Nu ska vi snacka språk

Varje år utökas det svenska språket med ett antal nya ord, presenterade av Språkrådet. Det är ord som har använts i eller om uppmärksammade sammanhang under året.

Försök att förändra språket faller dock ofta platt. Fåniga hittepåord som zlatanera (som är helt onödigt eftersom det inte tillför språket något och heller inte förenklar det), memil eller grexit tillför ingenting. De säger, som Språkrådet konstaterar, mer om samhällsutvecklingen under det gångna året än om språkutvecklingen framöver. För att överleva långsiktigt behöver ett ord kunna beskriva mer än enbart en enskild händelse som snart faller i det allmänna medvetandets glömska.

Språket är konservativt och förändras inte så lätt. Försök att slopa könsbundna personliga pronomen och ersätta dem med hen har gjorts under närmast kampanjliknande former, och ordet används också konsekvent av en del skribenter och journalister. Hen är till skillnad från många av Språkrådets nya ord ett sätt att förenkla språket och vi ser detta könsneutrala personliga pronomen i exempelvis finskan.

Men det har inte satt sig i vardagsspråket och är därmed dömt att användas av ett fåtal som vill göra sig lite märkvärdiga eller göra ett genusstatement. Möjligen är hen här för att stanna på lite längre sikt.

En mer uppenbar trend är att vi i allt högre grad inte bara slutat översätta utan också att böja engelska ord i svenskan. I stället lånar vi dem rakt av. I stället för att säga smarttelefon säger vi smartphone. Vi säger inte motreaktion utan backlash.

Och vi böjer inte dessa i plural (smartfånar?). Det är en lärdom från engelska låneord som video (som heter videor i plural, men där nästan alla säger videos). Ett numera vardagligt ord som mail har vi däremot valt att försvenska till mejl.

Dagens svenska språk är således en salig blandning av låneord, försvenskningar och rena stölder. Så utvecklas språket och så förändras det i globaliseringens spår.

Om språk verkar tidskrävande och jobbigt kanske Lundstudien som visar att hjärnan växer av intensiva språkstudier vara lite uppmuntrande. 学习把!  

De stackars studenterna

"Barnfattigdomen". Det börjar kännas som en något slitet ämne. Diskussionen har pågått länge och korten är lagda. Men det tycker inte kvällspressen och i synnerhet inte Aftonbladet som dundrar på med både barnfattigdomsblogg och nya reportage från Fattigsverige.

Under de här dagarna i juni hörs fulla och skränande studenter på lastbilsflak över hela landet. Ja, det är både irriterande och skitfånigt, men jag har i likhet med alla andra också stått så där en gång i tiden och betett mig. Även 20-åringar blir dock som folk med tiden. I alla fall de flesta.

Efter reportagen om de stackars fattiga barnen som inte får vare sig smarttelefoner eller utlandsresor av sina utblottade föräldrar har turen kommit till de stackars gymnasisterna. Det är dyrt att ta studenten, får vi veta av Natalia Kazmierska. Det är dyra studentmössor, mottagningar, champagnefrukostar och hyra av studentflak. Helst ska studentskivorna hållas på fina krogar med inhyrd DJ och 350-kronorsmiddagar, tydligen. Det är "summor i nivå med ett mindre bröllop".

Jag häpnar över beskrivningen. Visserligen var det några år sedan jag själv tog studenten och kanske skiljer sig landsbygden från Stockholm vad gäller snobbighet och krav. Men har Kazmierska gjort ett reportage på Östermalm som hon sedan låter stå som exempel för resten av landet? Vilken studentmössa kräver avbetalning under tre månader? Jag vill minnas att min kostade någon hundring. Vem har studentfesten på en innekrog och påstår att det är så kraven ser ut i dag?

Sådana här verklighetsfrånvända beskrivningar får två konsekvenser. Dels kan de helt i onödan hetsa fram ett allt dyrare beteende bland studenter, under uppfattningen att "det är så det ska vara", dels kan vuxenvärlden få för sig att det faktiskt ligger till på det här sättet och i förlängningen resultera i det ena korkade åtgärdsförslaget efter det andra. Tänk på lille Per som inte har råd med vare sig DJ eller champagne!

I texten avslöjas dock som vanligt vad det innerst inne handlar om: jämförelsehets. "Min mamma led något så otroligt av att inte kunna ge mig vad mina klasskompisar fick. Det tog hårt på mig att se hennes stress", berättar en 20-årig tjej. Alltså: titta på vad kompisen får och hävda att det är synd om dig när du inte kan få samma sak. Vuxenvärlden gör uppenbarligen sitt bästa för att underblåsa jämförelsehetsen genom att offerstämpla de barn och ungdomar som inte har samma tillgång till prylar, samma dyra hem, samma semesterresor och samma dyra studentskivor som vissa andra. Snacka om björntjänst.

