och ekonomiska reformer skulle Kina kunna bli ett helt fantastiskt land för investeringar men inte minst för vanligt folk att bo i. Ty det finns i dag stora bekymmer som har direkt med KKP:s sätt att styra att göra. Inte minst gäller det miljön. Med en fullständigt hänsynslös syn på natur och djurliv har KKP ända sedan Maos dagar sökt besegra naturen för att uppnå politiska mål.

Effekterna syns överallt i form av livsfarlig luft i storstäderna, gift i barnmat och skrupelfria näringsidkare som säljer rapsolja från rännstenen som ny. Bland mycket annat. Vi har till och med hört talas om fejkade dumplings som innehöll färgat papper i stället för kött.

Det är inte konstigt att det bland kineser finns en mycket utbredd misstro mot om det man köper i butiken är äkta eller rent av ätbart. Denna misstro finns även mot myndigheter i allmänhet, och inte utan anledning. Korruptionen, som är en väl rotad del av systemet, förtär tilliten i samhället.

Jag tror tyvärr inte på snabba politiska förändringar i Kina. Sittande ledare lär snegla mot Singapore snarare än väst. Bara att få en befolkning på över 1,3 miljarder som aldrig upplevt demokrati att förstå att det finns alternativ till dagens kinesiska enpartisystem är en stor utmaning.

Det vi kan hoppas på är att KKP med tiden blir alltmer irrelevant i människors vardag och att även partiets egna börjar ledsna på de uppenbara svagheterna och begränsningarna i det system de skapat. Stegvis kan vi då få se vissa lättnader i det politiska förtrycket.

Jag hoppas att jag kommer få se ett demokratiskt Kina under min livstid. Det är nämligen ungefär det tidsperspektivet jag tror att vi behöver ha.

Avslutningsvis en homage till VPN-tjänsten Private Internet Access, PIA, som fungerade strålande under min vistelse (i alla fall under 98 procent av tiden).

Mat av det ofarligare slaget: rökt ris i bambu.

Ett Kina i förändring

När jag började besöka Kina i mitten av 00-talet spräcktes mina fördomar på löpande band. Jag förväntade mig grå statskommunism men mötte en modern asiatisk stat där var och varannan hade lika fina mobiltelefoner som vi hemma, åt på samma snabbmatskedjor och klädde sig i likadana jeans. Jag mötte också ett nyfiket, om än högljutt och lite stökigt folk, där det aldrig var svårt att få kontakt.

Nu är jag tillbaka för första gången på tre år och ser ett land som uppenbart är statt i fortsatt förändring.

Det bästa med Kina är maten. Det är underbart att äta äkta kinesisk mat igen till humana (det vill säga kinesiska) priser. Kollektivtrafiklösningarna på räls imponerar. Hela landet håller på att knytas samman i ett gigantiskt snabbtågsnät, månne en del av den statliga kvartalsstimulansen på hisnande 6000 miljarder kronor. Många kinesiska städer har en förträffligt effektiv tunnelbana, vilket förvisso inte är något unikt även om Stockholm ligger långt efter i flera avseenden.

Men det finns onekligen saker jag inte har saknat lika mycket. Som köerna. Eller reklam- och informationsslingorna i både butiker och lokaltrafik som driver en till vansinne efter några minuter. Eller alla säkerhetskontroller.

En något bekymmersam reflektion är att Kina blivit ännu mer uppstyrt och reglerat sedan jag började besöka landet för drygt tio år sedan. Ett litet exempel är att det för mig som västerlänning inte går att köpa en snabbtågsbiljett i en automat eftersom det krävs en kinesisk identitetshandling. Även i Sverige är SJ-biljetten personlig, vilket har mött kritik (det sägs vara ett sätt att möta svarthandel med biljetter). Men den går åtminstone att boka på nätet eller köpa i en automat.

En del i moderniseringen av landet är ett utbyggt internet. Snart sagt varje kafé har nu Wi-Fi, vilket vi ju är tämligen vana vid i väst. Men för att kunna ansluta behöver du en anslutningskod och för detta måste du ange ett (kinesiskt) mobilnummer.

