Det hela tog fart med Patrik Lundbergs krönika i Helsingborgs Dagblad om hur han som adopterad korean sade sig dagligen bli bespottad och hånad för sitt utseende.
Jag ifrågasatte att Sverige verkligen skulle vara så rasistiskt. Debatten kom emellertid främst att handla om hur Lundberg såg rasistiska strukturer i Fazers Kinagodis, "vars förpackning pryds av en knallgul asiat med rishatt och ögon sneda som en lördagsfylla".
I dagens DN Kultur följer komikern Evelyn Mok, med föräldrar från Hongkong och Kina, upp Lundbergs spår. Hon hävdar att asiater i Sverige inte är personer utan karikatyrer mot vilka vi västerlänningar riktar våra fördomar.
Nu är jag inte av asiatiskt ursprung och kan därför inte hävda att det både Lundberg och Mok upplever är falskt. Det är förstås sant för dem. Men jag får tillstå att jag faktiskt inte köper att Lundberg får "kinesjävel" gapat efter sig på daglig basis och jag tycker att han förefaller vara synnerligen överkänslig (vilket visserligen inte är ett brott).
Viss koppling till österlandet har jag dock då jag är gift med en kinesiska. Hon förstod över huvud taget inte vad som var rasistiskt eller konstigt med Fazers Kinagodisförpackning. Mycket ligger således i betraktarens ögon.
Evelyn Mok utmålar kineser som ett utsatt folk vartän de kommer (förtryckta i hemlandet, gjorda till karikatyrer utomlands). Både hon och Lundberg har rätt i att västvärlden dryper av asiatiska stereotyper. Thailändskor betraktas som horor, eller före detta. Och kinesernas svårigheter med att uttala ett svenskt "r" skämtas det friskt om. Och så kinesiska språket rent allmänt, förstås. Jag reagerar mer för detta nu än vad jag gjorde tidigare. Många svenskar klampar på med hurtiga skämt om "tjingtjong" och "kinesiska mulen" i asiaters närvaro, uppenbarligen helt omedvetna om att det för somliga framstår som hånfullt eller nedvärderande.
Kultur och seder spelar in i hur vi beter oss. Medan västerlänningar är väldigt känsliga för kommentarer om övervikt är det för kineser ett lika öppet ämne som vädret är bland svenskar. Klart att man kan säga till någon att han eller hon har blivit tjock! Klart att man kan peka på någon på tunnelbanan och skratta åt dennes stora fötter.
Som västerlänning i Kina väcker man betydligt mer uppmärksamhet än vad en person med asiatiskt ursprung gör i Sverige. Det får man lära sig att acceptera, ty kineserna menar sällan något illa. Jag tror inte att majoriteten av alla som skämtar om kinesiskan som ett "tjingtjongspråk" menar något illa med det heller. Men när man har hört det dussintals gånger är det inte fullt lika roligt längre. Då blir man kanske just en karikatyr.
Rasism existerar, även i Sverige. Människor behandlas illa utifrån sin etnicitet. Utomeuropéer har svårare att få arbete och diskrimineras i krogkön. Hur vi kommer tillrätta med detta kan och bör vi diskutera. Det andra handlar mest om sociala koder eller rent hyfs.
Visar inlägg med etikett Asien. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Asien. Visa alla inlägg
torsdag 26 juli 2012
lördag 2 juni 2012
Kärlek över lands- och kulturgränser
Jämfört med hur det brukar gå till när "vanliga" par blir tillsammans och bildar familj - i Sverige är vi tillsammans i snitt i sju år innan vi gifter oss - gör flera av paren i serien nästan precis tvärtom. De gifter sig innan de känner varandra särskilt bra. Sedan flyttar de ihop och lär känna varandra. Thaifjord skildrar thailändska kvinnor som lever med norska män i Norge, men flera av paren är lite till åren komna och träffades faktiskt i Norge, inte i Thailand. I dessa fall rör det sig således inte alls om någon "fruimport".
Är det inte en väldigt stor risk att gifta sig, flytta till ett annat land och börja ett liv tillsammans med någon innan man vet om den är den rätta? Såklart. Men äktenskapen för hälften av alla "vanliga" par i Sverige slutar i skilsmässa. Mycket sämre än så kan det väl knappast bli.
För korskulturella par uppstår genast hinder och utmaningar som måste överkommas - detta innan kulturkrockarna ens hinner uppstå i vardagen. Det är väntan vid visumansökningar och lång tid utan varandra, ansökningar om uppehållstillstånd och sedan, när alla papper är klara, ett nytt liv tillsammans i ett land som är helt nytt för den ena parten och därför kräver en anpassningsperiod. Språket, maten, sederna och traditionerna - allt är nytt.
