Tänk om det inte blir bättre än så här?

I en scen i klassikern Livet från den ljusa sidan frågar sig Jack Nicholsons neurotiska karaktär bittert: "What if this is as good as it gets?" Kanske är det den frågan svenska folket borde börja ställa sig.

Sanningen är nämligen att svensk välfärd krisar. Ja, ni har hört det förut. När befann sig välfärden inte i kris? undrar någon. När var alla någonsin nöjda samtidigt med vården, skolan och omsorgen? frågar en annan. Det har väl alltid klagats över resursbrist. Så är det nog, och så kanske det ska vara i ett högskattesamhälle med världsfredsambitioner.

Vi har redan pratat om polisens kris. Låt oss titta ett ögonblick på vården. Ty när förlossningsvården lägger ned och ABF Sollefteå som en reaktion bjuder in till en studiecirkel i "bilförlossning" har det hänt något i det stolta folkhemmet. Något har, för att använda statsministerns ord, gått sönder.

Vi har även hört om hur mammor till följd av fullbelagda neonatalavdelningar i Uppsala tvingats flyga till Åbo för att föda. Och Danderyds sjukhus i Stockholm, som under senare tid haft uppemot en 125-procentig beläggning, har tappat nästan var femte sjuksköterska det senaste året. Kompetens sprids för vinden.

Dessa brister drabbar vanliga människor, men framför allt drabbas de som är i sitt livs mest utsatta situation. Kvinnor som ska föda för tidigt. Multisjuka som inte får den tillsyn de skulle behöva. Människor som lämnas i korridorer eftersom det är fullt överallt. Brist på vårdplatser, brist på erfaren personal och en aldrig sinande ström av nya patienter är vardag för de som arbetar i vården i dag. I synnerhet på akutmottagningarna.

Alla som känner någon som arbetar någonstans inom välfärdens vårdkomplex, oavsett om det är äldrevården, akutvården, psykiatrin eller på en vårdcentral, känner igen bilderna. Kaoset. Underbemanningen. Saker som glöms bort. Stöket. Patienter som inte får den kontakt de skulle behöva. När någon ringer sig sjuk börjar en desperat jakt på ersättare, men ofta slutar det med att personal på plats får jobba dubbla pass i stället.

Personalen gör ofta ett heroiskt arbete under mycket svåra förutsättningar. Men det finns gränser även för de bästa, och när den gränsen är nådd står vi inför en ännu svårare situation. Vem vill egentligen utbilda sig till undersköterska, sjuksköterska eller annan position inom vården när arbetsmiljön ser ut som beskrivet ovan?

Krisen inom vården kommer säkert bli föremål för många debatter fram till valet. Politikerna kommer buda över varandra i "satsningar", sprida populistiska slogans om "vinsttak", allt samtidigt som undersköterskor byter blöjor på patienter i sjukhuskorridorerna och psykiskt sjuka skrivs ut för att de är för svåra att hantera för den personal som finns till hands.

Den som har råd bör se till att ta privata vårdförsäkringar för sig och sina barn omedelbums. Att betala två gånger om är egentligen inte acceptabelt, men det finns få andra val eftersom en ljusning i vårdkrisen inte är i sikte.

Jag frågar mig ständigt varför politiker är så krisstyrda. Varför de saknar förmågan att förutspå händelser och arbeta preventivt. Varför de alltid agerar först när situationen blivit akut. Kanske har det med enkla incitament att göra.

Vårt demokratiska system belönar helt enkelt inte långsiktigt och preventivt arbete, ty vem tackar den som förhindrat en kris? En kris som förhindras har ju aldrig uppstått. Det är den som tar krafttag när krisen väl är ett faktum som får applåder och röster.

Jag kan helt ärligt och uppriktigt ge alla ett tips i dagens Sverige: bli inte sjuk.

Tidigare bloggat:
Ett välfärdsland i utförsbacke

Läs även:
I otakt

Om tilliten som försvann

I dag gästbloggar jag på bloggen I otakt.

Sveriges oförmåga att hantera personer som bryter mot normer i stort och smått går mig på nerverna. Oförmågan att straffa unga kriminella, att ge brottsoffer upprättelse, att ha ett välfungerande asylsystem som lägger bevisbördan på den som söker asyl och inte minst visa någon förbannad respekt för alla skötsamma och hårt arbetande människor som faktiskt betalar för hela kalaset, är oacceptabel.

Läs om tilliten som försvann.

Politiker måste sluta syssla med trams

Sverige står inför en rad stora bekymmer på både kort och lång sikt. En perfekt storm av misslyckanden, omständigheter och självförvållade problem har gjort att dagens och framtidens politiker kommer tvingas slåss på flera fronter samtidigt. Det är bostadskrisen, rekryteringspaniken inom vården och socialtjänsten, polisens kris, det växande utanförskapet, kvinnoförtrycket i landets förorter och så vidare.

Allt detta måste bemötas med vettig politik i någon mån (ibland är lösningen mindre politik, men även detta kräver i förstone politiska beslut). Vad gör då politikerna? Jo, de fortsätter att fokusera på trams och symbolfrågor. Med i senaste budgeten, där det sparades friskt för att komma i närheten av balans efter de enorma hål som migrationspolitiken grävt, fanns det vänsterpartistiska förslaget om gratis glasögon till barn. En oerhört märklig prioritering.

Under onsdagen presenterade regeringens utredare förslaget på en diskrimineringsnämnd. Tanken är att den som känner sig diskriminerad ska kunna vända sig dit i stället för att få upprättelse i domstol. Utredaren Anna Karin Lundin säger att "det är svårt att gå till domstol utan juridisk hjälp, juridisk hjälp kostar pengar, och man riskerar också att få betala motpartens rättegångskostnader."

Ja? Det är så det fungerar i en rättsstat. Bevisen för en påstådd händelse ska prövas av en rättslig instans. Förloraren får betala. Nyligen förlorade familjen till en mördad kvinna i domstol. Saken gällde ett skadestånd för den smärta som de efterlevande åsamkats. Familjen förlorade och tvingas därmed betala mördarens rättegångskostnader. Oanständigt? Det kan man tycka i detta enskilda fall, men frågan är om alternativet hade varit en "skadestånd för mordoffers anhöriga"-nämnd? Varför inte inrätta en misshandelsnämnd, en rånnämnd och en kasta gatsten på polisen-nämnd?

