Konfuciusinstituten - kulturutbyte eller propaganda?

Konfuciusinstitutet (孔子学院) i Stockholm läggs ned till sommaren. Orsaken uppges vara dess kopplingar till den kinesiska staten.

Konfuciusinstitutet i Stockholm grundades 2005. Kritiken mot att ha ett av Kina finansierat lärosäte inom Stockholms universitet och institutionen för orientaliska språk har funnits där hela tiden. Många har uppenbarligen haft bilden av institutet som ett slags murbräcka för Kommunistpartiet för att sätta rätt bild av Kina och partiet i andra länder. Men har det verkligen funnits skäl för dessa antaganden?

En sak vet vi: Konfuciusinstitutet har hela tiden finansierats av den kinesiska staten. Lärarna har anställts av och avlönats från Kina. Hur har detta påverkat undervisningen? Eftersom jag studerade vid Konfuciusinstitutet under två år har jag viss inblick i hur undervisningen sett ut. I alla fall då.

Kurslitteraturen bestod av 当代中文 (Dangdai zhongwen, Contemporary Chinese). Den berörde aldrig politiska spörsmål direkt. I textboken fanns däremot vad somliga skulle kalla tillrättalagda texter, exempelvis om när regeringen gör bra saker för miljön, men det är inget som inte har en motsvarighet i SFI-litteratur. Kort sagt krävs det väldigt petiga ögon och livlig fantasi för att hitta någon politisk propaganda i kurslitteraturen.

Frågan om vad det betyder för undervisningen att lärarna är anställda av av Kina. En viss inskränkning i i vad lärarna får ta upp, ja, eftersom arbetsgivaren är den kinesiska staten. Men då det under min studietid fanns både kinesiska och svenska lärare som löste av varandra och jag var där för att lära mig språket, inte diskutera större självständighet för Tibet, upplevdes det aldrig som ett bekymmer för mig som student.

En av de svenska lärarna tog emellertid upp frågan om vi elever upplevde det som ett problem att Konfuciusinstitutet finansieras av den kinesiska staten. Svaret blev, som jag minns det, ett unisont nej. Vi var ju där för att lära oss kinesiska, inte prata politik. Och kurslitteraturen hade vi inte så mycket att invända mot av dessa skäl.

Däremot vet jag att det förekom konflikter mellan lärare och ledning och att vissa slutade efter arga mejlväxlingar. Men närmare detaljer än att det handlade om löner har jag inte.

Nu läggs alltså Konfuciusinstitutet i Stockholm ned. Kvar finns det på ett fåtal andra platser i Sverige. Min förhoppning är att detta inte kommer innebära en försämring av kinesiskans ställning vid universitetet i huvudstaden. Lärarna måste ersättas om utbildningen ska kunna fortsätta.

Jag förutsätter att det finns en plan för detta. Annars framstår beslutet att lägga ned som väldigt förhastat.

Mer kurslitteratur än propaganda.

Mark Zuckerberg pratar kinesiska

Mark Zuckerberg har lärt sig prata kinesiska. Det är ju roligt, och givet Facebooks strävan att ta sig in på den kinesiska marknaden (i dag är Facebook tillsammans med Twitter, YouTube och en rad utländska bloggtjänster blockerat i Kina) också logiskt.

Men att påstå att han talar "flytande" är att ta i. Framför allt brister Zuckerberg i uttal, skiljer inte mellan "cui" och "zui" och missar på tonerna. Det låter därför ungefär som när Ban Ki-Moon pratar engelska, om ni förstår.

En västerlänning som är helt enormt duktig på kinesiska och faktiskt kan tas för en kines om man bara lyssnar på och inte ser honom är Mark Rowswell (som kallar sig 大山, "stora berget", i Kina).

Lyssna och lär, Mark Zuckerberg.

Obefogad rädsla för kinesisk indoktrinering

Att Konfuciusinstituten (孔子学院) vid de svenska universiteten finansieras av den kinesiska staten är inget nytt. SVT väljer ändå att presentera det som en nyhet och en skandal. Diktatur finansierar utbildning i Sverige! Amnesty kallar det hela för "godtroget" från svensk sida.

Är det då ett problem att en utbildning i kinesiska i Sverige betalas av Kina? För att svara på den frågan krävs information om hur utbildningen ser ut. Eftersom jag studerat vid Konfuciusinstitutet i Stockholm har jag god inblick i hur den ser ut åtminstone där.

Kvaliteten är ojämn. Men det är ingalunda fråga om någon indoktrinering. Kurslitteraturen är inte politisk. Om vi ska jämföra med den svenska SFI-litteraturen är skillnaden framför allt att den sistnämnda, förutom att den är rörig och saknar en röd tråd, uppmanar mer till diskussion. I exempelvis Dangdai Zhongwen (当代中文) får eleverna mycket litet utrymme att diskutera. Men diskussion kan ju lärarna själva skapa om de önskar. En bra lärare är inte enbart bunden till litteraturen.

Det är klart att Kinas kommunistparti vill söka påverka vår bild av Kina i en viss önskvärd riktning. Det gör den inte annorlunda än någon annan regering världen över. Konfuciusinstituten är ett medel för detta. Men att utpeka kinesiskundervisningen som en form av indoktrinering är grovt felaktigt. Särskilt som frågan diskuteras öppet på lektionerna, åtminstone i Stockholm.

Jag kan heller inte undgå tanken på att farhågor om indoktrinering aldrig skulle dyka upp om det gällde undervisning betalad USA, Frankrike eller Storbritannien. Rädslan för Kina, det stora farliga landet i öster, finns kvar och kanske rent av växer i takt med att landet utmanar den anglosaxiska världsordningen.

Vi borde veta bättre vid det här laget.

Språket som väg till medborgarskap

[U]tredningen [föreslår] att en person som har en viss nivå av kunskaper i det svenska språket ska kunna bli svensk medborgare ett år tidigare än i dag. En sådan språkbonus kan uppmuntra den som vill bli medborgare att lära sig svenska så snabbt som möjligt. [...] Kunskaperna i svenska ska kunna visas på olika sätt, till exempel genom godkänt betyg i högsta nivån inom utbildning i svenska för invandrare, sfi.

Angående Medborgarskapsutredningen betänkande, som överlämnas till regeringen i dag, skriver utredaren Gunnar Strömmer på DN Debatt om önskvärda förändringar i synen på och hanteringen av svenskt medborgarskap.

Ett förslag är att inrätta en språkbonus. Avklarad utbildning via SFI ska kunna ge ett års rabatt i väntan på att få ansöka om svenskt medborgarskap. Jag hoppas att Gunnar Strömmer är medveten om att godkänt betyg på D-nivå i SFI ingalunda innebär att man behärskar det svenska språket. Det är, i bästa fall, en hygglig grund för fortsatt svenskundervisning.

Visst finns en poäng i att kunskaper i svenska språket ska kunna underlätta för att bli svensk medborgare. Språket är avgörande för att informera sig om ett lands lagar och regler samt komma in på bostads- och arbetsmarknaden. Men det riskerar också att tangera den folkpartistiska käpphästen med språktest för invandrare.

