Nyrasisterna: en studie i självömkan

Vi måste ta kampen mot rasismen, hävdas det från alla möjliga håll. Det låter rimligt. Rasism är något vidrigt och helt främmande för alla anständiga människor. Det är inte hur du ser ut eller varifrån du kommer som är viktigt utan hur du beter dig. Alltid.

Men som så mycket annat har diskussionen om rasism spårat ur i Sverige. Exempel på rasism anses numera vara att färre personer med svart hy än vit arbetar som nyhetsankare, att svarta speglas negativt i Hollywoodfilmer och att inte alla människor känner sig representerade i alla forum genom sin hudfärg. Detta, berättas det, är den så kallade strukturella rasismen i det svenska samhället.

Myten om strukturell rasism sprids ivrigt av antirasistiska aktivister och debattörer och politiker på vänsterkanten. En logisk slutsats blir att det socioekonomiska utanförskapet i invandrartäta förorter inte förklaras med en misslyckad migrations- och integrationspolitik samt för svaga incitament att arbeta utan helt och hållet anses bero på diskriminering och rasism från majoritetssamhället.

Genom att sprida dessa (van)föreställningar odlas en offermyt i landets förorter och bland personer med en viss hudfärg. Vilket i värsta fall kan leda till hat och etniska motsättningar. Genom att lansera begrepp som "vithetsnormen" görs hudfärg till den viktigaste markören för oss som människor. Genom så kallade separatistiska möten, där endast personer med en viss hudfärg bjuds in, skickas signalen att förståelse sitter i hudfärgen. Vi är kort sagt vår hudfärg. Inget mer. Vita är på ett sätt, svarta på ett annat. Och vi kan aldrig förstå varandra. Detta budskap är oerhört destruktivt.

Utbildningsradions program Melanin gör kampen mot rasismen en präktig björntjänst när den med licenspengar utpekar svarta som systematiskt diskriminerade och utstötta ur den svenska samhällsgemenskapen. Bilden är skev, falsk och fruktansvärt överdriven. Men sättet den förmedlas på är effektivt, och risken finns att många köper budskapet. Det är nämligen lockande att tro att ens egna upplevda misslyckanden beror på någon annan.

Programserien är en förfärlig soppa av självömkan, generaliseringar, överdrifter och rena felaktigheter. Men det är också ett slags uppmaning till kamp. Det dras till och med ogenerade paralleller mellan dagens skönhetsideal och historiens slaveri.

Mångfald är ett av vår tids mest frekvent använda ord. Därför blir det oerhört ironiskt när vi i ett av programmen som anses spegla mångfald får se hur svarta medvetet tyr sig till varandra i grupp och utesluter vita. Är det mångfald? Och tänk om vita börjar resonera likadant. Då får vi en uppdelning av samhället efter hudfärg. Identitetspolitiken slår tillbaka med full kraft.

Intresset för hudfärg växer, men det är bara ibland det beskrivs som ett problem. Att främst vita röstade på Donald Trump i det amerikanska presidentvalet utmålades som ett bekymmer medan ingen i svensk media ifrågasatte att svarta röstade på Barack Obama i två val i rad.

Enligt samma logik är det förfärligt med enbart vita på reklamaffischer men något positivt och gemensamhetsskapande med "black fashion", alltså mode av och för svarta.

Detta riskerar att få rakt motsatt effekt än den officiellt önskade. Om svarta tänker, resonerar och beter sig identitetspolitiskt och separatistiskt, kommer också vita börja göra det. Då får vi just det uppdelade samhälle som nyrasisterna inom identitetsvänstern sade sig vilja bekämpa.

Jag hade hoppats att fokus på hudfärg hörde den mörka historien till. Att jag aldrig skulle behöva höra resonemang om "ras" och "vithet" igen. Att vi hade kommit längre än så. Tyvärr är dessa idéer ånyo på frammarsch i och utanför Sverige.

Många som kallar sig "antirasister" bygger just i detta nu upp motsättningar som egentligen inte finns. Detta riskerar att resultera i en kamp mellan etniciteter och hudfärger. Månne var det denna kamp de eftersträvade hela tiden.

Rasister som kallar sig antirasister

En liberal ber om ursäkt. Känns det igen? Ibland kommer borgerligt sinnade fram till att de vill be om förlåtelse. Det är som om det har blivit lite för obekvämt att vara osams med de politiska motståndarna. Ursäkten är en utsträckt hand om ett slags försoning, en hand som sällan tas emot.

DN:s Erik Helmerson anser att Sveriges liberaler, han själv inkluderad, svikit i den antirasistiska kampen. Liberalerna ägnar mer kraft åt att bekämpa antirasisterna inom vänstern än rasisterna, hävdar han och tar Sveriges Radios reportage om hur svarta nekats hyra boende via Airbnb.

Exemplet var kanske inte det bästa, ty hur bekämpar du faktumet att den som hyr ut sin lägenhet också vill bestämma vem som ska få hyra den? Med vilken diskrimineringslag ska dessa förmodade fördomar mot svarta stävjas?

Det är också ett faktum att det är enklare för kvinnor än män att hyra boende i andra hand - förmodligen för att kvinnor anses mer skötsamma (åter igen, en fördom). Vill Erik Helmerson nu be om ursäkt för att han är feminist?

Den vänsterkritik som Helmerson instämmer i är alltså att tyckare till höger "lägger betydligt mer kraft på att kritisera dåliga former av antirasism än på själva rasismen". Jag förstår vad kritiken går ut på, men anser den felaktig.

Kritiken från liberala och konservativa skribenter och politiker handlar inte bara om "dåliga former av antirasism" - det handlar om att den svenska antirasistiska rörelsen själv har gått och blivit rasistisk. Med en sådan rörelse finns det ingen gemensam grund för samarbete.

Genom att bli identitetspolitisk, normkritisk och propagera för slutna rum baserade på hudfärg, har "antirasisterna" inom vänstern öppnat dammluckorna för såväl återetableringen av begreppet "ras" i debatten som etnisk åtskillnad i samhället.

Så bekämpar man bannemej inte rasism och fördomar. Så eldar man snarare på en uppdelning av människor. Så reduceras en människa till sina yttre attribut. Vad anser Erik Helmerson att en liberal eller konservativ tyckare har gemensamt med detta förhållningssätt? Vad är det vi ska kämpa för tillsammans med den identitetspolitiska vänster som inte sällan drar paralleller mellan rå rasism och borgerlig politik? Är det vilka pigment som är acceptabla i de slutna rummen vi ska komma överens om?

Det finns tyvärr skäl att tro att dessa "antirasister" vill ha en kamp mellan vita och övriga i samhället, att de vill ha öppen kamp och ökad rasism, om inte annat för att visa vilket stort problem rasismen är. Därigenom skapar de alltså det samhälle de sagt sig vilja bekämpa.

Jag vill inte ha någon kamp mellan etniciteter. Jag vill ha ett samhälle där det är vad du gör, inte hur du ser ut, som spelar roll. Ett samhälle där du inte förväntas vara eller tycka på ett visst sätt bara för att ditt skinn har en viss färg.

