Livspusslet ett lyxproblem

Vi har aldrig haft det så bra som nu. De barn som växer upp i dagens Sverige har det, generellt sett, mer förspänt än alla andra barn tillsammans i svensk historia.

Deras föräldrar har bättre ekonomi och behöver inte bekymra sig om huruvida lönen räcker när räkningarna ska betalas. Barnen får åka på resor till andra sidan jordklotet. Och föräldrarna kan smita iväg på weekendresor till populära europeiska storstäder.

Hemma står förutom fin heminredning nya smart-TV-apparater, spelkonsoler och datorer. På soffbordet ligger senaste smarttelefonen som kostar som två eller tre månaders försörjningsstöd, i soffan ligger en surfplatta till varje barn och pockar på uppmärksamhet. På parkeringen står en eller två bilar av nyare modell. Sommarhuset på landet väntar på nästa besök. Julshoppingen slår årliga rekord.

Materiellt sett befinner vi oss alltså i en tid som saknar motstycke. Men vi är också friskare än någonsin tidigare, vilket gör att de flesta av oss kan se fram emot riktigt långa liv. Det är inte bara trevligare att vara barn i dag än tidigare utan också bättre att vara gammal (om det är riktigt gammal man vill bli).

Ändå går det knappt en dag utan att vi kan läsa om hur besvärligt medelklassen har det. Livspusslet, ni vet. Hur ska det gå ihop? Hur ska människor kunna kombinera jobb och barnuppfostran med alla fritidsaktiviteter och att sköta hus och hem? Nå, det gick ju för tidigare generationer, på något vis.

Skillnaden i dag jämfört med tidigare är att defaultläget är att båda föräldrarna jobbar. Hemmafruar finns knappt längre. Som kompensation för detta finns emellertid även en aldrig tidigare skådad välfärdsutbyggnad, som ger god ersättning till föräldrar som är hemma med barnen den första tiden, och en inkomstnivå för det stora flertalet som möjliggör rekreation och ledighet när allt från middagsmat till städning och barnkalas kan köpas.

Så hur kan vi i detta läge vara så stressade? En stor del av svaret, tror jag, är att en mängd trivialiteter har letat sig in i våra liv i takt med att arbetet blivit en mindre väsentlig del och vi fått det bättre ställt. Dessa trivialiteter upptar alltmer av vår tid. Ann Heberlein berör detta:

Jag vet att många är stressade och kämpar med det där förhatliga livspusslet, men ärligt talat - är inte en hel del som ingår i det den beställda medelklassens livspussel rätt fåniga aktiviteter, liksom överflödiga? Som yoga, heminredning, jakten på de perfekta skorna och macaronbakning?

Jag har inga minnen av att mina föräldrar ägnade någon tid åt heminredning, att läsa modemagasin, springa på gym eller fika med kompisarna. Nej, det var jobb som gällde. Flera jobb samtidigt. Kvällar. Helger. Nätter. På helgen lagades det upp mat som skulle räcka till matlådor under kommande vecka.

Med moderna bortskämda ögon har jag svårt att förstå hur de hann med allt. Hur de orkade. En förklaring är att de inte tänkte på sig själva i första hand utan på oss. Barnen. De jobbade och slet för att vi barn skulle få det bra. Det är naturligtvis de flesta föräldrars ambition i dag också, men då fanns det inte tid för tankar på status och att se bra ut inför andra.

Jag kan skämmas lite när jag tänker på hur mina föräldrar hade det under den första tiden och hur jag och min fru har det i dag (och ändå inte är nöjda). Ribban för vad som är acceptabelt har verkligen flyttats. Sedan tänker jag efter hur mycket tid jag lägger på just triviala saker. Som att hålla tre bloggar flytande samtidigt. Att kolla Facebook otaliga gånger varje dag. Att lägga ned tid på att debattera med okunniga idioter i olika debattforum. Lyckligtvis har jag lyckats avstå från att skaffa Twitter och Instagram. Jag tror faktiskt att det är få som på sin dödsbädd känner att de twittrade för lite.

