Orsaker och konsekvenser

Dagarna efter det lyckligtvis misslyckade försöket att döda oskyldiga stockholmare i julruschen förs diskussioner ur ett flertal perspektiv. Hur kunde Säpo missa denne man? Var han en ensam galning eller ett första steg i en serie attacker? Kommer attacken att påverka hur vi ser på säkerhetspolitiken i Sverige? Ger detta övervakningsstatens tillskyndare vind i seglen?

Att reaktionerna från politiskt håll är så pass lugna har sannolikt främst att göra med att det inte krävdes några dödsoffer. Om gärningsmannen hade tagit ett tiotal oskyldiga civila med sig hade tonläget sannolikt varit betydligt högre. Nu hindrar inte detta somliga från att skylla dådet på svenska politiker. Eftersom den svenska militära närvaron i Afghanistan uppgavs vara en orsak till sprängdådet måste det således vara svenska politiker som är ansvariga, inte gärningsmannen själv. eftersom civila dör i Afghanistan har förstås en förvirrad terrorist rätt att spränga sig på Stockholms gator, argumenteras det. Det är ett utflippat resonemang, särskilt som Sveriges deltagande i Afghanistan är på en så pass minimal nivå jämfört med de främsta krigförande nationerna i landet. Men det kommer alltid att gå att hitta skäl för ett dylikt dåd.

Vi ska visserligen inte blunda för att militär närvaro i Afghanistan medför uppenbara risker. Inte bara för soldaterna på plats utan också för svenskar i allmänhet. Men vi ska inte fatta säkerhetspolitiska beslut utifrån vad religiösa eller politiska extremister kan tänkas tycka om dem. Vi får aldrig låta galenpannor diktera villkoren för demokratiska beslut. Om vi ska ompröva beslutet om svensk närvaro i Afghanistan ska det inte ske mot bakgrund av lördagens händelse. I nuläget finns en plan om ett svenskt tillbakadragande runt 2014 och det finns ingen anledning att förändra den.

Hittills har Säpo, säkerligen med all rätt, bedömt hotnivån mot Sverige som låg och det mesta pekar i detta tidiga skede mot att det var en ensam person som agerade, en person som genom att tala i vi-form ville markera ett deltagande i någonting större (möjligen jihad). Det riktigt intressanta är förstås vilken process han, "en vanlig man", genomgick för att komma fram till ett sådant radikalt beslut. Säkert kommer dokumentärer i TV framöver att psykologisera över detta.

Samtidigt som jag kan beundra Reinfeldts initiala lugn är det viktigt att det politiska ledarskapet med tydlighet markerar att det svenska samhället aldrig kommer att böja sig för terrorism och att det öppna samhället ska bestå. Vi vill inte bli ett nytt USA där de medborgerliga fri- och rättigheterna monteras ned i säkerhetspolitikens namn.

Därför: Gå ut på stan. Rör dig bland andra människor. Handla julklappar. Bete dig precis som vanligt. Det kommer jag att göra.