Den svenska moraaalen

Svenska resebyråer är upprörda över att det förekommer sexhandel på hotell i Thailand dit de skickar turisterna (nämen!).

Ving, Fritidsresor och Apollo har avslutat samarbetet med flera hotell till följd av Expressens avslöjande. De kan inte avsluta alla eftersom det då knappast skulle bli några kvar. Men de "tar avstånd från all form av prostitution och ställer krav på att alla hotellen också gör det."

Den svenska moralismen i ett nötskal. Låt oss vara tydliga här: de tycker att det är ett problem att vuxna människor utbyter sex mot betalning. De tycker att det är fel och omoraliskt när vuxna individer, utan tvång, ingår överenskommelser som inbegriper sex och någon sorts ersättning.

Den svenska moralismen och puttenuttigheten är så påfrestande. Den ger människor rätten att låta sin moral gälla för alla andra. Den tar ingen hänsyn till att alla inte tänker och tycker lika.

Denna moralism sammanfattas väl av en svensk turist på plats i Thailand:

Jag tycker att vi måste vara goda förebilder, för vi tillåter inte sånt hemma. Så varför ska vi göra sånt här? Vi måste ha samma moral som vi har hemma. 

Just så resonerar regeringen när den föreslår att den svenska sexköpslagen ska följa med svenska medborgare utomlands, oberoende av hur det landets lagstiftning ser ut.

Till alla moralister och nypuritaner där ute som anser att deras eget äckel och inskränkta moral väger tyngre än vuxna människors livsval har jag en alldeles speciell julhälsning:

Svensk moral(ism)

Moralistblaskan Aftonbladet förnekar sig inte. Nu driver tidningen en kampanj mot svenska resebolag i fjärran land.

Det har nämligen visat sig att det förekommer prostitution på familjehotell i Thailand. Inte så förvånande, kan tyckas.  Prostitution är visserligen förbjuden i Thailand, men myndigheterna ser mellan fingrarna. Och det är inte olagligt att ta med en en sexsäljare upp på rummet.

Enligt Aftonbladets granskning tillåter fyra av fem hotell som svenska resebyråer samarbetar med att sexsäljaren följer med till rummet. Kvällstidningen försöker förstås skapa moralpanik kring detta.

Men hur höga moraliska hästar svenska researrangörer än vill sätta sig på kan de inte påverka thailändsk lagstiftning eller moral. De ska ta seden dit de kommer, punkt slut.

Apollo och Ving överväger att säga upp kontrakten med de mer tillåtande hotellen. Lyckligtvis är presstalesmannen Jim Hovferberg på Fritidsresor av en annan åsikt:

"Vi är en researrangör som arrangerar resan och ett boende. Vad människor sedan gör på sin semesterresa är upp till var och en. Vi är ingen polismyndighet."

Precis så är det. Men som bekant anser somliga att den svenska moralen ska vara global.

Rasism, karikatyrer och stereotyper

Det hela tog fart med Patrik Lundbergs krönika i Helsingborgs Dagblad om hur han som adopterad korean sade sig dagligen bli bespottad och hånad för sitt utseende.

Jag ifrågasatte att Sverige verkligen skulle vara så rasistiskt. Debatten kom emellertid främst att handla om hur Lundberg såg rasistiska strukturer i Fazers Kinagodis, "vars förpackning pryds av en knallgul asiat med rishatt och ögon sneda som en lördagsfylla".

I dagens DN Kultur följer komikern Evelyn Mok, med föräldrar från Hongkong och Kina, upp Lundbergs spår. Hon hävdar att asiater i Sverige inte är personer utan karikatyrer mot vilka vi västerlänningar riktar våra fördomar.

Nu är jag inte av asiatiskt ursprung och kan därför inte hävda att det både Lundberg och Mok upplever är falskt. Det är förstås sant för dem. Men jag får tillstå att jag faktiskt inte köper att Lundberg får "kinesjävel" gapat efter sig på daglig basis och jag tycker att han förefaller vara synnerligen överkänslig (vilket visserligen inte är ett brott).

Viss koppling till österlandet har jag dock då jag är gift med en kinesiska. Hon förstod över huvud taget inte vad som var rasistiskt eller konstigt med Fazers Kinagodisförpackning. Mycket ligger således i betraktarens ögon.

Evelyn Mok utmålar kineser som ett utsatt folk vartän de kommer (förtryckta i hemlandet, gjorda till karikatyrer utomlands). Både hon och Lundberg har rätt i att västvärlden dryper av asiatiska stereotyper. Thailändskor betraktas som horor, eller före detta. Och kinesernas svårigheter med att uttala ett svenskt "r" skämtas det friskt om. Och så kinesiska språket rent allmänt, förstås. Jag reagerar mer för detta nu än vad jag gjorde tidigare. Många svenskar klampar på med hurtiga skämt om "tjingtjong" och "kinesiska mulen" i asiaters närvaro, uppenbarligen helt omedvetna om att det för somliga framstår som hånfullt eller nedvärderande.