Ännu ett annat exempel på hur den sittande regeringen ägnar sig åt trams i stället för de viktiga kärnuppgifterna är att den föreslår en ny jämställdhetsmyndighet. Gudrun Schyman, som länge drivit kravet, jublar. Eftersom Göteborg har ett nationellt sekretariat för genusforskning väntas myndigheten hamna där. 75 anställda, säkert samtliga med genusutbildningar i sin Fjällrävenryggsäck, ska därmed ägna dagarna åt "professionell styrning", enligt den ansvariga ministern.

Svenska politiker har under alldeles för lång tid vant sig vid att syssla med trams. Även när landets basala funktioner - polis, vård, skola, bostadsförsörjning - är i kris eller under mycket hård press väljer alltså den rödgröna regeringen att lägga krut på symbolpolitik och rent strunt.

Det skulle inte förvåna om Sveriges regering och riksdag vid ett akut krigshot skulle ägna tiden åt att debattera fler pappadagar i föräldraförsäkringen och krafttag mot så kallad sexistisk reklam. Det tycks nämligen alltid finnas tid över för trams. 

DN-liberalismen

DN har befunnit sig på ett sluttande plan länge, både intellektuellt och i fråga om anständighet. En ny gräns har emellertid passerats när tidningen med Mediesveriges största ego ger sig i kast med att recensera andra tidningars ledarsidor.

I en ännu ej avslutad reportageserie om liberalismens påstådda hädanfärd på svenska ledarsidor går Mattias Hagberg till angrepp mot Alice Teodorescu (GP) och Anna Dahlberg (Expressen). Han oroas över den vändning som nämnda tidningar tagit under sina respektive redaktörer de senaste åren.

Som liberala motpoler till bland andra Expressens Anna Dahlberg tar Mattias Hagberg krönikörer som Bilan Osman, Diamant Salihu, Nisha Besara och Lars Lindström, personer som enligt Hagberg "gång på gång tagit ställning mot rasism och främlingsfientlighet" (det kan noteras att Hagberg inte nämner Cecilia Hagen, som ju minsann också tagit ställning, om än mot "brunråttor").

Valet av representanter för liberalismen avslöjar vad Hagberg anser är liberala värden. Han plockar ut krönikörer som inte är klassiska liberaler utan som i bästa fall står för en vänsterliberalism eller rent av socialism och utpräglad identitetspolitik. Kort sagt personer som lika gärna hade kunnat skriva för vänsterskrifterna Dagens Arena eller ETC.

Därtill bortser Hagberg från att Sverige har förändrats under de år han jämför med varandra. Att ledarsidor utvecklas i takt med att verkligheten bortom tangentbordet förändras är inte ett dugg konstigt. Snarare en nödvändighet. Det är, som Anna Dahlberg skriver, svårt att "uppbåda något engagemang för fler pappamånader när polisen har svårt att hinna utreda våldtäkter mot barn." Med denna formulering fångar Dahlberg precis vad det handlar om, och jag inser att det även beskriver min egen resa under de senaste åren: ett ökat fokus på det som är akut viktigt här och nu.

Det faller heller inte Hagberg i tanken att det kanske var så att Expressen med flera hade en lite för naiv syn på migration 2010 och att de i dag har fått upp ögonen för de problem som finns. Anna Dahlberg har flertalet gånger påpekat att hon anser att svenska medier har misslyckats i sitt uppdrag och hon exkluderar inte sin egen tidning där. Dessutom: om de rättroende på DN skulle granska den egna tidningen skulle de sannolikt finna något fler nyheter om problem relaterade till en stor immigration i dag än för sex år sedan.

Somliga kommer fortsätta att förneka att Sverige just nu förändras i grunden och att det vi brukar kalla "det svenska samhället" framöver mer korrekt bör benämnas "de svenska samhällena". Det finns nämligen inte ett Sverige utan många. Ett i Stockholms innerstad. Ett annat i Rinkeby. Ett i de välmående delarna av Göteborg. Ett annat i Ljusnarsberg.

Delar av Sverige har fått vänja sig vid en polis som inte syns, en sjukvård som inte räcker till när man behöver den, växande skolklasser och en socialtjänst som har öppet två timmar om dagen. Den med gott om pengar kommer alltid kunna köpa sig förbi de flesta hinder, men för folkflertalet som behöver nyttja den allmänna välfärden väntar helt klart tuffare tider. Detta måste tänkande individer i landets medier kunna berätta om och problematisera utan att bli beskyllda för populism eller att ha "svikit liberala värden".

Ty det som nu faktiskt står på spel är just de liberala grundvärdena om ett samhällskontrakt, en fungerande rättsstat och en tillit mellan människor. Kort sagt det moderna samhället som vi känner det. Ingen utanför Södertörns högskola kommer bry sig om kvoterad föräldraförsäkring, hen-toaletter eller intersektionalitet när polisen inte längre har tid att utreda missandelsfall, rån och sexualbrott. Det får helt enkelt vänsterliberaler som Mattias Hagberg acceptera.

I takt med att världen förändras behöver vi alla förhålla oss till den, våga omvärdera gamla föreställningar och åter ta strid för det som är rätt just här, just nu.

Läs även:
Sakine Madon

Ropen skalla, lönestöd åt alla

Ett av grundfundamenten i ett fritt och gott samhälle är att människor försörjer sig själva. Alla som kan arbeta ska också göra det och inte förlita sig på allmosor från någon annan.

Även den så kallade svenska modellen, en universell välfärdsmodell, bygger på en hög förvärvsfrekvens. Annars går inte ekvationen med generöst tilltagen välfärd för hela befolkningen ihop. Det är just här det håller på att ske saker i Sverige just nu. I takt med att den delen av befolkningen som inte arbetar växer, ökar bördan för den arbetande delen att bidra än mer. Utan att själva få ut mer. Sysselsättningsgapet mellan inrikes och utrikes födda blir allt större. Ekvationen går inte längre ihop.

Vid sidan om bostadssituationen kommer den hetaste frågan under de kommande fem åren vara nyanländas etablering på arbetsmarknaden, i synnerhet alla med låg eller ingen utbildning. Den hänger förstås till viss del samman med just bostadsproblematiken - den som bor på ett vandrarhem, i en gymnastiksal eller i ett plywoodbås i en bilhall har rimligen sämre förutsättningar att etableras än den som har tryggheten i en egen bostad. Men det handlar också om att den myndighet som har ansvaret för etableringen är Sveriges kanske mest dysfunktionella.

