Den fria rörlighetens baksidor

TV4 har den senaste tiden haft partiledardueller enligt ett nytt koncept, vilket varit lite uppfriskande men i vanlig ordning alldeles för tidspressat.

I en av duellerna möttes Centerpartiets Annie Lööf och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson och debatterade EU. Det är bra att EU-frågan lyfts. EU:s utveckling mot en statsbildning påverkar Sverige i allra högsta grad, och det är anmärkningsvärt hur lite detta diskuteras. I andra länder på kontinenten är EU en ständigt het potatis, men inte här. Svenska medier förefaller helt ointresserade av EU:s utveckling - förutom när någon kritiserar den.

Jag tror att detta åtminstone delvis beror på att EU inte är en höger-vänster-fråga i Sverige. Svensk politisk journalistik är helt inriktad på just denna konflikt mellan höger och vänster, och de frågor som inte riktigt passar in där, eller där det råder konsensus över blockgränsen, blir ointressanta. Det var detta som hände med migrationspolitiken.

Allt är inte skit med EU. Jag är i grunden för fri rörlighet, både inom och utom den europeiska unionen. Men vi måste förstå att det finns en fundamental skillnad mellan fri rörlighet för varor och kapital och fri rörlighet för människor. Människor tar med sig sin kultur, sina värderingar och sätt att leva till det nya landet. Det gör inte en bil eller ett paket müsli. Därför får fri rörlighet för människor helt andra konsekvenser, samtidigt som det givetvis erbjuder helt andra möjligheter om vi sköter den väl.

Ett exempel på hur svenska politiker har låtit den den fria rörligheten i EU missbrukas är framväxten av de östeuropeiska ligor som drar genom landet på rånturnéer. VD:n för Larmtjänst förklarar varför just Sverige är så attraktivt att verka i:

Vi har låga straffsatser, låg upptäcktsrisk och en bra bilpark. Samma sak med båtmotorerna. Det upplevs som väldigt riskfritt att dammsuga Sverige på värdesaker. Sverige skiljer ut sig negativt på alla punkter.

Som motexempel tas som så ofta Finland, som ligorna helst undviker på grund av högre straff och upptäcktsrisk.

Den gränsöverskridande brottslighet som Sveriges invånare nu utsätts för - i allt högre grad även försvarslösa äldre - har således i hög grad att göra med den svenska undfallenheten mot kriminalitet och oordning.

Låga straff, inga konsekvenser för ett upprepat oacceptabelt beteende och relativisering kring kriminalitetens orsaker (nu senast igen efter dubbelmorden i Rinkeby då stadsdelsnämnden tyckte att den har "misslyckats") har skapat denna situation. Att politikerna har lyckats försätta polisen i ett kristillstånd hjälper förstås inte heller.

Sverige har bejakat öppenheten men inte varit redo att möta de negativa aspekterna av den. Denna aningslöshet får nu konsekvenser på bred front. 

Samhällskontraktet och vi

Samhällskontraktet. Vad har vi som boende i Sverige egentligen rätt att förvänta oss av den allmänna service vi betalar för?

Jag ser det vi kallar samhällskontraktet som ett slags oskriven överenskommelse mellan de boende i ett land och den offentliga makten. Som medborgare hyser du vissa rättigheter som icke-medborgare saknar (exakt vad som ska skilja medborgares rättigheter från icke-medborgares kan diskuteras), men även en icke-medborgare har rätt att få sin egendom fredad från intrång eller att slippa bli utsatt för hot och våld.

För att upprätthålla detta skydd betalar vi en del av vår inkomst till det offentliga. Problemet är att detta kontrakt inte är en överenskommelse bland likar. Vi tvingas alltid betala, annars åker vi faktiskt i fängelse. Men den som ska tillhandahålla den tjänst vi betalar för, den offentliga makten, politikerna, riskerar ingenting om den låter bli.

Detta är således ett synnerligen ojämlikt maktförhållande. Ena parten tvingas göra sin del av avtalet under hot om fängelse och kan bara hoppas att den andra parten gör sin del. Några konsekvenser av att inte göra det finns alltså inte.

Konsekvensen skulle möjligen vara att vi vart fjärde år kan använda vår knutna näve i fickan till att försöka rösta bort de politiker som inte levt upp till sin del av kontraktet. Det finns alltid någon annan där som lovar att sköta det bättre.

Så där fortsätter det, år efter år. Det är en rätt klen tröst att kunna proteströsta vart fjärde år om man som medborgare drabbats av att operationer ständigt skjuts upp, av en skola som inte håller måttet, av inbrott som aldrig blir lösta och av att partnern blivit misshandlad eller våldtagen på väg hem från jobbet. För att inte säga den som blir pensionär och märker att pensionen endast är marginellt större för den som arbetat hela livet jämfört med den som inte arbetat alls. Sådant färgar oss och får oss förstås att ställa frågan vad i hela friden det är vi betalar för.

En förklaring kan vara att den andra parten har valt att även syssla med en massa annat. Ty vid sidan om att försöka skydda liv och egendom samt ha en sjukvård och skola som håller måttet, tycker staten och kommunen att det är oerhört intressant att även ägna sig åt att HBTQ-certifiera bibliotek, att lägga ofantliga summor på att människor i andra länder ska kunna höja sin levnadsnivå genom att komma till och bli försörjda i Sverige samt att ge barnbidrag till mångmiljonärer.

Är någon förvånad över att det blir lite sura miner här och var? Är det konstigt att många undrar vart pengarna tar vägen? Världens högsta skatter räcker uppenbarligen inte. Då är det något som är fel på riktigt.

Det pratas mycket om hur polariserat Sverige håller på att bli. Den offentliga makten tillsammans med det mediala etablissemanget vill att allt ska vara som förut. Att människor inte ska protestera utan finna sig i att betala allt högre skatter och få allt mindre tillbaka. Jag tror att den tiden är förbi.

Det är hög tid att på allvar börja diskutera samhällskontraktet nu. Vad får vi för skattepengarna? Vem ska ha rätt till vad? Hur kan vi som invånare och medborgare i Sverige kräva att få det vi betalar för? Och om vi inte får det vi betalar för, hur kan de ansvariga ställas till svars?

Det är dags att sluta ducka nu.

Se även:
Lars Trägårdhs resonemang om samhällskontraktet och vilka förändringar som krävs om vi vill ha öppna gränser.

Bra riktning i tiggeriutredningen

I går släpptes den statliga tiggeriutredningens rapport och utredaren Martin Valfridsson presenterade resultaten på en presskonferens.

Han tror inte att en peng i en mugg hjälper långsiktigt. Tiggeriet, påpekade Valfridsson, går i arv från förälder till barn. Det blir ett "yrke". Han uppmanar därför folk att inte ge pengar här utan i stället skänka till organisationer på plats i hemländerna. Endast så kan en verklig förändring för dessa människor komma till stånd. Han konstaterar också att de kommuner som erbjuder boende även för EU-migranters barn är de kommuner som också har barn permanent boende. Inte så komplicerat, kan man tycka.

Samhället måste ha en strikt attityd mot bosättningar på annans mark, fastslår Valfridsson. "Det går inte att ha en lagstiftning vi inte tillämpar". EU-migranters barn ska inte erbjudas skola annat än i särskilda fall. EU-migranter ska ej heller kunna få försörjningsstöd, men nödhjälp ska kunnas ge i akuta fall.

Inriktningen är överlag bra. Att svenska medier beskriver den som "kärv" är ett tecken på att utredaren tar ställning för något bra. Polis bör ta ett steg fram när äganderätten kränks, anser Valfridsson. Men det hade varit önskvärt att utredaren även öppnat för att ge kommuner rätten att införa lokala förbud där så önskas. Något nationellt tiggeriförbud tror jag inte på, men kommuner bör få rätt att själva besluta om och när det är rimligt med ett förbud.