Även i kollektivtrafiken är det tydligt att det råder nya tider. Väskor röntgas på tågstationer och tunnelbanestationer. Sporadiskt utplacerade vakter med metalldetektorer undersöker förstrött resenärer utan att vi ens stannar upp. Ibland vill de se id-kort. Ibland få du passera en metalldetektor. Ibland är alla stationer obemannade.

Säkerhetsteatern expanderade kraftigt med OS i Beijing 2008. Jag undrade då om dessa stationer skulle bli permanenta, och uppenbarligen har de även spritt sig till andra städer sedan dess.

Hålen i denna trygghetskuliss är så uppenbara att även den kines med den högsta tillit till regeringens syften och metoder måste fråga sig vad det ska tjäna till. Allt detta är, tro mig, huvudsakligen för syns skull. Och det ger förstås en del jobb, även om vakterna kanske hade ansträngt sig lite mer om det synts i lönekuvertet.

Trots en ständigt växande militärbudget lägger Kina varje år mer resurser på den inre säkerheten. Dit hör kontroll av allt ifrån människors resvanor till deras surfvanor men också att ha vakter synliga överallt för att upprätthålla bilden av en stat i full kontroll.

Kina har aldrig varit ett demokratiskt land av västerländskt snitt. Landet har en egen modell som anses passa just Kina bäst med en stark centralmakt och regimkontrollerad press och rättsväsende men samtidigt relativt stor social frihet. Kvinnor är exempelvis betydligt friare i Kina än i världens religiöst styrda diktaturer. Kina har en internetpolis men ingen moralpolis på gatorna. Regeringen slår ned på erotik och sexhandel, men det är den å andra sidan långt ifrån ensam om.

I kinesiska talkshows är systemet ingen kontroversiell fråga som det måste hymlas med. Tvärtom. Den västerländska demokratin byggd på vissa fundamentala rättigheter skulle, hävdas det, helt enkelt inte fungera i ett stort och folkrikt land som Kina. Då väntar luàn, 乱, kaos, oordning.

Jag kan inte låta bli att tänka att säkerhetsteatern i kollektivtrafiken är en liten men ändå viktig del av detta spektakel. Ett sätt att visa allmänheten att farorna är så stora att regeringen är beredd att ha personal och kontroller i tunnelbanan för att folk ska känna sig trygga till och från jobbet och skolan.

Argumentet blir att det i dessa farliga tider, med terrorhot och politisk fundamentalism, behövs en stark regering med ett starkt parti som håller i tyglarna.

Det har under lång tid funnits en förväntan från väst att detta inte kan hålla hur länge som helst, att regimens dagar vid makten är räknade. Så snart den ekonomiska tillväxten sjunker tillräckligt mycket, blir politiska reformer oundvikliga. Annars kommer systemet att börja knaka i fogarna. Hoppet har stått till både Wen Jiabao och nu Li Keqiang. Förgäves.

Om det är något som KKP har visat, är det en fantastisk förmåga att jämte moderniseringar inte bara behålla utan även utöka kontrollen. En politisk liberalisering kommer inte att ske under det sittande ledarskapet. Heller.

Diskussionen om västerländsk demokrati i Mittens rike befinner sig inte ens i sin linda. 

Semester

Så var det då dags för en månads semester.

Som tidigare aviserat hoppas jag kunna blogga ungefär som vanligt, men jag lämnar inga garantier. Det visar sig inom några dagar.

Eftersom jag sannolikt inte kommer ha fritt internet i mobilen (jag har laddat ned Freebrowser, men vi får se hur bra den fungerar) kommer jag inte kunna godkänna kommentarer lika snabbt som vanligt.

Ta hand om er!

En konsekvens av asylkaoset

Världen har krympt. Vi reser som aldrig förr och möter även människor på andra sidan jordklotet genom några klick framför datorn. Detta innebär att allt fler träffar kärleken i andra länder.