Arbetsförmedlingen fungerar uruselt. Den klarar inte av att matcha akademiker, den har under lång tid misslyckats med att hjälpa personer som står långt ifrån arbetsmarknaden (det är därför kommuner har satt upp egna så kallade "jobbtorg") och har nu fått uppdraget att sköta etableringen av hundratusentals människor från Nordafrika och Mellanöstern på den högspecialiserade svenska arbetsmarknaden. Ursäkta om jag är lite pessimistisk gällande utfallet.

Detta är vad som på samtidssvenska kallas en utmaning. I dag finns en uppsjö av olika anställningsstöd - allt från nystartsjobb och instegsjobb till YA-jobb och de än så länge mycket perifera traineejobben. Arbetsförmedlingens generaldirektör Mikael Sjöberg vill se förenklingar av dessa och pekar ut tre alternativa vägar framåt: fortsatta lönestöd, sänkta löner eller skattesubventioner.

Det enda regeringen och allianspartierna har att komma med är olika sorters subventionerade anställningar. Socialdemokraterna vill inte ha "låglönejobb", säger de. Men de inser uppenbarligen att lönekostnaden spelar roll för arbetsgivarens vilja att anställa. Därför vill S ha subventionerade anställningsformer.

Detta betyder att den enskilde, oaktat sin produktivitet, ska få en hög lön och att skattebetalarna står för huvuddelen av denna. Alliansen införde flera av de lönestöd som finns i dag och inget tyder på att de vill röra dem. (Centerpartiet har föreslagit en app för att starta företag, men så mycket längre än så sträcker sig inte den borgerliga uppfinningsrikedomen i nuläget.)

Lönestöd skapades en gång i tiden för att hjälpa personer med olika sorters funktionshinder samt människor som av olika skäl stod väldigt långt ifrån arbetsmarknaden (exempelvis de som varit långtidssjukskrivna) till en anställning. Tanken var inte att dessa stöd skulle användas för fullt friska människor vars enda "funktionshinder" är att de kommer från ett annat land.

Lägre ingångslöner har förstås föreslagits. Men eftersom den svenska modellen bygger på att arbetsmarknadens parter sätter lönerna kommer det bli svårt att pressa ned ingångslönerna. Facket är inte ett dugg intresserat utan driver tvärtom på för motsatsen.

Återstår alltså subventionerade anställningar. Den grupp som har ett så kallat lönestöd kommer med all sannolikhet växa lavinartat under de kommande åren. Politikerna har helt enkelt ingen annan lösning. Dessutom bidrar det i en viktig fråga, nämligen arbetslöshetsstatistiken.

Oavsett vilken regering som sitter vid rodret efter valet 2018 är fina sysselsättningssiffror viktigare än att människor är självförsörjande på riktigt.

DGS: Välfärdsstaten

Om omfördelningspolitiken

Kommunupproret har börjat

För några veckor sedan skrev 23 moderata kommunalråd i Stockholms län - från Norrtälje till Botkyrka, från Upplands Väsby till Södertälje - att regeringen måste bromsa utslussningen av nyanlända till kommunerna. Det finns helt enkelt inte bostäder att placera dem i. Denna uppmaning föll föga förvånande för döva öron.

Den rödgrönrosa majoriteten i Stockholms stad uppmanar stadens medborgare att öppna sina hem. Inte ens stadens eget sociala bostadsbolag SHIS klarar längre att tillhandahålla tillräckligt med bostäder för att möta behovet. Sista utvägen är att be invånarna komma till undsättning. Och varför inte - med tanke på hur många som dels röstat för denna politik, dels varit aktiva i Refugees Welcome torde bostadsbekymret kunna lösas tämligen omgående. För de menade väl allvar med "refugees welcome"?

Eftersom regeringen tiger agerar nu kommun efter kommun på egen hand. Ekerö säger nej till att ta emot fler nyanlända. Till och med i röda Östersund har debatten väckts sedan Sverigedemokraterna och Moderaterna krävt ett "flyktingstopp" (majoriteten vill dock fortfarande öppna plånboken).

Ylva Johansson spelar förvånad över Ekerös beslut. Det kan hon rimligtvis inte vara. Regeringen har arbetat systematiskt för att sänka statens kostnader för migrationspolitiken och stegvis lägga dem på kommunerna. Ministern torde vara väl medveten om att det inte går att trolla fram bostäder, i synnerhet inte i små villakommuner som saknar stora kommunala bostadsbolag. Att kommunen är "rik" är i detta sammanhang oviktigt.

Paniken är påtaglig. På många håll i landet köps det bostadsrätter och även villor åt nyanlända, vilket irriterar boende eftersom kommunen i praktiken budar mot kommuninvånarna med kommuninvånarnas egna pengar. I halländska Kungsbacka förbereder sig kommunen för att ordna sovsalar åt nyanlända. Många kommer alltså flytta från en någorlunda normal boendesituation på ett asylboende till en sovsal ute i en kommun.

Bostadskrisen är ett gigantiskt problem. Men det är inte det enda. Socialstyrelsen slår i en ny rapport larm om att trycket från asylsökande har påverkat hälso- och sjukvården negativt:

Störst är utmaningarna inom primärvård, mödrahälsovård, förlossningsvård, barnhälsovård, barnpsykiatri, infektionsvård och tandvård. Det är områden där situationen redan innan var ansträngd, bland annat på grund av personalbrist.

Det var bland annat med dessa brister i åtanke som regeringen drog i nödbromsen för ett år sedan. Socialtjänsten började Lex Sarah-anmäla sig själv och sjukvården stod inför en partiell systemkollaps.

Hotet är emellertid inte över - ty under de kommande åren väntas vågen av anhöriginvandrare. Det har pratats mycket om hur de nya asylreglerna försvårar familjeåterförening. Men de allra flesta asylsökande som kom under fjolåret kommer prövas mot de gamla generösa reglerna. Merparten kan därför ta hit sina familjer utan krav på att behöva ordna bostad eller försörjning i förväg.

Bara under 2017 förväntas Migrationsverket registrera 91 000 anknytningsärenden. Även dessa är människor som ska bo någonstans. Gå i skolan. Träffa läkare. Få en tandläkartid. Föda barn. En redan ansträngd situation kommer att förvärras betänkligt på många håll runt om i landet. Vilket kommer märkas i människors vardag.

Med hänsyn till sitt ansvar för de egna kommuninvånarna bör landets kommuner sätta stopp för fortsatt utplacering av nyanlända tills det finns kapacitet till ett bra mottagande. Anvisningslagen medger inga sanktioner, och staten kan ändå inte gärna sätta landets kommuner i fängelse.

