Föraktet för dig som arbetar

"Skattesänkningar är något gammalt och mossigt." Smaka på orden. De tillhör landets finansminister Magdalena Andersson. Som socialdemokrat och högskattevän är det inte förvånande att just Andersson yttrar dessa ord. Men låt oss dyka lite djupare in i vad de egentligen säger om henne.

I den svenska politiska retoriken är skatt något som tillhör staten. Politikerna tävlar om att omfördela dessa pengar till olika intressen. Väldigt sällan nämns varifrån pengarna ursprungligen kommer, även om ingen förstås är så dum att den inte begriper det.

Här finns en tydlig konfliktlinje för borgerligheten att ta fasta på. Synen på skatt är en av få frågor som går att göra begriplig i en valrörelse utifrån ett ideologiskt perspektiv. Tyvärr misslyckades Alliansen med detta i regeringsställning. Reinfeldts linje var alltid att lägre skatt på arbete var bra för sysselsättningen. "Arbetslinjen" blev det nya ledordet. Sällan eller aldrig fick väljarna veta varför det var moraliskt rätt att den som arbetar får behålla så mycket som möjligt av sin intjänade inkomst.

Möjligheten att börja föra en debatt utifrån detta perspektiv finns fortfarande. Men det kommer bli svårare att argumentera för skattesänkningar framöver med skenande kostnader för sjukskrivning, etablering av nyanlända och en förmodat stigande arbetslöshet efter 2018. Det är nämligen så den svenska diskursen ser ut. Det är så skattepolitiken vinklas i medierna. Socialdemokraterna har, märk väl utan större motstånd, lyckats sätta uppfattningen "skattesänkning=nedskärning" i pannan på både politiker, journalister och väljare.

Vem vågar argumentera för sänkta skatter när vården, skolan och polisen krisar? Knappast Sveriges förtappade allianspartier. Om de borgerliga inte lyckades argumentera för sänkta skatter med frihetliga argument förra gången lär de inte lyckas nu heller.

Alla problem som Socialdemokraterna deltagit i skapandet av underlättar ironiskt nog för dem i dag i den politiska retoriken. Vi riskerar därför att hamna i ett högskatterace framöver där den som lovar högst skatt framstår som mest ansvarstagande.

Socialdemokraterna kallar sig för arbetareparti men uppvisar ett illa dolt förakt för den arbetande befolkningen. De tar alla som kliver upp på morgonen och tar sig till jobbet i ur och skur, som lydigt betalar sina skatter utan att klaga, för givna. Att låta dessa människor behålla mer av sina egna pengar är enligt landets finansminister "mossigt". Samtidigt vill S fortsätta att bygga ut bidragssystemen för alla som inte arbetar.

Om ni nu ursäktar så måste jag jobba. Magdalena Andersson behöver nämligen mina pengar att omfördela.

Skattehöjarregeringen

Den budgetproposition som regeringen presenterade i dag är en klassisk sossebudget med höjda skatter och höjda bidrag. Samtidigt är det en anmärkningsvärt reformfattig budget, särskilt med tanke på att det förmodligen är den sista som hinner få några konkreta resultat för väljarna innan nästa val.

Den rödgröna regeringen har gått bet på att förändra bostadspolitiken, har inga nya och bärkraftiga idéer i arbetsmarknadspolitiken och gör inga stora satsningar på vare sig försvaret eller infrastrukturen. Det vi nu ser är det den har att komma med inför valet 2018. Det kommer sannolikt inte bli mer än så här.

Det är kort och gott ett duttande med transfereringar, och hälften av de "reformer" som Magdalena Andersson presenterade är de tio så kallade välfärdsmiljarder som kommunerna redan vet kommer stoppas i svarta hål som riksdagen skapat åt dem i form av asylrelaterade kostnader. Men detta var känt redan i våras.

Något som hamnade helt i skymundan under dagen var att regeringen förväntar sig en höjd EU-avgift med 4,5 miljarder kr. En helt absurt hög summa som EU-vännerna föga förvånande höll tyst om. Höjningen är en följd av att svenska politiker envist vägrat att omförhandla det svenska medlemskapet. Kort sagt: svenska skattebetalare fortsätter att pumpa in miljarder i den politiska unionen.

Särskilt stora konsekvenser för vanligt folk får inte regeringens budget. Ett antal punktskatter höjs förstås - alla regeringar tar chansen att höja skatten på alkohol och bensin - och Socialdemokraterna och Miljöpartiet inför även en kemikalieskatt som sannolikt kommer göra din elektronik dyrare. Men mest talande är alltså vad som inte finns med.

Allianspartierna tävlade under dagen i konsten att framföra plikttrogen och väl inövad kritik. Det går dock inte att komma ifrån att det är ytterst svårt att ta kritiken på allvar efter att många av de problem Alliansen ger finansministern pisk för att inte ta på allvar förvärrades betänkligt när Sveriges statsminister hette Fredrik Reinfeldt.

Högre skatter, högre bidrag och miljardunderskott i rykande högkonjunktur. Det bådar inte särskilt gott för Sverige när konjunkturen väl vänder nedåt. Men då kanske Magdalena Andersson har ett annat jobb. 

Reformera eller kapsejsa

Kjell-Olof Feldt, Lars Anell och Michael Sohlman frågar sig i en debattartikel i Svenska Dagbladet hur Socialdemokraterna har tänkt sig finansiera sin egen politik.

Frågan är motiverad. Ty samtidigt som regeringen lovar en stärkt välfärd ställer den upp på det nyligen reviderade överskottsmålet och har inte för avsikt att avskaffa jobbskatteavdragen som Alliansen införde. Detta för att de inte vill försämra vanligt folks vardagsekonomi.

Hur ska finansieringen då gå ihop? Regeringen har tvingats låna för att klara asylmottagningen. Men de stora kostnadsökningarna ligger fortfarande framför oss med stora utgiftsökningar för både stat och kommun genom barnbidrag, bostadsbidrag, försörjningsstöd, föräldrapenning, sjukvård, skola och så vidare för allt fler människor när en allt större andel av befolkningen inte bidrar.