Mycket av det som andra par tar för givet - att alltid kunna vara tillsammans eller åtminstone kunna ta tåget eller flyget över en helg när man är separerade av jobb eller studier - är inte givet för korskulturella par som skiljs åt av hela världshav innan de slutligen kan återförenas.
Jag tror att de utmaningar som korskulturella par möter, varav flera skildras i Thaifjord, kan göra förhållandet starkare och framtida dispyter lättare att hantera. Den inledande förälskelsefasen där man går på moln och bara ler uppstår inte eftersom det finns så mycket praktiskt att hantera. Men resten av resan kan bli desto mer underbar.
Se del 1 på YouTube.
tisdag 20 september 2011
Det som inte ryms i en godispåse
Efter Nogger Black-skandalen (rasistisk glass) kommer nu nästa snackis: Kinapuffar, "vars förpackning pryds av en knallgul asiat med rishatt och ögon sneda som en lördagsfylla", om vi ska tro en krönikör. Fazer lovar nu att omarbeta loggan.Jag har faktiskt gjort en liknande reflektion när jag har köpt godiset (som heter Kina) i chokladbarform (jättegoda, för övrigt). Visst är bilden en karikatyr och en svart figur med benknota genom håret eller en jättelik ring i den stora näsan hade säkert blivit uppmärksammad för länge sedan.
Bakgrunden till denna historia är att krönikören Jakob Lundberg upplever att han blir illa behandlad i Sverige bara för att han har asiatiskt utseende. Han hävdar att folk skrattar bakom hans rygg - ja, det har rent av gått så långt att han vill blondera håret och operera ögonen för att inte bli utpekad som asiat (varför skämmas för sitt ursprung?). Först när han väljer att bland annat exemplifiera det "rasistiska" Sverige med Fazers godis får krönikan spridning i medierna.
Jag kan förstås inte hävda att Lundberg ljuger, men jag har väldigt svårt att tro att detta är en representativ bild av hur personer med asiatiskt utseende bemöts i dagens mångkulturella Sverige. Och jag har lite svårt att förstå hur det kan vara kränkande att personer hälsar på honom på kinesiska (får vi anta att han menar).
Däremot är det sant att det skojas friskt om exilkinesers sätt att prata ("ska vi äta fyla små lättel eller besöka kinesiska mulen?") - och hur många thailändska kvinnor betraktas inte som horor och får höra "love you long time" till leda? Det är väl ungefär lika socialt smidigt som att dra tjockisskämt bredvid en överviktig person. Ändå hör vi dessa "skämt" gång på gång och de flesta av oss är skyldiga till dem - om än inte i kinesers eller thailändares sällskap.
Jag tycker inte att det handlar om politisk korrekthet utan snarare om ren jävla respekt mot människor som råkar ha ett annat ursprung än oss pursvenskar. Frågan är alltså mycket större än en sketen godispåse eller att någon säger 你好 (nǐhǎo) i stället för hej till dig på stan. Det handlar om respekt, attityder och rent hyfs.
Att rikta besvikelse och vrede mot en påse godis blir märkligt - att omarbeta en gammal logga efter en persons krönika är nästan ännu märkligare.
torsdag 18 februari 2010
Jämställdhetsdiktatur, katter och hundar
Jag har tidigare skrivit om oss som söker eller har sökt kärleken i öster. Det förekommer nämligen en diskussion i svenska medier om svenska mäns "import" av fruar och flickvänner som ett exempel på ett slags människohandel. Detta har väckt ont blod hos många svenska män som inte alls känner igen sig i denna exploaterande beskrivning av hur de fann kärleken.
Aftonbladet driver diskussionen vidare när de skriver om en studie som visar att svenska män väljer yngre utländska fruar. Den genomsnittliga åldersskillnaden är 10 år, enligt en studie som tittat närmare på svenska kvinnor och män som hittat en partner med utländsk härkomst. Denna ålderskillnad är inte särskilt märklig. Att kvinnor söker äldre män i högre grad än män söker äldre kvinnor gäller även mellan svenska par i Sverige. Mätperioden är 1990-2004 och omfattar således väldigt många par (även om tydliga avgränsningar har gjorts).