Skillnaden med Strömmers förslag är att det snarare är ett erbjudande om att bli medborgare snabbare än en förutsättning för medborgarskap. Och det är bättre än alla försök att med ekonomiska styrmedel (SFI-bonus) uppmuntra människor att lära sig svenska så fort som möjligt.

Var nyfiken

Tre språklärare oroas över tyskans minskande betydelse i den svenska skolan och vill genom att visa på vilket viktigt land Tyskland är, både ekonomiskt och kulturellt, slå ett slag för att vi svenskar bör lära oss tyska.

Jag har berört ämnet tidigare. Svenska elever vänder inte bara tyskan ryggen. Kurser i klassisk grekiska och latin ställs in på grund av bristande intresse. Samtidigt vill skolministern satsa på kinesiska i skolan (vilket är lovvärt men vars reella effekter lär bli marginella).

Tyskland är ett grannland, Sveriges största handelspartner och ett land som vi har mycket gemensamt med. Kanske är det så att minskande intresse för tyska språket är ett symptom på minskande intresse för Tyskland? Nja. Samtidigt reser vi svenskar till Tyskland som tokiga. Berlin är ett glödhett resmål. Väl på plats äter vi tysk mat, dricker Weißbier och njuter av all kultur som huvudstaden har att erbjuda. Allt detta går i dag utmärkt utan att yttra ett enda ord på tyska (även om det alltid är att föredra att kunna lite av språket i det land man besöker).

Faktum: Engelskan är det dominerande språket och lär förbli det under överskådlig tid. Jag skulle önska att det vore annorlunda - ty kunskaper i tyska, franska, ryska, kinesiska och japanska är en förutsättning för att på allvar ta till sig en annan kultur än den anglosaxiska/engelsk-amerikanska. Det spelar således roll vilka språk vi läser i skolan. Språk vidgar våra vyer.

Kanske är det så att om fler med andra språkkunskaper än engelska arbetade i exempelvis TV-branschen skulle den erbjuda en bättre mångfald. Men att fler lär sig tyska innebär inte automatiskt att den amerikanska kulturens inflytande i Sverige minskar nämnvärt (även om det vore högst önskvärt).

Ser vi till det svenska TV-utbudet, som vanliga svenskar fortfarande ägnar flera timmar om dagen åt, är det nämligen löjligt amerikaniserat. Enskilda danska kriminalserier är i stort sett det enda som bryter av den amerikanska dominansen. Vissa TV-kanaler visar nästan uteslutande program producerade i USA. Ett exempel är Kanal 5: En vanlig söndagskväll är 16 av 20 program från första morgonsändningen och fram till midnatt amerikanska. Resten är svenska. Inte ett enda program kommer från ett annat EU-land, Sydamerika eller Asien. Lägg därtill den enorma fokuseringen på USA i svensk nyhetsbevakning (det republikanska primärvalet under 2012 är ett typexempel).

Jag vet inte om kunskaper i främmande språk kan förändra detta nämnvärt. Men mitt tips är och förblir att lära sig ett främmande europeiskt och ett utomeuropeiskt språk. Språket är nyckeln till andra kulturer, och om du inte får den kulturella bredd du önskar i svenska medier är nätet fullt av alternativ för den nyfikne. Var nyfiken.

Berlin - en toppenstad.

Peking eller Beijing?

För den som kan kinesiska är det lätt att glömma den barriär som språket utgör för västerlänningar utan kunskap i språket. Kinesiska kan vara krångligt, och det blir ofta uppenbart när svenska medier ska uttala namn på politiska ledare eller städer i Kina (Maud Olofsson håller väl något slags rekord här). Även många korrespondenter på plats verkar inte behärska språket, vilket är lite synd.

När man ser hur kinesiska egennamn transkriberas i svenska medier är det svårt att se någon röd tråd. Medierna skriver Peking, inte Beijing. Egentligen är det fel eftersom 北京 transkriberas som Bei jing enligt det system som sedan 70-talets slut används i kinesiska publikationer utomlands: pinyin. Peking lever ändå vidare, uppenbarligen av tradition och vana.

Samtidigt har det blivit allt vanligare att transkribera 广州 till Guangzhou, inte Kanton. Språkrådet rekommenderar att man inledningsvis i en text sätter den traditionella benämningen i parentes: "Guangzhou (Kanton) är provinshuvudstaden i Guangdongprovinsen...". Detta eftersom Guangzhou fortfarande är mer obekant än Kanton i Sverige. Men att skriva både Peking och Guangzhou blir väldigt förvirrat eftersom man då använder sig av två olika transkriberingssystem.

Inte blir det mindre förvirrande av att vi i Sverige säger Hongkong, vilket är mer likt det lokala kantonesiska uttalet av orten (Heunggong, uttalas ungefär Höunggong) medan kineserna säger Xianggang (det skrivs 香港). Här har vi alltså plötsligt valt den lokala varianten, vilket gör att vi kan fråga oss varför vi då inte kallar Tibet för Xizang (西藏) eller kanske rent av det tibetanska Phö (བོད་). Det går att bli hur lokal som helst om vi skulle vilja. Men i de flesta fall vore det inte särskilt eftersträvansvärt då det skulle komplicera kommunikationen.

Viktigast är nog ändå att vi försöker vara hyfsat konsekventa, vissa fallgropar till trots. Personligen skulle jag föredra om vi i alla fall ersatte Peking med Beijing, Kanton med Guangzhou och Taipei med Taibei. Dithän tror jag också vi är på väg, om än långsamt.

Samma regler bör gälla även för personnamn. Här är förvirringen om möjligt ännu större. Ty samtidigt som vi i allt högre grad skriver Mao Zedong, inte som tidigare Mao Tse-tung, lever vissa äldre transkriberingar kvar. Mao Tse-tung är en transkribering av 毛泽东 enligt det gamla Wade-Giles-systemet. Chiang Kai-shek är samma transkribering av nationalistledaren Jiang Jieshi (蒋介石) och Sun Yat-sen av Sun Yixian (孙逸仙). Det finns ingen anledning att använda Wade-Giles- transkription av vissa namn och modern pinyin av andra. Problemet i dag är att knappt någon skulle förstå vem du avser om du börjar prata om Jiang Jieshi eller säg Långa floden (Yangtze).

Man ska inte vara onödigt petig med sådant här, särskilt inte i kontakt med personer som inte kan kinesiska. Men detta var ändå ett försök att åskådliggöra hur vi kan bli mer konsekventa om vi bara vill.

Förvirringen lär ändå fortsätta. Kanske får vi vara nöjda när svenska journalister lärt sig att skriva kinesiska personnamn åt rätt håll.

Sun Yat-sens minneshall i Kanton.

Sun Yixians minneshall i Guangzhou.

