70 år efter Förintelsen ökar judehatet igen

Den 27 januari är sedan tio år tillbaka av FN deklarerad som internationell minnesdag för Förintelsens offer.

Någonstans mellan 5,5 och 6 miljoner judar dödades av nazisterna. De flesta dog inte i gaskammare och de flesta dog inte i Auschwitz. Men Auschwitz har ändå blivit symbolen för folkmordet då det både var det största och dödligaste lägret, och Röda arméns intåg den 27 januari 1945 har blivit minnesdag. Detta trots att många inte alls befriades utan i stället skickades i ny fångenskap i Sovjetunionen. Först på senare år har det som kallas Holocaust by bullets, arkebuseringarna av judar bakom fronten i östra Europa, uppmärksammats.

De mest skakande bilderna från Förintelsen är dem av offren på väg till gaskamrarna. Kvinnor. Barn. Äldre. De är ögonblicksbilder av människor som bara en halvtimme eller någon timme senare inte fanns längre, som under loppet av en halv arbetsdag utplånats från jordens yta.Visste de vad som väntade? Kunde de ana att slutet var kommet?

Det pratas mycket om ekon från 30-talet i dag. Det mesta är överdrifter och simpla politiska poänger. Men en sak förenar den epoken med vår: den växande antisemitismen. Jag vill kalla det judehat. Antisemitism låter så... normaliserat. Så formellt.

Den judiska migrationen från Europa till Israel växer. I synnerhet många franska judar har valt att emigrera. Judar i Sverige för samma diskussioner. Här bevakas judiska skolor av tungt beväpnad polis. Attentat mot synagogor, judar i traditionell klädsel eller bara kippa som blir spottade på. Judehatet finns där ständigt. Men det verkar öka och bli allt grövre.

Det går inte att komma ifrån att det finns en korrelation mellan stor muslimsk invandring och ökat judehat i det svenska samhället. En angripen synagoga får inte heller samma mediala uppmärksamhet som en angripen moské (för att inte tala om alla kyrkor som eldas ned varje år utan att bli mer än små notiser i pressen).

Ja, nu pratar vi kultur och värderingar igen. Precis som i fallet med asylsökande muslimska mäns kvinnosyn spelar kulturell bakgrund självfallet en roll för synen på judar och judendom. Om du har vuxit upp i ett samhälle där du matats med propaganda om hur ondskefulla judarna är, är det knappast något som försvinner bara för att du bosätter dig i ett sekulärt land i norra Europa.

Hela samhället – alla partier, polisen, rättsväsendet, skolan – måste arbeta med full kraft mot det tilltagande judehatet i det svenska samhället. Judiska barn ska inte behöva beväpnad polis för att kunna vara trygga i skolan. Judar med kippa ska inte behöva bli förnedrade på öppen gata. Politiker måste sluta se mellan fingrarna.

Detta elände måste få ett slut nu.

Tidigare bloggat:
En dag i Auschwitz

I Auschwitz kände jag ingenting

Befrielsen av koncentrations- och förintelselägret Auschwitz-Birkenau den 27 januari 1945 har kommit att bli officiell minnesdag för hela Förintelsen. Och Auschwitz har fått tjäna som monument för hela det nazistiska folkmordet.

Men Förintelsen inleddes redan på sensommaren 1941 då tyska insatsförband, Einsatzgruppen, påbörjade systematiska arkebuseringar av judar på ockuperat baltiskt territorium ("Holocaust by bullets") och fortsatte österut. Hundratusentals, kanske en miljon judar, uppskattas ha avrättats på detta sätt.

Det framgick snart för Heinrich Himmler att detta inte var ett hållbart sätt att döda det antal som Hitler hade dömt till döden. Det behövdes en effektivare metod som var mer skonsam för förövarna. Resultatet blev efter en tid av experiment rena dödsläger med gas. De mindre och enklare men synnerligen dödliga lägren Bełzec, Sobibór, Majdanek, Treblinka och Chełmno (som egentligen bara var ett hus med tillhörande gasbilar) sattes upp i all hast.

Runt 2 miljoner människor dödades bara i Aktion Reinhardt, en judeaktion som pågick fram till 1943. Uppskattningsvis 900 000 av dem dog i Treblinka. Lägren monterades ned, och i dag finns inget kvar av något av dem förutom Majdanek.

Auschwitz, däremot, står kvar nästan som när det lämnades av de sista SS-vakterna. När jag besökte lägret i somras kändes det på något vis som att återvända till en plats jag kände utantill, även om jag aldrig tidigare satt min fot där. Men trots allt som finns bevarat, trots vittnesmålen och ansiktena på dem som dog där, gick det inte riktigt att ta in vad som hänt.

Hur ska man förväntas känna på en plats där 1,1 miljoner människor mördades? Sorg? Fasa? I sommarvärmen, nästan exakt 70 år sedan transporterna från Ungern började anlända, kände jag... ingenting. En stor tomhet satte sig i mitt bröst när jag vandrade förbi elstängslet och de raserade gaskamrarna.

Även om fångarna i Auschwitz officiellt befriades av Röda armén den 27 januari var det för många bara början på ett fortsatt helvete i sovjetisk fångenskap. Detta talas det sällan om. Ryssarna var inte ute efter en befrielse av Europa - de var på ett erövringståg.

