Quinnor här och där

"Jag förstår att norska män vill ha ryska och thailändska kvinnor. De gillar åtmistone sex och är bra på att laga mat."

Den danska debattören och forskaren Hanne Nabintu Herland har orsakat rabalder med sitt uttalande. Särskilt ilskna är förmodligen, i vanlig ordning, vänsterfeministerna. Hon menar att norska kvinnor ställer för höga krav på mannen men inte på sig själva. Vi kan för enkelhetens skull låta denna betraktelse gälla även Sverige.

Tyvärr är hennes slutsats av denna tanke, som skulle kunna leda till en intressant diskussion, att samhället är på väg bort från kristna värderingar (vilket då skulle vara eneativt). Det stämmer att familjebildningsmönstret har ändrats. Sverige är ett skilsmässoland och kärnfamiljen finns förvisso kvar men utmanas ständigt av nya familjekonstellationer. Det är positivt att människor själva väljer hur de vill forma sina egna familjer. Men vakansen för kristendomens fördömande mot avvikelser fylls i allt snabbare takt av stats- och radikalfeministerna. Medan kyrkan mest fördömer och förfäras, stiftar stats- och radikalfeministerna lag. Det personliga blir politiskt. Familjelivet är en politisk angelägenhet enligt jämställdhetsideologin. Ingrepp i privatlivet legitimeras med ett högre mål: "jämställdhet". Det är för vårt eget bästa, vilket vi förväntas inse när lagstiftning och politiska pekpinnar redan påtvingats oss.

Sverige håller alltså på att förvandlas från ett intolerant kristet samhälle till ett intolerant feministiskt samhälle. Traditionella könsroller föraktas och bekämpas som något genuint ont. Barnuppfostran måste ske enligt jämställdhetsideologins regler, vilket betyder träning i genustänkande på såväl dagis som grundskolor. Nya generationer ska fostras i radikalfeministisk maktteori. Det brukas från vänsterfeministiskt håll hävdas att könsrollerna begränsar oss som individer och att det därför är för barnens bästa att föräldarna har en jämlik fördelning i hemmet och bedriver en genuscertifierad uppfostran. Jag brukar fråga hur jag har begränsats som människa av att ha vuxit upp i ett borgerligt hem med traditionella könsroller, men får aldrig några svar. Det blir bara ren spekulation.

Jag har inget emot att människor uppfostrar sina barn till lydiga jämställdhetsivrare, delar på allt i hushållet och har sex enligt ett jämlikhetsschema. Men fördöm inte de som inte delar detta ideal. Alla ser nämligen inte nyttan i denna sorts jämlikhetsfanatism. Jag tror att vissa av oss snarare söker trygghet i könsroller och inte alls begränsas av dem.

Eftersom Sverige från vänsterfeministiskt håll utpekas som föregångslandet, landet där kvinnor har befriats eller är på väg att befrias från de traditionella könsrollernas bojor, måste resten av världen klassas som efterbliven. Tyvärr avspeglas det i attityden till män som faktiskt hittat sitt livs kärlek i Thailand eller närliggande länder och inte alls är ute efter en städerska eller uppasserska. Att hitta kärleken utomlands, i synnerhet i Asien, blir lite skumt. Det blir ett slags kärlekskolonialism där den starke vite mannen belägrar den fattiga, desperata thailändskan och tvingar henne till ett liv i köket och tvättstugan. Ingen har frågat hur thailändskan ser på det hela. Och om nu två vuxna människor skulle överens om rollfördelningen i ett förhållande, vad är problemet?

"Once you go Asian, you never go Caucasian", säger Blogge. Som Asienfrälst har jag inga invändningar mot detta. Eller annorlunda uttryckt: Once you go Asian, there is no turning back. Men det har i slutändan väldigt lite med matlagning att göra...

Klassiker.