Kultur och seder spelar in i hur vi beter oss. Medan västerlänningar är väldigt känsliga för kommentarer om övervikt är det för kineser ett lika öppet ämne som vädret är bland svenskar. Klart att man kan säga till någon att han eller hon har blivit tjock! Klart att man kan peka på någon på tunnelbanan och skratta åt dennes stora fötter.

Som västerlänning i Kina väcker man betydligt mer uppmärksamhet än vad en person med asiatiskt ursprung gör i Sverige. Det får man lära sig att acceptera, ty kineserna menar sällan något illa. Jag tror inte att majoriteten av alla som skämtar om kinesiskan som ett "tjingtjongspråk" menar något illa med det heller. Men när man har hört det dussintals gånger är det inte fullt lika roligt längre. Då blir man kanske just en karikatyr.

Rasism existerar, även i Sverige. Människor behandlas illa utifrån sin etnicitet. Utomeuropéer har svårare att få arbete och diskrimineras i krogkön. Hur vi kommer tillrätta med detta kan och bör vi diskutera. Det andra handlar mest om sociala koder eller rent hyfs.

Funderingar...

SVT-serien 30 grader i februari började bra. Den kan bli en oväntat trevlig bekantskap på måndagskvällar nio veckor framöver, om manusförfattarna nu lyckats hålla sig borta från moralkakor och pekpinnar.

Jag går i funderingar om att skriva en bok om sexhandeln i Thailand med utgångspunkt i både sexköparnas och sexsäljarnas berättelser. En liten försmak fick jag när jag skrev C-uppsatsen Sex på deltid om ett antal sexsäljares upplevelser av sitt arbete i Sverige. Dessförinnan intervjuade jag, ovetenskapligt, både sexköpare och sexsäljare i Thailand och fick upp ögonen för hur affärsverksamheten fungerar.

Den ursprungliga tanken var att skriva en komparativ studie om förhållandena i Sverige och Thailand, men det visade sig vara ett för stort åtagande med den begränsade tid som fanns. Dessutom är det väldigt mycket som förenar sexsäljare världen över, åtminstone om man undersöker motiven, vilket gör värdet av en komparativ studie begränsat.

En intervjubaserad studie skulle dock kräva vissa ekonomiska insatser, en tids ledighet från jobbet och så vidare. Detta är således ett projekt som inte kan förverkligas i år. Men lusten att driva igenom detta projekt växer ju mer jag tänker på det...

Frivillig sexhandel

På dagens Insidan i DN berättas om en företagsledare som under sin verksamma tid i Thailand "fick upp ögonen" för människohandeln och prostitutionen i landet. Han har nu skildrat detta i romanen Under floden.

Företagsledaren berättar historier om föräldrar som säljer sina unga flickor till prostitution därför att de inte har råd att försörja dem. Risken är uppenbar att han skapat ett slags Lilja 4-ever i bokform. Om så är fallet kommer den att användas flitigt av organisationer som ECPAT, som inte är så nogräknade när det gäller fakta. I sin film tog Lukas Moodysson ett extremt exempel - en ung tjej som utsatts för människohandel för sexuella ändamål och slutligen valde att ta sitt liv - och gjorde det till spegelbild för hela sexarbetsbranschen. "Titta, så här är det!"

Filmen har på så sätt gjort stor skada - när sexköpslagar och prostitution diskuteras dyker den ständigt upp som exempel för sexhandelns grymhet. Som om berättelsen var representativ för alla sexarbetares liv. Det är smart att appellera till människors känslor i stället för till rationalitet och förnuft. Det gör dock att vi andra måste försöka argumentera med hjälp av det senare.

Det ska inte förnekas att sexhandelsbranschen världen över har avigsidor, att personer utnyttjas och far illa. Men unga tjejer som säljs av sina föräldrar är faktiskt inte norm, inte heller i Thailand. Det är en synnerligen heterogen bransch vi talar om. Alla som ger sig in i den har sina egna orsaker.
I Thailand ser vi både frilansare som sätter sin egen agenda, bartjejer (där kunden betalar en "bar fee" för en timme, en natt eller mer) och go go-klubbar där inkomsterna för tjejerna är ännu högre. Vissa tjejer jobbar under några månader för att få ihop pengar till något särskilt, andra gör det av spänning och med förhoppningen att träffa en västerländsk man. Sedan finns det säkerligen vissa som gör det av desperation. Många har också så kallade sponsorer, utländska (naiva) män som skickar dem stora summor pengar varje månad, vilket gör att de kan tjäna med thailändska mått grova pengar på kort tid.

Bland frekventa sexköpare, exempelvis sådana som är aktiva på forum som Pattaya Addicts, finns dessutom ett slags hederskodex om att behandla sexsäljarna väl och att aldrig köpa sex av någon som kan misstänkas vara minderårig. Därtill skänker dessa med jämna mellanrum pengar, exempelvis till projekt som ska förhindra att minderåriga dras in i sexhandeln. Det är inga kåta monster vi talar om utan vanliga västerländska (och asiatiska) män.