Nu ska vi snacka språk

Varje år utökas det svenska språket med ett antal nya ord, presenterade av Språkrådet. Det är ord som har använts i eller om uppmärksammade sammanhang under året.

Försök att förändra språket faller dock ofta platt. Fåniga hittepåord som zlatanera (som är helt onödigt eftersom det inte tillför språket något och heller inte förenklar det), memil eller grexit tillför ingenting. De säger, som Språkrådet konstaterar, mer om samhällsutvecklingen under det gångna året än om språkutvecklingen framöver. För att överleva långsiktigt behöver ett ord kunna beskriva mer än enbart en enskild händelse som snart faller i det allmänna medvetandets glömska.

Språket är konservativt och förändras inte så lätt. Försök att slopa könsbundna personliga pronomen och ersätta dem med hen har gjorts under närmast kampanjliknande former, och ordet används också konsekvent av en del skribenter och journalister. Hen är till skillnad från många av Språkrådets nya ord ett sätt att förenkla språket och vi ser detta könsneutrala personliga pronomen i exempelvis finskan.

Men det har inte satt sig i vardagsspråket och är därmed dömt att användas av ett fåtal som vill göra sig lite märkvärdiga eller göra ett genusstatement. Möjligen är hen här för att stanna på lite längre sikt.

En mer uppenbar trend är att vi i allt högre grad inte bara slutat översätta utan också att böja engelska ord i svenskan. I stället lånar vi dem rakt av. I stället för att säga smarttelefon säger vi smartphone. Vi säger inte motreaktion utan backlash.

Och vi böjer inte dessa i plural (smartfånar?). Det är en lärdom från engelska låneord som video (som heter videor i plural, men där nästan alla säger videos). Ett numera vardagligt ord som mail har vi däremot valt att försvenska till mejl.

Dagens svenska språk är således en salig blandning av låneord, försvenskningar och rena stölder. Så utvecklas språket och så förändras det i globaliseringens spår.

Om språk verkar tidskrävande och jobbigt kanske Lundstudien som visar att hjärnan växer av intensiva språkstudier vara lite uppmuntrande. 学习把!  

Familjen Fredrik

Vän av ordning brukar anmärka på engelskans växande betydelse i det svenska språket och beklaga att de engelska låneorden håller på att förinta svenskan. Nu är detta inte riktigt sant eftersom svenskan berikats av låneord i hundratals år utan att för den sakens skull decimeras eller gå under som självständigt språk.

Men det faktum att engelskan har en sådan särdeles stark ställning i Sverige påverkar förstås både vårt sätt att prata och att ta till oss andra språk och kulturer.

Den med även mycket begränsade kunskaper i det kinesiska språket lägger säkert märke till hur svenska medier, ovetande om att kinesiska familjenamn skrivs först, kallar Bo Xilai för Xilai och Hu Jintao för Jintao. Extra tokigt blir det förstås när en ledarskribent kallar premiärminister Wens familj för "familjen Jiabao" (det är som att kalla Fredrik Reinfeldts familj för "familjen Fredrik"). Det vittnar om okunskap och ointresse för en i dag allt annat än marginaliserad kultur.

Orsaken är förstås enkel. Vi är fast i vårt västerländska tänkande och tar för givet att namn i alla kulturer skrivs på västerländskt sätt, vilket även påverkar vårt sätt att uttala namnen i fråga. Det får följden att nyhetsuppläsares uttal av kinesiska och koreanska person- och ortsnamn blir helt obegripliga (vissa SVT-medarbetare har svårt även med andra namn).

Extra pinsamt blir det när en svensk toppolitiker på plats i Kina skämmer ut sig genom att inte bara prata knagglig engelska utan också stå helt oförberedd inför hur ett antal kinesiska städer ska uttalas. Maud Olofsson hade kunnat göra det lätt för sig och skriva in namnen på Google translate eller annan översättningstjänst för att sedan lära sig dem fonetiskt.

När det gäller ryska namn ligger vi svenskar något bättre till än de engelsktalande. I den nordamerikanska hockeyligan NHL, exempelvis, skrivs förstås alla namn på engelska, vilket inte bara gör att de svenska prickarna över A och O försvinner utan att ryska namn blir sönderanglifierade. De ryska spelarnamnen måste upplevas som väldigt konstiga av ryssarna själva. Således skrivs också tonsättaren Tjajkovskijs namn Tchaikovsky, vilket blir tokigt.

Ska vi vara petiga bör vi säga Guangzhou (som det ska skrivas enligt Hanyu pinyin), inte Kanton (som enligt det gamla transkriptionssystemet Wade-Giles) och Beijing, inte Peking.

Man kan visserligen fråga sig varför vi svenskar ska vara så noggranna med kinesiska uttal när kineserna själva kallar Stockholm för Sīdégē'ěrmó (斯德哥尔摩). En gammal lärare fastslog halvt på skämt att så länge kineserna envisades med denna hädelse av den svenska huvudstaden, skulle han minsann fortsätta att säga Peking.

Rasism, karikatyrer och stereotyper

Det hela tog fart med Patrik Lundbergs krönika i Helsingborgs Dagblad om hur han som adopterad korean sade sig dagligen bli bespottad och hånad för sitt utseende.

Jag ifrågasatte att Sverige verkligen skulle vara så rasistiskt. Debatten kom emellertid främst att handla om hur Lundberg såg rasistiska strukturer i Fazers Kinagodis, "vars förpackning pryds av en knallgul asiat med rishatt och ögon sneda som en lördagsfylla".

I dagens DN Kultur följer komikern Evelyn Mok, med föräldrar från Hongkong och Kina, upp Lundbergs spår. Hon hävdar att asiater i Sverige inte är personer utan karikatyrer mot vilka vi västerlänningar riktar våra fördomar.

Nu är jag inte av asiatiskt ursprung och kan därför inte hävda att det både Lundberg och Mok upplever är falskt. Det är förstås sant för dem. Men jag får tillstå att jag faktiskt inte köper att Lundberg får "kinesjävel" gapat efter sig på daglig basis och jag tycker att han förefaller vara synnerligen överkänslig (vilket visserligen inte är ett brott).

Viss koppling till österlandet har jag dock då jag är gift med en kinesiska. Hon förstod över huvud taget inte vad som var rasistiskt eller konstigt med Fazers Kinagodisförpackning. Mycket ligger således i betraktarens ögon.

Evelyn Mok utmålar kineser som ett utsatt folk vartän de kommer (förtryckta i hemlandet, gjorda till karikatyrer utomlands). Både hon och Lundberg har rätt i att västvärlden dryper av asiatiska stereotyper. Thailändskor betraktas som horor, eller före detta. Och kinesernas svårigheter med att uttala ett svenskt "r" skämtas det friskt om. Och så kinesiska språket rent allmänt, förstås. Jag reagerar mer för detta nu än vad jag gjorde tidigare. Många svenskar klampar på med hurtiga skämt om "tjingtjong" och "kinesiska mulen" i asiaters närvaro, uppenbarligen helt omedvetna om att det för somliga framstår som hånfullt eller nedvärderande.

