tisdag 2 juni 2009

Batongliberaler

Johan Ingerö tycker att de notoriska brottslingarna Clark Olofsson och Lars-Inge Svartenbrandt (Lars Ferm) borde låsas in för gott. Han får föga förvånande många ryggdunkningar för denna manliga approach på brottsligheten.

Samhället måste markera och "sätta ned foten på allvar" mot personer som gör sig skyldiga till mord, rån, våldtäkt och misshandel upprepade gånger, anser Ingerö. Den här förenklade synen på brott och straff är mig helt främmande. Längre straff löser ingenting. Det håller visserligen personen borta från oss andra under en tid, men det är väldigt få personer som är så farliga att de inte kan återanpassas till ett någorlunda normalt liv. Målet måste vara att hjälpa personen ut i samhället igen, inte att hålla honom eller henne inspärrad i några år till. Problemet är att denna typ av batongpopulism gör sig väldigt bra i medierna.

"Dessa brottslingar är inte många, men de ställer till enorma mängder lidande. Fråga deras offer eller offrens efterlevande", skriver Ingerö. Ja, låt oss fråga dem som drabbats av det värsta tänkbara: att förlora sitt barn genom ett mord. Jane och Kjell Rönnqvist förlorade sin dotter Nathalie i september 2003. Hon blev brutalt mördad av sin expojkvän och nedgrävd i en skog, 16 år gammal. Familjen valde trots sin sorg att förlåta gärningsmannen. "Vi bestämde oss för att ingenting blev bättre genom att hata och må dåligt", berättar mamman. Utifrån det förlåtelsebudskapet gjordes en film, Nathalie - en film om förlåtelse. Pappan, som är kunnig i kampsport och kan hantera svärd, har berättat att synen på hämnd och förlåtelse förändrades när det otänkbara väl inträffat.

"Förr brukade jag tänka att om någon skulle röra mina ungar så skulle jag jaga dem med svärden. Men när det verkligen hände kände jag inte alls så. För oss är hämnd och vedergällning actionfilm, inte vår verklighet."

Mördaren dömdes till 8,5 års fängelse. Det är inte tu tal om annat än att brott ska bestraffas. Men är straffet i sig det viktigaste eller är det möjligheten för den dömde att komma ut i samhället som en laglydig medborgare efter avtjänat straff? Med en kriminalpolitik som är ungefär lika välfungerande som Comhems kundservice är det inte konstigt att återfallen är frekventa. Nu är Olofsson och Ferm extrema exempel, deras brottsbanor sträcker sig över decennier och kanske är de "obotliga". Men ett "x strikes and you're out"-system skulle även gälla andra kriminella. Jag tror inte på ett sådant system. Vi kan titta på USA, som har just den sortens repressiva kriminalpolitik som många inom batonghögern applåderar. En procent av befolkningen sitter inspärrad på anstalt, under mer eller mindre bedrövliga förhållanden. Drakoniska straff, inklusive dödsstraff, löser ingenting. I jämförelse är Sverige ett föredömligt exempel, trots alla brister. Mycket kan dock förbättras:

Rehabilitering och återanpassning i samhället efter en fängelsevistelse måste förbättras. Kriminalvård måste göra skäl för sitt namn och inte enbart handla om förvaring. Vi måste komma bort från den repressiva synen, som verkar prägla folkdjupet, som är mer intresserad av att låsa in människor och plåga dem än att hjälpa dem att bli fungerande medborgare igen.

Stigmatiseringen måste motarbetas. Att tvingas dras med gamla synder resten av livet, vilket exempelvis försvårar möjligheten att få jobb och därmed ordna en egen försörjning, är inte rimligt. Efter avtjänat straff ska personen i princip betraktas som fläckfri igen och vara en av oss andra i samhället. Jag skriver "i princip" eftersom det finns fall där ett brottsligt förflutet kan utgöra en för stor riskfaktor i arbetet. Ingen skulle exempelvis vilja se en dagisfröken som tidigare har dömts för sexuella övergrepp på barn. Det behöver emellertid inte betyda att en person som dömts för ekonomisk brottslighet eller misshandel skulle vara direkt olämpad att arbeta med barn.