Eller för att citera Josephine Bornebuschs Solsidan-karaktär Mickan: "Det är Lussans fel, det var hon som började!"

En vanlig Svensson.

Låna mer, tycker regeringen

Alliansen vill höja studiemedlet med 500 kronor om den vinner valet. Första tanken är: jaha, allt till alla. Först löntagare, sedan pensionärer och nu studenter. Fast riktigt så är det inte. Det är nämligen studenterna som får betala höjningen.

Höjningen av studiemedlet läggs alltså på lånedelen, som är ungefär två tredjedelar av det totala studiemedlet. Regeringen anser således att studenterna ska låna mer. Varför inte möjliggöra så att alla som studerar kan deltidsarbeta mer i stället? Och slippa låna så mycket? Det vore faktiskt rimligare.

Ta er i kragen, studenter

7 av 10 studenter känner stress, visar Socialstyrelsens Social rapport 2010 (PDF). Många är så stressade att de har svårt att sova. En person som pluggar statsvetenskap och intervjuades i TV4Nyheterna sover bara några timmar per natt.

Visst kan det vara stressigt att vara student. Det är studier och jobb som ska gå ihop, ekonomin är ett ständigt orosmoment för de flesta och orsakar både stress och oro. Men är det verkligen så illa att man ska behöva drabbas av sömnproblem? Det har pratats mycket om de stackars studenterna. Är det inte bostadssituationen så är det ekonomin. Nu gäller det alltså även skönhetssömnen. Jag har själv varit student sedan Columbus reste till Amerika (känns det som) och vet att det tidvis kan vara lite körigt. Men det är dels en del av utmaningen, dels en prioriteringsfråga. Om man pluggar heltid är det faktiskt meningen att man ska lägga ned ett heltidsarbete på studierna. Vilket nog rätt få studenter gör på många kurser/utbildningar.
Om jag klarar att plugga heltid plus halvtid och jobba deltid torde det inte vara någon omöjlighet för en person på statsvetenskapen att fixa en uppsats utan att gå under i sömnlöshet och ångest. Kan man tycka.

Mycket att göra? We all have. Act accordingly...

Många böcker blir det...

Feltänkt med höjt fribelopp

Studiemedlet höjs med 430 kronor (varav det blir kvar 350 kronor) från och med nästa termin. Man tackar och bockar. Visserligen läggs nästan allt på lånedelen vilket i slutändan betyder högre studielån för studenterna. Men problem ska man som bekant skjuta på framtiden. Det väntar ju ett helt yrkesliv att gnälla över studieskulden.

Att höja fribeloppet är däremot feltänkt.

"I praktiken betyder det att en student skulle kunna tjäna cirka 23.500 kronor per månad under två sommarmånader och dessutom jobba en del helger med en lön på upp till 8.900 kronor per månad utan att det minskar studiemedlen."

Jag tillhör en förmodad minoritet av studenter som inte tycker att man ska kunna studera och jobba hur mycket som helst och samtidigt få bibehållen bidragsdel i studiemedlet. Om man pluggar heltid och ändå har tid att jobba så mycket att det ger en lön på 8 900 kronor varje månad har man visat med all önskvärd tydlighet att man klarar sig utan skattefinansierade studiebidrag. Då ska man heller inte ha några bidrag.

Den "utsatte" studenten

Sakine Madon går åter igen till attack mot oss studenter, som hon anser är bortskämda. Det värsta är att hon till viss del har rätt.

Expressens fattigdomsserie (enligt kvällspressens helt egna definition) och Aftonbladets förfärliga fattigblogg... Det har blivit på modet att lyfta fram "det nya fattig-Sverige". Studenternas situation brukar ofta lyftas fram som ännu ett exempel på en grupp som har det riktigt knapert i samhället. Och visst är det ekonomiskt tufft att leva på studiemedel, inget snack om saken. Men är studenter därmed en utsatt grupp i samhället?

"Det är alltså, enligt retoriken, oerhört synd om dem som har kommit in på högre utbildning (grattis ni som har det!), som lever i ett land där utbildningen är avgiftsfri och som dessutom får 7 820 kronor per månad i studiemedel. Förlåt, men i vilken värld lever man om man tror att det är utsatthet?"

Först bör vi konstatera att av de 7 820 kronorna som CSN varje månad betalar ut (ungefär 2 000 kronor mindre i maj och december, lika mycket mer i januari och augusti) är över 5 000 kronor lån. Bidragsdelen är ungefär en tredjedel. Därefter bör vi göra klart att detta kan vara allt från en hygglig försörjning till ett liv på korv och makaroner, oftast helt beroende på hyran. Jag har upplevt båda.