Det är dags att sluta spela bingo med samhällskontraktet.

Läs även:
Sanna Rayman (måste läsas)

Anders är alltid Anders.

Ett Sverige som inte är så fantastiskt längre

Sverige har aldrig varit perfekt. Det mesta är bättre än när våra föräldrar växte upp. Men det går inte att komma ifrån att mycket förändras till det sämre just nu. Den uppväxande generationen riskerar att få det sämre än vad vi fick.

Sverige är i dag landet där posten krånglar, där tågen inte går i tid, där polisen är i kris, där skolresultaten faller stadigt och där sjukvården haltar. Samtidigt. Politiken står påfallande handfallen inför allt detta.

Nämnde jag skolan? Sandåkraskolan är ett exempel på hur det kan se ut i dagens Skolsverige. Den har anmälts till Arbetsmiljöverket då platsbristen är så skriande att lärarna har fått ge upp sina arbetsrum och sätta in skolbänkar på toaletterna, vilket lokaltidningen kunde berätta om tidigare i år.

För oss som spanar efter en ny lya är det många aspekter som måste vägas in som inte har direkt med boendet att göra. Finns det en fungerande vårdcentral? Brinner det bilar på kvällarna? Hur ser brottsligheten i närmsta centrum ut?

Till detta kan numera även läggas om huruvida det finns tillräckligt med klassrum i närmsta skola eller om barnen får studera på toaletten.

Arbetsmarknads-(och numera även etablerings-)minister Ylva Johansson sade på fjolårets famösa tillställning "Sverige tillsammans" att "det är spännande att få vara med om när Sverige förändras".

Jo, tack. För den som har möjlighet att vid sidan om den digra skatteinbetalningen även köpa sig en bra sjukvård, skola och personskydd är nog livet i det nya välfärdslandet Sverige fina fisken. Dessvärre gäller det inte flertalet av oss.

Svensk vanskötsel och flathet

Politiska beslut eller icke-beslut får alltid konsekvenser.

När politiker förbjuder sådant som många människor vill ha uppstår en svart marknad. Ökade tobaksskatter ökar smugglingen, höga alkoholskatter driver folk till att handla mer alkohol i andra länder och förbud mot köp av sexuella tjänster driver marknaden under radarn, in på thaisalonger och in på ljusskygga platser.

När vitala delar av samhällsfunktionerna börjar krackelera letar människor efter alternativ. Detta ser vi nu ske inom sjukvården. Svensk sjukvård är rätt bra i en internationell jämförelse, även om personalbristen blir alltmer akut på många håll.

Vårt största bekymmer är fortfarande tillgängligheten. Väntetiderna gör att alltfler skaffar privata försäkringar, betald av antingen arbetsgivaren eller av oss själva. I vilket fall är det en utgift som inte skulle behövas i ett generellt välfärdssystem där alla har rätt till vård efter behov men där det allmänna inte lever upp till sin del av avtalet. Vi betalar alltså dubbelt för att vi måste.

När blott tre procent av bostadsinbrotten klaras upp lägger vi allt mer pengar på hemmalarm och bättre lås. Säkerhetsbranschen blomstrar. När polisen inte kommer uppstår medborgargarden. Därtill ser nu nu inledningsfasen på en utveckling med så kallade gated communities, avskärmade bostadsområden med grindar och vakter. Människor i alla åldrar vill känna trygghet, och när staten misslyckas med att erbjuda detta uppstår alternativa lösningar.

En gemensam nämnare i ovanstående fall är politisk vanskötsel. Men det finns också exempel där den berömda svenska flatheten lett till konkreta konsekvenser. Tiggeriet runt om i landet är ett sådant. Under de senaste åren har antalet tiggare från andra EU-länder, i synnerhet Rumänien och Bulgarien, fullkomligen exploderat. Detta för med sig illegala bosättningar, ockupationer av privat och kommunal mark, nedskräpning och obehag för resenärer i bland annat tunnelbanan.

Hemlösa (läs tiggande EU-migranter) uppges ha tagit över skolgården som hör till Sverigefinska skolan i Stockholm. Lärare får inleda arbetsdagen med att plocka skräp och avföring från de objudna gästerna. Det används tvålvatten för att det inte ska lukta bajs på skolgården. Innan skolbarnen kommer på morgonen skickar fastighetsägaren dit någon som väcker de sovande.

Det miljöpartistiska socialborgarrådet Åsa Lindhagen säger att det ska "etableras en kontakt" med migranterna. Så dags nu när problemet pågått i två års tid. Det som borde vara en polisiär fråga görs till en social sådan, trots att Stockholms stad inte har något ansvar för personerna i fråga. I stället för att sätta ned foten och medelst polis visa var gränsen går, kommer stadens politiker fortsätta skicka runt migranterna på olika boenden.

Denna oerhörda flathet är väldigt typisk för Sverige, och den märks i allt från kriminalpolitik till skolpolitik. Det finns aldrig ett personligt ansvar. Det går alltid att skylla på sin utsatta situation när man begår brott. "Samhället" bär huvudansvaret.

Politisk inkompetens och oerhörd flathet får konsekvenser för vanligt skötsamt folk varje dag. Den kränker brottsoffer, räcker långt finger åt hederliga skattebetalare och premierar den som begår brott och lever på andras välvilja. Det är detta Sverige vi har fått. Jag gillar det inte.

Minns ni Solsidan? Felix Herngrens karaktär Alex personifierar det moderna Sverige. Det flata, osäkra och konflikträdda landet som inte vågar stå upp för någonting och när det väl gör det ber om ursäkt efteråt. Sverige hade tjänat på att vara mer som Fredde.

Jag har återkommit till det många gånger, men det förtjänar att upprepas: det samhälle som inte respekterar sig självt kan inte förvänta sig respekt från någon annan heller. 

Bidragsbatalj

Moderaterna fortsätter att ta små steg i rätt riktning i både migrationspolitiken och i synen på arbete och bidrag. Just i det sistnämnda fallet kan en av de stora konflikterna komma att stå i nästa valrörelse.

Partiets ekonomisk-politiske talesperson Ulf Kristersson aviserade i dag att M vill se medicinska åldersbedömningar av asylsökande direkt vid ankomst. I dag görs det först i ett långt senare skede men oftast inte alls.