Årsdagar kommer och går, och varje gång upprepas att vi måste bemöta dem som säger att Förintelsen aldrig inträffade. Jag tror att detta är slöseri med tid. Det lilla fåtal som inbillar sig att världshistoriens bäst dokumenterade brott mot mänskligheten aldrig har hänt får helt enkelt fortsätta inbilla sig detta.

Viktigast nu är att bekämpa antisemitismen. Den finns där, med eller utan Auschwitz. Och den fanns där redan då, med eller utan nazister. Antisemitismen var spridd i Sovjetunionen, Slovakien, Ungern och Polen. Frivillig inhemsk befolkning deltog i både arkebuseringar och pogromer. Vissa av hat, andra av nyfikenhet och girighet.

Berättelsen om Förintelsen och andra världskriget är en berättelse om ett slags civilisationskollaps, om en tid då människovärdet försvann. Även efter befrielsen stod det klart för många judar som överlevt, att de inte var önskvärda. Deras hem ockuperades nu av andra. Det fanns inget "hemma" längre.

I dag ser vi antisemitismens fula tryne igen, såväl ute i Europa som i Sverige. Den måste vi inte bara prata mer om. Utan agera mot.

Mannen som visste för lite

Jan Guillou, Sveriges egen Ego Boy, njuter av att tvåla dit andra för misstag och felaktigheter. Senast jag såg honom satt han och smiskade Paul Frigyes för dennes graverande faktafel om Guillou i en ny bok om densamme.

Nu åker emellertid Guillou själv på pisk. I måndags satt nämligen Jan Guillou i SVT:s morgonsoffa och påstod direkta felaktigheter om Förintelsen. Guillou hävdade att vi inget visste om judeutrotningen förrän amerikanska trupper befriade koncentrationslägren.

Detta blir ett dubbelfel. Dels visste både politiker och allmänhet avsevärt om nazisternas folkmord långt innan krigsslutet. Dels var det Röda Armén som först befriade ett koncentrations- och förintelseläger (Auschwitz-Birkenau) i januari 1945.

Redan på hösten 1941, innan utrotningarna börjat i Auschwitz och innan de små men dödliga Aktion Reinhardt-lägren byggts i Polen, spreds uppgifter om systematiska judeavrättningar till svenska legationen i Berlin. Beslutet om fysisk utplåning av det judiska folket fattar Hitler hösten 1941. Ordern om verkställande går till Himmler. I januari 1942 slås detaljerna fast vid den ökända Wannseekonferensen. Då har emellertid arkebuseringar redan pågått på östfronten i månader.

I oktober 1942 skrivs det om "utrotningskriget mot judarna" i Göteborgs Handels- och sjöfartstidning. Därefter skildras mördandet i stora tidningar som DN och SvD.

Det är anmärkningsvärt att en person med så hög svansföring och med hakan ständigt i vädret gör sig själv till åtlöje på detta sätt. Men Jan Guillou svarar som han brukar när han får kritik: Han kallar det hela "omoget". Ingenstans förklarar Guillou emellertid vad som är sakligt fel i kritiken mot honom. I stället spär han bara på dumheterna:

Vänta nu, jag har skrivit en roman om hur det var då. Om du och jag hade varit vuxna människor 1941, 1942, 1943. Vad hade vi haft möjlighet att känna till då? Det är vad jag har undersökt. Vad de åberopar är sentida forskning om vad man faktiskt vet om förintelsen. Och det är liksom en helt annan dimension. Vi talar om olika saker.

Nej, de talar inte om olika saker. Artikelförfattarna, däribland den aktade Heléne Lööw, påpekar vad som stod i svensk press vid denna tid. Inte i hemliga underrättelserapporter som forskare fått tillgång till på senare tid.

I svensk press framgick på den tiden att det pågick judeutrotningar på östfronten. Detta förnekades givetvis av svenska nazister i deras egna organ (däribland ungdomsförbundets Stormfacklan, som jag gick igenom samtliga nummer av när jag skrev uppsats om svensk nazism på tidigt 2000-tal).

Den som ville kunde naturligtvis hävda att allt bara var lögn, anti-tysk propaganda. Men utifrån denna ringa möjlighet kan inte hävdas att vi inte visste. Informationen fanns där för den som ville veta.

Detaljerna om gaskammare blev kända först långt senare. Men att judar systematiskt mördades för att de var judar, det var en öppen sanning redan 1942. Jan Guillou borde veta bättre.

En dag i Auschwitz

Jag har läst om det i 20 år. Sett dokumentärer och intervjuer. Pratat med överlevande. På olika sätt försökt att ta till mig vad som hände. Men jag hade aldrig sett det på plats.

Koncentrationslägret Auschwitz och det närbelägna utrotningslägret Birkenau måste ses på plats. Men bland alla semesterfirare i shorts är det svårt, särskilt i Birkenau, att emotionellt ta till sig vad som hände här. Att det för nästan exakt 70 år sedan fördes hundratusentals ungerska judar hit, varav de flesta mördades kort efter ankomsten. Att runt 1,1 miljoner människor dog här.

Ungerska judar kliver av tåget på just den plats som ovanstående bild är tagen från.