Det finns uppskattningsvis 5 000 tiggande EU-migranter i Sverige. De flesta romer från Rumänien. Ju lättare det är att bosätta sig illegalt på annans mark, att få gratis boende betalt av den lokala befolkningen, att planka i tunnelbanan och bedriva försäljning inne i tunnelbanevagnar trots ett förbud mot detta, desto fler kommer att komma. Problemet växer, och därmed även irritationen.

Kritik framförs nu mot utredningens rekommendationer. Föga förvånande från tiggare själva men också från personer som anser att fattiga människor står över lagen. Detta handlar inte om inkludering. Det handlar om att en grupp som vill ha särskilda rättigheter och leva efter helt egna lagar och regler. Det är inte acceptabelt. Att även EU-migranter ska följa svensk lag beskrivs i flera medier som "hårdare tag" mot tiggare.

Tiggare som intervjuades under gårdagen var alla kritiska. Detta är deras levebröd, hävdade de. Nå, det är inte svenska folkets ansvar att ge rumänska romer pengar till deras försörjning.

Nationalstaten som frihetens garant

Timothy Snyders bok Bloodlands handlar om slakten på östfronten sedd ur överlevarnas och offrens ögon. I fjol kom en sorts uppföljare, en djupdykning i bakgrunden till de vidrigheter som begicks i östra Europa under andra världskriget.

I Black Earth: The Holocaust as History and Warning dissekerar Snyder Hitlers ideologiska övertygelse och förklarar varför Hitler snarare var rasanarkist än nationalist, men han slår också fast ett enkelt faktum som mig veterligen inte uppmärksammats på samma sätt tidigare: Förintelsen genomfördes på platser där staten och dess institutioner krossats.

Statslöshet var själva förutsättningen, påpekar Snyder. Folkmordet kunde bara genomföras där det saknades en stat som skyddade medborgarnas rättigheter. Därför byggdes förintelselägren i Polen, inte i Tyskland. Därför genomfördes Förintelsen med kulor i Baltikum och Belarus, inte i Belgien. Därför skyddades franska och danska judar undan folkmordet, trots att länderna var ockuperade.

Stater kan kränka mänskliga fri- och rättigheter å det grövsta. Men nationalstaten erbjuder även en god grund för att bygga ett gott samhälle på. Det är värt att påminna om detta nu när nationalstaten är satt under kraftig beskjutning från såväl tokvänster som fisliberaler, när själva idén med en nationalstat har kommit att betraktas som reaktionär och hatisk.

Visionen om en värld utan gränser och med fri rörlighet är förstås fin. Men den bär liknande utopiska drag som drömmen om det kommunistiska samhället. Den förutsätter nämligen en global omvälvning och är därmed beroende av omöjliga förhållanden för att fungera.

Enskilda rika välfärdsstater kan inte ha öppna gränser och fri tillgång till boende, skola och sjukvård så länge det finns fattiga, korrupta och förtryckande system där ute som tvingar människor på flykt. Eller så länge det finns personer som inte har annat för ögonen än att utnyttja andras välvilja och goda uppsåt. Vilket det realistiskt sett alltid kommer att finnas.

Detta enkla faktum har vi blivit särskilt påminda om under det senaste året. Moderaterna har börjat begripa detta nu och lägger förslag för att både strypa tillflödet av välfärdsmigranter och öppna upp för ett kvalificeringssystem till vissa välfärdstjänster. Det är högst nödvändigt. Socialdemokraterna har inte förstått detta, ej heller de centerpartister som ställer sig helt frågande inför valet mellan välfärdsstat och fri invandring.

Det finns onekligen många historiska exempel på hur destruktiv nationalism kan störta människor och länder i fördärvet. Men nationalstaten som sådan är för den sakens skull inte ond. Den är ett slags tyst överenskommelse om att en viss grupp människor vill leva tillsammans på en geografiskt begränsad yta och på denna plats följa vissa gemensamma förhållningsregler. Med tiden skapas säruttryck som särskiljer denna grupp av människor från andra. Detta kallas kultur och traditioner.

Det som har skett stegvis i Sverige under lång tid är att landet Sveriges existens som en nation med kulturell särprägel har ifrågasatts. Det finns ingen svensk kultur, har kulturrelativister, socialistiska internationalister och personer inom grönhögern hävdat. Ett slags Sverigehat har därmed fötts. Uppkomsten till detta förtjänar säkert en egen avhandling, men en orsak är sannolikt att det svenska folket har blivit fredsskadat.

Sverige har inte stått under ett akut hot från någon annan makt på många generationer. Ingen i dag levande människa har något minne av hur det känns att försvara landet mot yttre angripare. Ingen minns längre hur det känns att få sin existens hotad eller sitt välstånd raserat. Detta har gjort oss så bekväma att många rent av börjat ifrågasätta landets existensberättigande. Vad är egentligen Sverige värt? Vad gör oss så speciella?

Detta är en bortskämd unges frågeställningar, en unge som inte vet hur bra den har det och att demokrati, rättssäkerhet och fungerande samhällsinstitutioner inte kommer ur godisautomater.

Ty en nation är så mycket mer än sitt geografiska territorium. Det är en samling värderingar, kulturella uttryck och traditioner som formats under århundraden. En nation är i någon mån en gemensam föreställningsvärld. Hur man än vänder och vrider på saken har svenska vänsterpartister och sverigedemokrater, kristdemokrater och miljöpartister, mer gemensamt med varandra än vad de har med partier i Afghanistan, Irak och Eritrea.

Jag vill ha en stark stat. Men dess omfattning ska vara mycket begränsad och dess uppdrag fokuserat på att skydda liv och egendom. Inte att sälja sprit och lotter, inte att uppfostra människor i hur de ska leva sina liv.

Så nej, jag tror inte på nationalstatens nedmontering som en väg till det frihetliga lyckoriket. Jag menar tvärtom, likt Timothy Snyder, att nationalstaten måste vara en garant för mänskliga fri- och rättigheter. Den som tror annorlunda, bör fråga sig varför människor flyr från samhällen där staten kollapsat till samhällen där staten står stark.

En stark stat är av godo när den gör rätt saker.

Skygglappsdebattörerna

Jag har lärt mig en sak de senaste åren, och det är att det finns två saker man ska undvika för att öka chanserna till bibehållen psykisk hälsa: Twitter och SVT:s Debatt. I går gjorde jag misstaget att ta del av det senare.

Ett av ämnena för kvällen var förstås regeringens helomvändning i migrationspolitiken. Norbergs socialdemokratiska kommunalråd Åsa Eriksson riktade en fråga direkt till Frida Johansson Metso, som anser att Sverige inte ska försöka minska asyltrycket:

Det jag saknar i ditt resonemang är vad vi och andra kommuner ska göra som inte hittar varken behöriga eller obehöriga lärare. Vi har anställt alla pensionerade lärare vi har hittat, vi anställer 19-åringar rakt från gatan, vi anställer obehöriga på socialkontoren, vi hittar inte personal längre. Vi har inga klassrum. Vi har undervisning i förråd. Vad ska vi göra om det fortsätter komma tiotusen människor till Sverige varje vecka?

Johansson Metsos svar? "Ni måste bita ihop."

Detta är väldigt typiskt för de mest enträgna försvararna av den ohållbara migrations- och asylpolitik som lett oss till denna situation: de lyssnar inte på fakta, de bryr sig inte om verklighetsbeskrivningar från dem som har att hantera de konkreta effekterna av politiken.