Efter fjolårets rekordstora anstormning av ensamkommande till Sverige och efter att vuxna som påstått sig vara minderåriga både mördat och våldtagit på boenden för barn har Moderaterna vaknat. Bättre sent än aldrig, antar jag.

Moderaterna vill även öka skillnaden mellan att leva på bidrag och att leva på sin lön. Därför vill M förutom att sänka en rad ersättningar se ett tak så att de samlade bidragen aldrig överstiger 75 procent av lägsta lönen.

Än viktigare är emellertid att partiet vill att personer ska tvingas kvalificera sig genom arbete för att få full tillgång till bidragssystemen. Bland annat vill M korta föräldrapenningen till max ett år för den som saknar arbetsinkomst.

Härmed tar M ett tydligt steg mot ett kvalificeringssystem i välfärdsstaten. Ingen ska kunna kliva in utifrån och få full tillgång från dag 1. Detta är ett väldigt viktigt skifte i svensk politik, och måtte M våga driva detta fullt ut. Det är en helt nödvändig strid.

Nästa valrörelse borde handla om arbete mot bidrag. Vägen till ökad självförsörjning kan bland annat gå via bidragstak och ett system som kräver att människor kvalificerar sig för att få del av kakan. Men det krävs också att vi får en spridd övertygelse i samhället om att det alltid, i alla lägen, är bättre att försörja sig själv på ett hederligt sätt än att leva på andras bekostnad.

Vi måste återupprätta stoltheten i en egen försörjning i Sverige.

Generalsekreteraren och samhällskontraktet

Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg intervjuades i Sveriges Radio P1:s söndagsintervju. I slutet av intervjun (ca 40 minuter in) kom journalisten in på den brännande frågan om migrationspolitiken, som ju Ramberg varit så öppet engagerad i och fortfarande twittrar febrilt om.

Det är uppenbart att Anne Ramberg har väldigt starka åsikter i frågan. Och det får hon givetvis ha. Till skillnad från Migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson eller rikspolischefen Dan Eliasson är hon inte statstjänsteman som ska förhålla sig politiskt neutralt. De som kan ha synpunkter är möjligen advokatsamfundets medlemmar, vilket de också ibland har haft.

Anne Ramberg resonerade kring asylmottagande och välfärdens begränsningar på följande sätt:

Jag inser också att alla de gamla människor som har arbetat ett helt liv nu ska ställas emot att de flyktingar som kommer och som då också tar i anspråk sjukvård och skolor och allt möjligt. Men det är nog på det viset att humanismen kräver faktiskt att man får göra avkall på sin välfärd då.

Uttalandet gick intervjuaren obemärkt förbi. Ramberg fick ingen följdfråga. Journalisten valde i stället att följa manus, vilket var ett missat tillfälle till en intressant diskussion. Det är nämligen ett oerhört anmärkningsvärt uttalande som generalsekreteraren gör, och det hade förtjänat en längre utläggning. Idén att den som betalat skatt för välfärdstjänster under ett långt arbetsliv inte har rätt till dem på ålderns höst om befolkningen växer medelst stor invandring är väldigt radikal.

Vad menar egentligen Anne Ramberg att Agnes, 82, ska göra avkall på för att familjen Ali från Syrien ska få tillgång till hela den svenska välfärdsstaten? Hon medger ju att denna intressekonflikt de facto finns. Menar hon att det är indragen hemtjänst eller sämre tillgänglighet på vårdcentralen som ska vara Agnes bidrag?

Uttalandet är även intressant då det visar att Anne Ramberg, trots sitt intresse för rättssäkerhetsfrågor och rimligen också idén att avtal ska hållas, uppenbarligen inte har något större engagemang för det vi brukar kalla samhällskontraktet. Alltså den konstruktion mellan stat och individ som gör att medborgarna bidrar med sin inkomst i skatt varje månad med löftet att få välfärdstjänster och säkerhet i utbyte.

Jag tror inte att Anne Ramberg finner något större stöd i befolkningen i sin hållning. Det går heller inte att undgå faktumet att hon själv kan köpa privat välfärd när hon kommer i behov av den eftersom hon är höginkomsttagare.

Rambergs privilegierade ställning kan göra hennes förståelse för normalinkomsttagares och i synnerhet fattigpensionärers bristande vilja att se sina skattepengar gå till asylinvandrare något begränsad.

Ej heller om detta fann journalisten skäl att fråga.

Separatistisk sammanhållning

Stefan Löfvens regeringsförklaring under tisdagen gjorde ingen politisk kommentator imponerad. Det var nog tur för statsministern att han presenterade en ny minister som verkar respekterad i alla läger. Annars hade denna start på riksdagsåret varit en ännu tröttare gäspning från en trött regeringschef.

Regeringsförklaringen liknade en väldigt lång DN Debatt-artikel med återanvända och redan utnötta politiska haranger om "samhällsbygge" och om den svenska modellen som "ska utvecklas, inte avvecklas".

Eller kanske snarare "besvärjelser", som SvD:s Per Gudmundson träffsäkert uttryckt det. Det råder knappast någon brist på önskemål om vad regeringen vill - allt ska bli bättre för alla. Samtidigt. Det som saknades var egentligen bara evigt liv och att bygga en civilisation på Mars. Men Löfven har ju två år på sig.

Löfven har gjort sig känd för att hitta på nyord. Begrepp som "innovationskatapult", "utvecklingsmoral" och "industrikansler" bär hans signum, men lika snabbt som han släpper gamla begrepp hittar han på nya. I den rekordlånga regeringsförklaringen var statsministern inte fullt lika fantasifull men hann i alla fall med att nämna en "livsmedelsstrategi", en "arkitekturpolicy" och nyindustrialiseringsstrategin "Smart industri".

Klimatfrågan fanns också med, vilket är begripligt givet vilket parti Socialdemokraterna regerar med. Det höga tonläget i klimatfrågan är minst sagt märkligt då regeringen representerar ett land som står för några promille av de globala utsläppen. Ändå låter det ständigt på svenska politiker som att det är Sverige som måste gå före, annars kommer världen gå under. Som om någonting var det minsta beroende av oss.

Det politikerna väljer att ignorera är att även om Sverige helt avskaffade alla fossila utsläpp nästa vecka skulle det inte ha någon påverkan eftersom dessa uppvägs av ökade utsläpp i utvecklingsländerna.

Sveriges satsningar för ett fossilfritt samhälle är därför i ett globalt perspektiv lika relevant som om Island skulle prioritera kampen mot uranbrytning eller Mikronesien satsa på militär nedrustning.