När två personer från olika länder, kanske rent av olika kontinenter, beslutar sig för att de vill leva ihop dyker en fråga omedelbart upp: var ska vi bo? I ditt land eller mitt? Det var denna resa jag påbörjade 2009. Den ledde till Kina och tillbaka. 2011 ansökte jag och min nuvarande fru om tillfälligt uppehållstillstånd för henne. Vi hade hört mycket om vad som kunde vänta. Lång väntan och intervjuer med konstiga frågor om färgen på tandborsten.

Inget av detta hände. Inom tre månader hade hon beviljats TUT och på hösten kom hon hit. Ingen intervju. Inga konstiga frågor. Jag inbillar mig att det kanske hjälpte att jag pepprade Migrationsverket med allt från mejlkorrespondens till kontoutdrag (för att visa att jag kunde försörja henne initialt) och bilder av familjerna tillsammans.

Efter två år var det dags att ansöka om förlängt uppehållstillstånd. Det kunde man göra online. Efter en månad kom brevet: "Du har beviljats permanent uppehållstillstånd." Med detta glada besked kunde vi bortse från att min frus första kontakt med Myndighetssverige frånsett asylprocessen var ett braskande erbjudande om cellprovtagning i underlivet (välkommen till Sverige, liksom).

Migrationsverkets snabba och professionella handläggning blev en nyttig motbild till den mediala bilden av en myndighet enbart bestående av inkompetenta handläggare som bara vill de sökande illa.

I dag ser situationen radikalt annorlunda ut, vilket ett svensk-bolivianskt par fått erfara. I fjol var medianväntetiden över ett år. Skälet är att handläggare som tidigare arbetat specifikt med kärleksinvandringsärenden nu har flyttats till att handlägga asylansökningar. Givet att de har en kvarts miljon ansökningar att handlägga från de senaste två åren, lär det dröja innan väntetiden för kärleksinvandrare blir någotsånär acceptabel igen.

Människor som träffar kärleken utomlands får just nu betala priset för en urspårad svensk asyl- och migrationspolitik.

Polen på frammarsch

Mitt första besök i Polen i fjol blev en liten ögonöppnare. Jag älskar när jag får mina fördomar bortblåsta. Mer eller mindre omedvetet hade jag byggt upp en bild av Polen som ett "östland". Ni vet ett sådant där land som är lite grått och trist, där service är ett främmande begrepp och där man mest längtar hem igen.

Det jag såg under min korta weekendvistelse i Kraków var tvärtom ett modernt land där de flesta pratade engelska, och överraskande god sådan, och där servicen på affärer, restauranger och offentliga inrättningar var utmärkt. Min första blick av Polen var således positiv.

Förra helgen besökte jag Warszawa och fick en förstärkt upplevelse av samma sak. Den polska huvudstaden kändes verkligen som en modern väststad. Vilket i och för sig inte bara är positivt. Nya skyskrapor i glas är inte direkt jättespännande. Jag vet inte hur gemene man i Warszawa ser på stadens utveckling, men för en utomstående påminner den lite om förvandlingen av kinesiska städer där gammal bebyggelse ersätts av ny i rasande takt.

Efter att ha slagits i spillror under andra världskriget och fått nära en femtedel av befolkningen dödad, för att sedan genomlida kommunistiskt förtryck i decennier, är Polen i dag ett land på frammarsch. Landet är EU:s sjätte största ekonomi, har en stark ekonomisk tillväxt och betraktas som ett av världens säkraste länder att leva i.

Det är dessutom ett land som har en hel del att erbjuda dig som turist. I synnerhet om du är historieintresserad.

En kort paus

Efter en lång tid av mycket jobb och stress är det dags för det som det pratas så mycket om i Sverige, men som vissa inte gillar: ett andrum.

Därför en weekend i Warszawa. Lite öl, polska piroger och ett och annat museum lugnar nerverna, tänker jag mig.

Bloggposter kan dyka upp beroende på vad som händer i Sverige och omvärlden. Men det kan också vara rätt tyst fram till på måndag.

