Om godhet

I dessa juletider är temat på mångas läppar, såväl i ledare och krönikor som i vardagssamtal, godhet. Det är ett begrepp som kommit att bli hånat och utskällt av vissa och därför envist försvarat av andra. Men vad betyder det egentligen? Och finns det inte flera former av godhet?

En text av Ann Heberlein om den banala godheten, alltså de handlingar av godhet med avsikt att hjälpa som får helt andra konsekvenser i förlängningen, fick landets största dagstidning att rycka ut till godhetens försvar. I vanlig ordning i dessa de medvetna missförståndens tider bygger DN sitt resonemang på en halmgubbe.

Ann Heberlein sätter fingret på olika sorters handlingar som känns bra men där konsekvenserna inte riktigt övervägs av den som ger. Som den som ger pengar i den rumänska romens pappmugg och därmed antingen håller ett evigt ekorrhjul snurrande eller i värsta fall finansierar en kriminell verksamhet. Givaren tror sig hjälpa en utsatt person men bidrar alltså till att hålla en person i fortsatt utanförskap.

Vad vissa tidningar än hävdar är ingen människa motståndare till godhet. Ingen är oförmögen till goda handlingar. Även de grymmaste diktatorer och slaktare pussar frun på kinden när dagens slakt är till ända och månar om sina barn innan de ger sig ut på slagfältet igen.

Däremot är vår mänskliga godhet selektiv och måste så vara. Vi kan inte som enskilda individer, som familj eller som större kollektiv (säg nation) hjälpa alla. Ofta är det inte ens möjligt att veta vad som är rätt hjälp till rätt person. Ett banalt exempel är de djurrättsaktivister som släpper ut djuren ur fångenskap till en säker död. De tycker sig göra rätt sak eftersom de ju befriar djuren.

Som socionom är jag ingalunda främmande för att se människor i nöd eller förstå hur djupt ned i missbrukets och den psykiska ohälsans svarta hål som människor kan sjunka. Är då det sociala arbetet en form av organiserat och maximerat godhetsarbete? Jag skulle svara bestämt nej. Det moderna sociala arbetet är byråkratiserat, standardiserat och i hög grad byggt på evidensbaserad praktik.

Det finns allt mindre utrymme för någon sorts personlig välvilja och godhet från socialsekreterare, boendestödjare, bidragshandläggare och behandlare. Och det är väl också just det som ska skilja en enkel god handling av en lekman och ett professionellt socialt arbete åt. Samtidigt får socialarbetare inte bli robotar. Det måste finnas ett hjärta där någonstans, och ett syfte annat än att hålla budget och peka på individens eget ansvar.

Att får vara med om när någon som varit kriminell byter livsstil, tar ett jobb och till slut kan köpa sig en lägenhet med hederligt hoptjänade pengar är häftigt. Lika mäktigt är det att se när den som i många år missbrukat och sovit i en bil nu ordnat jobb och boende och återknutit kontakten med sina barn. Förändringsprocesser är oerhört inspirerande att få vara med om, och de har inte mycket med en enskild socialarbetares ego av att få vara "god" att göra.

Åter till godheten på våra gator och torg. En kort promenad ger oss otaliga möjligheter att visa vår goda sida. Vi kan ge pengar i tiggarens pappmugg, köpa en tidning av en hemlös, ge pengar till Röda Korset eller Greenpeace. Är den som gör allt detta godare än den som avstår?

Jag gör en sak av detta, och det är medvetet. Det är skillnad mellan att köpa Situation Stockholm och att lägga pengar i en tiggares pappmugg. I det förstnämnda fallet vet jag att hälften går till den som säljer. I det sistnämnda vet jag absolut ingenting annat än att jag förlänger en ohållbar situation.

Enligt DN skulle detta kalkylerande med utsatta människor sannolikt göra mig till en hård och kall människa. Men om så vore fallet skulle jag förmodligen inte ha skottat fram en kvinna från hemtjänsten i snöovädret som drabbade Stockholm i november. Givetvis borde jag ha lämnat kvar henne där och som ett resultat låtit ett antal äldre bli utan middag den dagen. Jag skulle heller inte skänka pengar varje månad för att hjälpa till att skydda elefanterna från utrotning och jag skulle över huvud taget inte köpa en tidning som Situation Stockholm. Pengarna går nog bara till sprit ändå.

Min tro på vad det professionella sociala arbetet kan åstadkomma bidrar till min övertygelse att inte ge pengar i den där pappmuggen. Precis som tiggeriutredaren Martin Valfridsson är jag övertygad om att den som vill hjälpa på riktigt i stället bör ge till organisationer som arbetar på plats i hemlandet med dessa utsatta människor. Socialt arbete kan förändra på ett sätt som en slant i den där pappmuggen inte kan.

Som synes finns det olika sorters godhet. Å ena sidan en där den som hjälper i första hand tänker på sig själv och sitt eget samvete och å den andra en som utgår från vad som är långsiktigt hållbart för den utsatte. Att hjälpa är bra, att hjälpa rätt är bättre. 

Organiserat tiggeri är en...

Kolla mer av I fablernas land på Facebook!

Svensk vanskötsel och flathet

Politiska beslut eller icke-beslut får alltid konsekvenser.

När politiker förbjuder sådant som många människor vill ha uppstår en svart marknad. Ökade tobaksskatter ökar smugglingen, höga alkoholskatter driver folk till att handla mer alkohol i andra länder och förbud mot köp av sexuella tjänster driver marknaden under radarn, in på thaisalonger och in på ljusskygga platser.

När vitala delar av samhällsfunktionerna börjar krackelera letar människor efter alternativ. Detta ser vi nu ske inom sjukvården. Svensk sjukvård är rätt bra i en internationell jämförelse, även om personalbristen blir alltmer akut på många håll.

Vårt största bekymmer är fortfarande tillgängligheten. Väntetiderna gör att alltfler skaffar privata försäkringar, betald av antingen arbetsgivaren eller av oss själva. I vilket fall är det en utgift som inte skulle behövas i ett generellt välfärdssystem där alla har rätt till vård efter behov men där det allmänna inte lever upp till sin del av avtalet. Vi betalar alltså dubbelt för att vi måste.

När blott tre procent av bostadsinbrotten klaras upp lägger vi allt mer pengar på hemmalarm och bättre lås. Säkerhetsbranschen blomstrar. När polisen inte kommer uppstår medborgargarden. Därtill ser nu nu inledningsfasen på en utveckling med så kallade gated communities, avskärmade bostadsområden med grindar och vakter. Människor i alla åldrar vill känna trygghet, och när staten misslyckas med att erbjuda detta uppstår alternativa lösningar.

En gemensam nämnare i ovanstående fall är politisk vanskötsel. Men det finns också exempel där den berömda svenska flatheten lett till konkreta konsekvenser. Tiggeriet runt om i landet är ett sådant. Under de senaste åren har antalet tiggare från andra EU-länder, i synnerhet Rumänien och Bulgarien, fullkomligen exploderat. Detta för med sig illegala bosättningar, ockupationer av privat och kommunal mark, nedskräpning och obehag för resenärer i bland annat tunnelbanan.

Hemlösa (läs tiggande EU-migranter) uppges ha tagit över skolgården som hör till Sverigefinska skolan i Stockholm. Lärare får inleda arbetsdagen med att plocka skräp och avföring från de objudna gästerna. Det används tvålvatten för att det inte ska lukta bajs på skolgården. Innan skolbarnen kommer på morgonen skickar fastighetsägaren dit någon som väcker de sovande.