"Kanske vill finansminister Magdalena Andersson undvika att framställa Socialdemokraterna som ett bidragsparti besatt av skattehöjningar", funderar Aftonbladets ledarsida. Ja, det var ju en radikal spekulation.

Sossarna vill förstås inte skapa uppror i medelklassen, men att beskriva jobbskatteavdraget som orsaken till allt ont och samtidigt inte vilja göra något åt det visar att Socialdemokraterna inte ens tror på sin egen retorik.

Sossarna fortsätter att prata vitt och brett om hur de ska laga det som upplevs trasigt i välfärdsstaten. Men de vill alltså inte avskaffa jobbskatteavdragen för att frigöra de resurser de beskriver som stulna från det allmänna. De vill inte heller kraftigt kapa statens utgifter för att ha råd med större satsningar på annat håll. Stefan Löfven föreslår över huvud taget inget annat än att sitta still i båten och hoppas att vinden kommer föra den i land.

Som Kjell-Olof Feldt et al. påpekar är det inte helt lätt att förstå hur regeringens politik ska gå ihop, vare sig rent praktiskt eller logiskt. Löfven har målat in sig i ett hörn med sin hårda retorik, sina högt satta mål och sin pinsamma ursäkt till realpolitik.

SKL har spått att det krävs kommunala skattehöjningar på i snitt två kr landet runt. Sannolikt kommer detta inte att räcka ens för att bevara dagens välfärdsnivåer under det kommande decenniet. Det som behövs är kännbara reformer av hela välfärdsstatens konstruktion - från en universell modell där alla har samma rättigheter men bara vissa väljer att bidra till en modell som bygger på att du kvalificerar dig till förmåner genom att först bidra.

Jag kan tänka mig att akutsjukvård och skola bör undantas från detta, men i övrigt bör människor betala för att få välfärdstjänster. Via skattsedeln om vi väljer den modellen. För de flesta kommer detta inte vara ett problem. Vi arbetar och betalar mer skatt än vi får tillbaka redan i dag. Men för de som lärt sig att de går att få samma välfärdstjänster utan att arbeta en enda dag kommer denna nya modell att bli ett friskt uppvaknande.

Rent konkret betyder detta att om du kommer till Sverige behöver du arbeta och betala skatt för att dina anhöriga ska få plats på ett äldreboende.

Steg i denna riktning är oundvikliga om inte svensk välfärd på sikt ska rasa ihop. De är också nödvändiga om politikerna vill upprätthålla något slags folkligt förtroende för staten och den politiska makten som helhet.

Alternativet, att fortsätta som nu, kommer resultera i att Socialdemokraterna blir partiet som styrde den svenska välfärdsmodellen rakt på grund. Vilket vore en präktig historisk ironi.

Om skatt, rätt och principer

Jag minns hur jag i väldigt unga år, när jag började bli politiskt medveten, propagerade både i skolan och på jobbet för lägre skatter. Detta föll sig naturligt för den som sett ljuset i Moderata ungdomsförbundet.

Jag är oklar över hur mycket jag egentligen förstod av skattepolitik då, men jag minns att jag redan vid den tiden ställde frågan om hur höga skatter på arbete påverkar incitamentet att arbeta. En fråga som vissa partier aldrig har förstått sig på.

Jönköpingsposten har en intressant intervju med finansminister Magdalena Andersson. Den är intressant inte för att Andersson kommer med några ögonbrynslyftande utspel utan för hur reportern ställer frågorna.

Journalisten intar nämligen den motsatta positionen jämfört med vad vi är vana vid att se i svenska medier. Han frågar med vilken rätt staten tar ut mer än hälften i skatt.

Med Panamadokumenten i förgrunden frågar reportern även om det är girigt av en undersköterska att försöka få ned sin skatt så mycket som möjligt. Frågorna ger helt uppenbart Magdalena Andersson huvudbry. Hon är inte förberedd på dem, hon har uppenbarligen inte tänkt så mycket i dessa banor och hon kan inte svara principiellt på någon av frågorna.

Det är onekligen uppfriskande att se dessa frågor ställas till landets finansminister (kanske var det sista gången som någon av regeringens högre företrädare ställer upp för Jönköpingsposten). Ty frågorna är viktiga. Vad ger staten, här som en semantisk förenkling av hela den offentliga sektorn (stat, kommun, landsting), rätten att ta så mycket av arbetande människors lön varje månad för att bland annat dela ut som bidrag till människor som inte arbetar?

Redan när jag jobbade som 14-åring reagerade jag över hur mycket pengar som gick bort i skatt. Klasskamrater som försvarade högskattestaten med sina föräldrars argument kom senare att svänga när de själva började sommarjobba och såg vad som blev kvar då skatten dragits. En vuxen person begriper komplexiteten i skattesystemet mycket bättre, men målkonflikten är faktiskt densamma som den var när jag i tonåren packade bröd och klagade över den höga skatten.

Högskattestatens legitimitet vilar på att den levererar service tillbaka för de skattepengar den kräver in. Endast då kan den bestå. Här står dagens politiker inför ett gigantiskt dilemma, ty redan i dag sviker det offentliga sina mest grundläggande plikter. Sverige har en polis i förfall, en försvarsmakt som mest finns på papperet och stora utmaningar inom både skola och sjukvård.

Och det kommer att bli värre. SKL spår att det krävs kommunala skattehöjningar på minst två kronor för att bibehålla dagens välfärdsnivå. Regeringens snack om att "utveckla välfärden" är rent snömos. Frågan är bara om den själv begriper det.

Fler svenskar måste börja ställa sig frågan vad de betalar för och varför. Vi behöver ett modernt skatteuppror nu. Ty precis som finansministern säger kan staten endast ta ut så här hög skatt så länge folket tillåter det.