Ju fler som vill kämpa för ett sådant samhälle med starka normer om rätt och fel men där individens frihet är stor och våra olika val accepteras, desto bättre. Men för att ett samarbete ska kunna komma till stånd måste det finnas en gemensam grund att stå på.

Den gemensamma grunden ser jag inte med dem som Erik Helmerson nu gått ned på knä för att be om ursäkt. Jag tycker mig tvärtom höra hånskratten bakom hans rygg. 

Att uppfostra ett folk

Johan Hakelius skriver om det svenska samhällets uppfostrande ton i Fokus. Det är svårt att inte hålla med, ty vi lever i en tid när allt ska läggas tillrätta. Även historien.

Uppfostrandet är en del av den politiska korrekthet som vissa nu tar strid för som ett slags statement (uppfattning om vad som är PK varierar förstås, somliga verkar tycka att det räcker att uppfatta sig själv som vänster).

Först ska sägas att det förfärligt uppfostrande och mästrande svenska samhällsklimatet inte gäller på alla nivåer. Ty samtidigt som politiker, journalister och debattörer är fasligt intresserade av vad vi äter, om språket i gamla barnböcker och filmer är politiskt korrekt i vår samtid samt om alla hudfärger och kön är lika representerade i alla sammanhang, finns ett slags motsatsförhållande i hur dessa grupper ser på bildning och svenskt kulturarv. Här är det snarast PK att vara ointresserad, okunnig och medvetet provokativ.

PK-ismen är emellertid väldigt vitt förgrenad i samhället. Den letar sig in på museer, i skolböcker, i TV-tablåer och i högre utbildning.

Efter en 70-årig slummer är begreppet "ras" tillbaka i samhällsdebatten. Det kan tyckas minst sagt förvånande, men de så kallade antirasisterna strider nu för att etablera begreppet igen och därtill skapa "separatistiska rum" för icke-vita. Rasåtskillnad kallades det förr i tiden.

Det är som om de vill bygga in rasism i ett land som har väldigt lite av den varan för att kunna visa att det finns rasism. "Rasifierad" har på rekordtid blivit ett allmänt vedertaget begrepp i mainstreammedier. Rasism mot vita är på väg att bli PK. Hatet mot vita och män beskrivs som en berättigad motreaktion mot rasism och kvinnohat, och den förklaringen godkänns av de stora medierna.

Miljö är en annan fråga där befolkningen behöver en uppsträckning. Det går knappast en dag utan att vi får veta vilka dödgrävare vi och vår vita livsstil är. Klimatångest blir då ett tecken på berättigad masochism. Även bland mellanstadiebarn. Plåga dina sinnen, ty du är en miljöbov!

Till miljöfrågan kopplas även våra matvanor. Socialstyrelsens rekommendation om 6-8 brödskivor om dagen var visserligen en myt, men i dag behövs ingen statlig myndighet för att uppfostra oss i att äta rätt. Det räcker med all trendjournalistik, livstilscoacher, matprogram, uppmärksammade dieter och samhällets fitnesstrend för att få oss att antingen falla in i ledet eller få dåligt samvete för att vi står utanför. Vem vågar säga att hon inte tränar och äter ekologiskt, helst vegetariskt? Frågan har dykt upp på anställningsintervjuer.

Politikerna anför tonen, journalisterna eldar på och till sist kommer även storföretagen springande för att göra gott. Ni vet de där företagarna som vill ta "socialt ansvar" för att skapa sig en positiv image. Medierna är på dem som hökar om de inte gör det, som när en resebyrå anlitar ett hotell som inte har avtalsenliga löner.

Numera ska alla veta att det de köper är PK-klassificerat, och är det inte det kan man åtminstone utgå från att RFSL har hbtq-certifierat lokalen du köpt produkten i. Karma.

Jag tror att det handlar ganska mycket om att skapa det perfekta samhället. Det socialistiska paradiset är det ingen som tror på längre - därför behövs ett nytt projekt.

I denna politiskt korrekta fauna får oönskade blommor inte växa. Det måste rensas, gallras och ansas för att PK-rabatten ska bli perfekt. Målet tycks vara ett samhälle där alla pratar rätt, ser rätt ut och beter sig enligt en förutbestämd mall. Ack, vilket tråkigt och ängsligt samhälle vi håller på att skapa.

Som nämndes i början finns här emellertid en paradox, eller kanske snarare parallella skeenden. Ett exempel på detta är att det parallellt med fitnesstrenden sker en kroppspositivistisk kamp, som också den passar in i PK-mallen, som går ut på att mycket överviktiga människor propagerar för att det är bra och rätt att vara tjock (som allt annat i samhället räcker det emellertid inte att vara för något, man måste givetvis klanka ned på smala människor).

Personligen gör dessa trender att jag blir motvalls. Som jag alltid blivit. Jag minns att jag som barn, när det plötsligt men väldigt tillfälligt var farligt att äta chips, gick och köpte... ja, just det: chips.

I vuxen ålder är jag inte bättre. Jag släcker inte lamporna under Earth Hour utan tänder fler i protest. Jag köper inte ekologiskt. Jag har aldrig ens övervägt att klimatkompensera när jag flyger, eller att få dåligt samvete för det.

Jag äter kött nästan varje dag. Jag har nog med elektronik hemma för att blyförgifta ett litet afrikanskt land. Jag vägrar ha dåligt samvete för att jag finns till, är vit, heterosexuell och bor i ett rikt land. Däremot försöker jag alltid bete mig anständigt mot andra människor, oavsett hudfärg, tro, politisk övertygelse eller kön. Jag tror att det skulle räcka ganska långt om alla gjorde lika.

Var detta kommer sluta vet ingen. Förmodligen kommer en motreaktion, vilket vi på vissa håll redan ser, och pendeln då svänga tillbaka. Så brukar det vara. Men när det väl sker har mycket redan hunnit gå snett.

Avslutningsvis måste sägas att den politiska och mediala klassens försök att uppfostra oss till politiskt korrekta människor som tror på den rätta läran är en smula paradoxal när vi betänker att en klassisk uppfostran är vad som tycks fattas den uppväxande generationen.

Den nya rasismen

Rasism. Det är ett av det mänskliga sinnets vidrigaste påfund. Att bedöma och döma människor utifrån saker de över huvud taget inte kan påverka, som hudfärg, är fegt och nesligt.

Att det finns rasism är samhället är ingen hemlighet och heller inget någon förnekar. Däremot är Sverige som land inte rasistiskt. Vi har inga "rasistiska strukturer" som drabbar en viss grupp bara för att de tillhör den gruppen. Ingen etnisk grupp är diskriminerad i lag. Däremot finns det människor som har fördomar om andra beroende på deras hudfärg och härkomst.

Det mest anmärkningsvärda är att personer som kallar sig antirasister, och därmed inte ska se skillnad på eller behandla människor olika utifrån hudfärg, nu efterapar rasisternas världsbild.

Vi har börjat få något som kallas "separatistiska" möten. Det är träffar, på nätet eller i verkliga livet, där endast så kallade "rasifierade" får delta. Vänstern har sett till att identitetspolitiken och antirasismen har fått ett barn ihop: det är den nya rumsrena vänsterrasismen.