Givetvis frågar sig Aftonbladet vilken betydelse "de olika ländernas syn [har] på jämställdheten mellan könen", en fråga som inte berörts i studien. I Sverige råder som bekant jämställdhetsdiktatur. Jämställdhetsideologin genomsyrar hela samhället. Såväl barnpassning som arbetsliv och sexliv ska ske på ett jämställt sätt. "Vi ska vara stolta över att vi är världens mest jämställda land", brukar statsfeminister et al påstå. Denna syn på Sverige som något förmer än andra länder (vilket alls icke endast handlar om jämställdhet utan snarare om den "svenska modellen" i allmänhet) får till följd att många svenskar ser ned på omvärlden. Sverige är utvecklat, vilket betyder att det inte längre behöver utvecklas. Vi behöver inte lära om omvärlden. Den ska lära av oss. Denna inskränkta syn får också konsekvenser för hur många svenskar ser på människor från andra kulturer. Amerikaner är feta och okunniga. Kineser äter hundar och hyllar Mao. Muslimer förtrycker kvinnor och brutalslaktar djur. En kritisk diskursanalys av svenska mediers beskrivning av andra kulturer de senaste 20 åren skulle med all säkerhet påvisa hur levande många av dessa fördomar är. För att inte tala om hur det pratas ute i stugorna runt om i landet (detta blev smärtsamt tydligt när Beijing-OS just öppnats och folk från rågåkern fick ringa in till SVT och ställa frågor till kineser på plats i studion...).
Föreställningen att motivet till att söka en asiatisk kvinna är viljan att dominera är inte bara felaktig, den är oförskämd både mot mannen och kvinnan. Kanske framför allt mot kvinnan. Varifrån kommer föreställningen att asiatiska kvinnor skulle vara undergivna? Förmodligen från antagandet att de inte är som svenska kvinnor. Och svenskar kvinnor anses, enligt de svenska kvinnorna själva, vara starka, stolta och självständiga. Om vi gör en djurparallell är svenska kvinnor typiska katter. Men det torde även göra dem opålitliga och högfärdiga, inte sant? Jag vet inte. Mitt intresse för svenska kvinnor upphörde för flera år sedan. Följaktligen skulle asiatiska kvinnor vara hundar. Lydiga, trogna och ständigt villiga att göra sin husse till lags (kissandet på lyktstolpar får vi lämna utanför analysen).
Detta stämmer förstås inte. Vi ska passa oss för alltför svepande formuleringar i endera riktning, men asiatiska kvinnor är, enligt min och många andras erfarenhet, betydligt mindre själviska än sina svenska motsvarigheter. De är också vana vid hårt arbete, vana att kämpa sig fram för att nå resultat. Kineser arbetar sex dagar i veckan, min flickvän fick i år inte ens ledigt över det kinesiska nyåret. Men de sätter familjen högst, inte sig själva. Så visst är det sant att asiatiska kvinnor generellt sett inte är som svenska. Det är kanske just därför en knapp tredjedel av alla utländska kvinnor som svenska män vill ha kommer därifrån. Det har emellertid inget med undergivenhet att göra.
Den som läser denna blogg kan lätt tro att jag hatar Sverige. Så är det inte alls. Det finns mycket i Sverige som jag uppskattar och håller högt. Men jag kräks på jämställdhetsdiktaturen, denna politiska doktrin som vill bestämma hur vi människor ska leva våra liv. Och jag förvånas allt mer över de fördomar om andra kulturer som finns i vårt sekulära och påstått upplysta land.
Aftonbladet driver diskussionen vidare när de skriver om en studie som visar att svenska män väljer yngre utländska fruar. Den genomsnittliga åldersskillnaden är 10 år, enligt en studie som tittat närmare på svenska kvinnor och män som hittat en partner med utländsk härkomst. Denna ålderskillnad är inte särskilt märklig. Att kvinnor söker äldre män i högre grad än män söker äldre kvinnor gäller även mellan svenska par i Sverige. Mätperioden är 1990-2004 och omfattar således väldigt många par (även om tydliga avgränsningar har gjorts).