Det miljöpartistiska socialborgarrådet Åsa Lindhagen säger att det ska "etableras en kontakt" med migranterna. Så dags nu när problemet pågått i två års tid. Det som borde vara en polisiär fråga görs till en social sådan, trots att Stockholms stad inte har något ansvar för personerna i fråga. I stället för att sätta ned foten och medelst polis visa var gränsen går, kommer stadens politiker fortsätta skicka runt migranterna på olika boenden.

Denna oerhörda flathet är väldigt typisk för Sverige, och den märks i allt från kriminalpolitik till skolpolitik. Det finns aldrig ett personligt ansvar. Det går alltid att skylla på sin utsatta situation när man begår brott. "Samhället" bär huvudansvaret.

Politisk inkompetens och oerhörd flathet får konsekvenser för vanligt skötsamt folk varje dag. Den kränker brottsoffer, räcker långt finger åt hederliga skattebetalare och premierar den som begår brott och lever på andras välvilja. Det är detta Sverige vi har fått. Jag gillar det inte.

Minns ni Solsidan? Felix Herngrens karaktär Alex personifierar det moderna Sverige. Det flata, osäkra och konflikträdda landet som inte vågar stå upp för någonting och när det väl gör det ber om ursäkt efteråt. Sverige hade tjänat på att vara mer som Fredde.

Jag har återkommit till det många gånger, men det förtjänar att upprepas: det samhälle som inte respekterar sig självt kan inte förvänta sig respekt från någon annan heller. 

Tvärtomleken

Under det senaste året har vi fått uppleva några av de mest bisarra omsvängningarna i politiska sakfrågor som jag kan minnas. Men det är inte förändringen i sig som är anmärkningsvärd utan sättet på vilket den har skett.

För ett år sedan var det fortfarande otänkbart att prata om ett kapacitetstak i svensk asylmottagning. Det var bilden av öppna hjärtan, Refugees welcome och Sverige som humanitär stormakt som gällde.

För ett år sedan var ett förbud mot tiggeri människofientligt och ett uttryck för antiziganism. Man kan ju, som bekant, inte förbjuda fattigdom.

För ett år sedan var det att spela rasister i händerna och ett bevis för en förfärlig människosyn att påpeka att många ensamkommande barn och ungdomar som kommer som asylsökande i själva verket är vuxna.

I samtliga tre exempel ovan (det finns fler, men dessa är kanske de mest flagranta) handlade de starka fördömandena inte om sakpolitik utan om positionering. Det lades aldrig fram bevis för att Sverige skulle klara vilket asyltryck som helst, hela tiggeriförsvaret byggde på en halmgubbe och aldrig styrktes det att det skulle vara en myt att ensamkommande ljög om sin ålder för att få asyl.

I grund och botten handlade ställningstagandet i dessa frågor om att markera mot Sverigedemokraterna och så kallade hatsajter. Inte för att det skulle få dem att försvinna utan för att visa på hur god demokrat man själv var. Sålunda var denna bisarra föreställning en sorts kombination av egoboost och gruppmentalitet.

Resultatet blev ett förvridet samhällsklimat. Sverige förvandlades under denna tid till ett samhälle fullt av människor som såg problemen, som såg begränsningarna, som såg det ohållbara - men som inte kunde eller ville säga något av rädsla för att få betala ett alltför högt socialt pris. Så de flesta spelade med.

Jag tänker mig att det är så här det måste vara att leva i en auktoritär stat. Alla ser regimens tillkortakommanden och de problem som skapas till följd av det auktoritära styret. Alla vet. Men ingen kan säga det högt. På ytan är därför alla nöjda. Vissa tillverkar därutöver argument för att göra regimen på gott humör.

Nu är det som om dimman har lättat. En så kallad volymdiskussion är inte längre ett problem, en statlig utredare har rent av uppmanat svenska folket att inte ge pengar direkt till tiggare och SVT:s Uppdrag granskning har slagit den sista spiken i kistan på föreställningen att ensamkommande inte ljuger om sin ålder för att få asyl.

Det enda som egentligen behövdes för att nå hit var lite verklighetsterapi, att landets två största partier blev ense och lite gammal hederlig journalistik från ett respekterat TV-program i statstelevisionen.

Samhället som helhet har dock redan hunnit anpassa sig till den gamla verkligheten. Med mycket märkliga konsekvenser på sina håll. I Skåne har det upprättats särskilda boenden för "vuxna barn". Eftersom det tydligen inte gick att åldersbestämma fick kommunerna helt enkelt ta till andra metoder för att söka skilja barn från vuxna på barnboenden. Andra larmar om att det nu går fullvuxna män på landets högstadier.

Människor kliver fram och berättar vilket bemötande de fick när de sade exakt de saker som nu sägs av såväl justitieministern som SVT-journalister och landets största oppositionsparti. Det sociala priset har varit högt.

Om det verkligen handlade om en övertygelse, om åsikterna bottnade i en värdegrund och "alla människors lika värde", borde vi höra många skrika i högan sky just nu när politiken tvärvänt. Men frånsett några imbecilla krönikor i kvällspressen är det väldigt tyst.

Det är skrämmande att ett enskilt politiskt parti kan ha en sådan makt över hela samhällsdebatten att någorlunda förnuftiga människor vänder ut och in på sig själva för att inte se realiteter och självklarheter. Det är också otäckt att det som i praktiken är samhällskonsensus kan vända i 180 grader närmast över en natt utan att alla de som tyckte si ena dagen ens verkar reflektera över att det är fritt fram att tycka så den andra.

Så skedde med migrations- och asylpolitiken. Men det gäller samtidigt att rädda ansiktet. Den officiella linjen är att skälet till att Sverige tvingades dra i nödbromsen i november 2015 inte berodde på att vi haft en ohållbar politik utan på att övriga EU inte tog ansvar (i motsats till den hållningen förklarade Donald Tusk häromdagen att gränsen för hur många asylsökande EU kan ta emot snart är nådd).

Så har nu även skett i synen på åldersbestämningar. Nu medges det öppet att det bor vuxna bland barn. Konsekvenserna har redan varit de yttersta: en våldtagen 12-årig pojke, en mördad anställd. Skyldiga i bägge fallen: vuxna män placerade på ett boende avsett för barn.

Vi borde låta de senaste åren vara en läxa och en påminnelse om varför det alltid är bättre med en öppen och saklig debatt än att förtiga, smutskasta och brännmärka.

Eftersom inte en enda person har klivit fram och bett om ursäkt för sitt höga tonläge befarar jag emellertid att detta inte kommer att bli en läxa. Åtminstone inte för dem som skulle behöva den.

Tidigare bloggat:
Missriktad solidaritet

Det svänger

Vi lever i de politiska lappkastens tid. Sällan har en åsikt ena dagen betytt så lite nästa. Sällan har den beryktade åsiktskorridoren tagit så snäva svängar, så plötsligt.

Det senaste exemplet är att regeringen (läs: Socialdemokraterna) öppnar upp för ett nationellt tiggeriförbud. Civil- och kommunminister Ardalan Shekarabi bekräftade detta i DN under torsdagen.