Tidigare bloggat:
Kluvet land

Skattereform sökes

Sverige har under lång tid legat i topp i den allt annat än smickrande tävlingen om vilket land som har världens högsta skatter, den så kallade skattekvoten. Under det senaste decenniet har Sverige och Danmark växlat topplacering med varandra.

Mest besvärande av alla skatter är skatten på arbete. Alliansregeringen sänkte därför skatten för alla som arbetar. Detta resulterade i märkbart mer i plånboken varje månad för alla löntagare. Men längre än så har borgerlighetens fantasi inte sträckt sig de senaste tio åren. I dag pratar de borgerliga partierna mest om att utvidga RUT-avdraget. Det räcker inte.

Det svenska skattesystemet är ett komplicerat och svårgenomträngligt lapptäcke av avdrag. En förenkling med lägre skatter och färre avdrag vore ytterst välkommen. Men inget borgerligt parti driver denna fråga just nu. För att göra en stor förändring hållbar behövs sannolikt stöd av Socialdemokraterna, men det borde inte vara omöjligt för ett parti med Stefan Löfvens retoriska "jobbagenda" att faktiskt köpa idén om ett förenklat skattesystem. Exakt hur hög skatterna bör vara är egentligen en annan fråga.

Härom veckan presenterade Sverigedemokraterna ett förslag om att slopa skatten helt på årsinkomster upp till 150 000 kronor. Reformen pris beräknas till 180 miljarder, enligt riksdagens utredningstjänst. Det låter möjligen mycket, men betänk att Arbetsförmedlingen och Migrationsverket begär extra medel under fyra år på totalt 160 miljarder kr. Det är uppenbarligen ingen ohanterlig summa, och vinsterna skulle potentiellt sett kunna bli stora.

När det mest liberala skatteförslaget läggs av SD vet vi att borgerligheten har slumrat till. Både Socialdemokraterna och Moderaterna avfärdade SD:s förslag utan omsvep. Som en ren ryggmärgsreflex. I Moderaternas fall sannolikt mot bättre vetande. Idén med skattefri inkomst för lägre inkomstgrupper är inte ny utan har florerat bland liberala röster i de borgerliga partierna tidigare. Frågan är varför den inte vunnit större gehör.

En skattefri inkomst upp till 150 000 kr (nivån kan förstås diskuteras, men jag tycker att den är rimlig) måste förenas med skärpningar i bidragssystemen för att ge verklig effekt. Felet SD gör är att de i stället för att skära i statens utgifter vill få in pengarna genom att bland annat avskaffa jobbskatteavdraget och höja momsen.

Om alla som arbetar får behålla 12 500 kr varje månad innan de behöver skatta skulle en rad bidrag genast kunna plockas bort. Barnbidraget är ett. Fler kommer kunna bli helt självförsörjande om bara grundavdraget utformas på rätt sätt. Låginkomsttagare kommer kunna leva på sin lön (just det Socialdemokraterna pratar så mycket om).

Idén med medborgarlön eller basinkomst diskuteras flitigt i vissa kretsar nu. Tanken är att det ska gå jämnt ut eftersom en basinkomst till alla invånare gör att dagens bidrags- och socialförsäkringssystem inte behövs. Men tanken på att dela ut pengar till alla utan motprestation gör förslaget föga attraktivt i mina ögon.

Jag lutar mer åt förslaget på slopad skatt för inkomster upp till 150 000 kr (och en rimlig skatt på inkomster därutöver). Det är en mycket välkommen liberal skattereform värd att diskutera.

Om skatt som stöld

Paroller som "Skatt är stöld" och "Stjäl inte, staten hatar konkurrens" har funnits på t-shirts och kaffemuggar i nyliberala och libertarianska kretsar i årtionden. De är klämkäcka och bär givetvis i grunden en sanning.

Samtidigt har de flesta, även radikala liberaler, kommit att acceptera att invånarna i ett samhälle behöver bidra med en viss del av sin inkomst till det allmänna för att vi ska kunna upprätthålla det som är i vårt gemensamma intresse. Någon konflikt om detta existerar inte i dag.

Däremot går åsikterna vitt isär om var gränsen ska dras för vad som är i vårt gemensamma intresse. Detta är en ganska klassisk höger-vänsterkonflikt där den ena sidan menar att rättsväsende, polis, en militär försvarsförmåga och eventuellt även ett socialt skyddsnät med viss sjukvård är rimligt och den andra vill subventionera allt från glasögon till tandläkarbesök via skattsedeln.

Den sistnämnda sidan företräds i dag av allt från folkpartister till vänsterpartister. Inget riksdagsparti vill egentligen på allvar krympa den offentliga sektorn och låta dess fokus vara att skydda liv och egendom. Samtliga godkänner att människor tvingas betala för andras utgifter, må det vara museibesök eller något annat.

Alla fördömer den som försöker smita undan. Den som vill behålla mer av sina med egen kraft intjänade pengar blir i den generella välfärdsstaten ett slags förrädare, en kättare som måste straffas och stötas ut ur samhällsgemenskapen. Denne blir den dopade idrottaren ingen förlåter.

Lena Andersson ställer frågan varför det blivit en självklarhet att staten har rätt till våra intjänade pengar och varför det är girighet att försöka förvägra staten denna rätt.

Det är alltså akten att inte dela med sig som anses förkastlig. Så fort man samlat ihop något ska man dela med sig, annars är man girig. Sådan är vår konsensus. Alla pengar till egentligen alla, resten är omoral. Man kan fråga sig på vilka grunder den ståndpunkten blivit självklar. 

I svensk kontext tror jag att svaret i hög grad handlar om kampen för att bevara välfärdsstaten. Den har blivit en sorts religion och finansieringen av den ställd över allt annat. Som om hela vår civilisation skulle rasa samman om vi försökte oss på en mer liberal och rättvis modell.

