Alliansens fall

Anna Kinberg Batra har sagt att hon inte vill sitta i regering med eller ha ett budgetsamarbete med Sverigedemokraterna. Detta upprepade hon åter igen häromdagen. Men Kinberg Batra var uppenbarligen inte tillräckligt avståndstagande eftersom hon faktiskt öppnade för att prata med SD i enskilda sakfrågor där partierna är överens.

Detta har fått både Liberalerna och Centerpartiet att ta kraftigt avstånd och be om ett förtydligande från Moderaterna. I dag satte C:s gruppledare Anders W Jonsson ned foten rejält när han bad M att välja mellan C och SD. Annie Lööf tonade visserligen ned detta ultimatum på Twitter, men utspelet hade redan fått spridning. Och KD hakar på i ett försök att tvinga M tillbaka till fållan.

Det vi nu ser är Alliansens död inför öppen ridå. Ett öppet gräl. Klyftan kan inte bli så mycket tydligare än så här. Alliansen håller på att göra sig irrelevant som politiskt alternativ.

För Stefan Löfven är det bästa tänkbara läge. Han får nu tillbaka den ammunition som Socialdemokraterna så framgångsrikt har använt i många år: den borgerliga splittringen. Denna gång kryddad med SD.

Huvudbekymret är att samtidigt som Alliansen nu faller isär lyckas inte Moderaterna rädda detta genom att helhjärtat söka stöd hos Sverigedemokraterna. Resultatet blir största möjliga osäkerhet och en komplett röra inom oppositionen som endast gynnar regeringen. För presumtiva borgerliga väljare måste det resas många frågetecken just nu.

Anna Kinberg Batra har spelat sina kort dåligt ända sedan hon blev partiledare. Hennes otydlighet borgar för ett förlustval för Alliansen och fortsatt rödgrönt styre. Men som det verkar är det inget som vare sig Jan Björklund eller Annie Lööf skulle ha särskilt mycket emot.

Putin den allsmäktige

Efter att företrädare för den amerikanska underrättelsetjänsten - däribland James Clapper, som ogenerat ljugit om massövervakningen tidigare - pekat ut Ryssland för intrång och otillbörlig påverkan på det presidentval som vanns av Donald Trump har alltfler i Sverige insett att det i dessa osäkra tider med cyberspionage går att anklaga fientlig makt för det mesta.

Om Vladimir Putin genom fejkade nyheter och på andra sätt kan påverka valprocessen i världens supermakt, vad kan han då inte göra med ett svenskt val? Det svenska riksdagsvalet är över 18 månader bort, men i vissa medier börjar valanalysen redan bli klar. Om Sverigedemokraterna växer ytterligare kommer det ha skett genom yttre påverkan. Kort sagt: ett större SD är Putins fel.

Konspirationsteorier av det här slaget är inte bara löjeväckande, de riskerar att leda till groteska felanalyser av varför människor röstar som de gör. Fortfarande sprids på många håll en uppfattning om att den exempellösa sverigedemokratiska tillväxten beror på växande rasism i samhället. Att blanda in Putin i denna analytiska soppa gör knappast saken bättre.

Vi ska inte vara naiva inför ryska (eller kinesiska, amerikanska och brittiska) intrång. I stort sett alla länder spionerar på andra, och det finns från många håll ett intresse att inte bara hålla koll på den politiska utvecklingen bakom kulisserna utan även ägna sig åt rent industrispionage (vilket Snowdendokumenten visade att USA gjort i många år). Detta är en realitet vi behöver tugga i oss och agera utifrån.

Att däremot skylla valframgångar för anti-etablissemangspartier och -personer på fejkade nyheter är att underskatta det missnöje som finns med dagens elitpolitiker. Ändå har såväl Brexit som Trumps seger kommit att förklaras med att många läste osanningar på nätet. Som om några struntartiklar avgör vad vi röstar på. Som om den som röstar mot det sittande etablissemanget inte kan göra detta av en inre övertygelse. "Experterna" sade ju annorlunda.

The Guardian sätter fingret på kärnan i problemet:

Our elites are having none of it. Their fake news narrative is itself fake: it’s a shallow explanation of a complex, systemic problem, the very existence of which they still refuse to acknowledge. The ease with which mainstream institutions, from ruling parties to thinktanks to the media, have converged upon “fake news” as their preferred lens on the unfolding crisis says a lot about the impermeability of their world view.

