Peking eller Beijing?

För den som kan kinesiska är det lätt att glömma den barriär som språket utgör för västerlänningar utan kunskap i språket. Kinesiska kan vara krångligt, och det blir ofta uppenbart när svenska medier ska uttala namn på politiska ledare eller städer i Kina (Maud Olofsson håller väl något slags rekord här). Även många korrespondenter på plats verkar inte behärska språket, vilket är lite synd.

När man ser hur kinesiska egennamn transkriberas i svenska medier är det svårt att se någon röd tråd. Medierna skriver Peking, inte Beijing. Egentligen är det fel eftersom 北京 transkriberas som Bei jing enligt det system som sedan 70-talets slut används i kinesiska publikationer utomlands: pinyin. Peking lever ändå vidare, uppenbarligen av tradition och vana.

Samtidigt har det blivit allt vanligare att transkribera 广州 till Guangzhou, inte Kanton. Språkrådet rekommenderar att man inledningsvis i en text sätter den traditionella benämningen i parentes: "Guangzhou (Kanton) är provinshuvudstaden i Guangdongprovinsen...". Detta eftersom Guangzhou fortfarande är mer obekant än Kanton i Sverige. Men att skriva både Peking och Guangzhou blir väldigt förvirrat eftersom man då använder sig av två olika transkriberingssystem.

Inte blir det mindre förvirrande av att vi i Sverige säger Hongkong, vilket är mer likt det lokala kantonesiska uttalet av orten (Heunggong, uttalas ungefär Höunggong) medan kineserna säger Xianggang (det skrivs 香港). Här har vi alltså plötsligt valt den lokala varianten, vilket gör att vi kan fråga oss varför vi då inte kallar Tibet för Xizang (西藏) eller kanske rent av det tibetanska Phö (བོད་). Det går att bli hur lokal som helst om vi skulle vilja. Men i de flesta fall vore det inte särskilt eftersträvansvärt då det skulle komplicera kommunikationen.

Viktigast är nog ändå att vi försöker vara hyfsat konsekventa, vissa fallgropar till trots. Personligen skulle jag föredra om vi i alla fall ersatte Peking med Beijing, Kanton med Guangzhou och Taipei med Taibei. Dithän tror jag också vi är på väg, om än långsamt.

Samma regler bör gälla även för personnamn. Här är förvirringen om möjligt ännu större. Ty samtidigt som vi i allt högre grad skriver Mao Zedong, inte som tidigare Mao Tse-tung, lever vissa äldre transkriberingar kvar. Mao Tse-tung är en transkribering av 毛泽东 enligt det gamla Wade-Giles-systemet. Chiang Kai-shek är samma transkribering av nationalistledaren Jiang Jieshi (蒋介石) och Sun Yat-sen av Sun Yixian (孙逸仙). Det finns ingen anledning att använda Wade-Giles- transkription av vissa namn och modern pinyin av andra. Problemet i dag är att knappt någon skulle förstå vem du avser om du börjar prata om Jiang Jieshi eller säg Långa floden (Yangtze).

Man ska inte vara onödigt petig med sådant här, särskilt inte i kontakt med personer som inte kan kinesiska. Men detta var ändå ett försök att åskådliggöra hur vi kan bli mer konsekventa om vi bara vill.

Förvirringen lär ändå fortsätta. Kanske får vi vara nöjda när svenska journalister lärt sig att skriva kinesiska personnamn åt rätt håll.

Sun Yat-sens minneshall i Kanton.

Sun Yixians minneshall i Guangzhou.