Det är förstås samma rasism som tidigare. Den bygger på samma vidriga grundsyn att vi människor är vår hudfärg, inget mer. Att den som har utländsk härkomst måste bete sig och tycka på ett visst sätt. Och att vita människor är ett hot.

Hur i hela friden blev det så här? Och hur kan landets statsminister stillasittande acceptera att hans partis ungdomsförbund har ett rasistmöte i självaste partihögkvarteret? Det är obegripligt. Oanständigt. Oförlåtligt.

Jag skäms över den utveckling som sker i Sverige just nu. Hur människor glider isär, hur rasism och fördomar odlas av personer som anklagar andra för att vara, surprise, rasister.

Det finns bara en sak att säga: far åt helvete, rasister.

Läs även:
Ivar Arpi, Rebecca Weidmo Uvell, Adam Cwejman, Fnordspotting

Snart är du bara ditt kön och din hudfärg

Det har skett något väldigt remarkabelt i svensk samhällsdebatt. Och fort har det gått.

På bara drygt tio år har så kallade antirasister återupplivat rasbegreppet, lyckats fästa nya politiska begrepp som "rasifierad" i mainstreammedia och fått människor att börja fokusera på hudfärg och kön.

Inte heller det upplysta Sverige är vaccinerat mot rasism, hat och fördomar. Det som är så anmärkningsvärt är att landets stora medier nu eldar på denna utveckling genom att ge manshatare ryggdunkningar, genom att ge extremister som Fatta Man publicitet och genom att underblåsa idéer om gruppers kollektiva skuld (ja, bara vissa grupper). Uppenbarligen i en tro att de gör gott.

Detta kallas identitetspolitik och går i korthet ut på att din hudfärg, ditt kön, din etniska tillhörighet och så vidare styr vem du identifierar dig med. Därför måste hela samhället stöpas om så att alla grupper finns representerade överallt. Ty en svart person kan ju inte identifiera sig med en vit!

Hela detta tankegods leder till en uppdelning av människor utifrån deras yttre attribut. Sådant ingen av oss kan påverka. Just detta som det moderna Sverige skulle ha kommit bort ifrån.

Värderingar, idéer, ideologier eller ens hur vi beter oss tycks inte längre spela någon roll. Det är vad du ser på utsidan som är viktigt.

Detta blir ånyo tydligt när SVT låter Fatta Man kommentera veckans snackis, nämligen att Sven Melander i ett av sina filmklipp uttryckt stöd för fjortisartisten Zara Larsson. Ni vet hon som hela tiden är så "drabbad" av näthat men själv inte försitter ett tillfälle att skriva hur mycket hon hatar män.

Shahab Ahmadian från Fatta Man gör en klassisk identitetspolitisk analys när han hävdar att det är "jättemäktigt" att en "vit, medelålders man" ger Zara Larsson stöd "eftersom män kan identifiera sig mer med Sven Melander". Nu var vi alltså där igen. Kön och hudfärg.

Skälet till att hon behöver stöd är tydligen att hon mött motstånd för att hon gång på gång uttrycker hat mot halva svenska befolkningen. Larsson är kanske en medveten provokatör, men om man agerar som en sådan måste man tåla att få skit tillbaka.

Zara Larsson är ingen förebild. Hon är en i mängden av unga privilegierade kvinnor/tjejer i ett av världens mest feminiserade länder som tror sig vara diskriminerade och utsatta och genom att gråta ut i medierna skapar en kränkthetsdiskurs för unga svenska tjejer. Detta är bara destruktivt.

Vad tycker då Zara Larsson om att få uttalat stöd från en företrädare för just den grupp hon hatar (vita män)? Jo, att "det gör mig så mycket starkare". Det tror jag det. För Zara handlar ju allt om Zara.

Sorry, Sven Melander. Du gjorde dig just till det vi brukar kalla en nyttig idiot. Zara Larsson hatar dig för att du är man och vit. Att uttrycka stöd för en sådan person är bara kontraproduktivt.

Myten om det rasistiska Sverige

Det moderna samtalet handlar inte om fakta. Det handlar om känslor. Om upplevelser av verkligheten. Alla har rätt till sin egen upplevelse, heter det numera. Denna postmoderna uppfattning har blivit ett gift i samhällsdebatten, ty sakpolitik har numera reducerats till en kamp om vem som känner mest. Och känslor kan ju aldrig ha "fel".

Ännu ett i raden av exempel på detta är en debattartikel i Expressen skriven av en säljare med kongolesiskt ursprung, Kevin Pedral. Efter nästan 20 år i Sverige funderar han på att avsäga sig sitt svenska medborgarskap. Skälet är att han upplevt hur "djupt rotad afrofobin och den strukturella rasismen är på den svenska arbetsmarknaden".

Som bevis för detta tar Kevin Pedral att han trots bra referenser "många gånger fått kalla handen av arbetsgivare". Välkommen till verkligheten, Kevin Pedral. Tror du på allvar att det är på grund av din hudfärg du inte får alla de jobb du vill ha? Vad ska då jag som vit heterosexuell man skylla på när jag nobbas på arbetsmarknaden? Vad ska min fru skylla på när hon inte får jobb som motsvarar hennes kinesiska utbildning och kvalifikationer? Rasism? Sinofobi? Nej, man biter ihop och kämpar vidare. För det är så livet är för de flesta av oss.

Jag kan inte ta ifrån dig dina upplevelser, Kevin Pedral. Finns det idioter där ute? Ja. Finns det rasister där ute? Ja, det också. Innebär detta att Sverige är ett rasistiskt samhälle? Nej! Det finns helt enkelt inget stöd för en sådan uppfattning i den empiriska forskningen. Vad attitydstudier tvärtom visar är att svenskar i gemen är mer toleranta än de flesta andra folk i världen. Inklusive kongoleser.

Kevin Pedral, du gör precis som många vänsterfeminister; du skyller egna misslyckanden på andra och försöker hitta strukturella förklaringar till att du inte lyckats med precis allt du företagit dig.

Men vet du, detta är livet. Vi får inte alltid det jobb vi vill ha. Vi får ibland sparken på ett sätt som vi inte anser är rättvist. Vi blir inte befordrade när vi tycker att vi borde bli det eller får inte den höga lön vi förväntat oss. Detta är inte strukturer. Det är verkligheten, och den är inte bara fylld av blå himmel och solsken utan också moln, regnskurar och hagelstormar.

Av alla mänskliga känslor är självömkan den absolut lägsta. Människor som drivs av självömkan förtjänar inte omgivningens respekt.

Känner du dig kränkt? Jaha, trist för dig. Jag bryr mig faktiskt inte om vad du känner. Jag bryr mig om fakta, om det som är empiriskt bekräftat. Fakta är att Sverige inte är ett mer rasistiskt land än andra, tvärtom.

Så avsäg dig ditt svenska medborgarskap, Kevin Pedral, och bli i stället medborgare i den demokratiska stormakten Demokratiska Republiken Kongo. Ingen kommer hindra dig.

Vi kan väl följa upp detta i höst så får vi höra hur det gick? För det var väl inte så att du aldrig menade allvar?

Public service och rasismen

Utbildningsradion, UR, har fällts av diskrimineringsombudsmannen för en platsannons som känns väldigt typisk i det nya Sverige.