Genom att skylla egna misslyckanden på alternativmedier, fejkade nyheter och populistiska lögner visar det mediala och politiska etablissemanget precis hur förstockade och tappade bakom en vagn de faktiskt är. De kan känna att människor håller på att röra sig bort från dem. De kan se hur förtroendet och maktbasen sjunker. Men de verkar inte ha en aning om varför.

Eliterna famlar i mörker. Just nu är det Putin de har klängt sig fast vid i detta mörker, redo att använda den auktoritäre ryske ledaren som slagträ i snart sagt varje situation.

Vi kommer få höra mer om Ryssland ju närmare nästa val vi kommer. Vänta bara tills public service plockar upp denna tråd i valdebatterna.

Moderaterna svamlar

Anna Kinberg Batra har begått en intervju. Hon kunde ha varit tydlig med vad Moderaterna vill och hur partiet vill föra Sverige framåt. Tyvärr måste konstateras att moderatledaren inte tog chansen.

Intervjun i Svenska Dagbladet blev i stället ett typexempel på varför Moderaterna tappar väljare just nu. M har blivit vad Centerpartiet en gång var - veligt, vingligt och utan ryggrad. De dubbla svaren och omsvängningarna i stort och smått utan att medge exakt varför bidrar knappast till att skapa förtroende vare sig för partiet eller partiledaren. Som väljare får vi inga incitament alls att rösta på M.

Å ena sidan har Kinberg Batra i SVT:s Agenda hävdat att Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti. Å andra sidan påstår hon nu att de väljare som gått till SD, vilket enligt opinionsmätningar kan vara så mycket som var femte väljare eller mer, känner "ett berättigat missnöje". Detta yttrar hon först nu när SD hotar M som landets andra största parti. Och så i nästa andetag liknar hon SD:s väljare vid Donald Trumps (och det ska inte ses som en komplimang).

M ändrar sin politik, men de gör det minsann inte för att locka tillbaka de väljare som har lämnat partiet, menar partiledaren. Trots att M närmar sig SD i migrationspolitiken vill hon inte medge denna förskjutning. Nej, Anna Kinberg Batra förhåller sig inte till någon annan.

Man behöver inte vara politisk konsult för att begripa att detta är rent och skärt skitsnack. Alla förstår att det enda M har ägnat sig åt sedan förlustvalet är att söka förstå varför så många av väljarna gick till Jimmie Åkesson och anpassa politiken därefter.

Genom att säga att de väljare som lämnat bland annat M för SD känner ett berättigat missnöje med utvecklingen i Sverige får Anna Kinberg Batra väldigt svårt att förklara varför dessa väljare ska återvända. M har ju som regeringsparti under åtta av de senaste tio åren i högsta grad varit delaktigt i att skapa den utveckling som så många är missnöjda med. Löfven har sänkt Kinberg Batra i ett antal debatter med just den repliken.

Avslutningsvis har M dessutom sedan valet 2014 gjort allt för att Stefan Löfven ska kunna sitta kvar som statsminister, vilket gjort att all kritik som riktas mot regeringen fått väljare att ställa frågan varför M då inte tar över i stället. M som ju säger sig "ha en plan". Partitaktiken har varit viktigare än landets väl och ve.

Valet av Anna Kinberg Batra till partiledarposten var ett misstag. Det bådar inte särskilt gott för 2018. Att försöka läsa av var Moderaterna står och vad partiet vill i dag är som att spegla sig i ett kaleidoskop.

En allians i upplösning

Liberalernas partiledare Jan Björklund vill, om dödläget i svensk politik består efter valet, inleda ett blocköverskridande samarbete med Socialdemokraterna. Syftet skulle vara att utestänga både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna från inflytande.

Visserligen uppger Björklund att hans förstahandsalternativ är en alliansregering, men genom att redan två år före valet lägga upp ett blocköverskridande regeringssamarbete med Stefan Löfven på bordet minskar tilltron till att Alliansen ens själv tror på en renodlad borgerlig regering efter nästa val. Därmed har Löfven, vars mission just nu är att splittra de borgerliga, redan vunnit en delseger.

Björklunds utspel är egentligen inte så konstigt. Förutom synen på Nato är det gamla Folkpartiet väldigt sossigt. I allt från synen på jämställdhetspolitik och folkhälsa till feminism och invandring finns tydliga band mellan S och L.