När kommuner hävdar att gränsen är nådd, säger skygglappsdebattörerna att det är den inte alls. När Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, varnar för att det nuvarande inflödet skapar sådan stress på vitala samhällsfunktioner att det riskerar liv och hälsa i Sverige, säger migrationsvännerna att Sverige är ett rikt land. De bemöter över huvud taget inte de problem som kommunpolitiker, lärare, socialsekreterare och andra tjänstemän hanterar dagligen.

I en Novusmätning svarar 7 av 10 att de stöder regeringens mer restriktiva politik. 5 av 10 anser att åtgärderna är lagom, var fjärde skulle vilja se mer kraftfulla åtgärder. Stödet för den centerpartistiska linjen – att upprätthålla dagens inflöde – är således väldigt begränsat. Det finns även en utbredd oro hos svenska folket för situationen med ett rekordstort inflöde av asylsökande.

De liberala skygglappsdebattörer som brunmålat alla som velat föra en diskussion utifrån kapacitet och förmåga bär ett stort ansvar för att det offentliga samtalet blivit så polariserat. Tillsammans med de medier som skrikit i falsett över alla förslag som tagit utgångspunkt i begränsningar i stället för visioner, då dessa ansetts kunna "gynna SD", bär de ett delansvar för att de helt nödvändiga åtgärderna har dröjt så här förtvivlat länge att landa på riksdagens bord.

Vi hade verkligen inte behövt hamna här. Förutseende människor har skickat varningssignaler i flera år. Ett alterantiv till att skrika "rasist" hade varit att faktiskt lyssna. Redan när Migrationsverkets egna platser tog slut hösten 2012 borde den dåvarande regeringen, eller för all del Socialdemokraterna i opposition, ha reagerat och frågat sig: "Kan vi klara detta på sikt?" Vilka blir de långsiktiga effekterna ekonomiskt när människor inte kommer i egen försörjning?"

De rödgröna teg om situationen. Alliansregeringen skönmålade den. I stället lanserade Erik Ullenhag via regeringens hemsida en sajt för att bemöta "myter om invandringen" (i dag nedplockad). Oron för hur samtalet fördes var större än för vilka effekter migrationspolitiken skulle få för Sverige på några års sikt. Detta var både oansvarigt och arrogant.

I dag är det ganska få som ignorerar de problem som den förda politiken skapat. Regeringens kovändning är talande för detta. Men visst finns de där fortfarande med skygglapparna på. Ge dem aldrig politiskt inflytande igen.

Läs även:
Ivar Arpi, Ann-Charlotte Marteus, Fnordspotting

Nu får ni bannemej följa lagen

Tiden går. Ännu har avhysningen av landets största migrantläger i Malmö inte genomförts. Den som skulle ha skett i april sköts upp. En ny deadline sattes: 1 november kl. 16.00. Inget hände. Nu ligger saken hos mark- och miljööverdomstolen. Sällan har svensk byråkrati framstått i sämre dager.

I dag har aktivister samlats för att protestera mot att Sverige har äganderätt. Det är en på flera sätt sorgesam historia. För markägaren som fått sin mark ockuperad. Men också för hela samhället som kapitulerat av rädsla för att få anklagelser om "rasism" och "antiziganism" kastade mot sig.

Denna gå på tå-mentalitet har fått följden att vänsterextrema åsikter blivit mainstream. Det har blivit kutym att försvara markockupationer, nedskräpning och kåkstäder. Allt åt alla-mentaliteten har vunnit stora segrar i Sverige de senaste åren. Det sätter landet i ett slags undantagstillstånd. Lagen gäller - men bara för vissa och bara ibland.

Jag är inte ens till freds med argumentationen för själva avhysningen. I stället för att säga som det är - att vi inte kan acceptera att någon tar annans mark i besittning utan lov - har politikerna gjort det hela till en miljöfråga och en fråga om de romska migranternas välbefinnande. Lägret är helt enkelt en sanitär olägenhet som innebär hälsorisker för de boende, säger kommunens tjänstemän. Det är lite som att säga att en inbrottstjuv ska avlägsnas för att denne under inbrottet glömt en kastrull med pasta på spisen som står och kokar torrt, inte för själva inbrottet.

Det finns bara en väg att gå här: platsen måste utrymmas, och detta ska inte främst ske av omsorg om ockupanterna utan för att värna markägarens äganderätt. Vart ockupanterna tar vägen är faktiskt varken polisens, Malmö stads eller svenska skattebetalares ansvar.

Läs även:
Fnordspotting

Laglöst land

Reportaget i Uppdrag granskning (SVT Play) om bekymren med migrantläger runt om i Sverige lär bli kritiserat för att hetsa mot romer och "slå mot fattiga". Men jag hoppas att det kan bli en ögonöppnare för en bredare svensk allmänhet.

Det vi ser är en växande frustration över att polis, kronofogdemyndighet och kommun står handfallna när enskilda människors rättigheter kränks. Detta är djupt otillständigt och ovärdigt en rättsstat.

Det brukar sägas att vi redan har lagstiftning på plats för att kunna avhysa ockupanter och personer som vistas olovligen på annans mark. Det borde räcka med den kommunala ordningsstadgan för att komma tillrätta med tiggeriet, och möjligen olaga intrång eller egenmäktigt förfarande i fall när någon tar över en sommarstuga utan lov. Problemet är att lagarna inte används. Att polisen fegar ur av rädsla för att bli kritiserad för "rasism" och "antiziganism".

Det är delvis sant att vi har lagar som kan hantera situationen. Men processen med en avhysning är de facto en domstolsliknande process som tar oerhört lång tid. Jag känner personligen till fall där människor inte betalat hyran på runt ett år, blivit uppsagda, hållit sig undan delgivning, överklagat och knuffat ärendet hela vägen till tingsrätten. Det går att bo gratis väldigt länge, med andra ord. Denna process skulle behöva gå mycket snabbare, oavsett om personen har besittningsrätt eller ej.

I fallet med EU-migranterna handlar det dock ej om någon besittningsrätt. De har, olikt den som sitter på ett hyreskontrakt men ger tusan i att betala hyran, helt sonika tagit sig rätten att bo på annans mark och ska därmed köras bort så snabbt det bara går. Detta ska inte behöva ta månader.

I SVT:s Debatt upprepades argumentet att man inte kan avhysa någon om man inte samtidigt erbjuder ett alternativ. Detta är möjligen ett resonemang som kan fungera inom socialtjänsten, där den hemlöse fortfarande är kommunens ansvar efter en avhysning. Men i EU-migranternas fall är det som att säga att man inte kan ta tillbaka en stulen bil utan att erbjuda tjuven en annan bil i kompensation.

Resonemanget håller inte. I Sverige ska lagen vara lika för alla. Vi måste också ställa oss frågan vad som händer med det land i vilket lagen inte upprätthålls. När den enskilde (mark- eller stugägaren) kommer i kläm och myndigheterna rycker på axlarna. Detta samhälle förlorar människors förtroende. I detta samhälle tar folk till slut saken i egna händer. I desperation. I frustration.

För vissa räcker det att odla skägg och sätta ett slags tyghink på huvudet så löser det sig. Naiva pappskallar dikterar i praktiken svensk rättstillämpning. Vi kan inte ha det så. En bra början vore att kontrollera att människor som får vistas i Sverige i tre månader inte stannar kvar längre än så.

Läs även:
Elisabet Höglund, Fnordspotting

Tidigare bloggat:
Gränslösa Sverige

Liberalernas inbördeskrig

Råder det inbördeskrig inom den svenska liberalismen? Den som tar en titt i sociala medier får lätt den uppfattningen. Kritiken mot andra liberala fraktioner tycks nämligen hårdare än mot socialister och kommunister. Något har hänt.