Problemet med de alltmer aggressiva och långtgående klimatsatsningarna är att de straffar de som inte har något annat val än att köra mycket bil (landsbygdsbor) och använda mycket energi (tillverkningsföretag) och ändå i ett globalt perspektiv inte gör någon som helst skillnad.

Lägg därför ned klimattjafset!

Avslutningsvis måste några ord sägas om den löfvenska sammanhållningsretoriken. Samhället måste hålla ihop, säger statsministern, och tillägger att "vi är alla en del av samma samhällsbygge". Nog rimmar denna retorik lite illa med att Löfvens eget ungdomsförbund SSU samtidigt i självaste partihögkvarteret anordnar möten där personer med vit hudfärg inte är välkomna.

Månne väntar ett nytt begrepp i nästa regeringsförklaring: den separatistiska sammanhållningen.

Några kloka ord

Alice Teodorescu pratar om migrationspolitik, svensk oförmåga att tänka proaktivt och om välfärdsstatens inneboende konflikt.

Klartänkt och rakt på.

Ett erbjudande ingen kan säga nej till

Ökade välfärdskostnader och minskade skatteintäkter har gjort den ekonomiska situationen besvärlig för många kommuner. Sveriges kommuner och landsting, SKL, har i tidigare prognoser varnat för skattehöjningar på minst två kronor. Detta ser nu ut som ett allt mer oundvikligt scenario.

Regeringen har under stor pompa och ståt utannonserat tio miljarder i statsstöd till landets kommuner och landsting. Dessa tio miljarder har beskrivits som en satsning och en utveckling av välfärden. Stefan Löfven har hävdat att pengarna motsvarar 30 000 nyanställningar. Framför sig har väljarna sett fler lärare, fler sjuksköterskor och fler anställda inom äldrevården.

Men den bilden är falsk. Enligt SKL, som under de senaste åren varit riktiga party poopers med sina torra och krassa prognoser, räcker pengarna endast för att täcka befintliga underskott och knappt ens det. SKL räknar med underskott på 10 miljarder 2019.

De stora utgiftsposterna är skola, sjukvård och äldreomsorg. Det är således där kommunerna behöver spara för att det ske ge resultat.

Löfven kan förstås, i glatt samarbete med Vänsterpartiet, ge fler statsstödsmiljarder till kommunerna även framöver. Men detta löser ingenting långsiktigt - det garanterar inte kommunernas finansiering i ett längre perspektiv att strö ut skattemiljarder från statskassan.

Det regeringen gör är att kasta pengar i svarta hål och kalla det för "satsningar" när det som egentligen behövs är att fler försörjer sig själva och färre i arbetsför ålder blir försörjda av andra. Frågan är om regeringen ens begriper detta, ty nu höjs skatten på arbete igen.

Vi kommer få vänja oss vid tanken på att betala mer för mindre i svensk välfärd. Detta är ett erbjudande ingen kommer kunna säga nej till.

Ett välfärdsland i utförsbacke

Stefan Löfven har hållit sitt femte sommartal varav det andra som statsminister. I ett tal som delvis var en karbonkopia på Almedalstalet låg fokus på svensk politiks kanske största fiasko - skolan.

Löfvens tonfall säger en del om läget i Sverige. Landet han leder genomgår en lärarkris, en poliskris, en välfärdskris och en tilltagande tillitskris. Allt hänger förstås samman - när polisen inte kommer, när skolan inte levererar och när det inte finns tid för en canceroperation påverkar det tilliten i samhället.

Men samtidigt som Löfven beskriver en orolig omvärld och ett Sverige med många problem, gör hans fäbless för politiska floskler att den allvarliga tonen inte riktigt går att ta på allvar. Begriper statsministern hur allvarligt läget är? Jag tvivlar.

Under dagen höll regeringen en pressträff för att berätta om en satsning på skolan. S och MP vill stärka ungas läsförståelse genom att byta namn på höstlovet till "läslov". Ja, det är sant. Och logiskt givet vilken tid vi lever i. När ett armband förväntas avskräcka sexualförbrytare är det helt naturligt att tro att namnet på ett skollov kan påverka hur mycket elever läser.

Därtill ska fler lärare utbildas. Ja, det saknas lärare, och det har knappast blivit bättre när motsvarande flera tusen nya skolklasser invandrade bara under fjolåret i en tid när lärarbristen redan var gammal och känd. Men det handlar inte bara om resurser, som jag ska komma till strax. Skolans kris går djupare än så.

Sverige har i dag tilltagande påfrestningar på de grundläggande funktionerna i en modern stat; polisen, skolan och vården genomgår en kris. Samtidigt. Och det bostadspolitiska haveriet ska vi inte ens tala om.

Nu vill regeringen kasta pengar på problemen. Fler poliser, fler lärare, fler sjuksköterskor. Om pengar var problemet skulle regeringen kunna låna upp hundratals miljarder kr till låga räntor (Sveriges anseende är fortfarande gott) och ösa ut över kommuner och landsting. Problemet löst.

Men krisen handlar inte primärt om resursbrist. Den handlar om en samhällsutveckling som tillåtits, ja rent av hejats på, av en majoritet av riksdagens partier under väldigt lång tid. En normupplösande samhällsutveckling där det har blivit fult och osolidariskt att ställa krav på skötsamhet. Där ordning i klassrummet har hånats som någon sorts militärdisciplin. Där målkonflikter i den skattefinansierade välfärden har ignorerats. Och där det setts mellan fingrarna på kriminalitet (det nya målet för yrkeskriminella är talande nog välfärdssektorn, och regeringen har beslutat utreda saken).

Kalla det naivitet, blåögdhet, curlingsyndrom eller bara ren och skär dumhet. Effekten är densamma: ett land där världens mest omfattande beskattning av den arbetande befolkningen inte räcker till för att upprätthålla grunderna i statens åtaganden.

Det finns en gemensam nämnare; en minskad auktoritetstro i samhället. Detta har direkt eller indirekt med den postmoderna diskursen och den normupplösande synen på människan att göra. Poängen här är verkligen inte att jag efterlyser en befolkning som står i givakt. Utan snarare att fler visar respekt och viss tilltro till professioner, myndigheter och medmänniskor. Men det är bevisligen svårt i en tid när alla talar om behovet av "normkritik".