Bevisen finns i överflöd. Mänskligt hår. Skor. Leksaker. Proteser. Skålar och koppar. Men också ritningar och beställningar av ugnar och giftgas.

Sammantaget visar mycket att människor tagit med sig prylar för ett liv på okänd plats, inte en plötslig död i en gaskammare. Trots nazisternas idoga förstörelse av lägrets krematorier och gaskammare i Birkenau, som monterades ned och sedan sprängdes, finns gott om bevis för exakt vad som hände här. Förintelsen är historiens bäst dokumenterade brott, vilket har mycket att göra med nazisternas stolthet inför denna gärning och noggrannhet i dess utförande.

Krematorium III (ruinen ovan var det rum i vilket judarna klädde av sig).

Auschwitz var under utbyggnad när det stängdes. Enligt Rudolf Höss, en av lägerkommandanterna, planerades för ännu ett krematorium med gaskammare för att klara den väntade anstormningen av judar från ockuperade länder. Efter sommaren 1944 avtog dock transporterna för att snart upphöra.

Det är speciellt att se allt detta på plats. Jag kan emellertid ha vissa kluvna känslor inför grupper av israeler som, iklädda likadana kläder, paraderar lägret viftande med gigantiska israeliska flaggor.

Arbete befriar.

Vi är inte färdiga med Förintelsen än

På Förintelsens minnesdag återkommer ofta två frågor: Vad har vi lärt oss av det fruktansvärda som inträffade? Och behöver vi verkligen prata om det igen och igen?

Världen har nog egentligen inte lärt sig så värst mycket av nazisternas folkmord på judar, romer och andra grupper. Vi har sett folkmord sedan dess, både i och utanför Europa. Europa är i dag en betydligt fredligare kontinent, men tveksamheten i att aktivt sätta stopp för folkmord är lika stor i dag som då. Realpolitik är fortfarande viktigare än människoliv, krasst uttryckt.

Och varför ska vi då fortsätta prata om Förintelsen? Vi ska prata om den av samma skäl som vi ska fortsätta prata om nazisterna och andra världskriget. Den är en del av vår nutidshistoria. Händelserna under andra världskriget, som var en direkt följd av det första, präglar fortfarande den värld vi lever i i dag. Förintelsen är förstås ett slags förutsättning för bildandet av staten Israel - en statsbildning som i dag är grunden i en till synes oändlig konflikt.

Förintelsen har också visat vad som händer när kollektivismen slår igenom på alla nivåer och när människovärdet går förlorat.

Det finns dessutom mer att lära om Förintelsen och dess aktörer. Vissa forskare menar att forskningen fortfarande är i sin linda, och framför allt finns grävarbete att göra för att utröna hur andra stater än Tyskland (däribland Ungern och Slovakien) aktivt bidrog till utrotningen av judar.

Nyligen började Die Welt publicera utdrag av 700 av SS-ledaren Heinrich Himmlers brev. Dessa sägs visa ondskans banalitet, för att låna Hannah Arendts uttryck. Själv förvånas jag alltid över mångas fascination över att en massmördare samtidigt kan vara en älskad make och far. Bilden av män och kvinnor som begår onda handlingar förblir endimensionell i vår föreställningsvärld. Det har därför varit kontroversiellt att skildra Adolf Hitler som den omtänksamme och trevlige herre som han beskrivits som av sekreterare och annan personal. Vi vill bara se det skrikande monstret.

En sådan förenkling förklarar emellertid inte Auschwitz. Historien är alltid mer komplex än vad Hollywood och media målar upp. Kanske är demoniseringen av historiens skurkar ett slags skydd mot det som nog egentligen är den skrämmande sanningen - att vi alla kan göras till mördare eller medlöpare under vissa bestämda omständigheter.

Vi är nog inte färdiga med vare sig andra världskriget, Hitler eller Förintelsen på länge än.

Några lästips:

Arad, Yitzhak, Belzec, Sobibor, Treblinka: The Operation Reinhard Death Camps (1987)
Browning, Christopher R., The Origins of the Final Solution: The Evolution of Nazi Jewish Policy, September 1939-March 1942 (2004)
Friedländer, Saul, Tredje riket och judarna (del I-II) (2010)
Höss, Rudolf, Commandant of Auschwitz (1951)
Rees, Laurence, Auschwitz. Den slutgiltiga lösningen (2007)

Hamilton trampar över

Folkpartisten Carl B Hamilton har varit ute och tyckt till om en svensk anslutning till eurosamarbetet tidigare. Det är således inte första gången han gör bort sig offentligt. Han har exempelvis, i gott sällskap av andra folkpartister, varnat för ett "riskfyllt utanförskap" om Sverige inte lägger sig platt för EU.

Denna gång står han dock utan tvivel för det värsta övertrampet hittills. Sverige - eller snarare: regeringen och Socaldemokraterna - säger ja till att ingå i den så kallade europakten. Några krav ställdes, däribland att Sverige självt ska bestämma om vi vill införa euron eller ej samt att deltagandet inte medför några rättsliga förpliktelser. Detta anser Hamilton vara själviskt och osolidariskt.