Det som så sent som i förrgår var en oacceptabel tanke som bemöttes med det ihåliga "man kan faktiskt inte förbjuda fattigdom!", är nu alltså något som regeringen allvarligt funderar på. Skälet är att tiggeriet inte har minskat, trots uppmaningar om att inte ge pengar.

Jag har hela tiden menat att vi inte behöver förbjuda tiggeri. Det räcker att se till att redan existerande lagar och regler efterlevs. Se till att den som är här och tigger åker hem efter max tre månader (på sin egen, inte skattebetalarnas bekostnad).

Se till att de regler som finns mot att tigga och idka försäljning i kollektivtrafiken utan tillstånd efterlevs. Se till att avhysningar av illegala bosättningar, oundvikligen kopplat till tiggeriet, sker mycket snabbare. Ge fan i att erbjuda välfärd till EU-migranter. Börja där så får vi se.

Det är onekligen intressant att tänka sig att vi i valrörelsen om två år kan komma att konstatera att det inte var Alliansen utan en S+MP-regering som skärpte hanteringen av svenska pass, förbjöd s.k. terrorresor, lade om asylpolitiken, skärpte synen på attacker mot blåljuspersonal och förbjöd tiggeri.

Inget av detta var egentligen ens tänkbart inför valet 2014. Det säger en del om hur verkligheten trängt sig på, men också vilka vindflöjlar till politiker vi har.

Hårdföra avståndstaganden av förslag A ena dagen, presentera det som ett eget förslag dagen efter. Så här ser det politiska spelet ut. Lite äckligt är det allt.

Tidigare bloggat:
Tiggeriförbud eller inte

Hur ska vi göra med tiggeriet?

Vad ska vi göra åt tiggeriet? Frågan tycks ha hamnat i medieskugga igen efter att ha varit uppe på bordet i samband med att den statliga utredaren Martin Valfridsson presenterade sitt betänkande i tiggerifrågan i februari.

Valfridsson rekommenderade bland annat att svenskar inte ger pengar till romska tiggare utan, om de verkligen vill hjälpa, i stället skänker pengar till hjälporganisationer som arbetar professionellt på plats i bland annat Rumänien. Det är en vettig och human hållning. Men hans rekommendation verkar inte ha haft någon direkt effekt vare sig på viljan att skänka pengar i pappmuggar eller på antalet tiggare i Sverige. Förslag i en ny statlig utredning riskerar dessutom att ytterligare försvåra avhysningen av illegala bosättare.

Det utbredda tiggeriet har blivit ett normaltillstånd. Vi har blivit så vana vid att ha tiggare runt oss att det krävs en utlandsresa för att påminnas om att denna situation inte är normal. Den är abnorm för ett rikt land som Sverige. Ändå har samhället accepterat den.

Det som nu sker i Stockholms tunnelbana gränsar faktiskt till ofredande. Vid varje tunnelbaneresa sticks det en pappmugg eller en tidning under hakan på oss resenärer. Lägg därtill alla så kallade spelemän som dundrar loss. Det enda som fattas för att ge Sverige ett slags u-landsstämpel är väl vindrutetvättare vid rödljusen.

Boven i dramat är som så ofta den svenska snällismen och tycka synd om-mentaliteten. Annika Borg skriver i Axess:

Tiggarna öppnade dörren för en gränslös svensk kollektiv välvilja. Vi behöver återta kontrollen över våra yta, både den på marken och den i sinnet.

Det är en viktig poäng, ty att tiggeriet med de följder det får i form av nedskräpning, ordningsstörningar, illegala bosättningar och gränsdragningsproblem inom välfärdssektorn har normaliserats är oroväckande. Det har nu pågått så pass länge att människor har vant sig och accepterat det.

Ett tiggeriförbud kanske blir den slutliga konsekvensen när folk till slut ledsnar. Men innan dess finns det en enkel sak att göra: upprätthåll gällande regelverk.

En sådan är vistelsetiden. EU-migranter har rätt att vistas i landet i tre månader. Många är här i ett år eller mer utan avbrott. Detta borde gå att ordna genom att ordningsmakten håller koll på vilka som kommer och hur länge de vistas här.

En annan är en rad olika lagar som förbjuder camping på gator och bosättningar på annans mark. Skälet till att tiggeriet tillåtits spridas så mycket i just Sverige är att ingen har ingripit. Detsamma gäller plankandet i kollektivtrafiken. Ingen bryr sig när EU-migranter åker tunnelbana utan att betala. Gör frekventa biljettkontroller. Den som inte betalar bör givetvis bötfällas (även om de aldrig kommer betala avgiften) och avvisas från tunnelbanan. Detsamma gäller försäljning, som kräver tillstånd av SL men där inga åtgärder vidtas mot den som saknar ett sådant.

I slutändan måste förstås människor sluta lägga pengar i den där pappmuggen. Men det finns många andra sätt att stävja det utredda tiggeriet. Att se till att upprätthålla de regler som redan finns är en utmärkt början.

Är det inte enklare med ett förbud då? Jo, visst vore det enklare. Men ett förbud mot att be andra människor om pengar leder oundvikligen till en del besvärliga gränsdragningsproblem. Om det går att konstruera en lag som bygger på äganderättens principer har jag inget emot ett förbud per se. Om det läggs ett sådant förslag är jag beredd att titta närmare på det.

Tidigare bloggat:
Bra riktning i tiggeriutredningen

Svenska Demokratiska Absurdistan

I ett antal år nu har EU-migranters tiggeri i Sverige vuxit i omfattning. Det uppskattas att antalet tiggare från främst Rumänien och Bulgarien, de flesta romer, uppgår till runt femtusen personer. Frågan har diskuterats flitigt, men lösningarna har varit få.

För allt åt alla-förespråkarna (i första hand Miljöpartiet, Centerpartiet, Rädda Barnen och en rad frivilligorganisationer) är valet enkelt: EU-migranter ska få tillgång till både boende, vård och skolgång. Svenska skattebetalare ska stå för notan. Verkligheten är däremot inte fullt så enkel som dessa partier och organisationer skulle önska.

Regeringens nationelle samordnare och särskilde utredare Martin Valfridsson presenterade i februari sin slutredovisning i vilken han avrådde från att ge pengar till tiggare och i stället förordade hjälp på plats i EU-migranternas hemländer. Valfridsson fastslog även att samhället måste ha en strikt attityd mot bosättningar på annans mark och att EU-migranters barn ej ska erbjudas skolgång. Överlag var utredningens slutsatser rimliga och något som regeringen bör följa.

Det börjar dock bli bråttom att sätta ned foten. Den nya skollagen från 2013 öppnar nämligen upp för att EU-migranter som stannat i Sverige längre än de tillåtna tre månaderna kan betraktas som "papperslösa" och därigenom få rätt till mer än bara akutsjukvård. Då kan det bli aktuellt även med skolgång. Och den som har barn som går i skola i Sverige faller under socialtjänstlagen, vilket betyder att kommuner kommer tvingas erbjuda såväl boende som försörjningsstöd till EU-migranter med barn. Detta ökar förstås incitamenten att ta med sig barnen hit.