Mannen som skrivit boken bedömer fenomenet sexhandel i Thailand utifrån sin egen svenska medelklassmoral i stället för att se saker och ting som de faktiskt är. Kvinnor, och män för den delen, väljer att sälja sexuella tjänster av en mängd olika orsaker. Jag skulle vilja påstå att det är få som är direkt tvingade till det. Det finns andra jobb att få, men de väljer snabba lättförtjänta pengar i stället för att jobba för lite och inget på en restaurang eller genom att sälja småsnacks vid en bargata på natten. Det är ett aktivt val och det ska respekteras, inte fördömas eller likställas med sexuell slavhandel.

Se några tidigare bloggposter i ämnet:
Kvinnor som köper sex
Varför köpa sex?
Respektera sexsäljarna!
Sexualpolitikens u-land

Varför köpa sex?

I Sverige har vi sedan länge gett upp att fundera över varför somliga säljer sexuella tjänster. Den officiella ståndpunkten är att de är tvingade därtill. Punkt. Därmed går frågan vidare till sexköparen. Nu kan det psykologiseras fritt.

Hanne Kjöller förstår inte varför män köper sex i Asien. Särskilt inte när männen ser bra ut och skulle kunna få sexet gratis någon annanstans. Funderingen är inte ovanlig, men den vittnar om okunskap. Kjöller anser att männen som står och väntar på sitt Thailandsflyg på Arlanda tycks stå och skämmas lite. I Sverige är ju sexköp inte bara tabu utan förbjudet (och det finns röster som vill förbjuda svenskar att köpa sex även utomlands). Och självaste justitieministern anser som bekant att den som har köpt sex, eller misstänks för det, borde skämmas offentligt. Arlanda är ju en rätt offentlig plats. Passa på att skämmas nu, för till Thailand når denna skam aldrig.

Att skämta om och driva med sexköpare är populärt. Oftast handlar skämten om utseende - de ser så eländiga ut att ingen vill ha dem, därför tvingas de vända sig till sexsäljare. Sådant vet man ju. Kjöller hakar på och skämtar om männens utseende ("breda tatuerade bringor, kamouflagefärgade shorts, rakade skallar och spända käkar"), men påpekar samtidigt att hon sett män som ser bra ut. Vilken chock: "De är unga, och i vissa fall tillräckligt snygga för att sannolikt inte ha några problem att attrahera kvinnor även utan betalning. Varför, kan man undra, betala för någonting man kan få gratis?"

Frågan vittnar om att Kjöller över huvud taget inte har förstått fenomenet sexhandel. Vilket är lite trist när hon skriver en ledare om det. Vi kan exemplifiera hennes fundering med en annan fråga: Varför gå på restaurang när du kan äta hemma? När det gäller sexköp är svaret att du vill ha någonting extra (vilket aldrig är garanterat i ett "vanligt" förhållande eller på en "vanlig" dejt), du vill inte behöva anstränga dig (vilket raggning oundvikligen innebär), du vill heller inte behöva få några emotionella konsekvenser av sexet (som att tycke uppstår). Det sistnämnda är lättare sagt än gjort eftersom många thailändska sexsäljare letar efter en man som ska hjälpa henne till en bättre framtid samtidigt som många sexköpare blir förälskade i de vackra thailändska kvinnorna. Men i princip är dessa ovanstående punkter argument som många sexköpare har. Det är inte konstigt, det är rationellt.

En väldigt stor andel av sexköparna i Sverige är gifta eller har stadiga förhållanden, om vi ska tro sexsäljarna själva. Sexsäljare berättar om hur deras kunder klämmer in ett sexköp mellan jobbet och hämtningen på dagis. Småbarnslivet är känt för att inte direkt sporra sexlivet - att många söker andra vägar för sin drift är inte alls konstigt (om än oärligt mot frun). Det handlar således, som Kjöller noterade i fallet med de "snygga" killarna, inte om sexnöd (även om de exemplen säkert också finns).

Jag pratade med både sexsäljare och sexköpare när jag var i Thailand senast. En bild av rationalitet växte fram som fick mig att inse det självklara och naturliga i sexhandel. Sexsäljaren får möjlighet att tjäna stora pengar. Orsakerna till hennes val varierar (allt från att försörja barn och/eller föräldrar till att de helt enkelt inte vill ta något "vanligt" jobb). Samtidigt får sexköparen rekreation på sin semester. Det är alltså en mycket rationell affärsuppgörelse. Jag har pratat med sexköpare som har en tyst överenskommelse med frun om att åka en kortis till Thailand för lite kul medan hon har en liknande rätt någon annan gång på året. Därtill ska läggas att många sexsäljare i Thailand har så kallade sponsorer som från hemlandet skickar dem pengar (naivt övertygade om att tjejen inte träffar andra män under tiden). Det finns således många sätt på vilka en driftig sexsäljare kan tjäna pengar.