Att Björklund hävdar att det behövs en majoritetsregering - i betydelsen att fler allianspartier måste gå med i detta sossesamarbete - ska förstås noteras, men hans plikt är framför allt mot det egna partiet. Vi kan därför inte utesluta att L efter ännu ett borgerligt förlustval ser chansen att ge Löfven en utsträckt hand och därigenom säkra lite folkpartistiskt inflytande.

Alliansen har i opposition inte lyckats utnyttja den sittande regeringens uppenbara svagheter. De två traditionella blocken ligger sida vid sida i opinionsmätningarna, vilket inte direkt bådar gott för oppositionens chanser om två år. Samtidigt spretar allianspartierna betänkligt i en rad frågor, inte minst migrationspolitiken.

Den entusiasm inför ett borgerligt samarbete som fanns 2006 är definitivt historia. Detta har förmodligen fått folkpartiledaren att dra slutsatsen att om hans parti ska få inflytande efter nästa val måste även livet som dörrmatta åt Löfven betraktas som ett alternativ.

Socialdemokraterna gillar förstås det här. Björklund har just satt en kil i allianssamarbetet. Hans mål är att få ta plats i nästa regering, och då spelar det för honom mindre roll om statsministern heter Löfven eller Kinberg Batra. Moderaterna och Kristdemokraterna knorrar begripligt nog över Björklunds utspel - deras väljare föredrar ett samarbete med SD - men det finns inte så mycket de kan göra åt saken nu när anden är släppt ur flaskan.

Frågan är vem Jan Björklund på allvar tror kommer tjäna mest på ett samarbete med Löfven. S är sannolikt endast intresserat av en koalition där statsministerfrågan är avgjord på förhand. Vilket den inte kan vara om det handlar om en samlad allians. Och L ensamt kommer med sin nuvarande storlek att bli lika tuktat som MP har blivit under de senaste två åren.

Diskussionen om framtida regeringskonstellationer har bara börjat. Jag kan tycka att frågan är lite för tidigt väckt eftersom hela diskussionen blir spekulativ. Vi vet inget om mandatfördelningen eller ens om alla partier klarar riksdagsspärren.

Det enda Björklund har åstadkommit med sitt utspel är att visa på hur döende den borgerliga alliansen faktiskt är.

Tidigare bloggat:
Gå inte i Löfvens fälla

Gå inte i Löfvens fälla

Under lördagen lämnade Socialdemokraternas nyvalda partisekreterare ett besked som kommer sätta ny fart på spekulationerna om framtida regeringskonstellationer.

Beskedet är att Socialdemokraterna går till val ensamt utan Miljöpartiet 2018. Detta är egentligen inte så uppseendeväckande - partierna gick till val ett och ett även 2014 trots att det var underförstått att de avsåg att bilda regering tillsammans (den ende som inte hade förstått det var Jonas Sjöstedt).

Då kallade Löfven MP för "en naturlig samarbetspartner". Nu heter det att ett rödgrönt samarbete är "väldigt bra för svensk politik" men att S "gärna ser[r] mer av samarbete i politiken." Detta tillägg är ingen ogenomtänkt floskel.

Det är tydligt att Stefan Löfven inte vill binda sig till MP inför nästa val. Hans mål är att splittra Alliansen och att sitta kvar med stöd av Liberalerna och Centerpartiet. En vänster-mitten-regering eller en rödgrön regering med aktivt stöd av L och C. Detta kan underlättas av om ett av allianspartierna åker ur riksdagen, vilket inte kan uteslutas i fallet Kristdemokraterna.

Det är lätt att förstå varför Löfven gör så här. Om Alliansen förblir intakt och dessutom tar över med stöd av Sverigedemokraterna är Socialdemokraternas chanser att ta tillbaka regeringsmakten starkt begränsade för överskådlig tid. Majoriteten av svensk väljarkår är ickesocialistisk. S är inte längre ett 40-procentsparti, även om dess självbild är kvar i gamla goda tider.

Skälet till att S gör ett uttalande om hur de tänker går till val redan två år före valet är sannolikt att öka pressen på allianspartierna. Under de senaste månaderna har Löfven utstuderat pressat alliansledarna på frågan om hur de tänker förhålla sig till SD efter nästa val när, som det verkar, inget av de traditionella blocken har samlat en majoritet.