Skolinspektionen har redan kommit fram till att barnet i en polsk familj som vistas illegalt i Sverige har rätt till skolgång:

Skolinspektionens första beslut som rör EU-medborgare och den nya skollagen fattades i januari. Det var en polsk familj i Olofströms kommun där barnet nekades skolgång i femte klass bland annat på grund av att familjen status var oklar trots att de hade intentionen av att stanna permanent i Sverige. Dessutom påpekade kommunen att pappan inte hade jobb och att Olofström inte kunde anses som barnets hemkommun. Skolinspektionen skriver i sitt beslut att barnet tvärtom ska anses vara bosatt i landet, trots att man som EU-medborgare egentligen ska lämna landet om man inte har fast försörjning efter tre månader.

Skolinspektionen ser beslutet som vägledande. Om detta fall de facto blir prejudicerande, faller hela EU:s regelverk med en tremånadersgräns. Då kommer Sverige i praktiken bli tvunget att erbjuda 500 miljoner EU-medborgare sjukvård, skola, boende och försörjning.

Detta är precis det Martin Valfridsson i diskussioner efter utredningen har konstaterat och varnat för. Det håller inte att ursäkta politiken med att gruppen romer är så liten. Så kan vi inte förhålla oss till nationell lagstiftning. Likabehandling måste råda, vilket faktiskt skapar en situation där Sverige som enskilt land tvingar sig självt att erbjuda alla EU-medborgare full tillgång till socialtjänsten.

I mina ögon är den som har rätt att vistas i ett land i endast tre månader att betrakta som en tillfällig gäst. En turist. Inga länder erbjuder turister boende och försörjning. Den fria rörligheten inom EU ska vi slå vakt om, men dess legitimitet hänger på att den som reser från ett land till ett annat står för sina egna kostnader och följer lagar och bestämmelser i värdlandet. De tiggande EU-migranterna gör varken eller.

Stefan Löfven gillar att prata om "ordning och reda". Oavsett om det handlar om svensk arbetsmarknad eller europeisk migrationspolitik ger statsministern utryck för en vilja att ha god ordning på saker och ting. Jag har ingen anledning att ifrågasätta Löfvens goda vilja, men det krävs även handling.

I tiggerifrågan har regeringen hittills legat väldigt lågt. Den har avfärdat ett nationellt förbud. Inte av ideologiska skäl utan synbarligen mest för att frågan drivits av Sverigedemokraterna. När Moderaterna öppnade upp för skärpningar genom att kriminalisera "organiserande av tiggeri" fann regeringen förslaget "intressant". Sedan dess har justitieminister Morgan Johansson tillsatt en utredning som ska presentera förslag på åtgärder mot olovliga bosättningar den 30 maj.

Förhoppningsvis blir detta ett startskott för en mer rimlig hållning i frågan om olovliga bosättningar och det offentliga Sveriges ansvar för andra länders medborgare. Ty om vi hamnar i ett läge där EU-migranter inte bara erbjuds akutsjukvård och skolgång utan även öppnar upp hela socialstaten för övriga Europa, skjuter regeringen legitimiteten för EU:s fria rörlighet i sank.

I ett sådant läge finns egentligen bara en sak att säga:

"Varmt välkommen till den nordliga EU-kolonin Svenska Demokratiska Absurdistan. Här gör vi det orimliga möjligt."

Tidigare bloggat:
Bra riktning i tiggeriutredningen

Bra riktning i tiggeriutredningen

I går släpptes den statliga tiggeriutredningens rapport och utredaren Martin Valfridsson presenterade resultaten på en presskonferens.

Han tror inte att en peng i en mugg hjälper långsiktigt. Tiggeriet, påpekade Valfridsson, går i arv från förälder till barn. Det blir ett "yrke". Han uppmanar därför folk att inte ge pengar här utan i stället skänka till organisationer på plats i hemländerna. Endast så kan en verklig förändring för dessa människor komma till stånd. Han konstaterar också att de kommuner som erbjuder boende även för EU-migranters barn är de kommuner som också har barn permanent boende. Inte så komplicerat, kan man tycka.

Samhället måste ha en strikt attityd mot bosättningar på annans mark, fastslår Valfridsson. "Det går inte att ha en lagstiftning vi inte tillämpar". EU-migranters barn ska inte erbjudas skola annat än i särskilda fall. EU-migranter ska ej heller kunna få försörjningsstöd, men nödhjälp ska kunnas ge i akuta fall.

Inriktningen är överlag bra. Att svenska medier beskriver den som "kärv" är ett tecken på att utredaren tar ställning för något bra. Polis bör ta ett steg fram när äganderätten kränks, anser Valfridsson. Men det hade varit önskvärt att utredaren även öppnat för att ge kommuner rätten att införa lokala förbud där så önskas. Något nationellt tiggeriförbud tror jag inte på, men kommuner bör få rätt att själva besluta om och när det är rimligt med ett förbud.

Det finns uppskattningsvis 5 000 tiggande EU-migranter i Sverige. De flesta romer från Rumänien. Ju lättare det är att bosätta sig illegalt på annans mark, att få gratis boende betalt av den lokala befolkningen, att planka i tunnelbanan och bedriva försäljning inne i tunnelbanevagnar trots ett förbud mot detta, desto fler kommer att komma. Problemet växer, och därmed även irritationen.

Kritik framförs nu mot utredningens rekommendationer. Föga förvånande från tiggare själva men också från personer som anser att fattiga människor står över lagen. Detta handlar inte om inkludering. Det handlar om att en grupp som vill ha särskilda rättigheter och leva efter helt egna lagar och regler. Det är inte acceptabelt. Att även EU-migranter ska följa svensk lag beskrivs i flera medier som "hårdare tag" mot tiggare.

Tiggare som intervjuades under gårdagen var alla kritiska. Detta är deras levebröd, hävdade de. Nå, det är inte svenska folkets ansvar att ge rumänska romer pengar till deras försörjning.

Media bizarro

Mediebevakningen av morgonens tömning av det stora migrantlägret på ockuperad mark i Malmö har varit smått bisarr. SVT har direktsänt hela dagen, som om det var en händelse av nationellt eller internationellt intresse.

I själva verket har polisen gått in och avlägsnat individer som olovligt befunnit sig på annans mark. Det är klart att en rättsstat måste agera så. Alternativet är en form av anarki där äganderätten är avskaffad och vem som helst har rätt att stjäla, ockupera och tillvarata annans egendom. Så kan vi inte ha det. Det enda tragiska i denna historia är att avhysningen dröjde så förfärligt länge.

Ja, och så mediernas rapportering, förstås. Medias kritik mot Malmö stad har varit massiv under hela dagen. Carina Nilsson, socialt kommunalråd och ordförande för sociala resursnämnden, har fått svara på frågor om varför avhysningen sker och varför inte svenska skattebetalare ska tvingas betala för att ge romerna boende här. Staden erbjuder fem dagars härbärge.

Såväl inrikesminister Ygeman som statsminister Löfven har i dag upprepat att avhysningen var oundviklig och rätt, att lagen måste vara lika för alla. Precis så är det givetvis. Men det stoppar inte svenska medier för att ta ställning mot avhysningen och ställa politikerna "mot väggen" för den. Det är direkt osmakligt.

Aftonbladet berättade att migranterna inlett en sittstrejk utanför Malmö stads huvudkontor "försöker få kommunledningen att man måste ha en ny boplats att ställa sina husvagnar och baracker på". På plats berättade samma tidning att migranterna var både "arga och rädda".