Givetvis frågar sig Aftonbladet vilken betydelse "de olika ländernas syn [har] på jämställdheten mellan könen", en fråga som inte berörts i studien. I Sverige råder som bekant jämställdhetsdiktatur. Jämställdhetsideologin genomsyrar hela samhället. Såväl barnpassning som arbetsliv och sexliv ska ske på ett jämställt sätt. "Vi ska vara stolta över att vi är världens mest jämställda land", brukar statsfeminister et al påstå. Denna syn på Sverige som något förmer än andra länder (vilket alls icke endast handlar om jämställdhet utan snarare om den "svenska modellen" i allmänhet) får till följd att många svenskar ser ned på omvärlden. Sverige är utvecklat, vilket betyder att det inte längre behöver utvecklas. Vi behöver inte lära om omvärlden. Den ska lära av oss. Denna inskränkta syn får också konsekvenser för hur många svenskar ser på människor från andra kulturer. Amerikaner är feta och okunniga. Kineser äter hundar och hyllar Mao. Muslimer förtrycker kvinnor och brutalslaktar djur. En kritisk diskursanalys av svenska mediers beskrivning av andra kulturer de senaste 20 åren skulle med all säkerhet påvisa hur levande många av dessa fördomar är. För att inte tala om hur det pratas ute i stugorna runt om i landet (detta blev smärtsamt tydligt när Beijing-OS just öppnats och folk från rågåkern fick ringa in till SVT och ställa frågor till kineser på plats i studion...).
Föreställningen att motivet till att söka en asiatisk kvinna är viljan att dominera är inte bara felaktig, den är oförskämd både mot mannen och kvinnan. Kanske framför allt mot kvinnan. Varifrån kommer föreställningen att asiatiska kvinnor skulle vara undergivna? Förmodligen från antagandet att de inte är som svenska kvinnor. Och svenskar kvinnor anses, enligt de svenska kvinnorna själva, vara starka, stolta och självständiga. Om vi gör en djurparallell är svenska kvinnor typiska katter. Men det torde även göra dem opålitliga och högfärdiga, inte sant? Jag vet inte. Mitt intresse för svenska kvinnor upphörde för flera år sedan. Följaktligen skulle asiatiska kvinnor vara hundar. Lydiga, trogna och ständigt villiga att göra sin husse till lags (kissandet på lyktstolpar får vi lämna utanför analysen).
Detta stämmer förstås inte. Vi ska passa oss för alltför svepande formuleringar i endera riktning, men asiatiska kvinnor är, enligt min och många andras erfarenhet, betydligt mindre själviska än sina svenska motsvarigheter. De är också vana vid hårt arbete, vana att kämpa sig fram för att nå resultat. Kineser arbetar sex dagar i veckan, min flickvän fick i år inte ens ledigt över det kinesiska nyåret. Men de sätter familjen högst, inte sig själva. Så visst är det sant att asiatiska kvinnor generellt sett inte är som svenska. Det är kanske just därför en knapp tredjedel av alla utländska kvinnor som svenska män vill ha kommer därifrån. Det har emellertid inget med undergivenhet att göra.
Den som läser denna blogg kan lätt tro att jag hatar Sverige. Så är det inte alls. Det finns mycket i Sverige som jag uppskattar och håller högt. Men jag kräks på jämställdhetsdiktaturen, denna politiska doktrin som vill bestämma hur vi människor ska leva våra liv. Och jag förvånas allt mer över de fördomar om andra kulturer som finns i vårt sekulära och påstått upplysta land.
torsdag 11 februari 2010
Vi som söker i österled
Det blir allt vanligare att thailändska kvinnor får uppehållstillstånd i Sverige efter att de inlett en relation med en svensk man. I fjol var antalet knappt 2 000, vilket om det slås ut på hela den vuxna manliga befolkningen inte direkt är någon invasion. Men kvinnojourer varnar för att allt fler thailändska kvinnor söker sig till dem efter att ha blivit dumpade av sina svenska män efter en tid i Sverige.
Det är tråkigt att dessa undantagsfall, för det vågar jag nog ändå gissa att det är, får statuera exempel för thailändska kvinnors situation i Sverige. Jag vet att denna skit förekommer. Men jag vet också att det finns gott om thailändskor (och personer med annan bakgrund) som gift sig med svenska män och lever i, såvitt vi på utsidan kan förstå, lyckliga förhållanden.
Den nedsättande synen på "import" av fruar och flickvänner från fjärran länder gör att det skapas en uppfattning om att det i grunden är något skumt med de svenska män som ingår dessa förhållanden. Inte sällan är synen från många svenska kvinnor att mannen uttömt sina möjligheter i Sverige och därför är tvungen att söka sig utomlands. Således är den thailändska frun ett andrahandsalternativ, något han egentligen inte ville ha men som han tvangs till eftersom han ratats av de starka, jämställda svenska kvinnorna. Denna syn gäller emellertid inte alla förhållanden över nationsgränserna. Om du håller dig inom den västliga hemisfären, i synnerhet den nordiska eller anglofila, klarar du dig från de värsta misstankarna. Vänder du blicken österut, är det däremot kört.