I lördagsintervjun var KD:s partisekreterare Acko Anckarberg Johansson senast i raden att hävda att Alliansen inte kommer regera med stöd av Jimmie Åkesson. Bekymret för Annie Lööf, Jan Björklund, Ebba Busch Thor och Anna Kinberg Batra är att de inte går i takt med sina egna väljare.

Mest positiva till ett SD-samarbete är M-väljarna - två tredjedelar av moderaterna vill att partiet ska göra upp med SD i frågor där partierna har samma åsikt. Men till och med i Centerpartiet, som vill se sig som SD:s motpol, är stödet stort - i Ipsosmätningen stöder nästan hälften av centerpartisterna tanken på någon sorts samarbete med SD, vilket måste ha fått Annie Lööf att sätta den ekologiska kvargen i halsen.

Alliansen bör undvika att gå i Löfvens fälla. Hans mål är att splittra borgerligheten och hans vapen för att göra det heter SD. Om L och C faller för denna taktik säkrar de därigenom ett fortsatt socialdemokratiskt maktinnehav för överskådlig tid framöver.

Det finns ett parti som kan vara nöjt med en sådan utveckling, och det är Socialdemokraterna.

Tidigare bloggat:
Läggmatch

Vem fan ska regera?

Ju närmare nästa val vi kommer, desto mer brännande blir frågan om möjliga regeringskonstellationer. Spekulationerna är redan igång, allt från en allians-SD-regering till en mittenregering med Socialdemokraterna.

Även om partiaktiva inom borgerligheten drömmer om att åter bilda en alliansregering, som vore det 2006 igen, är det uppenbart för de flesta att en sådan aldrig kommer kunna samla en majoritet i riksdagen. De fyra allianspartierna samlar runt 40 procents väljarstöd just nu, och då har vi varit snälla och ignorerat att Kristdemokraterna egentligen ligger under spärren. Detta skulle bli en lika svag och svajig regering som den sittande rödgröna konstellationen.

Skärholmsmoderaten Tapani Juntunen är en person som gärna sticker ut hakan. Han har föreslagit ett tätt samarbete mellan M, KD och SD och i söndagens Agenda fick Tapani Juntunen ut budskapet att Moderaterna efter nästa val borde lämna L och C och i stället skapa ett nytt samarbete med KD och SD. Den 12 år gamla Alliansen har spelat ut sin roll.

Sakpolitiskt vore det inte omöjligt. Partierna skulle kunna enas om skolpolitiken, försvarspolitiken och migrationspolitiken, sannolikt utan större bryderier nå en uppgörelse om den ekonomiska politiken och även finna beröringspunkter på en rad andra områden, däribland arbetsmarknadspolitiken.

Samtidigt finns det förstås även i sakfrågor uppenbara hinder, inte minst SD:s syn på EU och Nato. Just därför skulle det bli svårt att sitta i regering ihop. Men det betyder inte att partierna inte skulle kunna samarbeta i enskilda sakfrågor samt göra upp om en budget.

Anna Kinberg Batra var tydlig med att detta inte intresserade henne. Hon håller fast vid att det är Alliansen som gäller. Denna kompromisslöshet kan bli borgerlighetens fall i nästa valrörelse. Stefan Löfven kommer att spela kortet om regeringsduglighet. Med fyra år som statsminister kommer han kunna peka på att han klarat av att regera i minoritet i ett prekärt politiskt läge (tack vare att Alliansen tillät det, förvisso). Vad har den spretiga Alliansen att komma med? Ska den regera med stöd av SD?

Här borde Anna Kinberg Batra, för att en gång för alla slippa få dessa frågor, svara klart och tydligt: "Vi söker mandat för en ny alliansregering, men vi är redo att göra upp i enskilda sakfrågor med alla partier som stödjer vår politik. Även SD."

Ett sådant svar skulle inge respekt, ty folk i gemen är inte lika upprörda över SD:s politik som ledarskribenter på DN och Aftonbladet är. I synnerhet inte Kinberg Batras egna väljare. Målet måste vara att skapa en så stabil regering som möjligt och nå konkreta resultat i sakfrågor. Detta borde för varje ansvarstagande politiker vara viktigare än etiketter och prestige.

I stället valde Anna Kinberg Batra att spela rasistkortet. Oklart varför. Det har ju inte fungerat i de två senaste valen.

Lyssna till:
Diskussion om regeringsfrågan i Studio Ett

Grupp mot grupp

Fjolårets migrationspolitiska kaos var en nyttig påminnelse för Sverige och dess invånare. Den påminde oss inte bara om att landets migrations- och asylpolitik behövde förändras utan också om att resurser faktiskt är ändliga.

