måndag 6 december 2010

Inget krismed(v)etande

Lars Ohly biter tillbaka mot Mona Sahlins angrepp på Vänsterpartiet i sitt sista stora tal som socialdemokratisk partiordförande. Ohly har en del poänger men hans grundläggande analys är förstås felaktig. Du måste appellera till människor som arbetar, du måste attrahera storstadsväljare och du får inte skrämma bort medelklassen om du ska vinna val i Sverige på 2000-talet. Att samarbeta med Vänsterpartiet, som är det enda partiet i riksdagen som har en omfattande samhällsförändring på agendan, skapar problem på alla dessa tre områden.

Ohly konstaterar att det inte skapar så stort förtroende för politiker om man som Socialdemokraterna och Miljöpartiet kort efter valförlusten tar avstånd från politiken de stod för i valrörelsen. "Jag gick till val med en politik jag trodde på", säger vänsterledaren. Det kan man förstås ha respekt för. Problemet för Vänsterpartiet är att väldigt få väljare tror på den politiken i dag. Ska man döma av diskussionen (SVT Play) om vänsterns kris på Socialistiskt forum har partiet heller inga bra svar på hur det och den sargade arbetarrörelsen ska möta framtiden.

Samtidigt som Socialdemokraterna börjar komma underfund med att de av väljarna uppfattas som gamla och stela finns denna insikt inte alls på samma sätt i Vänsterpartiet. Lars Ohly verkade mer förbannad över att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen än att hans eget parti i ännu ett val fick ett så pass begränsat stöd från väljarna. De företrädare som bar idén om ett frihetligt svenskt vänsterparti har sedan länge rensats ut. Kvar finns den ideologiska kärnan. Och den attraherar aldrig mer än runt fem procent av väljarna. Ohly verkar nöjd med det.

4 kommentarer:

jeppen sa...

V, KD, MP och SD är de partier som jag tycker borde stå som modell för hur man ska förhålla sig till politik. De sätter nämligen ideologier först och främst - kommunism, konservatism, ekologism och rasism. Väljarstödet får bli som det blir och det tycker jag är gott. Det vi saknar nu är ett libertarianskt parti och ett reformsocialistiskt parti, och att övriga partier försvinner.

S&M har båda som överideologi att vara störst och att vara statsbärande. De har lite olika profil av historiska skäl, men i grund och botten tycker de inget annat än att de ska vinna val och sitta vid grytorna.

Centern skulle kunna bli det libertarianska partiet, men tyvärr sätter dess historia stopp för det, eftersom lantbrukarna dominerar och de hatar seriös energipolitik, bland annat.

Folkpartiet, slutligen, är totalt förvirrat - som sk "socialliberalism" alltid måste vara. Att de sen lånat in konservativa batonger gör inte saken bättre.

Hans Engnell sa...

Visst. Men jag tror att ett libertarianskt parti är lite av en motsägelse. Partier sväller oundvikligen i takt med att de vill attrahera fler väljare. Politiska partier förväntas i dag ha svar på frågor om allt från stora skatte- och pensionsfrågor till vad vi ska göra med vargen. Ett libertarianskt parti skulle i de flesta frågor inte ha någon politik eftersom idén är att politiker ska ge fan i folk i största allmänhet, vilket är svårt att kommunicera framgångsrikt.

Då ger jag ett pragmatiskt liberalt parti större chanser att förändra politiken i rätt riktning. KD ser jag i dag som ett parti närmast utan identitet. Partiet har väldigt stora problem.

jeppen sa...

Jag förstår nog inte självmotsägelsen. Ett libertarianskt parti kan givetvis ha svar på allt som alla andra, och kan givetvis kompromissa och vara reformistiskt som alla andra.

Visst kan det vara svårt att sälja in inaktivitet och laissez-faire till väljare som kräver politisk aktivism. Å andra sidan finns det nog en hel del som skulle attraheras av strömlinjeformning och hands-off. En kärna på 4% räcker - bara jag har något att rösta på och övriga partier tvingas förhålla sig till deras agenda.

"Pragmatiskt liberalt" betyder tyvärr "socialliberalt" vilket i sin tur betyder "vi beslutar precis vad fan vi vill". Å andra sidan ligger det i tiden - man pratar om ideologiernas död. Min önskan om att de svenska partierna skulle ligga prydligt och icke-redundant utplacerade på en ideologisk karta är nog ganska Hedenhös egentligen. Mittens dragningskraft är enorm och det mesta handlar om att ställa upp aptitliga partiledare.

Hans Engnell sa...

Om ett libertarianskt parti reformeras är det väl inte libertarianskt längre? Det finns inte så jättestort svängrum för reformistiska utsvävningar i strikt libertariansk mening. Därför anser jag att ett libertarianskt parti är något av en självmotsägelse. Antingen når det inga som helst framgångar eftersom väljarna, tragiskt nog, inte attraheras av negativa friheter. Eller så reformeras partiet och blir socialliberalt och når politiska framgångar. Folk tenderar att vilja vara en del av ett framgångsrikt parti snarare än ett rättroget.

Det finns väljare att hämta för ett socialliberalt parti utan att det bedriver batongpopulistisk politik á la FP.