Vattenhålet Berlin

På hemväg igen efter några dagars visit i Berlin med överdosering av öl, tysk korv och stora cappuchinos.

Varje gång jag besöker Berlin inser jag vad som saknas i Stockholm. Och vad jag gärna skulle vilja vara utan. Det som saknas är bland annat alla små hål i väggen-matställen som serverar bra mat för långt under hundralappen och små spätkaufen som säljer det där allra nödvändigaste (inklusive vin, sprit och öl).

Det jag gärna skulle slippa i Stockholm är snobbigheten och den skeva självbilden, tron att staden är "Nordens New York" och en prisbild på boende som är helt åt helvete.

Jag räknade för övrigt till noll romska tiggare under denna vistelse. Berlin har såvitt mig bekant inget tiggeriförbud, däremot kan jag tänka mig att den som slår upp läger i parker och på ödetomter (som det faktiskt finns en del av i staden), blir bortkörda. Och då är det förstås ingen mening att åka hit och tigga.

Att Tyskland är som Sverige fast för vuxna blir mer sant för varje besök. Och ja, det är klart att man borde bo här. Egentligen.

En halv meter korv. Storleken har betydelse.

I Berlin

Även om jag har varit i Berlin förr känns det onekligen lite speciellt att vara här igen 70 år efter krigsslutet och landa nära nog på timmen 70 år efter Hitlers självmord i Führerbunkern.

Berlin är en stad där historien finns levande i varje kvarter, inpräntad på snart sagt varje gata. Perfekt för alla andra världskrigsnördar, förstås.

Men här finns även god mat och dryck till humana priser (i detta avseende är Sverige minsann ingen humanistisk stormakt), en intressant klubbscen för den som är sådan och massor av kultur.

Så. Nu lite avkoppling.

Den svenska moraaalen

Svenska resebyråer är upprörda över att det förekommer sexhandel på hotell i Thailand dit de skickar turisterna (nämen!).

Ving, Fritidsresor och Apollo har avslutat samarbetet med flera hotell till följd av Expressens avslöjande. De kan inte avsluta alla eftersom det då knappast skulle bli några kvar. Men de "tar avstånd från all form av prostitution och ställer krav på att alla hotellen också gör det."

Den svenska moralismen i ett nötskal. Låt oss vara tydliga här: de tycker att det är ett problem att vuxna människor utbyter sex mot betalning. De tycker att det är fel och omoraliskt när vuxna individer, utan tvång, ingår överenskommelser som inbegriper sex och någon sorts ersättning.

Den svenska moralismen och puttenuttigheten är så påfrestande. Den ger människor rätten att låta sin moral gälla för alla andra. Den tar ingen hänsyn till att alla inte tänker och tycker lika.

Denna moralism sammanfattas väl av en svensk turist på plats i Thailand:

Jag tycker att vi måste vara goda förebilder, för vi tillåter inte sånt hemma. Så varför ska vi göra sånt här? Vi måste ha samma moral som vi har hemma. 

Just så resonerar regeringen när den föreslår att den svenska sexköpslagen ska följa med svenska medborgare utomlands, oberoende av hur det landets lagstiftning ser ut.

Till alla moralister och nypuritaner där ute som anser att deras eget äckel och inskränkta moral väger tyngre än vuxna människors livsval har jag en alldeles speciell julhälsning:

En dag i Auschwitz

Jag har läst om det i 20 år. Sett dokumentärer och intervjuer. Pratat med överlevande. På olika sätt försökt att ta till mig vad som hände. Men jag hade aldrig sett det på plats.

Koncentrationslägret Auschwitz och det närbelägna utrotningslägret Birkenau måste ses på plats. Men bland alla semesterfirare i shorts är det svårt, särskilt i Birkenau, att emotionellt ta till sig vad som hände här. Att det för nästan exakt 70 år sedan fördes hundratusentals ungerska judar hit, varav de flesta mördades kort efter ankomsten. Att runt 1,1 miljoner människor dog här.

Ungerska judar kliver av tåget på just den plats som ovanstående bild är tagen från.