Kultur och seder spelar in i hur vi beter oss. Medan västerlänningar är väldigt känsliga för kommentarer om övervikt är det för kineser ett lika öppet ämne som vädret är bland svenskar. Klart att man kan säga till någon att han eller hon har blivit tjock! Klart att man kan peka på någon på tunnelbanan och skratta åt dennes stora fötter.

Som västerlänning i Kina väcker man betydligt mer uppmärksamhet än vad en person med asiatiskt ursprung gör i Sverige. Det får man lära sig att acceptera, ty kineserna menar sällan något illa. Jag tror inte att majoriteten av alla som skämtar om kinesiskan som ett "tjingtjongspråk" menar något illa med det heller. Men när man har hört det dussintals gånger är det inte fullt lika roligt längre. Då blir man kanske just en karikatyr.

Rasism existerar, även i Sverige. Människor behandlas illa utifrån sin etnicitet. Utomeuropéer har svårare att få arbete och diskrimineras i krogkön. Hur vi kommer tillrätta med detta kan och bör vi diskutera. Det andra handlar mest om sociala koder eller rent hyfs.

En kulturell koloni i norr

Sverige brukar sägas vara vänster men motvilligt fascinerat av USA. Tar vi en titt på TV-utbudet, utbudet av musik i radioapparaten och av film på biografen slås vi av total amerikansk dominans.

Utbudet är förstås en viktig förklaring. Det produceras helt enkelt väldigt mycket på andra sidan Atlanten och en hel del håller tillräcklig klass för att fungera i TV, på radio och bio. Språket är en annan förklaring. Engelskan är stor i Sverige. Svenska niondeklassarna är bäst i världen på engelska, men alla åldersgrupper kan göra sig förstådda på språket i vårt land. Så pass att många som flyttar till Sverige av lathet väljer att tala engelska i stället för att lära sig svenska.

Allt detta påverkar vad vi betraktar som tillgängligt och inte. En indisk film en fredagskväll drar helt enkelt inte lika många tittare som en amerikansk. En osentimental tysk polisserie känns inte lika tillgänglig som småputtriga Morden i Midsomer. Emellertid produceras det både bra filmer och serier i dessa länder.

Ännu svårare är det förstås att locka svenskar att se en kinesisk film, som inte nödvändigtvis är lika lättsmält som en amerikansk popcornrulle och där språket dessutom är främmande för flertalet. Detta borde inte möta några hinder eftersom filmer textas i Sverige, vilket möjliggör för alla att ta del av nöjesutbud från världens alla hörn. Ändå matas vi med ett ytterst smalt segment från USA och några få grannländer. Det är kulturell utarmning och inget annat.

Kulturella uppfattningar avspeglas i musik, film och litteratur. Det finns därför mycket att lära sig av hur andra länder ser på världen genom att ta del av deras populärkultur. Att USA räddar världen i var och varannan actionrulle och står i givakt inför Nationen och Militären är för varje svensk bekant. Men Ryssland har inte riktigt samma bild av historien som väst, vilket märks i populärkulturen. Och i Kina fortsätter de onda japanerna att vara perfekta filmskurkar, också det ett historiskt arv.

Tittar man på nöjesutbudet kan Sverige närmast likna en kulturell amerikansk koloni. Lite mer mod från alla som ansvarar för import av utländsk underhållning skulle inte skada. Det finns en värld utanför den anglosaxiska också och att förstå den lite bättre skulle göra många gott. Dessutom: Vi har väl ändå fått mer än nog av olika versioner av CSI nu?

Tidigare bloggat:
Nya tider, nya språk

Språk möjliggör bildning

Jag skrev i går om att svenska högstadieelevers kunskaper i engelska språket står sig väldigt bra internationellt men att det också har inneburit att bland annat tyskan nobbas av alltfler.

Det finns emellertid fler perspektiv på engelskans dominans i Sverige och det är vilka konsekvenser den får politiskt. Svenska medier är väldigt västcentrerade och uppvisar bristande intresse för vad som sker i resten av världen, det vill säga utanför Europa och USA. Rapporteringen från Afrika handlar mest om svältkatastrofer, från Kina om ekonomi och därutöver får vi ibland veta att Mexiko har problem med drogkarteller.

Språkbarriären blir här ett konkret problem. Om allt färre ungdomar lär sig annat än engelska, om språkkurser får läggas ned på grund av bristande intresse, avspeglas det självfallet även i journalisters språkkunskaper till slut.

Inte ens bland välbetalda toppolitiker ser vi emellertid någon större kunskap i främmande språk. Kommissionär Cecilia Malmström pratar franska obehindrat vilket säkerligen underlättar mycket i hennes arbete då franskan är, eller åtminstone vill vara, ett stort språk i unionen. Men annars är det skralt med språkkunskaperna hos den politiska eliten. 

I Europaparlamentet översätts annars allt till medlemsländernas språk. Det går att förstå detta utifrån att även den mest språkbegåvade står sitt eget modersmål närmast och att debatter om komplicerade fördragstexter nog lättast förs på just detta språk. Det ger alla samma möjlighet att göra sin röst hörd.

Samtidigt innebär det att vi inte ställer några språkkrav på våra politiker. Fredrik Reinfeldt och Anders Borg talar båda bra skolengelska, men den som har hört Mona Sahlin tala engelska är nog glad över att vi sluppit se henne representera Sverige i internationella sammanhang. Även Göran Persson kämpade med engelskan.

Jag kan tycka att man borde kunna kräva av en statsminister att han/hon inte bara kan engelska flytande utan också klarar sig på franska, spanska och kanske även kinesiska eller ryska. I mina ögon betyder det bildning och ger åtminstone ett sken av något slags kompetens. Dessutom öppnar det säkert dörrar på glänt som annars kanske skulle ha varit stängda. Att på ett statsbesök prata värdens språk är att visa respekt och viss vördnad, något som är universellt uppskattat.

Engelskans stora dominans i Sverige påverkar tvivelsutan nyhetsrapporteringen och -värderingen men också vilka filmer och program som visas på TV. Sverige är oerhört västcentrerat. Medierna ägnade ofattbart mycket tid åt det republikanska primärvalet i USA medan presidentval i Indien eller maktskifte i världens folkrikaste land Kina får några minuters sändningstid allt som allt. Brasilien, ett land på frammarsch, är helt bortglömt i svensk utrikesrapportering. Västcentreringen är problematisk då den förmedlar en skev bild av världen där allt kretsar kring väst och där vårt tankesätt är det enda tänkbara och rätta. 

Kunskaper i språk möjliggör att ta in perspektiv som inte är ens egna, att försöka förstå kulturer som avviker från den egna. Språk möjliggör därmed bildning. Vi är fattigare utan den.

Nya tider, nya språk

När jag gick på högstadiet kunde vi välja mellan tre olika språk som andraspråk: franska, tyska och spanska. Jag vill minnas att fler tjejer valde franska medan de flesta killar valde tyska. Varför det förhöll sig på det sättet vet jag inte.