Hamilton jämför, tydligen på fullt allvar, en svensk anslutning till europakten med att Raoul Wallenberg "tog ansvar inte bara för Sverige utan även för Europa" när han hjälpte ungerska judar undan den tyska förintelsemaskinen. Jag häpnar över denna hårresande jämförelse som, även med Carl B Hamilton-mått mätt, är anmärkningsvärt idiotisk.

"Ser ni inte parallellerna och paradoxen?" frågar sig Carl B Hamilton. Nej, han är nog tämligen ensam om det. Däremot ser vi en svårt förvirrad person som drabbats av värsta tänkbara EU-hybris, så till den milda grad att all kritik mot EU eller eurosamarbetet av Hamilton jämställs med stöd till folkmord.

Hamilton har redan fått kritik av sina egna. LUF-ordföranden Adam Cwejman tycker att det är "intellektuellt ohederligt" att använda Wallenberg på detta sätt. Det är dock mer än så. Det Hamilton i praktiken gör, och det är i sig inget nytt även om det blev särskilt smaklöst denna gång, är att jämställa EU- och eurokritiker med de mörkaste krafter som härskat på vår kontinent i modern tid. Samtidigt som han själv ger blanka tusan i vad svenska folket tycker. Det är talande att Hamilton inte använder ordet "demokrati" en enda gång i sin text. Folkviljan har sedan länge kommit att betraktas som ett hinder för EU:s makt.

Alla som har mage att kritisera EU:s demokratiska underskott, eller själva idén med en gemensam valuta i Europa, kopplas plötsligt samman med antidemokrater, mördare och förtryckarregimer. Det är ett djupt ohederligt sätt att argumentera på. Och det är svårt att se hur Carl B Hamilton ska kunna vinna någon till den EU-vänliga sidan med ett utspel som detta. Han fortsätter att personifiera allt det som vi EU-kritiker tycker är fel med EU. I så motto är han en ganska tacksam filur.

Personligt om Förintelsen

Jag tycker mig ha läst en del om Förintelsen genom åren - och plöjt en del dokumentärer. Mycket är upprepning. När jag sprang på den svenska översättningen av Saul Friedländers Tredje riket och judarna del II, denna gång om utrotningens år 1939-45, hade jag därför inte så jättestora förhoppningar om att det skulle bjuda på något nytt. Kanske lite mer fakta eftersom den trots allt är 900 sidor lång. Boken är dock helt suverän och översättningen av Nille Lindgren är oklanderlig. Det var länge sedan jag såg en så heltäckande berättelse om folkmordet och så pass många nya vinklar.

De brutala detaljerna finns där, precis som i Yitzhak Arads Belzec, Sobibor, Treblinka: The Operation Reinhard Death Camps (där skildringar av jäsande massgravar som kastar upp uppsvällda kroppar under sommarhettan medför att man måste lägga ifrån sig boken ett tag). De detaljerade skildringarna behövs, ty Förintelsen var fruktansvärt barbarisk och brutal och varje vittnesmål om detta är viktigt.

Boken utgår från vittnesmål, dagböcker, tal och promemorior - det är dels judar, politiker, kyrkans företrädare och vanliga vittnen men också Hitler, Goebbels och Himmler själva. Den sammanfattar judarnas situation i alla europeiska länder, den visar på hur utbredd antisemitismen var även bland vanligt folk (även hos sådana som var hätska motståndare till nazisterna) och hur den kristna kyrkan fullständigt fegade ur och inte ens kunde förmå sig till att öppet ta avstånd från folkmordet när det pågick. Även framstående amerikanska judars ointresse för de europeiska judarnas öde förvånar.

Den visar också, i likhet med David Cesaranis Eichmann: byråkrat och massmördare, på de enorma logistiska problemen och hur nazisterna när kriget gick åt skogen lade ned enorma resurser på att utrota judar i stället för att sätta dem i arbete i krigsindustrin. Framför allt tar Friedländer slutgiltigt död på myten att den tyska allmänheten inget visste om nazisternas utrotning av judarna.

Det är kort sagt ett fantastiskt arbete som har lagts ned på att lappa ihop ett svåröverblickbart 12-årigt skeende och ge det en personlig prägel. Boken knyter samman nazistledarnas beslut med direkta konsekvenser för enskilda judar och evakueringen av judarna nation för nation med enskilda människors dagboksanteckningar innan de deporteras. Läsaren får på så vis lära känna många personer innan deras liv, allt som oftast, tar slut i något av nazisternas koncentrations- och förintelseläger.

Om du ska läsa en bok om Förintelsen, ta dig tid att läsa Tredje riket och judarna del II: Utrotningens år 1939-45. Den är som namnet antyder del två (den första är Förföljelsens år 1933-39), men kan läsas oberoende av den första boken. Den kan bland annat köpas här.

Bland monster och människor

I eftermiddags gick en dokumentär om Auschwitz-Birkenau på National Geographic HD (Ur SS-mannens album, engelsk titel Nazi Scrapbooks from Hell). Filmen handlar om Karl Höcker (av de språkbegåvade amerikanerna uttalat som "hooker"), kommendantens adjutant i lägret. Han skapade ett unikt dokument: ett fotoalbum om livet i Auschwitz-Birkenau.