Det tål att fundera på varför det ser ut på detta sätt i ett påstått tolerant samhälle som Sverige. När det kommer till relationer och sex, är Sverige (som tidigare konstaterats) inte alls särskilt tolerant. Det finns väldigt tydliga föreställningar om vad som är rätt och riktigt när det gäller vem som passar ihop med vem. Det gäller såväl ålder som etnicitet. Sverige lider av jämställdhetssjukan, en ideologi som bestämmer inom vilka ramar vi ska hålla oss för att inte sticka ut och förstöra det feministiska samhällsbygge som Socialdemokraterna påbörjade och regeringen Reinfeldt nu fortsätter.
Eftersom min flickvän bor i Kina har jag ett visst personligt intresse i frågan om "import". Om vi ska slå oss ned i Sverige framöver vill jag inte att vi ska bemötas som ett slags skumt fejkpar där hon letat pengar och jag sökt en flitig hushållerska. Hon har i verkligheten sökt en modern västerländsk man, jag som gillar kinesisk kultur och hänförs av kinesiska kvinnor har sökt en någorlunda traditionell kinesisk kvinna att dela mitt liv med. Här eller i Kina. Det lutar kanske åt Kina.
Det är tråkigt att dessa undantagsfall, för det vågar jag nog ändå gissa att det är, får statuera exempel för thailändska kvinnors situation i Sverige. Jag vet att denna skit förekommer. Men jag vet också att det finns gott om thailändskor (och personer med annan bakgrund) som gift sig med svenska män och lever i, såvitt vi på utsidan kan förstå, lyckliga förhållanden.
Den nedsättande synen på "import" av fruar och flickvänner från fjärran länder gör att det skapas en uppfattning om att det i grunden är något skumt med de svenska män som ingår dessa förhållanden. Inte sällan är synen från många svenska kvinnor att mannen uttömt sina möjligheter i Sverige och därför är tvungen att söka sig utomlands. Således är den thailändska frun ett andrahandsalternativ, något han egentligen inte ville ha men som han tvangs till eftersom han ratats av de starka, jämställda svenska kvinnorna. Denna syn gäller emellertid inte alla förhållanden över nationsgränserna. Om du håller dig inom den västliga hemisfären, i synnerhet den nordiska eller anglofila, klarar du dig från de värsta misstankarna. Vänder du blicken österut, är det däremot kört.
Det tål att fundera på varför det ser ut på detta sätt i ett påstått tolerant samhälle som Sverige. När det kommer till relationer och sex, är Sverige (som tidigare konstaterats) inte alls särskilt tolerant. Det finns väldigt tydliga föreställningar om vad som är rätt och riktigt när det gäller vem som passar ihop med vem. Det gäller såväl ålder som etnicitet. Sverige lider av jämställdhetssjukan, en ideologi som bestämmer inom vilka ramar vi ska hålla oss för att inte sticka ut och förstöra det feministiska samhällsbygge som Socialdemokraterna påbörjade och regeringen Reinfeldt nu fortsätter.
Eftersom min flickvän bor i Kina har jag ett visst personligt intresse i frågan om "import". Om vi ska slå oss ned i Sverige framöver vill jag inte att vi ska bemötas som ett slags skumt fejkpar där hon letat pengar och jag sökt en flitig hushållerska. Hon har i verkligheten sökt en modern västerländsk man, jag som gillar kinesisk kultur och hänförs av kinesiska kvinnor har sökt en någorlunda traditionell kinesisk kvinna att dela mitt liv med. Här eller i Kina. Det lutar kanske åt Kina.
söndag 24 januari 2010
Skönhetsideal här och där
Det är intressant det där med skönhetsideal. De varierar inte bara över tid utan också mellan länder. Eller ska vi säga kulturer? Den långa, blonda och slanka kvinnan är väl det typiskt västerländska kvinnoidealet. I väst är det också vackert att vara brunbränd, mindre attraktivt att vara blek, medan det i stora delar av Asien är precis tvärtom. Där är den vita hudfärgen oerhört attraktiv.