Sedan dess har det hänt en del. Vilka språk den lilla högstadieskolan erbjuder sina elever i dag ska jag låta vara osagt, men tittar vi på Stockholm erbjuds kinesiska i allt fler skolor och allt längre ned i åldrarna.

I går kunde SVT berätta att svenska högstadieelever är världsbäst på engelska men att andra språk blir lidande av den stora fokuseringen på det anglosaxiska världsspråket. Kurser i klassisk grekiska och latin hotas att läggas ned på Lunds universitet på grund av för svagt intresse hos studenterna. En latinstudent beskriver detta som ett tecken på att Sverige är "ociviliserat". Richard Swartz konstaterar i sin kolumn i DN att svenska elever vänder tyskan ryggen.

Allt detta är begripligt i en tid där engelskan är användbar i princip i hela världen och intresset för språk generellt kanske är på tillbakagång Å andra sidan är detta skifte måhända bara ett av många i historien. Vissa språk får stå tillbaka för andra. Det har inget att göra med hur "civiliserat" ett land är, även om kunskap i både stora och exotiska språk onekligen är ett tecken på bildning. Nog vore världen tråkig om alla bräkte på amerikanska.

Språk kräver tid. Jag läste tyska fram till och med andra året på gymnasiet. Det tredje året var frivilligt. Jag hade ganska lätt för tyskan, även om jag svor en del över grammatiken som blev alltmer komplicerad, men minns väl hur mycket tid som frigjordes när jag valt bort tyskan under det sista gymnasieåret.

Det var ett misstag att inte fullfölja. Men jag var långt ifrån ensam om att lämna tyskan bakom mig då. Systemet med valfria kurser och snittpoäng gjorde säkert många tveksamma att fortsätta läsa något som tog så mycket tid i anspråk när man i stället kunde välja enklare kurser, lättare få maxpoäng och därmed höja sitt snittbetyg. Detta är ett argument jag använt mot spådomen att den svenska skolan måste hårdsatsa på kinesiska. Jag undrar dels hur många som skulle vara tillräckligt motiverade för att lägga ned den tid som krävs i början, dels hur mycket de skulle hinna lära sig när så många andra ämnen samtidigt kallar på uppmärksamhet.

Kinesiskan framstår som svårtillgänglig på grund av tecknen och för västerlänningar obekanta uttal. Men när det kommer till att lära sig uttala olika kinesiska morfem finns i dag mängder av hjälpmedel online, inklusive mer eller mindre användbara instruktionsfilmer på YouTube. Barnvisor som denna kan duga utmärkt för att höra skillnaden mellan exempelvis zh, ch, sh och ji, qi, xi. Till skillnad från tyskan blir kinesiskan inte alls svårare ju mer du lär dig utan tvärtom alltmer lättillgänglig. Grammatiken är enkel och logisk. Vilket i mina ögon den svenska inte alltid är.

Oavsett vad du studerar för språk har de alla gemensamt att de öppnar dörrar till nya världar. Kinesiskan kan sägas ha förändrat mitt liv. Oavsett vilket språk du funderar på att börja plugga, tveka inte. Det kan visa sig vara det bästa du gjort.

Tidigare bloggat om kinesiskan:
你会说汉语吗？
Kinesiskans ställning i svenska skolan
Framtidens språk

En bok att välkomna

Efter tjugo års arbete, med långa uppehåll och problem med finansiering, är äntligen det första kinesisk-svenska lexikonet klart. Enligt Lars Ragvald, professor emeritus vid Lunds universitet, hade projektet aldrig blivit av om de inblandade varit medvetna om hur svårt och besvärligt det skulle bli.

För någon som har studerat kinesiska och endast haft tillgång till engelsk-kinesiska lexikon (Googles översättningstjänst lämnar en hel del övrigt att önska) är det ett stort steg att se kinesiska tecken förvandlas till svenska uttryck som "här ligger en hund begraven" (这里边有鬼) och "ett lumpet trick" (鬼点子) eller Maos uttryck "kvinnorna kan bära upp halva himlen" (妇女能顶半边天). 

Vissa ord och fraser finns med för att spegla de senaste årtiondenas ekonomiska, sociala och politiska förändringar i Kina (vi får anta att frasen "tona ned strejkens betydelse" (冲淡罢工的意义) hör till dem).

Något slutligt verk är detta naturligtvis inte - alla lexikon är ständigt under arbete - och författarna är medvetna om dess brister. Det ersätter inte Oxfords kinesisklexikon men borde rimligen börja användas inom all kinesiskundervisning i Sverige. Kanske får vi småningom även se ett svensk-kinesiskt lexikon.

Kinesiska namn

Det här med kinesiska namn verkar vara komplicerat för många. I västerlandet sätter vi våra förnamn först och efternamn sist. Skrivs det omvänt, exempelvis som på Skatteverkets personbevis, sätts ett komma emellan för att markera att det är efternamnet som hamnat först. Ändå lyckades min hyresvärds vaktmästare sätta min partners förnamn på dörren. Först mitt efternamn, därefter hennes förnamn. Det ser onekligen märkligt ut.

Vi ser rätt ofta hur svenska mediers okunnighet lyser igenom när de återger kinesiska namn. Enligt konfucianskt tänkande är familjen viktigare än den enskilda individen, gruppen viktigare än familjen och så vidare. Således sätts familjenamnet först. Detta avspeglas också i hur adresser skrivs på kinesiska. Skickar du ett brev till Kina skriver du landet först, sedan provinsen, staden, gatan och slutligen namnet på personen till önskar skicka det till.

Vi har sett Hú Jǐntāo kallas Jǐntāo (Barack Obama kallas inte alltför ofta Barack i svenska medier). Och när den fängslade Nobelpristagaren Liú Xiǎobō omnämns av en Daniel Persson i SvD kallas Liú förstås för Xiǎobō (eller var det Xiabo?). Visst kan man hävda att det är fritt fram för alla och envar att uttala sig om länder och kulturer utan att för den sakens skull ha någon vidare inblick i dem. I fallet med Kina illustrerar dock okunskapen ett mångårigt ointresse och arrogans. "Varför ska vi lära oss något om deras kultur - det är ju de som ska lära av oss!"

Väl medvetna om västs ointresse för att lära sig mer om kinesisk kultur och det kinesiska språket, väljer många kineser att ta västerländska förnamn när de kommer till väst. Jag måste säga att jag tycker att det är lite fånigt med alla dessa västerländsk-kinesiska namnkombinationer. I Saabaffären utan slut har vi exempelvis lärt känna Rachel Pang. Låter skitfånigt, lite som "cheeseburgare".

Jag förstår dock syftet med ett västerländskt förnamn och gudarna ska veta att jag har funderat över vilket svenskt förnamn som skulle passa min partner. Det skulle dock kännas märkligt att ge henne namnet Anna eller Katrin när vi från första början har använt hennes kinesiska förnamn. Hon får därför behålla sitt namn, om än i något förenklad form. Samtidigt har jag själv tagit ett kinesiskt namn för att förenkla kommunikationen väl på plats i Kina (Lǐ Hànwéi, 李汉伟).