När den miljöpartistiska migrationspolitiken omfamnades av Alliansen, asyltrycket mot Sverige nådde historiska nivåer och Sverigedemokraterna blev Sveriges tredje största parti i valet, för att sedan bara fortsätta växa, brast fördämningarna. Vissa valde, synbarligen för att ställa sig så långt bort från SD som det bara gick, att hoppa i säng med Miljöpartiet och andra partier på vänsterkanten. Andra önskade en återgång till en mer allmänborgerlig linje.

I ena ringhörnan står Johan Norberg, Fredrik Segerfeldt, Mattias Svensson, Sydsvenskans Per Svensson, företrädare för Migro (vilka ibland är samma personer), ett gäng centerpartister, Fores och numera även Mattias Lundbäck (som det är svårt att veta om han bara trollar eller faktiskt är seriös). I den andra hittar vi ledarskribenter som Alice Teodorescu, Per Gudmundson, Ivar Arpi, Anna Dahlberg, Adam Cwejman och flera andra.

Adam Cwejman skrev en kort text i GP om vissa liberalers strävan efter att bli betraktade som "goda". Mattias Svensson kände sig utpekad, även om han inte nämns vid namn i texten, och blev topp tunnor rasande på Facebook.

Cwejman skriver:

Problemet för liberaler är att de ofta faller för vänsterns krokodiltårar. De rättar sig, bockar och bugar för att få några smulor beröm från vänstern. De längtar efter att vara den utvalda "goda" liberalen. [...] Motsvarande beteende existerar inte inom vänstern. Det skulle snarare anses som skamligt att tillhöra en vänster som liberaler känner sig nöjda och bekväma med. Där är motviljan från meningsmotståndare snarare en hedersbetygelse.

Jag känner så väl igen denna beskrivning. Under hela mitt vuxna liv har jag varit på politisk kollisionskurs med min omgivning. Det kan kosta på att ständigt vara i opposition, att alltid vara den "andre". I skolan, på jobbet och i sin omgivning. Jag kan därför på ett rent mänskligt plan förstå om vissa väljer att stryka denna omgivning medhårs för att få lite medhåll och en klapp på axeln åtminstone ibland.

Tongivande liberaler behöver dock inte denna uppskattning från vänsterhåll. De kan få den från höger, och det har personer som Norberg och Svensson fått i decennier. Bara genom att de just varit sanna liberaler. Jag vill hävda att det är här den ideologiska glidningen har skett, inte hos oss andra.

Folk får naturligtvis stifta bekantskap med vilka de vill. Men det är inte konstigt om Mattias Svensson, som för övrigt kommit ut som miljöpartist tidigare, får sin liberala övertygelse ifrågasatt när han mottar ryggdunkningar från människor långt ut på vänsterkanten och skriver en hyllning till kommunisten Athena Farrokhzads kritiserade sommarprat. "Antirasismen" i vänsterns tappning har tydligen blivit så viktig att inget sällskap är för unket, och asylinvandringen har blivit så överordnad alla andra frågor att diskussioner om antal och kostnader närmast kommit att betraktas som kätteri.

För vissa libertarianer/liberaler är saklig debatt av underordnad betydelse. Därför delades nyheten om den numera ökända Sandvikenrapporten (vars slutsats var att Sandviken tjänar 500 miljoner kr årligen på invandring, en summa som räknades fram genom att konsekvent ignorera kostnaderna) flitigt och utan eftertänksamhet av libertarianer i sociala medier. Detta visade att det är goda nyheter de är ute efter, inte nödvändigtvis sådant som är sant.

Jag är för fri rörlighet. Det är en av få styrkor jag ser med EU. Men det duger inte att bara säga att man är för fri rörlighet för människor (såväl som varor, tjänster och kapital) när Sverige har en universell välfärdsmodell öppen för alla. Konsekvensen blir att svenska skattebetalare tvingas försörja hundratusentals människor från andra länder. Där befinner vi oss nu.

I en värld där krig, förtryck och fattigdom råder i vissa delar och fred, demokrati och rikedom i andra, finns det av naturliga skäl en önskan hos människor att förflytta sig från den ena delen av världen till den andra. I hopp om ett bättre liv.

Man kan hävda att vi har en moralisk skyldighet att öppna dörrarna för människor på flykt. Men har vi samma skyldighet att försörja människor som bara vill få ett bättre liv och en högre levnadsstandard? Anmärkningsvärt nog viftas diskussioner om resurser och kapacitet bort som ointressanta när dessa ställs mot rätten att komma till Sverige.

Detta är ansvarslös miljöpartism, inte rationell liberalism.

Tyvärr befarar jag att polariseringen kommer att öka ytterligare i takt med att SD växer, att asyltrycket knäcker kommuners ekonomi och att utanförskapet permanentas och ökar runt om i landet. Frågan är om det redan är för sent för något alliansparti att rädda situationen.

Denna bloggpost är ingen utsträckt hand till de liberaler som står upp för dagens miljöpartistiska migrationspolitik. Den är snarare ett konstaterande att vi befinner oss långt ifrån varandra i denna fråga, och att valet står mellan å ena sidan en mer verklighetsförankrad politik som bygger på rättssäkerhet, kapacitet och rationella ekonomiska överväganden och å den andra en politik som främst bygger på idealism.

Var och en får välja sin väg. Jag har valt min. Och den är inte miljöpartistisk.

Tidigare bloggat:
Vart tog den rationella högern vägen?
En nödvändig splittring

Läs även:
Fnordspotting

Detta kommer att bli stökigt

Bara dagar efter förbundskansler Angela Merkels ord om att "Tyskland klarar det" och vicekansler Sigmar Gabriels påstående att Tyskland klarar en halv miljon asylsökande per år i flera år framöver, stänger landet sin gräns mot Österrike.

Tyskland lämnar alltså Schengen och återinför gränskontroller, även om åtgärden kallas "tillfällig". Syftet är att redan vid gränsen avgöra vilka som har asylskäl. Trycket blev alltså för högt, även om Tyskland per capita tar emot betydligt färre asylsökande än Sverige.

Rimligen måste nu grannländerna följa efter. Och det kan bli fler efter dem. Detta är konsekvensen av inkonsekvensen, kan man säga. Vissa EU-länder har velat upprätthålla Dublinförordningen, andra inte. Vissa vill att överenskomna regler ska följas, andra inte. Följderna ser vi nu. Tiotusentals migranter strömmar över Europa i jakt på ett bättre liv. Vissa av dem kommer från krigets Syrien, men bland migranterna återfinns även människor från Pakistan och en rad afrikanska länder som inte ligger i krig.

Den påstådda solidariteten mellan EU:s medlemmar har avslöjats som ett fantasifoster, i bästa fall en from förhoppning. Detta inför öppen ridå. Nu hotas hela Schengensamarbetet. Vissa frågor är således befogade: håller EU på att spricka? Och vilka blir följderna för Grekland och Balkan om Nord- och västeuropa stänger gränserna? Ingen kan i dag överblicka de långsiktiga konsekvenserna av de händelser vi nu bevittnar. Inte ens Hans Rosling.

Det känns inte bra det här. Vi har med all sannolikhet en mycket skakig resa framför oss. Både för Europa och Sverige. Och vi har till råga på allt en prao som regeringschef.

Läs även:
HAX, Fnordspotting

En växande insikt

Annie Lööf har hållit sommartal. Hon är bekymrad över klimatet i invandringsdebatten. Men Lööf borde i egenskap av företrädare för den miljöpartistiska migrationspolitiken ha betydligt mer än ett debattklimat att vara bekymrad över.

Det är nämligen delvis hennes politik som har lagt grunden för Sverigedemokraternas framgångar och många av de bekymmer vi ser i samhället i dag. Den insikten saknades förstås i sommartalet.