En lyckad kriminalpolitik kräver att mängder av faktorer samverkar. Det kräver preventivt arbete i form av en välfungerande och human psykvård. Om människor som mår psykiskt dåligt får hjälp i högre grad, kan både våldsbrott och självmord undvikas (det är viktigt att påpeka att personer som lider av tvångsföreställningar och av denna orsak utövar våld mot andra är väldigt lätträknade, även om medierapporteringen kan ge sken av annat).

Jag tror att en lyckad kriminalpolitik kräver att vi anammar ett mer reparativt perspektiv snarare än det traditionellt bestraffande. Vi har prövat ett bestraffande perspektiv i hundratals år nu, det kanske är dags att börja tänka i lite nya banor och stänga av reptilhjärnan emellanåt. Vi behöver även ha ett anhörigperspektiv, inte bara till brottsoffren utan till gärningsmännen i svåra brott. I extraordinära händelser som uppmärksammade mordfall lider anhöriga till gärningsmännen ofta av stigmatisering och förakt från det omgivande samhället - trots att de är lika oskyldiga som vi övriga. Det är en diskussion som ofta glöms bort.

Straff borde faktiskt hamna längst ned på prioriteringsskalan. Ändå är det just straffens längd som upptar det mesta av tiden när kriminalpolitik diskuteras. Tro fan att Ingerö får positiv feedback på sin artikel. Hade han föreslagit att kriminalvården borde skära snoppen av våldtäktsmän skulle han få dubbelt så många beundrarbrev. Det är så pöbeln resonerar och det är just därför lekmän ska hållas borta från domstolarna.

Ibland nödvändigt. Men ingen ska komma och säga att fängelser
har en positiv effekt på de som sitter inspärrade.

11 kommentarer:

Johan Ingerö sa...

Jag säger inte att fängelser har en positiv effekt på de inspärrade. Jag säger att när det gäller Jackie Arklöv, Tony Olsson, Clark Olofsson, Lars-Inge Svartenbrandt, Tommy Zethreaus, John Ausonius, Christer Pettersson, Leif Axmyr, Carl Sumonja, Juha Valjakkala och andra brottslingar på deras nivå så skiter jag fullkomligt i vilka effekter det får för de inspärrade.

Deras välmåga är ingenting jag prioriterar eller ens reflekterar över. Jag väljer, som en av mycket få, att ta parti för deras offer. Dels de som redan drabbats och dels de som kommer drabbas för att sådana som du vill släppa dem lösa.

Hans Engnell sa...

Här kommer det svartvita "antingen eller"-tänkandet fram. Vad då prioritera? Betyder det att vi inte kan ha en bra kriminalvård med rehabilitering och återanpassning i samhället och SAMTIDIGT hjälpa brottsoffer tillbaka till ett så normalt liv som möjligt? Jag förstår inte motsättningen.

Anonym sa...

Nackskott eller halalslakt är det ENDA rätta! Det är billigt och man slipper återfall.

/Nader

Johan Ingerö sa...

Då ska jag gärna förklara motsättningen.

Första gången jag hörde talas om Svartenbrandt var i slutet av åttiotalet, när vi diskuterade nyheter på en lektion. En klasskompis sa då att han är obotlig och vägrar sluta begå brott. Jag tvivlade på det. Jag var rätt säker på att alla kunde bättra sig.

Sedan dess har följande hänt:

1990 rånade han en bensinstation och tog en kvinna som gisslan i flera dagar.

1992 rånade han Handelsbanken på st Eriksplan.

1996 rånar han ett postkontor.

1999 döms han för att ha varit inblandad i skottlossning mot poliser.

2001 döms han för att ha misshandlat sin fru.

2002 rånar han Systembolaget i Söderhamn.

2008 grips han för olika småbrott vid olika tillfällen. Narkotikabrott, brott mot knivlagen och liknande. Därefter grips han beväpnad under ett inbrott.

2009 grips han för att ha rånat en bank och en bensinmack.

Då har jag alltså bara redogjort för hans gärningar under den tid jag känt till honom. Dessförinnan hade han hunnit med långt fler rån, mordförsök och liknande.

Du kan ju försöka räkna på det lidande som folk drabbats av därför att vår statsmakt konsekvent vägrar att ge honom det sista slutgiltiga fängelsestraffet.

Den dagen din unge hamnar i vägen för hans kula, efter att någon batik-kärring ansett honom mogen för frigivning #666, kanske du börjar fundera över om hans frihet är värt det pris som inte betalas av honom utan av oss andra.

