Kapitalismen som segerherre

Människor med antikapitalistiska idéer är så fascinerande. De skäller på kapitalismen - men njuter av dess frukter. De kräver med kraft kapitalismens omedelbara avskaffande - men har inget att sätta i dess ställe. Socialister och kommunister göre sig icke besvär ty socialismen och kommunismen är de politiska motsvarigheterna till Fermentaaktien. Trovärdigheten är något skadad, kan man säga.

I en undersökning gjord på uppdrag av brittiska BBC som omfattar 30 000 människor i 27 länder konstateras att kapitalismen har väldigt litet stöd bland vanligt folk. De flesta vill reglera mer (uppenbarligen ovetande om orsakerna bakom den pågående krisen) och många vill att staten ska utöka sin fördelningspolitik.

Det är allmänt känt att opinionsundersökningar går att rigga för att få vissa förutbestämda svar. Dessutom beror det på när frågan ställs. Opinionsundersökningen om kapitalismen har ställts under en av de värsta ekonomiska kriserna i modern tid. Om den hade ställts under blomstrande högkonjunktur, hade vi sannolikt fått andra svar. Detta är emellertid inte den mest relevanta tolkningen av undersökningen. Det intressanta är dels att människor som är kritiska inte tycks ha någon idé om vad vi ska ha i stället för en kapitalistisk marknadsekonomi, dels förhållandet mellan antikapitalism i en opinionsundersökning och dito i valbåset. Dessa båda hänger sannolikt ihop.

Per Jönsson utelämnar dessa tankar i sin analys. Om det finns så gott om antikapitalistiska väljare - även i USA - varför får extremvänstern inget internationellt genombrott? Frånsett Latinamerika är antikapitalismen som massrörelse i det närmaste obefintlig i världen. Det finns vänster- och kommunistpartier i alla västländer, men de är antingen mycket marginaliserade eller reformerade. Om väljarna skulle vilja avskaffa kapitalismen finns det gott om extremvänsterpartier att rösta på i allmänna val. Men extremvänstern har inget sådant stöd. Väljarna fortsätter att strömma till mittenpartier som accepterar både kapitalism, marknadsekonomi och välfärdsstat, men som har lite olika värderingar vad gäller maktförhållandet mellan stat och individ i enskilda frågor.

Det finns en god anledning till att antikapitalismmarscherna lockar mångfalt fler än Walk for Capitalism någonsin gjorde. Kapitalismen är inte hotad. Man demonstrerar inte för sin skola förrän den är nedläggningshotad. Det vänstern får trösta sig med är undersökningar av det ovannämnda slaget, samtidigt som murar faller och världens tidigare största kommunistiska stat går in i en expansiv period som kapitalistisk stormakt. Till skillnad från 30-talskrisen har den nuvarande krisen påvisat kapitalismens styrka och även en viss politisk mognad hos vanligt folk - vi har inte sett någon omfattade flykt till bruna eller röda extremistpartier. Det bådar gott, både för kapitalismen och mänskligheten.