Inför en serie om normkritik (what else?) utifrån ett afrosvenskt perspektiv sökte UR en väldigt specifik producent:

Vi ser gärna att du har erfarenheter av att vara reporter och/eller redaktionellt arbete. Du är också driven, kreativ och har erfarenheter av att rasifieras som afrosvensk/afrikansvensk.

Public service söker alltså anställda utifrån etnisk bakgrund och hudfärg. UR utgår från att begreppet "rasifierad" är en vedertagen sanning och inte en identitetspolitisk uppfinning. I en platsannons.

Det säger väldigt mycket om hur långt ut i identitetspolitikens utmarker som UR har traskat när en sådan här annons kan passera utan att någon reagerar förrän den publicerats. Det ironiska, men samtidigt helt logiska, är ju att normkritiken (som ska vara ett slagträ mot diskriminering) här de facto blir diskriminerande mot människor med "fel" hudfärg och "fel" etnisk bakgrund. Identitetspolitiken är den nya och fullt accepterade rasismen i Sverige.

Det är inget konstigt att söka människor med viss bakgrund eller vissa erfarenheter till ett program. I synnerhet inte om ämnet är väldigt specifikt som i detta fall. Men UR kan gärna få förklara varför det är viktigt att producenten är svart och att denne har "rasifierats" (detta ligger emellertid helt i linje med den mångfaldsplan som SVT:s nya vd Hanna Stjärne har fått igenom).

Ami Malmros, programchef för UR, kommenterar: "Ibland blir det fel, då lär vi oss av det. Det viktigaste är att vi inte slutar försöka."

Det är just detta som är problemet. UR kommer inte sluta försöka. De kommer förmodligen inte vara lika tydliga i fortsättningen, men det är uppenbart att UR, i likhet med vår övriga licensfinansierade public service, vill ha in personer med rätt åsikter.

Detta är personer som står för radikalfeminism, vänsterextremism, identitetspolitik och socialism. Och, som vi har sett, rent polishat.

Den fina diskrimineringen

För att fira Hitlers födelsedag den 20 april kommer alla judar att portas från det kommunala Hylliebadet i Malmö.

"Att judarna inte har tillgång till badet en dag om året får man stå ut med", säger Anki Magnusson, enhetschef vid badenheten.

Låter det för galet för att vara sant? Det är det också. Men principen är exakt densamma när Hylliebadet utestänger alla män på internationella kvinnodagen den 8 mars och nämnda enhetschef uttalar sig precis som ovan. "Det får man stå ut med." Att utestänga alla kvinnor på fars dag är förstås inget de har funderat på, vilket åskådliggör hur dessa människor tänker.

Det är något obegripligt som sker i Sverige just nu. Det är ett slags hetsjakt på majoriteten, på vita, på män. Det är en ny sorts rasism som växer fram, och det oroar mig. Ty denna sorts rasism uppmärksammas inte som ett samhällsproblem. Den tar politiker, opinionsbildare och ledarskribenter (förutom ett litet fåtal inom borgerligheten) inte upp.

Tvärtom. Denna sorts rasism ses som rumsren, ja rent av progressiv och god.

Utifrån samma skruvade verklighetsuppfattning, att den vita majoriteten är något ont och kränkande mot alla andra, ska nu landets museer anpassa sin historieskildring till det nya Sverige med stor andel utrikes födda. I alla fall i Västerbotten. Där vill man "skildra kulturarvet annorlunda" utifrån att "Sverige ser annorlunda ut". Annars riskerar många människor att, som det kallas, "stängas ute".

Skildringen av svensk historia ska alltså anpassas utifrån hur befolkningssammansättningen ser ut i dag. Det är ett väldigt konstigt sätt att se på historien.

Från vänsterhåll skrivs det mycket om den växande rasismen i samhället. Samma personer som ondgör sig över detta är samtidigt tysta när rasismen ser ut som den gör i Hyllie, där män utestängs från offentliga anrättningar bara för att de är män. När denna grupp i samhället diskrimineras och en kommunal enhetschef säger att "det får man stå ut med" blir det inga krigsrubriker, inga krismöten, inga avståndstaganden. Nej, då görs i stället hånfulla motangrepp om "vita kränkta män" i syfte att förlöjliga och förminska.

I en modern tid när hudfärg, kön och sexualitet borde vara helt ointressanta attribut för vilka vi är som människor, pratar vi knappt om någonting annat. Det är besynnerligt och samtidigt väldigt illavarslande för samhällsutvecklingen.

Det finns en utbredd uppfattning i samhället att vissa människor inte går att diskriminera, att vissa inte kan kränkas. Det är vita män. Jag kan försäkra er alla om att upplevelsen av att bli orättvist behandlad inte sitter i vare sig könet eller hudfärgen.

Bete er, för helvete!

Asylsökande i finska Lahtis har mötts av protester, stenkastning och en stolle i Ku Klux Klan-dräkt hållande den finska flaggan. Det är häpnadsväckande och upprörande.

Jag ser eländet på nätet och tänker: Skärp er! Bete er!

Man kan vara kritisk mot flykting- och asylpolitiken. Läsaren av denna blogg vet att jag har många invändningar mot dagens svängdörrspolitik och betraktar den som naiv, oseriös och kontraproduktiv. Men politiken i våra västländer är vårt ansvar och inte de asylsökandes fel.

Vi ska protestera mot politikerna, inte de asylsökande. Det kan inte nog poängteras.

En sekt som kallas public service

Public service har alltid varit vänstervridet. Men det har ändå alltsomoftast funnits någon sorts anständighet och relativ professionalism baskom vänsterperspektiven som gjort att även borgerligt sinnade kunnat svälja de vinklingar och problemformuleringar som presenterats i den statliga TV:n och radion. Detta stadium är nu definitivt passerat.

Vinklingar och nyhetsvärderingar ur ett strikt vänsterperspektiv är vardagsmat. Men de senaste veckorna och månaderna har varit ovanligt mörka för public service. Allt fler bör ifrågasätta varför de betalar TV-avgiften, om de nu gör det.

Public service har radat upp fadäser. De har frågat en israelisk ambassadör vilket ansvar judarna har för den växande antisemitismen (och sedan klippt bort frågan ur programmet), hävdat att offren för attacken mot Charlie Hebdo inte var oskyldiga (och kallat det "felsägning"), ägnat sig åt rasregistrering och nu senast i P3-programmet Tankesmedjan även kallat chefredaktören för Göteborgs-Posten, Alice Teodorescu, för "husblatte".

Påhoppet på Teodorescu försvaras med att det skedde i ett "satirprogram". Visst ska man kunna skämta, även grovt, i ett sådant program. Men det har blivit kutym att gömma politiska ställningstaganden och rena påhopp på åsiktsmotståndare bakom etiketten "humor". Inte sällan i den lite mer "hippa" ungdomskanalen P3. Någonstans måste man fråga sig vad som är ett public service-uppdrag och inte.

Sanningen är att uppmaningen till Teodorescu att "sluta vara husblatte" inte alls var en del av en komisk poäng. Dilan Apak sade det när två av programledarna pratade i munnen på varandra och man kan höra (ungefär 19.30 in i programmet) hur hon kommer på sig själv och harklar sig.

