Batongliberaler

Johan Ingerö tycker att de notoriska brottslingarna Clark Olofsson och Lars-Inge Svartenbrandt (Lars Ferm) borde låsas in för gott. Han får föga förvånande många ryggdunkningar för denna manliga approach på brottsligheten.

Samhället måste markera och "sätta ned foten på allvar" mot personer som gör sig skyldiga till mord, rån, våldtäkt och misshandel upprepade gånger, anser Ingerö. Den här förenklade synen på brott och straff är mig helt främmande. Längre straff löser ingenting. Det håller visserligen personen borta från oss andra under en tid, men det är väldigt få personer som är så farliga att de inte kan återanpassas till ett någorlunda normalt liv. Målet måste vara att hjälpa personen ut i samhället igen, inte att hålla honom eller henne inspärrad i några år till. Problemet är att denna typ av batongpopulism gör sig väldigt bra i medierna.

"Dessa brottslingar är inte många, men de ställer till enorma mängder lidande. Fråga deras offer eller offrens efterlevande", skriver Ingerö. Ja, låt oss fråga dem som drabbats av det värsta tänkbara: att förlora sitt barn genom ett mord. Jane och Kjell Rönnqvist förlorade sin dotter Nathalie i september 2003. Hon blev brutalt mördad av sin expojkvän och nedgrävd i en skog, 16 år gammal. Familjen valde trots sin sorg att förlåta gärningsmannen. "Vi bestämde oss för att ingenting blev bättre genom att hata och må dåligt", berättar mamman. Utifrån det förlåtelsebudskapet gjordes en film, Nathalie - en film om förlåtelse. Pappan, som är kunnig i kampsport och kan hantera svärd, har berättat att synen på hämnd och förlåtelse förändrades när det otänkbara väl inträffat.

"Förr brukade jag tänka att om någon skulle röra mina ungar så skulle jag jaga dem med svärden. Men när det verkligen hände kände jag inte alls så. För oss är hämnd och vedergällning actionfilm, inte vår verklighet."

Mördaren dömdes till 8,5 års fängelse. Det är inte tu tal om annat än att brott ska bestraffas. Men är straffet i sig det viktigaste eller är det möjligheten för den dömde att komma ut i samhället som en laglydig medborgare efter avtjänat straff? Med en kriminalpolitik som är ungefär lika välfungerande som Comhems kundservice är det inte konstigt att återfallen är frekventa. Nu är Olofsson och Ferm extrema exempel, deras brottsbanor sträcker sig över decennier och kanske är de "obotliga". Men ett "x strikes and you're out"-system skulle även gälla andra kriminella. Jag tror inte på ett sådant system. Vi kan titta på USA, som har just den sortens repressiva kriminalpolitik som många inom batonghögern applåderar. En procent av befolkningen sitter inspärrad på anstalt, under mer eller mindre bedrövliga förhållanden. Drakoniska straff, inklusive dödsstraff, löser ingenting. I jämförelse är Sverige ett föredömligt exempel, trots alla brister. Mycket kan dock förbättras:

Rehabilitering och återanpassning i samhället efter en fängelsevistelse måste förbättras. Kriminalvård måste göra skäl för sitt namn och inte enbart handla om förvaring. Vi måste komma bort från den repressiva synen, som verkar prägla folkdjupet, som är mer intresserad av att låsa in människor och plåga dem än att hjälpa dem att bli fungerande medborgare igen.

Stigmatiseringen måste motarbetas. Att tvingas dras med gamla synder resten av livet, vilket exempelvis försvårar möjligheten att få jobb och därmed ordna en egen försörjning, är inte rimligt. Efter avtjänat straff ska personen i princip betraktas som fläckfri igen och vara en av oss andra i samhället. Jag skriver "i princip" eftersom det finns fall där ett brottsligt förflutet kan utgöra en för stor riskfaktor i arbetet. Ingen skulle exempelvis vilja se en dagisfröken som tidigare har dömts för sexuella övergrepp på barn. Det behöver emellertid inte betyda att en person som dömts för ekonomisk brottslighet eller misshandel skulle vara direkt olämpad att arbeta med barn.

En lyckad kriminalpolitik kräver att mängder av faktorer samverkar. Det kräver preventivt arbete i form av en välfungerande och human psykvård. Om människor som mår psykiskt dåligt får hjälp i högre grad, kan både våldsbrott och självmord undvikas (det är viktigt att påpeka att personer som lider av tvångsföreställningar och av denna orsak utövar våld mot andra är väldigt lätträknade, även om medierapporteringen kan ge sken av annat).

Jag tror att en lyckad kriminalpolitik kräver att vi anammar ett mer reparativt perspektiv snarare än det traditionellt bestraffande. Vi har prövat ett bestraffande perspektiv i hundratals år nu, det kanske är dags att börja tänka i lite nya banor och stänga av reptilhjärnan emellanåt. Vi behöver även ha ett anhörigperspektiv, inte bara till brottsoffren utan till gärningsmännen i svåra brott. I extraordinära händelser som uppmärksammade mordfall lider anhöriga till gärningsmännen ofta av stigmatisering och förakt från det omgivande samhället - trots att de är lika oskyldiga som vi övriga. Det är en diskussion som ofta glöms bort.

Straff borde faktiskt hamna längst ned på prioriteringsskalan. Ändå är det just straffens längd som upptar det mesta av tiden när kriminalpolitik diskuteras. Tro fan att Ingerö får positiv feedback på sin artikel. Hade han föreslagit att kriminalvården borde skära snoppen av våldtäktsmän skulle han få dubbelt så många beundrarbrev. Det är så pöbeln resonerar och det är just därför lekmän ska hållas borta från domstolarna.

Ibland nödvändigt. Men ingen ska komma och säga att fängelser
har en positiv effekt på de som sitter inspärrade.