I Sverige talas det alltid om "utnyttjande av prostituerade". Detta är ett sätt att förhålla sig till sexhandel som även var vägledande i den så kallade "utvärderingen" av sexköpslagen som kom i somras. Kjöller använder samma begrepp men tar det ett steg längre när hon beskriver sexköparna som "plantageägare" som "köper människor". Denna bild blir helt absurd. Självfallet finns män som beter sig illa mot sexsäljarna, precis som det finns män som beter sig illa mot kvinnor hemma i Sverige (det ska sägas att det även finns thailändska sexsäljare med dålig attityd, som beter sig illa och som stjäl, men dessa såg aldrig Kjöller). Alkohol spelar säkert in en del i många fall. Men jag vill hävda att det ur den genomsnittlige köparens perspektiv verkligen inte handlar om något upplevt "ägande". Den bilden projicerar utomstående på fenomenet utifrån sin egen uppfattning om vad sexhandel är. Och eftersom få tar sig tid eller har intresse av att faktiskt prata med dem det berör, lever myterna och fördomarna vidare. Även på ledarplats i Sveriges största morgontidning.

Finkultur

I Sverige pågår som bäst en diskussion om varför Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Ett visst mått av chocktillstånd råder fortfarande. Många anser att orsaken är att vi inte diskuterat integrationsproblemen tillräckligt mycket. Av rädsla för att bli klassad som rasist har diskussionen undvikits helt, hävdar somliga. Samtidigt som många svenskar uppfattar det som ett problem att invandrare tar med sig sin kultur till Sverige, fortsätter vi svenskar att ta med oss vår till andra länder.

I P4 Dokumentär berättades för en tid sedan att allt fler svenskar väljer att ta en så kallad "thaimout". Det innebär att bo i Thailand under någon månad eller mer och har blivit populärt bland svenskar som har pengar och möjlighet att komma bort från vardagsstressen ett tag. Värme och bad samtidigt som svenskarna där hemma fryser könsorganen av sig - vad kan vara bättre?

Själva poängen tycks dock vara att allt i övrigt ska vara i princip som hemma. Thailand är i dag på sina håll (särskilt Koh Lanta) så pass försvenskat att du kan äta både svensk mat, köpa lösgodis och prata svenska med andra svenskar. Självklart kan barnen också gå i svensk skola på plats. "Vi är här på en lång semester och inte för att bli en del av det thailändska samhället. Våra barn ska naturligtvis gå i svensk skola och inte thailändsk", berättar några svenskar. Ja, man bör inte beblanda sig för mycket med urinvånarna och deras konstiga kultur. Vi vill ju som bekant ha svenskt kaffe var vi än är också.

Tänk tanken: thailändare, kineser eller bulgarer kommer till Sverige. De bor här i månader, vissa längre än så. De slår sig ned i grupp, startar egna skolor för sina barn efter modell från hemlandet och pratar bara sitt eget språk förutom ett enstaka "tack" och "hej" på svenska. Det skulle betraktas som ett stort problem. Jan Björklund skulle få panik, Sverigedemokraterna bära folkdräkt året runt i ren protest.

Vi svenskar fortsätter dock att ha olika måttstockar för andras beteende i Sverige och vårt eget utomlands. Är det inte lite märkligt ändå?

Vi som söker i österled

Det blir allt vanligare att thailändska kvinnor får uppehållstillstånd i Sverige efter att de inlett en relation med en svensk man. I fjol var antalet knappt 2 000, vilket om det slås ut på hela den vuxna manliga befolkningen inte direkt är någon invasion. Men kvinnojourer varnar för att allt fler thailändska kvinnor söker sig till dem efter att ha blivit dumpade av sina svenska män efter en tid i Sverige.

Det är tråkigt att dessa undantagsfall, för det vågar jag nog ändå gissa att det är, får statuera exempel för thailändska kvinnors situation i Sverige. Jag vet att denna skit förekommer. Men jag vet också att det finns gott om thailändskor (och personer med annan bakgrund) som gift sig med svenska män och lever i, såvitt vi på utsidan kan förstå, lyckliga förhållanden.

Den nedsättande synen på "import" av fruar och flickvänner från fjärran länder gör att det skapas en uppfattning om att det i grunden är något skumt med de svenska män som ingår dessa förhållanden. Inte sällan är synen från många svenska kvinnor att mannen uttömt sina möjligheter i Sverige och därför är tvungen att söka sig utomlands. Således är den thailändska frun ett andrahandsalternativ, något han egentligen inte ville ha men som han tvangs till eftersom han ratats av de starka, jämställda svenska kvinnorna. Denna syn gäller emellertid inte alla förhållanden över nationsgränserna. Om du håller dig inom den västliga hemisfären, i synnerhet den nordiska eller anglofila, klarar du dig från de värsta misstankarna. Vänder du blicken österut, är det däremot kört.