Att kalla en högerperson som Alice Teodorescu för "husblatte" ingår i en serie av liknande påhopp på borgerliga med utländsk bakgrund. Hanif Bali har kallats "husneger" av sina politiska motståndare. Tino Sanandaji har fått mycket osmakliga påhopp på Twitter från tidigare SR-anlitade Behrang Kianzad.

Jag tror att det hela är ganska enkelt. Det blir kortslutning i vänsterns identitetspolitiska hjärnkontor när personer som enligt alla makt- och rasanalyser bör vara vänster i själva verket är höger. Dessa personer blir ett villebråd man kan bete sig lite hur som helst mot. Efteråt kommer osedvanligt krystade förklaringar. Som att "husneger" inte skulle vara nedsättande. Att "husblatte" skulle vara satir.

En förklaring till att övertramp kan inträffa gång på gång är att SVT och SR är inskränkta och sektliknande tillhåll. Public service företräds av personer som säger sig stå för allas lika värde och slår sig för bröstet för sin mångfald. Men det handlar i själva verket om olika nyanser av rött och rosa. Högerpersoner äga icke tillträde till några framträdande positioner i den statliga radion och televisionen, och sanning att säga skulle det nog vara svårt att över huvud taget stå ut. Förment neutrala programledare finner för gott att håna och förminska meningsmotståndare - utan att se något fel i det.

När alla tycker likadant i alla frågor finns det ingen som kommer med andra perspektiv. De perspektiv som tillhör ungefär halva befolkningen, som röstar borgerligt, exkluderas. Det sker därmed heller inget ifrågasättande, ingen eftertanke.

Det värsta med nämnda rasistattacker, hån, antisemitiska frågeställningar och relativisering av terrordåd är att ingen på statsradion förefaller ha reagerat på dem förrän efter kritiken har haglat. Det säger förfärande mycket om klimatet på public service i dag.

Läs även:
Fnordspotting, Neo

Nu har SVT varit "rasistiskt" igen

Två pinsamma svenska föräldrar på en kinesisk restaurang. Vad kan möjligen gå fel?

Lite utifrån den frågeställningen tror jag att skaparna av avsnittet i barnprogrammet Mina pinsamma föräldrar funderade när de totade ihop det program som nu fått en så kallad "tittarstorm" mot sig. Rasism, säger tittarna. Eller i alla fall vissa. Eller någon. Ingen vet riktigt om det är en storm eller bara en lätt bris. Bara att det anmälts till Granskningsnämnden.

Programmet visar två föräldrar som går till en kinesisk restaurang tillsammans med barnen och försöker passa in i den kinesiska kulturen genom att klä sig i traditionella kläder, prata "kinesiska" med den svenska personalen och så vidare.

Det intressanta är att anmälarna, åtminstone om man ska gå efter de namn som återges i Metro, är uteslutande svenskar. Inte kineser. Det är alltså som vanligt. Förment toleranta svenskar i den moraliska stormakten Sverige tar på sig att skydda minoriteter från att bli kränkta. Inte för att minoriteten själv anser sig ha blivit det utan för att tesen om den strukturella rasismen i samhället kräver det.

Jag får väl ta och visa programmet för min fru, men jag betvivlar att hon kommer känna sig kränkt. När jag ser klippet tänker jag att det tvärtom driver med stereotyper, inte förstärker dem. Det finns ingen asiat i bild som kränks eller förlöjligas. Däremot gör föräldrarna bort sig inför sina barn (skämshumor), och visar på ett för barn ganska fyndigt sätt hur tokigt det kan gå när vi svenskar ska visa oss så toleranta gentemot andra kulturer.

Det är därför underbart ironiskt att just detta program anmäls för rasism till Granskningsnämnden.

Se avsnittet här och avgör själv.

Hanif Bali och "antirasisterna"

Hanif Bali har ordet.

 Träffade en snäll polis i tunnelbanan, vi utbytte lite trevligheter innan han sa något som jag inte kan släppa. 

 - Vi kan inte fortsätta prata, det kommer bli ett jäkla liv om jag står och pratar med dig. 

Jag fattade ingenting, varför det frågade jag? 

 - Så fort vi ens pratar någon med utländsk bakgrund så hoppar folk på oss och börjar ifrågasätta vårt arbete. Att försöka ta någon som gjort ett brott som råkar vara av utländsk bakgrund betyder automatiskt att vi måste hantera en massa skrikande, elaka och hatiska förbipasserande som tror att vi gör allt på grund av rasism. 

 - Men jag pratar ju bara med dig. Om polisen ska få skit varje gång de pratar med mig så kommer de ju till sist sluta. Då kommer ju jag som svarthårig få sämre samhällsservice än andra. 

Jag hann knappt avsluta min mening innan en dräggig hippie ställer sig bredvid mig och börjar ifrågasätta varför polisen pratar med mig. Jag blir självklart rasande, och vad jag sa till personen håller jag gärna för mig själv. 

Bra jobbat alla fina sk. antirasistiska tyckare och REVA-hypare, ni har piskat upp en sådan felaktig bild av Sverige att ni själva tror på den. Vårt samhälle får ta smällen för att ni, precis som rasisterna alltid behöver peka ut några som demoner, så ni själva kan känna er överlägsna.

(Kopierat från Hanif Balis Facebookvägg)

Missuppfattningar som begripliggör vreden mot SD

Närmare 800 000 människor har lagt sin röst på Sverigedemokraterna. Ett parti som har sina rötter i rasism, främlingsfientlighet och förakt för alla människors lika värde. Inte kan väl alla som röstat SD vara rasister? Inte vill väl så många stänga gränserna och kasta ut alla som inte föddes här, alla som inte är vita och kristna?

Fi-företrädarna Gudrun Schyman och Kenneth Hermele lyckas i ett enda stycke sammanfatta mycket av den okunskap och frånvaro av markkontakt som gör att så många nu kliar sig febrilt i svålen över hur Sverigedemokraterna kunde bli Sveriges tredje största parti (SD fick för övrigt drygt 800 000 röster).

Det hävdas ständigt att SD är motståndare till alla människors lika värde. Inte sällan hänvisas till FN-stadgan som "bevis". Men i denna används faktiskt begreppet "dignity", det vill säga värdighet. Inte värde.

Om nationalstaters och dess befolkningars inställning till människors lika värde ska bedömas utifrån hur stor invandring landet i fråga har, blir utgångspunkten väldigt konstig. Det skulle betyda att Sverige är ett dussintals gånger bättre land än Finland och Danmark. Så enkelt kan vi inte göra det för oss när vi bedömer vilka länder som är bra att leva i.

En annan missuppfattning är att SD vill kasta ut alla med utländsk bakgrund. Så är det naturligtvis inte. Partiet vill minska invandringen, inte öka utvandringen. En viktig skillnad. Men eftersom många normalbegåvade eller rent av intelligenta personer uppenbarligen övertygat sig själva om att SD:s politik går ut på att utvisa barn, kvinnor och män som har utländsk bakgrund - oavsett hur länge de bott sig i Sverige - kan jag förstå varifrån all denna ilska kommer.