När ingen, absolut ingen, kan uttala ens namn blir det efter ett tag ganska ledsamt. Problemet är att de flesta västerlänningar nog inte ens är intresserade av att försöka uttala kinesiska namn. Således väljer många kineser att ta ett västerländskt namn när de flyttar till eller jobbar i väst.

I kinesiskan finns ett stort antal morfem som jag kan förstå är knepiga att uttala när man hör dem för första gången. Dit hör exempelvis jiǔ (久), jūn (君), zhǎng (张), zhàn (站) och zì (字). Min partners hemstad Zhànjiāng (湛江) är således nästan hopplös att uttala för den som inte har den minsta koll på kinesiskt uttal. Det hade varit enklare om hon i stället vuxit upp i Fóshān (佛山), som uttalas ungefär som man kan förvänta sig. Men man kan inte få allt.

你会说汉语吗？

Gång på gång kommer utspel om vikten av att svenska elever får lära sig kinesiska. Tidigare har utbildningsminister Jan Björklund påpekat vikten av att göra kinesiskan till ett gymnasiespråk (i dag är det valbart endast på ett fåtal skolor). I dag berättar Metta Fjelkner vid Lärarnas riksförbund och f.d. ministern Tobias Krantz, numera vid Svenskt Näringsliv, att 14 procent av 200 tillfrågade personalchefer anser att kinesiskan är det viktigaste språket i skolan.

Idén med mer kinesiska i skolan låter självklar - Kina blir en allt viktigare marknad varför svenska företag har ett allt större intresse av medarbetare som kan språket. I de flesta branscher är dock kunskaper i kinesiska fortfarande mest en kuriositet på CV:t. Så lär det fortsätta att vara. Ty även en gedigen satsning på kinesiska i grundskolan och på gymnasiet skulle sannolikt få begränsad utdelning sett till vad eleverna faktiskt kan använda språket till.

I dag får svenska barn lära sig engelska redan i första klass, inlärningen underlättas av att vi ständigt hör språket i den anglofierade populärkulturen. Ändå behärskar de flesta svenskar först och främst vardagsengelska. Att använda språket i arbetet är en helt annan sak. Prova själv att övergå till engelska i alla ärenden en hel arbetsdag. Det är inte så självklart som det kan verka.

Kinesiskan är helt olik våra västerländska språk. Det är ett tonalt språk med hög inlärningströskel. Att läsa kinesiska någon timme i veckan under gymnasieåren, när mängder av andra kurser redan pockar på uppmärksamhet, kan visserligen förbereda dig för vidare studier på universitetet. Sett ur det perspektivet är varje satsning på kinesiska i skolan positiv, den höjer på sikt kvaliteten på de kurser som erbjuder kinesiska vid våra universitet.

Men det kommer inte att göra nykläckta studenter särskilt intressanta för företag som letar personer med relevanta kunskaper i kinesiska, vilket tycks vara Fjelkners och Krantz' ambition. Tror de detta har de helt enkelt inte förstått den utmaning - både språkintellektuellt men också i fråga om tid och engagemang - som kinesiskan innebär för en västerlänning. Gymnasielever har berättat hur de lyckats lära sig några hundra tecken, vilket räcker för att beställa vissa maträtter och fråga om vägen till närmsta toalett. Antalet arbetsgivare som finner det intressant att anställa någon som kan beställa syrlig och stark soppa på kinesiska, eller säga att det där var minsann en vacker flicka, torde vara begränsat. För att obehindrat kunna läsa en vanlig tidningsartikel krävs att man kan runt 3 000 tecken - för att kommunicera fritt betydligt fler än så.

Det ska avslutningsvis påpekas att jag hyser vissa tvivel kring motivationen hos svenska gymnasieelever som redan läser mängder av kurser och nog inte är jättesugna på att välja en kurs som, om den ska hinna ge något resultat, slukar mer tid än alla andra. Något kinesiskt under i den svenska skolan kan vi därför inte räkna med, vad politiker och näringsliv än drömmer om.

Kinesiskans ställning i svenska skolan

Göran Malmkvist, välkänd professor emeritus i sinologi, hånar skolminister Jan Björklunds förslag om att göra kinesiskan till ett nytt gymnasiespråk. Det finns i dag som tillval i ett fåtal gymnasieskolor men skulle alltså i skolministerns vision vara möjligt att välja överallt.

Om vi börjar med förslaget som sådant: det är självfallet så att värdet av att kunna kinesiska ökar i takt med att Kinas betydelse i världsekonomin ökar. Samtidigt ska vi komma ihåg hur den svenska skolan fungerar i dag och hur gymnasieelever resonerar. Många väljer exempelvis bort att läsa tyska, franska eller spanska gymnasietiden ut eftersom språk tar mycket tid i anspråk och genom att frigöra den tiden kan eleven lägga energi på annat (eller bara få ett lite lugnare studietempo). Frågan är alltså: vilka elever skulle attraheras av att läsa kinesiska på gymnasiet i tre år? Hur många i din gymnasieklass tror du skulle vara/ha varit intresserad?

Kinesiskan har en mycket högre inlärningströskel än tyskan, franskan eller spanskan. Språket kräver tid, tålamod och engagemang från studenten, framför allt under den första tiden när de första tecknen ska övas in och tonerna komma på plats. Med tiden blir det lättare, men risken är att många ger upp innan dess. Därför behövs riktigt bra lärare som förmår engagera eleverna.

Enligt Björklund är det största problemet just att hitta lämpliga lärare. Det skulle ta uppemot 15 år innan kinesiskan har samma ställning på gymnasiet som de stora europeiska andraspråken, tror ministern. Det enda rimliga sättet att snabba på denna process är att helt sonika importera kunniga lärare från Kina och Taiwan (bra lärare kan förstås lära ut Běijīngdialekten även om de själva råkar komma någon annanstans ifrån). Om kinesiskan någonsin kommer att ha samma ställning i den svenska skolan som franskan eller spanskan är dock en annan femma.

Det kommer inte att gå helt friktionsfritt. Min erfarenhet är att kvaliteten på kinesisklärarna varierar på universitetsnivå och för många lär den fyrkantiga kinesiska pedagogiken (som visserligen inte praktiseras fullt ut av alla, men som ändå verkar förekomma tämligen ofta) bli en kulturell krock. På nybörjarnivå är det dessutom att föredra att läraren kan prata svenska eller i alla fall engelska med eleverna för att besvara frågor. Det finns således en rad faktorer som komplicerar Björklunds vision.