Hans Engnell sa...

Nu framförde visserligen även jag tesen om att Ferm mycket väl kan tillhöra den minoritet som anses "obotliga". Men. Du har aldrig tänkt på att han (och många andra med honom) återfaller i brott delvis på grund av bristerna i kriminalvården? Hur bra är utslussningen i samhället (existerar den ens?)? Hur goda möjligheter till ett hederligt liv har den som suttit länge i fängelse? Ferm har dömts för de brott han begått gång efter annan. Mer än så kan inte domstolen göra. Resten ska vara upp till kriminalvård, frivård och sociala myndigheter. Föreslår du alltså ett three strikes and you´re out-system?

"Ditt barn"-argumentet är välbekant från narkotikadebatten och det är ungefär lika ihåligt här...

Johan Ingerö sa...

Ingen har påstått annat än att den obotliga kategorin är en liten minoritet. Det framgår dessutom i min Expressen-artikel som ju är upprinnelsen till denna debatt.

Så om det är din invändning har du just konstruerat en präktig halmgubbe.

Jag föreslår inte en kopia av exempelvis Kaliforniens system. Jag föreslår att missbrukarna - alltså de som dömts för att de är missbrukare - avförs från polisens och kriminalvårdens jurisdiktion så att vålds- sex- och tillgreppsbrottslingar ges högre prioritet.

Till de som som gång på gång återfaller i den sortens brottslighet bör man kunna ge villkorlig livstid efter avslutad dom. De som då ändå väljer att begå ytterligare ett rån kan då automatiskt dömas till livstid, i praktiken fängelse tills de är fysiskt inkapabla att begå brott.

Sedan finns naturligtvis en del intressant empiri vad gäller återanpassning och dylikt, inte minst i Kanada. Men vi måste sluta fokusera på brottslingen i första hand. Jag var nämndeman i fyra år. I de rättegångar jag deltog i fick den tilltalade alltid större utrymme att tala om sin situation än vad den målsägande fick.

Vi bör inte vara det minsta rädda för att låsa in de värsta brottslingarna på livstid. Leif Axmyr som gnäller över sina 27 år i fängelse är ett exempel på hur det borde vara. Han frigavs från Kumla i början av åttiotalet, hade omgående ihjäl två unga människor och har sedan dess suttit inne. Han har varit inblandad i några bråk i fängelset, men har inte kunnat skada någon allvarligt sedan dess. Det är utmärkt. Just därför bör man han även fortsättningsvis hållas inlåst.

Anonym sa...

Fallet med Timothy Mcvaigh i USA är mycket intressant. Anhöriga till offren vill se honom blöda men när det väl blev så kom de på helt andra tankar. Många tänkte helt om. Inte helt i linje med posten men jag hoppas HE ändå tar in det.

Tack för ordet!

MVH Ove

Anonym sa...

Hasse borde dömas till livstidshalshuggning för detta inlägg och övriga uppmaningar til diverse anarkism. Även sk ekoanarkism.

www.patriot.se

Vi har koll på dig, bara så du vet. Stäng av själv medan du har chansen.

Hans Engnell sa...

Patriot.nu är det väl ändå? Om du ska hota och låtsas att du har koll måste du väl åtminstone kunna hänvisa till rätt sida...

Anonym sa...

Nej, jag vill bara kolla om du verkligen står vid ditt ord om total yttrandefrihet.

FL sa...

Det finns en tredje variant, som både du och Ingerö verkar ha glömt, nämligen den moraliska princip som oftast uttrycks i frasen "you make a mess, you clean it up". Istället för permanenta fängelsestraff eller rehabilitering borde brottslingar bli skyldiga att göra allt som står i deras makt för att hjälpa offret att få tillbaka sitt normala liv. Vid enklare brott, som stöld och skadegörelse, är formeln enkel. Vid värre brott, som mord, är det lite mer komplicerat, men inte så omöjligt att man inte kan göra ett försök.
Teorin är att detta skall vara upprättande för både offret och gärningsmannen! Om jag rånar en bank skall jag bli skyldig att betala tillbaka varenda öre jag stal, betala kostnaden för den drabbade personalens psykologhjälp, byta ut det fönsterglas jag pajade, och så vidare. Sedan kan jag börja om på nytt med mitt liv.