Poängen är denna: det hjälper inte att anställa fler lärare om eleverna inte respekterar läraren. Det hjälper inte att sätta in fler poliser om de kriminella skrattar åt dem. Det handlar således inte bara eller ens främst om fler händer och fötter utan om auktoritet, befogenheter och arbetsmetoder. Sådant skapas inte under en nattlig budgetmangling med Jonas Sjöstedt. 

Ingen journalist behagade heller i dag fråga vad Löfven har för förklaring till att hans eget och andra partier kunnat låta problemen växa sig så här stora och akuta. Varför agerade de inte tidigare? Trodde de att välfärdsstaten var färdigbyggd och inte behövde förvaltas? Var det månne bilden av Sverige som Föregångslandet™ som steg dem åt huvudet? 

Under de kommande 20 åren kommer det finns många tillfällen att ställa frågor. Då kommer politiska tyckare och inte minst vi väljare undra hur i helvete de kunde låta det gå så här långt. 

Läs även:
Anna Dahlberg, Fnordspotting

Grupp mot grupp

Fjolårets migrationspolitiska kaos var en nyttig påminnelse för Sverige och dess invånare. Den påminde oss inte bara om att landets migrations- och asylpolitik behövde förändras utan också om att resurser faktiskt är ändliga.

Under lång tid har den politiska vänstern drivit en politik med utgångspunkt i idén att det inte finns några gränser. Vare sig för Sverige förmåga att hjälpa andra länders medborgare eller för välfärdsåtaganden gentemot den egna befolkningen.

Vi ska inte välja - vi ska göra allt.

Inom kulturen och lågstadiet är det möjligt att slänga sig med kosmopolitiska paroller som "vi är alla världsmedborgare" och "det finns bara en jord", men när det kommer till kritan kommer de allra flesta se om sitt eget hus först. Det är mänskligt och instinktivt naturligt att du i en krissituation först försöker skydda dina närmaste.

Ett steg i den riktningen på nationell nivå tog Stefan Löfven när han senhösten 2015 beslöt skärpa migrationspolitiken och uppmana asylsökande att söka sig till andra EU-länder. Något som hade varit helt otänkbart bara några månader tidigare.

Plötsligt hade statsministern insett att landets kapacitet var begränsad. Att välfärdstjänsterna inte klarar vilket tryck som helst. Att det behövs bostäder. Man kan som enkel medborgare tycka att den polletten borde ha kunnat trilla ned lite tidigare.

Men har något egentligen hänt sedan dess i det socialdemokratiska tänkandet? Fortfarande använder S det förljugna mantrat "vi ställer inte grupp mot grupp". Trots att alla med egna ögon kan se hur regeringen prioriterar - 30 extra miljarder till Migrationsverket här, några miljarder extra till Arbetsförmedlingen där.

Det är krasst uttryckt detta politik går ut på; att göra prioriteringar, att välja den ene framför den andre. Hela tiden. Det är skolelever mot pensionärer. Låginkomsttagare mot höginkomsttagare. Nyanlända mot barn med särskilda behov. Satsningar måste alltid ges en destination. Politiker måste välja vilken.

Frågan är om det senaste året alls har bidragit med lärdomar som kommer möjliggöra en ärligare valrörelse 2018 - ärlig i betydelsen att landets prioriteringar tydliggörs och att den politiska nationalrevyn "Allt åt alla" går i graven efter så många år.

Tyvärr är jag långt ifrån övertygad. Regeringspartierna och Vänsterpartiet behöver konflikten med borgerligheten och SD. Löfven har gått all-in för att skapa en konfliktlinje om "den svenska modellen" genom att utmåla allianspartierna och SD som välfärdens dödgrävare. Troligen har vi en ännu mer oärlig och smutsig politisk debatt framför oss.

Ty i takt med att fortsatta kostnadsökningar på vissa områden gör prioriteringarna allt tuffare, kommer föreställningen "vi ställer inte grupp mot grupp" att framstå som alltmer verklighetsfrämmande och falsk. Detta kan tvinga in socialdemokratin i ett hörn. Och en pressad sosseadel skyr inga som helst medel när makten står på spel.

Jag väntar fortfarande på det stora pensionärsupproret. Den dagen landets hundratusentals fattigpensionärer får en röst, kommer det gamla arbetarepartiet att darra.

Reformera eller kapsejsa

Kjell-Olof Feldt, Lars Anell och Michael Sohlman frågar sig i en debattartikel i Svenska Dagbladet hur Socialdemokraterna har tänkt sig finansiera sin egen politik.

Frågan är motiverad. Ty samtidigt som regeringen lovar en stärkt välfärd ställer den upp på det nyligen reviderade överskottsmålet och har inte för avsikt att avskaffa jobbskatteavdragen som Alliansen införde. Detta för att de inte vill försämra vanligt folks vardagsekonomi.

Hur ska finansieringen då gå ihop? Regeringen har tvingats låna för att klara asylmottagningen. Men de stora kostnadsökningarna ligger fortfarande framför oss med stora utgiftsökningar för både stat och kommun genom barnbidrag, bostadsbidrag, försörjningsstöd, föräldrapenning, sjukvård, skola och så vidare för allt fler människor när en allt större andel av befolkningen inte bidrar.

"Kanske vill finansminister Magdalena Andersson undvika att framställa Socialdemokraterna som ett bidragsparti besatt av skattehöjningar", funderar Aftonbladets ledarsida. Ja, det var ju en radikal spekulation.

Sossarna vill förstås inte skapa uppror i medelklassen, men att beskriva jobbskatteavdraget som orsaken till allt ont och samtidigt inte vilja göra något åt det visar att Socialdemokraterna inte ens tror på sin egen retorik.

Sossarna fortsätter att prata vitt och brett om hur de ska laga det som upplevs trasigt i välfärdsstaten. Men de vill alltså inte avskaffa jobbskatteavdragen för att frigöra de resurser de beskriver som stulna från det allmänna. De vill inte heller kraftigt kapa statens utgifter för att ha råd med större satsningar på annat håll. Stefan Löfven föreslår över huvud taget inget annat än att sitta still i båten och hoppas att vinden kommer föra den i land.

Som Kjell-Olof Feldt et al. påpekar är det inte helt lätt att förstå hur regeringens politik ska gå ihop, vare sig rent praktiskt eller logiskt. Löfven har målat in sig i ett hörn med sin hårda retorik, sina högt satta mål och sin pinsamma ursäkt till realpolitik.