Jag har bloggat tidigare om att det finns bortskämda studenter som anser att de bör ha råd att äta ute, dricka latte varje dag, handla dyra kläder, gå på krogen varje helg och ändå ha pengar över. Jag förstår att detta kan väcka anstöt hos vissa, särskilt hos ensamstående föräldrar som har svårt att få ihop pengar till nya vinterskor till barnen eller hos människor som av olika anledningar lever på försörjningsstöd eller sjukersättning. Att kalla fullt friska studenter för en utsatt grupp är trams. Jag gissar dessutom att studentlivet är betydligt mer stimulerande än att leva på försörjningsstöd. Att ha en lägre ekonomisk standard under studentåren hör till.

Som student ser jag båda ytterligheterna: å ena sidan de som lyckas leva på studiemedel och till och med spara pengar och å andra sidan de som köper lunch var och varannan dag, dricker latte och slösar på krogen. Var student får göra sitt val, men kom inte och klaga på ekonomin om alla pengar försvann på Stureplan förra helgen. Det är fanimej pinsamt.

Själv har jag alltid varit ekonomiskt disciplinerad, vilket underlättar när marginalerna är väldigt knappa. Jag tittar ut något jag vill ha och sparar sedan till det. Jag vardagsslösar aldrig. Eftersom resor är min stora passion, är det alltid en resa som finns i blickfånget och som jag sparar till. Denna sommar var det Thailand, i vinter är det (förhoppningsvis) Kina igen. Tricket är att dra in på nöjen i vardagen, laga mat i stället för att äta ute, ligga på och låna kursböcker i stället för att köpa (samordna i klassen så långt det är möjligt) och inse att man faktiskt inte kan göra allt man vill göra just nu.

På grund av heltidspraktik+halvtidsstudier kommer jag inte att ha tid att jobba under hösten (om nu ingen är villig att betala mig för att skriva, förstås), vilket gör att alla pengar får tas från studiemedlet och bostadsbidraget och inte från någon lön. Men det ska nog gå. Det blir inga klädinköp och väldigt lite latte och öl framöver helt enkelt. Men vet du? Man överlever det också.

Välkommen till verkligheten (för vissa)

Journalisten Jessica Ritzén ska leva på socialbidrag i en månad och blogga om upplevelsen. Hon klagar över att bara ha 97 kronor om dagen att leva på efter att hyra och alla fasta utgifter är betalda. Välkommen till många studenters ekonomiska verklighet!

Visst kan det vara nyttigt för somliga att uppleva ett liv med mager plånbok. Men en månad är egentligen för kort tid för att verkligen förstå hur det är. Alla räkningar är inte månatliga och det är när kvartals- och månadsräkningar sammanfaller med ett tandläkarbesök eller trasig inventarie som det blir uppenbart hur svårt det är att leva på så små summor. Jessica Ritzéns bloggande liknar mest sensationsjournalistik över hur bedrövligt det är att leva som fattig i Sverige när allt hon egentligen skulle behöva göra är att skära ned på nöjen och prioritera basbehoven. Att använda tvålstumpar för att hon inte anser sig ha råd att köpa ny tvål förlöjligar bara problematiken.

Eftersom jag på grund av heltids- och halvstidsstudier över huvud taget inte har tid att jobba för närvarande får jag nöja mig med pengarna från CSN. Det innebär efter betald hyra drygt 100 kronor om dagen att leva på - innan alla fasta utgifter som bredband, telefon, kabel-TV och annat är betalda. Hur detgår ? Ibland går det inte. Men man hittar oftast sina vägar. En god uppfostran i sparsamhet och billigt leverne gör definitivt sitt till. Jag äter inte gröt till middag för det, som Jessica Ritzén menar att man måste göra. Tips: storhandla när du har pengar, laga upp, frys in. Gröt fungerar för övrigt bättre till lunch...

Jag vet att gnällande studenter väcker irritation hos många så jag ska avhålla mig från att gnälla. Jag nöjer mig med att konstatera faktum. Så här ser det ut och jag vet att jag inte är ensam. Jag vet också att många studenter lever över sina tillgångar och skulle kunna ha rätt goda marginaler om de bara gav tusan i att äta ute hela tiden i stället för att laga maten själv eller köpte en billigare jacka i stället för den där för 3 000 kronor. Det är allas egna prioriteringar, men man ska inte gnälla när man inte ens försöker snåla.

Det är inte av snålhet eller skygghet jag inte är ute och äter eller dricker öl närhelst jag skulle vilja utan helt enkelt för att plånboken inte medger det. Lyckligtvis är studentlivet per definition en begränsad tid. Det är samtidigt en betydligt mer utvecklande tid än att leva på socialbidrag så vi ska som sagt inte klaga för mycket. Det kan dock, för vissa, vara värt att tänka efter en smula ibland innan de klagar över sin dåliga ekonomi... Det som finns bekant grader i helvetet.

Tomt?