Malmqvist lyfter fram ännu en när han ironiserar om "Det stora språnget" och politisk korrekthet gentemot den kinesiska regimen i den undervisning som bedrivs i nära samarbete med Kina. Det kan man väl göra. Men samtidigt som exempelvis studiematerialet Contemporary Chinese (当代中文) är avskalat och tillrättalagt för att måla en korrekt bild av Kina och partiet, vore det överdrivet att kalla det politisk propaganda. De flesta svenskar har dessutom tillräckligt innanför pannbenet för att kunna le åt en något tillrättalagd dialog. Du hittar knappast politiskt känsligt material om Sverige i SFI:s regi heller. Dessutom speglar litteraturen faktiskt en politisk verklighet.

Hur mycket Göran Malmqvist än ironiserar över förslaget, är varje satsning på kinesiska i den svenska gymnasieskolan i grunden bra då den möjliggör en viss förkunskapsnivå för vidare studier. Det är också en chans för många svenska ungdomar att förstå mer om kinesisk kultur. Samtidigt ska man vara medveten om de utmaningar som väntar i en svensk skola där jakten på MVG under lång tid har varit betydligt viktigare än vilka kurser man läser och vilken kunskap man tillgodogör sig. Den frågan är dock större än bara kinesiskans framtida ställning som gymnasiespråk.

Konfuciusinstitutet (孔子学院) i Běi​jīng. De samarbetar bland annat med
Stockholms universitet och tillhandahåller lärare och kursmaterial.

Framtidens språk

Härom kvällen visade SVT:s Rapport hur amerikanska föräldrar tar sina spädbarn till kinesiskakurser där de under lekmässiga former får lyssna till enkla ord som 你好 (nǐ​hǎo, hej), 苹果 (píng​guǒ​, äpple), 狗 (gǒu, hund) och 猫 (māo, katt). Barnen kan visserligen inte verbalisera det de hör, men det sägs ändå gynna deras språkutveckling om de får höra orden väldigt tidigt.

Anledningen till att det är just kinesiska och inte spanska eller franska behöver förmodligen inte förklaras närmare. Även Barack Obamas nioåriga dotter Sasha lär sig kinesiska och fick möjlighet att öva lite när president Hú kom på besök. Även i Sverige växer kinesiskan. Allt fler gymnasier erbjuder kurser och Konfuciusinstitutet ska införa förkunskapskrav på sina kurser vilket förhoppningsvis höjer nivån.

Det finns många sätt att lära sig språk på. I full överensstämmelse med dagens quick fix-mentalitet finns en rad enklare språkkurser enligt lyssna-härma-lär-pedagogiken, varav några erbjuds av Univerb, Radio 86 och Academica. Därtill finns översättningsmöjligheter hos MDBG och tjänster som Nciku, som erbjuder mer än bara översättning och faktiskt fungerar rätt bra. Allt detta blir emellertid ofullständigt och riskerar att kännas som att bestiga samma berg om och om igen eftersom det grammatiska djupet av naturliga skäl blir lidande. Lite som att segla utan kompass.

Att lära sig förstå ett språk som kinesiska handlar också om att lära sig förstå en annan kultur. Detta går hand i hand. Om man verkligen vill lära sig ett språk, förstå det och kunna prata mer än bara några lösryckta meningar, bör man plugga med kurslitteratur, ljudskivor och lärarledda lektioner. Allra bäst är givetvis att göra detta i Kina där det finns möjlighet att öva språket dagligdags. Att börja i Sverige är dock ingen dum idé.

Det som krävs är framför allt tid och tålamod. Kinesiska är inte svårare än något av våra västerländska språk - snarare tvärtom. Grammatiken är enklare än någonsin tyskans, franskans eller svenskans, språket är rakare och på många sätt väldigt logiskt. Hindret för många är förstås tecknen, men också det är ett endast ett hinder som kräver tid och tålamod för att övervinna. Till skillnad från många andra språk vill jag påstå att kinesiskan blir lättare med tiden - inte tvärtom.

Det finns många böcker att välja bland. 当代中文, Contemporary Chinese,
ger en bra grund men kan med fördel kompletteras
med andra böcker för mer utförliga grammatikövningar.

Nevv Jårk, Vassingtån och Shenssen

" 'The first is in Kaofeidian öhh shaofeijian… and they have got contact now with other cities, like Tjong-ging, Wuji, Digiwujijian-ping'. De kinesiska journalisterna började fnittra. Problemet var att det var helt obegripligt vilka städer Olofsson syftade på (Caofeidian, Chongqing, Wuxi och Tianjin). Olofsson log även hon. Kanske tyckte hon själv att det var pinsamt."

Näringsminister Maud Olofsson har varit i Kina med en stor svensk näringslivsdelegation. Kungen finns också på plats. De svensk-kinesiska relationerna är fortsatt mycket starka. Men kunskapen om Kina, den kinesiska kulturen och det kinesiska språket är fortsatt bristfälliga. Sverige tror fortfarande att den kunskapen inte behövs eftersom det ju är Kina som ska lära av oss.

Detta illustrerades tydligt av Maud Olofssons tafatta försök att uttala några av Kinas mångmiljonstäder. Till Olofssons försvar ska sägas två saker. Dels är hon inte ensam utan en i raden av svenska politiker som har svårt för språk (att höra Mona Sahlin prata engelska är en outhärdlig plåga, vilket gör det upplyftande att höra Cecilia Malmström prata franska i Bryssel). Dels är kinesiska ett svårt tonalt språk helt olikt något vi är vana vid i väst. Men varför inte kolla upp hur enskilda orter uttalas innan man uttalar dem inför politiska toppar, näringslivschefer och media? Bara för att slippa stå med dumstrut?

Nu ska visserligen sägas att kineserna själva uttalar utländska egennamn på sitt eget speciella vis. Ta exempelvis Coca-Cola (可口可乐, kě​kǒu​kě​lè), Washington (华盛顿, Huá​shèng​dùn) eller, det kanske värsta exemplet, Stockholm (斯德哥尔磨, Sī​dé​gē​'ěr​mó). Men det har sin naturliga förklaring i det kinesiska teckensystemet. Man kan gissa att de gladdes åt att en politiker med det för kineserna lättuttalade namnet O-ba-ma valdes till USA:s president.

Kunskapen om Kina är fortsatt låg och synen på Sverige såsom varande världens civilisatoriska höjdpunkt fortsätter att frodas. Statsminister Reinfeldt har arbetat vidare på att odla den myten. Och den rödgröna oppositionen vill att människor ska jobba mindre i både skola och arbetsliv. Att jobba är ju...jobbigt. Ingen vågar säga det som behöver sägas, nämligen att Sverige håller på att bli omsprunget av hungriga nationer i öst. Med en snabbt åldrande befolkning, en flumskola som fått negativa följder på kunskapsnivån för en hel generation och ett av världens friskaste men ändå mest sjukskrivna folk, ser framtiden för Sverige faktiskt en aning problemfylld ut. Ingen politiker vågar säga det eftersom det skulle kosta dem valsegern att börja ställa krav på folk.