Utifrån en sådan utgångspunkt begriper jag att vissa blir chockade av SD:s valframgångar. Om de på allvar tror att SD vill kasta ut alla utlandsfödda, ja rent av skicka ut människor som inte är vita och kristna, är både vreden och desperationen rent av berättigad. Detta gör ju SD till ett gigantiskt hot mot stora delar av befolkningen. Något som måste bekämpas med alla medel.

Kan det vara så enkelt att många går omkring med föreställningar om partiet som i grunden är felaktiga? Eller ville Schyman och Hermele i sin debattartikel bara medvetet sprida en bild av SD som ett genomrasistiskt parti?

Diskussioner under de kommande månaderna och åren lär visa på hur det ligger till med den saken. I själva verket är det Svenskarnas partis politik som Schyman et al. hänvisar till. Ett parti som fick 4 100 röster i valet, eller 0,07 procent.

Där har ni ert rasistiska och nazistiska parti. Men det är svårare att utmåla lilla SvP som ett reellt hot.

Läs även:
Neo

Antirasisternas rasism

Sverigedemokraterna jobbar febrilt för att tvätta partiet rent från rasistiska utspel och idéer. Det går väl sådär. När partiets toppnamn i landets största stad tvingas hoppa av fem dagar före valdagen till följd av just rasistiska kommentarer, inser nog de flesta att det finns mer arbete kvar att göra.

Men det var inte om detta denna bloggpost skulle handla. Utan om rasismen från andra hållet. Från de fina "antirasisterna" som inte spiller ett tillfälle att stämpla SD som genomrasistiskt.

Ni har säkert sett SD:s valfilm i vilken två personer med utländskt utseende tar avstånd från rasism och gör skillnad mellan att "värna svensk kultur" och att vara rasist. En distinktion som jag tror många ställer upp på, men som i svenska medier skulle kallas extremistisk.

Camilla Jonasson är en av personerna i filmen. Hon är engagerad i ungdomsförbundet SDU och har enligt uppgift fått motta grova rasistiska påhopp för sin medverkan i reklamfilmen (se bild nedan). Det är inte första gången det händer.

Det kan tyckas oerhört ironiskt att en kvinna med asiatiskt utseende utsätts för detta för sin medverkan i en SD-film.

Men det stärker mig i uppfattningen att rasistiska föreställningar inte stannar vid parti- eller blockgränser. De finns överallt. I alla partier, i alla grupper. Och ska bekämpas lika bestämt överallt.

Extremister som förtjänar varandra

Det börjar bli tröttsamt det här. Nazister håller en demonstration. Tusentals motdemonstranter dyker upp och i denna grupp finns som brukligt ett gäng våldsverkare.

Polisen tvingades spärra av delar av Stockholm city i dag. Vanliga människors liv begränsades och stora resurser fick läggas på att bevaka nazisterna för att förhindra en stormning och fullständigt kaos.

Synen måste ha varit bisarr för utländska besökare och alla som inte informerat sig om vad som låg bakom polisbevakningen. Nationella insatsstyrkan, en bombgrupp och ambulanser stod redo.

I svenska medier ifrågasätts inte våldsverkarna som tvingar fram denna enorma bevakning. Nej, instället riktas kritiken mot att nazister får demonstrera. Som om en inskränkning i mötesfriheten skulle vara en framkomlig väg. Den våldsvänster som deltar i alla dessa antirasistiska evenemang ger sig inte bara på nazister. De definierar alla till höger om Lars Ohly som "fascister". Även liberaler har drabbats av våld. Ska således också liberalers mötesfrihet inskränkas?

Lösningen är inte att inskränka mötes- och demonstrationsfriheten för nazister. Yttrandefriheten är en grundläggande rättigheter, och den prövas just när obekväma och förfärliga åsikter får yttras. Det svenska samhället klarar några hundra nazister som viftar med flaggor, och jag skulle önska att de bara kunde ignoreras och inte ges så här mycket uppmärksamhet.

Vi ska alltså inte bekämpa extremism genom att begränsa våra fri- och rättigheter. Däremot ska grupper som enbart motdemonstrerar för att orsaka bråk slås ned. I kulturlokalen Cyklopen i Högdalen hittade polisen knivar och kartor, oklart vad de skulle användas till. Politiskt våld kan aldrig tolereras.

Nazisterna och vänsterns så kallade antirasister vars enda mål är att ställa till med bråk förtjänar verkligen varandras sällskap. Men händelserna i Limhamn och Stockholm, och på många andra platser, visar varför jag inte kan delta i en antirasistisk demonstration.

Så illa är det, tyvärr.

Det börjar med avhumanisering

Att vissa tokstollar rycker ut till försvar för våld som politisk kampmetod må vara hänt. Men när acceptansen för våldet återfinns i finare salonger, som på kultursidor och i riksdagen, är vi illa ute.

Där är vi nu. Veronica Palm gav Athena Farrokhzads hatiska sommartal tummen upp på Twitter. I Aftonbladet har nämnda sommarprat försvarats från flera håll. Men det var förstås heller inget annat att vänta. Att Palms partikamrat Mona Sahlin av regeringen utsetts till nationell samordnare mot våldsbejakande extremism känns som ett hån. Vågar vi gissa att en viss sorts extremism kommer gå fri från granskning?

Våldsvänstern gömmer sig bakom motiveringar som "självförsvar". Detta försvar kan se lite olika ut. Men första steget är alltid en avhumanisering. Motståndaren är inte människa utan en del av något större som måste bekämpas. Det är alltså inte individen utan vad den representerar som bekämpas. ("Jag måste slå dig på käften, no offense.").

Detta är grunden för att kunna ge sig på en annan människa med politiska motiv, och det är också förutsättningen för grövre brott än så. Avhumaniseringen möjliggör i slutändan folkmord (som för övrigt inte sällan kamouflerats som just självförsvar), en systematisk utrensning av oönskade. Det är viktigt att komma ihåg att en viss sorts människor - "borgare", liberaler, den som utpekats som rasist - inte har någon plats i extremisternas mönstersamhälle.

Som jag påpekat tidigare är borgerligheten artig och väluppfostrad. Den hatar inte. Den slår inte. Den hyllar samtalet. Men den utsträckta handen möts med en knuten näve. De extrema grupperna vill inte samtala. De vill slåss.

Kritik och granskning av våldsverkande vänsteraktivister möts alltid med kritik. Janne Josefssons Uppdrag granskning-reportage om nazistiskt våld hyllades. När nästa inslag granskade våldsvänstern på samma sätt upphörde hyllningarna. Då tog det i stället hus i helsike. Aftonbladet-journalisten Ametist Azordegan twittrade att Josefsson borde komma ut som nazist. Hon försvarades förstås i Aftonbladet.

Jag tror på det politiska samtalet. Jag tror att det är överlägset alla knytnävsslag, hoppsparkar och krossade fönsterrutor. Endast genom att samtala kan konstruktiva lösningar på svåra problem hittas. Om någon vill agera ut sin frustration mot upplevda orättvisor får den köpa sig en sandsäck i stället. Eller ta en runda i löparspåret. Det är så civiliserade människor gör.

Så ursäkta om jag inte är med och marscherar nästa gång det anordnas en stor antirasistisk demonstration i Stockholm. Jag tänker aldrig stå i samma led som ligister, våldsromantiker och antidemokrater. De förtjänar det sällskap de så hett kritiserar och hatar - de våldsbejakande rasisterna.