Föreställningen om att alla pengar i något slags ursprungstillstånd tillhör staten, som sedan fördelar dem, lyser igenom i den politiska debatten. Skattesänkningar för löntagare beskrivs som "nedskärningar" och "kostnader" av partierna på vänsterkanten. De borgerliga tar alltför sällan strid mot denna försåtliga beskrivning av människors hoparbetade resurser utan försöker i stället med ekonomiska argument föra fram fördelar med lägre skatter. Som att fler jobbar då vitt och att färre nyttjar svarta tjänster.

Det blir ett slags cirkelresonemang. Att sänka skatten är bra för att fler då vill betala skatt. Väldigt sällan når diskussionen en ideologisk dimension, aldrig ställs frågan vad som ger staten rätten att beskatta vanliga inkomsttagare så oerhört hårt.

Sveriges framtid beror i hög grad på politikernas förmåga att styra om från bidragssamhälle till ett samhälle där var och en arbetar och stolt försörjer sig själv. Jodå, såväl socialdemokratiska som moderata ledare pratar om värdet av egenförsörjning och att "göra sin plikt". Men så länge de inte är beredda att göra upp med allt från barn- och bostadsbidrag till generösa etableringsersättningar för nyanlända har orden ingen egentlig betydelse.

Sverige skulle behöva ett folkligt skatte- och bidragsuppror. I opinionsundersökningar brukar folk svara att de är beredda att betala skatt om pengarna bara går till "rätt saker". Borgerligheten borde ta den ideologiska striden om vad som är rätt saker, och förtydliga att skattepengarna faktiskt inte är statens till att börja med. Samtidigt måste bidragsstaten bekämpas. Ett exempel är barnbidragen, som kostar runt 26 miljarder om året och även går till mångmiljonärer. Vi kan inte ha det så.

I filmen The Dark Knight förklarar Alfred Jokerns irrationella beteende med att "Some men just want to watch the world burn." Det är uppenbart att alltför många politiker inte har något emot att se mina och dina pengar brinna. Just för att det inte är deras.

Läs även:
Fnordspotting, HAX

Budgetcharad

I dag presenterade regeringen sin vårbudget. Mest slående var inte att Vänsterpartiet lyckats få in det Jonas Sjöstedt stolt kallade "tio vänstermiljarder" till kommunerna eller att staten lånar till detta utan att regeringen fortfarande verkar tro att det är valrörelse.

Det vi kan kalla för dagens budgetcharad handlade nästan lika mycket om vad Alliansen gjort och inte gjort i regeringsställning som om vad den rödgröna regeringen vill åstadkomma. Den innehöll ett välbekant mantra. Såväl Stefan Löfven som hans finansminister Magdalena Andersson upprepade gång på gång att "regeringen satsar på välfärden i stället för stora skattesänkningar och nedskärningar".

De visade diagram som anpassats för att ge sken av att skillnaderna mellan den förra och den sittande regeringen är milsvida vad gäller välfärdssatsningar. Och sedan återkom de till att den sittande regeringen minsann satsar på välfärden i stället för stora skattesänkningar och nedskärningar. Nämnde jag att den förra regeringen sänkte skatten?

Denna upprepningslek är ett tecken på ett stukat självförtroende. Men det är också tydligt att regeringen satsar allt på att få till stånd en klassisk vänster-högerkonflikt som är tänkt att få fäste fram till valet.

Problemet för Löfven är att den i hög grad är en halmgubbe. "Högern" vill inte sänka den svenska modellen. Inget borgerligt parti vill göra kraftiga nedskärningar i välfärdens kärna. Ändå är det om detta som regeringen vill att konflikten ska handla.

Klart är i alla fall att regeringen kastar miljarder omkring sig nu. Budgetunderskottet var redan innan på 25 miljarder, därtill kommer de 28 extra miljarder som Migrationsverket har begärt och slutligen Sjöstedts tio vänstermiljarder.

Nu börjar vänsterpolitiken få genomslag på allvar. Skatterna går upp, likaså utgifterna. Det är kul att leka med andras pengar.

Sverige har rest sig, säger Löfven

Nu i helgen samlas femhundra socialdemokratiska kommunpolitiker i Örebro. Stefan Löfven höll under lördagen ett anförande för att sparka igång kommunkongressen.

Löfven lät tidvis anmärkningsvärt mycket som en oppositionspolitiker. Han beskrev hur landet glider isär. Han beskrev faran i det. Och han skyllde sedan allt på de borgerliga. Ty segregationen har enligt Löfven vuxit fram under det senaste decenniet. Det är en mycket ohederlig beskrivning av något som pågått under snarare 25 år än tio och som både borgerliga och socialdemokratiska regeringar varit ansvariga i. Landets starka tillväxt är däremot regeringens egen förtjänst, om vi ska tro Löfven.

Hans tal var väldigt likt det han höll på den socialdemokratiska kongressen 2015 och påminde väldigt mycket om de anföranden han hållit i riksdagens kammare ett antal gånger sedan valet. Plattityder som "Nu vänder det", "Nu börjar vi vändningen" och " Nu startar samhällsbygget" har redan blivit slitna och innehållslösa. Det är peppande ord från en person som står och vinglar vid avgrunden.

Bara en vecka efter att partisekreteraren Carin Jämtin i Ekots lördagsintervju medgett att satsningen som skulle ge 50 000 utbildningsplatser bara har gett några hundra hittills står partiledaren och pratar om denna satsning som alltså i praktiken helt kommit av sig. Tror han att han kan lura sina egna kommunpolitiker med valrörelseretorik?

En dag som denna saknar jag faktiskt den äldre stammens socialdemokrater. Nästan rent av Göran Persson, som häromdagen både anklagade regeringen Löfven för att ha agerat för senfärdigt i migrationskrisen och föreslog ett nationellt tiggeriförbud. I båda dessa frågor står Persson sannolikt mycket närmare de socialdemokratiska gräsrötterna utanför Stockholms innerstad än vad Löfven gör. Men Löfven är dels fången i sitt samarbete med MP, dels i den identitetspolitiska slagfällan som förhindrar nyktra analyser och förslag.