SKL har spått att det krävs kommunala skattehöjningar på i snitt två kr landet runt. Sannolikt kommer detta inte att räcka ens för att bevara dagens välfärdsnivåer under det kommande decenniet. Det som behövs är kännbara reformer av hela välfärdsstatens konstruktion - från en universell modell där alla har samma rättigheter men bara vissa väljer att bidra till en modell som bygger på att du kvalificerar dig till förmåner genom att först bidra.

Jag kan tänka mig att akutsjukvård och skola bör undantas från detta, men i övrigt bör människor betala för att få välfärdstjänster. Via skattsedeln om vi väljer den modellen. För de flesta kommer detta inte vara ett problem. Vi arbetar och betalar mer skatt än vi får tillbaka redan i dag. Men för de som lärt sig att de går att få samma välfärdstjänster utan att arbeta en enda dag kommer denna nya modell att bli ett friskt uppvaknande.

Rent konkret betyder detta att om du kommer till Sverige behöver du arbeta och betala skatt för att dina anhöriga ska få plats på ett äldreboende.

Steg i denna riktning är oundvikliga om inte svensk välfärd på sikt ska rasa ihop. De är också nödvändiga om politikerna vill upprätthålla något slags folkligt förtroende för staten och den politiska makten som helhet.

Alternativet, att fortsätta som nu, kommer resultera i att Socialdemokraterna blir partiet som styrde den svenska välfärdsmodellen rakt på grund. Vilket vore en präktig historisk ironi.

Socialdemokraterna smutsar ned debatten

Moderaterna har uppmärksammat att det i vissa fall lönar sig att inte arbeta alls jämfört med att som arbetslös förälder ta ett arbete. Detta rör ett räkneexempel på två vuxna och fyra barn som Hanif Bali lät Riksdagens utredningstjänst göra.

Upptäckten har fått partiet att föreslå ett bidragstak som åtgärdar orättvisan. Devisen är att det alltid ska löna sig att arbeta.

Detta får "arbetarepartiet" att tända på alla cylindrar. Socialdemokraterna replikerar i en debattartikel i Aftonbladet undertecknad av socialförsäkringsminister Annika Strandhäll. Artikeln innehåller de sedvanliga angreppen på M för att de "ger sig på de mest utsatta" (om man får 27 000 kr i bidrag varje månad är man i mina ögon inte samhällets mest utsatta) och lyckas i ett vilt vevande klämma in både Brexit och Donald Trump också. För säkerhets skull?

Regeringen försvarar alltså att en familj som inte arbetar kan få ut mer i bidrag än en arbetande familj med lika många barn. Resonemanget, förutom det obligatoriska att man inte ska ifrågasätta att den som vill ha bidrag också får det, är intressant.

Strandhäll skriver:

Det rör sig om arbetslösa eller sjuka som får samhällets hjälp för att sätta mat på bordet och slippa hamna på gatan. Att ersättningarna i några fall blir så här höga beror på att de bor på en ort där bostadsbristen gör att socialtjänsten tvingas betala för boende med mycket höga hyror. Det är alltså inga pengar som går till plånboken utan till stor del utgörs av kommunens kostnad för att hitta tak över huvudet till utsatta barn i runt 100 familjer.

Genom ett snillrikt sätt att räkna där boendekostnaden exkluderas som utgift för skattebetalarna, eftersom en hyra betald av kommunen enligt ministern inte är några pengar "som går till plånboken" (trots att vi andra betalar vår hyra/avgift med pengar ur den egna plånboken), lyckas alltså ministern få den totala bidragskostnaden att framstå som betydligt lägre. Och på köpet utmåla Anna Kinberg Batra som en lögnare.

Socialdemokraterna får gärna argumentera för höga bidragsnivåer. Men sättet på vilket en av regeringens ministrar gör det är direkt oanständigt. Hon bemöter över huvud taget inte Moderaternas förslag i sak utan väljer i stället att blanda in Brexit och Trump i villervallan.

Annika Strandhälls artikel är en indikation på hur den politiska debatten kan komma att se ut framöver när en alltmer pressad socialdemokrati slåss med näbbar och klor. Vi kan ha en riktigt smutsig valrörelse framför oss.

De kallas fattigpensionärer

Många svenska pensionärer har det bra. De är friska, har god ekonomi och kan nu efter ett långt arbetsliv och utflugna barn sälja radhuset som ökat i värde med några hundra procent och unna sig både resor och god mat.

Men för andra ser verkligheten helt annorlunda ut. De har i likhet med ovanstående grupp arbetat och slitit i ett helt yrkesliv, men det har ofta varit timanställningar, deltidsanställningar och hemarbete. När livspartnern gick bort kom inte bara den ofrivilliga ensamheten utan också en ny ekonomisk verklighet.

Det är dessa vi kallar fattigpensionärer. Det pratas ibland om dem men deras verklighet är ändå nästan okänd. Detta är människor som har oerhört lite pengar att leva på när hyran och andra löpande räkningar är betalda. Som får köpa den billigaste falukorven, alltid handla på extrapris och aldrig unna sig något extra till helgen. Du har säkert sett dem många gånger i kassakön på ICA utan att veta om det.

Pensionssystemet har missgynnat denna grupp och den får nu betala priset i form av en fattig ålderdom. Inte för att de inte har gjort rätt för sig utan trots att de gjort det. Vi är många som har föräldrar eller bekanta som stämmer in på begreppet "fattigpensionär". Det knyter sig i magen att tänka på dem.

Frågan är varför inte politikerna pratar mer om dem. Här borde det finnas en potential att appellera till många väljare - både personer som lever under dessa omständigheter och alla vi som anser att det är åt helvete att de tvingas göra det.

Men gruppen pensionärer med riktigt låga inkomster är inte en högljudd grupp. De protesterar inte. De grinar inte ut i media. De kniper käft och försöker klara sig själva, som de alltid har gjort.

Situationen beror inte på att det skulle saknas pengar per se. Pengar finns. Det är därför regeringen kan bevilja ökade anslag på tiotals miljarder årligen till Migrationsverket och Arbetsförmedlingen, det är därför vi har så generösa bidrag till människor som aldrig arbetat. Pengar finns. Politikerna har bara gjort sin prioritering. Det var inte fattigpensionären. Samtidigt sparas det på äldreomsorgen på många håll i landet.

Situationen är oanständig. Ovärdig. Och oacceptabel.

Det sägs att min generation kommer bli den stora förloraren på pensionssystemet i framtiden. Det är bra att veta om det i tid så att man kan försöka dämpa effekterna av det. Men också för att det då finns tid att leta efter ett nytt land att bo i när det är dags.