Paniken lyser i politikernas ögon just nu. I paniklägen föds dumma förslag. Detta ser vi exempel på nu. De rödgröna partierna vill tvinga kommuner att ta emot asylsökande. Centerpartiet vill å sin sida se en straffavgift för de kommuner som "smiter från sitt flyktingansvar". Inget av förslagen löser egentligen någonting så länge nyanlända kan bosätta sig hos släktingar i andra kommuner i enlighet med EBO (vilket de flesta också gör).

Centerförslaget är egentligen ganska fantastiskt i sin världsfrånvändhet. Det Lööf säger är att kommunerna helt enkelt får se till att lösa de problem som bland andra hennes parti har skapat genom en oansvarig och naiv politik. Centerpartiet påpekar att det inte bara handlar om att straffa de syndiga som inte tar ansvar utan också att ge en bonus till de som tar emot fler. (Detta är för övrigt en intressant glidning, det är inte så länge sedan kostnaderna för asylmottagandet kallades "vinst".)

Låt oss sammanfatta: Först driver riksdag och regering en urflippad migrationspolitik och en fullständigt misslyckad integrationspolitik. Sedan skickar de notan till kommunerna med en skarpt formulerad anklagelseakt om att vissa kommuner inte tar sitt ansvar. Det är onekligen ganska fräckt. Kommuner som Ljusnarsberg, Norberg och Södertälje har inte bett om detta.

Nödrop har sänts från kommuner under lång tid nu. De klarar inte anstormningen. De har inte resurser. Inte skolplatser. Inte tolkar. Inte vårdplatser. Och framför allt inte bostäder. Först nu börjar politiker inom borgerligheten och socialdemokratin vakna upp och se att det finns vissa "utmaningar" att hantera.

Novus VD Torbjörn Sjöström sammanfattade häromdagen vad det växande stödet för SD i grunden handlar om: pengar. När folk ser att det saknas pengar i viktiga samhällsfunktioner, när nedskärning nummer femtielva kommer inom äldrevården i kommunen, samtidigt som migrationspolitiken får frikort ur ett kostnadsperspektiv, ja då reagerar många. Med rätta.

Det finns röster inom borgerligheten som kräver en förändring. Det finns en växande insikt, tror jag, om att vi inte bara kan prata integrationspolitik utan också måste ta i själva migrationsfrågan för att integration i en välfärdsstat alls ska vara möjlig. Vi måste alltså diskutera hur många som kommer och under vilka premisser människor bör få komma till Sverige.

Centerpartiet har definitivt valt sin väg. Nu är det upp till övriga allianspartier att välja sin. Deras chanser att någonsin ingå i en regering igen är beroende av vilket beslut de fattar.

Läs även:
Widar Andersson, Peter Santesson

Regeringens halvmesyr om tiggeriet

Traineeregeringen höll i dag presskonferens på vilken den presenterade ett åtgärdspaket för utsatta EU-medborgare som vistas i Sverige.

Justitieminister Morgan Johansson deltog, och det gjorde intressant nog även jämställdhetsministern Åsa Regnér, som är samordnande, och demokrati- och kulturminister Alice Bah Kuhnke. Deras närvaro ger en fingervisning om hur regeringen ser på tiggeriet.

I korthet går förslagen ut på att underlätta avhysningar av olovliga bosättningar, bekämpa dem som utnyttjar tiggare samt skydda EU-migranterna mot våld och trakasserier.

Det är bra att regeringen har förstått att vi inte kan ha en situation där privat och kommunal mark ockuperas av människor som slår upp läger, skräpar ned och skickar räkningen till markägaren. Det är också positivt att den har insett att det de facto förekommer tvång och kriminell verksamhet bland tiggarna (vilket TV4:s Kalla fakta kunder avslöja för några veckor sedan), något som tidigare varit tabu att hävda. Morgan Johansson hävdar att "det är så här kapitalism fungerar". Att människor utnyttjas, alltså. OK...?

Däremot är frågan vad regeringen tror ska komma ur den arbetsgrupp som ska bildas mellan Sverige och Rumänien. På presskonferensen framkom att Socialdemokraterna och Miljöpartiet vill hjälpa Rumänien att bli en välfärdsstat (traineeregeringen on a mission).

Att många romer har sämre förutsättningar att klara sig än många andra i Rumänien är nog ingen överdrift. Men att skylla hela situationen på diskriminering är att göra det lite väl enkelt för sig. Det har nämligen framkommit att romer som tigger i Sverige själva har tagit sina barn ur skolan för att ta med dem hit för att tigga. Dessa barn bor nu under förfärliga förhållanden tack vare deras föräldrars beslut.

Så länge det är tillåtet att tigga, så länge mat och husrum erbjuds med skattebetalarnas pengar och så länge myndigheter ser mellan fingrarna när tältläger sätts upp, kommer det förstås även fortsättningsvis komma många till Sverige för att tigga. Det är inte så konstigt. Min förhoppning är att regeringen åtminstone lyckas skynda på avhysningarna så att oskyldiga markägare inte ska behöva vänta i månader på att få tillgång till sin egendom igen.

Antalet tiggare kommer sannolikt mattas av rena marknadsskäl. När de blir för många, tjänar de för lite. Dessutom finns risken att folk börjar ledsna och av det skälet ger mindre pengar.

Men om regeringen tror att ovanstående förslag i "åtgärdspaketet" kommer lösa situationen, talar den i nattmössan. Det vore i och för sig inte första gången.

Tidigare bloggat:
Incitament i tiggeripolitiken
Tiggeriförbud eller inte

Tiggeriförbud eller inte

Det växande antalet tiggare runt om i Sverige väcker känslor. Det finns två motpoler i debatten; en som insisterar på att det är Sveriges ansvar att tillhandahålla boende och skola även för personer som vistas här tillfälligt, och en som hävdar att tiggeri bör förbjudas och tiggarna skickas hem.

Det skrivs krönikor i ämnet varje vecka. De flesta som publiceras i tidningar som Aftonbladet, Metro och DN tar tydlig ställning för tiggarnas rättigheter och ställer krav på det svenska samhället att erbjuda hjälp.

Att uttrycka sympati för en utsatt grupp är en sak. Men att lägga skulden för deras situation på Sverige - vilket faktiskt görs när slutsatser dras om hur det svenska samhället har förändrats och blivit mer otryggt de senaste åren - blir väldigt märkligt. Det är inte antalet hemlösa svenskar som har skjutit i höjden utan utländska medborgare som kommer hit. Alla vet rimligen detta, och ändå dyker besynnerliga analyser av det nya kalla Sverige upp titt som tätt.

Romers situation i Rumänien har aldrig varit en svensk angelägenhet, men när alltfler av dem började komma till Sverige för att tigga ihop pengar blev det plötsligt det. I ett svenskt program för "social inkludering" för romer i Sverige satsas i höst 90 miljoner kronor, varav 12 miljoner kommer från svenska skattebetalare.

Jag tycker att diskussionen om EU-medborgares situation i Sverige har kantrat. Att skydda sin egendom från inkräktare har blivit synonymt med att ha en förfärlig människosyn, att dela upp människor i "vi och dom". Även liberaler försvarar numera rätten att utan tillstånd bygga läger på andras mark eller anser alternativt problemet synnerligen perifert. Vissa diskussioner i sociala medier är så absurda att de är svåra att återge.

Fredrik Segerfeldt driver tesen att det är bättre att leva i en kåkstad i Stockholm än en kåkstad i Mogadishu och att tiggarnas rätt att befinna sig på svenska gator "borde vara självklar". Jag ser det inte riktigt så. En rad rättigheter kommer nämligen i kläm när vi tillåter människor att ockupera mark och sätta upp läger i parker och på ödetomter. I första hand handlar det om äganderätten.