Runt 200 fotografier togs av SS-fotografer under senvåren och sommaren 1944. På bilderna syns dels deporterade ungerska judar som inväntar selektion och gasning, dels glada SS-män och -kvinnor som umgås och har det trevligt. Meningen med den amerikanska dokumentären som intervjuar amerikanska personer ansvariga för det amerikanska Holocaust Memorial Museum är att tittaren ska tänka "hur kan monster le och spela dragspel?". En av de ansvariga för museet påpekade, för att det verkligen skulle bli tydligt för tittaren hur märkligt det kan vara här i världen, att SS-männen inte hade röda ögon och att de faktiskt saknade horn i pannan. De såg rentav trevliga ut! Hur kan man se trevlig ut och samtidigt begå massmord? undrar dokumentären och kastar frågan i ansiktet på tittaren. Den påminner lite om de handskrivna frågor som lågstadiebarn brukar skicka till landets statsminister.

Auschwitz-Birkenau var som en liten stad. Alla som arbetade där levde i Auschwitz. Det fanns en biograf och SS-personal drack givetvis alkohol, åt gott och tog det lugnt i solen under sin ledighet. Att bli förvånad över detta visar på en oerhörd inskränkthet. Jag blir lika förbluffad varje gång någon uttrycker förvåning över att det inte går att se på människor om de är kriminella. Nog för att SS-officerare bar dödskallen i mössan, men i egenskap av människor hade de precis som alla andra fruar och flickvänner, barn de älskade samt intressen de ägnade sin lediga tid åt. Att uttrycka ilska och förvåning över detta mänskliga faktum är att göra sig själv till åtlöje.

I dokumentären avslöjades tydligt den inskränkta amerikanska synen på kriminella som "monster", icke-människor som är väsensskilda från oss andra. Det som filmen borde ha lagt fokus på i stället för att tramsa runt med begrepp som "monster", är den avhumaniseringsprocess som förövarna verkar ha gått igenom vad gäller synen på fienden (judarna). En person som arbetade i Treblinka har berättat om just detta. Han betraktade aldrig de nakna människor som gick eller halvsprang till gaskamrarna som enskilda individer utan som en massa. Likt en orm slingrade sig denna stora massa fram till gaskamrarna, gick in och försvann. Jag har funderat över om det inte är på detta sätt som många SS-män kan ha sorterat synintrycken från ställen som Treblinka och Auschwitz-Birkenau. Tricket kanske är att aldrig se människan bakom den fiende du förväntas dräpa. Liknande historier har berättats av förövare i folkmordets Rwanda 1994.

Synen på brott och straff blev också tydlig på ett sätt som vi inte skulle ha sett om dokumentären vore brittisk eller svensk. Rudolf Höss, den mest (ö)kände av kommendanterna i Auschwitz-Birkenau, hängdes i lägret i en för ändamålet uppbyggd galge. En av de välutbildade herrarna som intervjuades i dokumentären konstaterade att det var den enda platsen i lägret som fyllde honom med glädje. Hur en avrättning kan fylla en människa med glädje lär jag aldrig förstå. Ej heller hur intellektuella människor kan förespråka statens rätt att ha ihjäl sina medborgare.

Dokumentären fick således varningsklockor att ringa och påminde om den amerikanska kriminalpolitiken som också bygger på just den enkla uppdelningen i "kriminella" och "laglydiga medborgare", "onda" och "goda". Svart eller vitt. Vi och dom.

Det är kanske inte så konstigt att den amerikanska utrikespolitiken har sett ut som den gjort med en uppdelning av världen i "ond" och "god", good guys, bad guys. George W Bush var den som tog detta synsätt till sin extrem. Problemet med detta synsätt är det är just bara ett sätt att se på världen, inte att förklara den. Bushs förklaring till 11 septemberattackerna var att "de hatar vår frihet". Det förklarar lika lite om bakgrunden till den specifika händelsen som "de var monster" förklarar Förintelsen och folkmordets mekanismer.

SS-styrkan i Auschwitz-Birkenau utgjordes uteslutande av människor.

Knäppt

Som noterat nedan kommer minnet av Förintelsen att högtidlighållas i vanlig ordning den 27 januari. Men inte i Luleå. Den planerade minnesgudstjänsten och fackeltåget ställs in på grund av händelserna i Gaza. Enligt komministern i Domkyrkoförsamingen är det "obekvämt" och "malplacerat" att visa sympati med Förintelsens offer. Det är ett hårresande uttalande.

Det är trist att Israels agerande i Gaza ska behövas kopplas samman med judar som inte har något som helst med krig eller övergrepp att göra på detta sätt. Är folk verkligen så trångsynta?

Miriam Mozel Öström, judinna i Luleå, undrar följdriktigt: "Hur kan man vara rädd att hålla ett fredligt fackeltåg för Förintelsen?". Det kan man undra. Men... det är inte för Förintelsen, väl?

Finlands deltagande i Förintelsen

"Den östkarelska befolkningen skall behandlas vänligt, men försiktigt. Den ryska befolkningen skall fängslas och sändas till koncentrationsläger." Orden är Gustaf Mannerheims inför erövringen av Fjärrkarelen.