I en bilaga i DN häromdagen (Barn i världen) intervjuades tioåringar över hela världen. Tioåriga Jiujiu från Beijing berättade om en helt vanlig söndag. Först körsång, sedan pianokurs, därefter bordtennis och engelsklektioner. För att inte barnen ska komma efter andra barn betalar föräldrar ofta extralektioner på helger och kvällar. Kinesiska barn upplever enligt studier det som en plikt att ta den lärande rollen i familjen. Eftersom kineserna inte kan skyffla sina gamla till äldreboenden faller det framtida försörjningsansvaret mycket på barnen i familjen. Självfallet vill föräldrarna det bästa för sina barn, men det ligger också i deras eget intresse att barnen utbildar sig och får ett bra jobb.

Det finns onekligen brister i det kinesiska sättet att lära, där ifrågasättanden och improvisation inte har samma naturliga plats som i vårt västerländska lärosätt. Men att det redan tidigt ställs krav på barnen möjliggör en jävlar-anamma-mentalitet som generellt saknas i Sverige, där det alltid pratas om att "barn ska få vara barn". Helst in i vuxenlivet också. Det är emellertid inte bara yngre barn som pluggar hårt i Kina, många kineser upplever svenska studenters tillvaro vid universiteten som rena semestern (trots detta klagas det som bekant).

Allt får konsekvenser. Vem tror ni får de bästa jobben i framtiden? Jiujiu som kan kinesiska och engelska och är van vid att jobba stenhårt både kvällar och helger för att komma någonstans i livet? Eller Kalle som känner sig kränkt när skolan ger honom läxor och när läraren ber honom hålla tyst under lektionen?

"Vi kanske inte kan konkurrera med lönenivåerna, men vi har ett kunskapsövertag!" brukar det låta när Sverige ska försvara sig mot hotet i öst. Frågan är vad som finns kvar av detta kunskapsövertag om 10-20 år när kineser och indier är lika utbildade som vi är, är mer motiverade än vad vi är, är villiga att jobba mycket hårdare än vi och till råga på allt gör detta för en betydligt lägre lön.

Ökat intresse för kinesiska

"I dag har vi en fokusering på europeiska språk bland de valbara språken i skolan. Men det är en 1900-talssyn skulle jag säga; på 2000-talet blir det andra språk som blir viktiga för oss."

Intresset för att läsa kinesiska på universitet har växt dramatiskt i Sverige de senaste åren. En liknande trend märks bland annat i Storbritannien där det är på god väg att bli ett av de mest populära språken bland pluggsugna studenter. Nu vill Folkpartiet gör kinesiska (mandarin) valbart på alla gymnasieskolor i landet jämte tyska, spanska och franska. Förslaget är utmärkt. Men är det genomförbart?

Jag har ingen uppfattning om vilka resurser som skulle krävas. Men jag vet att det finns gott om kineser som skulle kunna komma hit och lära ur mandarin på våra gymnasieskolor. Det lärs redan ut vid Södra Latins gymnasium och enligt de lärare jag pratat med är intresset växande. Studenters intresse för kinesiskan på Stockholms universitet har också ökat från förra terminen till denna termin.

Kanske är det emellertid så, att det krävs ett särskilt intresse för Kina eller Asien i allmänhet för att man som gymnasieelev ska våga välja mandarin som extraspråk. Jag läste tyska i högstadiet och gymnasiet eftersom jag var intresserad av Hitlereran. Det föll sig naturligt så. Med den socialdemokratiska flumskolan har lättjan kommit att ta över, hand i hand med betygsinflationen. Elever väljer helt enkelt bort kurser de inte tror sig kunna få högsta betyg i eftersom det enda som räknas i slutändan, är snittbetyget. Snittbetyg är egentligen en värdelös värdemätare inför fortsatta studier. Ett lägre betyg i en kurs som över huvud taget inte har med den utbildning man sökt in på att göra borde inte kunna lägga hinder i vägen för en student.

Kanske kan vi hoppas på en förändring. Först ska det gamla värdelösa betygssystemet IG-MVG ersättas med den så kallade Bolognamodellen (A-F). Nya betyg löser emellertid inte allt. Det krävs även en attitydförändring inom svensk skola. I en mer kunskapsinriktad skola skulle språk som kinesiska, arabiska och ryska kunna bli attraktiva tillval för fler.

Att lära sig ett nytt språk är slitsamt och fantastiskt på en och samma gång. Det kräver disciplin och hårt arbete och det går inte att fuska sig till bra resultat. Samtidigt är det oerhört belönande när det arbete som plöjts ned faktiskt ger resultat. Det är lite som känslan att lära sig att cykla utan stödhjul. Vingligt till en början, men med övning går det allt bättre. Och plötsligt går det lite av sig självt.

Att kunna språk öppnar upp dörrar som tidigare varit stängda, rensar ut svensk inskränkthet och vidgar vyerna för andra delar av världen. Att få möjlighet till det på gymnasiet eller ännu tidigare är en gåva.

Böckerna som används på grundnivå på universitetet. Medföljer gör även CD-skivor.

När de pratar så att man förstår...

Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (som nu ser ut ungefär så här) förutspådde ett riktigt "skitår" vad arbetsmarknaden och arbetslösheten beträffade. LO-Führern Wanja Lundby-Wedin kallade Svenskt Näringslivs utspel om nollavtal och stopp för centrala avtal för "jäkla trams". Och nyligen tyckte justitieminister Beatrice Ask att polisen borde "hålla käft" och göra sitt jobb.

Alla dessa uttalanden har väckt uppmärksamhet, vilket kanske säger lite om den sovande ankdamm som är svensk politik.

Börjar vi då få politiker som talar klarspråk i stället för kanslisvenska? Det tror jag inte. Men personligen tycker jag att det är befriande att se politiker uttrycka känslor och kläda dem i ord i stället för att ständigt prata ringholmska. I Sverige är politikernas framträdanden annars mycket seriösa jämfört med vissa andra länder. Vi ser aldrig slagsmål i plenum och sällan ser vi några grövre personangrepp politiker emellan. Sådant anses ociviliserat och en skymf för det demokratiska samtalet.

Vi får de politiker vi förtjänar, brukar det heta. Och det är helt sant. Samtidigt som vi klagar över politikernas tråkighet, förinspelade politiska oneliners och många gånger lobotomerade uppsyn, kräver vi übermenschegenskaper av dem. Deras historia kollas och ej inbetalda räkningar, felparkeringar eller fusk med något så heligt som TV-licensen, kan inte bara ligga till last utan även diskvalificera från högre politiska uppdrag. Vad vi får är därför inte modiga frifräsare med ett icke prickfritt förflutet utan lydiga ja-sägare som vandrat hela vägen från finnig tonåring i ungdomsförbundet till leende riksdagskandidat, redo att tjäna sitt parti och sin herre.

Följden blir att svensk inrikespolitik blir mördande tråkig. Det är därför vi hoppar högt när en minister vågar ta ordet "skit" i sin mun eller när statsministern säger "liksom" i ett pressat läge. Kom tillbaka när han använder oppositionsledarens namn och och könsord i samma mening.