Bevisen finns i överflöd. Mänskligt hår. Skor. Leksaker. Proteser. Skålar och koppar. Men också ritningar och beställningar av ugnar och giftgas.

Sammantaget visar mycket att människor tagit med sig prylar för ett liv på okänd plats, inte en plötslig död i en gaskammare. Trots nazisternas idoga förstörelse av lägrets krematorier och gaskammare i Birkenau, som monterades ned och sedan sprängdes, finns gott om bevis för exakt vad som hände här. Förintelsen är historiens bäst dokumenterade brott, vilket har mycket att göra med nazisternas stolthet inför denna gärning och noggrannhet i dess utförande.

Krematorium III (ruinen ovan var det rum i vilket judarna klädde av sig).

Auschwitz var under utbyggnad när det stängdes. Enligt Rudolf Höss, en av lägerkommandanterna, planerades för ännu ett krematorium med gaskammare för att klara den väntade anstormningen av judar från ockuperade länder. Efter sommaren 1944 avtog dock transporterna för att snart upphöra.

Det är speciellt att se allt detta på plats. Jag kan emellertid ha vissa kluvna känslor inför grupper av israeler som, iklädda likadana kläder, paraderar lägret viftande med gigantiska israeliska flaggor.

Arbete befriar.

Krakow nästa

Så var det dags för en liten utflykt igen. Krakow väntar. Och även Auschwitz, förstås.

Det blir spännande att se den plats jag har läst så mycket om i 20 års tid. Vissa saker ska man bara se med egna ögon.

Men jag tror bestämt att det kommer behövas några öl efteråt.

Flykten från de lättkränktas land

Det är befriande, ja helt nödvändigt, att lämna Sverige emellanåt för att få andas lite luft i ett friare klimat.

På utlandsvistelser slås jag ofta av hur okomplicerat mycket är när det kommer till alkohol, droger och sex. Tänk att det finns länder där det faktiskt går att sälja sprit, choklad och frukt i samma butik utan att samhället kollapsar eller rännstenen fylls av alkoholister. Tänk att det faktiskt går utmärkt att ha stripp- och sexklubbar och samtidigt respektera kvinnors rättigheter.

Oavsett om jag besöker Berlin eller Prag eller någon annan väst- eller östeuropeisk stad av dignitet, framstår Stockholm som en snobbig och väldigt homogen stad. Den svenska nymoralismen har huvudstaden, och självfallet även resten av Sverige, i ett järngrepp. Det gör att allt är väldigt städat, för att inte säga rensat, på sådant som anses omoraliskt och kan väcka anstöt hos de lättkränkta. Följden blir sterila och tillrättalagda miljöer.

Det är därför otänkbart att Stockholm skulle vara platsen för ett sexleksaksmuseum av det slag som finns i Prag. På museet görs en tillbakablick på sexhjälpmedlens historia. Det är uppenbart att människan under väldigt lång tid har haft god fantasi när det kommer till att tillvarata sina lustar.

En pornografisk film från 1925 visas i en liten salong. Jag kan kort konstatera att porren har blivit bättre sedan dess. Men också att filmen nog aldrig hade fått visas på ett svenskt museum. I alla fall inte utan protester.

Ibland är Sverige bara så förfärligt efterblivet. Men resten av världen ligger lyckligtvis bara en flygplats bort.

Andningspaus

Jag lämnar det feministiska örnnästet för några dagars avkoppling i Prag. Lite god mat och tjeckiskt öl är vad som behövs nu när såväl jobb som en del annat går på högtryck.

Tillbaka med nyvunna krafter på måndag. Men det kan förstås dyka upp någon bloggpost längs vägen...

68 år senare

För exakt 68 år sedan regnade ryska granater ned runt det tyska rikskansliet i centrala Berlin. Tyskland var på väg mot en oundviklig kapitulation, Hitler och nazismen hade tio dagar kvar att leva. Den slutliga undergången närmade sig för varje minut. Men ännu skulle många tusen dö.