Henrik Arnstad skrev nyligen i DN om Finlands och Nazitysklands gemensamma Lebensraum-anspråk, som dagens Finland gärna vill glömma. När Hitler sätter igång "Operation Barbarossa" i juni 1941 är man allierat med Finland. Den gemensamma fienden heter Sovjetunionen och Finlands drömmar om ett Storfinland kan sättas i verket. President Risto Ryti beordrar två akademiker att planera ett framtida Storfinland. Deras verk trycks på ett tyskt förlag inför angreppet på Sovjetunionen och får namnet "Finnlands Lebensraum". Med detta vill Arnstad visa att tankegodset om territoriellt livsrum var något tyskar och finländare hade gemensamt.

Arnstad skriver vidare: "Den europeiska västerländska demokratin - representerad av Storbritannien - står och faller med Röda arméns förmåga att överleva angreppet. Det kan alltså ses som en paradox att demokratin Finland allierar sig med tyskarna." Detta är förstås ett efterhandsperspektiv. Där och då ansågs Sovjetunionen av många som det stora hotet mot västvärlden. Många svenskar som anmälde sig frivilligt att slåss på tysk sida gjorde det främst eller enbart för att de ville slåss mot Stalin, inte för Hitler. I den tyska propagandan var det förstås ett ödesslag, ett slag mellan kultur och barbari, civilisation och undergång. Så lyder också förklaringen till de extrema åtgärder som vidtogs på östfronten jämfört med västfronten. För att rädda västerlandet från det sovjetiska hotet, bolsjevismen, tvangs tyskarna ta till åtgärder som de annars inte skulle använda sig av, menar överlevande soldater. Det är inget rättfärdigande på något sätt utan snarare en delförklaring till varför inte fler protesterade högljutt. Som en blyg jämförelse kan vi i dag se hur mänskliga rättigheter systematiskt kränks för att "försvara vårt sätt att leva" i kriget mot terrorismen.

Det som är en större nyhet är att Finland enligt ny forskning aktivt deltog i Förintelsen på östfronten. Avhandlingen "Hemliga vapenbröder" visar enligt uppgift på ett nära samarbete mellan den finska säkerhetstjänsten Valpo och tyska Reichsicherheitshauptamt (RSHA). Samarbetet kallades Einsatzkommando Finnland. Många tänker nog genast på tyskarnas Einsatzgruppen, som arkebuserade judar och kommunister på östfronten innan utrotningen effektiviserades i gaskamrarna (och som i sin tur indelades i ett otal Sonderkommandos och Einsatzkommandos).

Men vi befinner oss i en snårskog här. Tyskland hade en hemskans massa myndigheter som organiserade olika nivåer av Förintelsen och en rad olika beteckningar på de enheter som genomförde det praktiska arbetet (alla som läst David Cesaranis Adolf Eichmann. Byråkrat och massmördare kan nog kännas vid svårigheten att få ordning på dem alla, särskilt som alla överlevande gjort sitt bästa för att tona ned just sin roll) och innan vi får veta exakt vad Einsatzkommando Finnland verkligen sysslade med är det fel att dra långtgående slutsatser om arkebuseringar under finskt befäl. Men om den sysslade med vad den enligt namnet bör ha sysslat med och det dessutom kan styrkas, är detta verkligen sensationella uppgifter.

Lite mer info om ungefär hur organisationen av alla grupper/förband/avdelningar i den tyska utrotningsapparaten på östfronten såg ut.

Skyldig till skuld av Henrik Arnstad.

Kartan över alla arkebuseringsenheter på östfronten kan behöva kompletteras.

Ett sätt att rättfärdiga sin egen existens

Det är problematiskt med statliga myndigheter som bedriver historieundervisning. Det är ännu mer problematiskt med statliga myndigheter som propagerar för sin egen existens genom att slänga ut vinklade undersökningar.

1997 gjordes en undersökning som visade att bara 7 av 10 svenska skolungdomar var helt säkra på att Förintelsen ägt rum. Resultatet tolkades som en röd blinkande varningslampa. Betydde detta att 3 av 10 skolelever skulle kunna vara målgrupp för nazistisk propaganda? Något måste göras, tyckte den sittande regeringen och gjorde som sittande regeringar i Sverige brukar göra: de startade en myndighet - Forum för levande historia (FFLH). Dessförrinnan fick vi ta del av boken Om detta må ni berätta, en lättläst bok som kunde beställas lite överallt och till slut hade skickats ut till miljoner svenska hushåll.

Att göra som DN och tolka resultatet av den där tidiga undersökningen av skolelevernas kunskap om Förintelsen som ett tecken på kritiskt tänkande kanske inte är helt klockrent. Det har gjorts senare försök att se hur svenska skolelever tolkar information om Förintelsen på nätet, vilka sajter de söker på när de ombeds leta information i ämnet. Resultatet, om än begränsat i sin representativitet, visade att eleverna surfade in på de mest lättåtkomliga sajterna utan att märka att vissa av dem var förnekarsajter. Det är därför väldigt svårt att veta varför 3 av 10 elever svarade som de gjorde i en enkät för 11 år sedan.

Följderna vet vi. FFLH kom till världen och påbörjade sitt arbete om Förintelsen. Kritiken har varit ganska ljummen eftersom det trots allt bara var nazismen som "drabbades" av myndighetens arbete. När kommunismen lyftes in i bilden (även om fokus fortfarande är brotten under hakkorset), ilsknade vänsterhistoriker till och krävde att myndigheten genast ska läggas ned.