Under lång tid har den politiska vänstern drivit en politik med utgångspunkt i idén att det inte finns några gränser. Vare sig för Sverige förmåga att hjälpa andra länders medborgare eller för välfärdsåtaganden gentemot den egna befolkningen.

Vi ska inte välja - vi ska göra allt.

Inom kulturen och lågstadiet är det möjligt att slänga sig med kosmopolitiska paroller som "vi är alla världsmedborgare" och "det finns bara en jord", men när det kommer till kritan kommer de allra flesta se om sitt eget hus först. Det är mänskligt och instinktivt naturligt att du i en krissituation först försöker skydda dina närmaste.

Ett steg i den riktningen på nationell nivå tog Stefan Löfven när han senhösten 2015 beslöt skärpa migrationspolitiken och uppmana asylsökande att söka sig till andra EU-länder. Något som hade varit helt otänkbart bara några månader tidigare.

Plötsligt hade statsministern insett att landets kapacitet var begränsad. Att välfärdstjänsterna inte klarar vilket tryck som helst. Att det behövs bostäder. Man kan som enkel medborgare tycka att den polletten borde ha kunnat trilla ned lite tidigare.

Men har något egentligen hänt sedan dess i det socialdemokratiska tänkandet? Fortfarande använder S det förljugna mantrat "vi ställer inte grupp mot grupp". Trots att alla med egna ögon kan se hur regeringen prioriterar - 30 extra miljarder till Migrationsverket här, några miljarder extra till Arbetsförmedlingen där.

Det är krasst uttryckt detta politik går ut på; att göra prioriteringar, att välja den ene framför den andre. Hela tiden. Det är skolelever mot pensionärer. Låginkomsttagare mot höginkomsttagare. Nyanlända mot barn med särskilda behov. Satsningar måste alltid ges en destination. Politiker måste välja vilken.

Frågan är om det senaste året alls har bidragit med lärdomar som kommer möjliggöra en ärligare valrörelse 2018 - ärlig i betydelsen att landets prioriteringar tydliggörs och att den politiska nationalrevyn "Allt åt alla" går i graven efter så många år.

Tyvärr är jag långt ifrån övertygad. Regeringspartierna och Vänsterpartiet behöver konflikten med borgerligheten och SD. Löfven har gått all-in för att skapa en konfliktlinje om "den svenska modellen" genom att utmåla allianspartierna och SD som välfärdens dödgrävare. Troligen har vi en ännu mer oärlig och smutsig politisk debatt framför oss.

Ty i takt med att fortsatta kostnadsökningar på vissa områden gör prioriteringarna allt tuffare, kommer föreställningen "vi ställer inte grupp mot grupp" att framstå som alltmer verklighetsfrämmande och falsk. Detta kan tvinga in socialdemokratin i ett hörn. Och en pressad sosseadel skyr inga som helst medel när makten står på spel.

Jag väntar fortfarande på det stora pensionärsupproret. Den dagen landets hundratusentals fattigpensionärer får en röst, kommer det gamla arbetarepartiet att darra.

På olika planeter i alliansgalaxen

I svensk politik finns sedan många år ett skyttegravsliknande läge med två block som står mot varandra och som båda aspirerar på regeringsmakten. Sedan 2010 och framför allt sedan förra valet har vi en situation där vi kan sägas ha tre block: S-V-MP, M-L-KD-C samt SD.

Så ser förutsättningarna ut i teorin. Men frågan är de gör det även i praktiken. Alliansen är nämligen inte vad den var 2006-2010. Tre av partierna har ganska anyligen bytt partiledare, och börjat spreta åt olika håll. I den fråga som väljarna numera värderar som den allra viktigaste, migrationspolitiken, är flera allianspartier på kollisionskurs med varandra.

Efter det senaste valet har Moderaterna lagt om sin migrationspolitik. Det är en remarkabel omsvängning från "öppna era hjärtan" till "avvisa vid gränsen". Centerpartiet håller tvärtom fast vid den reinfeldtska linjen och har varit kritiskt mot såväl id- som gränskontroller. Tillsammans med Vänsterpartiet är Centern det enda parti som säger nej till att täppa till sommarens två veckor långa uppehåll i gränskontrollerna.