Det tål att fundera på varför det ser ut på detta sätt i ett påstått tolerant samhälle som Sverige. När det kommer till relationer och sex, är Sverige (som tidigare konstaterats) inte alls särskilt tolerant. Det finns väldigt tydliga föreställningar om vad som är rätt och riktigt när det gäller vem som passar ihop med vem. Det gäller såväl ålder som etnicitet. Sverige lider av jämställdhetssjukan, en ideologi som bestämmer inom vilka ramar vi ska hålla oss för att inte sticka ut och förstöra det feministiska samhällsbygge som Socialdemokraterna påbörjade och regeringen Reinfeldt nu fortsätter.

Eftersom min flickvän bor i Kina har jag ett visst personligt intresse i frågan om "import". Om vi ska slå oss ned i Sverige framöver vill jag inte att vi ska bemötas som ett slags skumt fejkpar där hon letat pengar och jag sökt en flitig hushållerska. Hon har i verkligheten sökt en modern västerländsk man, jag som gillar kinesisk kultur och hänförs av kinesiska kvinnor har sökt en någorlunda traditionell kinesisk kvinna att dela mitt liv med. Här eller i Kina. Det lutar kanske åt Kina.

Skönhetsideal här och där

Det är intressant det där med skönhetsideal. De varierar inte bara över tid utan också mellan länder. Eller ska vi säga kulturer? Den långa, blonda och slanka kvinnan är väl det typiskt västerländska kvinnoidealet. I väst är det också vackert att vara brunbränd, mindre attraktivt att vara blek, medan det i stora delar av Asien är precis tvärtom. Där är den vita hudfärgen oerhört attraktiv.

I Kina är det, som Jonna Wibelius ofta konstaterat på sin blogg, mer som är annorlunda:

"Medan jag fått motta gliringar och hintar om att jag kanske borde minska i omfång, har min pojkvän, som också kommer från Skandinavien, blivit Kung i Stan. [...] Jag och min pojkvän är inga speciella undantag i Kina. De flesta västerländska par upplever samma sak. Som västerländsk tjej får man ständigt höra att man är ”stor och fet” medan männen betraktas som gudar. Det spelar ingen roll om mannen i fråga kanske inte alls är speciellt vältränad. I Kina är västerländska män (oavsett utseende) eftertraktade på köttmarknaden."

Alla som har varit i Kina eller Thailand, eller för all del något annat asiatiskt land, har säkert upplevt detta på något sätt. Att kineser stirrar på dig behöver emellertid inte betyda att de tycker att du är överdrivet vacker utan kan också bero på att de inte är vana vid att se en västerlänning (men den som vill kan ju hoppas på den förstnämnda förklaringen). Att man som västerländsk man får blickar och kommentarer är dock obestridligt. Och det är klart att det är trevligare att få komplimanger än att höra att man är "fet"! (Kinesers prat om vikt ska dock inte tas lika allvarligt som om en svensk skulle ha sagt samma sak. Jag har även arbetat med mongoliska kvinnor som utan omsvep kan säga till sina svenska väninnor att de är feta, mest som ett konstaterande och inte som en anmärkning. Och givetvis ovetande om hur fel det låter här i väst...).

Jag minns förra sommarens Thailandsvistelse. Jag och en tjej var ute och dansade och jag var tvungen att gå på muggen. På vägen tillbaka tvangs jag tränga mig förbi en mängd dansande människor för att hitta tillbaka till mitt damsällskap. Det var lättare sagt än gjort när flera tjejer praktiskt taget slet i mig. Som average looking är det inget jag upplevt på krogen i Sverige, direkt. Det är inte att undra på att jag trivs i Asien...! ;-)

Fullt så handgripligt har det lyckligtvis inte gått till under vistelserna i Kina. Men när du kommer gående på stan och en grupp människor viskar till varandra och vänder sig om, en efter en, och ler och pekar på dig är det faktiskt lite svårt att hålla masken...

Not meant to be

Resan till Thailand bekräftade inte bara hur mycket jag gillar Asien utan också hur mycket jag gillar asiatiska kvinnor. Något som verkar provocera svenska kvinnor, av någon anledning. Som om det är nedlåtande att påstå att man gillar ett annat lands kvinnor mer än de berömda svenska kvinnorna.

Nu gäller det för min del visserligen i första hand kinesiska kvinnor, men thailändskor är det definitivt inget fel på. Det utbud av vackra och charmiga kvinnor som jag såg under tio dagar i Thailand finner man helt enkelt inte här. De är dessutom lite mer öppna och frigjorda än de kinesiska kvinnor jag haft och har kontakt med (däremot vågar jag mig inte på en generalisering för alla thailändskor och kinesiskor, det vore minst sagt förmätet).