Tidigare bloggat:
Ett Sverige på väg att spåra ur

Ett Sverige på väg att spåra ur

Något håller på att hända med Sverige. Processen har gått långsamt men effekterna av den syns allt tydligare. Sverige har blivit ett ängsligt land där det snart bara finns en sanning att förhålla sig till. Du som inte håller med, gör bäst i att hålla tyst.

Vänsterextremismen är på frammarsch. Det talas om en vänstervåg, men det handlar inte om att stödet för Socialdemokraterna ökar eller att svenska folket plötsligt tycker att Vänsterpartiets ekonomiska analfabetism är ett klokt val. Det handlar om att extrema vänstersynpunkter nu blivit så rumsrena att de bereds plats inför miljoner lyssnare i radio.

När kommunisten och extremfeministen (hennes egna ord) Athena Farrokhzad, själv överraskad, fick nöjet att sprida sitt fradgatuggade hat i public service var det ett tecken på normaliseringen av våldsvänsterns förvridna verklighetsbeskrivning. Sveriges Radio har försvarat programmet utan omsvep med argumentet att det är viktigt att olika röster får höras. Så länge det är "rätt" röster, bör tilläggas. Ty SR skulle aldrig släppa fram en person med radikala högeråsikter och låta denne få fritt spelrum.

Framför allt tre frågor förgiftar debattklimatet och hela samhället just nu:

Det handlar om rasism. Vänstern tycks ha vunnit kampen om verklighetsbeskrivningen av Sverige som ett land präglat av strukturell rasism och omfattande diskriminering. Inget land är fritt från någotdera, men att Sverige - med världens mest generösa invandringspolitik, mängder av kommunala och statliga stödåtgärder för invandrade samt en hård diskrimineringslagstiftning - skulle vara genomsyrat av strukturell rasism är ett löjeväckande påstående.

Det hindrar inte att den åsikten nu är allmängods, och helst inte får ifrågasättas. Alla måste förhålla sig till denna "sanning", och det kan noteras att borgerliga politiker och ministrar (däribland integrationsministern själv) inte gjort mycket för att erbjuda en alternativ ståndpunkt. Här kommer fegheten och rädslan för att trampa snett in i bilden, ett drag som tyvärr inte är exklusivt för folkpartister.

Det handlar förstås om migration, en fråga tätt kopplad till den om rasism. I stället för att hitta lösningar på faktumet att Sverige är sämst i Europa på integration, och att bara 6 av 10 invandrare är självförsörjande efter 15 år i Sverige, används Sverigedemokraterna som måltavla för infantila angrepp och plakatpolitiska utspel. Där kan högern och vänstern stå enade och känna sig duktiga och viktiga.

Samtidigt som asyl- och anhöriginvandringen exploderar i omfattning, arbetsmarknaden är sönderreglerad, skolan dras med enorma bekymmer, bostadsmarknaden har havererat och de utmaningar som den generösa invandringspolitiken skapar inte kan diskuteras utan att invektiv slängs i ens ansikte, undrar di lärde varför Sverigedemokraterna växer. Kanske för att de utgör det enda alternativet för många som är det minsta kritiska till den pågående utvecklingen? Inga andra partier vill ju ens diskutera saken.

Det handlar även om jämställdhet. Feminismen har vunnit många segrar i Sverige under lång tid. Men på sistone har de mest extrema uppfattningar fått gehör i landets största medier. Det extremistiska tomtepartiet Feministiskt initiativ knuffades praktiskt taget in i Europaparlamentet av en enig mediekår. Nu är målet riksdagen.

Partiets tvångsagenda är omfattande. Men dess vilja att omskola män, att ensidigt se till kvinnors situation och utpeka män som en potentiella våldtäktsmän möter inte mycket mothugg i de etablerade kanalerna. Vi kan därför räkna med mer tvång, mer politisk likriktning och ännu mer intolerans i jämställdhetsfrågorna framgent. Den redan smala åsiktskorridoren kommer att krympa till ett knappt passerbart skrymsle.

Jämställdhetsdebatten kan sammanfattas i en enda mening: Antingen är du feminist - eller så håller du käften.

Gemensamt för ovanstående tre frågor är att våldsvänstern och extremfeminismen uttrycker hat och intolerans mot oliktänkande. Det är här jag finner skäl till oro. Det demokratiska samtalet är allvarligt hotat. När våld som politisk metod vinner acceptans, när hat mot meningsmotståndare ses som en självklarhet och när det är civilkurage att störa politiska möten, hotas i förlängningen även vår demokrati.

Att det finns människor med korkade åsikter är knappast något nytt. Men när personer med våldsbejakande idéer och åsikter om meningsmotståndare baserade på deras hudfärg och kön släpps fram och ges ett sådant utrymme, finns det skäl att bli genuint orolig. De extrema ståndpunkterna, hatet och intoleransen, håller på att bli normaliserade. Det trodde jag faktiskt inte skulle hända i Sverige.

Mattias Svensson gjorde en annorlunda reflektion på Athena Farrokhzads sommartal. Han undrade varför en antirasist som hon sökt sig till extremvänstern och inte blivit liberal. Svensson sträckte ut en hand och efterfrågade dialog. Problemet är att den utsträckta handen möts med en knuten näve. Extremvänstern är inte intresserad av dialog. Den hatar sådana som Mattias Svensson, en medelålders vit man, en hygglig liberal och rasande trevlig person.

Mot en hatisk och revolutionär vänster med stigande självförtroende står en väluppfostrad höger som är van att vänta på sin tur när ordet fördelas. Som inte slår tillbaka. Som artigt applåderar även sina meningsmotståndare. Vi är ingen match för dem. Vi kommer inte ens hinna se det första slaget.

Sverige känns som ett tåg på god väg att spåra ur. En rödgrön valseger i höst kommer bara ytterligare påskynda den processen. Men valresultatet kanske inte spelar någon större roll, ty borgerligheten tycks redan ha kapitulerat. Den åser med tystnad hur extremismen, intoleransen och hatet går mot seger.

Det brukar sägas att vi ska vara glada för att vi bor i Sverige, detta fantastiska land. Det kommer snart inte gå att yttra de orden utan en god portion ironi i rösten. 

Tidigare bloggat:
Det fina våldet
Vill Fi censurera internet?

Läs även:
Lake, Fnordspotting

Färgblind är bäst - om rasism och "rasifiering"

En rasistisk världsåskådning bygger på föreställningen om människors olikheter och behovet av att hålla människor med dessa olikheter åtskilda.

I kampen mot rasismen har uppdelningen av oss som vita, gula och svarta anmärkningsvärt nog blivit ett redskap. Syftet sägs vara att visa hur minoriteter konstrueras socialt av majoriteten, "rasifieras". Detta leder emellertid fel när det vi egentligen borde sträva efter är att prata så lite som möjligt om skillnaderna mellan människor och fokusera på likheterna.

Ty oavsett vår hudfärg och sexuella läggning, oavsett vårt ursprung och vår historia, är det generellt sett mer som förenar än som skiljer oss åt. Den antirasistiska kampen är på väg att trampa snett och fragmenteras. Effekten har redan blivit en uppdelning av det antirasistiska arbetet i stället för en starkare gemensam uppslutning kring människovärdet.