I Kina är det, som Jonna Wibelius ofta konstaterat på sin blogg, mer som är annorlunda:
Alla som har varit i Kina eller Thailand, eller för all del något annat asiatiskt land, har säkert upplevt detta på något sätt. Att kineser stirrar på dig behöver emellertid inte betyda att de tycker att du är överdrivet vacker utan kan också bero på att de inte är vana vid att se en västerlänning (men den som vill kan ju hoppas på den förstnämnda förklaringen). Att man som västerländsk man får blickar och kommentarer är dock obestridligt. Och det är klart att det är trevligare att få komplimanger än att höra att man är "fet"! (Kinesers prat om vikt ska dock inte tas lika allvarligt som om en svensk skulle ha sagt samma sak. Jag har även arbetat med mongoliska kvinnor som utan omsvep kan säga till sina svenska väninnor att de är feta, mest som ett konstaterande och inte som en anmärkning. Och givetvis ovetande om hur fel det låter här i väst...).
Jag minns förra sommarens Thailandsvistelse. Jag och en tjej var ute och dansade och jag var tvungen att gå på muggen. På vägen tillbaka tvangs jag tränga mig förbi en mängd dansande människor för att hitta tillbaka till mitt damsällskap. Det var lättare sagt än gjort när flera tjejer praktiskt taget slet i mig. Som average looking är det inget jag upplevt på krogen i Sverige, direkt. Det är inte att undra på att jag trivs i Asien...! ;-)
Fullt så handgripligt har det lyckligtvis inte gått till under vistelserna i Kina. Men när du kommer gående på stan och en grupp människor viskar till varandra och vänder sig om, en efter en, och ler och pekar på dig är det faktiskt lite svårt att hålla masken...
I Kina är det, som Jonna Wibelius ofta konstaterat på sin blogg, mer som är annorlunda:
"Medan jag fått motta gliringar och hintar om att jag kanske borde minska i omfång, har min pojkvän, som också kommer från Skandinavien, blivit Kung i Stan. [...] Jag och min pojkvän är inga speciella undantag i Kina. De flesta västerländska par upplever samma sak. Som västerländsk tjej får man ständigt höra att man är ”stor och fet” medan männen betraktas som gudar. Det spelar ingen roll om mannen i fråga kanske inte alls är speciellt vältränad. I Kina är västerländska män (oavsett utseende) eftertraktade på köttmarknaden."
Alla som har varit i Kina eller Thailand, eller för all del något annat asiatiskt land, har säkert upplevt detta på något sätt. Att kineser stirrar på dig behöver emellertid inte betyda att de tycker att du är överdrivet vacker utan kan också bero på att de inte är vana vid att se en västerlänning (men den som vill kan ju hoppas på den förstnämnda förklaringen). Att man som västerländsk man får blickar och kommentarer är dock obestridligt. Och det är klart att det är trevligare att få komplimanger än att höra att man är "fet"! (Kinesers prat om vikt ska dock inte tas lika allvarligt som om en svensk skulle ha sagt samma sak. Jag har även arbetat med mongoliska kvinnor som utan omsvep kan säga till sina svenska väninnor att de är feta, mest som ett konstaterande och inte som en anmärkning. Och givetvis ovetande om hur fel det låter här i väst...).
Jag minns förra sommarens Thailandsvistelse. Jag och en tjej var ute och dansade och jag var tvungen att gå på muggen. På vägen tillbaka tvangs jag tränga mig förbi en mängd dansande människor för att hitta tillbaka till mitt damsällskap. Det var lättare sagt än gjort när flera tjejer praktiskt taget slet i mig. Som average looking är det inget jag upplevt på krogen i Sverige, direkt. Det är inte att undra på att jag trivs i Asien...! ;-)
Fullt så handgripligt har det lyckligtvis inte gått till under vistelserna i Kina. Men när du kommer gående på stan och en grupp människor viskar till varandra och vänder sig om, en efter en, och ler och pekar på dig är det faktiskt lite svårt att hålla masken...
lördag 13 juni 2009
Quinnor här och där
"Jag förstår att norska män vill ha ryska och thailändska kvinnor. De gillar åtmistone sex och är bra på att laga mat."
Den danska debattören och forskaren Hanne Nabintu Herland har orsakat rabalder med sitt uttalande. Särskilt ilskna är förmodligen, i vanlig ordning, vänsterfeministerna. Hon menar att norska kvinnor ställer för höga krav på mannen men inte på sig själva. Vi kan för enkelhetens skull låta denna betraktelse gälla även Sverige.
