När de pratar så att man förstår...

Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (som nu ser ut ungefär så här) förutspådde ett riktigt "skitår" vad arbetsmarknaden och arbetslösheten beträffade. LO-Führern Wanja Lundby-Wedin kallade Svenskt Näringslivs utspel om nollavtal och stopp för centrala avtal för "jäkla trams". Och nyligen tyckte justitieminister Beatrice Ask att polisen borde "hålla käft" och göra sitt jobb.

Alla dessa uttalanden har väckt uppmärksamhet, vilket kanske säger lite om den sovande ankdamm som är svensk politik.

Börjar vi då få politiker som talar klarspråk i stället för kanslisvenska? Det tror jag inte. Men personligen tycker jag att det är befriande att se politiker uttrycka känslor och kläda dem i ord i stället för att ständigt prata ringholmska. I Sverige är politikernas framträdanden annars mycket seriösa jämfört med vissa andra länder. Vi ser aldrig slagsmål i plenum och sällan ser vi några grövre personangrepp politiker emellan. Sådant anses ociviliserat och en skymf för det demokratiska samtalet.

Vi får de politiker vi förtjänar, brukar det heta. Och det är helt sant. Samtidigt som vi klagar över politikernas tråkighet, förinspelade politiska oneliners och många gånger lobotomerade uppsyn, kräver vi übermenschegenskaper av dem. Deras historia kollas och ej inbetalda räkningar, felparkeringar eller fusk med något så heligt som TV-licensen, kan inte bara ligga till last utan även diskvalificera från högre politiska uppdrag. Vad vi får är därför inte modiga frifräsare med ett icke prickfritt förflutet utan lydiga ja-sägare som vandrat hela vägen från finnig tonåring i ungdomsförbundet till leende riksdagskandidat, redo att tjäna sitt parti och sin herre.

Följden blir att svensk inrikespolitik blir mördande tråkig. Det är därför vi hoppar högt när en minister vågar ta ordet "skit" i sin mun eller när statsministern säger "liksom" i ett pressat läge. Kom tillbaka när han använder oppositionsledarens namn och och könsord i samma mening.