Det är svårt att föreställa sig allt det där när man vandrar längs Berlins gator i dag. Tyskland är åter ett starkt land i Europa, och ett av de mer liberala. Det har gjort en historisk resa, först delat i ett fritt och ett kommunistiskt, nu som ett enat land. Berlin är en kulturhuvudstad av rang, och samtidigt ett utmärkt skyltfönster för hur man faktiskt kan göra något bra av den så dramatiska och blodiga tyska närtidshistorien.

Dagens tyskar har all anledning att känna stolthet och glädje över hur långt de har kommit sedan de där dramatiska och blodiga dagarna i slutet av april 1945.

Berlin - ett toppenresmål med massor av historia och kultur.

Maten i luften

Flygplansmat är en ständig skräck när man ska ut och flyga. Jag tror jag kan räkna den ätbara och ibland rent av hyggliga maten på ett flyg på min ena hand. Då har jag nog ändå i snitt flugit vartannat år sedan jag gick i lågstadiet.

Maten är normalt sett dålig. Det som kan rädda en på en längre flygresa är egenhändigt nedpackad frukt eller en brödbit som ingår i den så kallade middagen. Senaste flygresan till Hongkong var dock något i särklass. Jag har aldrig ätit så dålig mat någon gång.

Jag vet inte om felet är Finnairs och maten alltid är så här eländig eller om det var något som gick väldigt fel just denna gång. Resultatet var i alla fall äckliga köttklumpar i degiga och smaklösa nudlar tillsammans med fullständigt sönderkokta grönsaker.

Ibland undrar jag om det inte vore enklare att bara ge alla passagerare en banan och en sömntablett.

Hongkong: en stad som imponerar

Efter flertalet besök i både Beijing och Guangzhou trodde jag att jag fått nog av megastäder. Mina förhoppningar på Hongkong var därför begränsade. Men ack vad jag misstog mig. Hongkong imponerade med sin närvaro.

Avenue of the stars är mest intressant för asiater. 

Få andra lär känna till de filmstjärnor som har sina handavtryck här.

Hongkong är en av världens mest tätbefolkade platser. Sju miljoner människor trängs på en liten yta. Hotellrummen är små, likaså folks lägenheter. Och det märks i arkitekturen - här finns varken Beijings breda avenyer eller eländeslånga tunnelbanelinjer. Hongkong är kompakt och högt. Staden får därmed en helt annan prägel än andra kinesiska storstäder.

Här saknas visserligen historiska sevärdheter som Förbjudna staden och Himmelens tempel (Beijing måste man alltså bara besöka ändå). Men Hongkong har en intressant prägel eftersom staden ligger vid havet och är omgiven av berg. Och tunnelbanan är som väntat föredömlig.

Victoria Peak är definitivt värd ett besök - även om det denna gång var dimmigt.

Den 23 m höga buddhan (Tiāntán dàfú, 天壇大佛) ligger på

500 meters höjd på ön Lantau och nås bäst med cable car. 

Hongkong ligger väldigt nära den kinesiska gränsen vid Shenzhen och är bara en timmes båtresa (eller en helikopterflygning, för den som föredrar det) från Macau. Det är därmed en utmärkt plats att flyga till  även för den som har ärenden i södra Kina. Prisnivån är högre än i exempelvis Guangzhou, men Hongkong är inte dyrt för en västerlänning.

Andra måsteplatser är den lilla marknadsgatan Temple Street, som fylls av prylar kvällstid. Inte för prylarnas skull utan snarare för stämningen och maten. Här äter slashasar bredvid välklädda och matbord och stånd trängs om det ringa utrymmet. 

Kinesisk mat - du är redan saknad.

Kundmakt i Kina

När jag är i Sverige är det saker i Kina jag saknar. Och när jag är i Kina saknar jag tvivelsutan mycket av Sverige. Det är den där önskan att få både och som naturligtvis inte går.

Jag gillar mycket med Kina, men det går samtidigt inte komma ifrån att det är byråkratiskt, snurrigt, omständigt och att våra svenska krav på kundmakt helt enkelt faller för döva öron här. Är man missnöjd med något - servicen på restaurangen, bemötandet i butiken - är det enda man kan göra att gorma och skrika. Då brukar personalen gå en till mötes, åtminstone halvvägs.