Det tycks allt vanligare, särskilt bland unga som har tagit begreppet "rasifiering" till sina hjärtans djup, att missta genuin nyfikenhet för rasism, att leta maktstrukturer i varje vardagssituation och att se sig själv som ett offer. Det grundläggande misstaget som begås är att låta sina egna erfarenheter och känslor tala för hela samhället. För vad ska vi egentligen dra för slutsatser av att ett litet barn vill känna på någons hår? Är det en rasistisk samhällsstruktur? Blev personen i detta ögonblick "rasifierad"?

Vi har de senaste åren hört en del berättelser från unga människor som menar att deras utseende - må det vara för att de har ett ursprung i Asien, Afrika eller Mellanöstern - har fått människor att vid något tillfälle reagera. Att det gör dem annorlunda.

Men vad är fel med att vara annorlunda? Om man själv eller ens föräldrar kommer från Afrika eller Asien är man utseendemässigt "annorlunda" i Sverige. Man avviker från normen. På samma sätt som en västerländsk person står ut från mängden i Kampala eller Guangzhou. Det ligger ingen värdering i detta. Det är ett konstaterande.

En sak vet vi: Sverige är ett av världens mest toleranta länder och en av Europas mest ambitiösa flyktingmottagare. Jag varken kan eller vill frånta en annan människa hennes upplevelser och känslor. Men att projicera egna upplevda oförrätter på hela samhället och fälla omdömet om Sverige som ett rasistiskt land - denna hårresande anklagelse har närmast kommit att bli ett axiom på vänsterkanten då den också passar in i bilden av det kalla Högersverige - är uppåt väggarna fel.

Ja, det finns personer i Sverige som är rasister. Ja, det finns många som är främlingsfientliga. Och det finns ännu fler som, utan att tänka sig för hur det tas emot, skämtar om etniska särdrag. Fortfarande är det mer accepterat att driva med asiater än med judar, muslimer eller svarta. Det handlar emellertid mer om bristande hyfs än om främlingsfientlighet, vill jag mena. Men intersektionalitetsanalysen låter sig inte nöjas med detta.

Något jag har reagerat över är dock att många kineser (jag ska inte uttala mig om japaner, thailändare eller vietnameser här eftersom jag saknar mer direkta erfarenheter där) själva är öppna med sina etniska särdrag. Ingen gillar att bli driven med, men det tycks inte lika känsligt bland de kineser jag träffat att de faktiskt inte ser ut som västerlänningar. Lika lite som jag ser ut som en kines.

Ty detta gäller inte minst åt andra hållet - som vit västerländsk person i Kina kan du få mycket uppmärksamhet. För ditt blonda hår, din längd, dina stora fötter och så vidare. Jag har aldrig tagit det som ett uttryck för rasism, snarare som (lite klumpigt) visad nyfikenhet. Och jag är annorlunda i Kina. Jag är inte normen.

Det står naturligtvis alla fritt att bilda föreningar eller sällskap på etnisk grund. Man kan göra det av samma skäl som det startas frimärksklubbar - för att känna samhörighet kring något gemensamt. Men som antirasistiskt statement är det tveksamt. Nätforumet Rummet välkommar bara icke-vita skribenter. Det räcker att tänka sig det motsatta för att få en väldigt dålig smak i munnen.

Samhället ska vara för alla, sägs det. Men de antirasistiska kämparna på vänsterkanten är lika besatta av hudfärg och etniskt ursprung som någonsin rasisterna. Det riskerar att skapa en överkänslighet och en kränkthetsnorm som snarare förminskar än stärker människor. Det gör inte den antirasistiska kampen något gott heller.

Vita och högutbildade ska nog bara hålla käften

Alexandra Pascalidou leder Sveriges Radios nya debattprogram P1 Debatt. Enligt arbetsgivaren är hon en "karismatisk programledare med stort engagemang och lyskraft".

Åjovars. Pascalidou är också uttalat vänster, vilket hon inte gör någon hemlighet av i alla krönikor hon skrivit i bland annat gratistidningen Metro. Föreställ dig en annan Metrokrönikör, libertarianen Johan Norberg, i samma roll i statsradion. Otänkbart, förstås.

Alice Teodorescu deltog i programmet på temat "Hur mycket rasism tål Sverige?". Av programledaren fick Teodorescu frågan vad hon som "väldigt vacker, väldigt välklädd, akademiker, jurist, som är vit, kristen, europé" möjligen kunde veta om rasism. Frågan är oförskämd. Om Alice Teodorescu nu inte ens ansågs kvalificerad att diskutera frågan, varför bjöds hon då över huvud taget in till programmet?

Förmodligen tänkte Alexandra Pascalidou inte efter så noga innan hon ställde sin fråga. Det är inom breda kretsar kutym att förminska och diskvalificera åsikter som kommer från "fel" håll. Utifrån detta synsätt bör vita inte uttala sig om rasism (ty rasism drabbar sällan vita), män inte uttala sig om könsdiskriminering (ty sådan drabbar sällan män) och välutbildade personer som klarar sig bra i livet har naturligtvis inget att tillföra diskussionen om fattigdom och utslagning från arbetsmarknaden.

Allra värst är det om man är vit, heterosexuell man i medelåldern, själva huvudfienden för alla som upplever sig diskriminerade och satta på undantag i det svenska samhället. Då bör man helst hålla käften i alla frågor.

Noterbart är också att antirasisterna är precis lika besatta av människors hudfärg och härkomst som någonsin rasisterna. Det är ingen slump att begreppet "ras" har återlanserats. Av antirasister.

Önskas: Ett bredare avståndstagande från politiskt våld

Det pratas mycket om "den växande rasismen" i Sverige i dag. Incidenten i Kärrtorp, den så kallade nazistattacken, resulterade i en motreaktion - 16 000 uppges ha deltagit i demonstrationen mot rasism på Kärrtorps IP.

Jag är osäker på om vi verkligen ser en växande rasism i samhället eller om påståendet mest har blivit ett axiom. Att visa sin avsky mot rasism och våld är något positivt. Men det är inget trevligt sällskap du hamnar i. I det antirasistiska frontledet står organisationer som våldsbejakande Revolutionära Fronten och andra vänsterextrema organisationer som gärna slår nazister på käften och inte tycker att det är så farligt om sverigedemokrater får bomber i brevinkastet.

Jag skulle önska att vi kunde se samma uppslutning inte bara mot rasism och nazism utan mot all sorts våldsam extremism i samhället - allt från djurrättsaktivister som ger sig på pälshandlare till nazister och vänsterrevolutionärer som hotar och misshandlar alla de inte tycker om. Men det är som om visst politiskt våld är acceptabelt - så länge det kommer från "rätt" håll.

Som liberal behöver jag inte kalla mig antirasist. Att vara liberal är att stå upp för alla människors rätt till frihet och självbestämmande, oavsett etnisk bakgrund, sexuell läggning eller religiös och politisk tillhörighet.

Det är mer än man kan säga om flertalet vänsterorganisationer som deltog i gårdagens demonstration.

Läs även:
Fnordspotting: Det rumsrena våldet