Så. Mycket av stressen människor känner i dag skulle kunna minska om vi bara skar ned ned på twittrandet, facebookandet, instagrammandet och hemmapyntandet - kort sagt slutade upprätthålla en fasad av perfektion och dagligen lägga tid på att försöka göra hela världen uppmärksam på den. Detta skulle öppna upp massor av tid.

Nu är inte avsikten att uppmana till att kasta ut datorn eller sluta leta verktyg för rekreation. Själv ägnar jag exempelvis en del tid åt TV-spel då det är ett sätt att koppla av. Men vi bör nog vara lite uppmärksamma på hur pass mycket tid vi lägger på exempelvis sociala medier och på att vara perfekta inför vår närmaste omvärld, särskilt när vi samtidigt klagar över att tiden aldrig räcker till.

Vi, dagens människor, har nämligen vare sig färre eller fler timmar att röra oss med varje dag. Vi har bara fått privilegiet att disponera fler av dem fritt än tidigare generationer. Det borde vi kanske göra lite smartare.

I Chongqing finns det stråk för personer som hellre tittar på mobiltelefonen

än ser framåt när de promenerar. Vi får hoppas att de inte gör likadana bilfiler... 

Hellre en butler på Odenplan än en piga på Östermalm?

Socialdemokraterna är på väg att bli ett allt mer förvirrat och svårbegripligt parti. Tidigare visste man som väljare var man hade dem. De gillade höga skatter för de höga skatternas skull. Skattesänkningar kom inte på tal. Nu går de, i praktiken, till val på att acceptera lejonparten av Alliansens, enligt SAP självt, orättvisa skattesänkningar som främst gynnar de som har mest. Partiet går dessutom till val på att ytterligare sänka skatten för pensionärerna. Fredrik Reinfeldt har en poäng när han retoriskt frågar vilket parti som folk litar mest på när det gäller att genomföra skattesänkningar i Sverige. S eller M?

Socialdemokraterna i Stockholm går till val på att underlätta bland annat tvätt och matinköp åt stressade och upptagna stockholmare. I sak är det inget fel i att upplåta lokaler i exempelvis tunnelbanan åt privata företag för att serva personer till och från arbetet med olika tjänster. Det är egentligen bättre än att med skattepengar subventionera vissa enskilda branscher bara för att "skapa jobb" (var det inte lite så man resonerade i Sovjetunionen och Kina förr i tiden?).

Men samtidigt går det lite på tvärs med Socialdemokraternas egen inställning till vad som är lämpligt och inte lämpligt att anlita företag för. Ombyggnationer i hemmet är helt OK. Städning är det tydligen inte. Nu är plötsligt kemtvätt OK. Det är lite komplicerat att som väljare hitta någon sorts logik i dessa olika ställningstaganden. Jag är rädd för att den som söker logik inte kommer att hitta någon. De olika utspelen är lika ologiska som att Socialdemokraterna i alla år har motsatt sig, och fortfarande motsätter sig, ett tillgängligare apotek när de nu tar exemplet "hämta barnens mediciner från apoteket" som en av många stressfaktorer i vardagen.

Om man ska använda Socialdemokraternas egen retorik mot olika hushållsnära tjänster, blir tonen som bekant en annan. Då är det bestämt dags att inrätta en butlerköpslag. Man ska inte kunna köpa människor på detta sätt. Folk ska sköta sin egen tvätt, inte köpa tjänsten av någon annan. Kampen mot människohandeln måste intensifieras! Det är framför allt kvinnor, nej flickor (små barn!) som kommer att stryka den tvätt du lämnar in vid tunnelbanestationen.

Sedan kan jag i mitt stilla sinne undra vilka som är så förbaskat upptagna att de inte hinner handla upp all mat på helgen eller någon annan ledig dag efter arbetstid (många mataffärer har öppet till 22) eller ens sköta tvätten åt sig själv. Men visst, service i tunnelbanan för den som vill - varför inte?

Ta er i kragen, studenter

7 av 10 studenter känner stress, visar Socialstyrelsens Social rapport 2010 (PDF). Många är så stressade att de har svårt att sova. En person som pluggar statsvetenskap och intervjuades i TV4Nyheterna sover bara några timmar per natt.