Men så var det det där med språket. Den thailändska engelskan (thainglish) är, möjligen den indiska engelskan undantagen, den roligaste engelska "dialekten". Den är helt enkelt väldigt festlig att lyssna till. Att göra sig förstådd är lite som att prata väldigt enkel, och grammatiskt felaktig, svenska med en person som ännu inte lärt sig svenska språket riktigt. Men ska man bli ihop med en thailändska long term måste man givetvis lära sig hennes språk. Det görs inte på en kafferast utan är ett mycket långsiktigt åtagande. Med tanke på att jag redan pluggar kinesiska, och dessutom med ett tydligt långsiktigt mål, går det inte. Inte just nu.

Att kära ned sig i en tjej under en tio dagars vistelse i ett fjärran land är givetvis oerhört korkat. Jag var heller inte beredd på det. Men vad fan gör man? Det gjorde definitivt vistelsen mer behaglig (men hemresan desto jobbigare).

Så det var kul så länge det varade. Men vissa saker är, som man säger, not meant to be.

En titt på en thailändsk verklighet

Väl hemma i Sverige igen efter en kortare Thailandsresa, sjunker det åter igen in hur mycket jag älskar Asien. Dessvärre påminner det mig samtidigt om varför jag egentligen inte vill bo i Sverige längre.

Thailand ger inte den där "komma hem"-känslan som Kina gör. Men oavsett om man är ute efter att partaja eller bara slappa i värmen med en kall öl i handen och lite god mat vid sidan om, är och förblir Thailand svårslaget. Det är fortfarande väldigt billigt, den berömda thailändska vänligheten är som en öppen famn och maten är underbar.

Samtidigt är fattigdomen smärtsamt uppenbar. Väldigt många människor lever på mycket små marginaler. Eftersom jag har tänkt skriva en C-uppsats om sexarbetares villkor nästa år, tog jag tillfället i akt att värma upp intervjuandet genom att prata med thailändska sexarbetare. Jag lär inte kunna använda materialet i uppsatsen, men det var likväl intressant att låta dem berätta med egna ord. Sådant är vi som bekant rätt värdelösa på här i Sverige. Om tjejerna ljugit eller talat sanning kan jag förstås inte alltid veta. Men jag upplevde att ingen av dem sökte medlidande eller tröst. De verkade tvärtom rätt glada över att få prata av sig.

Många söker sig från den allra fattigaste landsbygden i nordöstra Thailand, Isaan, till Bangkok och andra större turistområden. Övriga familjen stannar ofta kvar, åtminstone föräldrarna. Tjejerna (jodå, det finns killar som jobbar också, men tjejerna är fler) skickar sedan pengar hem vecko- eller månadsvis. Ibland berättar de för föräldrarna vad de arbetar med, ibland inte.

Att fattigdom föder desperation är ingen nyhet. Däremot fick jag inte bilden av att det var uteslutande fattiga och outbildade som jobbade som sexarbetare. Jag pratade med flera som tidigare arbetat inom "vanliga" yrken, allt från hotell till ekonomi. Men av olika orsaker har de inte blivit kvar. En tjej berättade om ett kontorsjobb hon hade tidigare. Hon arbetade 12 timmar om dagen och skötte hela hushållet åt sin kille. Pojkvännen klagade över att hon aldrig hade tid för honom. När hon kom på honom med en annan kvinna lämnade hon inte bara honom utan även huset och bilen de hade tillsammans. Hon lämnade även jobbet eftersom hennes kille arbetade där. Nu söker hon en utländsk pojkvän som inte vill ha henne som hushållerska. Öden kan se så olika ut.

Flera sexarbetare räknade förenklat upp tre grupper av tjejer som säljer sexuella tjänster: den som gör det av nödvändighet för att tjäna sitt uppehälle och hjälpa familjen ekonomiskt, den som medvetet söker efter en utländsk pojkvän (ofta kan de sammanfalla) och de som gör det av andra skäl. Många verkar arbeta längre än de först tänkt sig. Förklaringen är att de tjänar så oerhört bra. Medan en fattig familj på landsbygden kan tjäna 100 baht om dagen (ung. 22 kronor), kan de här tjejerna håva in tusentals baht. Det är inte lätt att bara lämna en sådan inkomstkälla hur som helst. Inställningen till arbetet varierar mellan åldrarna. Ju yngre, desto mer togs tillvaron med en klackspark. Vilket väl är ungefär den inställning som unga människor har oavsett var i världen de bor.

Det finns således många olika Thailand. Människors villkor varierar något oerhört och om sanningen ska fram, är sexarbetarna knappast den mest utsatta gruppen. De har, till skillnad från sina fattiga föräldrar eller andra boende på landsbygden, möjligheten att skapa sig ett bättre liv genom eget arbete.

Underbart är kort.

Bloggpaus

Nu tar den här bloggen en liten paus på grund av en kortare Thailandsvistelse. Dagliga uppdateringar är därför inte att räkna med, men en och annan reflektion lär säkert dyka upp ändå. Bloggen är tillbaka i vanlig vigör den 20 augusti.