Denna rättighet utsätts för påfrestningar när markägare utsätts för en sorts ockupation och dessutom hotas med vite för den nedskräpning som EU-migranter orsakat. I ett sådant läge är det faktiskt högst ointressant om det ur tiggarnas perspektiv är bättre att bo i en kåkstad på ockuperad mark i Malmö än i ett strömlöst ruckel utanför Bukarest. Man får inte bosätta sig på andras mark utan tillstånd. Punkt slut.

Det är en regel som inte brukar vara särskilt kontroversiell i liberala kretsar, men av någon outgrundlig anledning blir den det i detta fall. Vi uppmanas se mellan fingrarna. Romers historiska diskriminering antas ursäkta lag- och regelbrott i Sverige.

Jag önskar egentligen inte ett förbud mot tiggeri. Men eftersom svenska politiker är oförmögna att komma med lösningar och framför allt saknar förmåga att sätta gränser, börjar jag tro att det är där vi i slutändan kommer hamna.

Tidigare bloggat:
De naivas politik har lett oss hit

Läs även:
Sakine Madon

Förbud mot "terrorresor" är problematiskt

FN har antagit en resolution i vilken medlemsländerna förbinder sig att stoppa "individer som reser till andra stater än där de bor eller är medborgare, i avsikt att stödja eller delta i terroristverksamhet".

Syftet är förstås att begränsa rekryteringen av främst islamistkrigare i den nu pågående konflikten i Syrien, Irak och Kurdistan.

Hur stort är problemet? En siffra som har angetts för antalet frivilliga som rest från Europa för att delta i kriget är 3 000. Enligt Säpo är 85 av dessa svenskar. Det handlar således inte om överdrivet många än så länge - betydligt färre än det antal européer som anslöt sig till Waffen-SS i kriget mot kommunismen under andra världskriget, för att göra en jämförelse.

Den politiska enigheten i Sverige verkar stor. Jag förstår naturligtvis varför många vill stoppa dessa resor och begränsa terroristernas rekrytering. Jag tror inte på en fredlig lösning av konflikten heller. Men ett reseförbud av det slag som föreslagits riskerar att få en rad olyckliga konsekvenser.

Först och främst måste definieras vem som är terrorist. Här råder vitt skilda meningar beroende på vilken sida av konflikten du står (det räcker att titta på östra Ukraina). Västvärldens hjältar är inte sällan andras skurkar. Här är krigen i Irak och Afghanistan men också drönarkriget i Pakistan med omnejd tydliga exempel. Den som fått sin familj bombad i bitar av en amerikansk drönare ser nog gärna på förövarna som just terrorister.

Det finns dock något ännu mer problematiskt i resolutionen. Ett förbud mot att resa i syfte att delta i terrorverksamhet/krig i andra länder kräver omfattande övervakning av medborgarna för att kunna efterlevas.

Dels måste våra resvanor kollas, dels måste vår religiösa eller politiska tillhörighet matchas med vårt val av resmål. Utan dessa uppgifter är det nämligen inte möjligt att pussla ihop en sannolik misstanke för att personen i fråga ämnar delta i terroristverksamhet i ett annat land.

Visst kan man tänka sig att detta är i stort sett vad Säpo redan ägnar sig åt, riktat mot ett fåtal misstänkta individer. Detta är Säpos jobb. Men det finns i dessa tider när massövervakning blivit kutym en uppenbar risk att säkerhetspolisen inte kommer tycka att denna begränsade spaning räcker utan i stället vill söka brett. Allt i terroristbekämpningens namn. Då kommer vi alla att drabbas, precis som vi alla drabbas i just denna stund av NSA:s, GCHQ:s och FRA:s insamling och lagring av all vår elektroniska kommunikation.

Detta är min största farhåga när resolutionen väl konkretiseras. Att FN just gett världens underrättelseverksamheter grönt ljus för ännu mer massövervakning.

Avslutningsvis kan jag också påpeka att jag inte har något större problem med att extremister åker utomlands för att slåss mot andra extremister. I polisens värld brukar sådant kallas självsanering.

UKIP stormar fram

Det stundande EU-valet ser ut att bli en framgång inte bara för de EU-skeptiska partierna utan också för flera av de nationalistiska. I Frankrike ser Front National ut att göra ett starkt val. I Grekland fortsätter nazistiska Gyllene Gryning att skörda framgångar. Och i Finland är Sannfinländarna starka.

I svenska medier klumpas dessa partier ofta ihop med allmänt EU-kritiska partier enbart för att de har EU-skepticismen gemensamt. Det är emellertid stora skillnader mellan Front National och exempelvis UKIP. I bägger partierna finns stollar som sagt dumma saker, men Farages parti har arbetat hårt för att bli av med dem. Och UKIP kan exempelvis inte jämföras med öppet rasistiska BNP (British National Party).

UKIP är inte motståndare till migration per se. De vill dock begränsa möjligheten för andra EU-medborgare att komma till Storbritannien för att bo och arbeta - förutsatt att de inte fyller ett behov av arbetskraft. Här finns helt klart populistiska drag.

Det jag gillar med UKIP är emellertid främst partiets skeptiska hållning till EU. Partiet kritiserar EU:s växande makt på medlemsländernas bekostnad, det avskyr drömmarna om en federal EU-stat och vill att Storbritannien lämnar unionen och upprättar frihandelsavtal med omvärlden. Allt detta är rimliga åsikter, och få har framför dem med sådan kraft som Nigel Farage.

Nästa år är det val i Storbritannien. Skulle UKIP göra ett så starkt EU-val som opinionsmätningarna antyder, kan det ge partiet självförtroende och trovärdighet inför det stora nationella valet.

David Cameron är trängd i frågan om EU. Han har gjort eftergifter, men frågan är hur många som litar på hans ord om en omförhandling av EU-medlemskapet och en eventuell folkomröstning när han samregerar med EU-vänliga Liberaldemokraterna.

Nigel Farage kommer i vilket fall inte missa ett tillfälle att påminna britterna om detta.

Deltagande i P1 Debatt

Jag är varken vacker, välklädd eller kristen men har ändå bjudits in att delta i en diskussion i P1 Debatt under temat "Hur mycket fri rörlighet tål EU?".

Programmet sänds från Kulturhuset söndagen den 4 maj kl. 16-17.45. Det är en diger lista deltagare, men förhoppningsvis kommer det finnas möjlighet att säga några ord då programtiden är väl tilltagen.

Jag vill inte ha ett starkt Europa

Snart är det EU-val. Alla partier kommer prata om vad de vill göra med EU, hur Sveriges röst ska stärkas och så vidare.

Inget kommer emellertid att förändras på något avgörande sätt oavsett vilka partier som väljs in. Enda skälet att över huvud taget gå och rösta är att ge Piratpartiet chansen att fortsätta motarbeta de allra värsta dumheterna.

Den fria rörligheten står under angrepp från flera håll. Många ifrågasätter exempelvis det rimliga i EU-medborgare åker till Sverige enbart i syfte att tigga utanför våra matvarubutiker och tunnelbanestationer.

Centerpartiets kandidat till Europaparlamentet Fredrick Federley skriver i Aftonbladet att han vill se mer rörlighet i EU. Det ska bli enklare att arbetskraftsinvandra. "För vi vet i dag", skriver Federley, "att det är med öppenhet mot omvärlden och fler människor i arbete som vi bygger ett starkt Europa".

Men jag vill inte ha ett starkt Europa. Jag vill ha ett löst samarbete bestående av fria länder. Länder vars representanter väljs och avsätts i fria val. Länder som inte tvingas samman i den ena harmoniseringen efter den andra. Länder som tillåts vara olika.