Löfven är en rätt usel retoriker, vilket gör hans tal styltiga och utan flyt. Men det som är mest iögonfallande är hur mycket varm luft som hans regering producerar 18 månader efter makttillträdet. När Alliansen tillträdde efter många år i opposition rivstartade de med de mest kontroversiella reformerna.

Än har regeringen Löfven inte satt några avtryck alls, trots att det hävdas att 97 av 105 vallöften är på väg att infrias. Det säger i så fall rätt mycket om vilken "reformagenda" som partiet gick till val på. Det är Komvux och subventionerade anställningar som är framtiden för Sverige, om Socialdemokraterna får bestämma.

"Sverige har rest sig!" proklamerade statsministern utan ett spår av ironi inför en lydigt klappande publik. Sekundärskammen är stor, och jag undrar om inte även många socialdemokratiska kommunpolitiker skruvade på sig där i sina stolar.

Att välja en gammal svetsare och fackpamp som partiordförande blev tydligen inte bättre än så här.

Alliansen godkänner världens högsta marginalskatt

Alliansen sänkte skatterna med ungefär 130 miljarder kr under sin tid vid makten. En rad skadliga skatter avskaffades eller gjordes om, inkomstskatterna för alla som arbetar sänktes rejält. I dag har Sverige en skattehöjarregering som hittills utannonserat skattehöjningar på 30 miljarder kr. Och det kommer mer, var så säkra.

Ekonomifakta berättar att om regeringens nästa budget går igenom, vilket den enligt Decemberöverenskommelsen kommer att göra, får Sverige världens högsta marginalskatt på galna 60 procent.

Det betyder att vissa löntagare i de lite högre inkomstskikten endast kommer att få behålla 40 procent av sin nästa löneökning. Resten försvinner i skatt. Detta är ett oanständigt sätt att se på medborgarna och medborgarnas pengar.

Det går en viss skiljelinje mellan Alliansen och de tre vänsterpartierna i synen på just ekonomisk frihet och skatter. Men vi får inte glömma att det som möjliggör denna skattehöjarbudget att bli verklighet, är Alliansen. Genom DÖ. Allt i regeringen Löfvens budget godkänns av landets så kallade borgerliga opposition.

Förklara detta för era väljare i nästa val, om ni kan. Hittills har argumenten för DÖ inte varit särskilt övertygande.

Bidragssamhället gör comeback

Att Alliansen var dålig under sina fyra sista år vid makten betyder förstås inte att det som kom i stället, den rödgröna regeringen stödd på Vänsterpartiet, är bättre.

På ytterst kort tid har Löfvens regering inte bara radat upp en imponerande stapel av svikna vallöften (en direkt konsekvens av att ha underskattat regerandets realiteter) utan också visat att Sverige fått två nya maktfaktorer för de kommande tre åren: Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Miljöpartiet sitter i regeringen och förväntas ha ett visst inflytande. Att Vänsterpartiet, trots sina ynka 5,7 procent, skulle få ett så pass stort inflytande över politiken var dock inget som väljarna fick information om innan valdagen. Vänsterns starka avtryck i den sosseledda regeringens politik är en konsekvens av Decemberöverenskommelsen. Sålunda kan Alliansen delvis ges skulden för att Vänsterpartiet nu får möjlighet att ge politiken en kraftig slagsida åt babord.

Det vi ser nu är en återställarpolitik. Det "kalla" Sverige ska bli varmt och skönt igen. Det innebär: Höjt tak i a-kassan. Avskaffad bortre parentes i sjukförsäkringen. Högre skatter. Och självfallet högre och fler bidrag.

Det sistnämnda är särskilt värt att titta lite närmare på. Under Alliansens tid vid makten fick låg- och medelinkomsttagare en skattereduktion på runt 1 800 kr. För den som är förälder, ensamstående eller både och är detta inte kattskit. Det kan vara skillnaden mellan plus och minus en enskild månad. Och det är pengar som personen själv har arbetat ihop, inte bidrag från staten. Vilket är en viktig skillnad. Att känna att man står på egna ben, lyckas av egen kraft, ger självkänsla, självförtroende och framtidstro.

Det de rödgröna partierna gör är motsatsen. De höjer skatter och bidrag samtidigt, vilket betyder att de tar mer pengar från oss som arbetar för att sedan ge dem tillbaka i form av olika sorters bidrag. De köper oss och vi förväntas vara tacksamma över tilltaget.

Hittills har 38-procentsregeringen utlovat både gratis medicin till barn, höjt underhållsbidrag och ett särskilt glasögonbidrag till personer mellan 8 och 19 år (ett gammalt sågat Juholt-förslag). Jag undrar helt ärligt vad som är tanken bakom dessa så kallade reformer. Ingen som jobbar i Sverige har det så knapert att den inte har råd med mediciner till sina barn, i synnerhet inte i dag när det redan finns ett högkostnadsskydd. Och den som saknar inkomst och söker ekonomiskt bistånd får, om behovet som det heter "inte kan tillgodoses på annat sätt", sådana kostnader beviljade av kommunen. Vilket behov anser sig regeringen täcka?

Svaret på den frågan spelar tydligen ingen roll. Regeringen behöver inte hitta människor som saknar betalningsförmåga när den sätter prislappen "gratis" på något. De gör det ändå, och skattebetalarna tvingas alla finansiera gratiskalaset. Tydligare än så kan ett bidragssamhälle knappast beskrivas.