I onsdagens Aktuellt i SVT debatterade migrationsminister Morgan Johansson med M:s migrationspolitiske talesperson Johan Forssell. Johansson konstaterade att "M och C är på olika planeter. Ni har inget regeringsalternativ så länge ni inte har en gemensam migrationspolitik."

Problemet är att Morgan Johansson har helt rätt. Alliansledarna brukar vifta bort påståenden om åsiktsskillnader med att de minsann kommit överens i tidigare alliansregeringar. Den förklaringen håller inte riktigt. Dels går det inte att leva på gamla meriter. Dels är migrationsfrågan så pass stor och avgörande nu att det inte går att ha ett regeringsalternativ som inte ens är överens om huruvida Sverige ska ha ett stopp för asylsökande eller om gränskontrollerna ska avskaffas.

Frågan alla väljare med hopp om en alliansregering 2018 måste ställa sig är vad Alliansen egentligen representerar i dag. Vad förenar dessa fyra partier? En överdriven tilltro till RUT?

Faktum är att den som vill se fortsatta skärpningar av migrationspolitiken och mer ordning och reda i kriminalpolitiken kanske borde rösta på Socialdemokraterna i stället för något av de opålitliga allianspartierna.

Betänk att det är en S-ledd regering som infört gräns- och ID-kontroller. Det är en S-ledd regering som förbjuder s.k. terrorresor, som skärper hanteringen av svenska pass och som är på väg att införa riktiga ålderskontroller av ensamkommande som hävdar att de är minderåriga. Två alliansregeringar satt på händerna i åtta år.

Att Socialdemokraterna dessutom gör allt detta i koalition med Miljöpartiet måste få den politiska kompassen hos allmänborgerliga väljare att snurra ännu mer.

Valrörelsen 2018 kan bli intressant...

Allians med förhinder

De fyra borgerliga partierna ska gå till val gemensamt igen, skriver de fyra partisekreterarna på DN Debatt. Det betyder en gemensam kampanj och ett gemensamt valmanifest.

Frågan är hur det ska gå till rent praktiskt. De fyra borgerliga partierna leds nu uteslutande av personer som inte var med när Alliansen bildades. Två av dem är helt nya. Känslan för det där nära allianssamarbetet finns inte riktigt där som tidigare.

Visst har partierna kommit överens förut. Men denna gång är tonen försiktigare. "Vi är ärliga med att vårt samarbete står inför flera utmaningar", skriver partisekreterarna och tillägger att partierna "ännu inte är lika samspelta som tidigare". Tja, det är lika bra att vara öppen med det som alla ändå kan se. Det skrivs givetvis inte ut vari skiljaktigheterna ligger, men det är ingen hemlighet att det framför allt är C som har gått sin egen väg på flera områden.

Det ska onekligen bli intressant att se hur exempelvis kapitlet om migrationspolitiken ser ut i det gemensamma valmanifestet. Att förena Moderaternas "mota asylsökande vid gränsen" med Centerpartiets "släpp in ännu fler" kommer inte bli helt lätt. Någon part kommer få ge sig, och om inte C får ett väldigt stärkt röstetal lär det bli Annie Lööf som får svälja sina stora ord. Vilket oundvikligen kommer leda till en liknande svekdebatt som den som nu pågår i Miljöpartiet (och givetvis tårar). Redan innan dess måste dock en gemensam ståndpunkt intas.

Alternativet är att formulera en så allmänt hållen text att den kan tolkas till egen fördel av alla parter. Men sådan slapphet fungerar sannolikt inte längre när två tredjedelar av väljarna har migrationspolitiken som sin viktigaste fråga. I ett sådant läge krävs tydlighet, skarpa förslag och inte minst trovärdighet. Här finns potential för betänkligt gnissel i fyrpartisamarbetet.

Något allianspartierna inte riktigt tar i beaktande är att tiden har gått. Alliansen var en frisk fläkt 2006. Den kändes som det bästa regeringsalternativet för många borgerliga väljare 2010. I dag är läget annorlunda. Samma fyra partier under samma alliansflagg känns inte så spännande längre.

Det krävs ett rejält utvecklingsarbete för att göra varumärket "Alliansen" intressant igen. Väljarna kan inte antas rösta på en regeringskonstellation enbart utifrån att alternativet verkar ännu värre. Det måste finnas något som attraherar på riktigt.

Jag hyser vissa tveksamheter kring hur pass relevanta de fyra allianspartierna tillsammans kommer att kännas för väljarna om två och ett halvt år.