Frid.

Myter om trafficking

Är trafficking en myt? Den kontroversiella frågan ställer Nathalie Rotschild på Spiked. Bakgrunden till frågan är bland annat undersökningar på Irland, som presenterats i Sunday Independent (men som inte verkar finnas online) som endast hittade två möjliga fall där kvinnor utsatts för den sorts människohandel som kallas trafficking.

Den irländska polisen slog fast att de flesta unga utländska kvinnorna som jobbade som sexarbetare gjorde det på frivillig basis. Polisen hävdar att teorier om en organiserad trafficking för sexuella syften snarare är spekulationer än fakta. De siffror som presenteras är uppblåsta och utgör en del av en politisk agenda. Arbetet mot trafficking används som murbräcka för att förbjuda allt sexarbete, fruktar sexarbetare som strider för sina rättigheter i exempelvis Frankrike, Mexiko, Thailand, Kambodja och Argentina.

Traffickingaktivisterna, om uttrycket ursäktas, har föga förvånande kommit till helt andra slutsatser. Bara dagar tidigare publicerade de uppgifter som visade att 102 kvinnor utsatts för trafficking på Irland under en mätperiod på 21 månader. Författarna av rapporten Globalisation, Sex Trafficking and Prostitution – The Experiences of Migrant Women In Ireland, kallade siffrorna "bara toppen på ett isberg".

De använder således fantasisiffror och kryddar dem ytterligare genom att låta oss förstå att det finns ett stort mörkertal. Undersökningar på nätet visade att escortflickorna online representerade hela 51 nationaliteter - underförstått att de måste ha utsatts för människohandel. Är Irland ett så eländigt land att människor inte vill komma dit frivilligt? Med möjligheten att tjäna 600 euro per dag är sexarbete säkerligen ett mycket lockande alternativ för den som är ute efter snabba pengar.

Allt det här känns igen. Vi har i många fall sett hur hysteri och moralism kryddat med siffror plockade från fablernas värld kan skapa en skev verklighetsbild. Fotbolls-VM i Tyskland 2006 är ett exempel. Inför VM skapades, inte minst i Sverige, bilden av hur östeuropeiska tjejer i princip skulle snabbimporteras för att tillfredsställa kåta manliga fotbollssupporters som åkte till Tyskland i helt andra syften än att titta på fotboll - eller föredrog att krydda fotbollsupplevelsen med lite kuttrasju. 40 000 kvinnor skulle smugglas in som sexslavar för att fylla efterfrågan, sades det. En grundlig undersökning efter VM kunde fastslå det uppenbara: det inträffade aldrig. Ingen såg röken av de där 40 000 sexslavarna. Men alla de som hade fabulerat kom undan. Ingen ställde dem mot väggen varken före eller efter. Ingen vill riskera att anklagas för att försvara ett sexslaveri - även om det inte existerar.

Ecpat har gjort likadant. Thomas Bodströms och Ecpats generalsekreterare Helena Karléns resa till Patong där de påstod sig ha sett "unga thailändska flickor" som inte är könsmogna "utan högst i 12-årsåldern" väckte förvåning hos den thailändska sexarbetarorganisation Empower. De kände inte alls kände igen sig i denna bild (bakgrunden till debatten kan med fördel läsas här). Jag skulle tro att förvåningen även sträcker sig till alla som varit i Patong under 2000-talet och heller inte sett röken av några 12-åriga sexarbetare, ej heller på Bangla Road. Det Bodström och Karlén verkar ha gjort är att missta thailändskornas egentliga ålder (vilket är ett misstag man kan göra om man aldrig har varit i Thailand eller Asien tidigare, men knappast en rimlig grund att starta en debatt i media utifrån). Att denna missuppfattning, medveten eller ej, dessutom passade finfint in i Ecpats förvirrade bild av verkligheten gjorde förmodligen inte ont.

Ett djupliggande problem, och en stor utmaning, är att vi talar utifrån så skilda perspektiv. Traffickingaktivister, radikalfeminister och bitterfittor som Helena Karlén anser att allt sexarbete är en form av slaveri. Trafficking och prostitution flyter ihop i både retorik, tolkning och beskrivning av situationen. Således spelar det mindre roll om de förväxlar siffror på antalet sexarbetare med utländsk bakgrund med antalet traffickingoffer med utländsk bakgrund. Same same. I ett sådant oseriöst debattklimat är det inte helt lätt för frihetligt sinnade människor som utgår från respekten för varje individs enskilda val att göra sig hörda.

Det är visserligen lätt att bli överdrivet cynisk, men det är uppenbart så att det finns god anledning att vara lite extra på sin vakt när någon som arbetar för något på ytan "genuint gott" kommer med faktauppgifter eller påståenden. Detta upplevde jag vid ett besök hos föreningen Atsub (Anhöriga till sexuellt utnyttjade barn), vars tunnelseende och selektiva perception gjorde att trovärdigheten helt gick förlorad. Att ta upp "fallet Ulf" som ett exempel på att falska anklagelser om sexuella övergrepp faktiskt förekommer gav en inte helt positiv reaktion i denna miljö, kan jag diplomatiskt fastslå.