Även från politiskt håll kommer kritik. Soraya Post (Fi) tycker att avhysningen innebär att Sverige är "sämst i klassen". Hennes partiledare Gudrun Schyman kallar avhysningen "ovärdig". Och juristsekten Centrum för sociala rättigheter, dit Behrang Kianzad hör, tycker att "något gick sönder i Sverige i morse". Jurister som försvarar markockupationer - inget är för tokigt i det nya Sverige.

Ingen har med ett ord nämnt markägarens situation. Nu när migranterna är avhysta är bara en del av jobbet gjort. Markägaren har nämligen att vänta en del av miljonkostnaden för att sanera den tomt som migranterna smutsat ned under ett års tid.

Så ser tydligen svensk rättvisa ut.

Tidigare bloggat:
Laglöst land

Läs även:
Carolin Dahlman, Sverige Radio

Laglöst land

Reportaget i Uppdrag granskning (SVT Play) om bekymren med migrantläger runt om i Sverige lär bli kritiserat för att hetsa mot romer och "slå mot fattiga". Men jag hoppas att det kan bli en ögonöppnare för en bredare svensk allmänhet.

Det vi ser är en växande frustration över att polis, kronofogdemyndighet och kommun står handfallna när enskilda människors rättigheter kränks. Detta är djupt otillständigt och ovärdigt en rättsstat.

Det brukar sägas att vi redan har lagstiftning på plats för att kunna avhysa ockupanter och personer som vistas olovligen på annans mark. Det borde räcka med den kommunala ordningsstadgan för att komma tillrätta med tiggeriet, och möjligen olaga intrång eller egenmäktigt förfarande i fall när någon tar över en sommarstuga utan lov. Problemet är att lagarna inte används. Att polisen fegar ur av rädsla för att bli kritiserad för "rasism" och "antiziganism".

Det är delvis sant att vi har lagar som kan hantera situationen. Men processen med en avhysning är de facto en domstolsliknande process som tar oerhört lång tid. Jag känner personligen till fall där människor inte betalat hyran på runt ett år, blivit uppsagda, hållit sig undan delgivning, överklagat och knuffat ärendet hela vägen till tingsrätten. Det går att bo gratis väldigt länge, med andra ord. Denna process skulle behöva gå mycket snabbare, oavsett om personen har besittningsrätt eller ej.

I fallet med EU-migranterna handlar det dock ej om någon besittningsrätt. De har, olikt den som sitter på ett hyreskontrakt men ger tusan i att betala hyran, helt sonika tagit sig rätten att bo på annans mark och ska därmed köras bort så snabbt det bara går. Detta ska inte behöva ta månader.

I SVT:s Debatt upprepades argumentet att man inte kan avhysa någon om man inte samtidigt erbjuder ett alternativ. Detta är möjligen ett resonemang som kan fungera inom socialtjänsten, där den hemlöse fortfarande är kommunens ansvar efter en avhysning. Men i EU-migranternas fall är det som att säga att man inte kan ta tillbaka en stulen bil utan att erbjuda tjuven en annan bil i kompensation.

Resonemanget håller inte. I Sverige ska lagen vara lika för alla. Vi måste också ställa oss frågan vad som händer med det land i vilket lagen inte upprätthålls. När den enskilde (mark- eller stugägaren) kommer i kläm och myndigheterna rycker på axlarna. Detta samhälle förlorar människors förtroende. I detta samhälle tar folk till slut saken i egna händer. I desperation. I frustration.

För vissa räcker det att odla skägg och sätta ett slags tyghink på huvudet så löser det sig. Naiva pappskallar dikterar i praktiken svensk rättstillämpning. Vi kan inte ha det så. En bra början vore att kontrollera att människor som får vistas i Sverige i tre månader inte stannar kvar längre än så.

Läs även:
Elisabet Höglund, Fnordspotting

Tidigare bloggat:
Gränslösa Sverige

Hjälp på plats, föreslår regeringen

Barn-, äldre- och jämställdhetsminister Åsa Regnér och regeringens nationelle samordnare för utsatta EU-medborgare Martin Valfridsson uppmanar på DN Debatt människor att i stället för att skänka pengar till tiggare ge dessa kronor till organisationer som arbetar på plats i tiggarnas hemländer. Hjälp på plats, som det brukar kallas.

Något har hänt. Denna uppmaning hade varit rena fascismen för bara några månader sedan. Sedan dess har regeringen gått ut och slagit fast att olovliga bosättningar ska motverkas och fokus ligga på att hjälpa de fattiga på plats i Rumänien och Bulgarien. Att motverka de olagliga bosättningarna blir emellertid lättare sagt än gjort eftersom det rödgröna styret i landets tre största städer inte vill genomföra avhysningar om det, som det sägs, "inte finns något alternativ". Det blir alltså upp till kommunen att först ordna ett provisoriskt boende åt EU-migranterna innan de kan avhysas.

Det är klart att pengarna gör bäst nytta hos organisationer på plats i de fattigas hemländer. Det som behövs, och det tror jag att jag har påpekat flera gånger tidigare, är ett professionellt socialt arbete. Inte slantar i en mugg som upprätthåller ett ekorrhjul för den enskilde, gör tiggeri till ett arbete och dessutom leder till allvarliga kränkningar av äganderätten här i Sverige när mark och bostäder ockuperas.

Det är bra om regeringen framgent driver denna linje konsekvent. Problemen i de av en rödgrön(rosa) majoritet styrda storstäderna lär dock bestå. Så länge utgångspunkten är att avhysningar inte ska ske av sociala skäl, har vi ett bekymmer. Då efterlevs nämligen inte svensk lag.

Regeringen kan ju börja med att ta ett litet allvarligt snack med socialborgarrådet Ewa Larsson (MP). Ni vet hon som stolt proklamerade att jobb och bostad till återvändande IS-krigare skulle kallas "Stockholmsmodellen" och som konsekvent har motsatt sig avhysningar i huvudstaden. Det är på kommunal nivå tiggeriet måste hanteras.

Tidigare bloggat:
Regeringens halvmesyr om tiggeriet

Regeringens halvmesyr om tiggeriet

Traineeregeringen höll i dag presskonferens på vilken den presenterade ett åtgärdspaket för utsatta EU-medborgare som vistas i Sverige.

Justitieminister Morgan Johansson deltog, och det gjorde intressant nog även jämställdhetsministern Åsa Regnér, som är samordnande, och demokrati- och kulturminister Alice Bah Kuhnke. Deras närvaro ger en fingervisning om hur regeringen ser på tiggeriet.

I korthet går förslagen ut på att underlätta avhysningar av olovliga bosättningar, bekämpa dem som utnyttjar tiggare samt skydda EU-migranterna mot våld och trakasserier.

Det är bra att regeringen har förstått att vi inte kan ha en situation där privat och kommunal mark ockuperas av människor som slår upp läger, skräpar ned och skickar räkningen till markägaren. Det är också positivt att den har insett att det de facto förekommer tvång och kriminell verksamhet bland tiggarna (vilket TV4:s Kalla fakta kunder avslöja för några veckor sedan), något som tidigare varit tabu att hävda. Morgan Johansson hävdar att "det är så här kapitalism fungerar". Att människor utnyttjas, alltså. OK...?

Däremot är frågan vad regeringen tror ska komma ur den arbetsgrupp som ska bildas mellan Sverige och Rumänien. På presskonferensen framkom att Socialdemokraterna och Miljöpartiet vill hjälpa Rumänien att bli en välfärdsstat (traineeregeringen on a mission).