Att vara självförsörjande är i vänsterpartiernas ögon lite fult. Därför får du bidrag av staten ändå. Du ska känna att du aldrig är riktigt fri från statens långa arm, att du ständigt måste känna viss tacksamhet mot den. Barnbidraget har den konstruktionen. Det är ett icke behovsprövat bidrag som ingen vågar röra eller sänka eftersom det blivit en självklar del av barnfamiljernas ekonomi. Ty oavsett om bidraget behövs eller ej, vem säger nej till en tusenlapp extra i månaden?

Vänsterpartierna vet det här. Alliansen kommer inte sänka några barnbidrag. De kommer inte göra mediciner eller glasögon för barn dyrare. En sådan debatt vill de nämligen inte ha. Det är inte värt risken att bli utpekad som "kall" och "hård".

Därför kommer med största sannolikhet varje påhittat och höjt bidrag bli kvar. Vilket gör att ännu fler människor, även hushåll med två heltidsarbetande vuxna, blir vana vid att få en del av sin försörjning från det allmänna.

Socialdemokraterna har kallat sig allt från arbetareparti till framtidsparti. Sanningen är dock att det enda de tycks intresserade av att bygga är en framtid utan människor som arbetar.

Läs även:
Fnordspotting, Den hälsosamme ekonomisten

För Löfven är allt lätt och självklart

Stefan Löfven är de stora ordens man. Inget är för stort för hans regering att ordna. Det ena ska lösas, det andra fixas. Arbetslösheten ska "knäckas". 38-procensregeringens budget skulle "självklart" gå igenom.

Det är inget fel med att ha gott självförtroende. Men det var ändå med en anmärkningsvärd frånvaro av ödmjukhet som Löfven tillträdde som statsminister. Det tog inte lång tid innan det blev uppenbart att verkligheten inte var så lätthanterad som den gamle fackpampen gett sken av.

Därför har de brutna löftena avlöst varandra. Budgeten gick inte alls igenom. Den röstades ned. Det var den första missbedömningen. Löfven skulle "aldrig" regera på någon annans budget. Sedan snart ett halvår tillbaka regerar han emellertid på Alliansens budget. Och det där extra valet blev det som bekant inget av.

Överskottsmålet skulle behållas. Nu vill regeringen slopa det. Rot-avdraget skulle inte röras. Nu vill regeringen sänka det. Den som påpekade att en rödgrön regering skulle innebära kraftigt höjda miljöskatter viftades bort. Nu vill regeringen höja skatten på drivmedel. Socialdemokraterna, dock inte Löfven själv, har medgett att vissa skattehöjningar är eftergifter till regeringspartnern Miljöpartiet. Men detta scenario kunde väl vilken fåntratt som helst ha räknat ut innan valet.

Jag sa före valet att jag inte är särskilt rädd för Löfven som statsminister. Problemet är att han regerar tillsammans med riksdagens mest extrema parti och att varken S eller MP har några realistiska lösningar på de största problemen som Sveriges just nu brottas med, däribland migrationen och bostadsbristen.

I det förstnämnda fallet vill regeringen fortsätta som vanligt, alldeles oavsett vilka alarmerande siffror om situationen som presenteras. I det sistnämnda sitter bostadsministern fortfarande och vänder på stenar.

Löfven själv verkar ha väldigt få idéer om vart han vill ta Sverige. Vilket får mig att tro att han i själ och sinne fortfarande är fackförbundsordförande, inte statsman. En idélös socialdemokrati leds alltså av en man som hellre sprider floskler om "samarbete" och "ansvar" än pekar ut en riktning för framtiden.

Det är kort sagt en sorglig samling stollar som styr Sverige. Så illa är det, tyvärr. Visst hade det varit trevligt med en opposition just nu?

Nu inleds skattechocken

"Skattechock" är ett kvällstidningsord av typen "nakenchock". Men i beskrivningen av vad den rödgröna regeringen nu planerar är det motiverat.

38-procentsregeringen har slut på pengar. Den har inte ens råd att avskaffa ebo-lagen. Därför följer nu skattehöjningar slag i slag. Förutom redan aviserade höjningar av skatten på drivmedel och sparande planeras en ny skatt på kylskåp, datorer, spelkonsoler och annan hemelektronik för att "minska miljö- och hälsorisker med kemikalier". Flera av skattehöjningarna bär tydligt Miljöpartiets signum.

Vad ska då pengarna gå till? Jo, regeringen prioriterar glasögonbidrag för unga (en seger för Vänsterpartiet) och en återställare i sjukförsäkringen som kommer att öka antalet sjukskrivna och därmed kostnaderna för dessa (kostnaderna för sjukpenning har ökat sedan 2011). Detta är bisarra prioriteringar i ett läge när Sverige exempelvis behöver rusta upp försvaret med tiotals miljarder.

Därtill har vi en fortsatt urspårad migrationspolitik som beräknas kosta runt 1,3 procent av BNP framöver. Här är inga besparingar att vänta, vilket måste framstå som ytterst märkligt för de hårt arbetande familjer som får högre bensinskatt, sänkt rot-avdrag, högre inkomstskatt, högre skatt på sitt sparande och som bonus även en extra skatt på sitt kylskåp.

Ekonomistyrningsverket (ESV) räknar med underskott i de offentliga finanserna under detta och nästa år. Kostnaderna för sjukpenning och migration kommer fortsätta öka, spår ESV. I detta läge är det vanligt folk som kommer få betala med både nya och högre skatter. Vi kan kallt räkna med att regeringen under denna mandatperiod kommer höja alkohol- och tobaksskatterna, miljöskatterna och inkomstskatterna.

Socialdemokraterna sade inte mycket om denna skattechock i valrörelsen. Att Vänsterpartiet skulle få en tongivande roll i den nya regeringens politik var inte heller något som Löfven ville tillstå. Men nu är vi här med en socialdemokratisk regering vars enda kvarvarande idé är att trycka till vanligt folk i jakt på skatteinkomster och två extrema småpartier som kommer göra allt för att få igenom en bidragslinje.