FFLH är emellertid inte nedläggningshotad. Ändå anser uppenbarligen myndigheten att den behöver motivera sin existens, denna gång genom en ungefär lika missvisande enkät som den där för 11 år sedan. Nu har svenska lärare fått svara på en rad kunskapsfrågor och resultatet visar enligt FFLH att de är dåligt informerade om nazismen och Förintelsen.

En av frågorna lyder: Vilket av följande läger byggdes huvudsakligen för att mörda judar?

Det finns sju alternativ och bland dem hittar vi Gulag, Dachau, Bergen-Belsen, Chelmno och Treblinka. Det är tydligen här många lärare har snavat. Nu kommer vi in på detaljer, detaljer som det kanske inte är så oerhört viktigt att alla lärare kan utantill. Visst kan det vara rimligt att känna till skillnaden mellan Gulagarkipelagen och de nazistiska utrotnings- och koncentrationslägren. Men varken Dachau eller Bergen-Belsen var läger byggda huvudsakligen för att mörda judar. De var inga förintelseläger som Treblinka, som hade som enda uppgift att mörda så många judar som möjligt som samlats ihop från polska getton. Chelmno kanske inte alls borde kallas ett läger. Det var här som de berömda gasbussarna användes på en storskalig nivå, men operationen utfördes i en byggnad och en ansluten lastbil och inte i något "läger".

Mest känt i sammanhanget är förstås ett annat läger. Många skulle nog kunna tänka sig att svara Auschwitz på frågan ovan. Men inte heller det vore egentligen ett helt korrekt svar. Auschwitz byggdes nämligen inte alls för judar utan för politiska fångar och krigsfångar. Lägret utvecklades sedan till ett stort fångläger, ett slavarbetsläger (Monowitz) och samtidigt det mest dödliga av nazisternas förintelseläger (Birkenau).

Frågan är om allt detta spelar någon roll när det handlar om att lära ut mänskliga värden i grunskolan. För det är trots allt vad berättelsen om Förintelsen innerst inne handlar om, inte definitioner eller statistik. Och där kan många duktiga lärare göra storverk utan att känna till detaljerna i den slutgiltiga lösningen.

Tidig modell för staden Auschwitz: en tysk bosättning i öst.
Planen övergavs och Auschwitz blev senare ökänt för något helt annat.

Förintelsen the comic

Historietrötta tyska skolbarn ska göras intresserade av Förintelsen igen genom en ny tecknad bok i ämnet. Detta kan bli hur dåligt - eller bra - som helst...

Folkmordets logik

Det är i år 60 år sedan 135 länder antog FN:s Folkmordskonvention. Vi vet vad som har hänt under denna tid. Vi kan alla nämna de platser som blivit synonyma med folkmord och etnisk rensning. Vi vet också att om ingenting görs åt den gigantiska Bamseklubben som råkar bära namnet Förenta Nationerna, kommer vi att få lägga ytterligare fler namn till den listan. Att FN upprättar en Folkmordskonvention och samtidigt, gång på gång, står vid sidan om när folkmord begås är inte bara upprörande. Det är rent skrattretande. Ingen annan organisation, inget annat företag, ingen annan sammanslutning skulle kunna komma undan med ett sådant beteende.

Den 27 januari är sedan 2005 internationell minnesdag för Förintelsen. Det kan tyckas att det tjatas för mycket om detta specifika folkmord när så många andra närmast glömts bort. Det är sant, men det finns förklaringar till det. Nazisternas mord på judar och andra "farliga" grupper är kanske det mest väldokumenterade brottet i historien. Därför tjänar det utmärkt som studieobjekt om man intresserar sig för inte bara varför nazisterna ville utplåna 11 miljoner judar, utan hur de lyckades få ickenazister att hjälpa till så helhjärtat. Det kan lära oss mycket om andra folkmord men kanske framför allt om oss själva. Grunden är att frånta offren deras människovärde. Ser du på dem som människor, är det betydligt svårare att ha ihjäl dem. Den officiella orsaken till morden är egentligen oviktig så länge du ser på offren som fiende, inte människa. Seriemördare har gjort likadant genom att inte ens kalla offren "henne" eller "honom" utan "den" eller "det". Att Förintelsen kunde ske mitt i hjärtat av Europa, från de brittiska Kanalöarna till Sovjetunionen, har säkerligen också bidragit till det stora intresset. Folkmord i Afrika är lättare att acceptera för oss västerlänningar, det är långt bort i länder fulla av konflikter och okunskap.

Studier visar återkommande på samma sak: vem som helst kan bli en mördare under "rätt" förutsättningar. Det var förvisso alltid tyska läkare som slängde in Zyklon-B i Auschwitz´ gaskammare, men det var ukrainare som föste in offren i Treblinkas gaskammare och det var judar som skyndade på offren hela vägen för att sedan bränna eller begrava dem. Nazisterna lyckades skapa ett mordmaskineri som drevs nästan helt av frivilliga och fångar. De arkebuseringsplutoner som följde efter det tyska intåget i Sovjetunionen, Einsatzgruppen, bestod till stor del av frivilliga. Om det var idealism, girighet eller bara nyfikenhet skiljer från fall till fall. Men det behöver inte vara mer komplicerat än så. Mördarna kunde ju faktiskt ta med sig kläder och prylar hem som de nakna offren tvingats lämna ifrån sig.