Att många romer har sämre förutsättningar att klara sig än många andra i Rumänien är nog ingen överdrift. Men att skylla hela situationen på diskriminering är att göra det lite väl enkelt för sig. Det har nämligen framkommit att romer som tigger i Sverige själva har tagit sina barn ur skolan för att ta med dem hit för att tigga. Dessa barn bor nu under förfärliga förhållanden tack vare deras föräldrars beslut.

Så länge det är tillåtet att tigga, så länge mat och husrum erbjuds med skattebetalarnas pengar och så länge myndigheter ser mellan fingrarna när tältläger sätts upp, kommer det förstås även fortsättningsvis komma många till Sverige för att tigga. Det är inte så konstigt. Min förhoppning är att regeringen åtminstone lyckas skynda på avhysningarna så att oskyldiga markägare inte ska behöva vänta i månader på att få tillgång till sin egendom igen.

Antalet tiggare kommer sannolikt mattas av rena marknadsskäl. När de blir för många, tjänar de för lite. Dessutom finns risken att folk börjar ledsna och av det skälet ger mindre pengar.

Men om regeringen tror att ovanstående förslag i "åtgärdspaketet" kommer lösa situationen, talar den i nattmössan. Det vore i och för sig inte första gången.

Tidigare bloggat:
Incitament i tiggeripolitiken
Tiggeriförbud eller inte

Ett förvirrat M med några ljuspunkter

Några nedslag innan det bär av till Berlin.

Moderaterna vill nu, plötsligt, förbjuda "organisering av tiggeri". Det som för bara några månader inte fanns, ska nu alltså förbjudas. Det krävs inte mer än ett någorlunda måttligt förstånd för att begripa varför Moderaterna lägger detta förslag just nu.

Så sent som i går kom SVT med nyheten att antalet tiggare fördubblats i Sverige på ett år. Folk börjar ledsna. Och SD är det enda parti som tar tydligt ställning mot tiggeriet. Alltfler gammelmoderater sneglar på SD, som går som på räls i opinionen. Det börjar kanske gå upp ett och annat ljus i det annars så nedsläckta moderata hjärnkontoret. Till och med Socialdemokraterna kallar förslaget "intressant".

Det är positivt att Moderaterna nu, om än yrvaket, har börjat se att äganderätten måste helgas, att markägare inte ska få hamna i kläm när deras mark ockuperas och skräpas ned. Avhysningar måste kunna gå snabbare.

Sedan har vi Decemberöverenskommelsen, som väcker vrede inom Moderaterna ute i landet. Enskilda riksdagsledamöter känner sig inte bundna av DÖ och kommer rösta för Alliansens budgetförslag.

Förutsatt att det nu ens kommer läggas ett sådant. Ett sätt att undvika diskussionen helt och hållet vore att varje alliansparti lägger sin egen budgetmotion. Då kan alla moderata riksdagsledamöter med gott samvete rösta på sitt eget partis motion och därmed undkomma svekdebatten. Åtminstone tillfälligt.

Moderaterna är ett parti utan riktning och mål. Det kan inte vara lätt att vara moderatväljare just nu.

Incitament i tiggeripolitiken

När Stockholmscenterns Stina Bengtsson i fjol föreslog att stadens tak över huvudet-garanti även skulle omfatta EU-migranter (Miljöpartiet var lite mer radikalt och föreslog en nationell tak över huvudet-garanti för alla) möttes hon av frågan om detta inte skulle locka hit ännu fler tiggare. Nej då, svarade Bengtsson. Ingen kommer till Sverige för att denne blir lovad härbärge.

Ändå hör vi från romer som intervjuats i media att Sverige har ett gott rykte. Svenskarna är "snälla", säger de. Svenskarna ger inte bara pengar utan betalar även uppehälle och demonstrerar så att så kallade resande sällskap kan bo kvar på ockuperad mark.

SVT:s undersökning visar att runt fyratusen tiggande EU-migranter, de flesta rumäner och bulgarer, vistas i Sverige nu. Det är en fördubbling på bara ett år. Ett 40-tal kommuner som tidigare hävdade att det inte fanns tiggare där uppger nu att det finns det.

Det förnekas ständigt att incitament har någon effekt på migrationen. Det är en mycket underlig hållning. Varför skulle incitament inte ha en påverkan? Varför skulle den som reser till ett annat land för att få det bättre ekonomiskt vara ointresserad av förutsättningarna?

Fördubblingen av antalet tiggande EU-migranter i Sverige innebär i praktiken att ett halvt Säffle sitter och tigger i 220 av landets 290 kommuner.

Jag vill egentligen inte alls förbjuda tiggeri. En sådan lagstiftning, som visserligen finns i olika varianter runt om i Europa, blir lätt problematisk. Det blir då förbjudet att be om hjälp. Ska förbudet inte även omfatta alla svenska missbrukare som går och tigger pengar till härbärge i tunnelbanan (trots att de är berättigade till gratis sovplats enligt TÖG:en)? Däremot måste mark- och butiksägare få rätt att freda sin egendom.

Ty jag ser hur problemet växer. Det handlar inte bara om att någon sitter på en plats med en kopp och ber om pengar. En butiksägare kan inte freda sin butik utan att anklagas för rasism, främlingsfientlighet eller ofredande. Markägare får skulden för att någon annan olovligen lagt beslag på och skräpat ner dennes mark.

Kronofogden vägrar avhysa då de först måste identifera alla som bor på platsen, vilket kan vara flera hundra personer, och polisen står med händerna i kors och ser på. Samtidigt har den rödgröna majoriteten i landets tre storstäder inrättat en policy om att inte avhysa EU-migranter om kommunen inte samtidigt har ett alternativt boende att erbjuda.

Eftersom jag å yrkets vägnar har insyn i hur avhysningsärenden går till, från ansökan till verkställan, finner jag politikernas resonemang anmärkningsvärt. Så här resonerar nämligen inte politikerna när det handlar om vanliga vuxna, ensamstående svenskar. Kronofogden verkställer avhysningar dagligen i Stockholms län och runt om i landet.

Visst finns uppsatta maxmål om hur många som ska avhysas under verksamhetsåret, och det arbetas på sina håll väldigt aktivt för att rädda människor kvar i boendet. Dessa fall är dock av lite annan art. Här är det i normalfallet fråga om människor med egna hyreskontrakt, och hyresvärden är motpart. Hyresgästen har blivit uppsagd på grund av obetalda hyror, störningar eller annat som brutit mot hyresavtalet. Kommunen försöker undvika en vräkning eftersom en sådan innebär en hemlös person och i värsta fall stora kostnader för skattebetalarna. Men personer med egna inkomster (vilket inte är ovanligt, trots att de inte betalat hyran), har inga sovplatser som står och väntar på dem på avhysningsdagen.

I fallet med EU-migranterna är det fråga om brott. Någon har olovligen slagit bo på annans mark. I ett sådant läge ska lagen upprätthållas, äganderätten helgas och ockupanterna avhysas så snabbt som möjligt. Så sker som bekant inte. Det krävs ingen vild fantasi för att förstå att information om den svenska flatheten och oviljan att upprätthålla svensk lag, sprids i tiggarnas hemländer när de återvänder hem. Det är nämligen betydelsen av "snälla svenskar".

