Egentligen är det rent oförskämt. I-länderna ber u-länderna att radikalt minska sina utsläpp av växthusgaser. Således: medan dagens i-länder fick utveckla sina industrier och ekonomier i fred ska alltså dagens utvecklingsländer, med Kina och Indien i spetsen, lägga band på sig för "klimatets skull".
Det är svårt att inte se baktankar här. Västvärlden är livrädd för de växande asiatiska ekonomierna. Kina ses fortfarande mer som ett hot än en framtida tillgång och den enda anledningen till att USA inte sätter hårt mot hårt och visar stormaktsattityd mot Kina längre, är att förenta staternas bedrövliga ekonomiska situation gjort dem beroende Kinas välvilja. Obama får därmed krypa för Hu. Det talas ibland om maktskifte på stormaktstronen, vilket är en överdrift. Men även om Kina har långt kvar tills de kan matcha USA, en resa som lär kräva fler demokratiska reformer för att inte utvecklingen ska stagnera, är det tydligt att världens supermakt är skakad, tryckt mot repen, lite groggy.
Trots att Kina med all rätt skulle kunna fortsätta som vanligt tar landet sitt "klimatansvar" ändå genom att satsa stort på förnyelsebar energi. Inte för att blidka någon sketen EU-ledare inför tramsmötet i Köpenhamn utan för att den kinesiska ledningen ser den framtida ekonomiska potentialen i fossilfri energi. Kan Kina minska sina utsläpp för att förbättra luftkvaliteten i sina större städer, är det förstås bara positivt.
Finns det ekonomisk vinning i en fossilfri energiutveckling, kommer Kina att leda den.
1 kommentar:
lasa hela bloggen, ganska bra
Skicka en kommentar