Visst kan det vara stressigt att vara student. Det är studier och jobb som ska gå ihop, ekonomin är ett ständigt orosmoment för de flesta och orsakar både stress och oro. Men är det verkligen så illa att man ska behöva drabbas av sömnproblem? Det har pratats mycket om de stackars studenterna. Är det inte bostadssituationen så är det ekonomin. Nu gäller det alltså även skönhetssömnen. Jag har själv varit student sedan Columbus reste till Amerika (känns det som) och vet att det tidvis kan vara lite körigt. Men det är dels en del av utmaningen, dels en prioriteringsfråga. Om man pluggar heltid är det faktiskt meningen att man ska lägga ned ett heltidsarbete på studierna. Vilket nog rätt få studenter gör på många kurser/utbildningar.
Om jag klarar att plugga heltid plus halvtid och jobba deltid torde det inte vara någon omöjlighet för en person på statsvetenskapen att fixa en uppsats utan att gå under i sömnlöshet och ångest. Kan man tycka.

Mycket att göra? We all have. Act accordingly...

Många böcker blir det...

Stressa mindre, lev mer

"Vi tillbringar för lite tid tillsammans och för mycket tid på arbetet. Vi stressar för mycket och vår arbetsbelastning är alldeles för hög."

Vissa skulle säkert ironisera över detta uttalande, som kommer från en psykolog till råga på allt. Det ger nästan lite friårsvibbar. Borde vi inte jobba mer i Sverige för att ha råd med alla gamla människor i framtiden? Nja. Kanske borde vi jobba annorlunda. När du väl sjukskrivs för stressymptom eller rent av utbrändhet är det ingen som tackar dig. Jag vet att för många är livet lika med jobb. För mig är det det definitivt inte.

Jag tror att Eva Rusz är inne på ett viktigt spår (även om hennes artikel fokuserar en hel del på anknytningsteorin). Många människor har så fullt upp med sina karriärer i dag att de knappt har tid för sina barn. De blir i stället skolans, fritidsledarnas och barnvaktens ansvar. "Samhället" har misslyckats när barnen begår brott och/eller mår dåligt. Jag vet att det finns gott om kämpande föräldrar där ute som sliter för att få arbetstid, skolmöten, fritidsaktiviteter och kvalitetstid med barnen att gå ihop och också lyckas med detta. All heder till er. Men här rör vi oss på en mer generell nivå.

Samtidigt som det hävdas att barnen är det viktigaste vi har är vi alltmer benägna att skjuta över ansvaret på "samhället". Politikerna och skolan måste "ta ansvar", ty vi har ju våra karriärer och personliga rekreation att tänka på. Föräldraansvaret verkar ibland helt bortblåst. Jag tror att många av oss kan tänka tillbaka på våra grundskoleår och peka ut vilka elever som vi redan där och då kunde se skulle få problem senare i livet. Bekräftelserna såg vi ofta i tidningen x antal år senare. Bilstöld. Rån. Misshandel. Missbruk. En trygg uppväxt i ett tryggt hem med människor som hade tid för barnen kanske hade kunnat förhindra det där för många av dem.

Saker som har hänt i mitt liv har fått mig att tänka till. Jag är visserligen som mest effektiv när jag har mycket att göra och jag gillar att ha mycket att göra. Jag kan koppla av i max två veckor, sedan måste jag komma igång med något för att inte bli tokig. Under kortare perioder kan jag stressa väldigt mycket för att få allt att gå ihop. Men att stressa livet ur mig dag ut och dag in, månad ut och månad in, är helt enkelt inget jag avser att göra under mitt liv. En sådan tillvaro tänker jag aldrig söka, oavsett löning. En vanlig lön i Sverige räcker till allt jag vill i livet: äta mig mätt, bo tryggt, skriva av mig på min dator eller i närmsta anteckningsblock, gå ut och roa mig någon gång ibland, köpa lite prylar och umgås med min framtida familj.

Allt detta går även utan stress. Och stress går ofta att undvika med god planering. Jag tror att många av oss skulle må bättre av att stressa lite mindre och leva lite mer.