Så skapar politikerna en negativ spiral av alltfler EU-migranter i Sverige som inte bara tigger i vår omgivning utan också bygger tältläger och skjul på privat eller kommunal mark. Ansvaret för fattigdomen faller på politikerna i tiggarnas hemländer. Men problemet med att lagen inte upprätthålls i Sverige kan inte skyllas på någon annan än svenska politiker.

Om vi inte själva respekterar våra lagar, varför ska då någon annan göra det?

Tidigare bloggat:
Ett samhälle ingen respekterar
Tiggeriförbud eller inte

Tillståndet i nationen

Plötsligt händer det. På bara några få dagar har vi fått en rad exempel på det bedrövliga tillståndet i nationen. En ögonblicksbild av hur det ser ut. Deprimerande men samtidigt bekräftande på något sätt.

På söndagen publicerar Expressen en debattartikel på bästa skoltidningsprosa signerad Annie Lööf. I denna upprörs hon över främlingsfientlighet och kräver "mer tolerans och mindre extremism" (tydligen omedveten om att det är hon som står för en extrem migrationspolitik). Lööf blir lite gråtmild och vill "se varje människa för vem hen är" och "sluta dela upp människor i grupper". Det är ett slags försvar för devisen "allt åt alla" hon torgför.

I dag riktar ett antal Luf:are kritik mot den förre integrationsministern Erik Ullenhag för att denne haft mage att ifrågasätta det rimliga i EU-migranters barns rätt till skolgång i Sverige. I Sverige gäller svensk lag, påpekar skribenterna, men tycks bara mena att detta är fallet när det handlar om vissas rättigheter (rätten till boende), inte andras (rätten till sin egen mark).

Luf:arna menar att vi borde se migration "som en möjlighet att lyfta fler ur fattigdom". Det är alltså ett privilegium för svenska skattebetalare att få äran att betala boende och se på när privatpersoners och kommuners mark ockuperas och skräpas ned. Detta, avslutar Luf:arna, är den "stolta liberala linje" som Folkpartiet alltid stått för. Med en sådan tolkning av liberalismen förtjänar FP inga röster, allra minst från liberala väljare.

Det är lite talande att den text som Annie Lööf satt sitt namn under håller ungefär samma nivå som Luf:arnas erbarmliga debattartikel. Det är ingen skillnad mellan ungdomsförbund och toppolitiker längre - och det är tyvärr inte de förstnämnda som har höjt sin nivå.

Samtidigt fortsätter riksmedierna sin kampanj för tiggeriet, senast i dag via ett uppslag i DN. Det handlar om att skapa en allmän opinion för just den "allt åt alla"-idé som vänstergrupper och tyvärr även många inom borgerligheten står för. Resultatet är tämligen effektivt. Avhysningar avbryts och politiker skyndar sig att ta fram tillfälliga boendelösningar i syfte att visa att de "tar ansvar". Samtidigt sprids en vanföreställning om svenska folket som rasistiskt och intolerant.

Som avrundning på dagen fick vi intervjun med Anna Kinberg Batra i SVT:s Partiledaren (med en efterföljande floskelartad chatt). Här dog liksom hoppet en gång till. AKB lindade in sig i väldigt märkliga resonemang i sina desperata försök att försvara Decemberöverenskommelsen, och klarade inte av frågor om ideologi. Inte ens nu när hon under en halvtimmes tid fick möjlighet att både svara på frågor och utveckla sina resonemang kom annat än tomma fraser ur hennes mun.

AKB tycks sakna både personlighet och egna idéer. Maken till flat partiledare har Moderaterna inte haft sedan... ja, jag minns faktiskt inte. Inte ens Bo Lundgren var så här trubbig.

Nigel Farage skulle nog säga att Kinberg Batra har en karisma som en fuktig trasa. Men hon är i gott sällskap i sin allians. Själv undrar jag om de inte skulle göra bäst i att ta namnet Infantino.

Plants vs beggars

via Aftonbladet

Tiggeriförbud eller inte

Det växande antalet tiggare runt om i Sverige väcker känslor. Det finns två motpoler i debatten; en som insisterar på att det är Sveriges ansvar att tillhandahålla boende och skola även för personer som vistas här tillfälligt, och en som hävdar att tiggeri bör förbjudas och tiggarna skickas hem.

Det skrivs krönikor i ämnet varje vecka. De flesta som publiceras i tidningar som Aftonbladet, Metro och DN tar tydlig ställning för tiggarnas rättigheter och ställer krav på det svenska samhället att erbjuda hjälp.

Att uttrycka sympati för en utsatt grupp är en sak. Men att lägga skulden för deras situation på Sverige - vilket faktiskt görs när slutsatser dras om hur det svenska samhället har förändrats och blivit mer otryggt de senaste åren - blir väldigt märkligt. Det är inte antalet hemlösa svenskar som har skjutit i höjden utan utländska medborgare som kommer hit. Alla vet rimligen detta, och ändå dyker besynnerliga analyser av det nya kalla Sverige upp titt som tätt.

Romers situation i Rumänien har aldrig varit en svensk angelägenhet, men när alltfler av dem började komma till Sverige för att tigga ihop pengar blev det plötsligt det. I ett svenskt program för "social inkludering" för romer i Sverige satsas i höst 90 miljoner kronor, varav 12 miljoner kommer från svenska skattebetalare.

Jag tycker att diskussionen om EU-medborgares situation i Sverige har kantrat. Att skydda sin egendom från inkräktare har blivit synonymt med att ha en förfärlig människosyn, att dela upp människor i "vi och dom". Även liberaler försvarar numera rätten att utan tillstånd bygga läger på andras mark eller anser alternativt problemet synnerligen perifert. Vissa diskussioner i sociala medier är så absurda att de är svåra att återge.

Fredrik Segerfeldt driver tesen att det är bättre att leva i en kåkstad i Stockholm än en kåkstad i Mogadishu och att tiggarnas rätt att befinna sig på svenska gator "borde vara självklar". Jag ser det inte riktigt så. En rad rättigheter kommer nämligen i kläm när vi tillåter människor att ockupera mark och sätta upp läger i parker och på ödetomter. I första hand handlar det om äganderätten.

Denna rättighet utsätts för påfrestningar när markägare utsätts för en sorts ockupation och dessutom hotas med vite för den nedskräpning som EU-migranter orsakat. I ett sådant läge är det faktiskt högst ointressant om det ur tiggarnas perspektiv är bättre att bo i en kåkstad på ockuperad mark i Malmö än i ett strömlöst ruckel utanför Bukarest. Man får inte bosätta sig på andras mark utan tillstånd. Punkt slut.

Det är en regel som inte brukar vara särskilt kontroversiell i liberala kretsar, men av någon outgrundlig anledning blir den det i detta fall. Vi uppmanas se mellan fingrarna. Romers historiska diskriminering antas ursäkta lag- och regelbrott i Sverige.

Jag önskar egentligen inte ett förbud mot tiggeri. Men eftersom svenska politiker är oförmögna att komma med lösningar och framför allt saknar förmåga att sätta gränser, börjar jag tro att det är där vi i slutändan kommer hamna.

Tidigare bloggat:
De naivas politik har lett oss hit

Läs även:
Sakine Madon

De naivas politik har lett oss hit

Problemet med tältläger, som växer både i storlek och antal runt om i Sverige, får alltmer hårresande konsekvenser.

