Jämställdhetssjukan

Är svenskarna FÖR jämställda?

Ställningen just nu:

Ja (44.2 %)
Nej (55.8 %)

Är vi svenskar för jämställda? frågar Aftonbladet. I nätomröstningen som i skrivande stund lockat över 13 000 tyckare, svarar 44 procent ja. Fast frågan är egentligen omöjlig att svara på.

Frivillig jämställdhet är positiv medan påtvingad sådan är av ondo. I Sverige trycker vänsterfeminister på för påtvingad jämlikhet mellan könen och har gjort det framgångsrikt under många år. På Socialdemokraternas partikongress diskuterades kvoterad föräldraförsäkring - det betyder alltså att politiker som Mona Sahlin och Veronica Palm ska vara med och bestämma vem som passar dina barn och under hur lång tid. Från vänsterhåll har det länge hotats med kvotering av könssammansättningen i privata bolagsstyrelser, något som genomförts i Norge. Det är klart att det leder till ökad jämställdhet om man med jämställdhet menar 50/50 mellan män och kvinnor i alla situationer. När hotet är att upplösa företaget, är det inget svårt val att i stället slänga in lite fler kvinnor i styrelserna för att politikerna ska hålla käft.

Huruvida Sverige är ett för jämställt land beror alltså helt på vad man menar med jämställdhet. I min värld är det människor själva som ska leva sina liv och därmed vi själva som ska fatta vardagsbesluten om arbete, relationer, barnpassning, hemarbete. Men så ser det som bekant inte ut i verkligheten. Makten över våra liv finns hos politikerna - så länge vi själva accepterar det.

Jag lagar mat, tvättar, städar, hänger upp gardiner, stryker sängkläder och putsar fönster. Det har inget med manligt eller kvinnligt att göra. Men om en flickvän skulle vilja ha huvudansvaret för att tvätta och fixa gardinerna framöver (gardiner ligger om sanningen ska fram lite utanför mitt kompetensområde, men det är ju så kalt utan), skulle det betyda att förhållandet inte är jämställt nog? Att vi inte lever upp till den av politiker satta normen? Spelar det ens någon roll? Precis som i fallet med sexköpslagen (och hundratals andra exempel), handlar det om att påtvinga andra sin egen moral, sina egna värderingar om vad som är rätt och riktigt. Vänsterfeminister brukar ursäkta ingreppet med att det är för att vi alla ska nå vår potential som människor, inte kön, i framtiden. Tillåt mig skratta.

Problemet med jämställdhetsdebatten är att den ständigt polariseras. För ett antal år sedan kläddes extremfeminismen av på bästa sändningstid i SVT - vilket i sig var välkommet. Radikalfeministerna har obefintligt stöd hos det svenska folket (men är desto mäktigare inom de beslutande församlingarna) och det var viktigt att visa vilka galenskaper som dessa människor faktiskt står för. Nu på sistone har det varit Anna Anka som fungerat som måltavla för allt som inte anses kärnsvenskt och modäääärnt, det vill säga jämställt.

Sanning att säga är det få som är vare sig radikalfeminister eller Anna Ankas trosfränder. De flesta hyser dock en alldeles för stor tilltro till politiska insatser i privatlivet, vilket är en konsekvens av att svenska folket är uppväxt med att staten håller oss i handen från BB till graven. Kanske skulle vi prova att släppa stödhjulen och kräva att få cykla själva? Tänk om det visade sig att det rent av gick bättre utan stödhjul?