Kvinnor som köper sex

När sexhandel diskuteras är det underförstått att det är män som köper sex av kvinnor. Kvinnan är horan, mannen är torsken. I Sverige där sexhandel är förbjuden betyder det att kvinnan är offret, mannen är förövaren. I radikalfeministens värld är det till och med så att mannen dominerar kvinnan genom sin sexualitet. I Sven-Axel Månssons och Annulla Linders bok Sexualitet utan ansikte (1984) beskrivs sexköpet som en följd av den sociala inlärningsprocess i vilken pojkar görs till män i den västerländska kulturen. En grundläggande aspekt i denna inlärningsprocess är att pojkar får lära sig att dominera sexuella förhållanden till flickor. Manligheten sitter i penisen, hävdar de.

I den svenska debatten i dag beskrivs sexköp nästan alltid som ett slags övergrepp som begås av en starkare part mot en svagare. Bilden av sexsäljaren är en utsatt person som är nödd och tvungen att sälja sex för sin överlevnad. Detta trots att vi vet att sexhandeln är betydligt mer mångfasetterad än så. Det målas emellertid också karikatyrer av männen som betalar för den sexuella handlingen. Hanne Kjöller spanade på män som väntade på flyget till Thailand och såg personer med "breda tatuerade bringor, kamouflagefärgade shorts, rakade skallar och spända käkar". Hon liknar dem vid "plantageägare som tar sig rätten att köpa människor". Som om all sexhandel gick att likställa med något slags slaveri.

Med den utgångspunkten är det kanske inte så förvånande att mitt försök att hitta ett rationellt svar på frågan varför vissa köper och andra säljer sex av somliga tolkas som ett sätt att legitimera sexuella övergrepp och därför väcker upprörda känslor.

Om män som åker till Pattaya för att köpa sex och festa loss gör det för att, som Hanne Kjöller uttrycker saken, "våldföra sig på lydiga och undergivna kvinnor", vad handlar det om när kvinnor åker till Bali för att "rida på en Kuta Cowboy"? Det som framkommer i den brittiska dokumentären Cowboys in paradise om kvinnor som åker till Bali och har sällskap av unga älskare under semestern (notera att ordet "älskare" används i dokumentären, inte "prostituerad") har väldigt mycket gemensamt med sexhandeln i exempelvis Pattaya. Det är intressant att se, ty det är samma spel från säljarens sida gentemot turisterna - turister som är lika benägna att tro på illusionen av kärlek på stranden på Bali som på stranden i Pattaya. Det ena ett himmelrike för kvinnor, det andra ett himmelrike för män. Två himmelriken för människor som längtar efter att släppa loss. Men Pattaya upprör uppenbarligen mer än Bali.

Även sponsringsverksamheten förefaller vara densamma på Bali och i exempelvis Thailand. Under de månader när turisten är i sitt hemland skickar han eller hon pengar till säljaren. Detta kan dels bero på att sexsäljaren ljuger om påstådda olyckor i familjen för att mjölka köparen på pengar, men pengarna ökar också köparens tro på att säljaren är henne eller honom trogen under den tid de är separerade. Om säljaren får pengar med jämna mellanrum behöver den ju inte sälja sex under tiden. Vilket förstås är rent önsketänkande.

Många lever i en fantastisk illusion under resan och återvänder sedan till den grå vardagen hemma. Men andra släpper inte taget utan fortsätter att tro att den där snygge balinesiske killen på stranden eller den där vackra kvinnan i baren i Pattaya verkligen var Kärleken personifierad. Förutom kulturskillnader och språkförbistringar (sådant går trots allt att övervinna) är det lätt att glömma bort att alla problem i världen försvinner under en solig semester i ett badparadis, där alkoholen är billig, maten är god, jobb och stress känns fjärran och där man som turist till råga på allt jagas av supersnygga unga män/kvinnor. Att skapa ett seriöst förhållande under dessa förutsättningar måste vara minst sagt vanskligt. Att lämna semesterparadiset innebär nämligen också att kliva ur illusionen.

Det är svårt att tänka sig att SVT skulle sända en dokumentär av samma snitt som handlar om män som köper sex i Pattaya - utan att de moralistiska undertonerna sipprar ut. Dokumentären är intressant därför att den bekräftar att kvinnors och mäns behov faktiskt inte skiljer sig åt särskilt mycket och att sexhandel inte är effekten av någon manlig strävan efter kvinnlig underkastelse. På så vis är filmen en aning befriande.

Jag vidhåller att sexhandel precis som vilken annan handel som helst är att betrakta som en högst rationell handling mellan köpare och säljare. På många sätt är det i många fall rent av ett slags biståndsinsats.

Dokumentären kan ses på SVT Play fram till den 9 april.