Det absurda i den här situationen är att Sverige har en icke-socialistisk majoritet som egentligen är motståndare till i stort sett alla skattehöjningar - men inte tänker rösta emot dem. Vi har alltså en blind kapten vid rodret och en förstestyrman som tydligt siktar isberget men inte girar eftersom han lovat att inte lägga sig i.

Hur den liknelsen slutar kan du säkert själv lista ut.

Så mycket betalar du i skatt

Swedbank har låtit göra en uträkning av vad en genomsnittlig inkomsttagare i Sverige betalar i skatt varje månad - och vart pengarna tar vägen.

För den som tjänar 25 000 kr går 17 200 kr till olika skatter, enligt Swedbanks Institutet för privatekonomi. Det gör skatt till alla arbetande svenskars överlägset största utgift varje månad. Inkomstskatten sjönk under Alliansens åtta år vid makten. Men inget av riksdagspartierna vill på allvar göra upp med högskattestaten.

Få har nog problem med att deras skattepengar går till specialistläkarvård och skola. Men att hela 1 700 kr per person och år går till EU-avgiften lär nog många ha synpunkter på. Jag har det i alla fall. Jag skulle faktiskt hellre köpa bubbelplast för de pengarna.

Fyra långa år

Jag hade nästan glömt hur det var att ha sossar vid makten. Oförlåtligt, förstås. Men i åtta år har såväl Stockholm som Sverige styrts av Alliansen. Trots att de ställt till med oräkneliga dumheter har det åtminstone hänt några bra saker också.

Nu är de dagarna över. Vi kommer stå i vägen för en skitfläkt i fyra år framåt. Prio för den nya så kallade samarbetsregeringen är att höja skatterna och förbjuda saker. Samma fokus har de rödgröna i Stockholms stad, med stöd av feministerna.

Högre inkomstskatter, högre arbetsgivaravgifter för unga, skatt på vägslitage, förmodligen en skatt på flyget, höjd skatt på kärnkraftsreaktorer, återinförd skatt på kärnkraftsproducerad el, höjd skatt på tobak... Ja, faktiskt även höjd skatt på grus. Gruset måste naturligtvis bekämpas med alla medel. 

Regeringsunderlaget kan sägas bestå av rödgröna tvåfrågepartier; De ser högre skatter och förbud som lösningen på alla problem. Allt handlar om att människor ska bestämma mindre i sina liv och att allt som är roligt ska förbjudas eller regleras.

Det kommer bli fyra långa år det här...

Förbereder regeringen en skattechock?

Ladan är helt tom, utbrister nya finansminstern Magdalena Andersson, till synes häpen över att alliansregeringen inte hade några dolda miljarder som present till henne och den nya regeringen.

Det tillhör det politiska spelet att måla bilden av det ekonomiska läget helt olika beroende på vem som styr och vem som har styrt. Nu tar en rekordsvag rödgrön regering över makten efter åtta års borgerligt styre. Självklart kommer S och MP att vilja svartmåla allt Alliansen har gjort.

Stefan Löfven satte den svarta tonen redan i regeringsförklaringen. Sverige befinner sig i "ett allvarligt läge", sa han då. Magdalena Andersson förstärker detta när hon målar bilden av tomma lador nu inför den stundande vintern.

Underskott i budgeten kan ju låta illa. Men allt är ändå relativt. Frankrike har så stor statsskuld att de kan sluta räkna. Euroområdet har haft nolltillväxt eller väldigt måttlig tillväxt länge nu. Sverige har en av Europas starkaste ekonomier. Lite ärlig bör man vara, även som nytillträdd regering.

I samma andetag som vi får veta att överskottsmålet inte kommer nås, varnar MP:s Per Bolund fler skattehöjningar för att finansiera regeringens reformer. Kanske är det detta som det nya finansministerparet försöker förbereda svenska folket för; en acceptans för högre skatter.

Svenskarna har i åtta år vant sig vid större marginaler i hushållsekonomin. De rödgröna vill höja inkomstskatterna för att bygga ut bidragssystemen. Mot detta kommer både allianspartierna och SD ta strid.

Genom att måla ekonomin i väldigt mörka färger tror sig den nya regeringen kunna öka allmänhetens stöd för högre skatter. Det kan då vara bra att minnas att bilden som målas inte riktigt stämmer.

Det är dina pengar

via Slöseriombudsmannen Martin Borgs

Vänsterns välfärdslögner

Politiken är en lögnernas verksamhet, men aldrig ljugs det så mycket som under ett valår. Partier i opposition har förmånen att ljuga lite extra eftersom de kan dra paralleller mellan upplevda brister i samhället och regeringens politik, även om det saknas samband mellan de två.

Vänsterextremisten Daniel Suhonen skriver tillsammans med två andra vänstersossar att Reinfeldts borgerliga allians med "systematisk precision" har försvagat den svenska modellen. Alliansens politik har varit en "kraftfull attack" mot denna älskade modell. Man kan riktigt se borgerlighetens elaka leenden framför sig när den bakom stängda dörrar konspirerat för att skjuta välfärden i sank.

Problemet med Suhonens och hans kompisars resonemang är att det är förljuget och felaktigt. Att påstå att regeringen har sänkt skatterna så mycket att framtidens välfärd inte kan finansieras är närmast löjeväckande.

Nu när Sverige under Alliansens ledning har gått från att ha världens högsta skatter till världens näst högsta, tycker de tre vänsterdebattörerna att Sverige blivit ett lågskattesamhälle. Skatteintäkterna har emellertid ökat. Och de skattekronor som går till vården har ökat. Det borde rimligen intressera Suhonen et al., som säger sig värna skattebasen och välfärden så varmt, men givetvis berörs inte detta faktum.

Det är också pinsamt att påstå att en ökad ojämlikhet i samhället gör att välfärden håller på att "rasa samman".  Det debattörerna påstår är helt enkelt inte sant. De ljuger.