Detta står på intet vis i motsättning till fri rörlighet. Men när liberala kandidater börjar prata om ett "starkt Europa" finns det skäl att bli skeptisk. Väldigt skeptisk.

Dags att göra upp med socialtjänstsjukan

Expressens Anna Dahlberg har i ett flertal ledare fångat problemet i den svenska migrations- och invandringsdebatten. Det gläder mig att någon i sansade ordalag förmår beskriva komplexa problem utan att landa i överdrifter åt ena eller andra hållet.

Universell välfärdsstat och fri invandring - vi kan inte ha båda, sägs det. En sak är i alla fall säker: Vi kan inte ha en väldigt generös asylpolitik på sikt om vi samtidigt vill bevara dagens generösa (och dyra) välfärdssystem.

Denna insikt saknas hos de vänsterdebattörer som helst inte vill kännas vid att deras ambitiösa välfärdsdrömmar inte riktigt går ihop med idén att alla som kommer till Sverige ska få ett betalt boende och ha rätt till sjukvård, tandvård, barnomsorg och skolgång.

Jag har alls inget emot att människor tack vare den fria rörligheten i Europa kommer till Sverige för att söka sig ett bättre liv. Det jag vänder mig emot är den omhändertagandediskurs som dikterar synen på de nyanlända, vare sig de är flyktingar från krigets Syrien eller fattiga romer från Rumänien. Vi måste tro människor om mer än så.

Perspektivet behöver gå från omhändertagande till hjälp till självhjälp. Låt människor visa att de kan klara sig själva. Den som har flytt från ett krig och tagit sig till Sverige har faktiskt visat sig besitta någon sorts handlingskraft. Jag betvivlar att den försvinner bara för att personen bestiger svenskt territorium.

Folkpartisterna Lotta Edholm (skolborgarråd) och Erik Scheller (EU-parlamentskandidat) anser att ursprungslandet bör ta notan för de kostnader som migranter utan försörjning åsamkar Stockholms stad. Under 2012 betalades över en halv miljon kronor enbart i hemresekostnader för EU-migranter.

Den fria rörligheten ska inte inskränkas. Vår rätt att som fria individer resa till andra länder är i dag en av ytterst få positiva aspekter av det svenska EU-medlemskapet. Men det är riktigt att Stockholms skattebetalare inte ska behöva stå för uppehälle för rumänska medborgare som inte förmår ordna ett rimligt boende under sin tid i Sverige, eller för den delen hemresor till Rumänien.

Märk dock väl att dessa EU-migranter aldrig har krävt någonting av Stockholm eller Sverige. De har inte krävt ett boende. Det är svenska  politiker som har uppmärksammat deras boendesituation, upprörts över uppsatta tältläger och krävt att situationen måste förbättras. Det är alltså våra egna politiker som skapar kostnader, inte EU-migranterna.

Detta är ett gott exempel på den omhändertagandefanatism som präglar det socialdemokratiska Sverige. Eller ska vi kanske kalla det vid dess rätta namn: socialtjänstsjukan.

Välfärdsstaten och migrationen

Lena Andersson har skrivit ännu en vass kolumn om migrationen, individen och samhället. Hon argumenterar övertygande ur ett principiellt perspektiv. Jag önskar även ge resonemanget lite markkänning.

Jag sällar mig inte till dem som anser att svensk mark ägs av svenska folket såsom en villatomt ägs av villaägaren. Inte alls. Jag anser att den fria rörligheten i Europa är en av få positiva aspekter med EU-samarbetet. Om den går förlorad finns väldigt få anledningar att stanna kvar som medlem (nu anser jag visserligen att Sverige bör lämna EU ändå, men det är en annan diskussion).

Människan har alltid vandrat för att söka en bättre tillvaro. Migrationen är lika gammal som människan själv. De folkvandringar vi ser i dag undan krig och förtryck är således inget nytt fenomen. Det som är nytt är välfärdsstaten och sättet på vilket migranterna tas emot.

I Sverige hänvisas fullt friska och arbetsföra människor ofta till socialtjänsten. I alltfler fall är det Arbetsförmedlingen som ska ta emot dem - men en illa fungerande myndighet som endast kan bidra med olika sorters sysselsättningsåtgärder är sällan en väg ut i egen försörjning.

Vi i väst tycker oss sitta och ruva på någonting heligt, något alla i övriga världen vill åt. Vi har så kallade välfärdsförmåner, och dessa måste vi minsann måna om och skydda från inkräktare. Göran Persson varnade för "social turism" inför EU:s utvidgning 2004. Andra länder införde övergångsregler för medborgare i de nya medlemsländerna, men till Perssons besvikelse hörde inte Sverige till dessa.

Tio år har gått sedan den stora utvidgningen, men tongångarna i delar av Europa är fortfarande desamma - i synnerhet i Storbritannien. I dag är det floden av bulgarer och rumäner som tros skada välfärdssystemen. Därtill kommer vågen av syriska flyktingar, människor som behöver bostäder som ingen kan erbjuda och förskoleplatser som inte finns.

Men. Vi kan inte hindra människor från att söka lyckan i andra länder. Ett medborgarskap får inte bli ett slavkontrakt. Stater som förhindrar sina medborgare att resa och bosätta sig i andra länder är onda. Sydkorea tar emot många nordkoreanska flyktingar. Det nya livet i syd är ingalunda okomplicerat för en person som levt hela sitt liv under en kufig Kim-dynasti, men det sydkoreanska samhället har olika inskolningsinsatser som underlättar omställningen. Därtill ordnas inledningsvis med både bostad och jobb. Sedan förväntas de nyanlända klara sig själva, och detta i världens kanske mest konkurrensinriktade samhällsklimat.

Sverige är inte särskilt duktigt på att ta emot migranter. Politiker och människor i gemen vill mycket och väl, men mottagandet har stora brister - i allt från Migrationsverkets handläggning till bostads- och arbetsmarknadens utestängande funktioner. Det är således lätt för riksdagspolitiker att tala vackert om öppna gränser och internationell solidaritet, men desto svårare för kommunalpolitikerna att med kort varsel tillgodose de nynivandrades behov.

För det är ju så det fungerar i Sverige: staten, landstinget och kommunen har ansvaret för människornas väl och ve. Med en sådan samhällskonstruktion är det förståeligt att många frågar sig hur pengarna ska räcka till alla nyanländas behov och undrar om det kommer att gå ut över deras egna välfärdsförmåner. Men om ansvaret i stället flyttades från det allmänna till den enskilda? Om det blev individens eget ansvar att sörja för sin lycka, att ordna bostad och jobb? Vore det så förfärligt?

Den universella välfärdsmodellen som konstruktion pallar inte för en värld med öppna gränser. I syfte att rädda denna modell föreslås både stängda gränser och en sorts uppdelning av människor i ett välfärdens a- och b-lag. Men det är ingen tilltalande tanke. Strömmen av migranter är snarast en påminnelse om välfärdsstatens långsiktiga omöjlighet och om den absoluta nödvändigheten av reformer. Denna insikt kommer månne sakta krypande hos alltfler.

Jag är av uppfattningen att på samma sätt som den fria rörligheten är en odiskutabel rättighet är egenförsörjning en lika odiskutabel skyldighet. När dessa båda uppfylls finns det över huvud taget inget att diskutera. Inte ens Sverigedemokraterna verkar nämligen ha något emot invandrare som arbetar och försörjer sig själva.

Läs även:
HAX: Välfärdsstatens mörka sida

Bör alla ha rätt till boende i Stockholm?

Vi ser dem utanför butiker, vid tunnelbanestationer och på välfyllda gator. Tiggare från fattiga EU-länder som Rumänien, inte sällan romer, försöker skrapa ihop pengar för att betala resan hit och få ihop till det nödvändigaste för några månaders tillvaro i hemlandet. Sedan återvänder de hit igen för att tigga.