Tyvärr är hennes slutsats av denna tanke, som skulle kunna leda till en intressant diskussion, att samhället är på väg bort från kristna värderingar (vilket då skulle vara eneativt). Det stämmer att familjebildningsmönstret har ändrats. Sverige är ett skilsmässoland och kärnfamiljen finns förvisso kvar men utmanas ständigt av nya familjekonstellationer. Det är positivt att människor själva väljer hur de vill forma sina egna familjer. Men vakansen för kristendomens fördömande mot avvikelser fylls i allt snabbare takt av stats- och radikalfeministerna. Medan kyrkan mest fördömer och förfäras, stiftar stats- och radikalfeministerna lag. Det personliga blir politiskt. Familjelivet är en politisk angelägenhet enligt jämställdhetsideologin. Ingrepp i privatlivet legitimeras med ett högre mål: "jämställdhet". Det är för vårt eget bästa, vilket vi förväntas inse när lagstiftning och politiska pekpinnar redan påtvingats oss.
Sverige håller alltså på att förvandlas från ett intolerant kristet samhälle till ett intolerant feministiskt samhälle. Traditionella könsroller föraktas och bekämpas som något genuint ont. Barnuppfostran måste ske enligt jämställdhetsideologins regler, vilket betyder träning i genustänkande på såväl dagis som grundskolor. Nya generationer ska fostras i radikalfeministisk maktteori. Det brukas från vänsterfeministiskt håll hävdas att könsrollerna begränsar oss som individer och att det därför är för barnens bästa att föräldarna har en jämlik fördelning i hemmet och bedriver en genuscertifierad uppfostran. Jag brukar fråga hur jag har begränsats som människa av att ha vuxit upp i ett borgerligt hem med traditionella könsroller, men får aldrig några svar. Det blir bara ren spekulation.
Jag har inget emot att människor uppfostrar sina barn till lydiga jämställdhetsivrare, delar på allt i hushållet och har sex enligt ett jämlikhetsschema. Men fördöm inte de som inte delar detta ideal. Alla ser nämligen inte nyttan i denna sorts jämlikhetsfanatism. Jag tror att vissa av oss snarare söker trygghet i könsroller och inte alls begränsas av dem.
Eftersom Sverige från vänsterfeministiskt håll utpekas som föregångslandet, landet där kvinnor har befriats eller är på väg att befrias från de traditionella könsrollernas bojor, måste resten av världen klassas som efterbliven. Tyvärr avspeglas det i attityden till män som faktiskt hittat sitt livs kärlek i Thailand eller närliggande länder och inte alls är ute efter en städerska eller uppasserska. Att hitta kärleken utomlands, i synnerhet i Asien, blir lite skumt. Det blir ett slags kärlekskolonialism där den starke vite mannen belägrar den fattiga, desperata thailändskan och tvingar henne till ett liv i köket och tvättstugan. Ingen har frågat hur thailändskan ser på det hela. Och om nu två vuxna människor skulle överens om rollfördelningen i ett förhållande, vad är problemet?
"Once you go Asian, you never go Caucasian", säger Blogge. Som Asienfrälst har jag inga invändningar mot detta. Eller annorlunda uttryckt: Once you go Asian, there is no turning back. Men det har i slutändan väldigt lite med matlagning att göra...
Klassiker.
söndag 3 maj 2009
Den bästa av världar
Sveriges Television sände i kväll, lite oväntat, en mycket välgjord dokumentär om Hans Rosling i SVT2. Oväntat därför att Rosling är en av de få som påstår att världen faktiskt blir bättre, att utvecklingen i världen är positiv. Det är, otroligt nog, ett kontroversiellt påstående i dag när alarmister och domedagsprofeter ges fritt spelrum i medierna.
Hans Rosling är en riktig energispruta och hans innovativa presenterationer och föreläsningar, delvis tack vare torr humor, ger budskapet större spridning än vad en tråkig Powerpointpresentation med sterila diagram hade gett.
Det som förvånade och upprörde Rosling var svenska studenters fördomar om läget i världen i stort. Det handlar inte bara om okunskap utan om rena fördomar. Det finns en självgodhet hos västvärlden som blandas med fördomar om hur situationen ser ut i "u-länderna", "de andra", "de fattiga". Ja, det finns fortfarande många väldigt fattiga länder. Men titta på utvecklingen! Även mycket fattiga länder som Ghana och Mocambique har haft en enastående utveckling de senaste 50 åren givet sitt utgångsläge, slår Rosling fast.
Klimatalarmisterna gör sitt till för att sprida en förvriden syn på världen. "Klimathotet" gör att länder på stark frammarsch, som Indien och Kina, inte ska tillåtas nå vår västerländska levnadsstandard. Världens resurser räcker inte till det, brukar det heta. USA är väldigt måna om att peka på just dessa länder när det gäller utsläppsminskningar, trots att de själva står för mångfalt större utsläpp. Sopa rent framför egen dörr, är Roslings budskap och det är svårt att inte hålla med i sak.
