Sexualpolitikens u-land

Den svenska inskränktheten personifieras av EU-parlamentarikern Anna Hedh och före detta jämställdhetsministern Margareta Winberg när de argumenterar för att exportera det svenska sexköpsförbudet till övriga EU. Dessa ansträngningar har lyckligtvis inte varit så framgångsrika eftersom övriga EU inte delar den svenska radikalfeministiska övertygelsen.

Texten är egentligen mestadels dåligt påläst dravel (det refereras bland annat till den av regeringen beställda "utvärderingen" av lagen, som jag bloggat om tidigare). Detta är vanligt när sexhandel diskuteras, frågan engagerar nämligen människor emotionellt. Emotionellt knutna övertygelser är svåra att bemöta med fakta, ändå måste vi försöka.

Sexhandelsdiskussionen handlar emellertid i grunden inte om huruvida sexköpslagen har påverkat prostitutionens omfattning i endera riktning utan om det principiella ställningstagandet att varje människa har beslutanderätt över sin egen kropp. Här argumenterar båda sidor utifrån samma argument, båda sidor har ett MR-perspektiv. Skillnaden är att den ena sidan hävdar att förbud mot att använda sin kropp som man behagar (vilket ju sexköpsförbudet i praktiken är eftersom det syftar till att utrota prostitutionen) är ett sätt att promota mänskliga rättigheter. Det är lite som att se Beatrice Ask prata om värdet av personlig integritet.

Det finns en medveten ovilja att förstå sexsäljarnas villkor och sexhandelns heterogenitet och mångfasetterade verklighet. Den förenklade fasaden måste hållas uppe för att även fortsättningsvis fungera som argument mot köp av sexuella tjänster. Offerstämpeln måste också upprätthållas. Därför lever de lastgamla myterna vidare, myter som oförtrutet säger att de flesta sexsäljare var utsatta för incest som barn och att flertalet tvingas sälja sex för att försörja sig (och de som säger att de gör det frivilligt ljuger för sig själva och andra).

Det var just dessa myter som fick mig att i den uppsats jag skrev i våras titta närmare på de sexsäljare som bara arbetar deltid. Dessa pratas det väldigt sällan om, den officiella bilden av prostitution utesluter dem. Det är omöjligt att säga hur stor andel som säljer sex på deltid och hur många som har det som sin huvudsakliga försörjning. Skillnaden mellan dessa båda grupper ska dock inte underskattas. Att sälja sex som ett extraknäck gör att sexarbetaren har större frihet att tacka nej till erbjudanden som inte känns OK. Även kundgrupperna är sannolikt olika.

Att skärpa straffen för människohandel har jag inget emot. Men i den svenska debatten blir bilden av vad människohandel är ofta skev. Det ges intryck av att det i första hand handlar om sexuella ändamål och för att göra saken ännu mer felaktig dras kopplingar mellan människohandel och vanlig sexhandel på frivillig grund. Omfattningen är för det första mycket oklar. För det andra glöms män och pojkar ofta bort i diskussionen trots att de utgör en mycket stor del av människohandelns offer. För det tredje går uppgiften att 80 procent av all människohandel är för sexuella ändamål stick i stäv med de resultat som studier i Östeuropa gett, där konventionellt slavarbete visat sig vara vanligare än tvångsprostitution.

Medan stora delar av övriga Europa har legaliserat sexhandel och gett sexarbetarna olika grader av rättigheter tycks vi i Sverige inte komma ifrån den infantila diskussionen om den "lyckliga horans" eventuella existens och graden av frivillighet i sexarbetaryrket. Det är tråkigt att se hur trist och stelt Sverige har blivit. 1970-talet är oss sannerligen fjärran mer än bara i tid numera. I dag moraliseras det över ungdomars sexualitet, över intergenerationellt sex och över sex som inte sker under tillräckligt konventionella former. Sverige är på väg att bli ett sexualpolitiskt u-land.

Soi 6 i Pattaya - inte hela sanningen om sexarbete i världen.