Det finns dock en myt kring Förintelsen och det är att den var så välplanerad, utstakad redan från början. Förintelsen inleddes först 1941 (vissa skulle säga 1942) och nådde sin topp i dödandet först 1944, när kriget var förlorat. Gamla baracker och några få byggnader var allt som ställdes till Auschwitz-kommandanten Höss´ förfogande när han skulle skapa ett läger. Taggtråd och annat fick tiggas ihop. Auschwitz var inte ens tänkt att bli ett utrotningsläger för judar utan ett läger för politiska fångar. Hela Förintelsen påbörjades med minimal planering, alla problem fick lösas längs vägens gång, vilket ofta resulterade i kaos. Att judarna, som framställdes som "ohyra", till stor del kom att avrättas med gas för bekämpning av skadedjur var faktiskt en slump.

Skuldfrågan fortsätter att plåga tyska intressen även i dag. Alla läger krävde materiel för att kunna existera. Brännugnar och gas måste beställas, gaskammare byggas. Tyska företag levererade hjälpsamt, vilket överlevande specifikationer visar. Flera företag konkurrerade om att leverera de mest effektiva brännugnarna.

Slutligen: alla dessa utställningar och all forskning är givetvis bra på alla sätt. Det finns säkerligen mycket i ryska arkiv som ännu inte har plockats fram och som kan sprida ljus över Förintelsen. Men det känns meningslöst i en mening och det är att vi vet att människor med makt, världens ledare, inte kommer att använda den kunskap som ges för att förhindra nya folkmord. De allierade har fått kritik för att de inte bombade järnvägen till och gaskamrarna i Auschwitz-Birkenau när de tog sig besväret att bomba fabrikerna i det närliggande lägret Monowitz. Det krassa svaret är att det inte var de allierades uppgift att rädda judar utan att vinna kriget. Vi kan därför fråga oss om den fria världens länder skulle bomba gaskamrarna i ett modernt Auschwitz-Birkenau i dag? Svaret lär vara förskräckande.


Fotnot: Just nu pågår en tuffande utställning på ett tåg från Deutsche Bahn. Forskare vill uppmärksamma vilken roll Reichsbahn hade - de tjänade ju faktiskt pengar på varje "betalande" passagerare - och samtidigt nå unga. Slutstationen för detta "Minnets tåg" är Auschwitz-Birkenau den 8 maj.

Yttrandefriheten tackar för sig

Nu tyder mycket på att det kommer att bli förbjudet att förneka Förintelsen i EU - och med största sannolikhet även i Sverige. Just Förintelsen är något som politikerna inte riktigt är villiga att släppa. Det är som om lagar mot att i dag ifrågasätta vad som hände i Europa 1942-1945 skulle fungera som någon sorts ursäkt för att mycket litet gjordes för att undvika tragedin där och då. Är det politikers sätt att "komma ikapp" moraliskt?

Det är hur man än vänder på frågan om skam och skuld, oerhört allvarligt att vi får ett utvidgat åsiktsförbud i EU. Det är upprörande att svenska politiker kan vara med och bidra till att yttrandefriheten och, faktiskt, friheten att välja att inte tro på vissa historiska skeenden (!), inskränks.

Förintelsen är en exceptionell händelse i europeisk historia, om det råder inga tvivel. Att ett av världens värsta folkmord kunde genomföras av en stat mitt i hjärtat av det kultiverade Europa, är något som vi nog inte riktigt ha kunnat ta till oss helt och hållet ännu. Men ett förbud mot ifrågasättande av den officiella historieskrivningen...? Gissa om detta gör folk mer intresserade av argumenten på "den andra sidan"! Nu får nazister och andra antisemiter spela den roll de alltid velat spela: underdogs, de förföljda, de som säger sanningen och får Makten emot sig. Det är alls inte orimligt att tro, att en sådan här lag ökar intresset för de så kallade historierevisionisternas syn på historien.

Dessutom är den naturliga följdfrågan: alla andra folkmord, då? Alla andra förbrytelser? Nazisterna har gott sällskap när det gäller folkmordsregimer. Det finns förnekelser, konspirationsteorier och alternativa sanningar om i stort sett allting. 11 septemberattackerna är ett exempel på en händelse som exploateras hårt av konspirationsteoretiker. Och det är deras fulla rätt att säga sin mening. Ingen vettig människa tror på dem ändå. Detsamma gäller förnekare av Förintelsen. Låt dem ha sina fantasier, bemöt dem då det är lämpligt, men tumma inte på yttrandefriheten!

Sverige kan välja att inte bestraffa "brottet" i fråga. Men i ett land som redan går i bräschen med en hetslagstiftning som förbjuder symboler och ord, är ett förbud mot att inte tro på den officiella historieskrivningen rimligtvis bara ännu ett steg på vägen. Det är bara att inse faktum: det finns ingen ryggrad hos dagens politiker.

Not: Nyheten via HAX