Samtidigt som miljöalarmister sitter och räknar på hur många jordklot det kommer att behövas för att världen inte ska gå under i sot och avgaser om alla kineser och indier skaffar en egen bil, kommer Kina och Indien att segla förbi - sannolikt med egna miljöbilar. 2000-talet kommer att bli Asiens århundrade och hela västvärlden kommer att sitta om 30 år och undra hur i hela friden det gick till.
Jag trodde att vårt ökade resande skulle råda bot på många fördomar om vår omvärld. Kanske krävs bara tid. Alternativt är vi så uppfyllda av vår egen västerländska förträfflighet att vi inte förmår se de förändringar som pågår i andra delar av världen. Våra kära nyhetsmedier har en både en tendens trycka på alarmistknappen och att att hellre rapportera om terrordåd i Indien än om ökad levnadsstandard.
Hans Rosling har en del gemensamt med Björn Lomborg. Han förnekar inte de problem som finns utan problematiserar dem. Det måste gå att hålla två eller tre tankar i huvudet samtidigt. De som talar om "klimathotet" (vilket är ett hot varken Rosling eller Lomborg förnekar) tenderar att glömma bort alla de akuta problem som vi tampas med i dag och som just i det ögonblick du läser detta dödar barn i fattiga länder: bristen på rent vatten och hygien. Ett sådant basalt behov som rent dricksvatten tar livet av miljoner barn varje år. Samtidigt spekulerar klimatalarmister om eventuella vattennivåhöjningar om 50 år...
Shanghai. Framtid.
Hans Rosling är en riktig energispruta och hans innovativa presenterationer och föreläsningar, delvis tack vare torr humor, ger budskapet större spridning än vad en tråkig Powerpointpresentation med sterila diagram hade gett.
Det som förvånade och upprörde Rosling var svenska studenters fördomar om läget i världen i stort. Det handlar inte bara om okunskap utan om rena fördomar. Det finns en självgodhet hos västvärlden som blandas med fördomar om hur situationen ser ut i "u-länderna", "de andra", "de fattiga". Ja, det finns fortfarande många väldigt fattiga länder. Men titta på utvecklingen! Även mycket fattiga länder som Ghana och Mocambique har haft en enastående utveckling de senaste 50 åren givet sitt utgångsläge, slår Rosling fast.
Klimatalarmisterna gör sitt till för att sprida en förvriden syn på världen. "Klimathotet" gör att länder på stark frammarsch, som Indien och Kina, inte ska tillåtas nå vår västerländska levnadsstandard. Världens resurser räcker inte till det, brukar det heta. USA är väldigt måna om att peka på just dessa länder när det gäller utsläppsminskningar, trots att de själva står för mångfalt större utsläpp. Sopa rent framför egen dörr, är Roslings budskap och det är svårt att inte hålla med i sak.
Samtidigt som miljöalarmister sitter och räknar på hur många jordklot det kommer att behövas för att världen inte ska gå under i sot och avgaser om alla kineser och indier skaffar en egen bil, kommer Kina och Indien att segla förbi - sannolikt med egna miljöbilar. 2000-talet kommer att bli Asiens århundrade och hela västvärlden kommer att sitta om 30 år och undra hur i hela friden det gick till.
Jag trodde att vårt ökade resande skulle råda bot på många fördomar om vår omvärld. Kanske krävs bara tid. Alternativt är vi så uppfyllda av vår egen västerländska förträfflighet att vi inte förmår se de förändringar som pågår i andra delar av världen. Våra kära nyhetsmedier har en både en tendens trycka på alarmistknappen och att att hellre rapportera om terrordåd i Indien än om ökad levnadsstandard.
Hans Rosling har en del gemensamt med Björn Lomborg. Han förnekar inte de problem som finns utan problematiserar dem. Det måste gå att hålla två eller tre tankar i huvudet samtidigt. De som talar om "klimathotet" (vilket är ett hot varken Rosling eller Lomborg förnekar) tenderar att glömma bort alla de akuta problem som vi tampas med i dag och som just i det ögonblick du läser detta dödar barn i fattiga länder: bristen på rent vatten och hygien. Ett sådant basalt behov som rent dricksvatten tar livet av miljoner barn varje år. Samtidigt spekulerar klimatalarmister om eventuella vattennivåhöjningar om 50 år...
Shanghai. Framtid. söndag 19 april 2009
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)