Politikerna i Malmö, där en rödgrön majoritet styr, har valt att ignorera situationen. För privatpersoner och företag som äger den mark som används som lägerplatser och soptippar, är dock läget akut.

På en industritomt i Malmö har några hundra tiggare byggt ett läger. Miljöförvaltningen kräver att fastighetsägaren städar upp tomten, annars hotas med vite. Sedan en tid tillbaka har fastighetsägaren försökt vräka EU-migranterna utan framgång. För att be Kronofogden om en handräckning måste det nämligen finnas en identifierad motpart, och myndigheten har inte lyckats identifiera samtliga uppåt 200 EU-migranter, varför saken fått bero.

Polisen tolkar det som att EU-migranterna har varit på platsen så länge att de fått besittningsrätt. Men jag undrar om det är en korrekt tolkning. Svensk hyreslagstiftning i Jb 12 kap är väldigt stark till hyresgästens fördel. Men i detta fall finns varken hyreskontrakt eller någon som helst överenskommelse om ett hyresförhållande eller upplåtande av mark för bosättning. Det är fråga om en ren ockupation, egentligen.

Det är olagligt att bo i en lokal som ej är avsedd för detta syfte - även om det finns ett hyreskontrakt. På vilket sätt en inkräktare som utan tillåtelse bosatt sig på annans mark skulle kunna få besittningsrätt övergår faktiskt mitt förstånd.

Om polisen har gjort en korrekt tolkning har äganderätten i praktiken avskaffats. Den som äger mark förfogar inte över den och har ingen möjlighet att freda den. Men i vilket fall är situationen olöst. Polisen säger att den inte kan göra någonting. Kronofogden säger detsamma. Och politikerna vill inte göra någonting.

Bekymret med migrantläger är än så länge främst koncentrerat till storstadsregionerna (som alla styrs av en rödgrön majoritet). I Stockholm har antalet identifierade lägerplatser vuxit från 17 till 44 stycken på ett år. De lär fortsätta öka i antal. Stadshusmajoriteten vill nämligen inte genomföra avhysningar utan att erbjuda migranterna ett annat boende. I Malmö har politikerna uppmanat migranter att lämna Pildammsparken "frivilligt". Vilket, hör och häpna, inte har fungerat.

I slutändan blir det i vanlig ordning skatebetalarna som får stå för notan. Tillsammans med de markägare som tvingas sanera sin mark efter intrånget.

Sverige blir mer absurt för varje dag som går. Det är alltså hit de naivas politik har lett oss.

Läs även:
Fnordspotting

Kåkstädernas återkomst

Det växer fram kåkstäder i Sverige. Runt om i storstadsregionerna reses skjul och presenningar. I Pildammsparken i Malmö växer enligt kommunalrådet ett läger med tiotals personer varje dag. Denna utveckling beror förstås inte på något plötsligt armod bland den svenska befolkningen utan på tillströmningen av EU-migranter som slår sig ned här för att tigga på svenska gator.

Man kan ha olika uppfattningar om hur arbetet mot hemlöshet och fattigdom ska bedrivas. Framväxande kåkstäder är dock inte svaret på någonting.

Stockholms stad har som mål att människor inte ska bli vräkta från sina hem. Det är en sund och rimlig målsättning. Varje vräkt person är inte bara en katastrof för den som drabbas - och vägen tillbaka till ett eget kontrakt är oerhört lång - utan ofta även en stor kostnad för samhället eftersom Socialtjänsten är ålagd att ordna tak över huvudet för den som inte kan lösa sin situation på egen hand. Många gånger står den vräkta barnfamiljen i stadsdelsförvaltningens reception redan samma eftermiddag.

Att arbeta förebyggande med uppsökare, budget- och skuldrådgivare och andra insatser är därför både humant mot den enskilde och kostnadseffektivt för alla skattebetalare. Det är smart, helt enkelt, och det är så vi måste arbeta för att förhindra både mänskliga och ekonomiska katastrofer. Men det är inte alltid det går. En familj som inte betalar hyran tio månader i sträck eller stör grannarna allvarligt under lång tid, kan helt enkelt inte bo kvar.

Däremot har jag svårt att förstå hur någon med vett och vilje kan försvara uppkomsten av kåkstäder. Hur någon kan hävda rätten att uppföra en boplats på annans mark. Hur tänker de här?

Diskussionen om det växande antalet tiggare på svenska gator börjar ta fart. Är det rätt att avhysa dem? Vart ska de ta vägen? Vilken hjälp ska de erbjudas? Och vem ska erbjuda dem hjälp? Sverige har precis som de flesta andra länder lagar som reglerar var man får bo, var man får slå läger och så vidare. Om du eller jag slår ned ett tält mitt på Sveavägen i Stockholm och boar in oss kommer polisen till slut att köra bort oss därifrån. Det är inte tillåtet att sova på gatorna, och det är inte alltför svårt att begripa varför denna bestämmelse finns.

När romska tiggare avhyses blir det dock genast en diskussion om värderingar, empati och "kall högerpolitik". Det nötta kortet spelade vikarierande socialborgarrådet Ewa Larsson (MP) ut i en debatt med moderaten Anna König Jerlemyr. Förutom lite klassisk härskarteknik ("lilla du") framförde Larsson även ståndpunkten att avhysningar minsann är typisk moderatpolitik.

Avhysningar är en byråkratisk och tidskrävande process. Det är därför bra att König Jerlemyr lyfter frågan om hur avhysningarna av migrantläger med en lagändring kan förenklas och genomföras snabbare. Det är en självklarhet att svensk lag ska gälla alla som vistas här, oavsett härkomst. Kom hit om du vill, men vet att du varken har rätt att slå läger på gatan eller skräpa ned i ett skogsområde som ägs privat eller av kommunen.

Precis som i migrations- och integrationsfrågorna generellt, finns ett stort mått av naivitet i frågan om de tiggande EU-migranterna, flertalet romer från Rumänien. Centerpartiets Stina Bengtsson föreslog tidigare TÖG för alla EU-migranter. Detta, menade hon, skulle inte nödvändigtvis komma att locka hit fler. Det var bara rätt, liksom.

I själva verket behövdes det bara några fler härbärgeplatser på Vinternatt för att fler romer skulle komma. Antalet växte under fjolåret. Gissa hur det skulle se ut om Stockholms skattebetalare tvangs stå för hotell- och jourplaceringar för alla hundratals och på sikt troligen tusentals migranter.

För Centerpartiet och Miljöpartiet är en naiv och blåögd syn på världen prioriterad framför en seriös politik. Det säger ganska mycket om dessa två partier, och varför de inte bör ges inflytande.

Läs även:
Per Gudmundson, Fnordspotting

Och en tiggerisamordnare löser...?

Den förra regeringen tillsatte en hemlöshetssamordnare. Nu funderar den nya regeringen på att tillsätta en tiggerisamordnare.

Hemlöshetssamordnaren Michael Anefur reste land och rike runt och pratade med ansvariga på olika nivåer i landets kommuner. Gissningsvis kommer den nya tiggerisamordnaren åka runt i landet och prata samt även prata med företrädare för tiggarnas hemländer (som säkert är mer intresserade av att prata än att göra någonting konkret).

Att tillsätta en samordnare är ett väldigt typiskt sätt att möta ett upplevt problem på. Det visar att politikerna tar något på allvar. Och det ger politikerna en god känsla i magen av att göra något.

En god gissning är att det inte kommer förändra någonting alls.