Stockholm har en så kallad tag över huvudet-garanti (TÖG). Den innebär att alla med uppehållstillstånd i Sverige har rätt att få en sovplats. Det kan innebära härbärge, sovsal, hotell, jourlägenhet eller en annan tillfällig lösning. Detta betalas av socialtjänsten, det vill säga skattebetalarna.

För det växande antalet EU-medborgare som kommer till Sverige har det inte funnits så många alternativ som betalas av det allmänna. Vinternatt är ett härbärge som riktar sig till denna grupp. Crossroads arbetar också med gruppen.

Men Centerpartiets Stina Bengtsson anser inte att det fåtal lösningar som finns specifikt för EU-medborgare räcker. Hon vill att TÖG:en ska omfatta alla, även personer från andra EU-länder och länder utanför EU.

Vi i Centerpartiet tycker det ska vara en rättighet för alla att röra sig fritt, för fattig som för rik. Därför måste vi också bli bättre på att ta hand om människor när de kommer hit. Vi måste visa solidaritet också med dem som utnyttjar sin fria rörlighet för att fly fattigdom.

Den fria rörligheten är något att bejaka och försvara. Men med den kommer också ett personligt ansvar. Ingen har rätt att kräva att bli försörjd eller få sin bostadssituation tillgodosedd av skattebetalare i andra länder. Att vi ska bli bättre på att "ta hand om" människor som kommer till Sverige är därför en märklig utgångspunkt. I fall där människor flyr från krig och får asyl i Sverige, går det att prata om ett omhändertagande, åtminstone initialt. Men varför ska skattebetalare i Stockholm stå för notan när bulgarer och rumäner kommer till staden för att tigga?

Under 2012 betalade Stockholms stad över en halv miljon kronor enbart i hemresebiljetter till EU-medborgare. Vad notan hamnar på för 2013 återstår att se.

I mitt arbete i socialtjänsten har jag sett hur TÖG:en överutnyttjas och hur boendefrågan ständigt växer i omfattning och komplexitet. Folk vet numera mycket väl att ansvaret för deras boendesituation i slutändan inte vilar på dem själva utan på socialtjänsten. Det är ett bekymmer eftersom bostadsproblematiken spräcker budgeten till höger och vänster och oundvikligen tvingar socialtjänsten att nedprioritera annat.

Rätten till boende är i grunden en bredare principiell fråga. Vilka har rätt till vad och varför? Hemlöshetsdiskussionen styrs av en rad floskler och tomma politiskt korrekta fraser som "alla har rätt till en bostad". Varifrån kommer denna rätt? Och är den odiskutabel oavsett hur den enskilde beter sig? Ja, i dag kan socialtjänsten inte bara avslå en sådan ansökan. Lösningen för personer som straffat ut sig från olika sorters lägenheter blir ofta härbärge, vilket är en dyr lösning.

Oavstående hör även ihop med ett annat påstående som ofta kommer från politiker och lobbyorganisationer: "Inga barn ska behöva vräkas". Normalt har en hyresvärd rätt att säga upp ett hyreskontrakt om den boende missköter sig och konsekvent stör grannar och/eller inte betalar hyran. Hyresvärdar som inte har rätt att vräka en sådan familj kommer i förlängningen inte vilja ha barnfamiljer i sitt bestånd. Vilket kommer göra det ännu svårare för många att hitta en bostad. Men sådana farhågor hindrar inte vissa politiker och organisationer som Rädda barnen att fortsätta driva frågan.

Avslutningsvis tillbaka till EU-migranterna. Har de enbart genom sin vistelse i Stockholm rätt till tak över huvudet här? Nej, det tycker jag inte. Om frivilligorganisationer med donerade pengar vill ordna härbärgen och tillfälliga boendelösningar för denna grupp, är det naturligtvis välkommet.

Men Stockholms stad ska inte erbjuda någon garanti om tak över huvudet för personer vars enda syfte att vistas i staden är att tigga.

Rätten att röra sig eller Alla ser om sitt eget hus

Lena Andersson har en av DN:s vassaste pennor. I lördagens kolumn skriver hon om bakgrunden till motståndet mot fri rörlighet. Vad består motståndet i och är det ens logiskt? Jag tror att det är viktigare att försöka förstå än nödvändigtvis försvara eller fördöma.

Var och en ser om sitt eget hus, brukar det heta. Många är positiva till att det byggs nya bostäder, att flyktingar får komma till Sverige, att vindkraften byggs ut eller att vargar får springa omkring fritt. Bara det inte sker i närheten av ens eget hem. Det är väldigt lätt att sitta på höga hästar om man redan har en trygg tillvaro och inte berörs personligen av de politiska besluten.

Det har länge hävdats att Sveriges arbetsmarknad är en insider- och outsidermarknad. Under de senaste decennierna, i synnerhet de senaste tio femton åren, har det blivit väldigt tydligt att det förhållandet i lika hög grad gäller för bostadsmarknaden. Det är väldigt svårt att ta sig in. Ju mer olik en vanlig medelsvensson du är, desto svårare. Väl inne är du däremot trygg. Då har du stark skyddslagstiftning som håller dig om ryggen mot både arbetsgivare och hyresvärdar.

Följden är att rörligheten och flexibiliteten blir lidande på både arbets- och bostadsmarknaden. Många invandrare och långtidsarbetslösa och unga utan lång yrkeserfarenhet får aldrig någon chans att visa vad de går för. Hyresrättsmarknaden har i praktiken kollapsat och stegvis lämnat fältet öppet för en ocker- och skumraskmarknad. Människor måste bo, även om den lokala bostadsförmedlingen inte erbjuder något.

Min uppfattning är att motståndet mot en ökad invandring inte bara finns bland infödda svenskar utan också kan skönjas i de invandrargrupper som har integrerats i det svenska samhället. De ser nu den nya vågen av invandrare som konkurrenter på arbets- och bostadsmarknaden. Ett hot. Och jag hör invandrarfamiljer låta sina barn byta skola - därför att det går för många invandrarbarn där.

En sak som är viktig att förändra är inställningen till personer som invandrar till Sverige. Svenskar måste sluta se alla invandrare som offer som behöver vår hjälp och i stället betrakta dem som viljestarka medmänniskor som av olika orsaker valt att söka sig ett nytt liv på annan plats än i sitt hemland. Personer som tvingas fly på grund av krig är naturligtvis offer för svåra omständigheter. Men även dessa ska tas emot som vuxna och kapabla människor - de flesta arbetade och hade vanliga liv i hemlandet - och inte som offer utan egen förmåga.

För att detta skifte i perspektiv ska kunna ske måste även en del av sociallagstiftningen skrivas om lokala regler förändras. Egenansvaret måste samtidigt öka. Socialtjänsten bör inte längre vara ansvarig för att ordna boende åt vanliga människor när de kommer till Sverige.

Ingen har rätt att hindra andra från att söka sig ett bättre liv i ett nytt land, även om det potentiellt skulle skapa en större osäkerhet och sämre levnadsstandard för en själv. Men människors rädsla för dessa förändringar ska inte bagatelliseras. Tyvärr har den svenska debatten kommit att bli polariserad, vulgär och långt ifrån konstruktiv. Det ökar i sig bara rädslan och de lösningar som finns till hands glider oss ur händerna.

Det finns naturligtvis problem och utmaningar förknippade med att ta emot många migranter. Men många av dem är direkt kopplade till arbetsmarknads- och bostadspolitiken och delvis också socialpolitiken. Här behövs förändringar. Tyvärr saknas just nu det politiska modet att genomföra dem.