Alliansen har bedrivit en rätt typisk socialdemokratisk välfärdspolitik under sina åtta år vid makten. Regeringen har agerat förvaltare av en välfärdspolitik som alla riksdagspartier i grunden ställer upp på. Det skiljer bara på marginalen.

Det finns ingen nyliberal konspiration, det finns knappt ens en borgerlig framtidsvision längre. Men vänstern lever på att varna och hota om den där mörka framtiden som vi hittills aldrig sett röken av. Miljöpartiet har i flera decennier hävdat att tillväxtens gränser är nådd. Debattörer och politiker på vänsterkanten har hävdat att skattesänkningar och privatiseringar kommer tvinga välfärdsstaten på fall och skapa något slags libertarianskt djungel.

Om det är något vi vet, är det att vi med fortsatt tillväxt och effektiviseringar fått en välfärdsökning som gjort livet bättre och längre för alla. Inte sämre.

Det finns inget som tyder på att vi inte kan se framtiden an med en betydligt större optimism än vad både vänstern och borgerligheten i dag gör. 


Läs även:
Fnordspotting

En spelad solidaritet

Det har blivit lite inne att som höginkomsttagare protestera mot skattesänkningar. Nyligen var det det så kallade medelklassupproret, med bland andra Claes Malmberg. Nu stämmer även chefredaktören på Resumé, Claes de Faire, in i kören. "Vi har redan fått för mycket", är kontentan av resonemanget.

Kopplingen görs mellan lägre inkomstskatter och upplevda problem i samhället. Bekymren på den svenska järnvägen beror alltså på att Alliansen låtit människor få behålla mer av sin lön - inte på decennier av bristfälligt underhåll.

I Sverige är det helt normalt att säga nej tack till lägre skatter och vara stolt över det. I andra länder skulle du få bära en obligatorisk dumstrut ända fram till trefaldighet. Skattesänkningsmotståndarna framställer sig gärna som moraliskt högre stående - ordet solidaritet används inte sällan för att pränta in just detta. Men det är en falsk bild.

De upplyser nämligen inte om det faktum att väldigt många låg- och medelinkomsttagare fått en avsevärt förbättrad ekonomi och större frihet i sina liv tack vare jobbskatteavdraget. Detta bara tack vare att staten nu tar lite mindre av deras intjänade lön varje månad.

För även om det alltid är de med riktigt höga inkomster som säger sig ha fått för mycket i skattesänkning, är det värt att nämna att det röda block som dessa protestanter röstar på aldrig velat genomföra några skattesänkningar för de med allra lägst inkomster heller. De enda förslag som funnits i pipelinen vid fortsatt rött maktinnehav har varit höjda bidrag.

Det är alltså en spelad solidaritet vi ser från de Faire och hans likar. Och den luktar betänkligt illa.

Tidigare bloggat:
Överklassförakt för vanligt folk

Högskattestaten vänsterns våta dröm

Vänstern anklagar ofta Alliansen för att inte ha några andra idéer än att sänka skatterna. Då reformtempot fullständigt gått i stå den senaste mandatperioden finns det skäl för en sådan kritik. Men när vänsterföreträdare själva får fantisera fritt om framtiden, ja då handlar det mest om skattehöjningar.

Daniel Suhonen et al. föreslår en höjd skattekvot till 51 procent (det är ett skattetryck som Sverige inte har haft sedan år 2000) men vill ha en platt inkomstskatt på 35 procent. Det är roligt att även personer långt ut på vänsterkanten vågar tänka nytt och släppa fixeringen vid en progressiv skattetabell.

Men detta är den enda överraskningen i en lång debattartikel som i övrigt enbart handlar om statliga utgiftsökningar. Överskottsmålet ska bort, staten ska låna upp till 100 miljarder årligen under de närmaste 20 åren, momsen höjs till 25 procent överallt, klimatskatterna höjs och bidragen höjs. Framför allt ska det blir mer lönsamt att inte arbeta.

"Priset är högre skatter", erkänner artikelförfattarna, "men för det får vi en framtid vi kan se fram emot med tillförsikt", avslutar de. Jag har svårt att se hur ens låginkomsttagare kan se denna vänstervision an med tillförsikt. Friheten att själva råda över sitt liv minskar när staten sväller, och radikalt höjda skatter kommer inte att stimulera tillväxt och utveckling. Konsekvensen kommer att bli att skatteintäkterna sjunker på sikt.

Vänstervisionen förblir den om ett samhälle där det är viktigare vad staten kan göra för våra skattepengar än att vi får behålla mer att bestämma över själva. 

Överklassförakt för vanligt folk

Det pågår något slags miniuppror mot Alliansens jobbskatteavdrag. Höginkomsttagare med hjärtat till vänster protesterar. De kallar sig "Medelklassupproret". Till dem hör komikern Claes Malmberg, som träffsäkert säger att han "må låta som en gammal socialist från järntorget".

Fredrik Virtanen skriver:

"Jag har redan fått mer än jag behöver av regeringen. Jag behöver inte 589 kronor till. Jag vill inte ha 589 kronor mer. Det känns som smutsiga pengar."

Vi talar alltså om en skattesänkning här, inte knarkpengar eller en andel från en bankstöt. Att se sina egna intjänade slantar som "smutsiga pengar", som man dessutom fått av regeringen (vilket i och för sig skulle kunna förklara varför de är smutsiga), är ett perspektiv som närmast borde diagnostiseras. Det är en ytterst märklig syn på pengar från människors eget arbete.

Medelklassupproret är dessutom ett väldigt missvisande namn. Som Erik Lakomaa påminner oss om på Facebook har Virtanen en inkomst tillhörande de 10 procent högsta i landet, Malmberg tillhörande de 0,5 procent högsta och grundaren av uppropet mot skattesänkningarna, Hedvig Karlén, de 5 procent högsta.

Det är alltså fråga om ett överklassuppror. Det är överklassen som hatar att vanligt folk fått mer pengar att röra sig med. Det om något är värt förakt.