Det är således lätt att "Den Goda Saken" kommer i vägen för en saklig debatt, att ingen vågar ifrågasätta en organisation som arbetar mot barnprostitution och barnpornografi. Det ger Ecpat walk over i de allra flesta fall och endast ett fåtal personer med skinn på näsan vågar opponera.

Jag planerar att skriva min C-uppsats om sexarbetarnas situation. Fokus lär av bekvämlighetsskäl hamna på Sverige, men jag funderar på att även göra intervjuer i Thailand. De samtal jag hade med sexarbetare där tidigare gav en intressant inblick i en helt annan mentalitet som förmodligen kommer att väcka ramaskri på Socialhögskolan. Det kan om inte annat bli mitt sista lilla högljudda bidrag till skolan...

via En vanlig Svensson

12 år - enligt Ecpat.

Res mer!

Vi reser mer än någonsin tidigare. Och vi reser inte bara oftare utan också längre. Det populäraste resmålet bland svenskarna är inte längre Gran Canaria eller någon grekö i Medelhavet utan Thailand.

Vad betyder det att vi reser mer i dag än tidigare? Jo, det betyder att förutom att vi har en större möjlighet till härliga semestrar också har en chans att se andra kulturer, träffa på andra uppfattningar och bli mer toleranta. Det utvecklar oss som människor och för oss närmare varandra. Detta gillas förstås inte av alla.

Jennie Dielemans (som tidigare har skrivit boken Motstånd om unga aktivister, utgiven av Ordfront) har skrivit en bok om det hon betraktar som baksidan av vårt resande: Välkommen till paradiset. Reportage om turistindustrin. Boken recenseras av Kajsa Ekis Ekman i DN Kultur (under rubriken "Turismen - vår tids kolonialism"). Ekis Ekman är förstås eld och lågor över sågningen av det svenska turistandet i länder som Thailand. Äntligen någon som begriper att folk ska hålla sig hemma, tycks hon tänka.

Orsaken till författarens negativa inställning verkar vara att turistorterna blir just turistorter. Resmål som tar emot många turister anpassar sig efter turisternas önskemål "med fatala konsekvenser för människor och miljö". Det byggs paradisstränder och hotellkomplex som tränger ut den befolkning som lever där året om.

Jag känner igen inskränktheten i resonemanget. När jag var liten och bodde i Norrlands inland var det ett evigt tjat om zse germans. Det var nämligen vanligt att tyskar köpte sommarstugor och detta gick förstås inte för sig. Invasion av tyskar, pratades det om. Rika tyskar kommer och köper upp alla våra sommarhus. Jag förstod aldrig problemet och det gjorde inte mina föräldrar heller.

Dielemans går (enligt Ekis Ekman) till och med så långt som att säga att turistandet gör att vi inte ser befolkningen på plats som människor och drar för trovärdighetens skull ett exempel om en svensk hallick i Phuket. Det blir lite svårt att ta resonemanget på allvar.

Sedan finns det förstås en miljöaspekt i det hela. Att resa är ju att smutsa ned. Vänsteragitatörer har fått ett argument i tiden för att visa varför alla borde stanna hemma, varför vi ska ha "rätt folk i rätt länder". Ekis Ekman avslutar: "Frågan är inte varför folk reser utan varför detta är tillåtet!" Menar människan på fullt allvar att...? Ja, förmodligen.

Det verkar inte finnas några gränser för hur urbota korkade idéer som frodas bland vänsterfolk. Lösningarna på nya problem, verkliga eller påhittade, är alltid inskränkningar, förbud, tvång och intolerans. Det är så vänsterreceptet för att "hantera" globaliseringen ser ut. Det är så vapnet mot utländsk konkurrens ser ut. Och det är naturligtvis så botemedlet mot "klimathotet" ser ut. Allt som är fritt, oavsett om det rör handel, kapital eller människor, måste begränsas och regleras. Kontrolleras. Hur man kan påstå att man kämpar för frihet när man i själva verket vill reglera och styra människors frihet, går inte att förstå.

Det glädjande i sammanhanget är att boken, trots att miljöaspekten är högaktuell, förmodligen kommer att glömmas bort illa kvickt. Vi gillar nämligen att resa och det finns gränser för hur mycket vi är villiga att offra i den välregisserade klimatalarmistiska offerriten. Jag tror att det är ytterst få som är villiga att ställa in sin Thailandssemester bara för att Kajsa Ekis Ekman och andra galenpannor tycker att sådana resor borde förbjudas. Om nu inte våra kära politiker kommer på några nya skatter och avgifter som gör resandet till en lyx för ett fåtal igen.

Vad säger Banverket om det här?

Ibland måste man bara älskat thailändarna.