Härom veckan bloggade jag om kollektivtrafik som fungerar. Det var upplevelsen av att åka buss mitt i nyårsrusningen och trots den långa resan endast komma fram en kvart försenad. Resan tillbaka blev inte lika lyckad, snarare ett typexempel på hur hjälplös man är om något inte alls fungerar.

I Sverige kan vi vända oss till företaget och kräva pengarna åter i efterhand. Det finns inte på kartan i Kina. Betalt är betalt. Att resan sedan tar 13 timmar i stället för 8, att bussen är två och en halv timme sen redan från start och att gränskontrollen hinner stänga så att man måste hitta sig ett annat hotell än det man bokat spelar ingen roll. Tough luck.

Men också dåliga erfarenheter är erfarenheter. Och solen skiner trots allt även här.

Hongkong nästa

Nu har det blivit dags att återvända till Kina i några veckor igen. Denna gång blir det Guangdong-provinsen (广东) och Hongkong (香港). Känns skönt att slippa snön för ett tag.

I vanlig ordning får jag varna för ett litet blogguppehåll beroende på tidsbrist och nätcensur.

Hongkong.

Svensk moral(ism)

Moralistblaskan Aftonbladet förnekar sig inte. Nu driver tidningen en kampanj mot svenska resebolag i fjärran land.

Det har nämligen visat sig att det förekommer prostitution på familjehotell i Thailand. Inte så förvånande, kan tyckas.  Prostitution är visserligen förbjuden i Thailand, men myndigheterna ser mellan fingrarna. Och det är inte olagligt att ta med en en sexsäljare upp på rummet.

Enligt Aftonbladets granskning tillåter fyra av fem hotell som svenska resebyråer samarbetar med att sexsäljaren följer med till rummet. Kvällstidningen försöker förstås skapa moralpanik kring detta.

Men hur höga moraliska hästar svenska researrangörer än vill sätta sig på kan de inte påverka thailändsk lagstiftning eller moral. De ska ta seden dit de kommer, punkt slut.

Apollo och Ving överväger att säga upp kontrakten med de mer tillåtande hotellen. Lyckligtvis är presstalesmannen Jim Hovferberg på Fritidsresor av en annan åsikt:

"Vi är en researrangör som arrangerar resan och ett boende. Vad människor sedan gör på sin semesterresa är upp till var och en. Vi är ingen polismyndighet."

Precis så är det. Men som bekant anser somliga att den svenska moralen ska vara global.

Systemeländet

Jag är åter i Sverige efter en långweekend i Berlin.

Det är en förträffligt trevlig stad. Men så är den ju lite friare än Sverige på flera sätt. Bara det här med att kunna gå in på Kaiser's och handla inte bara köttfärs och frukt utan även sprit, öl och vin. Varför detta inte skulle fungera i Sverige är och förblir för mig en gåta.

Det finns en populär myt om Systembolagets fantastiska utbud och att detta skulle försvinna om detaljhandelsmonopolet avskaffades. Men många svenska systembolag har haft samma utbud i flera år. De varierar sig inte, de tar inte några nya produkter. Allt rullar på som det alltid har gjort och vi konsumenter förväntas vara glada ändå. Vi har ju ingen annanstans att vända oss. Utbudet av öl är väldigt förutsägbart och tråkigt. Några få asiatiska ölsorter av typen Singha och Asahi är allt som finns om man inte specialbeställer.

Att handla sprit på Systembolaget är inte att tänka på (förutsatt att man inte har som hobby att stå i duschen och riva sönder tusenlappar). Spritdryckerna måste därför inhandlas utomlands, förslagsvis i Tyskland där utbudet är stort och priset attraktivt. Där finns gott om väldigt trevliga butiker med kunnig personal och ett stort utbud.

Så nej, Systembolaget är inte alls "till för alla".

Ratzeputz, 58-procentig tysk schnapps. Burp!